LIETUVIŲ KALBOS MORFOLOGINĖ SANDARA IR JOS RAIDA

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

OM UNDERSÖKNINGEN AV HYDRONYMERS ORDBILDNING

A. VANAGAS

Uppgiften att undersöka hydronymers¹, liksom egennamnsbildning i allmänhet, skiljer sig från uppgiften att undersöka appellativs ordbildning. När appellativs ordbildning analyseras försöker man fastställa hur språket skapar nya ord och hur det utökar sitt ordförråd². Ortnamnens, särskilt vattendragsnamnens, ordbildning måste betraktas på ett annat sätt. Numera har alla viktigare platser och objekt på jordytan sina namn, av vilka många har förts vidare från mun till mun, från generation till generation under århundraden och årtusenden och till och med blivit juridiskt fastställda. Processen genom vilken ortnamn, särskilt vattendragsnamn, uppstår har alltså i praktiken nästan avslutats. Till skillnad från appellativen har vi här inte att göra med ett levande system, som ständigt påverkas av språkets inre lagar, utan med ett nästan färdigbildat, stabiliserat och livlöst system. Detta innebär naturligtvis inte att ortnamn, däribland hydronymer, inte längre kan förändras. Namnen på vissa objekt, särskilt små och mindre betydelsefulla sådana, förändras genom folketymologi eller analogi (till exempel genom att övergå till plural) eller under litteraturspråkets inflytande; de anpassas till vissa dialektdrag när dialekterna själva förändras, och så vidare. En ny hydronym kan emellertid uppstå endast när ett nytt objekt uppkommer inom människans praktiska verksamhet och av kommunikationsskäl måste ges ett namn. Numera uppkommer mycket få nya floder eller sjöar, och de flesta uppstår på konstgjord väg; därför får de vanligen konstgjorda namn (t.ex. Kauno marios, Ventos perkasas och så vidare). Stora arbeten med att omforma jordytan förstör däremot sjöar och floder i ganska stor omfattning. En del av de objekt vars namn undersöks i dag har redan försvunnit, och deras namn håller på att glömmas eller är redan helt bortglömda. Vi kommer alltså naturligtvis inte att kunna tala om utvecklingstendenser eller om nya sätt att bilda hydronymer. Uppgiften att undersöka hydronymers ordbildning är att följa denna,

¹ Här och i fortsättningen används termen hydronymer i sin snävaste betydelse, nämligen ”namn på floder och sjöar”.

² Жр. Л. В. Щерба, Очередные проблемы языкознания, «Известия Академии Наук СССР. Отделение литературы и языка», М., 1945, р. 181.

207

sätten att bilda de nästan livlösa och, tycks det, krympande systemen av flod- och sjönamn och att fastställa helheten av de språkliga medel som har format dem. Hydronymsystemet liknar genom sin stabilitet i viss mån appellativ- och ortnamnssystemen i utdöda språk (latin, fornpreussiska osv.). Härav följer ytterligare en slutsats. Eftersom hydronymsystemet redan har formats och förändras föga, riktas den som undersöker deras ordbildning alltid främst mot det förflutna, mot den tid då det nu statiska systemet ännu höll på att bildas. Detta gäller särskilt de hydronymer som, sedan de motsvarande objekten försvunnit, i praktiken inte längre utgör ett faktum i det levande språket. Systemets beständighet är en av hydronymernas mest karakteristiska egenskaper och skiljer dem från appellativen. Det bör framhållas att hydronymsystemet tenderar att stelna (till form och semantik) redan från början av sin tillkomst. Därför uppstår det vid undersökningen problem som vi nästan inte möter när vi studerar appellativ. I denna artikel behandlas endast två viktigare frågor med anknytning till hydronymers ordbildning: 1) hydronymers klassificering; 2) avledda hydronymer.

1. Klassificeringsfrågan är toponomastikens centrala fråga och berör i lika hög grad alla lager av ortnamn (hydronymer, namn på bosättningar, mikrotoponymi osv.). Hela den fortsatta analysen av det konkreta materialet beror på klassificeringen; klassificeringsschemat visar tydligast och framför allt forskarens syn på toponymien. Ändå är frågan ännu inte slutgiltigt löst. Den är olöst framför allt därför att det på grund av ortnamnens oändliga mångfald och deras särställning i språksystemet är mycket svårt att utarbeta en universell klassificering. ”Klassificering av ortnamn är inte en mekanisk uppdelning i lådor, utan fastställandet av ett system av regelbundenheter”, säger V. Nikonov.³ Dessutom är vetenskapens utveckling alltid förbunden med att synen på det undersökta objektet förändras, varför de klassificeringar som tidigare ansågs godtagbara ofta i dag endast kan ha historiskt värde. Det är sant att ingen har utarbetat en klassificering av litauiska (eller, mer allmänt, baltiska) ortnamn, och ingen har försökt tillämpa andra språks ortnamnsklassificeringar på det litauiska namnmaterialet. Våra närmaste slaviska grannar, särskilt polacker, tjecker, bulgarer, jugoslaver med flera, har emellertid gjort betydligt mer på detta område. De första klassificeringarna av slaviska ortnamn utarbetades omkring mitten av 1800-talet⁴. Vid sidan av många fördelar hade dessa klassificeringar också brister; den viktigaste var kanske att deras syften framför allt inte var rent lingvistiska utan ”utilitaristiska”, det vill säga att de inte så mycket försökte analysera toponymisystemen lingvistiskt som att

³ В. Никонов, Послевоенные работы по топонимике в славянских странах, «Краткие сообщения Института славяноведения Академии Наук СССР. Славянское языкознание, № 28. М., 1960, p. 77.

