LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, VI LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

OM FRÅGAN OM URSPRUNGET TILL MOLD., RUM. DOINA

G. BOGACI

Sedan mitten av förra århundradet har termen doina, som beteckning för en särskild sång- och musikgenre inom den för-roumänska folktraditionen, stadigt etablerat sig inom folkloristiken och i allmänt språkbruk. Det är sant att både Vasile Alecsandri, som sammanställde den första samlingen av rumänska folkvisor (1852) och gav termen stor spridning, och nästan alla senare kulturpersonligheter vid definitionen av genren endast beaktade dess litterära kriterium. Med detta ord, lånat från Moldaviens folkliga terminologi, avsågs länge varje lyriskt verk, vanligen i moll, som genom sin text skilde sig från heroiskt-episka dikter och från rituella, kalenderbundna och dansvisor. Då, under andra hälften av 1800-talet och under de första årtiondena av vårt sekel, hade tiden ännu inte kommit för studier av melodin och strukturen hos den vokala och instrumentala doinan, dess utbredningsområde, utvecklingsstadier, funktioner, framförandets särdrag och andra frågor.

Medan den inhemska folkloristiken ännu bara samlade fakta inför framtida generaliseringar publicerades 1875 en grundlig undersökning av själva benämningens ursprung. B. Petriceicu Hasdeu, en framstående moldavisk-rumänsk filolog och alumn från Charkivs universitet, föreslog en etymologi för termen och fastställde dess samband med avlägsna motsvarigheter. Hasdeu ansåg att ordet hade trakiskt (dakiskt) ursprung. Det är besläktat, skrev han, med det keltisk-irländska dan ”sång, dikt” och det persiska danah ”sång som framförs av kvinnor”. Båda dessa former förutsätter det sanskritiska ordet dana ”sång, ljud” som gemensamt etymon. Andra motsvarigheter till termen är det zendiska daēnā ”sång”, det armeniska den, men närmast står naturligtvis det litauiska daina ”sång”.

183

(På den tiden kunde ingen ännu intressera sig för detta ords öde även i lettiskan)¹.

”Dakerna och litauerna är således, skrev Hasdeu, de enda folk som har bevarat ordet dainas innehåll och form oförändrade – det förnämligaste arvet från det ursprungliga indoeuropeiska språket, ett arv som är ett betydligt äldre vittnesbörd om våra förfäders gemenskap än de äldsta lapidära inskrifterna”...²

Den moldavisk-rumänske forskaren tog också upp frågan om huruvida litauerna kan ha lånat termen (från rumänerna). Han påpekade att slaverna inte har något sådant ord och dessutom att moldaver och litauer en gång levde ”granne med varandra”. Men Hasdeu avvisade genast denna möjlighet: benämningar på folkvisor lånas inte in, hävdade han, och dessutom kan uppkomsten av -i- i litauiska daina (i förhållande till sanskritiska dana) förklaras av själva det litauiska språkets utvecklingslagar³. Denne forskare tog inte upp frågan om rumänerna själva kan ha lånat ordet från litauerna.

Före Hasdeus ståndpunkter och argumentation om termen doinas trakiska ursprung hade Dimitrie Cantemir (1672–1723) redan framfört en förklaring. Enligt denne framstående moldaviske forskare var doinan namnet på en dakisk ”krigsgud”. I en anmärkning till sin text noterade Cantemir att ordet vanligen förekommer i inledningen till ”manssånger” (med avseende på framförandet), det vill säga att omnämnandet av denna gudom utgör en sorts invokation⁴. Cantemirs vittnesmål om att ordet förekommer i sångernas inledningsformel (som enligt honom endast hade krigisk karaktär) bekräftades av senare folkloristiska uppteckningar. Ordet förekommer verkligen i doinans inledningar, som ibland består av en rad två- eller enstaviga utrop; i dessa inledningar, som på sina håll har blivit fakultativa. I olika fonetiska varianter och med olika rytmisk-ackentologisk placering förekommer det visserligen i inledningsraderna inte bara i doinor utan också i andra genrer, däribland rituella. I den norra delen av det dakorumänska området, i Maramureș, förekommer således: dăina, dŭină; dui, dui, dui; i Transsylvanien — dăină, dăina; ăi-nam – dăinam; ěi-nu – duinu; dăina-le; dăina-mă; ăină-dăină; dăina-dăină. I Moldavien förekommer doina och diminutivformen doinița.

