KALBA

ALDONAS PUPKIS

Litauiska språkets institut

ANTANAS SALYS OCH ORDBOKEN¹

TILL 110-ÅRSDAGEN AV FÖDELSEÅRET

NYCKELORD: lexik, lexikografi, normering, nybildningar.

En av 1900-talets mest framstående litauiska språkvetare, Antanas Salys (född den 21 juli 1902 i Rekėtė, nuvarande Kretinga distrikt – död den 31 juli 1972 i Philadelphia, USA), har gjort betydande insatser inom många områden av litauisk språkvetenskap. Framför allt nämns han som en av de forskare som uträttat mest inom synkron och diakron litauisk dialektologi och som lyfte hela dialektologin till en kvalitativt ny nivå. Under mellankrigstiden arbetade Salys särskilt intensivt med litauisk namnforskning: han organiserade insamlingen av ortnamn ur levande språkbruk, undersökte ursprunget till ortnamn, personnamn och andra egennamn, fastställde deras normerade former och bidrog i hög grad till normeringen av namnen på bosättningar och efternamnen i Vilniusområdet. Tillsammans med andra sammanställde han ordböcker inom detta område och olika förteckningar över egennamn.

¹ Artikeln har utarbetats inom projektet ”Juozas Balčikonis leksikograf”, finansierat av Litauens forskningsråd (nr LTI-5-14).

A. PUPKIS. Antanas Salys ir žodynas

9

I översiktsartiklar och encyklopediska artiklar om Antanas Salys framhålls att han också gjort betydande insatser inom andra områden av språkvetenskap och språkpraktik: lexikologi och lexikografi, terminologi, fonetik och uttal, allmän språkvetenskap, språkvård med mera. Han beskrivs som en forskare med synnerligen breda intressen och höga ambitioner, som behärskade sin tids metoder för språkvetenskaplig forskning väl och skickligt förenade studiet av det nutida språket med ett historiskt perspektiv i sina arbeten. Denna språkforskares förmåga att underbygga sina påståenden med historiska språkdata gör många av hans verk särskilt tilltalande för läsarna. Läsarna kan dessutom inte undgå att dras till den särpräglade stilen i Salys arbeten, som skiljer honom från nästan alla språkvetare i hans samtid och visar honom som en subtil stilist.

Man kan tala om Antanas Salys som ordboksman ur flera synvinklar: å ena sidan ur lexikologisk synvinkel – som historiker över enskilda ord (ursprungsforskare), uttolkare och normerare av ords betydelser, forskare i nybildningars bildningsmöjligheter och framtidsutsikter samt mästare i att skapa nya ord. Å andra sidan bör man inte förtiga Salys lexikografiska arbeten: som praktiker är han en av många som sammanställt och redigerat ordböcker och ordlistor; som teoretiker är han en av dem som lade den teoretiska grunden till den stora Litauiska språkets ordbok, och han är också historiker över den allmänna och den litauiska lexikografin.

Antanas Salys förhållande till ordboken – till lexikologi och lexikografi – varierade under olika skeden av språkforskarens liv. Uppenbarligen arbetade han, till följd av rådande omständigheter och samhällets skiftande språkliga behov, än med att utarbeta ordböcker, än med att förklara och normera ord. Först kom han i kontakt med Kazimieras Būgas lexikografiska arbete.

Som en begåvad student, som just hade inlett sina högre studier vid Litauens universitet, blev Salys inbjuden att bistå Būga i arbetet med Litauiska språkets ordbok, som Būga hade börjat utarbeta – han arbetade som sekreterare vid ordboksredaktionen. Efter Būgas död fick han i uppdrag att undersöka och beskriva språkforskarens arkiv. Så kom artikeln ”Prof. K. Būgas skriftliga kvarlåtenskap” till; den publicerades i samlingsvolymen med vetenskapliga arbeten Tauta ir žodis (bd III, 1925, s. 564–577; se Salys 1985: 136–154). Denna publikation blev en viktig källa inte bara för Būgas vetenskapliga biografi utan också för den stora Litauiska språkets ordboks historia.