⁴ En kritisk översikt över dem alla finns i W. Taszycki, Słowiańskie nazwy miejscowe (Ustalenie podziału), ”Prace Komisji Językowej PAU”, Nr. 29, Kraków, 1946; eller W. Taszycki, Onomastyka, Wrocław-Kraków, 1958, p. 229—258; В. Никонов, Послевоенные работы по топонимике..., p. 75—105. Enligt vår mening har S. Rospond i boken ”Klasyfikacja strukturalno-gramatyczna słowiańskich nazw geograficznych”, Wrocław, 1957, p. 14—27, gjort den mest träffande bedömningen av de tidigare klassificeringarna.

208

att få veta vilken information ortnamn kan ge nutidens människor om folkens förflutna, kultur, natur, växtlighet, seder, sociala relationer osv. Ortnamnen betraktades inte som ett särskilt språkfenomen, vars undersökning borde vara lingvistisk, utan som ”fossiles de la géographie humaine”, ”Geschichtquelle”, ”Siedlungsgeschichte” osv.⁵ Med detta menar man naturligtvis inte att alla tidigare klassifikationer skulle ha varit meningslösa och inte ha bidragit med något gott till toponomastikens utveckling. Eftersom de var förbundna med utvecklingen inom hela sin tids språkvetenskap (och inte bara språkvetenskapen) bidrog de till förståelsen av de viktigaste dragen i ortnamnens semantik och delvis deras ordbildning, och gav en mängd kunskap om folkens, språkens, naturens, växtlighetens osv. förflutna, vilket riktade många forskares uppmärksamhet mot namnförrådet.

Som till exempel framgår av S. Rosponds översikt över tidigare klassifikationer⁶, hängde klassifikationernas utveckling samman med en intensifierad insamling av ortnamn och med att toponomastiken utvecklades till en självständig gren av språkvetenskapen. Man överger numera klassifikationer av semantisk-etymologisk art inte enbart därför att de, i brist på strängare lingvistiska principer, ofta blandade ihop olika fakta, gjorde många misstag i förklaringen av ordbildningen och inte omfattade hela ortnamnsvariationen, utan uppenbarligen också därför att de till stor del redan har löst den uppgift de föresatte sig. Toponomastikens fortsatta utveckling utan de tidigare klassifikationerna (bland slaverna: F. Palackýs, F. Miklošičs, T. Wojciechowskis, F. Schwarzes, E. Mukas, P. Skoks, K. Moszyńskis, W. Taszyckis m.fl.⁷) är svår att föreställa sig.

Problemet med ortnamnsklassifikation behandlas på nytt i två verk som utkom nästan samtidigt i olika länder. Det gäller P. Lebels⁸ ”Principes et méthodes d’hydronymie française” och S. Rosponds⁹ ”Strukturell-grammatisk klassifikation av slaviska ortnamn”¹⁰. I de viktigaste avseendena överensstämmer dessa två framstående toponymikers tankar på många punkter¹¹. P. Lebels och S. Rosponds arbeten kan betraktas som nyskapande därför att de närmade sig ortnamnen, denna specifika del av ordförrådet, inte som sökare efter historisk information utan som lingvister som studerar språkfakta.

P. Lebel delar in alla franska hydronymer i tre grupper: 1) appellativa namn (les noms appellatifs ou noms génériques); 2) kvalificerande namn, eller beskrivande uttryck (les noms qualificatifs ou expressions descriptives); 3) bestämmande namn, det vill säga adjektiv eller uttryck som anger objektets läge i rummet, tiden eller dess varaktighet (les noms déterminatifs). Exempel (i motsvarande ordning): Fontaine ”källa”, la Fontaine — Bouillante ”den kokande källan”, la Fontaine — Saint — Martin¹².

⁵ Se S. R o s p o n d, Klasifikacija..., s. 31.

⁶ S. R o s p o n d, Klasifikacija..., s. 5—27.

⁷ Ibid.

⁸ P. L e b e l, Principes et méthodes d’hydronymie française, Paris, 1956.

⁹ S. R o s p o n d, Klasifikacija...

¹⁰ Se recensionen av båda verken i Б. Т о п о р о в, К проблеме классификации в топонимии, «Исследования по структурной типологии», М., 1963, s. 226—231.

¹¹ Jfr ibid., s. 231.

¹² P. L e b e l, Principes et méthodes d’hydronymie..., s. 9.

14. Lietuvių kalbos morfologinė sandara ir jos raida

209

S. Rosponds schema är betydligt mer komplicerad, men även här finns tre huvudgrupper: 1) primära hydronymer, det vill säga sådana som har bildats av andra ord men saknar varje spår av toponymisk ordbildning. De kan ha bildats av appellativ (Bagno, Blato, Jama) eller av personnamn (Jersz, Balaban, Bogdan); 2) sekundära; de omfattar sammanlagt fem grupper: prefixbildningar, prefixbildningar, prefix-suffixbildningar, accentueringar (t.ex. ukr. Suxyj=suxyj), avledningar med ändelser (här avses olika ändelseförändringar); 3) composita, det vill säga sammansatta och komplexa namn.

På senare tid har ytterligare ett arbete publicerats, särskilt ägnat åt klassificeringen av hydronymer. Det är en artikel av den välkände bulgariske lingvisten J. Zaimov¹³ med titeln ”Vattennamnens problematik och klassificering”.

J. Zaimovs schema består av fyra huvuddelar: 1) semantisk klassificering av vattennamn; 2) strukturell klassificering av vattennamn; 3) indelning av flodnamn efter flodernas längd; 4) namnens ursprung.

Den första delen är traditionell; där delas vattennamnen in i allehanda grupper efter semantik.

Den andra delen handlar, kan man säga, enbart om vattennamnens ordbildning.

I den tredje delen delas flodnamnen in efter flodernas längd: namn på floder som är längre än 100 km, från 50 till 100 km och så vidare.