¹ Det första införandet av termen daina i allmänt bruk 1893 av Krišjānis Barons, på förläggaren Wissendorffs uppmaning, och argumenten för att införa den från J. Lautenbach och J. Sander möttes av ett kraftigt avvisande från P. Šmits och J. Sirmāis: P. Šmits, Par jauno tautas dziesmu krājumu. ”Mājas Viesis”, 1893, s. 50; J. Sirmāis, Mūsu tautas dziesmu jaunākais izdevums, ”Dienas Lapa”, 1894, s. 212—215. Denna upplysning har vi den rigaiske folkloristen M. Beitinya att tacka för; vi framför härmed vårt uppriktiga tack.

² B. Petriceicu Hasdeu, Principie de filologia comparativa arioeuropea cuprindênd grupurile indo-perso-tracice, greco-italo-celtic și leto-slavo-germanic cu aplicăciuni la istoria limbii romane. Kurs hållen vid Fakulteten för litteratur och filosofi i Bukarest, I, 1875, s. 28—29.

³ Ibidem, s. 26—27.

⁴ Димитрий Кантемир, Дескрипция Молдовей, Кишинэу, 1957, стр. 197.

184

Endast i Moldavien, i Bukovina och i Maramureș används ordet doina och dess varianter som en term för en musikalisk sånggenre. I Transsylvanien förekommer ordet endast i inledningsstrofer. I andra områden av det dakorumänska språket är doina okänt som term: det förekommer inte alls i Muntenien, Oltenien, Banat och Dobruja⁵.

Cantemirs uppfattning om den musikaliska genrens och själva benämningens ursprungliga militära karaktär fick anhängare även under 1800-talet: denna uppfattning delades av Iordachi Mălinescu och den kände moldaviske författaren C. Negruzzi, som till och med komponerade tre marschartade ”doine” och utgav dem för att vara folkvisor.

För alla senare forskare framstod Hasdeus argumentation, där han underbyggde Cantemirs uppfattning i enlighet med sin tids vetenskapliga nivå⁶, emellertid som föga övertygande. Både före och efter Hasdeu (utan att polemisera med honom) sökte forskarna ordets grund i andra språk: lat. donativum ”gåva som en romersk soldat fick efter ett slag” (!), lat. Diana ”jägarnas (och följaktligen krigarnas) beskyddarinna”, Danubius ”Donau”. Alla dessa tre förslag framfördes år 1842 av amatören Iordachi Mălinescu⁷. Andra sökte etymonet i de slaviska språken: slav. двойница ”dubbel pyžatka, dubbel-natka” — A. Cihac⁸; ryska дуть, дунуть — K. N. Burileanu⁹. Andra språkforskare härledde ordet från grekiskans δην, δαν — den doriska benämningen på ”Jupiter” — Petru Maior¹⁰, men oftare ändå från latinet: Diana+oda (!) — poeten I. Eliade-Rădulescu¹¹; lat. doleo, via den antagna mellanformen *dolina — A. T. Laurianu och I. C. Massim¹² med flera. Slutligen fanns det också forskare som härledde ordet ur det egna språket: från verbet a dăina ”vagga, svaja”, eller från det interjektionella upprepande som ofta förekommer i inledningsstroferna till denna poetiska genre: dui, dui, dui¹³. Även uppfattningen att ordet i det dakorumänska språket har germanskt ursprung framfördes.

I det senaste arbetet om samma ämne, den redan ovan citerade dokumentära och inträngande studien av den rumänske folkloristen Ovi-

⁵ Alla dessa exempel har sammanförts med sina sammanhang i den rumänske folkloristen Ovidiu Papadimas studie, Considerații despre doină, „Studii și cercetări de istorie literară și folclor“, IX, 1960, nr 2, s. 326—329.

