LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, VI

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

DET OBÖJDA PRETERITUMPARTICIPET PÅ -US I LITAUISKA

G. BENSE

1. Inledning

1.1 Till formbeståndet av oböjda particip (oböjda part.)¹, även kallade gerundier eller verbadverb (lit. pãdalývis; ryska деепричастие), hör i det moderna litauiska skriftspråket en form av presens aktivt particip på -nt, t.ex. sùkant, šaũkiant, mỹlint; en form av futurum aktivt particip på -siant, t.ex. sùksiant, šaũksiant, mylėśiant; en form av preteritum aktivt particip på -us, t.ex. sùkus, gỹdžius, mylė́jus; och en form av preteritum aktivt particip II på -davus, t.ex. sùkdavus, šaũkdavus, mylė́davus. Reflexiva former av verb utan prefix bildas med ändelsen -is, t.ex. juõkiantis, juõkusis. Hos verb med prefix placeras den reflexiva partikeln -si- mellan prefixet och verbstammen, t.ex. nesijuõkiant. nusisùkus.

1.2 Med avseende på den syntaktiska funktionen kan man i princip skilja mellan två tydligt avgränsade användningstyper av oböjda part., vilka på ett slående sätt står i kontrast till den relativt enhetliga formen.

1.21 De båda användningstyperna kan kort karakteriseras på följande sätt:

I. Skylant atomams, išsiskiria energija (med uttryckt handlande subjekt för participformen); Auštant tėvas išvažiavo (utan uttryckt handlande subjekt för participformen).

Dessa konstruktioner med oböjda part. tjänar till att uttrycka en sidohandling (”ledsagande handling”) i förhållande till huvudhandlingen, utan grammatisk bindning till ett led i den överordnade satsen.

¹ Med oböjda part. avses sådana nominala verbformer som inte antar numerus- och kasusmarkörer, men som formellt kan differentieras med avseende på tempus (till skillnad från infinitiven) och i begränsad omfattning med avseende på diates — förutsatt att man får betrakta diatesen reflexiv: icke-reflexiv som en manifestation av motsättningen aktiv: passiv.

191

II. Visi mato (mašīna) atvažiuojant (den så kallade ackusativkonstruktionen efter verben ”sentiendi et declarandi”). Sådana konstruktioner används för att uttrycka en handling som objekt för en annan handling.

1.22 Det bör observeras att fördelningen av de enskilda formerna av det oböjliga participet på de båda användningstyperna inte är enhetlig: medan former av presens, preteritum och futurum förekommer i den så kallade ackusativkonstruktionen, finner man inom den första användningstypen endast presens- och preteritumformer².

1.3 I det moderna lettiska litteraturspråket kan konstruktionerna med oböjligt particip delas in i två motsvarande användningstyper, t.ex. Saulei lēcot, visi putni dzied; Metot harpūnu, dzīvnieks tika ievainots: första användningstypen; Visi redz (mašīnu) atbraucam: andra användningstypen. I lettiskan fördelas de båda olika formerna av det oböjliga participet, de på -ot och de på -am/ām, i huvudsak var för sig på en av de båda användningstyperna (överlappningar kan förekomma endast i den andra användningstypen).

Lettiskan har — bortsett från nybildningarna på am/-ām, som utvecklats ur presensparticipets passiva ackusativ singularis — endast ett oböjligt aktivt presensparticip på -ot (= -uot ur -ant) och ett oböjligt aktivt futurumparticip på -šot (= -šuot ur -siant). Den senare formen förekommer endast i den så kallade ”modus relativus”, som strukturellt står nära den andra användningstypen³.

1.4 Man kan alltså endast betrakta den oböjliga formen av aktivt presensparticip (från -nt-stammen) och den oböjliga formen av aktivt futurumparticip (med det stamformande elementet -siant-⁴) som gemensamma bildningar i litauiska och lettiska (jag behandlar här inte de få beläggen från fornpreussiskan).

Framväxten av ett oböjligt aktivt preteritumparticip (från -us-stammen) till en särskild grammatisk form bör alltså i denna mening förstås som en litauisk nybildning.

2. Om historien bakom konstruktionerna med oböjligt particip i litauiskan (baltiskan)

2.1 Redan det faktum att det oböjliga preteritumparticipet på -us bör betraktas som en litauisk nybildning visar att frågan om hur denna bildning uppkom inte utan vidare kan likställas med frågan om hur oböjliga particip över huvud taget uppkom i baltiskan. Det finns emellertid ytterligare skäl som gör en särutveckling av de oböjliga -us-participen sannolik. För att redogöra för den upp-

² Det oböjliga aktiva preteritumparticipet II på -davus är egentligen nästan bara en grammatikerfiktion, eftersom det i praktiken knappast förekommer alls.

³ Lett. ”atstāstījuma izteiksme”. Denna konstruktionsform har ytterst uppkommit ur den så kallade ackusativkonstruktionen, men uppvisar också samband med konstruktioner med böjda particip som uttrycker obestämd utsaga (t.ex. lit. Sako miškas didelis buvęs).

⁴ Beläggen för möjliga futurumbildningar på -sint- kan här lämnas därhän.

192

låt mig ta upp de problem som uppstår och kort behandla resultaten av mina ”Undersökningar om uppkomsten av det oböjda participet (gerundiet) i de baltiska språken”⁵.

2.2

Först visar det sig att framväxten av oböjda particip, särskilt i litauiskan men också i lettiskan, ingalunda kan betraktas som en sluten, enhetlig process, utan snarare som en sammanfogning av flera ursprungligen oberoende morfologiska och syntaktiska företeelser. Detta bevisas av uppkomsten av oböjda particip på -am/-ām i lettiskan — en process som blir verksam först i och med att den skriftliga traditionen tar sin början. Här rör det sig sannolikt om den senaste fasen i bildandet av oböjda particip i det baltiska området. Utifrån förhållandena i de äldsta litauiska texterna — såväl formellt som när det gäller skillnaden mellan de två ovan nämnda användningstyperna — framgår det också för litauiskans del att bildandet av ackusativkonstruktioner med oböjda particip utgör den senaste fasen i utvecklingen av det oböjda participet som särskild grammatisk form⁶.

I undersökningen av det oböjda participets formella och funktionella uttryckssätt inom den första användningstypen kan således observationer av konstruktioner med oböjda particip lämnas obeaktade, i den mån dessa uppträder som ackusativkonstruktioner efter verben ”sentiendi et declarandi”.

2.3

Inom den första användningstypen kan bruket av oböjda particip återföras på äldre konstruktionsmodeller. Här kan man, i enlighet med skillnaden mellan konstruktioner där participformens handlingsutövare är uttryckt och sådana där den inte är uttryckt, å ena sidan jämföra med de så kallade absoluta participkonstruktionerna i andra indoeuropeiska språk⁷ och å andra sidan med fristående nominala verbformer⁸.

2.31

De litauiska (och lettiska) konstruktionerna utmärker sig särskilt i detta perspektiv genom sin utveckling i respektive språk: den verbala (predikativa) beståndsdelen i absoluta participkonstruktioner är formellt identisk med den fristående nominala verbformen⁹: i båda positionerna förekommer det oböjda participet.

⁵ Inaugural-Dissertation, Halle, 1961 (maschinenschriftlich).

⁶ Det handlar i grunden om en åtskillnad mellan ackusativkonstruktioner med böjt particip och sådana med oböjt particip. Åtskillnaden grundar sig på tendensen att i fallet med det oböjda participet i högre grad uppfatta den handling som uttrycks av participet som direkt objekt till en annan handling, till skillnad från det starkt attributiva förhållandet mellan det böjda participet och det nominala ackusativobjektet.

⁷ Till exempel den fornindiska ”locativus absolutus”, den grekiska ”genitivus absolutus”, den latinska ”ablativus absolutus” samt ”dativus absolutus” i gotiskan och slaviskan.

⁸ Till exempel fornindisk absolutiv på -tvā, -(t)ya, gerundiet i slaviskan, gérondif i franskan och liknande bildningar i andra romanska språk.

⁹ Den formella identiteten motsvaras av en särskild funktionsbelastning hos det oböjda participet i båda konstruktionerna, vilket tydligt framgår av deras inbördes förhållande: de skiljer sig inte åt genom sin position i hela satsen (som ”absolut kasus” eller ”subjektsanknuten bihandling”), utan framför allt genom att handlingsutövaren för det oböjda participet finns eller saknas.