I den fjärde delen grupperas flodnamnen efter ursprung (bulgariska, grekiska, turkiska, trakiska med flera).

Det är lätt att se att indelningsgrunden för dessa fyra delar av schemat är helt olika. I den första delen är det hydronymens semantik som rekonstrueras genom etymologisering, i den andra behandlas strukturen och i den fjärde ursprunget. Grunden för den tredje delen är inte lingvistisk, och därför kan enligt vår mening inte heller själva delen motiveras ur lingvistisk synvinkel.

Ur ordbildningssynpunkt är den andra delen viktigast. I vissa avseenden liknar den P. Lebels och S. Rosponds klassifikationer. Men den skiljer sig också från dessa på många sätt. Skillnaderna hänger framför allt samman med det ganska uppenbara faktum att J. Zaimovs schema är inkonsekvent, sannolikt till följd av en otillräckligt strikt lingvistisk tolkning av hydronymerna. För det första saknas, liksom i schemat som helhet, även i den andra delen en enhetlig indelningsgrund. Om avsaknaden av en enhetlig indelningsgrund kan försvaras i enskilda delar av schemat som vi skulle kunna betrakta som självständiga, bör grupperingen av hydronymer inom en enskild del med den gemensamma rubriken ”Vattennamnens strukturella klassificering” bygga på en enda grund. I schemat tas hydronymernas struktur inte alltid i beaktande. Om man strikt hade utgått från hydronymernas struktur, skulle exempelvis flodnamn med två ord skiljas från namn med ett ord (dvs. vattennamnen i tredje kapitlet Паду валог, Елени дол, i fjärde kapitlet — Ивански дол, i sjätte kapitlets underavdelning b) — Кокалска река,

¹³ J. Zaimow, Класификация и проблематика на водните имена (въз основа на български материал), „I międzynarodowa slawistyczna konferencja onomastyczna“, Wrocław—Warszawa—Kraków, 1961, p. 171—180.

210

Underavsnitt d) — Дивлянска река, underavsnitt e) — Дряновски дол osv. borde bilda en enda separat grupp av sammansatta hydronymer, där det också går att urskilja flera undergrupper. Sekundära hydronymer delas inte in i suffix- och prefixavledningar, trots att sådana grupper är mycket behövliga och möjliga att urskilja.

Det finns också fler sådana inkonsekvenser. Därför kan J. Zaimovs klassifikation, trots att den utarbetades långt efter det att P. Lebels och S. Rosponds klassifikationer hade publicerats, knappast betraktas som ett nytt steg framåt inom toponomastiken.

Enligt vår mening är P. Lebels och S. Rosponds klassifikationer för närvarande de mest godtagbara av de befintliga, även om de inte heller är utan brister¹⁴. P. Lebels klassifikation bygger på toponymiskt material som ligger mycket långt från det litauiska språket; därför är det bekvämare att använda S. Rosponds schema, eftersom slavisk toponymi på många sätt liknar litauisk. Dessutom lämpar sig S. Rosponds schema bättre för undersökningar av denna typ, där utgångspunkten är ortnamnens morfologiska struktur. Med detta i åtanke finns det skäl att tillämpa idén om en strukturell-grammatisk klassifikation även på litauisk hydronymi. Att en strukturell-grammatisk klassifikation av litauiska hydronymer är möjlig framgår också av den korta översikt över de litauiska flodnamnens struktur som ges nedan.

Först och främst delas alla litauiska flodnamn strukturellt in i två delar av olika storlek: I. flodnamn bestående av ett ord och II. flodnamn bestående av flera ord.

1. F l o d n a m n b e s t å e n d e a v e t t o r d. Denna grupp av litauiska flodnamn är den största, flera gånger större än den andra. Flodnamnen i gruppen har också varierande bildningssätt och kan därför klassificeras på motsvarande sätt:

1. Flodnamn som har uppstått ur helt oförändrade appellativ eller proprier. S. Rospond kallar dem primära. Exempel: a) från appellativ: Balà up., Įñtakas up., Upė up., Ežeras ež.; b) från proprier: Kūndrotas up., Vaidōtas up., Amėrika up., Sibiras up.

En särskild liten grupp skulle utgöras av flodnamn som härrör från adjektiv (med och utan bestämd ändelse), det vill säga flodnamn som bildats genom substantivering av adjektiv (Dargióji, Juodóji, Šventóji, Šventója, Saltója, Juodà, Baltà).

2. Avledningar, det vill säga sådana flodnamn bestående av ett ord som uppvisar någon form av ordbildningsmarkör. De är de talrikaste av alla flodnamn. Utifrån bildningssättet kan man urskilja två stora grupper:

A. Avledda former (med suffix, ändelser eller prefix — om dessa, se närmare s. 212).

B. Sammansatta flodnamn (Juodupis, Kalnupis, Gėčintakis, Platuagė). Hit hör också reduplikativa flodnamn (Veiviržas, Siesartis).

II. F l o d n a m n b e s t å e n d e a v f l e r a o r d. Denna grupp är mycket mindre än den första och inte lika varierad. Utifrån bildningssättet kan man där urskilja ytterligare

¹⁴ Se B. Топоров, К проблеме классификации..., s. 226—231.

14*

211

två undergrupper: 1) genitiviska, dvs. flodnamn bildade av genitivformen av något egennamn eller appellativ, oftast tillsammans med en fysiografisk term¹⁵. Genitiviska flodnamn kan bestå av två eller tre ord, till exempel Ȧdaraiščio upėlis, Ašmonų upėlis, Jonyčio intakas, Lankėlės raũgas, Baltų Bóbų Rãvas, Bálų valkòs upėlis; 2) kvalificerande, till exempel Juodasis upėlis, Baltàsai griovỹs, Gývasis upėlis.

