LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, III

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

SUBSTANTIVBÖJNING I ŠAKYNOS DIALEKT¹

A. JONAITYTĖ

1. ALLMÄNNA ANMÄRKNINGAR

Genus. I dialekten skiljer man mellan tre substantivgenus: maskulinum, femininum och genus commune. Det finns inte särskilt många substantiv av genus commune i dialekten.

Med undantag för substantiv som betecknar namn på personer eller aktörer, t.ex.: grėbėjas, grėbėja; krėklis, krėklė ”skrikare, -ska”; piemuo, piemenė; senis, senė; šaltmiris, šaltmirė ”en som är mycket frusen”; viligis, viligė..., och namn på vissa husdjur och fåglar, t.ex.: kalakuc, kalakutė; ožis, oška osv., där grammatiskt genus motsvarar verkligt manligt eller kvinnligt kön, är alla andra substantivs grammatiska genus en rent formell grammatisk kategori.

Maskulinum omfattar alla substantiv med a-, ia-, u- och iu-stam (dā’irc, birvis, lītus, sōdžus), med undantag för sesuva och dūktė, alla substantiv med konsonantstam (rāumuo, taēšmuo), i-stamsorden dantis, vagis och de substantiv med o-, io- och ē-stam som betecknar en manlig person, t.ex.: dėde, tėtė ”far”, viršila; efternamn: karpā’viče, lā’pe, maže’ika, pāuga, no’rutā’viče... Det bör sägas att efternamn med suffixet — avyčia || -ėžvyčia i plural, utöver femininum, även kan ha maskulinum, t.ex.: jeckē’vičes || jeckē’vičei, karpā’vičes || karpā’vičei... Maskulina former är vanligare. Även efternamn med o-stam tenderar att övergå till a-stam, t.ex. sägs vid sidan av daugē’la, nō’reika, nō’r vaiša, rā’duila också daugē’ls, nō’reiks, nō’r vaišas, raduīls.

Femininum omfattar substantiv med o-, io- och ē-stam (gē’rve, marī, ūoga, vāldže), med undantag för dāntis, vāgis, alla substantiv med i-stam (ā’nkstis, nāktis) samt konsonantstamsorden dūktė och sesuva.

Dialektens och standardspråkets genus för motsvarande substantiv sammanfaller inte alltid, t.ex.: ābgama ”födelsemärke”, blakstiens ”ögonfrans”, dē’na ”handflata”, ēketis ”vak”, mō’rks ”morot”, pō’ris ”par”, skālkei ”kalk”, valnarē’žis ”kardborre”.

Om ett substantivs genus i dialekten inte sammanfaller med genuset hos motsvarande standardspråkliga substantiv, sammanfaller det oftast med genuset i närliggande samogitiska dialekter (t.ex. Kuršėnai) eller aukštaitiska dialekter.

¹ Artikeln ingår i ett större arbete om Šakynos dialekt som håller på att skrivas. Här används samma fonetiska transkription som i den i volym II av ”Lietuvių kalbotyros klausimai” tryckta artikeln ”Šakynos tarmės kirtis ir priegaidė”, s. 109–130. Endast markeras den konsonantiska accenten i blandade diftongerna ui och iu samt u + l, m, n, r här inte med (ˊ) utan med (ˋ). Dialektens exempel återges inte i standardspråkets form, utom i undantagsfall.

91

I dialekten finns också sådana substantiv som har både maskulint och feminint genus, t.ex.: cibìlis || cibùle ”lök”, grì:ba || grì:ps, lìepa || lìeps, rū:ta, men i pluralis även rū:tas och rū:tai, spìrga || spìrks, súodis ~ súodys || súodžei (vanligt), žãba || žã:ps (vanligt), žìlvitìs || žìlvite (sällsynt).

Till genus commune hör de substantiv som kan användas på samma sätt om personer av både manligt och kvinnligt kön (ibland även om olika djur). De flesta substantiv med genus commune tillhör o-stammen, men det finns också sådana med andra stammar (a, ia, ē, iu), t.ex.: avė:pìza ”glop, -a”, drambìla ”stor, klumpig person”, ìštiža, ìžarga ~ išžarga ”gapare, -a”, klìuka ”dumskalle, -a”, làmata ”vrak, -”, liežūnėša ”skvallerbytta, -a”, lãrva ”slusk, -a, slöfock, -a”, nævalá, nævalėìka ”slusk, -a”, nævalga, nuòspò:ga ”krake”, pakarìla ”vilding”, pamì:va, pà:mpla ”klantskalle, -a”, pikčiūrna, plìkata ”oseriös person”, rūkata ”surkart, -a”, slòpsna ”slöfock”, snarglėda ”snorunge, -”, sprō:gena ”slöfock, krake”, sūkata ”vriden person, surkart, -a”, taradėìka ”tycker om att prata mycket och högljutt”, và:lkata, galvãčas ”slug person”, gargáras ”lång och gänglig person”, kànčas ”snåljåp och grinig person”, lū:žas ”latmask”, makã:rs ”slug person”, plūrpal̇s ”pratmakare”, salì:klus ”lättstött, nyckfull person”, snačas ”virrpanna”, stūlbis ”klumpig, oborstad person”.

Jämför man exemplen verkar det som om substantiv med o-stam har haft genus commune sedan gammalt, medan ord med andra stammar senare övergått till genus commune. Detta bekräftas delvis också av det dialektala fenomenet att ett substantiv av vilket maskulint eller feminint genus som helst övergår till genus commune när någon karakteriseras med det, t.ex.: tas biàurì:be tikras šùrbė:lė; nèma:te to: jaunìke, sà:ke, kó:ks pelė:da; ale gi, tas tai bēnt kàule; nùveik pas pèlkìsiene, àna gera iškalbò:čus ”tycker om att prata”.

Alla substantiv med genus commune har en sak gemensamt: de har alla en nedsättande, pejorativ betydelse. Som undantag bör dock även sådana ord med genus commune nämnas som saknar negativ betydelse, t.ex.: ligó:nìs (sà:ka, ka, ligó:nìs jau į kà:muoli sutrãkta; ligó:nìs sà:kanti…; jau sa ré:jus jau šenei ligó:nìs), tūlmo:čus ”översättare, uttolkare”, âns tė: bùva par tūlmo:ču; a jau tūlmo:čaus prìtrū: kai (om en kvinna).

Kasus. Dialekten har samma 7 kasus som standardspråket. De gamla postpositionella lokalkasusformerna har försvunnit. Adessiv och allativ har försvunnit spårlöst; rester av singularis illativ förekommer endast i adverbialiserad och oftast stympad form, t.ex.: sà bū:da ”man driver på hunden”; tàu vis rèik ēit į kàndin ”du måste alltid gå efter”; làuka || làuko || làukuton ”ut”, jämför kuršėnai-samogiternas làuko, klaipėda-bornas làuko; slėta ~ sietan ”så driver man in korna i ladugården till deras plats”; ėik šalin; mąsk žėme ”ned i jorden”.

Dessa postpositionella lokalkasusformer har ersatts av prepositionskonstruktioner, t.ex.: mìška pàukštis į mìška įžū:rį; ižėje į píevas; pas motìnąte viesa valà:te ”hos modern är det bäst för barnen”; vàžiūj pas bró:li.

Ibland, om än mycket sällan, förekommer också fall där vanligt lokalkasus används med illativ betydelse, t.ex.: kàntminius nuvà:re vėrsius ”han drev kalvarna till Kantminiai”. Det går sannolikt inte att betrakta detta exempel som en rest av den gamla illativen och jämföra det med sådana konstruktioner med förkortad pluralis illativ i östaukštaitiska som t.ex.: dar namùos atvežė (i trakten kring Varėna); jūs atvažiavosit svečiuos (Lazūnai), eftersom det inte finns några tydligare spår av pluralis illativ, inte ens i adverbialiserad form, någonstans i dialekten—

92

—. Detta är sannolikt ett helt nytt fenomen, helt enkelt en utvidgning av det vanliga lokalkasusets betydelse².

Det är svårt att fastställa exakt när de gamla postpositionella lokalkasusformerna försvann ur dialekten. Men det verkar ha skett för länge sedan, eftersom dessa kasusformer saknas inte bara i Šakynas dialekt utan också i alla angränsande samogitiska och aukštaitiska dialekter.

I allmänhet motsvarar dialektens kasusändelser nästan överallt standardspråkets ändelser i motsvarande stammar och har samma ursprung som dessa. Nästan alla skillnader mellan dialektens kasusändelser har uppkommit genom fonetisk eller morfologisk förkortning av ändelser³. Så har substantiv med alla stammar utom a-stammen en förkortad singularis lokalkasusändelse, t.ex.: gō’vi, miškē’li, gálvo, liepo, dáržinē, pálubē, pē’či, viduj, vándeni…

Ändelserna i pluralis dativ och, med undantag för substantiv med a- och ia-stam, pluralis instrumentalis är också förkortade. Förkortningen av dessa ändelser varierar dock inom dialektområdet. Längs hela den samogitiska gränsen (Kruopiai, Dilbinai, Šakyna) är former med -s mycket vanligare bland särskilt den äldre generationen än längre in i området bort från den samogitiska dialekten, t.ex. pluralis dativ: akūms, bō’bums, pō’nā’ms, sē’nā’ms, žmo’nīms, žō’lūms ”till gräsen”…, pluralis instrumentalis: d̄ienums ”med dagar”, nāktims, pušē’lē’ms, žī’cūms ”med olyckor”. Men även vid den samogitiska gränsen är former med -s redan betydligt ovanligare än former utan -s, t.ex. pluralis dativ: arklām, bā’tām, lā’vē’m, mō’terim…, pluralis instrumentalis: māldum ”med böner”, raudē’m, pūšim. Man antar⁴ att bortfallet av -s började med dualisformerna.