13. Kalbotyros klausimai VI.

193

2.32 En absolut participialkonstruktions särdrag består i att den utgör en fast förbindelse mellan en nominalkasus och ett böjt (kongruerande) particip, oberoende av huvudverbet och varje annan satsdel¹⁰, och tjänar till att uttrycka en i första hand temporal bestämning i satsen. Om ett particip till ett nomen i lokativ står i funktionen av en närmare (attributiv) bestämning till detta, blir samtidigt även predikatet närmare bestämt till följd av participets verbala natur¹¹. Relationen mellan denna inte längre tillfälliga lokativiska förbindelse nomen–particip och predikatet blir alltså tätare än vad som är fallet vid den enkla lokativen (som kasus för rumslig och temporal fixering, det ”grammatiskt obundna” adverbialkasuset som sådant). Inom satsen som helhet uppstår en syntaktisk uppdelning i huvud- och bihandling, vardera med sin egen handlingsbärare. Och den temporala (inte ”lokala och/eller temporala”!) karaktären hos denna ”absoluta” participialkonstruktion härrör inte från de enskilda elementens lexikala och grammatiska/kategoriala betydelse, utan från den syntaktiska uppbyggnaden av satskonstruktionen med två verbala handlingar, varav den ena uttrycks i predikatet och den andra i participet, och som inte ska uppfattas punktuellt (samtidighet), utan linjärt (följd, på varandra följande). Den absoluta participialkonstruktionen får alltså sin i grunden temporala karaktär inte enbart från det aktualiserade uttrycksinnehållet hos dess båda komponenter, utan från den rent syntaktiska kvalificeringen av huvud- och bihandling. Den specifika fixeringen av ett tidsförhållande i litauiskan genom den obligatoriska åtskillnaden mellan de tidsvärden som återges av particip på -nt- respektive -us är också ur denna synvinkel sekundär (desto mer anmärkningsvärt att lettiskan inte tycks känna till denna åtskillnad i den absoluta participialkonstruktionen!). Även användningen av aktiva perfektparticip i den absoluta participialkonstruktionen, exempelvis i grekiskan, och av particip perf. pass. i latinet utgör redan ett yngre fenomen, anpassat till respektive språks verbalsystem, för att inte tala om förhållandena i de absoluta participialkonstruktionerna i slaviska och germanska språk, vilkas ålder och ursprung är problematiska¹².

2.4

Ända sedan den skriftliga dokumentationen av litauiskan och lettiskan började är en absolut dativ (abs. Dat.) känd, en förbindelse mellan en (nominal) dativ och en oböjd particip-

¹⁰ Vgl. Hermann Hirt, Indogermanische Grammatik, Band VII, Heidelberg, 1937, S. 92.

¹¹ Vgl. Kühner/Gerth, Ausführliche Grammatik der griechischen Sprache. Satzlehre, Teil II⁴, Hannover, 1955, S. 77.

¹² Vgl. Rudolf Růžička, Struktur und Echtheit des altslavischen dativus absolutus (in „Zeitschrift für Slawistik“, VI, Berlin, 1961, S. 588—596).

194

form¹³ av den ursprungliga konsonantstammen hos -nt-participen. Denna uteslutande dativiska tolkning kan emellertid mycket väl vara sekundär, särskilt som den numera stöder sig på konstruktionens nominala led. Utifrån kasusförhållandena i de baltiska språken¹⁴ liksom de belagda formerna av det oböjda participet (-nt < -nti; därjämte -ntie < *-ntei) kan man för de (öst)baltiska språken sluta sig till en absolut participialkonstruktion grundad på ett lokativiskt kasus. Detta antagande stöds bland annat av det faktum att dativen i de baltiska språken aldrig kan vara ett tidskasus.

Inom ramen för denna konstruktion uppstod det oböjda presensparticipet aktivum på -nt(i) genom att det, på grund av sin syntaktiska särställning, bröt sig ur gruppen av böjda particip, medan det nominala kasuset under framväxten av den nya baltiska lokativen bevarade sambandet med kasussystemet som dativform till följd av sin formella identitet (eller likhet) med dativen.

2.5 Konstruktionerna utan uttryckt handlingsbärare (absolutivkonstruktioner¹⁵) i litauiskan och lettiskan ska hänföras till den absoluta participialkonstruktionen, oavsett den skilda utvecklingen i dessa båda språk¹⁶.

3. Det oböjda preteritumparticipet på -uss ställning inom konstruktionerna med oböjt particip i litauiskan

3.1 Vad gäller möjligheten att bilda konstruktioner är det oböjda preteritumparticipet på -us i dag nästan helt jämställt med det oböjda presensparticipet på -nt. De båda oböjda participen betecknar endast olika relativa tidsstadier. Presensformen uttrycker samtidighet, preteritumformen att den verbala utsaga som ingår i participformen föregår en annan utsaga-

¹³ Die abs. Dat. mit flektiertem Partizip des jo-Stammes des Partizips erweisen sich als ausserhalb dieser Entwicklung liegende, wahrscheinlich hyperkorrekte Bildungen. Anders V. Ambrāzas, Дательный самостоятельный в памятниках литовского языка XVI—XVII вв. Автореферат диссертации..., Vilnius, 1958, S. 4.

¹⁴ Till de särdrag i det baltiska kasussystemet som är av intresse i vårt sammanhang hör framför allt bildandet av en östbaltisk lokativ försedd med en postposition, vilken saknas i fornpreussiskan; förekomsten av så kallade lokativa restkasus såsom illativ, allativ och adessiv (med tydliga spår av äldre lokativbildningar i dessa ”restkasus”, se även A. Laigonaitė, Pašalio vietininkai dabartinėje lietuvių kalboje, „Gramatikos klausimai“ Vilnius, 1957, s. 21—39); dativens beteende i förhållande till prepositioner.

¹⁵ Som en rent grammatisk term för de absoluta participialkonstruktionerna utan uttryckt handlingsbärare (= konstruktioner med enbart ett oböjt particip) i litauiskan använder jag i fortsättningen av mina undersökningar helt enkelt ”absolutivkonstruktion”.

¹⁶ Medan absolutivkonstruktioner i litauiskan i allmänhet inte kan knytas till subjektkasuset (”subjektsolikhet”), är detta fullt möjligt i motsvarande konstruktioner i lettiskan, exempelvis Atgriežoties (oder atgriezdamies!) no ekskursijas, jaunieši runāja par gūtajiem iespaidiem (citerat efter Gailums/ Vilāns, Latviešu valodas gramatika VIII—XI klasei, Rīgā, 1958, S. 265).

195

…sägelse. Problemet består alltså i varför litauiskan (men inte lettiskan) har dessa två tidsnivåer både i abs. dat. och i absolutivkonstruktionen, vilka formellt har strikt åtskilda uttrycksmöjligheter (inom ramen för denna problemställning spelar användningsmöjligheterna för det oböjliga part. i den s.k. ackusativkonstruktionen ingen roll). Det oböjliga part. i litauiskan betecknar ett bestämt, fast tidsvärde i båda konstruktionerna.

3.2 När det gäller beteckningen av tidsvärden förhåller sig de oböjliga part. på liknande sätt som de böjda (aktiva) participen, vilka ju, oberoende av syntaktisk ställning, enbart genom sin form anger ett bestämt relativt tidsförhållande (”samtidighet”, ”föregående tid” eller ”efterföljande tid”) hos den verbala utsaga som de innehåller, i förhållande till en annan (verbalt eller nominalt formulerad) utsaga.

3.21 Av det faktum att det oböjliga part. och det böjda participet har vissa gemensamma drag inom den syntaktiska funktionen ”uttryck för en bihandling i förhållande till huvudhandlingen”¹⁷ skulle man visserligen kunna dra slutsatsen att det oböjliga part. även i fråga om uttrycket för ett fast tidsvärde överensstämmer med det böjda participet; jämför exempelvis: eidamas suklupo — nereikia einant suklupti; atėjęs rado visus namie — nelengva atėjus visus rasti namie.

