LIETUVIŲ KALBOS MORFOLOGINĖ SANDARA IR JOS RAIDA

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

MORFOLOGISKA SÄRDRAG I DEN LITAUISKA DIALEKTEN I ČIORNA PADINA

A. VIDUGIRIS

Efter att upproret 1863 hade slagits ned deporterades ett stort antal upprorsmän och deras anhängare från olika delar av Litauen till Zavolzje av tsarmakten. Många litauer bosattes i olika ryska byar i det tidigare guvernementet Samara (nuvarande Saratov- och Kujbyševområdena). Med tiden uppstod tre litauiska byar i det tidigare Novouzensk distrikt (nuvarande Jeršov-distriktet): den största var Čiorna Padina (som omkring 1920–1921 hade 102 litauiska familjer), medan de mindre var Tolovka (34 familjer) och Litovka (25 familjer).

Efter 1921–1922, då mer än hälften av litauerna återvände till Litauen, och 1929–1931, då många flyttade till städer och andra platser, förändrades den nationella sammansättningen i de nämnda byarna avsevärt.

Med anledning av hundraårsdagen av upproret 1863 organiserade Litauens SSR:s vetenskapsakademis institut för litauiskt språk och litteratur, på initiativ av akademikern B. Larinas, i juli 1963 en vetenskaplig expedition till byn Čiorna Padina i Jeršov-distriktet i Saratovområdet för att studera språket, folkloren och delvis levnadssätten hos ättlingarna till litauiska deporterade.

Än i dag bor det största antalet litauer – över 100 personer (omkring 40 familjer) – i Čiorna Padina; några familjer bor i var och en av byarna Tolovka, Krasnianka, Orlovgaj och andra, samt i städerna Novouzensk, Jeršov, Saratov och andra.

Under expeditionen upptecknades från litauerna i byn Čiorna Padina, utöver folkloristiskt och etnografiskt material, också ett stort antal språkfakta av vetenskapligt värde.

Under hundra år har en enda, relativt enhetlig litauisk dialekt formats i Čiorna Padina bland deporterade som talar olika litauiska dialekter (de äldre dialektbärarna minns fortfarande ganska väl sina mor- och farföräldrar, som talade mer än en dialekt, men känner inte längre till deras exakta hemorter och anger oftast bara guvernementet Kaunas eller Vilnius).

Det är för närvarande svårt att exakt säga hur många och vilka element från de litauiska dialekterna som förekommer i morfologin hos den nutida litauiska dialekten i Čiorna Padina, som denna artikel behandlar¹. Det bör endast tilläggas att utvecklingen av denna dialekts morfologi påverkades av

¹ En artikel om de historiska, fonetiska, lexikala och syntaktiska särdragen hos den litauiska dialekten i Čiorna Padina kommer att publiceras i ”Lietuvos TSR Mokslų akademijos Darbuose”, serie A (1965).

13. Lietuvių kalbos morfologinė sandara ir jos raida

193

litauisk press, deltagande i den lokala litauiska amatörverksamheten samt ett starkt inflytande från ryskan m.m.

Av de viktigare morfologiska särdragen i Čiorna Padinas litauiska dialekt beskrivs eller betonas här närmare endast de som hjälper till att bättre klarlägga frågan om de deporterades ursprung och dialektens uppkomst. Därför anges också utbredningen i Litauiska SSR av vissa morfologiska särdrag.

Ordbildning

Čiorna Padinas litauiska dialekt bildar, liksom andra litauiska dialekter, nya ord huvudsakligen med olika suffix. Betydligt färre är prefixavledningar och sammansatta ord. Först bör särskilda suffix nämnas, vilka bildar avledningar med särpräglade betydelser som inte är kända i alla litauiska dialekter.

I dialekten används mycket ofta nominalavledningar bildade med suffixen -(i)okas, -(i)otė, som är karakteristiska för östaukštaitiska dialekter. När dessa suffix används i avledningar bildade från substantiv ger de en nyansering av diminutiv-kärleksfull eller augmentativ-nedsättande betydelse. Suffixet -(i)okas fogas till maskulina substantiv, t.ex.: berni̇́kas² ”en pojke som vuxit till sig, en ännu omogen yngling”, maišakas, marškiškakiai, meičiakas ”en uppvuxen pojke, en halvstor grabb”, te.vākas, unčākas, viščākas, žuščākas. Till feminina substantiv läggs suffixet -(i)otė, t.ex.: a.škātė, karvātė, kirmėlātā.s, mergātė..

Mer sällan bildas adjektiv med suffixet -oka(s), vilka betecknar en mindre eller större grad än den fulla av den egenskap som adjektivstammen anger, t.ex.: aukštākas, ilgākas, mažāka.

I dialekten finns också många avledningar med genuint diminutiv-kärleksfull betydelse; de mest karakteristiska suffixen är -elis och -elė. Detta suffix är mycket produktivt och fogas främst till tvåstaviga substantiv, t.ex.: gri.čėla. ~ gryčėlė, jeknėla.s, karvėla., namėlis, šakėla., šaukštėlis, pulkėlis, te.vėlis, upėlis, žirgelis, žluktėlis. Detta suffix-

Transkriptionen följer ”Lietuvių kalbos atlaso medžiagos rinkimo programos” (2:a uppl., Vilnius, 1956, s. 105—118; härefter ”Programa”).

Tecknet ą, som används ofta, betecknar ett a med o-klang, uttalat i stället för litauiskans litterära (härefter — lk.) betonade och obetonade o i ordstammen (<det baltiska ā) samt obetonat uo. Tecknet ę betecknar en vokal e med ę-klang. Den vokalen uttalas i stället för obetonat lk. ė och ie i ordstammen.

En punkt till höger om bokstaven, upptill, visar att vokalen är lång. I dialekten har följande bevarat sin längd: a) betonade långa vokaler, av vilka endast i· (<y, ī, ē) och u· (<ū, ų, ą) markeras med punkt, t.ex.: teisi·bei, tū.sa. ~ tāso; b) långa vokaler i den obetonade näst sista stavelsen, när den sista stavelsen behåller den korta accentens riktning, t.ex.: kai-minūs, nedru.sūs ~ nedra.sūs. En punkt till höger om bokstaven, nedtill, visar att vokalen är halvlång. Halvlånga är: a) korta vokaler som förlängts genom betoning, t.ex.: brū.kit, ši.tėi ”sådana här”; b) förkortade obetonade långa vokaler och obetonade ie, uo som har monoftongerats, t.ex.: ši.tā.ke. ~ šitokie, te.vū.ku.

Tecknet för medelaccent (s) anger antingen en halvlång vokal som förlängts genom betoning eller en betonad stavelse i ordet.

Efter j eller ibland efter en palataliserad konsonant uttalas och skrivs de främre obetonade vokalerna a, ą eller diftongen ai som e, ei.

Konsonanternas mjukhet markeras inte särskilt när de omedelbart föregår en främre vokal. I alla andra fall markeras konsonanternas mjukhet med en hake ovanför bokstaven (t.ex.: mān sū.t vālgī.r).