Utifrån standardspråket och äldre skrifter (Vilentos katekes och evangelier) kan man anta att pluralis dativs äldre ändelse förkortades först och för länge sedan i dialekten, medan pluralis instrumentalisändelsen förkortades betydligt senare; i standardspråket har den bevarats fram till i dag, t.ex.: akimis, rankomis. Samma källor tyder på att singularis instrumentalisändelsen förkortades samtidigt med pluralis instrumentalis.

När man behandlar pluralis dativ och instrumentalis måste man också ta upp ändelsen -um(s) i pluralis dativ och instrumentalis hos feminina ord i alla böjliga ordklasser, t.ex.: to’kūm(s) susivē’lusum(s) žīlum(s) galvūm(s) (pluralis dativ); sū’cīso’kūm(s) sēnum(s) kūlamum(s) mašīnum(s) (pluralis instrumentalis). (Se även paradigmen för enskilda stammar.)

Denna ändelse är känd för nästan alla nordvästaukštaiter och en ganska stor del av samogiterna. Utifrån det material som hittills samlats in för Litauiska språkets atlas sträcker sig ändelsen -ums västerut till följande gräns: Papilė, Tryškiai, Kuršėnai, Kelmė, Adomaičiai, Pagramantis, Žygaičiai, Lauksargiai, Rugaliai, Eičiai; därefter går gränsen österut och når Nemunas vid Jurbarkas. Ännu längre västerut, bortom denna gräns—

² Jfr. Б. А. Серебренников, О некоторых возможных причинах происхождения иллативного значения у латышского локатива, Rakstu krājums veltījums akadēmiķim profesoram dr. Jānim Endzelīnam viņa 85 dzīves un 65 darba gadu atcerei, 243, Rīgā, 1960.

³ För en utförligare behandling av morfologisk ändelseförkortning, se Vl. Grinaveckis, Galūnių trumpėjimas lietuvių kalbos tarmėse. — Vilniaus valstybinio pedagoginio instituto Mokslo darbai, 8, 97—98, Vilnius, 1959; J. Kazlauskas, Daiktavardžių (i) u linksniavimo nykimas. — Lietuvių kalbotyros klausimai, 2, 26, Vilnius, 1959.

⁴Se närmare J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, 405, Rīgā, 1951 och den där angivna litteraturen.

93

ändelsen i dativ pluralis -ums har noterats i Veiviržėnai, till exempel: šakoms, vėsoms osv.

I Pakapurnis (Raseiniai distrikt), Joniškė (Tauragė distrikt), Viduklė (Raseiniai distrikt), Nemakščiai (Skaudvilė distrikt) och Didvėjye (Raseiniai distrikt) har ändelsen -ums noterats endast i instrumentalis pluralis. I dativ pluralis har feminina substantiv av alla stammar bevarat sina egna äldre ändelser. En jämförelse med äldre källor visar att förekomsten av ändelsen -ums endast i instrumentalis pluralis antingen är ett helt nytt fenomen eller beror på ett avskrivningsfel, eftersom ändelsen -ums i S. Stanevičius⁵ skrifter, som härstammade från Nemakščiai och Viduklė, förekommer både i dativ pluralis och i instrumentalis pluralis, till exempel: Padyrbdynsnu laywele, plauksiu jurirms marelums (s. 26)⁶; …munes graudey w erky graudžiums aszarelums (s. 34); Mes pasysamdisme Rigos sliesorely, mes prydyrbdynsme skriniums jurinėles (92); Asz pasērsu savo žyrgūžely ney rugēleys, ney mižēleys, grinumus awyžēlums (122); …kurys tum layku būdamas Wylniuje, mun yr muna daynams išrašdy tą teyksma jog daināžimes parašy (132).

Varken Stanevičius sånger, utgivna 1829, eller det stora utbredningsområdet för -ums tillåter oss att betrakta denna ändelse som ett mycket nytt fenomen. Som exemplen visar förekommer ändelsen -ums i Stanevičius skrifter i substantiv av o-, io- och ē-stammar, och den kan alltså inte heller där vara helt ny, eftersom den först måste ha uppstått i någon enskild stam, sannolikt i (i)o-stammen, och först därefter ha spritt sig till andra stammar. Den måste först ha trängt in i e-stammen, eftersom kasusändelserna för ē- och io-stammiga substantiv med rotaccent är desamma i de samogitiska och nordvästliga högaitiska dialekterna, med undantag för lokativen singularis och pluralis samt dativ och instrumentalis pluralis. Ändelsens -ums exakta ålder går ännu inte att fastställa. I Vilentos evangelier finner vi visserligen hos den nordvästlige högaiten i Lilla Litauen: priewaisdum̄is (Ev. 25) och paslapūmis (Ev. 30). Men det finns inga fler liknande fall i Vilentos skrifter, och det är oklart hur dessa exempel ska förklaras: som instrumentalisformer med -umis eller som korrekturfel. Dessutom kan det första ordet vara felaktigt använt som ett u-stammigt ord, medan det andra kan vara en vanlig samogitisk form, vilka förekommer ganska ofta i Vilentos skrifter.

Eftersom instrumentalis pluralis med ändelsen -*umis inte har belagts någonstans i nutida litauiska dialekter eller i äldre källor (Stanevičius), bör man anta att ändelsen -ums uppstod när de äldre ändelserna i dativ och instrumentalis pluralis förkortades och sammanföll, och att den nya ändelsen -ums genast generaliserades för båda kasus.

Ändelsen -ums betraktades tidigare som ett lån från Veliuona-dialekten. Men denna uppfattning motsägs av det ovanligt stora utbredningsområdet för -ums, som omfattar inte bara nästan alla nordvästliga högaiter utan också en betydande del av samogiterna och sträcker sig från gränsen till Litauiska SSR till Nemunas.

-ums kan inte heller betraktas som ett regelbundet, enkelt fall av förkortning och bortfall av den obetonade ändelsen -om(s), eftersom detta motsägs av det faktum att man sedan länge i dessa

⁵ Se S. Stanevyčia, Pasakėčios, 5, Kaunas, 1948.

⁶ Pavyzdžiai imami iš S. Stanevičiaus, Dainos Žemaičių, Vilnius, 1954. Perrašant Stanevičiaus tekstą, pakeistas raides ž rašymas.

Några av dessa exempel nämns också av E. Grinaveckienė. Se E. Grinaveckienė, Mituvos upyno tarmė, filologijos mokslų kandidato laipsnio disertacija, 305, Vilnius, 1955, maskinskrift.

94

I dialekter där ändelsen -um(s) förekommer har den uppstått ur verbens pluraländelse i första person -om (< -ome), exempelvis: darom, sakom, kirtom blir ingenstans till -um, även om pluralens dativ- och instrumentaländelser sedan länge fonetiskt liknar verbens pluraländelse i första person. Endast ett par exempel utgör undantag: prašum ”vi ber” (Šakyna, Kuršėnai) och žinum ”naturligtvis” (Šakyna, Kuršėnai). Som man kan se har dessa redan frigjort sig från det allmänna verbalsystemet.

Men i vissa nordvästliga hög-litauiska dialekter har även betoningen spelat en viss roll för uppkomsten av -um(s). Så har till exempel i Mituvos avrinningsområdes dialekt (kring Jurbarkas) endast ord med rotbetoning ändelsen -um(s) i pluralens dativ och instrumental, exempelvis: rankum(s), ūgum(s)⁷…

Likaså kan -um(s) inte anses ha kommit från substantiv med u-stam, eftersom ändelsen -um(s) överallt där den förekommer endast används i feminina substantiv, och det inte finns några feminina substantiv med u-stam i litauiskan som senare skulle ha övergått till en annan feminin stam och samtidigt överfört ändelsen -um(s). Dessutom sammanföll ingen kasusändelse hos själva substantiven med u-stam, utom genitiv plural, med någon kasusändelse hos en feminin stam; alltså kan inte ens enkel analogi ha spelat in.

Adverbialiserade instrumentalformer i plural på -umis finns i lettiskan, exempelvis: retumis ”sällan”, mazum(is) ”lite i taget”, milzumis ”mycket”, vietumis ”på sina håll” med flera.⁸ K. Mühlenbach förklarar dessa former som instrumental plural av bildningar med suffixet -uma⁹. Men detta kan inte förklara de litauiska formerna med -um(s).