Det är sannolikt att denna överensstämmelse beror på en sekundär närmandning. I litauiskan bestäms absolutivkonstruktionen, vad gäller förhållandet till huvudhandlingens bärare (”subjektsskillnad”), av abs. dat.s karaktär, dvs. den absoluta participkonstruktionen, och avgränsas därmed från konstruktioner med böjda particip. Men det oböjliga part. får omvänt, i egenskap av en predikatsvärdig beståndsdel i den absoluta participkonstruktionen, också möjlighet att beteckna ett fast tidsvärde, dock endast som alternativet ”samtidighet” eller ”föregående tid”.

3.22 Denna process av sekundär närmandning, som leder fram till dagens tillstånd, kan belysas med hjälp av enkel statistik, som jag kan sammanställa på grundval av de fornlitauska belägg jag har undersökt¹⁸. Medan nämligen 210 abs. dat. med former av

¹⁷ Konstruktioner med oböjligt part. och sådana med böjt particip, vilka tjänar till att uttrycka en bihandling i förhållande till huvudhandlingen, är satsbyggnadsmässigt besläktade konstruktioner. Deras särskiljande kännetecken består huvudsakligen i den ställning som den aktuella handlingens bärare, vars verbala utsaga uttrycks i participformen, intar i den övergripande satsen.

¹⁸ Utöver de fornlitauska texter som anges i förteckningen över använda texter har endast Daukšas katekes använts för denna statistik (Литовский катихизис Н. Даукши перепечатанном Э. А. Вольтером, С-Петербург, 1886). Beläggen på -norint- i de nämnda fornlitauska texterna har inte beaktats i denna statistik.

196

som bildats av presensparticipstammen innehåller 92 abs. dat. former av preteritumparticipstammen¹⁹.

Däremot finner man i absolutivkonstruktionerna 132 förbindelser med presensformer och 101 med preteritumformer. Detta förhållande tyder på att de fristående oböjliga part., vad gäller fördelningen mellan presens- och preteritumformer, motsvarar de ”förbundna” böjda (aktiva) participen, vilkas andel av presens- respektive preteritumformer utgör ungefär samma procentandel.

3.3 Närmare betraktat visar statistiken dessutom följande: En stor del av absolutivkonstruktionerna utgörs av uttryck med oböjligt part. som redan används frasartat, såsom ißskirus, ißbėmus, pradeius m.fl., de parentetiska uttrycken sakant, kalbant, netarent osv. I de återstående, inte särskilt talrika absolutivkonstruktionerna (sammanlagt 64) dominerar preteritumformerna med stor marginal, t.ex. ir numirus dubias mūsų Dievui afierawojɔ ”efter vår död offrar han våra själar åt Gud” (DP 516); Nėssa tarp ławōno žmogaus ir maitós ßunes/ne kokio numirus skiriaus ne rasi ”Ty mellan en människas lik och en hunds kadaver finner man ingen skillnad när (människan och hunden) har dött” (DP 583); Bet priminus Diewa mus per wargus wadinanti pakutospi/weisdekem... ”Med detta i minne, att...” (BrP II 479); ...adunt žmones mokietu ne tiktay ne ápłavst dáŕbu ižgānimo/del pasipeneimo/bet ir pati walgimu áp taydus skubinties ßwentump dayktump: (Si II 177; det enda belägg av detta slag som jag över huvud taget har funnit hos Širvyd!).

Som exempel på absolutivkonstruktioner bildade med oböjligt presensparticip anförs följande meningar: ...kokis ten’ būwo gałfėjimas Wiespaties Jėsaus ręgint’ teip’ primistų motiną sawą... (DP 174); Musu budas irá/taymiey giwenant/ir sweykays esant/ape Pona Diewa maž ad-boti... (KNSu 238); Tay ptáčiey išguldìt galesis kas čionay trumpay ažu-sirakiną/mokštu duodunt kaliniams/ku turi weykti kaliney (Si I 42/3); ...at-tad ûti dani/tatai est/cziese alba kartais renkant mesława (BrP II 503).

3.4 Iakttagelsen av den relativt frekventa förekomsten av preteritumformer i absolutivkonstruktionerna i fornlitauska texter (i förhållande till presensformer i absolutivkonstruktionen respektive i absoluta participkonstruktioner över huvud taget) gör det möjligt att dra slutsatsen att dessa absolutivkonstruktioner med oböjligt preteritum-part. representerar en konstruktionstyp som måste ligga särskilt nära den ursprungliga strukturmodellen för användningen av oböjliga -us-particip. Denna strukturmodell kan alltså inte ha varit en absolut (dvs. ursprungligen attributiv) participkonstruktion; följaktligen kan det ha rört sig om en participkonstruktion som enligt vedertagen terminologi skulle betecknas som predikativ. Där-

¹⁹ En liknande bedömning gör även V. Ambrazas, a. st., s. 7; densamme, Absoliutinis naudininkas su dalyviu XVI—XVII aa. lietuvių kalbos paminkluose, ”Lietuvos TSR Mokslų akademijos darbai”, Serija A 2(5), 1958, s. 152.

197

Därmed har vi ett faktum att utgå från för att i någon mån kunna klarlägga historien bakom uppkomsten av det oböjliga presensparticipet på -us, som inom den baltiska språkgruppen förekommer endast i litauiskan och kan förekomma såväl i dativus absolutus som i absolutivkonstruktionen.

4. Anmärkningar om bildningen av aktivt presensparticip och aktivt preteritumparticip i baltiska

4.1 Först måste några grunddrag i bildningen av aktivt presensparticip och aktivt preteritumparticip i baltiska framhävas, eftersom de är av intresse i vårt sammanhang.

Det baltiska aktiva presensparticipet med bildningselementet -nt- är ett gammalt indoeuropeiskt arv; det bildas av verbets presensstam och uppvisar sådana ålderdomliga former som sant- från roten es-, ”vara” (jfr ai. sant-/sat-, grek. ōn osv.), ent- från roten ei-/iā, ”gå” (med ett oförklarat avljudsförhållande²⁰). Det aktiva presensparticipet är i baltiska tydligt markerat som en presensbildning i alla former.

Förhållandet är ett annat med det baltiska aktiva preteritumparticipet, som till sin bildningssätt är en baltisk nybildning. Detta framgår av generaliseringen av ett av suffixets avljudsstadier -ves-/-us-, vilket i fornindiska och grekiska bildar nominala verbformer av perfektstammar²¹, samt av att suffixet fogas till verbstammar med helt olika karakteristik. Båda företeelserna finns också i slaviska. Baltiska och slaviska överensstämmer emellertid inte mer än i de allmänna ansatserna till denna bildning. Liksom det baltiska preteritumet är en specifikt baltisk egenbildning, som endast i enskilda former av vissa verb kan jämföras med slaviska eller med andra indoeuropeiska språk, går även -us--participet sina egna vägar i fråga om sin utbyggnad och sin integrering i verbsystemet.

4.2 Att döma av de baltiska förhållandena, enligt vilka det inte går att bevisa att baltiska skulle ha ”förlorat” det indoeuropeiska perfektet och den indoeuropeiska aoristen²² (man måste snarare anta att baltiska aldrig verkligen utvecklade dessa formationer), torde suffixet -us- ursprungligen inte ha varit ett ”perfektsuffix”. Till en början bör det i baltiska uppfattas endast som ett medel för nominal verbalavledning med en egen semantisk prägel. Sambandet mellan dessa us-bildningar och det baltiska preteritumet är dock uppenbart. Det

²⁰ Siehe J. O t r ę b s k i, Gramatyka języka litewskiego, III, Warszawa, 1956, S. 251; A. S a b a l i a u s k a s, Atematiniai lietuvių kalbos veiksmažodžiai, „Gramatikos klausimai“, Vilnius, 1957, S. 99 ff.

²¹ Jfr. K. B r u g m a n n, Grundriss der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen II, 1, Strassburg, 1889, S. 410 ff.

²² Om en möjlig participiell perfektform i fornlettiska buwis, būwis från *būwens (?), som kan jämföras med slav. byvъ, ai. babhūván, jfr. J. E n d z e l i n, Lettische Grammatik, Heidelberg, 1923, S. 727; Chr. S. S t a n g, Das slavische und baltische Verbum, Oslo, 1942, S. 196/209.