194

Den vokal som i ändelserna skrivs e uttalas ofta a inte bara efter de hårdnade konsonanterna l, r, s, ž, till exempel: balsális ~ balsélis, brà.lãlis ~ bro.lėlis, bẹ.rãlis ”liten brun häst”, daržãlis (vid sidan av daržélis), stalãlis, važãlis, utan också efter n, som annars inte hårdnar i dialekten, till exempel: balnãlis, bernãlis, kalnãlis, svirnãlis, men su.nėlis, svirnėlis.

Ibland används i sagor, troligen efter bildningarna av tvåstaviga substantiv, även flerstaviga substantiv med suffixen -elis, -elė, jfr: ã.škėlė. nabagėlė..

Avledningarna avėlà., kumėlà., vadėlà.s har ingen diminutiv-affektiv betydelse.

Suffixet -ėlis, -ėlė fogas till flerstaviga substantiv, ofta till redan suffixavledda former, till exempel: augintã.jėlà., avėlėlà., babutėlà., bernùkėlis, kumelėlà., mã. tinėlà., mažužėlis, nakvì.nėlà., patalėlis, undenėlis, u.žã.lėlis, vakarėlis, valgi.mėlis.

-ytė. I dialekten används i regel endast feminina avledningar med detta suffix, bildade av substantiv, till exempel appellativ: ašarì.te.s, avì.te., burnì.te. ”litet ansikte”, galvì.te., gegutì.te., gri.cėlì.te., lã.velì.te., mamì.te., mã.tinì.te.; egennamn: Alenì.te., A.nì.te., Marì.te..

-iukas, -iukė. Suffixet förekommer fogat både till tvåstaviga och till flerstaviga substantiv, till exempel: gri.cū.ke., gurbėlù.kas ”litet stall”, vaikėlù.kas.

-(i)ulis, -(i)ulė. Avledningar med dessa suffix bildas av tvåstaviga substantiv. De feminina formerna har oftare än i standardspråket suffixet -iulė, till exempel: gegù.la. ~ gegùlė ”gök, gökunge”, sesù.la. ”lillasyster”, svã.cū.la. vid sidan av ku.mù.la. ”gudmor”, tatù.la. ~ tetùlė, vė.jù.lis, dę.vù.lis. Avledningarna didžù.lis, stã.rù.lis ”tjockis” har inte längre diminutiv-affektiv betydelse.

-(i)utis, -(i)utė. Detta suffix förekommer oftare i avledningar från tvåstaviga eller flerstaviga adjektiv, till exempel: mažù.tis, mažù.te., žemù.tis, žemù.te.s, mažùžù.te. (< maž-ut-j-utė), žemùčù.tis, egennamn bildade av tvåstaviga egennamnssubstantiv, till exempel: A.nù.te., Karù.te., Katrù.le., Marù.te., mer sällan appellativ, till exempel svã.cū.te. Avledningen rãgute.s ”släde” med suffixet -utis har inte längre diminutiv betydelse; den används också i östra Litauen ungefär fram till linjen Rokiškis – Anykščiai – Ukmergė – Musninkai – Dieveniškės – Lazūnai³.

En särpräglad grupp av suffixavledda substantiv med diminutiv-affektiv betydelse utgörs av flicknamn med de suffix -učia, -aičia, -yčia som är karakteristiska för östaukštaitiska dialekter, till exempel: Gi.lù.če, Jankù.naiče.s, Kazickaičė, Kã.saiče, Raikallì.če, Šùtì.če, mer sällan Mikšaitė., Miškinì.te. Parallellt benämns flickor med faderns efternamn i genitiv, till exempel: Mi.kše. Varù.te., Klòsu. A.nù.te., Gi.le. Viktà, Namajù.ška.s Vàle. och liknande.

Bland andra suffixavledningar kan nämnas de ganska ofta förekommande substantiv som bildats av verb med suffixet -alas, till exempel: api.taisalas ”klädesplagg”, api.valkalas ”överdrag”, ìmpilas ”tratt”, reikalas, vi.ralas. Avledningen virbalas har bildats av ett substantiv och rę.balai av ett adjektiv.

I dialekten används suffixet -enti mycket ofta i stället för standardspråkets verbsuffix -inti (uttalas: -ìnte., -ėna, -ėna.), till exempel: gru.žėna. ”återlämnade”, išdė.vėna. ”torkade”, išnaikėna. ”utrotade”, marėna ”marinerar”, vė.dėna ”leder”. I Litauens SSR är detta suffix vanligare bland de östliga žadininkai och bland dzūkerna.

³ Underlaget hämtas från kartoteket med material från den litauiska dialektatlasen, som finns vid Institutet för litauiska språket och litteraturen vid Litauens SSR:s vetenskapsakademi (se material insamlat enligt frågan nr 25 i ”Programos”).

13*

195

I avledningar med prefix bevaras ofta de äldre former av prefix som kännetecknar östaukštaitiska dialekter, till exempel i nominalformer: apy-: api.stalis ”platsen kring bordet”, api.taisalas; ata-: atàgala (hand), atàlapas ”öppen”, atàpakalas; ažu-: ažù.pinčei ”bakom hälarna, bakom klackarna”, ažù.pkalas || ažù.pakalis || užù.p.kalis, ažù.stala. ”plats vid bordet”, ažù.ve.ja; in-: įmpilas (< in-pil-alas); užu-: užù.darbis, užù.sakai, prie-: prieprà.tis ”vana”.

Längre prefixformer används särskilt ofta i verb, till exempel api-: api.dinge., api.dedam, apisuks ~ apsùks, api.šveite. jämte ap.diėki, apsirgą, aps.ta.isa.m; ata-: atabėga ~ atbėga, atàglau, atakràpštė. ~ atkràpštė, atàmena jämte atgri.š, atgùlkit; in-: įnikše., inkù.nda. ~ įkàndo, insà.di.ni ~ išodinti, inspàk ~ išpėk; ažu-: ažù.kasa, ažùsėkki, ažùstū.me. jämte ažgìrs, ažmà.kėte., asì.kasa ~ užsikasa; už-: uždàre., u.žmena, mera sällan užù.dege., užù.turi.

Prefixet per- används (i stället för vilket vissa östaukštaitiska dialekter har par-), till exempel: pėrait, pėrdalije, pėrveikau ”jag uträttade, besegrade”, ibland pėrėje. ~ pėrėjo.

I stället för standardlitauiskans prefix iš-, nu-, pa-, som används för att bilda perfektiva verb, förekommer prefixet su- ofta i dialekten, till exempel: sugėrte. ”dricka lite, dricka upp”, sudari.te. ”rengöra, ställa i ordning”, sunėšte. ”bära ut, lyfta”, sukavàte. ”begrava”, supė.tàute. ”äta lunch”.