Således förblir ursprunget till ändelsen -um(s) oklart. Man kunde kanske anta att instrumentalformen av pronomenet kas spelade en avgörande roll här. I områdets dialekter är instrumentalformen av pronomenet kas nästan överallt kum < kuom < kuomi, liksom aštuntas < aštuontas. Detta pronomen kongruerar också med feminina substantiv i pluralens instrumental, exempelvis: su kum? — su rankom(s). Senare kan det genom analogi ha blivit su-kum? — su rankum(s).

I själva Šakyna-dialektens område används ändelsen -um(s) inte helt enhetligt. Den är mest livskraftig nära den žemaitiska dialektgränsen (Kruopiai, Šakyna, Dargaičiai, Dilbimai, Žagarė), men exempelvis kring Skaistgirys är den redan mer sällsynt, särskilt i ė, i-stammar. Där är de gamla ändelserna hos enskilda stammar redan vanligare. Längre österut (Daunorava, Joniškis) har den inte längre belagts¹⁰.

Lokativändelsen i plural förkortas också i dialekten, exempelvis: aūžio's, laukuos, namuos. Pluralens lokativ förkortas dock inte lika regelbundet som singularens, och vid sidan av de förkortade formerna används ofta också de fullständiga, exempelvis: laukuose, miestuose, trō·bo·se… Dessutom varierar förkortningen mellan substantiv med olika stammar. Mest förkortas pluralformer av substantiv med a-, iā-stam.

⁷ El. Grinaveckienė, Mituvos flodbäcken-dialekt, doktorsavhandling för graden kandidat i filologi, 294–295, Vilnius, 1955, maskinskrift.

⁸ J. Endzelins, Latviesu valodas gramatika, 602–603, Rīgā, 1951.

⁹ K. Mühlenbach, Das Suffix -uma- im Lettischen, Indogermanische Forschungen, XVII, 412–413, Strassburg, 1905.

¹⁰ För Daunorava och Joniškis har material hämtats från kortregistret till den litauiska språk- och litteraturatlasen vid LTSR MA:s litauiska språk- och litteraturinstitut.

95

Lokativ, i mindre grad substantiv med -o-, -io- och ė-stam och i allra minst grad substantiv med i-stam och dialektens konsonantstammar i plural lokativ – plural lokativ av dessa stammar förkortas nästan aldrig.

Förkortningen av plural lokativändelser hos substantiv med a- och ia-stam är typisk inte bara för Šakynadialekten och andra nordvästlitauiska höglandsdialekter (t.ex. Mituvaflodens avrinningsområde)¹¹, utan, som materialet i Dialektologiska atlasen visar, även för kapsai-zanavykai-dialekterna (som inte alls förkortar plural lokativ av andra stammar)¹² och deras grannar, veliuoniskai-dialekterna.

Numerus. Dialektens substantiv har endast två numerus: singular och plural. Dualis har i stort sett försvunnit. Vissa rester förekommer ännu i ackusativ plural hos maskulina substantiv med a- och ia-stam och andra stammar, om de används tillsammans med ”du” eller ”abu(du)”, till exempel: valà˙kuos būvau pasisėjęs dù centneriu, dù pareiškimu raštu, su spràgilu kūlė par maišą abu galu. Men i sådana fall används parallellt även pluralformer, till exempel: atėin pralė̇ides dù mė̇nesus;...kurė̇nãl dù pė̇čius diena į nȧkti; dù šimtus atė̇me. Överallt annars har dualis försvunnit och ersatts av plural, till exempel: nebeduod piena tie dù spė̇ne; ṧe tuoj į sk̇lė̇pa, dvi bačkas aukščių išdžina...;...dvi bačkas tūrem į ḋã˙ maiša; nežina, kas če bus pasiżnamas to's dvi. Resterna av dualis i ackusativ plural hos substantiv med a- och ia-stam förklaras genom analogi med räkneorden ”du” och ”abudu”. Detta bekräftas också av att precis samma spår av dualis är karakteristiska för många andra dialekter där substantivens dualis också nästan har försvunnit, till exempel kapsai-zanavykai¹³, de sydligaste nordvästlitauiska höglandsdialekterna (Jurbarkas)¹⁴ och de östlitauiska höglandsdialekterna (Linkmenys)¹⁵.

Dualis har också lämnat spår i dativ plural av alla stammar och, med undantag för a- och ia-stammarna, i instrumental plural¹⁶, där det slutliga -s började falla bort under dualisens inflytande, till exempel: jau dviem vaikam atė̇me karīnus dukūmentus; amėrika prįṡume prancūżãm; piena dāve vėršā˙m.

Det är svårt att säga när dialekten förlorade dualis.

Numerus anger inte bara antalet föremål, utan ibland är också olika lexikala betydelser knutna till dess grammatiska former, till exempel: dviratis ”cykel” och dviracei ”vagnens främre axel med hjul och skaklar”, gražìbe ”skönhet” och gražìbes ”prydnader; vackra föremål”, leḋc och ledai ”hagel”, mė̇dis och mė̇džei ”ved”, nò˙sis och nò˙sis ”näsborrar”, rìc och rìtai ”väderstreck” och så vidare.

Liksom i Ik och i andra litauiska dialekter har vissa substantiv i Šakynadialekten ibland bara ett av numerus: antingen endast plural eller endast singular-

¹¹ Jfr. El. Grinaveckienė, Mituvos upyno tarmė, 292, 299, 307, 311—312, Vilnius, 1955, maskinskrift.

¹² Jfr. Atlase medžiagos rinkimo „Programos“ 290 klausimo bandomuosius Pietų Lietuvos žemėlapius, Vilnius, Lietuvių kalbos ir literatūros institutas, rankraštis.

¹³ J. Senkus, Särdrag i substantivens böjning i kapsai- och zanavykai-dialekterna.— Lietuvos TSR MA Darbai, Serija A 2 (9), 157, Vilnius, 1959.

¹⁴ El. Grinaveckienė, Mer typiska genus-, numerus- och kasusformer i Mituvos flodbäcken-dialekt. — Lietuvių kalbotyros klausimai, 2, 181, Vilnius, 1959.

¹⁵ J. Kardelytė, Substantivböjning i Linkmenų-dialekten. — Lietuvių kalbotyros klausimai, 2, 166, Vilnius, 1959.

¹⁶ Se J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, 405, Rīgā, 1951 och där angiven litteratur.

96

räkning. Exempelvis singularia: balti̇·be, dė·jims, kareivije, krėida, piens, švi̇ns etc.; pluralia: bȧltinei, ekė·čes, lȧšinei, miėles, mi̇ltai, mi̇t·bas, mušči̇·nes, niu̇obaigas, pakaši̇·nas, pru̇šnas ”tryne”, smȧ·genas, ni̇ežai, rȧudes ”rödsjuka”, niu̇okulstas ”avskav”, pȧ·biras, pȧmazgas || sȧmazgas, bȧrkštei, vė·darai etc.

Stam. Dialektens substantivstammar är desamma som i lk (a, ia, o, io, ė, i, u, iu och konsonantstammar), men:

1. Stammen hos enskilda substantiv i dialekten sammanfaller inte alltid med stammen hos motsvarande substantiv i lk, t.ex.: ȧbgama, bi̇tis, blakstiens, dȧine, dėbeši·s, dė·na, kišė·nis, nȯ·sini·s, ȯ·baela, pȯ·ris ”par”, smȧ·genas, ši̇rša, viėšnė, žu̇·ri·s… Vissa ord har två stammar, t.ex.: gri̇·ba || gri̇·ps, su̇odžei || su̇odis ~ su̇odys, ži̇lvitis || ži̇lvite, ėketi·s || ėketė, žȧba || žȧ·ps etc.

2. Alla dialektens substantivstammar har inte bevarats lika väl. Bäst bevarade är stammarna a, ia, o, io och, delvis, ė; stammarna i, u, iu och särskilt konsonantstammarna har bevarats betydligt sämre, och även nu försvagas de alltmer, eftersom nya ord hela tiden övergår från dem till andra stammar: maskulina ord övergår till stammarna a, ia, feminina till o, io, och ibland också till stammarna ė. Därtill tränger enskilda kasusformer eller till och med hela numerusformer från de rikligare förekommande stammarna in i dessa försvinnande stammar; exempelvis böjs substantiv med u-, iu-stam konsekvent i plural enligt a-, ia-stammarna. I singular tränger formen hos a-, ia-stammarna in i singular instrumental av substantiv med u, iu-stam, t.ex.: su alėju, su cukru, su trākto·ru. I plural dativ och instrumental av feminina substantiv med stammarna ė, i samt konsonantstammar har former med -um(s) trängt in, t.ex.: plural dativ akūm(s), ka·r’um, mo·taerum ”åt kvinnorna”; plural instrumental dilgī·num ”med nässlor”, du̇ktaerum ”med döttrar”, ši̇rdžum ”med hjärtan”… Formen för singular instrumental hos substantiv med io-stam har också trängt in i feminina substantiv med i-stam, t.ex.: su ake, no·se, ža·se etc. Konsonantstammarna har bevarats allra sämst: böjningen av substantiv med dessa stammar är helt sammanblandad (se paradigmet):

Även om stammarna i, u, iu håller på att försvinna, tränger ibland enskilda kasusformer in i ord med vissa stammar av typen ia, ė, t.ex.: singular nominativ kȧtis ”katt”, kū·tis ”kutė”, mo·ki·tojus ”lärare”, raš·tojus ”författare”, ūpis ”flod” etc.