Denna klassificering av litauiska flodnamn skiljer sig i vissa avseenden från S. Rosponds klassificering. Skillnaderna är framför allt av objektiv art, eftersom de baltiska och slaviska hydronymsystemen inte är desamma. Dessutom fanns det andra orsaker till att skillnader uppstod. (I vårt schema är vissa klassifikationselement arrangerade eller behandlade på ett annat sätt av logiska och konsekvensmässiga skäl. Enligt vår uppfattning bör exempelvis inte bara avledningar utan även sammansatta flodnamn räknas som sekundära, eftersom de uppvisar toponymiska bildningsegenskaper, om än av ett annat slag än avledningarna. Vid utarbetandet av detta schema ägnades större uppmärksamhet åt hydronymens struktur än i S. Rosponds schema. Därför delas alla flodnamn först in i två grupper: flodnamn bestående av ett ord och flodnamn bestående av flera ord. Vi klassificerar suffixen enligt en helt annan princip än S. Rospond (se nedan för en utförligare behandling). Det finns också andra, mindre avvikelser; exempelvis delas primära flodnamn i vårt schema inte vidare in semantiskt.

Detta klassificeringsschema för litauiska flodnamn kan utan svårighet tillämpas även på vissa andra skikt av det litauiska namnmaterialet: sjönamn, andra hydronymer och delvis mikrotoponymi.

2. Avledningsproblematiken är nära förbunden med klassificeringen. Den aktualiseras vid undersökningen av hydronymers ordbildning. När vi undersökte avledningsproblematiken utgick vi från appellativens ordbildning, eftersom många av de allmänna derivationsprinciperna där redan har stabiliserats i tillräcklig grad.

Hydronymer (liksom alla egennamn) utgör en mycket särpräglad del av ordförrådet, med många kännetecken som är utmärkande just för den. Dessutom har alla egennamn (direkt eller indirekt) sitt ursprung i appellativ. Av detta skäl kan man redan a priori anta att många regelbundenheter i appellativens derivation i större eller mindre utsträckning även kan känneteckna hydronymer. I vilken omfattning appellativens derivationslagar kan tillämpas på hydronymer beror naturligtvis på hur nära hydronymerna är knutna till appellativen och hur de skiljer sig från dessa, eller på vilken plats hydronymerna (och alla egennamn) intar bland ord i allmänhet. Först när vi har rett ut denna fråga kan vi förstå vad i analysapparaten för appellativens ordbildning som kan användas vid analysen av hydronymers ordbildning, och vad som utmärker undersökningen av hydronymers ordbildning till följd av deras särskilda lingvistiska ställning.

Varje självständigt appellativ har ett semantiskt innehåll och ett användningsområde. Förhållandet mellan innehållet och användningsområdet är omvänt proportionellt:

¹⁵ Se B. Savukynas, LKK, t. 6, p. 235 för en utförligare behandling av litauiska ortnamn i genitivform.

212

213

proportionellt: ju rikare, konkretare och mer avgränsat det semantiska innehållet är och ju mindre abstrakt det är, desto snävare är användningsområdet, och omvänt: ju fattigare, mer abstrakt och mindre avgränsat innehållet är, desto bredare är användningsområdet¹⁶. Exempelvis är det semantiska innehållet i ordet alksnis rikare, konkretare och mer avgränsat än i ordet medis, men det senares (dvs. medis) användningsområde är mycket bredare än ordets alksnis. I språket är dock inte alla ordförrådets skikt likadana i detta avseende. Det finns ord vars semantiska innehåll är mycket fattigt och obestämt, medan användningsområdet är brett¹⁷. Så är exempelvis innehållet i det litauiska demonstrativa pronomenet šis mycket obestämt och torftigt; därför är dess användning synnerligen omfattande och begränsas endast av ett grammatiskt kriterium (det kan ersätta varje substantiv i maskulinum). Däremot är innehållet i orden Nėmunas, Vilnius, Napoleónas, Madridas, Nilas så konkret, koncentrerat och detaljrikt att inte ens en skymt av abstraktion kan urskiljas i dem; därför är deras användningsområde inskränkt till ett minimum: de kan beteckna endast ett enda objekt¹⁸. Det semantiska innehållets precisering och konkretisering har i egennamnet nått sin yttersta gräns. Och just när ett appellativs semantiska innehåll har preciserats till sin yttersta gräns övergår appellativet till att bli ett egennamn. När ordet väl blivit ett egennamn stelnar det liksom, förtvinar och dess semantiska utveckling upphör, eftersom dess ursprungliga betydelse blir helt oviktig för språkbrukarna; snart träder det ut ur språksystemet som en stelnad symbol utan semantiskt innehåll, som i språket endast fyller en nominativ funktion. ”...ortnamn”, säger A. Dauzat¹⁹, ”steriliseras mycket snabbt och frigörs från sin ursprungliga betydelse; deras semantiska liv tar slut när de bildas.” Om ett appellativ betyder eller betecknar något föremål eller fenomen i omgivningen, så namnger det egentliga namnet det endast (med J. Kurylowiczs ord — il nomme²⁰). Därför anses egennamn ibland inta en mellanposition i språksystemet, mellan det egna språksystemets element och element av ”hieroglyftyp” (såsom internationella ord, förkortningar, olika symboler, inskott av text på främmande språk och liknande)²¹.

Ortnamn förändras ofta föga under århundraden och årtusenden och lever därför ofta mycket längre än de appellativ som de har bildats av. Sådana ortnamn är i dag helt ogenomskinliga och obegripliga för oss. Dessutom innehåller varje språks namnmaterial en del ortnamn som på olika sätt (genom substrat eller lån) har kommit från andra språk. Därför är en stor del av de litauiska ortnamnen, särskilt hydronymerna, för närvarande o-

¹⁶ J. K u r y ł o w i c z, La position linguistique de nom propre, „Onomastica“, rocz. II, zesz. 1. Wrocław, 1956, p. 1.