I klagosånger infogas ibland partikeln gi mellan verbstammen och prefixet, till exempel: pagisaki˙k, miėlas, nà.r vienu. žà.dėli.; pagitàrk, sesù.la., nà.r vienu. žà.dėli.; jfr de former med andra partiklar som vanligen används, till exempel: nebe.išneša, nebe-ažustàta., tebėr. I samma klagosånger förekommer också bildningar med två prefix, till exempel: pasisùtik.si (ji) pàr tū˙ di.di. kelàli.; och pasùti.k.si miėlu. te.vėli. Verbet sutikti används vanligen inte med samma betydelse utan prefixet su-.

Enskilda verb förekommer också med slaviska prefix, till exempel: dagi.vi.nsta ”ni kommer att leva er fram till”, dapi.lite. ”fylla på”, nedalàušu; neraspi.lsi ”du kommer inte att hälla över”, rasìlsta ”vila upp sig”, rasimùša. ”glömde”.

I sammansatta nominalord har sammanbindande vokaler bevarats mycket ofta, till exempel: dabekasì.s, kri.žàkela., nugàrakàulis, šaltàme.te.s, vė.nàmarškìnis, vė.na-sėdžei, ù.bagapàlaikis; mera sällan pù.snaktiš ”halv natt, midnatt”, stàlinkte. ”rakt över bordet”.

Ordens böjning

De flesta nominalorden i Čiornos Padinas litauiska dialekt har två numerus: singular och plural, till exempel: gri˙čė: gri˙če.s, gūrbas ”ladugård”: gurbai; mitulì.s ”brudgummens följeslagare”: mitulėi, raugžlà: raugžla.s. Dualformer har inte kunnat beläggas. Liksom i andra litauiska dialekter har även i Čiornos Padinas litauiska dialekt vissa substantiv endast singular, till exempel: kùparas ”slut, död”, pienas, sviestas, eller endast plural, till exempel: pakasì.na.s ”begravning, likvaka”, pàrpelei ”gröt, dumplingsoppa”, pràge.ra.s ”förlovning”, pràžvalg.a ”besök på den blivande makens bostadsort”.

Men inte sällan används också pluralformer av vissa substantiv som i dialekten förekommer i singular; dessa har dock en viss stilistisk nyans, till exempel: širdìs kraujeis usi.kišė.; jù.su. krašti, tai lė.tai ir lė.tai; kaip sne.gai nuši˙la, tai ù.pe.s pi.lna.s;

196

en kraftig regnig vår, så i byn brukade det vara... Och omvänt kan ett substantiv i plural användas i singular, t.ex.: jāva. višāke. dā tū.rim; duona.s jām mažā, duok lāšine..

Utöver de sju kasusformerna i standardspråket används i den beskrivna dialekten även inre lokativ, illativ, t.ex.: dā.bėn, gri'čen, kitān kraštān, pirtin, viršūn. Illativ i plural saknar oftast postposition, t.ex. aidava. namuos, svečiuos, mer sällan vestuvėsn.

Singularformen av den yttre lokativens riktning, allativ, namopi har bevarats som en fossiliserad form i en rad ur en folkvisa: sugrišk, miela dukterėla, atgalā namāpi.

Kasusändelserna i den talade dialekten skiljer sig till största delen varken fonetiskt eller morfologiskt från motsvarande kasusändelser i östaukštaitiska dialekter, jfr bērnu. ~ bērna, māču. ~ močė, ru.tėlu. ~ rūtėlė, kaūlų ~ kiaulė, kū.ltuvi ~ kūl-tuve, nakčiu ~ nakčia, krašti ~ krašte, galbi || galū ~ galė. Singularformer av inessiv, som hade ändelsen j eller m följt av e, har i dialekten förkortats enligt mönstret, t.ex.: ažū.stala.i, dā.boji, galvāi, tūrgui, undeni., viduri., gražām, savām, untrām.

Dativändelserna i plural för alla stammar, o, ė, i, och instrumentalisändelserna för konsonantstammar saknar s, t.ex.: rūnka.m, kārve.m, pę.tū.m, gražām, dukterim, šitiem vi'ram.

Dialektens ė-stam har en dubbel objektsform i plural: -es (vestuvės, žvakės) och, mer sällan, -is (kaugis ~ kaugės, kd.ji'tis ~ kojītes, sekmi.nis). Sådana ändelser förekommer också i enskilda östaukštaitiska dialekter.

Pluralens inre lokativ (inessiv) och riktande lokativ (illativ) har samma form, t.ex.: tarnavau berniuos, sėdi ragutės; pę.tū's namā vēsmā ir pę.meni's pasumdi'tas buvai; ānas svečiuos atvažāva.; sumdi'k berniuos tū sūnu.; kareivei duri's stūkses. En sådan form hos dessa lokativ förekommer främst i den norra och nordöstra delen av östaukštaitiskan⁴. Det är karakteristiskt att lokativformerna i plural av feminina substantiv med accentparadigm 2 oftast har betoningen på ändelsen, t.ex.: kru.velės krāuna; marās nuskinđa; vaikų lugnelės (slädar för utflykter) prisi-sā.di.na ir važinėja; runkās nēša. I folklore förekommer även en längre ändelse, t.ex.: tai vi'sta ru.tėla. rankdėlese; išlaidei dukrėbl. martdėlese. Endast en gång hördes den mer välbevarade illativändelsen i plural vestuvėsn(a).

I enskilda kasus hos många så kallade svagare stammar (i, u, ju och konsonantstammar) tränger ändelser från starkare stammar (a, ja, o, jo, ė) in, t.ex. vid sidan av singular nominativ akįs, žū'sis säger man också žū.sė, žuvė; singular genitiv dukterės, seserės, šunės, alauš, ri.tājas samt ausės, dėsimtės, seserės, šunės, ri.tāje.; singular instrumentalis akīm, žu.sim, cukrum, lę.tum, medum, su.num, žmā.gum samt akų, širdžu, sū.num; plural nominativ žū'sis, šū.nes, pietu.s samt akmenai, su.nai; plural genitiv ausū, žu.sū, žuvū samt akū, seserū, žu-vū; plural lokativ pę.meni's, pę.tū's samt akmenios.

Särskilt bör nämnas inessivformen i singular hos avledningar med suffixet -ukas, som har övergått till ja-stammen och har betoning på suffixet, t.ex.: pavę.nū.ki. ”i skuggan”, prę.vakarū.ki. ”på kvällen”.

⁴ Jfr K. Morkūnas och A. Vidugiris, Kai kurie šiaurės rytų Lietuvos tarmių bruožai, ”Lietuvos TSR Mokslų akademijos Darbai”, serie A, bd. 2, Vilnius, 1957, s. 181; K. Morkūnas, Iš rytų aukštaičių tarmių daugiskaitos inesyvo formų istorijos, se denna volym, s. 145.

197

Dubbeländelser har nominativ plural av adjektiv med a-stam samt passiva particip: -i, till exempel balti, juodi, nesoti, och mer sällan -ūs, till exempel bältu.s, gēru.s, miñku.s, supjāusti.tu.s.