Senare avbröts Salys kontakt med lexikografin under flera år på grund av studier vid Litauens universitet och utomlands. När han återvände från studierna i Tyskland fick han ägna sig åt pedagogiskt arbete; dessutom väntade vidsträckta, ännu obearbetade fält inom språkpraktiken. Han började med arbetet i rättskrivningskommissionen och engagerade sig sedan i den organiserade verksamheten för vården av det gemensamma språket – utan Salys artiklar, småartiklar och olika föredrag skulle det vara svårt att föreställa sig innehållet i tidskriften Gimtoji kalba på den tiden eller Litauiska språkföreningens verksamhet. Han var stats

10

KALBOS KULTŪRA | 85

rådets språkrådgivare, medlem och konsult i olika språkkommissioner samt medarbetare i många periodiska publikationer. Inom det sistnämnda området kan man särskilt nämna den ”Språkspalt” som publicerades 1938 i dagstidningen Lietuvos aido. Där publicerade tidningen från den 24 januari till den 12 november det året (med undantag för juli–september och halva oktober) dagligen, med få undantag, större eller mindre artiklar av Salys om aktuella frågor inom språkbruket (se Salys 1979: 290–366). En betydande del av dem behandlar också olika ordboksfrågor. I dessa artiklar, liksom i ”Frågekorgen” som trycktes i Gimtoji kalba (se Salys 1979: 209–289), och i andra texter publicerade i tidskrifter, framträdde Salys viktigaste ståndpunkter om språknormering och språkutveckling samt det arbetets teoretiska grund och principer. Här framstod han som en stark förespråkare för att litauisera det litauiska ordförrådet och för att tillämpa den levande språkets principer i hela arbetet med språkbruket. En av hans metodologiska grundsatser var att ständigt beakta ordens ursprung, hålla ett starkt samband mellan ordens struktur (bildning) och semantik samt ge mycket välgrundade argument för de fakta och förslag som behandlades. I detta avseende innebar han ett stort framsteg för det praktiska arbetet med litauiskan jämfört med den ytliga korrigering av ordförrådet i pressen och förlagsverksamheten som då var vanlig. Dessutom bör det sägas att Antanas Salys, liksom de andra språkvetarna i Gimtoji kalba-skolan, lade fram sina rekommendationer som råd och inte som bindande föreskrifter; man valde alltså i högre grad en utvecklande än en korrigerande väg i arbetet med språkbruket.

Man bör inte heller glömma att Antanas Salys var redaktör för den viktiga publikation om språkbruk som då utkom, Kalbos patarėjas (1939), tillsammans med Pranas Skardžius; Salys ”redigerade huvudsakligen” sidorna 28–46 i häftet, se Salys 1979: 371. Ordboksfrågor var honom inte främmande heller efter att han hade flyttat västerut: i den amerikanska litauiska pressen publicerade han också ett stort antal värdefulla arbeten. Bland dem är den i manuskript bevarade artikeln ”Dabartinės lietuvių kalbos naujadarai” (på engelska), som publicerades i första bandet av hans Raštų (1979: 165–169), viktig för förståelsen av språkvetarens synsätt. Med utgångspunkt i artikelns påståenden och andra rättelser och rekommendationer som han publicerade i pressen har man redan försökt värdera Antanas Salys arbete inom detta område (Pupkis 2010: 201–208), men Salys arv i språkbrukets historia är överlag fortfarande föga utforskat och väntar på mer ingående och systematiska studier. Man måste också beklaga att detta arv i dag nästan inte alls förekommer i den nutida diskursen om språkbruk.

Antanas Salys lämnade också ett särpräglat avtryck i den litauiska lexikografins historia. Han kom först i kontakt med detta område när han höll på att avsluta sina studier i Tyskland. Antanas Salys studiekamrat Pranas Skardžius, som hoppades bli ledare och redaktör för det förnyade arbetet med den stora Lietuvių kalbos žodynas,