¹⁷ J. Kuryłowicz, La position linguistique..., p. 2.

¹⁸ Här behandlas inte problemet med ort- och personnamn som upprepas, eftersom det inte är direkt förbundet med ämnet. Dessutom är det i princip lätt att lösa.

¹⁹ A. Dauzat, La toponymie française, Paris, 1946, p. 13.

²⁰ J. Kuryłowicz, min. veik., p. 2.

²¹ B. H. Топоров, Некоторые положения теоретической топонимики, «Принципы топонимики», М., 1962, p. 3.

214

de är redan obskyra i fråga om bildning, eller annorlunda uttryckt, de har inte längre någon ordbildningsmässig betydelse²².

Ett ord kan betraktas som en avledning av ett annat endast om: 1) det vid sidan av avledningen finns ett ord som avledningen har bildats från²³, t.ex.: brūkavimas ”kuttrande” från brūkuoti ”kuttra”; 2) det finns en betydelseskillnad mellan grundordet och avledningen²⁴, eftersom varje avledning tillför något nytt²⁵; 3) betydelseskillnaden måste vara ett resultat av en grammatisk förändring²⁶. (Annars skulle vi kunna betrakta alla mångtydiga ord som avledningar, t.ex. nerti ”dyka i vattnet” och nerti ”sticka”.)

Dessa grundläggande principer för derivation av appellativer kan också tillämpas på hydronymer. Det är självklart att de kan tillämpas endast i begränsad omfattning, så långt likheterna mellan dessa två ordförrådsskikt medger. Det finns olika sådana likheter, till exempel identitet i fråga om morfologi, ordbildningsmorfem och syntaktiska funktioner m.m.²⁷ För vårt syfte är det viktigaste att det derivationella sambandet mellan vissa hydronymer och motsvarande appellativer eller egennamn fortfarande är helt tydligt. Deras ordbildningsmässiga betydelse är också tydlig (t.ex. ån Trūmpė, sjön Apskritÿs, ån Barsukÿnas, ån Juodėlė, sjön Ringÿs m.fl.). De grundläggande derivationsprinciperna för appellativer kan tillämpas utan förbehåll på sådana hydronymer. Det kan dock redan från början sägas att sådana fall är relativt få, eftersom det inte alltid går att härleda hydronymer med tydlig etymologi från motsvarande appellativer. Exempelvis tycks vi inte ha någon grund för att med full säkerhet härleda ånamnet Duobaitė (Skaudvilė, Minsnoras biflod) från appellativet duobė ’grop’, eftersom det kan vara en avledning av ett annat ortnamn, *Duobė (till exempel namnet på en ravin, äng, träsk

²² För detta begrepp, se V. Urbutis, Dabartinės lietuvių kalbos sudurtinių daiktavardžių daryba, ”Dabartinė lietuvių kalba”, Vilnius, 1961, s. 67.

²³ Г. О. Винокур, Заметки по русскому словообразованию, «Избранные работы по русскому языку», М., 1959, р. 425.

²⁴ Om åtskillnaden mellan grundord och avledning, jfr: ”Grundordet kan skiljas från avledningen utifrån dess plats i det samlade ordbildningssystemet, närmare bestämt utifrån riktningen på ordbildningsrelationerna i ordbildningsfamiljen, i den ordbildningsmässiga synonymraden och i en viss strukturell-semantisk grupp av grund- och avledda stammar” — В. Н. Зиновьев, Проблема фонетико-морфологического словообразования в русском языке, «Учёные записки Горьковского гос. университета им. Н. И. Лобачевского», вып. 52, серия историко-филологическая, Горький, 1961, р. 343.

²⁵ Jfr.: ”För att vi ska kunna tala om ett derivationellt samband krävs inte bara en fonetisk utan också en semantisk relation...” (H. Marchand, Esquisse d’une description des principales alternances dérivatives dans le français d’aujourd’hui, ”Studia linguistica”, V, 1951, nr 2, Lund, s. 95); ”Det krävs två villkor för att ett ord ska kunna kallas en prefixavledning. För det första måste det kunna analyseras fonetiskt och semantiskt. Det innebär att avledda ord måste stå i två slags relation till grundordet: genom det betecknade och det betecknande. För det andra måste denna relation samtidigt känneteckna gruppen” (H. Marchand, The Question of the Derivative Relevancy and the Prefix s- in Italian, ibid., VII, 1953, nr 2, s. 104.)

²⁶ Den sistnämnda principen kallas kommutationsprincipen och formuleras, med Ferdinand de Saussure som utgångspunkt, så här: olika betecknande måste motsvaras av olika betecknade och omvänt måste olika betecknade motsvaras av olika betecknande (se C. К. Шаумян, О сущности структурной лингвистики, ВЯ, 1956, № 5, р. 48).

²⁷ Se В. Н. Топоров, anf. arb., s. 3.

215

och så vidare (i namnet). Även om ortnamnet *Duobė inte finns någonstans i närheten i dag, kan vi inte heller då utan vidare hävda att Duobaitė är en avledning av duobė (eller en diminutiv fysiografisk term duobaitė använd i överförd betydelse), eftersom ett sådant ortnamn kan ha funnits tidigare. Detta är särskilt viktigt att komma ihåg när denna typ av namnbildning är mer utbredd i det nämnda området.