⁶ Författaren nämnde också namnet på den forskare som först påvisade sambandet mellan dakorumänska doină och litauiska daina: den Münchenbaserade orientalisten Martin Haug, „Zeitschrift der Deutschen Morgenländischen Gesellschaft“, 1855).

⁷ Iordachi Mălinescu, Un discurs și poezie, „Foaie pentru minte, inimă și învățătură“, V, 1842, s. 97—99; Ap. B. Petriceicu Hasdeu, Op. cit., s. 21; Ovidiu Papadima. Op. cit., s. 312.

⁸ A. de Cihac, Dictionnaire d’étymologie daco-romane, Francfort s/M., 1870, s. v.

⁹ C. N. Burileanu, Intre frunză verde“ și doină, București, 1936, стр. 57.

¹⁰ Ap. B. Petriceicu Hasdeu, Op. cit., s. 21.

¹¹ Ap. Ovidiu Papadima, Op. cit., s. 314.

¹² A. T. Laurianu și I. C. Massim. Glossariu care coprinde vorbele d’in limb’a romana straine prin originea sau form’a loru și celle de origine indouioasa, București, 1876, s. v.

¹³ Tiberiu Brediceanu, 170 melodii populare romînești din Maramureș. București, 1957. стр. 5.

185

Efter Papadimas uttalande framfördes en bestämd uppfattning om ordets ursprung. Den transsylvanska formen dăina kan, såsom även Hasdeu med ”fullt fog” föreslog, vara av dakiskt ursprung¹⁴; den moldaviska formen doina hör däremot ”otvivelaktigt” till de slaviska språken¹⁵. Varför då så skarpt skilja mellan benämningarna på ett och samma objekt?

Förutom Hasdeu argumenterade visserligen ingen av de ovan nämnda författarna för sina antaganden om ordets etymologi, utan lade bara fram dem utan att ens försöka vederlägga de föregående författarnas uppfattning.

Sannolikt förbryllades dessa forskare av det överraskande och gigantiska ”omfånget” hos Hasdeus etymologi. I själva verket finns det, enligt språkvetenskapens senaste rön, inte så många dakiska element i det moldaviska språket. De senaste forskarna av det thrakiska språket, den bulgariske etymologen Vl. Georgiev¹⁶ och den rumänske språkvetaren I. I. Russu¹⁷, tar i sina arbeten, som särskilt ägnas åt de så kallade autoktona elementen, inte upp ordet doina och tar inte ens med det i förteckningen över thrakiska ord som bevarats i Balkanhalvöns folks språk. Hypotesen om en gemensam forntida ”dakisk” form motsägs också av varianter som är oväntade i ett så enhetligt språk som dakorumänskan och förekommer på mycket nära avstånd från varandra (och till och med på en och samma ort!). Ett lika tungt vägande motbevis mot att ordet skulle vara så gammalt hos dakorumänerna är dess fonetiska form: den förväntade moderna formen skulle på dakorumänska inte vara doina, utan *doaină. Forskarna kan också ha förbryllats av att Hasdeu alltför kategoriskt avvisade möjligheten till lån, trots att inte bara namn utan också själva föremålen — folkinstrument, danser och sånger — ofta tas upp i andra språk, exempelvis cobza, lăuta, ghitara, polca, mazurca sîrba, bulgăreasca i dakorumänskan; själva ordet daina i modern lettiska och så vidare. (Man bör dock komma ihåg att alla dessa lånade föremål och ord inte införlivas i ”ren” form, utan alltid assimileras med det traditionella förrådet.) Slutligen kunde Hasdeu då inte alls ta hänsyn till ordets stora fonetiska variation, doinans musikaliska sida (dess närhet till eller avstånd från de litauiska dainorna har ännu inte studerats...), eller doinans olika utvecklingsstadier och utbredningsområde.