Maskulinum singular nominativ av pronominella adjektiv, räkneord, pronomen och particip bildas med formanten -ai, till exempel: brù.ngusai, di.džesai, grãžusai, jáunasai, pí.rmasai, patsai, tā.ksai, prakéiktusai. Femininum singular nominativ har dubbel form: gerōji, gražōji, jaunōji, mer sällan — jaunòje ~ jaunōja, vi.resnēje och vi.resñaje. Maskulinum plural nominativ har ändelsen -e. < -ie: me.lēje. ~ me.lējeje, senie.je.; femininum — -e.s < -ios: di.dže.se.s, l.ilgā.se.s. Övriga kasus: singular genitiv jáuna.je, jaunāje.s och jaunāse.s; singular dativ mažājei, trečējei; singular ackusativ jáunu.ju., jáunu.ji., žālu.ju.; singular inesiv svečimājē.i ~ svetimōjoje; singular illativ srañjāje.n.

Adjektiv och adverb har fyra grader. Komparativ av adjektiv bildas med suffixet -esnis, -ė, till exempel: minkesnis, senesne. (plural nominativ jaunēsnei, pigesnei, pigesne.s), medan adverb bildas med -iaus eller -iau < jau(s); daugiau, dažniau, plãniau, stā.raus jämsides med labjāu mažāu, sunkāu, ti.kāu.

Superlativ av adjektiv bildas oftast med pronomenet pats, pati tillsammans med adjektiv i bestämd eller obestämd form av komparativ eller positiv, till exempel: pats vi.resnesai, pati jaunēsñāji, pati vi.resne. och pats gērasai, pats jāunis ”yngst”; mer sällan har adjektivens superlativ suffixet -ausia(s): didžāuses, -e. Adverbens superlativ bildas också oftare av adverb i komparativ med det relativa pronomenet kuo i singular instrumental, till exempel: kuo gēraū; kā plā.niaus jämsides med daugāuse.

Adjektiv- och adverbformer med suffixen -ēlesnis, -ė och -ēliau(s) ligger mellan positiv och komparativ: jaunē.lāšnis, trumpē.lāsne., pigē-lāūs). Denna, det vill säga den förstärkande komparativgraden, preciserar vanligen bara komparativen.

Troligen efter mönster från ryskan läggs ofta även prefixet pa- till dialektens adjektiv eller adverb i komparativ, till exempel: ānas pasenēsnis, āš pavi.rēsnis; pagerāūs, pagražāūs.

Även andra ordklasser har många intressanta särdrag, huvudsakligen typiska för östaukštaitiska dialekter.

Den andra leden i ordningstalen 11–19 är inte -liktas utan -likis: aštā.ne.li.kei, dvi.li.ki.s, pinke.li.ke., ve.nā.li.ki.s. Sådana former används i hela området för de östaukštaitiska dialekterna och de angränsande östdzūkiska dialekterna ända till Pabradė⁵. Kollektivtal 5–9 bildas med suffixet -ēli, till exempel: aštā.nel, pinkelū, septi.nelūs.

Kardinaltalen du, dvi har i dialekten vanligen formanten -ienai: dú.-je.nai, dvi.je.nai, liksom i Lietuvos TSR kring Pandėlys, Rokiškis, Dusetos, Anykščiai och Ukmergė⁶.

Olika former av reflexiva och personliga pronomen används särskilt ofta med formanten -(ie)nai, till exempel: singular nominativ āše.nai, tū.je.nai jämsides med āšei, tū.jei och āš, tū, ibland āše.na.s⁷; singular och plural dativ jāmē.nai (kūgi tu jāmē.nai pasakīsi), māmē.nai

⁵ Jfr dialektmaterialet som samlats in med hjälp av frågan 331 i ”Programos”.

⁶ Jfr materialet som samlats in med hjälp av fråga 332a i ”Programos”.

⁷ Den halvlånga vokalen ę- i formanter -ę.nai och -e.nos (den senare är mer typisk för de östliga žadininkai och dzūkerna), ofta med klang av ė, visar att den har uppstått ur diftongen ie, som troligen senare fogats till partikeln -nai eller -nos. Förr var sannolikt var-

198

(mãnę.nai mažãũ mẽtu.), sãvę.nai (darę. vartus sãvę.nai), tãvę.nai (negaliũ ata- duõt tãvę.nai), jũ.mę.nai (jũ.mę.nai gę.dãk ir gę.dãk), mũ.mę.nai (rę.balũ pakũnka mũ.mę.nai). Vid sidan av dessa former används också kortare: mãn, sãu, tãu, jãm, jũ.m, mũ.m.

Bland andra mer karakteristiska pronomenformer i den talade dialekten bör nämnas tredje personens nominativ singular och plural av personliga pronomen ãnas, anã, ani.s, ãna.s ~ ãnos. mer sällan jìs, jì, jìę. I singularens genitiv- och instrumentalisformer ligger betoningen vanligen på stammen, t.ex.: mãni.s, tãvi.s, sãvi.s, mãnim, sãvim, tãvim, mer sällan manì, savìm. Sådana former används kring Vyžuonos, Užpaliai, Daugailiai, Antalieptė, Dusetos, Imbradas, Stelmužė, Jūžintai, Rokiškis, Kamajai, Obeliai, Juodupė⁸. Singularens och pluralens ackusativformer är av två slag: manì || manì, savì, tavì, mũ.mim och mãñ, sãũ, tãũ; mũ.m, jũ.m.

Den vanliga infinitivändelsen hos verb är ett halvlångt -e. (<ie), t.ex.: apsivìlkite., pagę.dãte., pasisvėikìnte., pataisì-te., pì.lte., švì-ste., jfr. reflexiva former gùlte.s, svėikìnte.s. Vid sidan av dessa används också förkortade former, såsom: abdìnkt ~ ap- dengti, ažrì.ši, mìrt, vãlgi.t. Mer sällsynta är infinitiver med ändelsen -i(s), vilka sannolikt har kommit in i den beskrivna dialekten från standardspråket eller närliggande dialekter, t.ex.: ažliñkti, gérti; sáugã.tis, sãstis. De äldsta dialekttalarna använder ibland infinitivformer med formanten -nai, t.ex.: nebũ.va. kã apsãũtę.nai, nė apsivìlkite.; vãrna.s mũ.m tik gãudi.te.nai; tadũ visiem nusimẽtę.nai (att fotografera sig) är nödvändigt. I Litauens SSR förekommer sådana infinitivformer kring Rokiškis, Obeliai, Šimonys, Svėdasai, Užpaliai, Anykščiai, Utena, Ukmergė, Želva, Pabaiskas⁹.

Många presensverb i den talade dialekten tillhör den för östaukštaitiska karakteristiska -ia-stammen (i standardspråket motsvaras den av stammarna -o, -a, -i), t.ex.: ãžmi.nke, bãldže, brũ.ke ”bruka, kasta”, gẽse, gì.rdže, gi.rdže, grẽsem ”grånar”, ingùldže, lì.dže, mì.sle, mãke, pì.le, rã.džes ”tycker om, känner för”, rũ.ke, skauždže, skraidže, skiù.be, sukìnke, susũ.dže, stãve, vẽče, vi.rgãdže vid sidan av brũ.ka, gì.rda., gùlda., stãvi.