Bland avledningarna finns flest hydronymer vars bildning är oklar, men som kan delas upp morfologiskt (i morfem). Det finns också många hydronymer vars bildning inte bara är oklar, utan där även morfemuppdelningen endast kan gissas. Med detta i åtanke kan hydronymer med identiska affix klassificeras i motsvarande grupper. Det förefaller lämpligast att skilja mellan tre kategorier (slag, grupper) av hydronymer:

1. Hydronymer vars bildning är klar, det vill säga sådana där det derivativa sambandet med motsvarande basord är obestridligt, till exempel: Agarinis sjö: agaras ”vattennöt (Trapa natans)”, Akmenė å: akmuo, Daubilis å: dauba, Dumblinis å: dumblas, Vidaujàitė å: Vidauja å och så vidare.

2. Hydronymer vars bildning är oklar, men som, jämförda med andra baltiska hydronymer eller ortnamn i allmänhet, kan anses ha ett affix. Till exempel kan man, genom att jämföra ånamnet Mauč-iadis (Zietela, Nemunas högra strand) med Mauč-iuvis (Vaškai, Y sly kio högra strand), anta att mauč- är roten och att -adis och -iuvis är suffix; jämför även Alm-a-jà å (Linkmenys, Srovės biflod) och Alm-ė å (Šiluva, Dubysos biflod), alm-ėti ”rinna, droppa långsamt”; alm-auō ”var”; Ving-ainis||Ving-ainis å (Kvėdarna, Jūros biflod) och Ving-is å (Kamajai, Setekšnos biflod), ving-is, ving-iuoti. Beroende på hur tydlig eller oklar den urskiljda basstammen är, kan hydronymerna i denna grupp vara mer eller mindre tydliga, till exempel (i nämnd ordning): Alm-ajà å, Mauč-iadis å.

3. Hydronymer där inte bara bildningen är oklar, utan där även avskiljandet av ett affix är mycket osäkert, trots att hydronymens struktur, accentens placering, tonaccenten, jämförelser med andra egennamn eller appellativ och andra omständigheter gör att man kan misstänka att den innehåller ett visst affix, till exempel Žand-agas å (Krekenava, Vadakties biflod). Beträffande žand-, jämför (?) Žand-ù-gala å (Seduva, Kriaukės biflod), Žand-k-ys sjö (Giedraičiai, Padvarių k.). Men ånamnet Žandagas kan också vara en sammansättning av Žan- och -dagas.

Följaktligen kommer den grundläggande principen för appellativbildning, att man endast kan tala om en avledning så länge som motsvarande basord existerar²⁸, att vara oförändrad endast i den första gruppen. Därmed blir den första gruppen också mest precis, eftersom den innehåller minst subjektivitet.

I den andra gruppen blir precisionen mindre, eftersom den hydronym som betraktas som suffixbildad inte har något basord som hydronymen har bildats av, eller också är basordet inte helt tydligt. Därför finns det alltid en risk att missta sig när man jämför två hydronymer med samma rot. Risken beror på att morfem som låter likadant i dag kan ha olika ursprung.

²⁸ Se Г. О. Винокур, min. arb., s. 425.

216

Det finns till exempel numera inga möjligheter att exakt bevisa att morfemen i flodnamnen Mauč-iuvis och Mauč-iadis mauč- har samma ursprung. Å andra sidan är det svårt att bevisa att de har olika ursprung. I ett sådant fall är det vanligt, allmänt accepterat och möjligt att jämföra ortnamn med ortnamn, även om risken att ta miste är betydande.

Här bör det också betonas att om vi försökte utöka den första gruppen på den andra gruppens bekostnad, det vill säga söka efter appellativer eller egennamn som hydronymer direkt kan ha bildats ur, skulle vi löpa större risk att ta miste än om vi jämförde hydronymmorfem som nu formellt är identiska. Även med hydronymer som vid första anblicken tycks ha en ganska tydlig ordbildning, såsom flodnamnet Ving-ainis||Ving-ainis (Kvėdarna, biflod till Jūra), måste man gå mycket försiktigt fram, eftersom det inte går att säga med full säkerhet från vilket appellativ — vingis eller vingiuoti — detta flodnamn har bildats, även om man vet att appellativ med suffixet -ainis (-ainia-) oftast bildas av substantiv, adjektiv och räkneord. Det finns ju många fall där hydronymernas ordbildning styrdes av andra lagar än appellativens. Här är det viktigt att komma ihåg att toponymiska sammanhang hade en mycket stark inverkan på hydronymernas uppkomst. Ofta ledde denna påverkan till att olika affix förekom där de, sett till appellativens ordbildningsregler, inte kunde förekomma. I det litauiska namnbeståndet finns exempelvis floder med ändelsen -oja: Ilg-oja, Šalt-oja, Švent-oja och andra. Ursprungligen är de helt enkelt bestämda adjektivformer²⁹, som senare blivit substantiv³⁰, jfr ilg-as, šált-as, švent-as. På grund av hydronymer och andra ortnamn, framför allt den rikliga mikrotoponymins påverkan med -oja, förekommer formanten -oja ibland där den enligt appellativens ordbildningsregler är helt omöjlig, t.ex.: Lank-oja flod (Obeliai, byn Audroniai) och Sirvint-oja||Sirvinta (Sirvintos, biflod till Šventoji). Därför kan appellativens ordbildningsregelbundenheter inte tillämpas ovillkorligt på toponymikon, eftersom toponymikon utgör ett mikrosystem i språksystemet, där egna och ibland mycket stränga regler gäller.

Å andra sidan är det vid motivering av ett affix i en hydronym också mycket viktigt hur många avledningar som förekommer med ett visst affix (dess regelbundenhet). Det finns en grupp flodnamn (omkring 10) med -aja* (Alm-aja, Indr-aja, Kam-aja, Lak-aja och andra). Jämförelsen med andra hydronymer visar alltid ganska tydligt att -aja är ett suffix. Endast flodnamnet Usl-aja skiljer sig från de övriga. Varken ortnamn eller appellativ med roten usl- har kunnat påträffas i de baltiska språken. Med hänsyn till suffixet -ajas regelbundenhet, dess geografiska utbredning (det ligger inte långt från området där flodnamn med -aja förekommer) och andra underordnade skäl (till exempel att det finns hydronymer med en rot som kan uppvisa en annan vokalväxlingsgrad, jfr Aušl-as sjö, Degučiai, Auslo m.fl.), förefaller det inte finnas någon grund för att skilja det från de övriga flodnamnen med detta suffix.