A. PUPKIS. Antanas Salys ir žodynas

11

(se Pupkis 2012:106), hade tillsammans med Salys redan fördelat arbetet och planerat att Salys skulle kunna ta sig an arbetet med att sammanställa en liten ²ordbok, samt vara en av redaktörerna för den stora ordboken. När utbildningsministeriet utsåg Juozas Balčikonis till redaktör gick planerna om intet, men snart fick båda bidra till diskussionen om de teoretiska frågorna kring den stora ordbok som höll på att sammanställas. Olika källor visar att redaktören Juozas Balčikonis och de unga föreläsarna vid Vytautas Magnus universitet, Pranas Skardžius och Antanas Salys, i början av ordboksredaktionens arbete (omkring 1932–1933) diskuterade teoretiska och praktiska ordboksfrågor. Det finns inga säkra uppgifter om vad de konkret talade om eller beslutade – protokoll skrevs tydligen inte, och vi har få hågkomster från samtiden. Av spridda uppgifter framgår att de ”bidrog till utformningen av ordbokens mall” (Napalys Grigas. – Dėk žodį prie žodžio 2006: 194), diskuterade ordbokens struktur och frågan om att ta med äldre lånord (Skardžius 1997: 601), liksom att presentera verb i artiklar med samlade avledningar respektive i alfabetisk ordning (Aleksandras Žirgulys. – Dėk žodį prie žodžio 2006: 209–210).

Han kom åter att knytas till Lietuvių kalbos žodynas när Institutet för litauiska studier grundades i Kaunas 1939 och ordboksredaktionen överfördes till denna institution. Antanas Salys blev först i egenskap av chef för institutets språkavdelning, och från den 3 december 1941 som institutets direktör, ordboksredaktören Juozas Balčikonis närmaste överordnade. Till en början var förhållandet mellan de båda språkvetarna normalt, men senare utvecklades det till konfrontation och fullständig fiendskap.

Här bör man erinra sig Balčikonis gamla meningsskiljaktigheter med Pranas Skardžius om ordboken (mer utförligt: Pupkis 2012: 108 ff.). Skardžius, kanske med en känsla av bitterhet över att inte ha utsetts till ordboksredaktör, hade redan under mellankrigstiden flera gånger kritiserat vissa brister i den ordbok som höll på att sammanställas (utan att precisera vilka) i pressen och betonade ständigt att ordboken borde ges ut med en reviderad (reformerad) stavning, vars upphovsman han själv var en av. Diskussionerna om dessa stavningsfrågor inleddes så snart Institutet för litauiska studier hade grundats. Men diskussionerna drog ut på tiden och på grund av meningsskiljaktigheterna ville man till och med avsätta Balčikonis från redaktörsposten³. På något sätt, under svåra omvälvningar i historien, utkom ordbokens första band med den äldre stavning som Balčikonis hade valt

² Redan medan Kazimieras Būga levde planerades en liten litauisk ordbok för praktiska ändamål vid sidan av den stora. Under lång tid kallades detta praktiska lexikografiska verk, som språkvetarna hade föreslagit, så i pressen och i olika dokument. När den hade sammanställts några decennier senare fick den namnet Dabartinės lietuvių kalbos žodynas (1954).

³ Så gjordes också under de sista veckorna av den första sovjetiska ockupationen, men när tyskarna ryckte in återinsattes Balčikonis på posten.

12

KALBOS KULTŪRA | 85

Jablonskis ortografi. När den andra delen förbereddes offentliggjorde institutets ledning gång på gång planer på att förbättra redigeringen av ordboken och införa den nya ortografin. De började genomföras sommaren 1942: på direktören Antanas Salys initiativ inrättades, eftersom arbetet ansågs vara för omfattande för en enda chefsredaktör, en vetenskaplig hjälparbetskommission (till den utsågs Juozas Balčikonis, Antanas Salys, Pranas Skardžius, Janas Otrembskis (Otrębski) och Petras Jonikas), som skulle behandla frågor om ordbokens uppbyggnad och ortografi. Kommissionens medlemmar fördelade arbetet mellan sig: Salys skulle exempelvis granska återgivningen (transponeringen) av dialektformer (Lyberis 2009: 268), accentueringen och transitiva och intransitiva verb (samma källa, s. 272), fastställandet av lånord och homonymer, återgivningen av substantiverade adjektiv osv. (Kruopas 1973: 259). ⁴

Som Antanas Lyberis uppger ”hoppades J. Balčikonis verkligen få vetenskaplig hjälp av kommissionen” (Lyberis 2009: 272), men när frågan om en ortografireform togs upp vid det andra sammanträdet framförde redaktören en avvikande mening vid det tredje sammanträdet den 14 oktober 1942 och deltog inte längre i dem. När den nya ortografin mycket snabbt hade behandlats och antagits av kommissionen, godkänts av Vetenskapsakademin och undertecknats av dåvarande utbildningsrådet (ministern), vägrade Balčikonis att tillämpa den och lämnade institutet.⁵