Vissa substantiv med io-stam har övergått till ė-stammen, t.ex.: gū·nė, jȧ·uje (lok. jȧ·ujė ~ jāujėje), skri·ne (lok. skri·nė ~ skrẏnėje), viėšnė ~ viešnė, u̇ž·sne ~ vẏšnė (lok. u̇ž·snė ~ vẏšnėje). Detta skedde eftersom de flesta kasusändelserna i dialekten sammanföll med motsvarande kasusformer hos ė-stammar (skillnader finns endast i singular lokativ, plural lokativ och delvis dativ och instrumental, dvs. om ändelsen -ums inte tränger in i dem).

Avslutningsvis bör det också framhållas att där dialektens substantivstam inte sammanfaller med lk, sammanfaller den oftast med stammen hos motsvarande närliggande samogitiska och högaitauitiska dialekter (Kuršėnai m.fl.), och ibland även med stammen i närliggande lettiska dialekter (Bukaiši, Mežamuiza) (jfr lettiska akmins, kalki, pāris etc.).

Accentuering. Dialektens tvåstaviga substantiv har samma fyra accentklasser som i lk, men singular lokativ hos substantiv med a-stam och accentklass III betonas inte på ändelsen, som i lk (t.ex.: beržė, darbė), utan på stammen, t.ex.: be·ržė, da·rbe etc., liksom i andra nordvästaukštaitiska och samogitiska dialekter.

Substantiv med flera stavelser skiljer sig från lk genom att de bara har tre accentklasser: I (t.ex.: akūoc, pavȧ·saris), II (t.ex.: kȯ·pu·sc, paklȯ·de) och III (t.ex.: kȧmuo-

7. Kalbotyros klausimai

97

li·s, riešuc, sprā·gils). Dessutom har genitiv singularis hos flerstaviga a-stams substantiv med den tredje accenttypen betoning på stammen, liksom hos tvåstaviga substantiv av samma stam med accenttyp III, t.ex.: a·žuole, riešute och andra

Enskilda substantivs accentuering överensstämmer inte med accentueringen hos motsvarande lk-substantiv. Se närmare om detta under paradigmen för de enskilda stammarna.

2. DEKLINATION

a-stam

Singular

I II III IV V. kā·uls, pirš·, kae·lms, lāuks K. kā·ula, piršta, kae·lma, lāuka N. kā·ului, pirštui, kae·lmui, lāukui G. kā·ula, piršta, kae·lma, lāuka Įn. kā·ulu, pirštu, kae·lmu, lāuku Vt. kā·ule, piršte, kae·lme, lāuke Š. kā·ule, piršte, kae·lme, lāuke

Plural

Nom. kā·ulai, pirštai, kae·lmai, lāukai Gen. kā·ulų, pirštų, kae·lmų, lāukų Dat. kā·ulá·m¹⁷, pirštá·m, kae·lmá·m, lauká·m kā·ulá·ms, pirštá·ms, kae·lmá·ms, lauká·ms Ack. kā·ulus, pirštus, kae·lmus, lāukus Instr. kā·ulais, pirštais, kae·lmais, lāukais Lok. kā·uluos, pirštuos, kae·lmuos, lāukuos kā·uluose, pirštuose, kae·lmuose, lāukuose Vok. kā·ulai, pirštai, kae·lmai, lāukai kae·lmai, lāukai

Anmärkningar. Deklination. Singularis lokativ. I dialekten förekommer ibland en ganska märklig form av singularis lokativ, t.ex.: bl·džūkuo, daždžūkuo, laukūkuo (Šakyna) kalnūko (Dilbinai). Denna form förekommer endast hos substantiv med diminutivsuffixet -ukas. Denna lokativform är lånad från de närliggande samogitiska dialekterna (jfr Kuršėnų kalnūkuo, suodžūkuo, svižnūkuo… I denna dialekt är den ganska levande). Men det intressanta är att de samogitiska ljuddragen inte längre alltid rättas till i Šakyna-dialekten. Den samogitiska ändelsen har sitt ursprung i singularis lokativ hos o-stams substantiv¹⁸. Singularis vokativ. Singularis vokativ hos flerstaviga a-stams substantiv har mycket ofta en förkortad ändelse, t.ex.: ā·vin, kā·tin, pā·tin, vā·buol ”bagge”, žā·sin och andra. Vokativformen i singularis av egennamn är inte-

¹⁷I kasus med alternativa former anges först den vanligare formen och därefter den mer sällsynta.

¹⁸ Jfr lettiska a-stams substantivs singularis lokativ mežā, tevā. Om ursprunget, se J. Endzelynas, Baltų kalbų garsai ir formos, 106, Vilnius, 1957.

98

som inte har ändelsen -e, utan endast formanten -ai, t.ex.: bǐčužai (efternamn), janká'uskai (efternamn), jō'nai, mā'rti'nai, pẽ'trai m.fl. Bland appellativa substantiv har endast ordet ”tėvas” alltid denna formant i singularis vokativ – tē'vai. I andra appellativa substantiv förekommer denna formant endast mycket sällan, t.ex.: žō'gai, žō'goi, dúok degūta (Dargaičiai). Former i singularis vokativ av proprier som endast förekommer i pluralis (namn) förkortas också mycket ofta, t.ex.: jō'kim, lẽ'vo'n ”Leonai”, stanislau, vā'cilau¹⁰.

Pluralis vokativ. Dialekten använder allt oftare även för tvåstaviga substantiv med accentparadigmerna III och IV pluralis nominativ i stället för pluralis vokativ (jfr paradigmen).

Accentuering. Vissa substantiv i dialekten med a-stam accentueras annorlunda än i lk²⁰.

I dialekten betonas enligt accentklass I: àmarninks, ameríkō'ns, dvārininks, kelà'minks, pabī'klas ”en apparat, ett verktyg”, prō'c, pūrsłas, skō'lininks, sā'vininks, stebū'klas, ū'ps, žvī'rs, gīntars, kā'rininks, krā'uklas ”någon gammal sak”. Nästan alla substantiv med suffixet -ūnas har också betoning enligt accentklass I, till exempel: alei'ns (efternamn), bijū'ns, keikū'ns, lakū'ns, pasalū'ns, perkū'ns, ratū'naī (by), sargū'ns (efternamn), taučū'nai (by), vijū'ns och så vidare, men alū'ns, kāltū'ns, mā'lu·ns, pālatru'ns ”en kryddväxt som odlas i trädgårdar”.

I dialekten betonas enligt accentklass II: drīžas, gāurai, jūnks, līeknas, līūkšča, māldai ”vass”, rīkmas, rī'mai, rūnks ~ rūngas, rōžas, vāistai.

I dialekten betonas enligt accentklass III: kūoc ~ kūodas, māigai ”räfsor”, mūškuls, pūocs, smā'iks, žā'ips, žā'gnc.

I dialekten betonas enligt accentklass IV: kānc ~ kāitas, mūils, nērus, vērks ~ vērgas.

Vissa substantiv med a-stam har dubbel eller till och med tredubbel accentuering, t.ex.: akuōc I och III, àtklastai I och III b, jezmīns och jē'mins I, II och IIIb, pavālkai II och pā'valkai I, māurai II och mā'urāi I.

ia-stam

Singular

I II III IV V. stūobris, mē'dis, rū'pesti's, kē'ls K. stūobre, mē'dže, rū'pešče, kē'le N. stūobru, mē'džui, rū'peščui, kē'lui G. stūobri, mē'di, rū'pesti, kē'li Įn. stūobru, mēdžū, rū'peščū, kē'lu Vt. stūobri·, mē'di·, rū'pesti·, kē'li· Š. stūobri, mē'di, rū·pesti·, kē'ls kē'li·

¹⁰ Om ursprunget till singularens vokativformer, se J. Otrębski, Gramatyka języka litewskiego, 3, 15, Warszawa, 1956. J. Endzelynas, Baltų kalbų garsai ir formos, 106, Vilnius, 1957.

²⁰ Som norm för betoning av ord tas ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas”, Vilnius, 1954.

99

Plural

I II III IV

V. Š. stúobrei, mēdžei, rūpeščei, kēlei

K. stúobru, mēdžu, rūpešču, kēlu

N. stúobram, mēdžām, rupeščām, kelām

stúobrāms, mēdžāms, rupeščāms, kelāms

G. stúobrus, mēdžus, rūpeščus, kēlus

Įn. stúobreis, mēdžeis, rūpeščeis, kēleis

Vt. stúobruos, mēdžuos, rūpeščuos, kēluos

stúobruose, mēdžuose, rūpeščuose, kēluose

Anmärkningar. Deklination. Singularis ackusativ. Substantiven kē‘ls, vē‘jes, vē‘lns har i singularis ackusativ i dialekten ändelsen -i: kē‘li, vē‘ji || vē‘je, vē‘lni. Denna ändelse finns också i närliggande samogitiska dialekter (t.ex. Kuršėnų vē‘Ini, kē‘li, u̯ēni). Den har uppkommit genom analogi med singularis ackusativ hos de ia-stammiga substantiv som regelbundet har -i i singularis ackusativ (se paradigmen).