198

Det betyder emellertid ännu inte att avledningen med suffixet -us- inte också kunde ske oberoende av preteritumbildningen, särskilt som denna princip inom motsvarande ram just gäller för den gamla ie. participbildningen.

Helt allmänt kan sägas att det baltiska participet på -us- bildas av en verbalstam som inte får ha något presensmärke (presensavljud, nasalinfogning, -st--infix, ie/o-stambildning o. dyl.); jämför till exempel krentant-: kritus-; renkant-: rinkus-; rūkstant-: rīkus-; āriant-: ārus-.

4.3 För (dagens) litauiska gäller regeln att Part. prät. akt. bildas av preteritumstammen. De baltiska preteritumstammarna på -ē respektive -ā bygger i sin tur på en komplicerad sammanflätning av olika slags verbala stambildningar, som ursprungligen inte uteslutande hade temporal karaktär. Formen på den verbala roten i denna stambildning kan jämföras med olika gamla ie. verbala rotavljudstyper och under vissa omständigheter även med andra stambildningar²³, men inte med sådana i det gamla presens. Infinitivstam och preteritumstam är inte identiska i baltiska.

4.31 Vidare återspeglas i de litauiska participformer på -us- som föreligger i dag vissa skillnader i preterital stambildning, vilka inte längre framträder i de finita verbformerna: jämför sãkius- med sakýti (infinitiv), sãko (pres.), sãkė (pret.) med baigus- jämfört med baigti, baigia, baigė och dėgus- jämfört med dègti, dėga, dėgė. I 1:a pers. sg. heter det i respektive fall sakiau, baigiau, degiau. Vid sidan av preterita på ē som i dag har samma ljudform förekommer alltså i participet dels -ius-, dels -us-. Denna olikhet kan i vårt sammanhang stärka uppfattningen att det baltiska -us-participet inte nödvändigtvis samtidigt med de verbala ē-stammarna blev en preterital formation inom det baltiska tempus systemet²⁴.

4.4 Vad gäller rot- och stamutformning uppvisar Part. prät. akt. en mindre och mindre särpräglad markering än Part. pres. akt. Dessutom återfinns i baltiska, inom komplexet av -us-particip, former av -nt-particip, nämligen i Nom. sg. mask. (nešęs) och i Nom. plur. mask. respektive Nom. sg. neutr. (nešę). På senare tid har man med full rätt hävdat att dessa former härstammar från -nt-participet av den verbala ē-stammen, alltså nešęs ur *nešent-s, liksom nešąs ur *nešant-s osv.²⁵. Dessa former bör betraktas som rester av verbets ē-böjning från en tid då denna bildnings temporala (preteritala) funktion ännu inte hade utvecklats. Under det baltiskas utveckling

²³ Chr. Stang, l. c., s. 189/190.

²⁴ Om diskussionen kring de olika verbalstammar som ligger till grund för det baltiska preteritumet, se senast Chr. Stang, l. c., s. 150 f., 209 f.

²⁵ J. Otrębski, l. c., s. 257 f.; Chr. Stang, l. c., s. 208.

199

Till slut har dessa -nt-former från preteritum införlivats i komplexet av -us-particip.

4.5 Denna ”heteroklisi” hos part. prät. akt. kan därför med stor sannolikhet göras plausibel, eftersom det även i nominativ av de aktiva presensparticipen rör sig om en punkt där participets böjningsparadigm så att säga bryts igenom på grund av syntaktisk-funktionella villkor. I presensparticipets nominativ (som naturligtvis måste syfta på ett nomen i subjektskasus) motsvaras skillnaden mellan attributiv och adverbiell/omstendighetsangivande funktion av ett formellt differentierat uttryckssätt; -nt-particip och -dama-particip står sida vid sida (nešąs — nešdamas). I preteritumparticipets nominativ har vi en ”heteroklitisk” ”formation (nešęs — nešusi, nešę — nešusios), men inget dubbelt uttryckssätt för participets olika funktioner. Under vissa omständigheter kan man räkna med att en ansats till differentiering som liknar presens återspeglas i de ”heteroklitiska” formerna av part. prät. akt. Jämför härmed förhållandena i litauiskan:

1. e i d a m a s namo nuvargo — parėjęs namo pailsėjo

(adverbiell/omstendighetsangivande)

2. p r i d e r ą s (priderantis) elgesys — n ū v a r g ę s žmogus

(attributiv)

4.6 I obliqua kasus finns det ingen möjlighet till formell differentiering inom participböjningen för att uttrycka den attributiva och den adverbiella/omstendighetsangivande funktionen. Det är nu fullt möjligt att förhållandena i nominativ, som kan förverkliga denna differentieringsmöjlighet, också kan påverka de obliqua kasus. Under den östbaltiska språkutvecklingens förlopp har en sådan differentiering i stor utsträckning faktiskt möjliggjorts med hjälp av det oböjliga participet. Jämför härmed förhållandena i litauiskan:

1. Pasakė pareinantiems vyrams — pasakė parėjusiems vyrams (attributiv)

2. Tai padaryta vyro, einančio namo — Tai padaryta vyro, parėjusio namo („appositiv“, nicht adverbial/zirkumstantial)

3. Tai padaryta vyro einant namo — Tai padaryta vyro, parėjus namo (adverbial/zirkumstantial)²⁶

²⁶ Det strider inte mot huvudtankarna i den framförda argumentationen att handlingsbäraren till -dama-participet i den adverbiella/omstendighetsangivande konstruktionen alltid uttrycks i subjektskasus eller dess motsvarighet, medan handlingsbäraren i den adverbiella/omstendighetsangivande absolutivkonstruktionen visserligen kan uttryckas i vilken obliquus kasus som helst, men också kan förbli helt outtryckt. I exemplet ovan är följande tolkningar möjliga:

1. Tai padaryta vyro (jam pačiam) einant namo;

2. Tai padaryta vyro (kitiems) einant namo;

3. Tai padaryta vyro (jam pačiam ir kitiems) einant namo.

200

4.7

Vid sidan av denna tendens att också göra skillnaden ”attributiv–icke attributiv (resp. adverbiell/situationsbetingad)” urskiljbar genom formen, kan man å andra sidan se strävanden att utforma det presensiska och det preteritala participparadigmet så lika som möjligt med avseende på uttrycksmöjligheterna för sådana skillnader (helt bortsett från det absoluta tidsvärde som varje form i det ena eller det andra participparadigmet betecknar). Litauiskan och lettiskan har gått olika vägar här: Lettiskan har så att säga utsträckt det oflekterade presensparticipet av nt-stammen till nominativ och därmed anpassat presensparticipens paradigm till preteritumparticipets. Den neutraliserade formella skillnader i presens på det funktionella planet (jfr exempelsatsen i anmärkning 16) och underställde karakteriseringen av de olika participfunktionerna, liksom i preteritum²⁷, kontexten, dock med vissa begränsningar²⁸.

Litauiskan har däremot genom bildandet av oflekterade preteritumparticip av us-stammen skapat ytterligare formella möjligheter att skilja åt, för att även i preteritum kunna ta hänsyn till de funktionella förhållandena. I det sammanhang som gäller uppkomsten av det oflekterade us-participet måste särskild uppmärksamhet dock ägnas åt förhållandena i preteritumparticipets nominativ (med dess ”heteroklitiska” former).

5. Nominativ singularis femininum av aktivt preteritumparticip

5.1

Överblickar man de just beskrivna förhållandena inom preteritumparticipet och därvid nominativens särskilda ställning, stärks misstanken att utgångspunkten för förklaringen av uppkomsten av det oflekterade preteritumparticipet på -us i litauiskan också bör sökas här, med hänsyn till de slutsatser om den ursprungliga strukturmodellen för konstruktioner med oflekterat preteritumparticip som dragits i avsnitt 3.4.

Nominativformen av aktivt preteritumparticip kan alltså i alla händelser uttrycka en sidohandling till huvudhandlingen med samma handlande, medan man i nominativ av aktivt presensparticip i denna speciella konstruktionsform använder -dama-participet, vilket begränsar funktionsområdet för nt-participet i nominativ. Vid genomgång av en godtyckligt vald längre litauisk text visar det sig faktiskt att andelen nominativformer av aktivt preteritumparticip med adverbiell/situationsbetingad användning oftast är betydligt större än andelen attributivt använda nominativformer.