Det viktigaste som varken Hasdeu (som då inte hade tillgång till det nödvändiga materialet) eller de senare etymologerna tog hänsyn till är att ordet doină oftast förekommer endast i den poetiska textens inledningsformel inom denna musikgenre (regionalt även inom vissa andra genrer), i den del som enligt musikforskarnas bedömning inte har något samband, vare sig genetiskt eller

¹⁴ Ovidiu Papadima, Op. cit., стр. 316.

¹⁵ Ibidem, стр. 317.

¹⁶ Владимир Георгиев, Тракийският епик, София, 1957.

¹⁷ I. I. Russu, Limba traco-dacilor, București, 1959.

186

inte ens tematiskt med doinans övriga delar som sådan¹⁸. Och om ordet också förekommer i själva doinans text, fyller det även där ut raden för att ge versen en naturlig längd.

Sannolikt är det just härifrån, från denna inledande ”främmande” formel — som numera är valfri inom genren — som ordet doină så småningom lösgjordes och först regionalt, och därefter från mitten av 1800-talet (med en utvidgad betydelse), kom att beteckna denna särskilda poetiska och musikaliska genre i sin helhet. Exempel på att enskilda ord lösgörs ur en inledningsformel eller ur sångtexten i allmänhet och får en självständig och mer allmän betydelse förekommer ofta i folkloren. Sångernas inledningsformler kan bestå av olika utrop eller hela meningar som helt har lånats från andra språk: sådana är de rumänska balladinledningarna på chángå-språket, de moldaviska inledningsformlerna i zigenarsånger och så vidare. Även hela strofer förs över till en annan språkmiljö (i Vinnytsia oblast upptäckte exempelvis en ukrainsk folklorist den moldaviska texten till prototypen för Pusjkins ”Zemfiras sång”; i barns ”räkneramsor” förekommer ord och hela uttryck som lånats från andra språk, osv.). Förekomsten av ord som förlorat all betydelse i inledningsformler, och ord som sedan skiljer åt stroferna i olika rituella sånger (såsom det helt obegripliga rumänska ordet ler i formeln ler, doamne, med ursprung i latinets (Na) IleI (uiah), domine) visar samtidigt att nya lån kan infogas i en inledning och motsäger inte möjligheten att den senare isoleras. Slutligen förekommer ordet doină med alla sina varianter långt ifrån överallt på det dakorumänska området. Än mer: endast i Moldavien, Bukovina och Maramureș, alltså enbart i den norra och nordöstra delen av området, används ordet i folkspråket som term för en bestämd musikgenre; över en jämförelsevis stor del av Transsylvanien har det bevarats endast i inledningar och saknar bestämd betydelse. I den södra delen av det dakorumänska språkområdet saknas ordet helt, liksom för övrigt i samtliga romanska dialekter på Balkanhalvön. Detta skulle naturligtvis inte kunna vara fallet om ordet hade ett gemensamt dakiskt ursprung.

Allt detta visar att det moldaviska ordet doină är ett lånord.

Man kan lägga fram hypotesen att det dakorumänska ordet doină lånades från litauerna under 1200–1400-talen. Följande fakta (av språklig art) talar för denna hypotes.

På litauiska betyder daina ”folksång”, medan det på moldaviska betecknar endast en specifik poetisk och musikalisk genre. Följaktligen är ordets betydelse mycket snävare på moldaviska än på litauiska. Denna betydelseinskränkning är karakteristisk just för lexikala

¹⁸ Em. Comişel, Preliminarii la studiul ştiinţific al doinei, „Revista de Folclor”, IV, 1959, № 1—2, стр. 157.