Ett litet antal atematiska verb har noterats: ẽsti, ẽsmi ”jag är”, kvẽpti ”det doftar”.

I den litauiska dialekten i Čiorna Padina har singularens första person i futurum med hårt s (š) fått relativt vid spridning; formen används av sydvästliga aukštaiter (kring Vilkaviškis och Kybartai), på vissa håll av samogiter och västliga dzuker¹⁰, t.ex.: ãisu, bũ.su, dì.rpsu, numẽšu, vẽšu vid sidan av ãisu, ìžgẽršu, numainì.šu, sugrì.šu, vẽšu. Förekomsten av hårt s (š) här kan inte förklaras fonetiskt. Det är också knappast troligt att denna form fått spridning på grund av en eller annan familj med ursprung i Vilkaviškis¹¹, även om den skulle vara

— detta är endast den förstärkande partikeln -(i)ai om ordet slutar på en konsonant, jfr ãšei, ìsai, tãsai, eller -jai, -nai, -nos om ordet slutar på en vokal: dùjei, dùvijei, jìnai, čẽnai; jfr former med två partiklar ãšeinos, dùjeinos. Så uppstod östaukštaitiska pronomenformer i singularens dativ mãnę.nai < manie + nai, tãvę.nai, liksom infinitiverna aìtę.nai < eitie + nai, dì.rptę.nai. Eftersom det vid sidan av dem fanns eller började uppstå förkortade former: mãn, tãu, sãu; aìt, dì.rpt, kom ändelserna -ienai, -ienos så småningom att uppfattas som formanter och började fogas till ord som aldrig hade haft ändelsen ie, jfr: ãšę.nai, ãšę.na.s, jũmę.na ”till honom”, dù.ję.nai, varifrån sannolikt även ãšę.n, dù.ję.n, dvì.ję.n, rũ.ję.n uppstått i östaukštaitiska dialekter.

⁸ Jfr dialektmaterial insamlat enligt fråga 284 i ”Programos”.

⁹ Jfr material insamlat enligt fråga 351d i ”Programos”.

¹⁰ Jfr materialet till fråga 234b i ”Programos”.

¹¹ Dialekttalarna hävdar särskilt att de har släktingar kring Vilkaviškis, men det är oklart om deras far- och morföräldrar kommer därifrån och dessutom om de ibland blandar ihop namnet på denna stad med Vilkmergė (Ukmergė).

199

hade tidigare använts av någon mer auktoritativ kulturpersonlighet. Till spridningen av den formen har sannolikt de pluralformer i första och andra person från samma tid med hårt s(š) bidragit avsevärt, t.ex.: bū'sma, dúosma, atsiminsma, nerasma, sage.dásma, užkasma, užmiršma; užraš' sta, nuvešta, pa.me.gásta, panéšta, uštikšta, važiuosta. Så uttalas de sistnämnda formerna även i nordöstra Litauens hörn, ungefär från linjen som går via Papilys, Salamiestis, Subačius och Troškūnai söder om Anykščiai, Utena och Dūkštas¹². Formen atidúosma, som är typisk för den norra delen av Litauen väster om det nämnda området, hördes en gång.

Former i futurums tredje person uttalas liksom hos de nordöstliga höglandslitauerna, t.ex.: atsimè.gas ~ atsimiegós, bè.gas ~ begiós, dãs || dós ~ dúos, nesumã.kės ~ nesumokės, padès, pribėks, pasidaris, sakis.

Verbformerna i konditionalis singularis första och tredje person förekommer i två varianter: längre och kortare. De längre ändelserna förekommer främst hos primära verb, t.ex.: ataìcė, bú·čė, papìlcė, pašàkcė. Tredje person av primära verb och verb med prefix som bildats från dem har alltid betoning på ändelsen, t.ex.: bu.tù', dirptù', inaitù', keltù', nenuvarktù', pradžù.tù', jfr de reflexiva formerna jã.kùtùs, suktù's. Förkortade former av dessa verb förekommer mer sällan, t.ex.: bú·č, bú·t.

Förkortade former av sekundära verb används oftare, jfr mã.kėč, pasakì·c, ažustatit, pamatit, prisìžu.rèt, prisklausit.

Former i konditionalis pluralis första och andra person förekommer också i två varianter, jfr galėtume.m, galėtume.t, ge.dãutume.m, nesmaiši·tume.t, paválgi.tume.t och bú·tum, bú·tut, žinátum. Endast en gång hördes en form med formanten -ba, som är typisk för östliga dzuker: mės pasakì·tumba.

Imperativformerna är vanligen följande: nešà.kinèk, še.dèk || sa.dèk, aìkim, lėkit. Andra person singularis har ibland ändelsen -e. < -ie, t.ex.: paìmìke. šaukštėli. och aìke.

Jussivformer bildas oftast av verb i tredje person av presens eller futurum och ordet tegul, t.ex.: tegú.l ataina, te-gú.l 'atsivėš. Former med partikeln te- är mer sällsynta, t.ex. nu tàva. vàle.i tebú·na.

Första person pluralis av reflexiva verb utan prefix i alla tempus och modus saknar ändelsevokalen é, t.ex.: baìgems ~ baìgiamés, gi·dzèms, kàpstams, kláusems, mãkems, sėdams, si.ìsims ~ ilsimés, tú.rims, rù.pindava.ms, sar-màdavams ”vi brukade skämmas”, mi.lesme.ms, dètums ~ dètumés, màki.tums, taisi·kims. De har sannolikt uppkommit efter mönster av icke-reflexiva former som saknar ändelsevokalen -e.

Bland participformerna har de aktiva formerna av preteritum bäst bevarats i dialekten, t.ex.: atvažėvi.s, isinu·ti.s, sušàlb.ls, suti.nus, usiri·šus, pašù.ti., pavargì., prapìolus.e.s. Aktiv presensparticip i nominativ singularis har inte hörts (i deras ställe används ryska formerna stojàščes ”stående”, tekù.čes ”rinnande”). Endast former i andra kasus av dessa particip förekommer: singularis ackusativ mieġamti., ver.kunčù., pluralis instrumentalis dėgunče.m.

Även bland passiva particip används oftare preteritum, t.ex.: api·rištas, atàšu.stas, išvì.rtas, iškeptà, nupjàutas, nesèti, supjàusti.tu.s ”upphöjd”. Följande presensformer har noterats: àremas, nevi.rgdžema, pakelėma ”del av en sele”.

¹² Jfr materialet till fråga 353 i ”Programos”.

200

Participformer är relativt ovanliga, till exempel presensformerna -ainunt, beaugunt, besėdžunt, verkunt; preteritumformerna – susėdus, suvedus.

Det finns ännu färre belägg för halvparticipformer: dirbdamas, ge. dėdama, nukludi·dami ”när de tar fast”.