Singular lokativ. I dialekten, särskilt nära den samogitiska gränsen, förekommer då och då singulara lokativformer som lånats från närliggande samogitiska dialekter, t.ex.: grō‘vie, kēlie, lō‘vie, mē‘die, tī‘relie ”i Tyrelis” etc. (Jfr Kuršėnų luō‘psie, muo-lie, viejie … Här har singular lokativ för substantiv med iā-stam överallt regelbundet ersatts av singular lokativ för substantiv med ē-stam). I dessa lån återställer dialekten, liksom i de lånade formerna av singular lokativ för substantiv med a-stam, inte de fonetiska samogitiska särdragen (i Šakynos dialekt borde det heta * grō‘vie, *lō‘vie etc.).

Accentuation. Bland substantiv med iā-stam som accentueras annorlunda än enligt accentklass 1k kan följande nämnas.

I dialekten accentueras följande enligt accentklass I: bēprō‘tis, bēsō‘tis, džē‘snis, jaunā‘vedis, kaminšluostis, kē‘imaris, lē‘lis ”fågeln Caprimulgus europaeus”, naujā‘kuris, ni‘kštis, stúobris, tvink­snis, vijō‘klis, virvagalys, žvīlksnis. Dessutom accentueras alla substantiv med den betonade suffixen -uoklis enligt accentklass I, t.ex.: girtuōklis, sapniuok-lis, ”drömmare, dagdrömmare”, svī‘riuoklis.

I dialekten accentueras följande enligt accentklass II: āklis, kūžlis, spīglis, spī‘ris ”stöd”, žemkēntis. Likaså alla substantiv med suffixet -ē‘jis, t.ex.: dirbē‘jis, ge‘rē‘jis, metē‘jis, pjō‘vējis.

I dialekten accentueras följande enligt accentklass III: bō‘tkō‘tis, kō‘šūvis, rū‘pestis, užvalktis, vō‘kietis.

o-stam

Singular

I II III IV

V. pieva, rānka, gālva, šāka

K. pievas, rānkas, gālvo’s, šāko’s

N. pievai, rānkai, gā‘lvai, šā‘kai

G. pieva, rānka, gā‘lua, šā‘ka

Įn. pieva, rānka, gā‘lua, šāka

Vt. pievo‘, rānko‘, gāluo‘, šāko‘

Š. pieva, rānka, gālva, šāka

100

Plural

I II III IV V. nom. pl. pievas, rãnkàs, gãlvas, šãkas gen. pl. pievų, rãnkų, gãlvų, šãkų dat. pl. pievum(s) ²¹, rãnkum(s), gãlvum(s), šãkum(s) pievom(s), rãnkom(s), gãlvom(s), šãkom(s) ack. pl. pievas, rãnkàs, gãlvas, šãkas instr. pl. pievum(s), rãnkum(s), gãlvum(s), šãkum(s) pievom(s), rãnkom(s), gãlvom(s), šãkom(s) loc. pl. pievo˙s(e), rãnko˙s(e), gãlvo˙s(e), šãko˙s(e) pievuos(e), rãnkuos(e), gãlvuos(e), šãkuos(e)

Anmärkningar. Böjning. Singularis vokativ. I dialekten har den sammanfallit med singularis nominativ. Om den äldre vokativformen med den gamla betoningen i stammen hade bevarats, skulle det gamla obetonade korta slut-a i dialekten ha fallit bort²².

Se avsnittet ”Kasus” i ”Allmänna anmärkningar” om singularis lokativ samt pluralis dativ och instrumentalis.

Pluralis lokativ. Dialektens substantiv med o-stam har pluralis lokativformer på -uos(e), t.ex. pievuos(e), rãnkuos(e) osv.; dessa kan förklaras på två sätt:

1. Formen kan ha uppstått i själva dialekten genom analogi med sådana substantiv som i dialekten har både a- och o-stam, t.ex. pluralis nominativ: grìbas || grìbai, krūopas || krūopai, lìepas || lìepai, rū˙tas || rū˙tai, slì˙vas || slì˙vai osv.

Detta suffix förekommer visserligen, utöver hos o-stammar, även hos femininumsubstantiv med io-, ē-, i- och konsonantstam, t.ex.: ãkuos ”i ögonen” (Šakyna), jã˙ujuos ”i logen” (Dargaičiai), pū˙suos ”i halvorna” (Dilbinai). Men även här kan det ha uppstått genom analogi med dialektens substantiv med två stammar, t.ex.: cibãlis || cibùle ”lök”, èketìs || èketė, siõdžei || siõdis ~ siõdys (pluralis nominativ), žìlvitìs || žìlvite osv. Dessutom kan även analogin från de nya o-stamformerna ha verkat här.

2. På samma sätt har pluralis lokativändelsen för substantiv med a- och ia-stam i Šakyna-dialekten trängt in i pluralis lokativ för substantiv med o-, io- och ē-stam också i många samogitiska dialekter (Kuršėnai, Kaunatava, Šaukėnai osv.), t.ex.: runkuosi || runku˙si (sällsynt), vestùvės (sällsynt) (Kuršėnai).

Alltså kan Šakyna-dialektens rãnkuos(e) ha uppstått antingen genom påverkan från de blandade pluralis lokativformerna i de närliggande samogitiska dialekterna, eller helt enkelt vara lånat från samogitiskans runkuosi (jfr de lånade samogitiska formerna av singularis lokativ för substantiv med a- och ia-stam, vilka inte har anpassats till dialekten).

Accentuation. I dialekten accentueras även ã˙traiža, džõ˙va ”tuberkulos”, lèčpìra ”vit kärrhök”, lì˙guma, pãkaba, sló˙gas, žã˙rna enligt accentklass I.

I dialekten accentueras även ieva, jūra, krãunas, lã˙stas, lùbas, lū˙šna, plūta, stì˙ga, šẽiva enligt accentklass II.

²¹Ändelsen inom parentes är ovanligare. Se även not 17. ²²Om vokativ singularis i litauiska, se J. Endzelynas, Baltų kalbų garsai ir formos, 114, Vilnius, 1957.

101

I dialekten har även gãinava, lètėna, nùgara betoning enligt accentklass III. I dialekten har ordet próga betoning enligt accentklass IV. Bland de o-stammiga substantiv i dialekten som kan betonas på två olika sätt kan nämnas: brùna med klass II och IV, sàmanas med klass I och III.

io-stam

Vienaskaita

I II III IV V.S. kó·je, telì·če, àpače, vãldže K. kó·jes, telì·čes, àpačõ·s, vãldžõ·s N. kó·jei, telì·čei, ã·pačei, vãldžei G. kó·je, telì·če, ã·pače, vãldže Įn. kó·je, telì·če²³, ã·pače, vãldže Vt. kó·jo, telì·čo, àpačò, vãldžõ

Daugiskaita

V.S. kó·jes, telì·čes, ã·pačes, vãldžes K. kó·ju, telì·ču, àpačù, vãldžù N. kó·jum(s), telì·čum(s), apačùm(s), valdžùm(s) kó·jo·m(s), telì·čo·m(s), apačõ·m(s), valdžõ·m(s) G. kó·jes, telì·čes, ã·pačes, vãldžes Įn. kó·jum(s), telì·čum(s), apačùm(s), valdžùm(s) kó·jo·m(s), telì·čo·m(s), apačõ·m(s), valdžõ·m(s) Vt. kó·jos(e), telì·čo·s(e), apačõ·s(e), valdžõ·s(e) kó·juos(e), telì·čuos(e), apačuõs(e), valdžùos(e)

Anmärkningar. Kasusändelserna hos io-stammiga substantiv är, bortsett från fonetiska förändringar, desamma som hos o-stammiga. I dialekten har, förutom màrti, pàti, även lånordet põni ’fru’ ändelsen -i i singularis nominativ. Det verkar som om ordet genast anpassades i dialekten efter ”marčios” och ”pačios” och därigenom behöll sin gamla singularisform i nominativ (jfr polska pani).

ē-stam

Singular

V. Š. kã·uge, piẽne, gíesmė, žõ·lė K. kã·uges, piẽnes, gíesmės, žõ·lės N. kã·ugei, piẽnei, gíesmei, žõ·lei G. kã·uge, piẽne, gíesme, žõ·le Įn. kã·uge, piẽne, gíesme, žõ·le Vt. kã·ugė, piẽnė, gíesmė, žõ·lė

²³Angående betoningen av flerstaviga ord med accentuering II, se A. Jonaitytė, Šakynos tarmės kirtis ir priegaidė. — Lietuvių kalbotyros klausimai, 2, 113, Vilnius, 1959.