²⁷Lettiskan använder även i den så kallade ”relativa modus” endast böjda former av preteritumparticipet, alltså i samma syntaktiska omgivning där det oflekterade participet står i presens. Detta bekräftar för övrigt sannolikt också att litauiskans oflekterade particip på -us inte har uppkommit i den så kallade ackusativkonstruktionen.

²⁸ Vgl. Mūsdienu latviešu literārās valodas gramatika, I, Rīgā, 1959, S. 662/3.

201

5.2 Av nominativformerna av aktivt preteritumparticip är det i vårt sammanhang särskilt formerna i femininum singularis som nu är av intresse.

Nominativ singularis femininum av us-participet slutar normalt på -usi och innehåller participets gamla femininbildning på -ī. Denna form hör ursprungligen och fast till us-participen, medan de maskulina och neutrala nominativformerna på -ęs och -ę har sitt ursprung i ett annat participparadigm (jfr avsnitt 4.4 ovan). Nominativ singularis femininum av us-participen skiljer sig i sin tur från nominativ singularis femininum av nt-participen genom att ändelsen -usi i betydligt högre grad tenderar att låta det slutljudande -i (från -ī) falla bort än vad som är fallet med ändelsen -nti (-i från -ī)²⁹. Sådana ändelselösa former av nominativ singularis femininum hos us-participen förekommer i det moderna litauiska litteraturspråket ungefär lika ofta som i gammallitauiska texter, t.ex....ir užžaugūs padārė wáišių Bimterioką (DP 97);...karalienė...ižgirdūs Ißmiti Salomonolui regėdama aną didį ápstią...apie jį nustėbus bėčio: (DP 323); Mergaitė sėdėjo prie lango, padėjus ant rankų galvą, ir verkė — (T); Ji nepaprastai išaugusi, nebe mergytė, bet subrendusi mergina, pasi-puošus ir sustambėjus (P).

Det är lätt att konstatera att former utan -i huvudsakligen förekommer när participen används adverbiellt/situationsbetingat (och i den sammansatta verbformen, som här lämnas utanför undersökningen); attributiva former utan -i är mycket mer sällsynta. Någon regel för fördelningen mellan former utan -i och former med -i vid icke-attributiv användning kan inte anges³⁰. Om gammallitauiska språkminnesmärken kan man generellt säga att texter som vid infinitiv tenderar att utelämna det slutljudande -i även gör detsamma med formerna på -usi i femininum singularis av aktivt preteritumparticip (t.ex. Daukša, Širvyd), medan omvänt sådana texter oftare har fullständiga former på -usi som också bevarar det slutljudande -i i infinitiv (t.ex. Bretkun).

5.3

Inom ramen för föreliggande undersökning vill jag visa att en participform, som måste betraktas som böjd, på en helt annan väg än det oböjliga presensparticipet på -nt får funktionen ”uttryck för en sidohandling i förhållande till huvudhandlingen”; från den skriftliga traditionens början fram till i dag är den till formen inte möjlig att skilja från det oböjliga preteritumparticipet på -us. I sådana fall—

²⁹ Ändelselösa former av nominativ singularis femininum av aktivt presensparticip på -nt förekommer (enligt ett meddelande från professor J. Kruopas) ibland i gammallitauiska kalvinistiska texter och i nyare tid ofta i östaukštaitiska och särskilt nordöstaukštaitiska dialekter, alltså i dialekter som, till skillnad från exempelvis de dialekter som utgör grunden för dagens litauiska litteraturspråk, även i övrigt uppvisar ett starkare bortfall av ändelser. Däremot är bortfallet av det slutliga -i i ändelsen -usi i nominativ singularis femininum av aktivt preteritumparticip sannolikt möjligt i hela det litauiska språkområdet.

³⁰ Inte heller för förekomsten av infinitiver utan i och infinitiver som slutar på -i i godtyckliga litauiska texter, vilkas språk tillåter båda möjligheterna, går det att uppställa någon allmän regel; fördelningen tycks ofta regleras av eufoniska hänsyn.

202

Endast avgörandet av om huvudhandlingen och sidohandlingen har samma handlande aktör eller inte kan fastställa huruvida en konkret form på -us ska uppfattas som nominativ singularis femininum av aktivt preteritumparticip eller som oböjligt preteritumparticip; jämför här sådana satser där subjektet och participformen står långt ifrån varandra: Kayp tay rayßku ugnij/kuri (= ugnis) ne pirmiaus azudega medžiu/net ižžio-wins iump ßłapiby/želiby/ir ßalti/ir kitas priepuolebes/kurios priešīnasi ios prigimimuy/tay padarius/tuoiaus iż medžio daro ugni (Si I 142); Apkurti-na (=Welinas) idant ne girdetu (=dūsia) ir ne klausitu Diewo bałso sąwo širdiy/ney Diewo žodžio/kurii žgirdus (att läsa som -kuri iżgirdus-) lautus piktibiu (Si II 50/51).

5.4 Allt detta leder till slutsatsen att nominativ singularis femininum av aktivt preteritumparticip utgör en väsentlig faktor vid bildandet av det oböjliga preteritumparticipet, inte bara funktionellt utan också rent formellt. Om man utgår från att det baltiska -us-participet ursprungligen inte kunde användas i den absoluta participkonstruktionen, saknas den allmänna förutsättningen för att förklara ”absolut” använda oböjliga former av dessa particip med utgångspunkt i en lokativisk respektive dativisk kasus.³¹

5.41 Därtill kommer att det också medför andra svårigheter att härleda det oböjliga preteritumparticipet från en obliqu kasusform av -us-participen. -us-participet uppfattas vanligen som en gammal typ av konsonantisk deklination. Här bör det påpekas att man i den baltiska skriftliga traditionen inte kan belägga någon säker konsonantisk deklinationsform av dessa particip³², eftersom nominativformerna på -ęs och -ę, som visserligen säkert representerar konsonantiska deklinationsformer, måste uppfattas som bildningar av ett -nt-particip. Och det enda återstående belägget, nämligen det oböjliga preteritumparticipet i litauiskan, kan man inte förlita sig på. Dessa betraktas visserligen för det mesta som dativ — möjligen lokativ — singularis maskulinum och neutrum av den gamla konsonantiska participstammen, men denna uppfattning kan endast stödjas av den aktuella föreställningen om den oböjliga -us-formens väsen.

5.42 Den dativiska tolkningen av det oböjliga preteritumparticipet på -us får i allmänhet stöd av dess förekomst i absolut dativ. När det gäller presensparticipen på -nt tycks den dativiska tolkningen ha föregåtts av, eller åtminstone sammanfallit med, participets grammatiska isolering som predikativt led i den absoluta participkonstruktionen. Även om man för denna period av baltiska absoluta participkonstruktioner redan antar att -us-participen hade införlivats i den—

³¹ En baltisk form på -usi skulle till exempel kunna motsvara de lokativformer som är belagda i forna indiska; jfr ai. viduṣi.

³² Ackusativ singularis maskulinum i litauiskan och lettiskan på -į (-i), i fornpreussiskan på -in, samt ackusativ pluralis på -ins i fornpreussiskan kan inte skiljas från former av i-stammar. Ändå kan förekomsten av konsonantiska böjningsändelser för de baltiska -us-participen inte utan vidare bestridas.

203

Om man ville anta samma sak, skulle det dock kunna ifrågasättas om dativ-lokativformen av -us-participen då fortfarande var en konsonantisk deklinationsform.

5.5 Sett till formen går det förvisso inte att rikta fler invändningar mot förklaringen av oböjliga -us-former som utgående från nom. sg. fem. på -us(i) (av -usī) än vad som kan riktas mot att oböjliga -us-particip har uppkommit ur ett obliquus-kasus i det berörda paradigmet. Även den reflexiva formen på -usis passar i stort sett in i denna nominativiska förklaring. I de flesta litauiska dialekter, däribland de flesta forn-litauiska dialekterna, och i det moderna litauiska skriftspråket är den reflexiva formen av nom. sg. fem. av part. pret. akt. identisk med den reflexiva formen av oböjligt part. pret.: i båda fallen heter det nešusis (respektive nu-si-nešus(i) vid prefixerat verb för nominativformen och nu-si-nešus för det oböjliga participet). Jämför härtill exempelvis i forn-litauiskan stóiusis išg ußpakalo kóiosiam[p] io/pradėio aßaromis wilgit... (DP 476), kuriol' ii ertės uždariusis medes... (DP 599).