Man kan anta att oenigheten främst berodde på den motsättning mellan Pranas Skardžius och Juozas Balčikonis som hade funnits sedan tidigare, och att den förvärrades av båda språkforskarnas envishet och ambitioner. Till slut urartade allt detta till en nästan meningslös diskussion om huruvida konsonanten j skulle skrivas i roten till tre välkända ord (bjaurus, pjauti, spjauti). Antanas Salys drogs in i hela denna röra i egenskap av förvaltningschef och tog Skardžiaus sida, inte Balčikonis, men uppträdde ändå förhållandevis korrekt. Denna friktion kunde inte bidra till ett smidigt ordboksarbete. Framför allt ställdes redaktionsmedarbetarna mot varandra. När institutets ledning beordrade dem att ändra ortografin i ordbokstexter som redan hade färdigställts delades de i två läger: den ena sidan stödde Skardžius och Salys, de andra ville inte offentligt gå emot

⁴ Från den 28 september 1942 till den 2 juli 1943 hölls sammanlagt 44 sammanträden i den vetenskapliga hjälparbetskommissionen. Där fastställdes först de viktigaste principer för ordboksarbetet som Balčikonis hade utarbetat; därefter behandlades vissa exempel ur den redan utgivna första delen och framför allt texter i den andra delen, som fortfarande redigerades. Ett stort antal olika felaktigheter och andra slags misstag påtalades, särskilt sådant som behövde rättas i den andra delen under redigering. De kom senare till god användning i redaktörsarbetet med den andra och följande delar.

⁵ Alla dessa turer mellan den vetenskapliga hjälparbetskommissionen och ordbokens redaktör pågick under lång tid. Alla eller nästan alla kommissionens handlingar finns i arkiven, så man får hoppas att en detaljerad redogörelse för innehållet och publicering av själva handlingarna skulle bidra till en bättre förståelse av den atmosfär som rådde vid Litauiska språkets institut vid den tiden och fylla den lucka som fortfarande finns i Litauiska språkets ordboks historia.

A. PURKIS. Antanas Salys ir žodynas

13

redaktörerna. Under krigsåren var detta en alltför stor lyx. Om man räknar in den tid då ordboksarbetet tillfälligt stoppades på Salys beslut, gick många dyrbara år av ordboksarbete och utgivning förlorade på grund av dessa onödiga ambitioner.

Förutom den interna splittringen vid institutet kom motsättningarna också till uttryck i pressen. Utan att gå in på Skardžiaus och Balčikonis diskussioner i periodisk press före och under kriget bör det sägas att Antanas Salys bara publicerade en artikel i dessa frågor. Den var ett svar till den tidigare redaktionssekreteraren Napalys Grigas med anledning av kritiken mot den vetenskapliga hjälparbetskommissionen i hans artikel (Grigas 1944). Antanas Salys blev uppenbarligen förargad över att Grigas anklagade kommissionen för att bara rätta ordbokstexten och inte göra något mer, och hävdade att han inte såg några bevis för att kommissionen hade gjort sig förtjänt av sitt uppdrag. Salys reagerade snabbt och publicerade artikeln ”Förklaring om Litauiska språkets ordboks angelägenheter” (Salys 1944). I den försökte författaren rättfärdiga kommissionens nödvändighet och hävdade att Balčikonis inte hade fråntagits redigeringsarbetet, utan själv försummade sina plikter, och att kommissionen därför nu tog hand om redigeringen och tryckningen av ordboken. Bland annat svarade han Grigas ilsket att redaktionen hade skingrats ungefär som Grigas själv, som med en mycket god lön hade varit den förste att lämna arbetet och söka sig någonstans där det fanns mer att äta, och att det inte anstod honom som utomstående att bekymra sig om var ordbokens kartotek förvarades.