102

Plural

V. Š. ká·uges, pīenes, giēsmes, žō·les K. ká·ugų·, pīenų·, giēsmų·, žō·lu· N. ká·ugum(s), pīenum(s), giēsmūm(s), žō·lūm(s) ká·ugē·m(s), pīenē·m(s), giēsmē·m(s), žō·lē·m(s) G. ká·uges, pīenes, giēsmes, žō·les In. ká·ugum(s), pīenum(s), giēsmum(s), žō·lūm(s) ká·ugē·m(s), pīenē·m(s), giēsmē·m(s), žō·lē·m(s) Vt. ká·ugē·s(e), pīenē·s(e), giēsmē·s(e), žō·lē·s(e) ká·ugųos(e), pīenųos(e), giēsmųos(e), žō·luos(e)

Anmärkningar. Böjning. Vns. vokativ. Singularens vokativ har i dialekten sammanfallit med singularens nominativ.

Angående pluralens dativ- och instrumentaländelse -um(s), se avsnittet ”Allmänna anmärkningar”, ”Kasus”.

Angående pluralens lokativändelse - uos(e), se anmärkningen om pluralens lokativ hos o-stammiga substantiv.

Accentuering. I dialekten accentueras även ã·dgires ”växten Lycopodium Selago”, gūote ”svampen Hygrophorus”, šli·kšti·ne ”vidrighet”, tá·rški·ne med accentuering I. I dialekten accentueras även ãikšte || ēikšte, glēives, kē·de, lāime, lāisve, mēnte, srāige, tūlpe med accentuering II.

III accentueras drō·bulē.

Ordet žūrke accentueras med accentuering I i alla kasus utom nominativ och genitiv singular (žūrke·s).

i-stammen

Femininum

Singular

Nom. á·nkštis, ãnglis, širdis, ãusis Gen. á·nkšties, ãnglies, širdies, ãusies Dat. á·nkšči, ãnglei, širdžēi, ãusei Ack. á·nkšti, ãngli, širdi, ãusi Ins. á·nkšče, ãngle, širdže, ãuse á·nkštim (1. sällsynt), ãnglim (1. sällsynt), širdim (1. sällsynt), ãusim (1. sällsynt) Lok. á·nkšti·, ãngli·, širdi·, ãusi· á·nkštie (sällsynt), ãnglie (sällsynt), širdie (sällsynt), ãusie (sällsynt)

Plural

Nom. á·nkštis~á·nkštys, ãnglis~ãnglys, širdis~širdys, ãusis~ãusys á·nkštės, ãngles, širdes, ãuses Gen. á·nkščių·, ãnglių·, širdžių·, ãusų· Dat. á·nkštim(s), ãnglim(s), širdim(s), ãusim(s) á·nkščūm(s), ãnglūm(s), širdžūm(s), ãusām(s) ãusīm(s)

103

Ack. áṅkštis, ánglis, širdis, ausis áṅkštės, ánglės, širdės, ausės Ins. áṅkštim(s), ánglim(s), širdim(s), ausim(s) áṅkštum(s), ánglum(s), širdžum(s), ausum(s), áušum(s) Lok. áṅkšti·s, ángli·se, širdi·se, ausi·se áṅkščuos(e), ángluos(e), širdžuos(e), ausuos(e) áṅkšties(e), ánglies(e), širdies(e), ausuos(e), ausies(e)

Maskulinum

Singular Plural

Nom. dántis Nom. váǵis Nom.-Ack. dántis~dantys, vá·gis~vagys dánti·s Gen. váǵies Dat. váǵei Gen. danties Dat. vá·ǵui Gen. dántu·, váǵu· Dat. dánče Ack. vá·ǵi Dat. dánčiu Ins. váǵu váǵá·m(s) Ack. dánti váǵim (1.sällsynt) Ack. dántis, váǵis Ins. dánčiu Lok. váǵi· váǵus dántim(1.sällsynt) váǵie Ins. dántim(s), váǵim(s) Lok. dánti· Nom. váǵi váǵeis dántie váǵie (1.sällsynt) Lok. dánti·se, váǵi·se Nom. dánti dántuos(e), váǵuos(e) dánti· dánties(e), váǵies(e) dántie (1.sällsynt)

Anmärkningar. Böjning. Med undantag för dantį och vagį är alla i-stamsubstantiv i dialekten feminina. Förr hade även pėti·s maskulint genus, men nu har det, med undantag för genitivformen i singularis pėties, övergått till ia-stammen. Som framgår av det maskulina paradigmet håller även dantis och vagiu på att övergå till ia-stammen: många böjningsformer från ia-stammen har trängt in i böjningen av dessa ord.

Den viktigaste orsaken till att maskulina i-stamsubstantiv övergår till ia-stammen är förenklingen av dialektens böjningssystem. Det finns mycket få maskulina i-stamsubstantiv i dialekten, medan ia-stammen är mycket talrik. Dessutom har ändelserna i vissa kasus för ia- och į-stammarna sedan gammalt sammanfallit i dialekten (t.ex. singularis nominativ och ackusativ, pluralis genitiv och ackusativ); genom analogi med dessa har även former från andra kasus i ia-stammen lätt trängt in i böjningen av maskulina i-stamsubstantiv.

Ändelser i enskilda kasus. Singularis dativ. Sedan gammalt har dialekten, liksom standardspråket, lånat dativformen i singularis hos feminina i-stamsubstantiv från io-stammen, medan den hos maskulina har lånats från ia-stammen. Det är oklart vilken ändelse dialekten hade förr. De närliggande žemaitiska dialekterna har också numera former från ia- och io-stammarna i dativ singularis (á·ke·, žóuse·, Papilė; duńču·, auše·, á·ve·, Kuršėnai).

104

Singular instrumental. I dialekten har, liksom i många andra litauiska dialekter, former från ia- och io-stammarna trängt in i singular instrumental av i-stammen. Io-stammens instrumentalform och formerna av femininumsubstantiv med i-stam trängde uppenbarligen in redan för länge sedan, eftersom vi finner början till detta redan i skrifterna av Vilentas, den nordvästliga höglandsdialekten i Preussiska Litauen, där man vid sidan av den gamla singular instrumentalformen av femininum i-stammen, till exempel: ugnimi (Ev. 84), redan, om än sällan, också finner former av io-stammen, till exempel: akie (Ev. 183), Ischmincße (Ev. 168). Det går inte att fastställa när former av ia-stammen började tränga in i singular dativ av maskulinum i-stammen.

Singular lokativ. Vid sidan av de gamla i-stamformerna förekommer då och då längs hela den samogitiska gränsen även feminina former med ė-stam, lånade från samogitiska dialekter, till exempel: ākie, pirtie med flera. Här, liksom i lokativformer av andra stammar, är det karakteristiskt att de samogitiska fonetiska dragen bevaras.

Singular vokativ. Dialekten har ersatt femininum singular vokativ med singular nominativ. För maskulinum används vid sidan av de mycket sällsynta gamla vokativformerna av i-stammen en vokativform av ia-stammen.

Plural nominativ och ackusativ. Vid sidan av de gamla formerna förekommer då och då längs hela den samogitiska gränsen även ė-stamformer, lånade från samogitiska dialekter, i femininumsubstantiv [jfr. úntes, širdes (nom. ack.), Kuršėnai].

Plural genitiv. I dialekten, liksom i 1k och andra dialekter, behåller ord som övergått från konsonantstammar till i-stammen en hård konsonant före ändelsen -u i plural genitiv²⁴, till exempel: āusu, dāntu, dūru, nōsu, šāknu, žāsu med flera. Men detta drag har inte bevarats i alla ord som tidigare tillhörde konsonantstammar, jfr. žūvu, nākču || nāktu.

Plural dativ och instrumental. Femininumsubstantiv med i-stam har i dessa kasus, vid sidan av den gamla ändelsen, även ändelsen -um(s). Ord som övergått från konsonantstammar till i-stammen har, liksom i plural genitiv, en hård konsonant före dessa kasusändelser -um(s), till exempel: plural dat. ausūms(s), dūrum(s), šaknum(s), ža:sūm(s); plural instr. āusum(s), durum(s), šāknum(s) med flera. Men ibland förekommer redan också en mjuk konsonant, till exempel: āusūm(s) (dat.), dūrum(s) (instr.).

Plural lokativ. Vid sidan av den gamla i-stamändelsen används även former på -uos(e) för femininumsubstantiv (om ursprunget, se anmärkningarna om o-stammen). Liksom i plural genitiv, dativ och instrumental bevarar substantiv som övergått från konsonantstammar i allmänhet en hård konsonant även före denna ändelse, till exempel: āusuos(e), dūruos(e) med flera. Samma fenomen förekommer även i maskulinumsubstantiv, till exempel dāntuos(e). Vid sidan av dessa två plural lokativändelser, -i’s(e) och -uos(e), förekommer längs hela den samogitiska gränsen dessutom då och då former av ė-stammen, lånade från närliggande samogitiska dialekter, till exempel: ākies(e), ā’nkšties(e) med flera. Här bevaras, liksom i andra lånade lokativformer, de samogitiska fonetiska dragen.

Accentuation. I dialekten finns nästan inga substantiv med i-stam av accentklass II kvar. Ordet ”dūris ~ dūrys” har ännu bevarats. ”ānglis ~ ānglis och anglis börjar redan också accentueras enligt accentklass IV, ušnis — enligt II och IV.