5.51 Den vokaliska motsvarigheten omedelbart före den reflexiva partikeln -s(i) måste också beaktas i fråga om oböjligt part. pret., eftersom litauiskan (baltiskan) ofta har den ”oförkortade” och vanligen som ursprunglig betraktade böjningsändelsen i positionen omedelbart före den reflexiva partikeln, t.ex. vid finit verb 1. sg. pres. nešu: reflexivt nešuos(i). Om överensstämmelsen mellan de ovan nämnda reflexiva formerna verkligen också ska bekräfta att det oböjliga part. pret. har uppkommit ur nom. sg. fem. av part. pret. akt., bör man inte förvänta sig någon annan vokalisk motsvarighet i det litauiska språkområdet. När det gäller oböjligt part. pres. tyder den litauiska dialektala ändelsen -nties (t.ex. juókianties³³) och den lettiska ändelsen -ties³⁴ (t.ex. mazgājoties) på en diftongisk böjningsändelse (-ie av *-ei) hos participformen, som visserligen inte är äldre eller mer ursprunglig än ändelsen -nti (jfr litauisk reflexiv -ntis, t.ex. juókiantis)³⁵, men ändå kan betraktas som en (äldre) sidoform.

Det förekommer emellertid reflexiva former av oböjligt part. pret. på -usies, t.ex. mušusies, dirbusies m.fl., men endast i žemaitiska dialekter,

³³ J. Otrębski, l. c., S. 277.

³⁴ Det kan emellertid invändas att den lettiska reflexivändelsen -ies hos oböjligt part. pres. förlorar i beviskraft, eftersom den inte heller annars i varje fall bygger på kontinuerlig utveckling, utan ofta på generalisering (till förmån för en enhetlig beteckning av grammatiska kategorier). Jämför här endast exempelvis den lettiska reflexivformen av oböjligt part. på -am/-ām, t.ex. ceļamies, mazgājamies (-am/-ām har uppkommit ur *-amā via -amu/-āmu; se J. Endzelin, l. c., S. 715).

³⁵ Såväl i litauiskan som i lettiskan kan den ändelselösa oböjliga formen på -nt respektive -ot bättre förklaras ur en participform med ändelsen -i än ur en form med diftongisk ändelse.

204

på³⁶; dessa former tycks tala mot hypotesen om en nominativisk uppkomst av oböjligt part. pret. Värdet av dessa litauiska dialektbelägg kan emellertid bedömas korrekt först när det går att fastställa (vilket jag ännu inte kan göra) hur de nämnda formerna i dialekterna förhåller sig till den reflexiva formen av nom. sg. fem. av part. pret. akt., dvs. vilken ställning reflexivändelsen -ies intar i respektive språksystem (dialekter) (jfr generaliseringen av reflexivändelsen -ies i lettiskan, se anmärkning 34).

5.52 En icke-reflexiv form av oböjligt part. pret. på -usi, dvs. med en böjningsändelse som skulle kunna ge upplysning om den ursprungliga formen hos den aktuella participformen, kan jag belägga i de forn-litauiska texter som står till mitt förfogande endast i den s.k. ackusativkonstruktionen i forn-litauiskan. Sådana former på -usi kan dock knappast betraktas som en ”fullare” form av oböjligt part. pret., eftersom de med hänsyn till förhållandena i respektive forn-litauiska texter trots allt måste tolkas som ack. sg. mask. av -us-participet (jfr ovan avsnitt 2.2). Former på -usi även inom den första användningstypen av oböjliga particip i litauiskan, om sådana kan beläggas³⁷, skulle inte utgöra någon oregelbundenhet enligt förklaringen att oböjligt part. pret. har uppkommit ur nom. sg. fem. av part. pret. akt.

5.6 Det är till en början svårt att förklara överföringen av den feminina formen till maskulinum och till hela pluralen. I forn-litauiskan och i ny-litauiska dialekter finner man visserligen sporadiskt användning av maskulina former i nom. plur. fem.³⁸, men man finner ingen verklig överföring i singularis, inte heller användning av feminina former för maskulinum. Man skulle också kunna invända att det inte är självklart att en och samma grammatiska form, i detta fall alltså nom. sg. fem. av part. pret. akt., används som en generaliserad (och inte längre böjbar) form, dvs. som oböjligt part. pret., samtidigt som den fortlever som en särskild femininform av det böjda participet, dvs. kvarstår i utgångsläget för generaliseringen.

5.61 För att styrka antagandet om en generalisering av nom. sg. fem. skulle man kunna hänvisa till en liknande utveckling i de slaviska språken, exempelvis i ryskan: presensgerundiet på -uči härleds formellt ur nom. sg. fem. Det utgör därmed funktionellt en generalisering av denna kasusform för alla genus och numeri

³⁶ Sådana ändelser -ies (dvs. deras žemaitiska reflexer) är belagda i J. Aleksandavičius, Kretingos tarmės veiksmažodis, „Vilniaus Valstybinio Pedagoginio instituto Darbai“, VIII, Vilnius, 1959 (som jag tyvärr ännu inte haft tillgång till) och i P. Jonikas, Pagramančio tarmė, Kaunas, 1939. Av det material som redovisas i det sistnämnda arbetet, s. 67/8, framgår dock tills vidare endast att den reflexiva formen av oböjligt part. pret. -mūšūsi˙s- ljudmässigt sammanfaller med den reflexiva formen av böjt part. pret. -mūšūsi˙s-.

³⁷ Vgl. J. Jablonskis, Rinktiniai raštai, I, Vilnius, 1957, S. 323.

³⁸ Vgl. A. Senn, Kleine litauische Sprachlehre, Heidelberg, 1929, S. 209.

205

meri dar. Detta gerundium på -uči finns ännu i dag kvar i ryskan som en restform³⁹ vid sidan av den dominerande formen på -ja, som härleds från nom. sg. mask. av den så kallade kortformen av participet⁴⁰. Handlingsutövaren för det ryska gerundiet måste emellertid vara densamma som för huvudsatsen (med undantag för vissa frasartade uttryck). Graden av generalisering är alltså mindre än den som måste antas för det litauiska oböjliga participet på -us. De slaviska formerna på -uči är dessutom självfallet det gamla -nt-participet. Man kan alltså inte betrakta utvecklingen av de slaviska formerna på -uči och uppkomsten av det oböjliga pret. participet i litauiskan från nom. sg. fem. som en parallell utveckling eller som en syntaktisk låneöversättning. En möjlighet att jämföra användningen av vissa syntaktiska konstruktioner med aktiva particip kvarstår dock.

5.62 Till sist kan också det faktum tala för att en feminin form av aktivt pret. particip generaliserats till en oböjlig participform med särskild syntaktisk specialisering, att de maskulina nominativformerna på -ęs och -e inte lämpar sig för generalisering, eftersom de saknar en karakteristisk baltisk preteritummarkör i det stammbildande participialsuffixet. Eftersom det oböjliga participet på -us emellertid, även efter att det fått status som en oföränderlig nominal verbalform i litauiskans grammatiska system, fungerar som ett medel för att uttrycka att en verbal utsaga föregår en annan utsaga, är en entydig formell preteritummarkör utan tvekan nödvändig för denna bildning.

6. Om frågan om en gammal ändelselös nominativform av aktivt pret. particip

6.1 Trots allt förblir härledningen av det oböjliga participet på -us från nom. sg. fem. av aktivt pret. particip tvivelaktig (även den nämnda härledningen av det slaviska gerundiet på -uči är ingalunda säker). Själva systemet för det litauiska participparadigmet tycks ändå utgöra en betydande invändning mot den hypotes som förklarats i föregående avsnitt, i den mån femininum i detta system aldrig uppträder som ett omarkerat led och alltså inte kan användas som en ”neutral” form; åtminstone strider en sådan användning mot dess väsen.

Inte mindre hypotetiskt, men mer förenligt med det litauiska participialsystemet, är försöket att åberopa maskulina respektive neutrala former för att förklara ursprunget till den oböjliga formen på -us.