187

Lånorden förekom, som vi redan vet, i den norra hälften av det dakoromanska området, det vill säga just i det område vars invånare faktiskt kunde komma i kontakt med litauerna, om inte stå i ”grannskap” med dem, så åtminstone ha militära, handelsmässiga och kulturella förbindelser med dem. Dessutom kan man i dag, när en hel del fakta redan har samlats, lägga märke till ytterligare en till synes alls inte tillfällig överensstämmelse: ordet doina förekommer i sina dialektala former daina och daină (så nära, ja identiska med litauiskans daina!), både i inledningsformlerna och som folklig term i norr, just i det område där denna genre förekommer och där dess musikaliska utveckling befinner sig på sitt äldsta stadium.¹⁹ Slutligen bör man också anta att ordet doina är ett lån, dels därför att doina i motsats till litauiskan, där ordet har starkt stöd i besläktade ord, är ett rotord i dakoromanskan, dels därför att alla avledningar av det bildats med förhållandevis nya suffix: substantivet дойнаш har bildats med suffixet -аш, som är nytt i språket och av ungerskt ursprung; diminutivformen дойницэ innehåller ett suffix av slaviskt ursprung; alla övriga avledningar — дойнар samt дойни, дойнишоарэ и дойнитор — är visserligen bildade med suffix av latinskt ursprung, men utgör ändå relativt nya bildningar i moldaviskan, från den period då moldaviskan själv användes. Allt detta — betydelseinskränkningen, sammanfallet mellan utbredningsområdet för dialektformen дайна och området för doinans äldsta musikaliska stadium och slutligen morfologin hos de nybildningar som utgår från rotordet дойна — skulle inte kunna förekomma om ordet дойна (som term, inte som poetisk och musikalisk genre!) hade dakiskt ursprung.

Dakoromanskans дойна kan ha lånats in under den period då det litauiska riket utvidgade sina gränser (XIII—XV århundradena) ända fram till Moldaviens och norra Transsylvaniens gränser. Om detta lån skedde direkt eller via polskan är oklart; ett ord av lika okänt ursprung, dana (i sammanhanget: Da, dy, dana, da, dy, dana; Oj dana moja dana; Dana, dana, dana, dana; Dana...le... m.fl.), förekommer också i polska sånger.²⁰

Ursprungligen införlivades en för oss okänd strof, eller kanske bara detta enda ord, som tidigare förekommit i någon fristående strof (kanske faktiskt av militär karaktär och på litauiska!), i texten till den lokala doinans traditionella inledning. Tillsammans med den poetiska strofen eller refrängordet infördes, lagrades eller kontaminerades element från en ovanlig melodi-

Бэла Барток, Insemnări asupra cântecului popular romînesc, Cu o prefață de Zeno Vancea, „Revai Lexicon“, Vol. Supl., 1935, s. 73; Ap.: Tiberiu Alexandru, Béla Bartók despre folclorul romînesc, București, 1958, s. 73; Cfr. Em. Comișel, Op. cit., s. 149.

²⁰ См., например, сборник: Dolf Chybiński, Od Tatr do Bałtyky, Kraków, 1950, NN 89, 140, 177, 208 и др.

188

artade element. (Som vi redan vet har inledningen till denna dakoromanska musikgenre, där ordet doina förekommer, inget genetiskt eller tematiskt samband med den traditionella doinan.) Därefter isolerades ordet ur sitt sammanhang, tack vare att inledningen blivit fast etablerad och därmed att ordet användes ofta, och blev en term för hela musikgenren. Denna isolering kan vi ännu i dag iaktta i Maramureș, där termen duina inte kan skiljas från den vanliga upprepningen dui-dui-dui, som dock inte bör betraktas som en ordskapande rot utan som en följd av termen. Men i Maramureș, där sambandet mellan refrängupprepningen och den redan isolerade termen fortfarande är påtagligt, har den äldsta, bevarade meloditypen för doinan levt kvar. Eftersom musikgenrer utvecklas olika i olika områden kan vi anta att samma process ägde rum i Moldavien: ordet isolerades och etablerades som term ur en likaledes ”främmande” inledning. Men det skedde redan i ett tidigt skede av doinans förekomst, med dess tillförda inledning. Doinans egen melodi följde däremot här sin egen utvecklingsväg och frigjorde sig från det äldsta stadium som bevarats endast i Maramureș.