²⁴ På grund av övergången av ord med rotkonsonantstam till i-stammen, se J. Kazlauskas, Lietuvių kalbos daiktavardžių linksniavimo sistemos paprastėjimas, filologijos mokslų kandidato disertacija, 48–59, Vilnius, 1958, mašinraštis.

105

u-, iu-stam

Singular

I II IV V. á·mžus, tūrgus, sō·džus, lī·tus K. á·mžaus, tūrg aus, sō·džaus, lī·ta us N. á·mžui, tūrgui, sō·džui, lī·tui G. á·mžu, tūrg u, sō·džu, lī·tu In. á·mžum, tūrgum, sō·džum, lī·tum á·mžu, tūrg u, sō·džu, lī·tu Vt. á·mžui, tūrgui, sō·džui, lī·tui Š. á·mžau, tūrgau, sō·džau, lī·tau

Plural

V.Š. á·mžei, tūrgai, sō·džei, lī·tai K. á·mžų', tūrgų', sō·džų', lī·tu· N. á·mžd·m(s), tūrgd·m(s), sō·džā·m(s), lī·tām(s) G. á·mžus, tūrgus, sō·džus, lī·tus Įn. á·mžeis, tūrgais, sō·džeis, lī·tais Vt. á·mžuos(e), tūrg uos(e), sō·džuos(e), lī·tuos(e)

Anmärkningar. Böjning. Dialektens u-stam är mycket ovanlig; iu-stammen är betydligt vanligare än u-stammen, men är ändå inte särskilt vanlig. I plural har både u- och iu-stammarna övergått till a- och ia-stammar.

Ordet žm·gus, som härstammar från en konsonantstam, har i dialektens plural, liksom i andra närliggande hög- och lågaitiska dialekter, övergått till i-stammen: žmō·ni·s (plural nominativ), žmō·nim(s) (plural dativ) osv.

Bland resterna av u-stammens plural i dialekten kan adverbet pietuse nämnas, vilket härstammar från plural lokativ. Det finns inte längre några spår av iu-stammens plural. Man antar att u- och iu-stammade substantiv i plural övergick till a- och ia-stammar på grund av analogi mellan genitiv- och ackusativformerna i plural av a-, ia- och u-, iu-stammarna²⁵.

u-, iu-stammarna uppvisar också redan i singular spår av övergång till a- och ia-stammar. Detta gäller singularinstrumentalis, som vid sidan av sin äldre form redan har en ganska ofta förekommande form av a-, ia-stammen (se paradigmen). Nu är denna form utbredd inte bara i Šakynas dialekt utan också i många andra litauiska dialekter²⁶. I enstaka fall kände Vilentas redan till den, t.ex.: sunu (Kat. 27).

Accentuering. I dialekten finns inga substantiv med u-stam i accentklasserna I och III. lītus och sū·nus har accentuering enligt accentklass IV; singularformen av žmō·gaus har accentuering enligt IV, medan pluralformen har accentuering enligt III.

I iu-stammen finns inga substantiv i accentklasserna III och IV.

²⁵ Se J. Kazlauskas, Försvinnandet av substantivens (i) u-deklination. — Lietuvių kalbotyros klausimai, 2, 20—21, Vilnius, 1959.

²⁶ För mer om detta, se J. Kazlauskas, nämnda artikel, Lietuvių kalbotyros klausimai, 2, 22—30, Vilnius, 1959.

106

Konsonantstammar

Konsonantstammarna i dialekten är, liksom i många andra litauiska dialekter²⁷, mest sammanblandade.²⁸ Med undantag för orden diktė och sesuva är alla dialektens substantiv med konsonantstam maskulina. De feminina orden har övergått till o-stammen, t.ex.: āˑšmenas, pūtmenas ”bölder, svullnad”, sēˑmenas, skūtmenas ”hyvelspån, avskalningar” osv.

Substantiven med maskulina konsonantstammar har inte heller något enhetligt böjningssystem. Alla, utom endast ordet āˑkmenis || āˑkmuo, visar en tydlig tendens att övergå till ia-stammen, men nästan vart och ett böjs på sitt eget sätt, eftersom vissa har fler och andra färre former från ia-stammen. Ordet šuva har ett helt eget paradigm.

Substantiven āˑkmuo, vāˑnduo, gen. sg. āˑkmens, vāˑndens || vāˑndene... osv. har sidoformer i alla kasus: nom. sg. āˑkminis, gen. sg. āˑkmina, vāˑndine, dat. sg. āˑkminui, vāˑndinui osv. Samma företeelse märks också i de närliggande samogitiska och lettiska dialekterna, t.ex. i kuršėnai-samogitiskan gen. sg. tēšmens, dat. sg. tēˑšminu ”åt juvret”, ack. sg. tēšmini, ūndini ”vatten”; lettiska: akmins ”sten”, dibins ”botten”, tesmens ”juver” (Bukaiši, Mežamuiza)²⁹.

Växlingen mellan in och en förklaras på två sätt: K. Būga betraktar den som ett rent fonetiskt fenomen³⁰, medan J. Kazlauskas i sin avhandling, med stöd av material från litauiska dialekter och äldre skrifter samt även lettiska och fornkyrkoslaviska, ser den som rester av n-stamsubstantiv som generaliserat suffixets svaga grad³¹. Men i enskilda fall kan i och e växla före n och m i dialekten även i stammar som inte är konsonantstammar, t.ex. rēibinei || rēibene ”Reibiniai, by”, gimbūˑčei || gembūˑčei ”Gimbūčiai, by”, pāgimbūte || pāgembūte ”Pagimbūtė, åker i byn Reibiniai” (exemplen upptecknades i trakten kring Skaistgirys).

Böjning av substantiv med maskulina konsonantstammar

Singularis Pluralis Nom. tēšmuo Nom. tēšmenei Gen. tēˑšmenē Gen. tēšmenų tēšmens tēšmenų Dat. tēˑšmenui Dat. tēšmenāˑm(s) tēšmenim(s) Ack. tēˑšmeni Ack. tēšmenus Instr. tēˑšmenu Instr. tēšmeneis tēšmenim(s) Lok. tēšmeniˑ Lok. tēšmeniuos(e) tēšmenie

²⁷ J. Senkus, Daiktavardžių priebalsinio kamieno linksniavimas kapsų ir zanavykų tarmėse. — Lietuvos TSR MA Darbai, Serija A 2 (7), Vilnius, 1959; J. Kardelytė, Daiktavardžių kait ymas Linkmenų tarmėje. — Lietuvių kalbotyros klausimai, 2, 172—176, Vilnius, 1959.

²⁸ Om orsakerna till att den gamla konsonantböjningen försvinner i litauiskan, se mer utförligt J. Kazlauskas, Lietuvių kalbos daiktavardžių linksniavimo sistemos paprastėjimas, 4—10, Vilnius, 1958, maskinskrift; J. Senkus, den nämnda artikeln, s. 167—168.

²⁹ Žr. L. Bičolė, Mežamuizas izloksne. — Filologu biedrības raksti, XII, 12, 17, Rīga, 1932.

³⁰ K. Būga, Lietuvių kalbos žodynas, 1, 42, Kaunas, 1924.

³¹ J. Kazlauskas, Lietuvių kalbos daiktavardžių linksniavimo sistemos paprastėjimas, 61—63, Vilnius, 1958, maskinskrift.

107

Anmärkningar. På samma sätt som tašmuo böjs: juosmuo, rāumuo, rīduo, stūomuo, ž̃elmuo. Substantivet ā̃šmenas || ā̃šmenei har i dialektområdet både maskulint och feminint genus. När det har maskulint genus böjs det på samma sätt som tašmuo. Även ordet vānduo böjs på samma sätt, men i singular genitiv betonas det på stammen vā́ndens, liksom i de närliggande samogitiska dialekterna (Kuršėnai, Papilė). Substantivet lĩemuo har i plural nominativ och ackusativ också bevarat de äldre formerna: liemenis ~ liemenys || lĩemenei, liemenis || liemenįs, medan de äldre konsonantstamsformerna är vanligare i plural dativ och instrumental: liemenim(s), lĩmenim(s), och former med ia-stam är mer sällsynta: liemenā́m(s), lĩmeneis. P̃iemuo och skĩemuo har i plural nominativ endast de äldre formerna piemenis ~ piemenys, skiemenis ~ skiemenys; i plural dativ och instrumental har pĩemuo, vid sidan av de vanligare äldre konsonantstamsformerna, också de mer sällsynta a-stamsformerna: piemenim(s) || piemenā́m(s), pĩemeni̇m(s) || pĩemėnais. I plural ackusativ sägs, vid sidan av den vanligare formen piemenįs, också piemenis.

Skĩemuo bevarar i plural dativ den äldre konsonantformen: ski̇emenim(s); i plural instrumental förekommer vid sidan av den äldre formen skĩemenim(s) även ia-stamsformen skĩemeneis. I plural ackusativ används både konsonantstamsformen och ia-stamsformen: skiemenis || skieme-ni̇s. I plural lokativ används ia-stamsformen skĩemėnuos(e).

Ākmeno har, med undantag för singular nominativ och genitiv, vilka har parallellformerna ā̀kmuo || ā́kmins, ā́kmens || ā́kmina, i alla övriga kasus helt övergått till a-stammen, t.ex. singular dativ ā́kminui, plural nominativ ā́kminai osv.