Syftesformer används tämligen rikligt, till exempel: atsisėda. vakarieni, válgi·tu.; pe.táutu. áina; ažustati·dava. mėlstu.; ci.ba, ci.ba, á.škėla.s, karklálu. grâuštu.; kėlkis, brá.lu.kai, di.rptu. darbėle.; práša.m, támsta svá.ču.la, viduñ suši.ltu.

Gerundieformerna är desamma som i östaukštaitiska och dzūkiska dialekter, till exempel: nėšti nėša kavàt; kaip pilti pi.la.

Dialekten har ett stort antal olika adverb; de mest karakteristiska presenteras här.

Adverb bildade av fossiliserade kasusformer av substantiv, till exempel: singularis genitiv ri.ta., vákara., naktės; singularis instrumentalis grėčum, kri·žum, naktù; singularis inessiv artė, sällsynt artė ”nära”, namė, ri.tài, tá.lie; till de fossiliserade singularisformerna av instrumentalis och inessiv hör även adverben paskuĩ, paskuĩ¹³; singularis allativ namũ, sällsynt namõn (där n sannolikt har uppkommit enligt singularis illativ), namõpi; pluralis instrumentalis basùm, skubùm, užkūrùm và.kėm. Det finns fler sammansatta adverb, vars andra led utgörs av en förkortad substantivkasusform och första led av ett ord från någon annan ordklass, till exempel singularis ackusativ med pronomen eller räkneord: ki.tu.nde.n, ki.tu.rà.s (en annan ros), ši.nde.(i), ši.tu.de.n, treču.de.n, uñtru.dien, vi.su.de.n, vi.su.čės (hela tiden), kažnu.de.n; singularis genitiv med adjektiv eller räkneord (determinativt pronomen): neviena. kart, paskuĩ.ne. kart, viena. kart, viena.si.k; pluralis nominativ med pronomen: aniemet, kitemet, šėmet, kažnimet. Till denna grupp hör även adverb bildade av substantiv med olika prefix eller prepositioner, där substantivet oftast saknar ändelse, till exempel: atgalà, likpiet || likpàt, pà.piet, parãden || pardien, parnãkį || pernãkį, pargavėn, paržėm, ažvakar.

Av adjektiv bildas adverb med följande formanter: -(i)ai (gailei, graitai || grait, pérnei, ski.stai, sáčei, stúčei, túŋkei ”ofta”, várgei, lę.tu.viškai, seniškiškai), -yn (arti·n, aukšti·n, tá.li·n, žemi·n). Fossiliserade kasusformer av enskilda adjektiv är få, jfr neutrum singularis ackusativ dáugi, nedáugi; singularis instrumentalis graitu nù.mire. bredvid greit, graitù·ju apsifga. Något vanligare är adverbialiserade adjektiv eller adjektiviska adverb med prefix och prepositioner, till exempel: ažupérnei, išlingvù.ka., pà.nedaik, palingvėle., pati·ke., pati.kù.ka., par ilga ”med tiden”, paskersai.

Några få räkneordsadverb är också belagda, till exempel fossiliserade lokativformer dvejàs, dvejõs || dvejės || dvìese, keturiós, piñkàs, trijós || trìesà, samt ordinaltalets neutrumform pìrmà; fossiliserade kombinationer av preposition och räkneord ažvìen ”på ett sätt, på samma vis”, išvìen. Man kan även nämna adverb bildade av räkneordsadjektiv, till exempel: dvejàkei, dvì.gubai, neve.nãkei, tri.gubai.

Bland pronominaladverben bör först nämnas fossiliserade kasusformer av enskilda pronomen, till exempel neutrum singularis nominativ och ackusativ vi.sa samt de förkortade formerna kiėk, tiek (varifrån även tik anses ha uppkommit); den fonetiskt förändrade singularis genitivformen ka.nà av det interrogativa pronomenet kienas (< kę.na. < kienã~kienõ) har blivit partikeln kùo || ką ”bäst”.

¹³ Jfr. K. Ulvydas, Adverbialisering av singularis dativ och adverb med formanter -(i)ui, -i i litauiskan. ”Några frågor i litauisk grammatik” (artikelsamling), Vilnius, 1957, s. 122.

201

Många pronominella adverb har olika formanter, såsom: -ur (kitur, kur, niekur, visur), -du ~ -da eller -dãs ~ -dos (kadù, tadù, niekadàs, visadàs), -ai och -(i)aip (kai, kaip, kiekai, šiaip, šì.tei, tai, teip, kartais tep, vi.škai vid sidan av vi.siškai), -(i)aipos (kiteipãs, šì.tei.pãs, teipãs, visaipãs).

Adverben teipai, teipãja ”likaså, likaså”, tã.jãs || tuo.jãs ”genast”, ve.lãs ”igen”, formen kãna, som har betydelsen ”undrar”, skiljer sig från litauiskans bildningssätt: kãna kur nùjãs; kãna kiek aina. Det sistnämnda adverbet kan ha uppkommit ur den närliggande formen kãžna (< kãžina < kas žinā) med det frågande pronomenets singularis illativ kanà som förebild.

Enskilda pronominella adverb eller partiklar som härletts ur dem förekommer också med prepositioner eller prefix, t.ex.: dė.l kã; lik še.lai, šù.vis ”helt och hållet”.

Material som bidrar till att fastställa förhållandet mellan den litauiska dialekten i Čiormos Padina och Litauens dialekter tillhandahålls också av prepositionerna och deras användning.

Dialekten har bevarat den oförkortade prepositionen in, som används med ackusativ och genitiv med samma betydelser som prepositionen un ~ an(t):

a) plats, t.ex.: in li.gaus kėle.; in vieta.s takù. padãra.; kaip išeini in pašalę., sušì.li; in turgau s nuvejai; in mum susidara. ”hos oss samlas de”, mer sällan sėskis un šùola.; sėdam un pašale.;

b) riktning, t.ex.: išėjai in pãupi.; in žmãgu. žù.ri; pajė.me.. in saũ Anę.lù.ti vid sidan av un Kiòsu. aìsma; jaunimas važùoje net un prù.dus;

c) sätt, t.ex.: nėša dalgi. in pečù.; in vĩ.riška. dãve. žėme.s; rãgis in šir-dės gerãũ bredvid ulùje. un žã.las, un ãra.;

d) tid, t.ex.: in že.mãs kurġi dėsì; in vãkara. bus gãtava; in mėnase. išeina šimtàs rù.blu. šalia un vãkaru. anã ir išrù:ksta;

e) ändamål, t.ex.: in marškinù duoda rù.bli.; pajima in sėkla.s, jfr kaũ-lu. dė.l pje.vi.ma. tù.rim;

f) medel, t.ex.: in rãguču. važinėjām; in arklù. važiuodava;

g) relation, t.ex.: babù.ti. pri.rìše. in vaikus šalia pripràta. un duo nu..