Sammanfattningsvis bör man säga om denna kedja av meningsskiljaktigheter mellan de två språkforskargrupperna att båda sidor hade rätt i viss mån. Inrättandet av den vetenskapliga hjälparbetskommissionen var en positiv utveckling i ordboksarbetet, och dess arbete gjorde det senare möjligt att förbättra vissa aspekter av ordboksredigeringen. Men kommissionens iver att reformera ortografin under krigsåren och införa den i ordboken gav inga positiva resultat när denna uppgift prioriterades: på grund av båda sidors envishet och ambitioner försenades ordboksarbetet och utgivningen bara. Här kan vi, utan att nämna andra saker, citera ett utdrag ur Balčikonis svar till Salys angående påståendena i hans artikel: ”Jag ansåg att det i allmänhet var vansinne att ändra ortografin under kriget. Jag sade på många håll att man under krigsåren nästan borde ge ut ordboken även med korrekturfel; korrekturfel kan rättas senare, men om lapparna med orden skulle gå förlorade kunde de inte återfås för några pengar alls. Men vetenskapliga institutioner valde en annan väg” (Balčikonis 1978: 188).

Juozas Balčikonis visade sig här vara betydligt mer klarsynt. Förutom att andra människor stödde honom i pressen och i brev till redaktionen, hotades ordbokens kartotek faktiskt av en mycket stor fara, och den viktigaste aktören här var just Antanas Salys.

14

KALBOS KULTŪRA | 85

När de tyska ockupationsmyndigheterna i mars 1943 stängde Vetenskapsakademien och institutets anställda skingrades, hotades institutets egendom och en viktig del av den – Lietuvių kalbos žodyno kortregister. När fronten närmade sig och staden kunde komma att bombas insåg direktör Salys att kortregistret måste föras bort från institutet och gömmas någonstans (och vid behov kanske till och med föras utomlands). Hösten 1943 fördes en del av kortregistret till Salantai, till en bekant kyrkoherde, medan en annan del senare gömdes i S:t Antonius kyrka i Kaunas. Salys själv flydde västerut 1944 utan att tala om för någon var kortregistret hade gömts. Efter den andra sovjetiska ockupationen av Litauen och återupptagandet av Vetenskapsakademiens verksamhet började man söka efter ordbokens kortregister. Tack vare de arbetsgrupper som tillsattes återfanns den gömda delen av kortregistret hösten 1945 i Salantai, medan den andra delen, genom Antanas Lyberis försorg, återfanns i början av 1948 i Kaunas. På så sätt återfördes en stor skatt till vetenskapen, en skatt som Balčikonis tidigare hade oroat sig för.

Hela denna historia berättas ingående i minnen av dem som deltog i sökandet; dokumenten om övertagandet av kortregistret har publicerats (Kniūkšta 2007), och historien sammanfattas i Antanas Balašaitis artikel (Balašaitis 2010). Av den kan man dra slutsatsen att Salys tog ansvar för denna av samhället uppbyggda skatt och försökte skydda den från att gå förlorad eller förstöras, och att han gjorde stora ansträngningar för detta. Man kan ursäkta direktören för att ingen i Litauen på grund av brådskan underrättades om var kortregistret fanns, och glädjas åt att inget ont drabbade det. I övrigt har alla dessa händelser nu fogats samman till en av de mest intressanta lingvistiska detektivhistorierna i den litauiska kulturen.

Efter att ha lämnat Litauen och senare med framgång fortsatt sin akademiska verksamhet försummade Salys inte den litauiska språkvetenskapens och språkpraktikens angelägenheter. Förutom de arbeten som redan nämnts bör ytterligare tre av hans insatser på detta område lyftas fram. En av dem är den utförliga artikeln ”Žodynas” (Salys 1985: 213–244), publicerad i den så kallade Lietuvių enciklopedijoje i Boston (band XV, 1968), en sorts studie om det litauiska språkets lexikon och lexikografins historia. Där behandlas först, förutom allmänna anmärkningar, ingående förändringarna i det litauiska språkets lexikon under den sovjetiska ockupationens år, och många av den tidens nybildningar bedöms kritiskt. I avsnittet om lexikografins historia introduceras olika slags ordböcker och de litauiska ordböcker som hade utkommit fram till dess gås igenom. Stort utrymme ägnas åt den stora ordbokens historia. Där finns viktiga fakta om dess historia från och med utgivningen av band I, fakta som bara Salys nämner. Bland annat skrivs det också om de två versionerna av ordbokens band II som används, och skillnaderna mellan dem anges. Dessutom berättas i lexikografiavsnittet också om 1954 års utgåva av Dabartinės lietuvių kalbos žodyno,

A. PURKIS. Antanas Salys ir žodynas

15

vars rötter uppges gå tillbaka till det förkrigstida Lituanistikos institute, och vars utgivning överlag bedöms positivt.