Mė́nuo har, med undantag för singular nominativ, liksom i lk övergått till ia-stammen.

Som paradigmet och anmärkningarna visar är böjningen av maskulina substantiv med konsonantstam starkt sammanblandad med ia-stammarna och, delvis, a-stammarna. Former med ia-stam trängde in på ett, kan man säga, regelbundet sätt, dvs. först trängde former med i-stam in i konsonantstammarna, och när maskulina substantiv med i-stam började övergå till ia-stam, trängde former från denna stam genom analogi även in i konsonantstammarna.

Inträngningen av a-stamsformer kan förklaras med analogi från plural genitiv, jfr a-stammen bā́lnu- och konsonantstammen pĩemenu-; därav uppkommer också andra pluralformer med hård konsonant: plural dativ piemenā́m(s), plural instrumental pĩemenais osv.³²

Singular lokativformerna tęšmenie, vā́ndenie är, liksom i i- och ia-stammarna, lånade från samogitiska.

ši̇va böjs på ett helt särpräglat sätt i dialekten.

Singular

Plural

V.S. ši̇va G. šūnies D. šūnei (Šakyna, Dilbinai, Dameliai, Skaistgirys osv.) šūnui (Skaistgirys) A. šūni Instr. šūnim (Šakyna, Dilbinai, Dameliai, Skaistgirys osv.) šūnu (Skaistgirys) Lok. šūni šūnie

V.S. šūnis ~ šūnys G. šūni- D. šūnim(s) A. šūnis Instr. šūnim(s) šūneis (sällsynt, Skaistgirys) Lok. šūnuos(e)

³² Jfr J. Kazlauskas, Lietuvių kalbos daiktavardžių linksniavimo sistemos paprastėjimas, 31, Vilnius, 1958, maskinskrift.

108

Således böjs šuva³³ nästan uteslutande enligt i-stammen. Singularens dativform är svår att förklara, men den är troligen lånad från samogitiskan (jfr papilėniska dounininkai šånei ~ šūnie); i dialekten har de fonetiska samogitiska dragen bara inte jämnats ut (jfr även de lånade samogitiska lokativformerna). Detta skulle också bekräftas av det faktum att denna form används endast vid gränsen mot samogitiskan, medan den längre österut (Skaistgirys) börjar försvinna. Det går knappast att betrakta šūnei som feminin singular dativ av *šuniai, eftersom maskulina och feminina substantiv aldrig har sammanblandade kasusformer i själva dialekten, bortsett från lokativformer som lånats från samogitiskan och används mer sällan.

Deklination av substantiv med konsonantstam i femininum

Singular Plural V.Š. duktė, sesuva V.Š. dukteris~dukterys, šešeris~šešerys K. dukters, sesers dukteres, šešeres duktės, seseries K. dukterų, šešerų N. dukterei, šešerei N. dukterim(s), seserim(s) dukterum(s), seserum(s) G. dukterį, šešerį G. dukteris, šešeris dukteres, šešeres Įn. duktere, šešere Įn. dukterim(s), seserim(s) dukterim(1.ret.) dukterum(s), seserum(s) Vt. dukteri, seseri Vt. dukteruos(e), seseruos(e) dukterie, seserie dukterie, seserie dukteries(e), seseries(e)

Anmärkningar. Singular nominativformen sesuva har troligen uppkommit genom analogi med o-stammens singular nominativ, eftersom „sesuo“ var det enda feminina substantivet i dialekten med ändelsen -uo. I singular genitiv börjar ė-stamformen vinna insteg i ordet duktė, genom analogi med singular nominativ. I singular lokativ och plural nominativ, ackusativ och lokativ förekommer också de samogitiska ė-stamändelserna längs hela gränsen mot samogitiskan (jfr Kuršėnų šešeres, Papilės dukteres, šešeres). Om plural lokativformerna dukteruos(e), seseruos(e), se anmärkningen om o-stammens plural lokativ.

Reflexiva substantiv

Reflexiva substantiv är inte särskilt vanliga. I dialekten har de två ändelser, -is och -ies, t.ex.: drà·skimd·sis || drà·skimd·sies, šà·udimd·sis || šà·udimd·sies. Ursprunget till ändelsen -ies är oklart. Ibland, särskilt vid gränsen mot samogitiskan, förekommer också rent samogitiska former, t.ex.: ãrdimo·s „ilska, att riva sönder sig“ m.fl. Kännetecknande för dialekten är att reflexiva substantiv inte böjs: för alla kasus används

Om ursprunget till denna form, se J. Kazlauskas, nämnda arbete, s. 64.³³

109

nominativformen, t.ex.: čė ša'udimā'sies nebūva girdēti „här hördes inget om skjutandet“; ōi tù kada, nòns usidārpsi us, ta. lō'jo'imā'sis „oj, du kommer någon gång att få lida för det där skällandet“; ka, tù pasistum su sava daužimā'sies „att du skulle ge dig i kast med ditt eget hamrande“

Reflexiva substantiv böjs inte bara i Šakynos dialekt, utan också i närliggande dialekter, t.ex. Kuršėnų och andra.

SUBSTANTIVET I ŠAKYNOS DIALEKT

А. П. ИОНАЙТИТЕ

Sammanfattning

Artikeln undersöker särdragen i substantivens böjning i Šakynos dialekt. Följande karakteristiska drag i substantivens böjning fastställs:

1. Dualens försvinnande. I dialekten används plural i stället för den gamla dualen, t.ex.: dù ā'rklei ’två hästar’, dù sù'nai ’två söner’, dvǫ gā'lvas ’två huvuden’ osv. Rester av dualen har bevarats i ackusativ av substantiv med a- och ia-stam, om dessa substantiv står tillsammans med räkneorden dù ’två’, àbu ’båda’, àbùdu ’båda’, t.ex.: dù a'ǝRklu ’två hästar’, àbu gàlu ’båda ändarna’.

2. Kasusändelserna hos dialektens substantiv är i huvudsak desamma som ändelserna i motsvarande stammar i standardspråket, men i dialekten har de genomgått en fonetisk eller morfologisk förkortning. Vissa kasusformer är identiska med former i närliggande žemaitiska dialekter, t.ex.: lokativ singularis av diminutiva substantiv med suffixet —ukas: da'fàikuo ’i den lilla köksträdgården’, ǫuodėžiuo ’i den lilla krukan’; lokativ singularis av substantiv med ia-, i- och konsonantstam: gėr'ioie ’i diket’, dántie ’i tanden’, vǫndenie ’i vattnet’; lokativ pluralis av i-stamsubstantiv: àkies(e) ’i ögonen’, dánties(e) ’i tänderna’; nominativ och ackusativ pluralis av feminina i-stamsubstantiv: nom. ā'kes, ack. àkes ’ögon’, àuses ’öron’. Žemaitiskt inflytande förklarar sannolikt också att maskulina lokativformer trängt in i lokativ pluralis av feminina substantiv: àusios(e) ’i öronen’, šàkuos(e) ’i grenarna’, žō'lios(e) ’i gräsen’.

Dialekten har också dativ- och instrumentalisformer i pluralis med ändelsen —um(s) för alla feminina stammar: bǫ'bum(s) ’till mormödrarna och med mormödrarna’, gė'rum(s) ’till tranorna och med tranorna’, ā'nkšćum(s) ’till baljorna och med baljorna’ osv. Dessa formers ursprung är oklart. Enligt författaren kan formerna ha bildats analogiskt

110

med instrumentalisformen av pronomenet kas ’vem, vad’, kum? ’med vem, med vad’, vilken kan användas tillsammans med instrumentalis pluralis av feminina substantiv, t.ex. sù, kum? su mĕrgom(s) ’med vem? med flickorna’> sù kum?—su mergum(s).

3. Substantivens stammar i dialekten är desamma som i standardspråket, men det bör påpekas att alla stammar inte har bevarats lika väl i dialekten. Bäst har stammarna a, ia, o, io, ē bevarats, liksom feminina substantiv med i-stam, t.ex.: ākis ’öga’. Maskulina substantiv med i-stam har nästan helt övergått till ia-stam. Substantiv med u (iu)-stam har i pluralis övergått till stammarna a, ia, t.ex.: sū’nai ’söner’, sō’džei ’byar’. Sämst har substantiv med konsonantstam bevarats i dialekten. Nästan varje ord med konsonantstam böjs olika i dialekten, eftersom olika många former av substantiv med ia-stam (ibland även a-stam) har trängt in i böjningssystemet för varje enskilt ord.

Om stammen hos ett enskilt substantiv inte överensstämmer med stammen hos motsvarande substantiv i standardspråket, överensstämmer den nästan alltid med stammen hos motsvarande substantiv i žemaitiska dialekter, och ofta också med ett substantiv i lettiska.

4. Reflexiva substantiv böjs inte i Šakynos dialekt, liksom inte heller i närliggande žemaitiska dialekter (t.ex. Kursenai).

5. Med undantag för vissa undantag som anges i artikeln har substantiven i dialekten samma accentparadigm som i standardspråket.