Prepositionen lig(i) används antingen med singularis dativ eller pluralis instrumentalis för att uttrycka:

a) plats eller gräns, fram till vilken något befinner sig eller färdas, t.ex.: lik Sarãtavai bù.va. geležì.nkelis; lik pãčei Vòl gai bù.va. rajõnas; lik tai pãčei ve.tėlui; lik kapais jù.pi.lna; ligì vartėleis bù.va.;

b) tid, t.ex.: lik šitām laikui nèr; lig dvi.lì.kei išbù.va.; še.dėje lik pãčām ri.tui; lauke. lig dali.jimui; lig dárbui vi.sa padari.te. reike; lig mėtais ir lig dvejéis penėdava. (paìšā); lig aštã.nām adi.nã.m išime.gãsì; lig ažù.gavã.m lauke.;

c) grad, sätt och mängd, t.ex.: kėlkìt vartelùs ligi gãli; preina lig dviem šimtais; net lig ašarã.m davãre..

Med genitiv förekommer lig(i) bara sällan (lig metais ir lik pusuntrù. penėdava.).

I stället för den litauiska prepositionen pas används i dialekten prepositionen par med samma ackusativ och den betecknar platsen där en handling eller ett visst föremål (en person) befinner sig (rör sig) i förhållande till andra föremål (personer), deras förhållande till varandra och tillhörighet, t.ex.: par mum daržėlus šãka; par mum visi ge.sminì.kai; par gĩ.r.tus vi.sa. pi.lna; par tėvu. tì.kru. buvai mergù; par vilku. bù.va. stãras balsas, par ji.trìs vai-

202

kai bū.va.; par vėl.nų. kãjes kai árkle.; dni.s par mañ prãše.; kãlgi par tau au-sū nėr.; par kū daugãu vaikū.

Prepositionen pas används sällan, t.ex.: aukštam kalnali. pa(š) žalų. gl.rū. (d.); nuvažavau paz gãru. gi.di.tã.ju..

Den litauiska prepositionen per uttalas i dialekten par; här används den med ackusativ och instrumentalis och betyder:

a) en plats ovanför eller genom vilken något sker, t.ex.: važūoju par gi.ru.; preina, par petti. plãukši; ainam par kę.mais;

b) avstånd, t.ex.: par namėli. ki.tas kambari.s;

c) sätt, t.ex.: par mūm par pū.si. sumaišīta (språket och invånarna); par naši. šneką;

d) tid, tidsperiod, t.ex.: par pū.si. mėtų. ar par metus mindava (de döda); par sekm.lnis ge.lėm aptaisa. vartus.

Prepositionen po används i dialekten med dativ, ackusativ och instrumentalis och betecknar:

a) tid, t.ex.: balšu. sugadinau pã. li.gai; pã. tãm kãrui pabėge.lu. daug bū.va.; teip mėtai pã. mėtais ir aina (tid); pa mezlevām vēždava.;

b) sätt, t.ex.: gėre pã. vi.su. stikli.ni.; galėje. pajimte. pã. pãpereis ”kunde ta enligt papperen, dokumenten”; inlais pã. tã. raštelū; ir teip suveidava. pã. namais ”(ungdomarna roade sig) samlades i husen i tur och ordning”; pavašari. kviečius pã. akę.čām sėje ”på våren sår man vete i harvad jord”;

c) mängd, t.ex.: padã.vandje. pã. árkli.; pã. vienu., pã. pāru duoda; visi pã. pāri stãve; pã. žalū. rū.tū. šakėbl. mes tau vi.sa.s duosma;

d) plats, t.ex.: pã. kiemu. vaikšče.je.; pavedžėje. ši.tã. kaminėlu, pã. tęšmeni.

Med genitiv förekommer po bara sällan, t.ex.: pã. savãite.s mergi.na.s tę.vai vadina iš šal.

Prepositionen prie används i dialekten med dativ och instrumentalis för att beteckna:

a) plats, t.ex.: prę. krãštui bū.va.; iškãskit duobi. prę. sliñkščėui; prę. šū.linių nāmas medi.nus stãve; prę. tãm medi.nui nāmui; prę. ū.pei gi.vēna.m; prę. mūre.m sōdi senėlis; pri trijeis kę.mais dara. altārius;

b) den person som något sker hos eller riktas mot, t.ex.: ãnas verkė. prę. jãm; vienā prę. vienai sustãjė; prę. mūnim bū.va.; prę. tāvim stãve; brãle.ne. išėje. prę. tę.vėli.

Prepositionen pro används med ackusativ och betyder:

a) ett objekt som man talar, berättar eller vet något om, t.ex.: senū.kai vis prã. tū. Lietuvū. šnekedava.; pakalbūtume.t nãr prã. šl.tu. krãštu.; suži.nās prã. seni.bi.; daug prã. ji. ži.na.; sakīdava. prã. vėlius ir velniukūs; prã. vilkų pasaka (i detta fall förekommer en konstruktion med prepositionen apie endast mycket sällan, t.ex.: apę. jauni.ki. gieda);

b) plats, t.ex.: (i betydelsen ”genom något”) žūru prã. lū.ngu.; prã. āpačū. ū.ndā. aina; (i betydelsen ”förbi något”) prã. māna. gri.ču. prãveže.;

c) sätt, t.ex.: reikė ū.ndenū prã. atãgalu. runiku. apipurkšti.

Prepositionen až(u) används parallellt med už(u). Båda dessa prepositioner styr genitiv och ackusativ och betyder:

203

a) plats, bakom något, t.ex.: nestā.vėk až dū.ru.; ažū Urāla. skrañda gėrves; ažū sėnas gi.vėna; dabar daugau pridėjo. (žemės) ažū pru.dėle. greta dù už gri.čė.s susiāje.; pati stāje. už dū.ru.;

b) orsak, t.ex.: ažū kū klì.sa; dabar nujìnsta ažū ge.smelās; ažū me-tėža. juos tadù iš tì varė;

c) ändamål, ersättning, t.ex.: pāje.me až gānevu.; jiem dúoda kū už neši.mu.;

d) sätt, t.ex.: aš kėtris reike dĭ.rpì; aš pas sāva. mū.tinėl. až vę.šnėbl. bū.su (d.);

e) det föremål eller den person man tar efter, hakar fast vid, gifter sig med osv., t.ex.: až rūñka.s pājeme.; išklū.va. uš pavarčės; anā nenarėje. ažū Jū.rge. aite.; nebeìšės už vĭ.ra.; duktė už rū.sa. išžūota; užu jū. su.nauš mana. tikrā sesì;

f) jämförelse, t.ex.: vi.rėsne. už brālì..

Av de viktigare morfologiska särdragen hos den litauiska dialekten i Čiorna Padina som redovisats framgår att många av dem [t.ex. sammanfallande former i pluralis inessiv och illativ, verbens infinitiv och vissa räkneord eller pronomen med formanten -(ie)nai, betoningen på pronomensstammarna māni.s, sāvim, formerna i första och andra person pluralis av futurum med -s-ma, -s-ta, avledningen rāgute.s m.fl.] är typiska för östaukštaiterna, som bor i det nordöstra hörnet ungefär fram till Kamajai, Svėdasai, Vyžuonos och Utena. Allt detta, tillsammans med att vokalen ā förekommer i ordstammen i stället för litauiskans o (nārì, žādis), får en att tro att deportanternas majoritet utgjordes av västliga žadininkai. Historiska fakta stöder också denna slutsats. I rapporten från Kaunass guvernör 1863 nämns till exempel ett stort antal invånare (hela byar) som deporterats från trakten kring Užpaliai och Dusetos¹⁴.