Det bör understrykas att Salys i den aktuella studien inte någonstans bedömer Balčikonis arbete, utan endast nämner honom som ordbokens redaktör; genom hela texten framträder däremot tydligt antisovjetiska ståndpunkter, och den dåvarande regeringens försök att politisera arbetet med ordboken och göra den till ideologins tjänarinna visas. Å andra sidan är detta arbete av Salys visserligen inte en fullständig, men ändå en tillräckligt omfattande första studie inom litauisk språkvetenskap om det litauiska språkets lexikon och den litauiska lexikografins historia.

Ytterligare ett område i Antanas Salys verksamhet var arbetet med den tvåspråkiga (litauisk-tyska) Lietuvių rašomosios kalbos žodyno (1926–1968). Arbetet med den inleddes 1923 av Alfredas Senas (Alfred Senn), Maksas Nydermanas (Max Niedermann) och Pranas Brenderis (Franz Brender). De tre redaktörerna sammanställde de första häftena tillsammans; efter Brenderis död (1938) fortsatte de två andra arbetet, och från 1947 medverkade även Antanas Salys. Efter Nydermanas död (1954) arbetade Senas och Salys med ordboken och slutförde utgivningen. Förutom deras gemensamma arbete (däribland Salys accentuerade text och andra resultat av deras samarbete) bör man nämna det supplement till ordboken som Salys sammanställde – en förteckning över egennamn (band V, s. 481–560; se Salys 1983: 185–266). Många exempel och definitioner ur denna ordbok användes av redaktörerna för den stora Lietuvių kalbos žodyno och andra lexikografiska arbeten, och namnförteckningen utgjorde en god grund för normeringen av hela det litauiska namnförrådet. I övrigt är denna senare del av Antanas Salys arbete föga studerad av språkvetenskapens historiker och väntar fortfarande på sina forskare och deras objektiva bedömning i hela den litauiska språkvetenskapshistoriens sammanhang.

Kaip teigia Antano Salio biografas Petras Jonikas (1979: XVII), dirbdamas leksikografo darbą Antanas Salys nuolat jautė istorinės perspektyvos stoką. Todėl dar nebaigus leisti Lietuvių rašomosios kalbos žodyno, Salys pasisakęs norintis parengti trumpą istorinį lietuvių kalbos žodyną. Tuo reikalu 1969 m. lankėsi Lietuvoje, bet žodyno parengti nespėjo. Joniko teigimu, paliko surinktos medžiagos, tačiau daugiau apie ją informacijos neturime. Nėra aišku ir kur dabar ta medžiaga yra.

Antanas Salys arbeten inom ordboksområdet (lexikologin) och lexikografin visar således bredden i språkvetarens intressen och har inte förlorat sin aktualitet. Hans arbetsmetoder – att stadigt bygga på levande språkdata, behandla frågor i ett brett historiskt perspektiv och ta hänsyn till ändamålsenlighetsprincipen vid normeringen av språkfenomen – är inte föråldrade ens i dag och ger mycket att tänka på. Överlag skulle det litauiska språkvetenskapliga arvet kunna få en betydligt större plats i vår tids språkvetenskap än hittills. Man bör inte glömma-

16

KALBOS KULTŪRA | 85

att Antanas Salys språkvetenskapliga arbeten utgör guldfonden i hela vårt språkvetenskapliga arv, och att ännu många generationer av litauiska språkforskare och språkplanerare kommer att kunna hämta idéer och tankar ur dem.

LITERATŪRA

B a l a š a i t i s A. 2010: Iš „Lietuvių kalbos žodyno“ kartotekos ir jos saugojimo istorijos. – Gimtoji kalba 7, 29–32.

B a l č i k o n i s J. 1978: Rinktiniai raštai 1. Sudarė Aldonas Pupkis. Vilnius: Mokslas.