³⁹ T.ex. будучи, читаючи, едучи, живучи, citerat efter R. Trautmann, Kurzgefasste russische Grammatik, Leipzig, 1948, s. 102.

⁴⁰ P. J. Tschernych, Historische Grammatik der russischen Sprache, Halle, 1957, S. 239 ff.; В. В. Иванов, Развитие грамматического строя русского языка, Москва, 1960, S. 121 ff.

206

6.2 Man måste till sist fråga sig om det inte ursprungligen också för maskulinum bör antas en bildning av -us-participet⁴¹. Iakttagelserna om det ”heteroklitiska” bildningssättet hos nominativformerna av aktivt pret. particip utgör i sig inget hinder för att anta äldre, det vill säga obelagda, bildningar från participets -us-stam också för maskulinum — de kan snarare stärka ett sådant antagande. Det är exempelvis tänkbart att dessa -us-bildningar inte var tillräckligt tydligt karakteriserade till form och funktion och därför i alla syntaktiska positioner ”ersattes” av formerna på -ęs och -ę, vilka möjligen till en början endast användes för att beteckna antingen den attributiva eller den adverbiala/omständighetsangivande funktionen hos aktivt pret. particip. I detta avseende visade sig den formella markeringen efter genus, numerus och kasus vara starkare än den entydiga formella markeringen av det absoluta tidsvärdet respektive det baltiska -us-participets specifika uttrycksinnehåll. Det förefaller dock svårt att finna konkreta belägg för en utveckling av detta eller liknande slag.

6.3 I slaviskan finner man åter ett belägg till stöd för ett motsvarande resonemang om den litauiska (baltiska) utvecklingen: pret. gerundiet på -vъ (t.ex. znavъ) härleds från nom. sg. mask. på *-(u)us⁴²⁴³. En slavisk form *znavus skulle alltså motsvara en litauisk žinojus. Man kan visserligen inte med säkerhet bevisa att en sådan maskulin form någonsin har funnits i baltiskan (bortsett från de funktionellt motiverade bildningsmöjligheter som jag har lagt fram här), men lika lite kan man vederlägga det. Om antagandet ändå stämmer, att en form som žinojus har varit en maskulin nominativform, skulle vi ha att göra med en påfallande baltoslavisk (snarare litauisk-slavisk) överensstämmelse, en sorts partiell innovation inom baltoslaviskan.

6.4 Denna bildning av typen žinojus bör betraktas som en ändelselös form av -us-participet, som möjligen ursprungligen var en neutral form. Man kan hänvisa till att nom. plur. mask. av -nt-participen av typen nešą också härleds från en neutral form, det vill säga en ändelselös form. Förhållandena är även komplicerade när det gäller -nt-participet; exempelvis är det inte lätt att förklara den (senare) användningen av den ändelselösa formen i plural. Ändå tycks förklaringen av pluralformerna på -ą, -į, -ę som former av neutrum med samma ljudform vara den enda rimliga.

⁴¹ Försöket att förklara nominativformerna på -ęs och -ę som bildningar med participialsuffixet -ves\-us i starkt stamstadium bygger ju framför allt på antagandet om ett enhetligt paradigm för -ves\-us-participen, ett antagande som innebär att betydande oregelbundenheter i den ljudhistoriska utvecklingen måste godtas.

⁴² Generaliseringen av stammen på -uus- (= -vus-) är en slavisk nybildning.

⁴³ Jfr V. Ivanov, l. c., s. 123; J. Otrębski, l. c., s. 257 uppfattar den slaviska formen på -us som ursprungligen neutral, en form som har trängt in i maskulinum.

207

Det är alltså knappast helt långsökt att anta att det har funnits en ändelselös form av -us-participet. Denna bildning på -us kom i baltiskan kanske inte längre än till stadiet av ett ”neutralt” uttryckssätt.

6.5 Det finns följaktligen möjlighet att anta, hur djärvt det än kan förefalla, att det litauiska oböjliga preteritumparticipet, präglat av det enskilda språket, är en gammal ändelselös form av -us-participet. Denna form måste ha varit nominativisk i litauiskan och kan efter förlusten av (det baltiska) neutrum ha tillhört maskulinum. Det är fullt tänkbart att nominativformerna på -ęs och -e togs över till följd av att denna form föll ur paradigmet av böjda particip med stammen på -us. Å andra sidan kan man se det ”heteroklitiska” bildningssättet för nominativ av aktivt preteritumparticip som orsaken till att en möjlig maskulin nominativ på -us grammatiskt isolerades; i så fall måste den ha fyllt participets adverbiala och circumstantiella funktion. På så sätt blir även fortbeståndet av den till formen mycket likartade nominativ singularis femininum på -us(i) som det oböjliga preteritumparticipet lätt att förstå. Den reflexiva bildningen av det oböjliga preteritumparticipet på -usis kan avfärdas som en analogibildning, en formutjämning exempelvis efter infinitivens mönster, det oböjliga presensparticipets, nominativ singularis maskulinum av aktivt presens- och preteritumparticip (t.ex. dirbąsis, dirbęs(is)) eller nominativ singularis maskulinum av -dama-participet (t.ex. nėsdamasis⁴⁴). Man bör emellertid återigen inte förvänta sig former av det oböjliga preteritumparticipet med ett diftongiskt element före den reflexiva partikeln. Så länge de žemaitiska formerna på -usies fortfarande är oklara vad gäller sin faktiska karaktär, sett ur de enskilda dialekternas interna rekonstruktion (jfr ovan avsnitt 5.51), kan de varken försvaga eller bekräfta den nyss nämnda eller någon annan hypotes om det oböjliga preteritumparticipets uppkomst.

7. Den vidare utvecklingen av den ändelselösa formen av det preteritala -ūs-participet

7.1 Man kan alltså formulera hypotesen att det i baltiskan från början fanns en oböjd form av -us-participet, som under utvecklingen av participparadigmet i litauiskan (inom det enskilda språket) uteslutande fick funktionen ”beteckning för en sidohandling som föregår huvudhandlingen”. En sådan form med en sådan funktion kunde lätt bli en (oböjd) adverbliknande form, som inte kunde uttrycka genus- och numerusbeteckningar och inte heller behövde göra det. Därmed blir det naturligtvis överflödigt att förklara ett ”övertagande” av den oböjda -us-formen i alla genus och numerus.

⁴⁴ dirbąsis i stället för *dirbąs-si, dirbęsis i stället för *dirbes-si, nėsdamasis i stället för *nėdamas-si, jfr J. Otrębski, l. c., s. 252 f., 258 f., 271.

208

7.2 För att åskådliggöra ställningen hos denna oböjda -us-form i förhållande till de oböjliga presensparticipen på -nt, liksom den därpå följande ”likriktningen” av dessa båda oböjliga particip till en grammatisk bildning med egen prägel, karakteristisk för litauiskan, och så att det särpräglade i detta fenomen framgår, måste det här konstateras att en motsvarande härledning från en nominativform inte kan komma i fråga för det oböjliga presensparticipet på -nt. Inte heller kan man tänka sig en parallell utveckling till den uppkomst av det oböjliga presensparticipet på -nt inom ramen för en absolut participkonstruktion (med en senare sammanblandning av dessa bildningar) som beskrevs ovan i kapitel 2. Framför allt kan två skäl anföras:

7.21 En ändelselös form av -nt-participet förekommer i nominativ plural maskulinum respektive nominativ singular neutrum, t.ex. neša, saka, myli. Dessa former anses som bekant gå tillbaka på *nešant, *sakōnt, *mylint. Enligt de baltiska slutljudslagarna kan en litauisk form på -nt endast ha uppkommit ur en längre form, medan litauiskt slutljudande -us kan härledas till baltiskt -us; jämför exempelvis nominativ singularis (maskulinum) av u-stammarna sūnūs, saldus o.s.v.