Från andra dialekter tycks endast enstaka former ha bevarats; de ger ibland morfologin i Čiorna Padinas litauiska dialekt en heterogen prägel och en mångfald av former, jfr de olika parallellformer som anförts. Kanske deporterades något fler östliga žadininkai och dzūker (från Vilnius guvernement) hit; de bidrog till att verbändelsen -enti fick fäste i dialekten, att parallellformer med formanten -(ie)nos uppstod, liksom konjunktivformen pasakì-tumba m.m. Dessutom kan en del av sådana parallellformer ha uppstått genom kulturarbetare som verkade här och talade olika litauiska dialekter.

I dialektens morfologi märks också ryskt inflytande. Efter ryska mönster bildas eller översätts enskilda verb ofta morfem för morfem, t.ex.: prašāla ”torkar ut”, nušālo ”frös”, pravārė ”jag körde ut”, nepājima ”förstår inte”, išbrì.da. ”gick ut, spreds”; komparativformer av adjektiv och adverb bildas, t.ex.: pasenėnis, pagerāus; olika hybrider förekommer: davāre, neraspi.šì; i stället för former som fallit i glömska (t.ex. presensparticip i aktivum, singular nominativ) börjar ryska former användas, jfr stojāščes, tekū.čes; prepositionerna in, un, pra m.fl. används i vissa betydelser. De nämnda hybriderna (särskilt användningen av prepositioner) kan dock också vara resultatet av ett äldre inflytande från slaviska språk, som är gemensamt för många litauiska dialekter.

¹⁴ Centrala statliga historiska arkivet i Leningrad, f. 1281, op. 6, d. 144, l. 86. En kopia av rapporten förvaras vid Litauens SSR:s vetenskapsakademis historiska institut.

204

MORFOLOGISKA SÄRDRAG I DEN LITAUISKA DIALEKTEN I ČIORNA PADINA

А. ВИДУГИРИС

Sammanfattning

Artikeln beskriver de mest utmärkande morfologiska särdragen i den litauiska dialekten i Čiorna Padina (Jersjovsk-distriktet i Saratov oblast). Dialekten uppstod under 1860-talet, då många invånare från olika delar av Litauen förvisades till det forna guvernementet Samaras område efter att upproret 1863 hade slagits ned.

Språkmaterialet i byn Čiorna Padina samlades in under en vetenskaplig expedition som på initiativ av akademikern vid Litauens SSR:s vetenskapsakademi B. A. Larinas organiserades av Litauens SSR:s vetenskapsakademis institut för litauiska språket och litteraturen år 1963, med anledning av 100-årsdagen av upproret i Litauen 1863.

De flesta morfologiska särdragen (både inom ordbildning och inom böjning) i den beskrivna dialekten är karakteristiska för den östaukštaitiska dialekten av litauiska.

I dialekten i Čiorna Padina används exempelvis ofta substantiv med suffixen -iokas, -iotė, vilka ger dem en diminutiv-affektiv eller augmentativ-nedsättande betydelse, t.ex.: senākas ”gubbe, äldre person”, ži.šākas ”gåsunge, en mager och halvvuxen gåsunge”, mergāte ”flicka, ung kvinna, tös, jänta”, ā.škāte ”getkilling, oduglig get”; substantiv med suffixen -(i)ulis, -(i)ulė, -iutis, -utė, med diminutiv-affektiv betydelse: gedū.la ”gök”, sesū.la ”lillasyster”, ve.jū.lis ”bris”, mažū.tis, -e ”liten”, žemciū.tis (< žemut-j-ut-is) ”liten till växten” och det substantiv som förlorat sin diminutiva betydelse rūgule.s ”släde”; substantiv med suffixet -alas, som betecknar konkreta föremål (api.-taisalas ”kläder”, timpi.lalas ”strö”, m.fl.). Många verb bildas med suffixet -enti i stället för standardspråkets -inti, t.ex.: dže.vēna ”torkar”, ve.dēna ”vädrade”.

Inom böjningen kan man nämna sammanfallande former av inessiv och illativ plural, jfr: pę.tū's namā vešmā ”under lunchen tar vi hem”; kru.velēs krāuna ”lägger i högar”.

Följande former med formanten -(ie)nai förekommer ofta: räkneord, t.ex.: dū.je.nai ”två”, pronomen, t.ex. āše.nai ”jag”, jāme.nai ”åt honom”, mū.me.nai ”åt oss”, och verbens infinitiver, t.ex. apsāute.nai ”ta på sig skor”, oftare apsāute., švi's-te ”fira”.

I stället för presensverb i standardspråket med stammar på a, o och i används i dialekten mycket ofta verb med stam på ia: brū.ke ”kastar, slutar, lämnar”, gį.dže ”botar”, stāve ”står”.

I dialekten används följande former i första och andra person plural av futurum: bū'sma ”vi ska vara”, uštīksta ”ni ska hinna”. Primärverb i tredje person konjunktiv har betoning på ändelsen: aitū ”skulle gå”, džū.tū ”skulle torka”. De används sida vid sida med kortformerna: būt ”skulle vara”, sakīt ”skulle säga”.

Supinum används: pę.tāūti. aina ”går för att äta lunch”.

Vid sidan av prepositionen un(t) ”på” används in med samma betydelse; i stället för standardspråkets prepositioner pas ”hos” och per ”bakom, genom” används enbart par, m.fl.

Alla de nämnda morfologiska företeelserna förekommer inom östra Litauen endast i västra žadininkai-dialekten (som talas av människor i trakten kring Užpaliai, Utena och Dusetos). De förvisade från de nämnda orterna, på vars dialekt den litauiska dialekten i Čiorna Padina formades, utgjorde majoriteten av byns invånare. Detta bekräftas också av historiska uppgifter.

Spår av andra dialekter och av det litauiska standardspråket märks främst i användningen av parallellformer, t.ex.: ackusativ plural káugis ”stackar”

205

och žvakės ”ljus”; gėru.s ”goda” och geri, ašė.nai ”jag” och ašė.nas; 1:a person singularis futurum bū.su ”jag kommer att vara”, vešù ”jag kommer att köra” och bū.sù, vešì; adverben pardėn || pardien ”på en dag” och perñakì ”under en natt” m.fl.

Vissa kalkerade verb förklaras av ryskans inflytande, t.ex.: prašala ”blev förkyld”; nepajùta ”förstår inte”, komparativformer av adjektiv och adverb med prefixet pa-: pasenėšnis ”äldre, mer äldre”, pageraũs ”bättre, mer bättre”. I stället för bortglömda particip används översättningsmässigt oböjliga former, t.ex. stojàščes ”stående” m.fl.