Dėk žodį prie žodžio 2006: Dėk žodį prie žodžio – turėsi žodyną. Atsiminimai apie kalbininką Juozą Balčikonį. Sudarė Birutė Goberienė ir Aldonas Pupkis. Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla.

G r i g a s N. 1944: Lietuvių kalbos žodynas ir jo redakcija. – Ateitis, kovo 28, 29.

J o n i k a s P. 1979: Antano Salio gyvenimo ir mokslinės veiklos pagrindiniai bruožai. – A. Salys. Raštai 1: Bendrinė kalba, XIII–XX.

K n i ū k š t a P. 2007: Žodyno kartotekos perėmimo dokumentai. – Gimtoji kalba 11, 27–30.

K r u o p a s J. 1973: A. Salio kalbinė veikla. – Lietuvių kalbotyros klausimai 14: Baltų kalbų veiksmažodžio tyrinėjimai, 257–259.

L y b e r i s A. 2009: Leksikografijos teorija ir praktika. Sudarytoja Zita Šimėnaitė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

P u p k i s A. 2010: Antano Salio bendrinės kalbos norminimo pagrindai ir kriterijai. – A. Pupkis. Lietuvių kalbos normintojai ir puoselėtojai. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras, 201–208.

P u p k i s A. 2012: Pranas Skardžius ir didysis „Lietuvių kalbos žodynas“. – Acta Linguistica Lithuanica 67, 101–129.

S a l y s A. 1944: Paaiškinimas Lietuvių kalbos žodyno reikalu. – Ateitis, balandžio 11.

S a l y s A. 1979: Raštai 1: Bendrinė kalba. Redagavo Petras Jonikas. Roma: Lietuvių katalikų mokslo akademija.

S a l y s A. 1983: Raštai 2: Tikriniai vardai. Redagavo Petras Jonikas. Roma: Lietuvių katalikų mokslo akademija.

S a l y s A. 1985: Raštai 3: Įvairūs straipsniai. Redagavo Petras Jonikas. Roma: Lietuvių katalikų mokslo akademija.

S k a r d ž i u s P. 1997: Rinktiniai raštai 2: Bendrinės kalbos dalykai. Sudarė ir parengė Albertas Rosinas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Gauta 2012 11 24

A. PUPKIS. Antanas Salys ir žodynas

17

ANTANAS SALYS AND THE DICTIONARY

Summary

Antanas Salys was one of the most famous Lithuanian linguists of the middle and second half of the 20^th century prominent in the fields of dialectology, onomastics, phonetics, terminology and standard language codification. The article deals with Salys’ activities in the fields of lexicology and lexicography.

Salys made a big contribution to the codification of the Lithuanian vocabulary. He wrote many articles about the origin, word-formation and meaning of various words and created quite a few neologisms many of which became widespread in the usage of the standard language. Salys was keen on the Lithuanization of borrowings and wrote a theoretical article about the principles of neologism creation.

As a lexicographer Salys had his input in the establishment of theoretical principles of the academic edition of Lietuvių kalbos žodynas (Dictionary of the Lithuanian language). He was also one of editors of Kalbos patarėjas (Language advisor) and from 1947 – one of the compilers of so-called Niedermann’s dictionary (Wörterbuch der litauischen Schriftsprache).

In 1939 Salys became head of the Language Department at the Institute of Lithuanian Studies, from 3 December 1941 he was director of the Institute of the Lithuanian Language. Here he took care about the matters of Lietuvių kalbos žodynas. Salys had discussions on various issues of editing with the editor of the dictionary Juozas Balčikonis in Mokslinė pagalbinė komisija (Scientific advisory commission) and in the press. This discussion always stayed within the limits of correctness and during the Second world war when the front was approaching he rescued the card files of the dictionary and took them to safety. After exile to the West he spoke positively about the compilation work of the dictionary and heavily criticized attempts to include ideological matters. Salys wrote the first wider study about the history of the Lithuanian lexicography for Lietuvių enciklopedija (Lithuanian encyclopaedia, Boston, USA).

KEYWORDS: lexis, lexicography, codification, neologisms.

ALDONAS PUPKIS

Lietuvių kalbos institutas

P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius

[email protected]

18

KALBOS KULTŪRA | 85