²⁹ Om -oja i stället för litteraturspråkets -oji, se Z. Zinkevičius, Lietuvių kalbos įvardžiuotinių būdvardžių istorijos bruožai, Vilnius, 1957, p. 90.

³⁰ Om substantivering av bestämda adjektiv, se A. Valeckienė, Dabartinės lietuvių kalbos įvardžiuotinių būdvardžių vartojimas, „Literatūra ir kalba“, t. 2, Vilnius, 1957, p. 239.

217

När en hydronym hänförs till den andra eller tredje gruppen måste man dessutom beakta inte bara affixets regelbundenhet, utan också om affixet förekommer i appellativ.

Av dessa skäl är den andra hydronymgruppen vanligen den största och viktigaste av de tre. Den omfattar nämligen inte bara en del etymologiskt tydligare hydronymer, ofta av senare ursprung, utan också flertalet gamla hydronymer, vilka är mycket viktiga för att belysa etnogenesen, språkens uppkomst och deras inbördes relationer. Man kan också tillägga att det för dessa syften ofta saknar betydelse vad en hydronym har avletts från (t.ex. om Vingains kommer från vingis eller från vingiuoti), utan det räcker att roten är tydligt baltisk (ving-) och suffixet (-ainis) är tydligt.

Den tredje gruppen, som omfattar hydronymer med oklar ordbildning där även förekomsten av ett affix är mycket tveksam, är också ganska stor.

Det är svårt att undvika en viss subjektivitet när hydronymer hänförs till den ena eller andra gruppen. Men för att komma vidare måste vi först och främst veta vad som för närvarande är klart och vad som är oklart; indelningen av hydronymer i tre grupper bör just tjäna detta syfte. Dessutom är avsikten med att dela in hydronymerna i de nämnda grupperna inte att fastställa några ogenomträngliga gränser mellan hydronymer som har eller kan ha samma affix, utan endast att skilja det tydligare från det mindre tydliga.

Med tanke på att det finns relativt få hydronymer med tydlig ordbildning passar termen avledningar inte helt för hydronymer i alla tre grupperna. Den används konventionellt, eftersom merparten av hydronymerna med oklar ordbildning endast eventuellt kan betraktas som avledningar.

Nedan delas alla avledningar in i tre stora grupper: a) suffixavledningar; b) ändelseavledningar; c) prefixavledningar.

a) S u f f i x a v l e d n i n g a r. Bland avledningarna är suffixbildade hydronymer talrikast. Till antalet överträffar de tydligt ändelse- och i synnerhet prefixavledningarna. Enbart bland flodnamnen finns exempelvis över fyrahundra suffixavledningar.

Vid undersökningen av suffixavledningar uppkommer först frågan om suffixens ordningsföljd och klassificering. I undersökningar av litauisk ordbildning har man hittills brukat klassificera suffixavledningar efter suffixets konsonant, det vill säga man har brukat tala om ”suffix med konsonanten b, med konsonanten d, med g, med j, med k osv.” Denna indelning har både fördelar och nackdelar. Den är mer praktisk i sådana ordbildningsundersökningar där man behandlar inte bara hur ord bildats, utan också suffixens ursprung. I de baltiska språken har suffix av samma ursprung ibland olika vokalism i dag (t.ex. -uoni-, -ūni-, -uona-, -ūna-, -uonio³¹); därför är det praktiskt att utgå från ett mer stabilt språkelement, konsonanterna. Men även i arbeten av denna typ möter man olika svårigheter när indelningen görs efter konsonant. För det första finns det många suffix med mer än en konsonant. Ofta är det svårt att avgöra vilken konsonant i sådana suffix som är viktigast och kan tjäna som klassificerande kännetecken. Pr. Skardžius har till exempel flera

31 K. Būga, Rinktiniai raštai, II, Vilnius, 1959, p. 368, 366.

218

Konsonantförsedda suffix klassificerades efter den sista konsonanten. En sådan indelning är i många fall svår att motivera, inte bara ur ett synkront utan också ur ett diakront perspektiv. Numera är det inte helt klart varför till exempel det mycket gamla suffixet -mena (jfr sėmeną ’litet trädesfält’, Akmeną ånamn) ska hänföras till suffix med konsonanten n och inte till suffix med konsonanten m. Detsamma kan, tycks det, sägas om suffixet -estis. På grund av denna oklarhet delade inte alla forskare i litauisk ordbildning in suffixen på samma sätt. A. Leskien³² hänförde till exempel suffixen -mena, -menė, -gana, -tuvís, -tuvė, -tuva, -taua inte till suffix med n, v, såsom Pr. Skardžius³³ gjorde, utan till suffix med m, g, t.