7.22 Det slutljudande -i i nominativ singularis femininum av -nt-participen faller, med endast ett fåtal undantag (jfr anmärkning 29), bort i hela det litauiska språkområdet, vare sig det attributiva participet står före eller efter sitt huvudord, och normalt inte heller i den sammansatta verbformen. (Här bortser vi helt från vissa fonetiska förhållanden i talflödet som skulle kunna orsaka bortfall av det slutljudande -i, till exempel elision framför en inledande vokal o.d.) Förutom rent ljudmässiga och ljudhistoriska omständigheter torde här den omständigheten spela en roll att den feminina formen på -nti huvudsakligen används attributivt och i den sammansatta verbformen (för att uttrycka den adverbiella/circumstantiella funktionen finns ju -dama-participet), och därför, liksom adjektiviska attribut, måste uttrycka en kasusbestämning i formen.

7.3 Det oböjliga presensparticipet på -us har fått sin vidare grammatiska utveckling i litauiskan efter mönster av och under inflytande från det oböjliga presensparticipet på -nt, framför allt vad gäller användningen i den absoluta dativen och under förutsättningarna för den så kallade ”subjektsolikheten”. Det kan emellertid inte helt uteslutas att tendensen till (”partiell”) subjektssamstämmighet hos konstruktioner med oböjligt particip i det moderna litauiska skriftspråket (t.ex. Išėjus iš girios, aš, tikra to žodžio prasme, parkritau ant griovio krašto (išėjau aš ir dar keli vaikai) I. Simonait ytė,...o buvo taip, Vilnius, 1960, s. 321; Einant palei dailiai pakirptus krūmus, ji įsipainiojo į voratinklį P 1960/12 s. 75) kan bero på att just den preteritala oböjliga formen på -us till sitt ursprung är en ”subjektslik” ut-

14. Kalbotyros klausimai VI.

209

… uttryckssätt varit och under vissa omständigheter aldrig helt har övergett denna konstruktionsmöjlighet⁴⁵.

7.4

Sammanfattningsvis bör det åter framhållas att det oflexionerade pret.part. på -us, som endast förekommer i litauiskan, inte har uppstått samtidigt med och inte heller på samma sätt som det oflexionerade pres.part. på -nt. Det senare, som man kan betrakta som baltiskt, har sitt ursprung i de särskilda villkoren för den absoluta participialkonstruktionen i baltiskan. Det förstnämnda handlar däremot om ursprungligen nominativiska former, som förekom i adverbial/cirkumstantiell funktion och som antingen från början stod utanför det (flektiva) participparadigmet eller relativt tidigt utgick ur det och intog en slags särställning.

7.5

De förhållanden som här beskrivits gäller endast den första användningstypen av oflexionerade particip (se ovan avsnitt 1.21). För utvecklingen av det oflexionerade participet på -us inom den andra användningstypen måste man — liksom för det oflexionerade participet på -nt — räkna med en morfologisk och syntaktisk sammanblandning av ackusativkonstruktioner med flekterat particip och konstruktioner med oflexionerat particip från den första användningstypen. Överlappningsområdet torde i båda fallen framför allt ha omfattat dels ack. sg. mask. av de flekterade participen, dels formen av det oflexionerade participet.

Eftersom lettiskan i den så kallade ackusativkonstruktionen, bortsett från det lettiska oflexionerade participet på -am/-ām, vars användning inte behöver behandlas i detta sammanhang, endast känner former av det oflexionerade participet på -nt (lett. -ot), bör även införlivandet av det oflexionerade participet på -us i den så kallade ackusativkonstruktionen betraktas som ett fenomen som utvecklats specifikt i litauiskan. I gammallitauiska texter kan man iaktta att ändelselösa -us-former i den så kallade ackusativkonstruktionen endast förekommer mycket sporadiskt i ack. sg. mask. (alltså -us vid sidan av den vanligare flekterade formen -usi, -usį), men så gott som inte alls i andra sammanhang; granskningen av de gammallitauiska texter som jag haft tillgång till gav i alla fall inte någon annan bild. Däremot kan ändelselösa -nt-former beläggas i den så kallade ackusativkonstruktionen i alla sammanhang — om än med varierande frekvens. Även därav kan man dra slutsatsen att det oflexionerade pret.part. på -us vid tiden för de första skriftliga beläggen ännu inte, inte heller inom den första

⁴⁵ I dessa satser med ”partiell” subjektssamreferens förekommer emellertid såväl det oflexionerade pres.part. som det oflexionerade pret.part., och båda även i absolut dat.! Som exempel: Kalbant apie tai, paklausių mokinių, kuo skiriasi gyvas žmogus ar gyvulys nuo mirusių TMa 1959/11 S. 20; Dabar anksti aušė, anksti kėlė, jautėsi sveikas, valgė daug, kaip studijų laikais gavus stipendiją M. Sluckis, Vėjų pagairėje, Vilnius, 1958, S. 6; Kolūkiečiai vieningai nutarė — Lietuvos TSR dvidešimtmetį sutikti įvykdžius pusantros metinės užduoties T 1960 VI 16;...paklausė Adomėnienė Barvainio, jiems išėjus į aikštę P 1960/12 S. 44. Tendensen till subjektssamreferens kan alltså ha andra orsaker; utöver den nämnda ställningen hos det oflexionerade participet på -us har den bestämt också andra orsaker, till exempel spridningen av vissa formelartade uttryck, såsom atidarant mitingą (kongresą, spaudos konferenciją u. a.), atsisveikinant, baigiant (med och utan objekt) osv.

210

… ännu inte var jämställt med det oflexionerade pres.part. på -nt i samma utsträckning inom den andra användningstypen som i den moderna litauiska litteraturspråkliga normen.

Halle/Saale

Förteckning över använda texter, i den mån dessa inte citerats fullständigt i arbetet

BrP I—II — Postilla tatai esti Trumpas ir Prastas Ischuldimas Euangeliju... Per Jana Bretkuna Lietuvos Plebona, Karalaucziuje... 1591, Teil I und II.

DP — Daukšos Postilė, Fotografuotinis leidimas, Kaunas, 1926.

Si I—II — Šyrwids Punktay Sakimu, Herausgegeben von F. Specht, Göttingen, 1929, Teil I und II.

KNSn — Kniga Nobaznistos Kirkščioniškos... antrą kartą perdrukawota, Kiedaynise, 1653; Summa arba Trumpas iszguldimas Ewangeliju Szwentu...

T — Tiesa (Lietuvos Komunistų partijos Centro Komiteto, Lietuvos TSR Aukščiausiosios Tarybos Prezidiumo, Lietuvos TSR Ministrų Tarybos organas), Vilnius.

P — Pergalė (Literatūros, meno ir kritikos žurnalas; Lietuvos TSR Tarybinių rašytojų Sąjungos organas), Vilnius.

TMa — Tarybinė mokykla (Lietuvos TSR Švietimo ministerijos organas), Vilnius.

(All vetenskaplig litteratur som använts för denna uppsats — i den mån den inte omnämns här i arbetet — anges i författarens avhandlings litteraturförteckning.

DET LITAUISKA PRETERITUMSPARTICIPET PÅ -us

Г. БЕНЗЕ

Sammanfattning

Utifrån det preteritala gerundiets formella och syntaktiska egenskaper framförs i artikeln hypotesen att detta gerundium till sitt ursprung skiljer sig från presensgerundiet, som författaren betraktar som en stelnad lokativ av en konsonantstam. Preteritumgerundiet kan härledas från det hypotetiska nominativet singularis neutrum av preteritumparticipet med -us, det vill säga utan ändelse (jfr lit. žinojus och sl. znawъ<*znawus). De reflexiva gerundiernas karakteristiska ändelse -i (t.ex. praūšusi-s) kan ha uppstått genom analogi med infinitiven, presensgerundiet och nominativ singularis maskulinum av presensparticip och particip av enstaka preteritum.

211

LITAUISKT PRETERITUMSGERUNDIUM MED -US

G. BENZĖ

Sammanfattning

Utifrån preteritumgerundiets form och användning antar artikeln att detta gerundium till sitt ursprung skiljer sig från presensgerundiet, som författaren betraktar som en stelnad lokativ av en konsonantstam. Gerundiet för enstaka preteritum kan härledas från det rekonstruerade nominativet singularis neutrum av participet för enstaka preteritum med *-us, det vill säga utan ändelse (jfr lit. žinojus och sl. znawъ < *znawus). De reflexiva gerundiernas ändelse -i (t.ex. praūsusi-s) kan ha uppstått genom analogi med infinitiven, presensgerundiet och nominativ singularis maskulinum av presensparticip och particip för enstaka preteritum.