Europeiska forskare kände inte till att ordet дойна fanns i moldaviskan och rumänskan. Några av dem, exempelvis Johann Schmidt, härledde däremot litauiskans daina från roten di-t ’dansa’, medan andra härledde det från deja ’klagan’, dejoti ’klaga’ (Schleicher); Pictet och Albert Bebe gjorde dessutom en koppling till motsvarigheter i andra indoeuropeiska språk (persiska, zendiska med flera). I den senaste etymologiska ordboken över litauiska av E. Fraenkel²¹, som ansluter sig till Schmidts uppfattning, anges att ordet daina också förekommer i lettiskan med samma betydelse och är besläktat med det lettiska verbet diēt ’dansa’, ’sjunga’. Omfattande dokumentation om ordets semantik finns i den lettisk-tyska ordboken av K. Mülenbach och J. Endzelīns²².

Hypotesen ovan om det dakorumänska doïna-ordets litauiska ursprung berör naturligtvis endast frågans terminologiska sida. Doïna är en lyrisk genre. Och lyriken är en oumbärlig del av alla folks folklore. Till sin konkreta form och sitt innehåll står doïna särskilt nära de lyriska sångerna hos de folk som lever på Balkan. Men varken genrens utbredda spridning i allmänhet eller dess mer konkreta likhet hos en viss grupp folk kan på något sätt betraktas som lån eller migration. Folklorister använder en term som polygenes, som betecknar att en genre uppstår spontant samtidigt hos olika folk, ibland mycket

²¹ Prof. E. Fraenkel, Litauisches Etymologisches Wörterbuch, Lieferung I, Heidelberg—Göttingen, 1956, s. v.

²² K. Mülenbachs—J. Endzelīns, Latviešu valodas vārdnīca, I—IV, Rīgā, 1923—1932.

189

åtskilda från varandra, som en följd av likartade materiella och andliga livsvillkor.

Musikstilen i den musikaliska genren doina hänvisar oss, enligt mer än en musikforskares iakttagelser, inte norrut, inte mot Litauen, utan österut (jfr ukrainska dumor) och sydost (Béla Bartók)²³, österut (C. Brăiloiu)²⁴ och till den persisk-arabiska makamtraditionen (Emil Riegler Dinu)²⁵.

Ingen har ännu ägnat sig åt en jämförande studie av den moldaviska doynan och den litauiska daina, men det råder inget tvivel om att ämnet snart kommer att finna sin entusiastiske forskare.

Som framgår av det ovan anförda är frågan om ett gemensamt ursprung för de moldaviska och litauiska termerna doyna—daina inte så enkel som den föreföll för mer än 80 år sedan, till och med för en så framstående forskare som Hasdeu. Den förbluffande fonetiska överensstämmelsen mellan dessa två termer och deras semantiska närhet kräver ytterligare noggranna undersökningar genom gemensamma ansträngningar från såväl språkvetare (dialektologer och etymologer) som framför allt musikforskare, inte bara moldaviska och rumänska utan också ukrainska, polska, lettiska och självfallet litauiska.

Chișinău

MOLD., RUM. DOINA KILMĖS KLAUSIMU

G. BOGACIUS

Sammanfattning

Artikelns författare framför hypotesen att ordet doina, som sedan mitten av 1800-talet fått vid spridning som folkloristisk term för en viss sorts sång, kan ha lånats av dako-rumänerna från litauerna under 1200–1400-talen, då Litauens statsgränser nådde Moldavien och norra Transsylvanien. De kan ha lånat det direkt från litauerna eller via polskan. Att ordet dōina är ett lånord i dako-rumänskan skulle också kunna framgå av att ordets betydelse har inskränkts jämfört med betydelsen hos det litauiska daina; dessutom har avledningar av doina bildats med nya suffix, huvudsakligen av främmande ursprung.

²³ Béla Bartók, Op. cit., 191, 192; Ap. Tiberiu Alexandru, Op. cit., 75.

²⁴ Const. Brăiloiu, La musique populaire roumaine, „La revue musicale“, N spécial: „La musique dans les pays latins“, 1940, стр. 7—8.

²⁵ Emil Riegler Dinu, Das rumänische Volkslied, Berlin, 1940; Ap. Em. Comişel, Op. cit., стр. 150.