Eftersom det här handlar om ordbildning och inte om suffixens ursprung skulle det vara opraktiskt att dela in suffixen enbart efter suffixkonsonanten, framför allt därför att det då vore oklart var suffix med flera konsonanter skulle placeras (sådana utgör kanske en fjärdedel av alla hydronymsuffix). När vi klassificerar suffix efter konsonant tycks vi lyfta ut konsonanten ur hela suffixet som ett på något sätt viktigare, särskildare element. Vid undersökning av ordbildning är däremot inte ett enskilt suffixelement viktigt, utan hela suffixet. I analysen av appellativisk ordbildning spelar de avledda ordens ordbildningsbetydelse en mycket viktig roll. Ibland modifierar flera suffix med samma konsonant men olika vokalism grundordets betydelse på samma sätt, till exempel: -ūnas, -uonas, -is (palaidūnas — palaiduonas, atskalūnas — atskaluonis)³⁴. Bildningen av de allra flesta hydronymer är oklar, och därför har även detta motiv för att dela in suffix efter konsonant inte någon större betydelse i analysen av hydronymbildning. Den mest godtagbara indelningen är, tycks det, en formell indelning av suffixen alfabetiskt. I grund och botten är detta ingen egentlig indelning, utan bara en viss ordning och uppställning av alla suffix.

b) Avledningar genom ändelse. Sådana avledda hydronymer kallas ändelseavledningar där den derivationella markören utgörs av avledningens ändelse (till exempel -ė i ånamnet Trūmpė, bildat av trumpas; -ys i sjönamnet Ilgýs, bildat av ilgas³⁵). Det finns fler avledningar av detta slag än prefixavledningar, men betydligt färre än suffixavledningar. Dessutom är ändelseavledningarna mindre varierade än andra avledningar. Antalet kan fastställas endast ungefärligt, eftersom det ofta är oklart om ett ånamn kan eller inte kan härledas från ett appellativ (till exempel är det numera svårt att säga om ånamnet Žibà kan härledas från žibėti, ånamnet Aitrà från aitrùs, Alýs från alėti, och så vidare). När ändelseavledningar undersöks uppstår därför först och främst frågan om att skilja mellan det som är tydligt och det som är mindre tydligt. I sådana fall bör man förfara på samma sätt som med suffixavledningar – en hydronym bör betraktas som en avledning endast när dess derivationella samband med det relevanta grundordet är uppenbart.

³² A. L e s k i e n, Die Bildung der Nomina im Litauischen, Leipzig, 1891, p. 417—421; 526; 565—567.

³³ Se Pr. S k a r d ž i u s, Žodžių daryba, Vilnius, 1943, p. 232; 226; 382—384.

³⁴ K. B ū g a, Rinktiniai raštai, II, p. 366.

³⁵ Se närmare om ändelseavledningar V. U r b u t i s, Dabartinės lietuvių kalbos galūnių darybos daiktavardžiai, ”Kalbotyra”, t. 3, Vilnius, 1961, p. 27, 28.

219

c) Prefixavledningar. Dessa avledningar är de minst talrika. De är flera gånger färre än suffixavledningar och betydligt färre än ändelseavledningar, trots att det finns fler prefix än ändelser. Prefixavledningar bör klassificeras enligt samma princip som suffixavledningar, det vill säga formellt, alfabetiskt.

Om den ordbildningsmässiga analysen av hydronymer

А. ВАНАГАС

Sammanfattning

Bildandet av systemet av litauiska hydronymer kan numera betraktas som i stort sett avslutat. Ur ordbildningssynpunkt finns det skäl att anse att det knappast utvecklas mer och är stabilt. I fråga om stabilitet liknar det i viss mån systemen av appellativ och ortnamn i utdöda språk. Detta gäller i hundra procent de hydronymer som, eftersom de objekt de betecknar har försvunnit, i praktiken har upphört att vara element i det levande språket. Systemets stabilitet är ett av de utmärkande dragen hos hydronymin, som skiljer den från appellativsystemet. Därför är syftet med den ordbildningsmässiga analysen av hydronymer inte att fastställa metoderna för att bilda nya ord och utöka språkets ordförråd, utan att fastställa den samlade uppsättningen medel och metoder som medverkade vid utformningen av det numera redan statiska systemet.

Artikeln behandlar två frågor av ordbildningsmässig karaktär: 1) hydronymklassifikation; 2) problemet med derivat inom hydronymin.

1) Toponomastikens huvudfråga – klassifikationsfrågan – har hittills i praktiken inte tagits upp i den baltiska lingvistiska litteraturen, trots att vidare forskning på området är otänkbar utan att denna fråga löses. Den klassifikation av litauiska flodnamn som författaren föreslår (se schemat på s. 213) syftar till att åtminstone delvis lösa den aktuella frågan som ett första försök. Grunden för vår klassifikation är idén om en strukturell-grammatisk klassifikation av S. Rospond och delvis av P. Lebel. (Den sistnämnde utarbetade inte bara en klassifikation av fransk hydronymi utan tillämpade den också fullt ut i praktiska undersökningar.) Det bör dock understrykas att vårt föreslagna klassifikationsschema skiljer sig väsentligt från S. Rosponds schema. Dessa skillnader är för det första av objektiv karaktär, eftersom schemana bygger på olika material. För det andra betingas merparten av skillnaderna av konsekvent logiska överväganden.

2) Vid ordbildningsmässig analys av hydronymer uppstår alltid problemet med derivat. Eftersom hydronymer inte är homogena ur ordbildningssynpunkt kan de delas in i tre grupper: a) hydronymer som utan tvekan kan betraktas som avledda, dvs. sådana vars derivativa samband med motsvarande appellativ eller egennamn är tydligt; b) hydronymer som inte kan betraktas som avledda, eftersom deras derivativa samband med den bildande stammen är oklart, men som kan analyseras morfologiskt (delas upp i morfem); c) hydronymer som inte bara inte kan betraktas som derivat, utan som även endast kan delas upp i morfem på hypotetisk grund.

Vid behandlingen av frågan om själva affixens klassifikation framför författaren tanken att den traditionella klassifikationen efter affixets konsonant (t.ex. suffix med konsonanten d, med konsonanten g, med konsonanten i, med konsonanten k osv.) inte är ändamålsenlig inom hydronymin. Författaren föreslår att affix klassificeras formellt, i alfabetisk ordning (t.ex. suffix med -ad-, -ag-, -ain-, -ait-, -aj-, -ak-, -al-, -am-, -an-, -ar-, -as- osv.).

220