LIETUVIŲ KALBOS MORFOLOGINĖ SANDARA IR JOS RAIDA

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

OM IMPERATIVFORMERNAS UTVECKLING

D. SKURKAITĖ

§ 1. I de litauiska dialekterna och äldre skrifter förekommer två slags imperativformer: med formanten -k (nešk, daryk) och utan formanten -k (neš, darai). Första person singular av imperativ utan -k används fortfarande i östliga dzūkiska dialekter¹ (i Dūkštas, Ignalina, Švenčionėliai, Švenčionys, Tverečius); på andra håll förekommer endast enstaka former av denna typ, t.ex.: numėš Alks, Antz, Stlm, imi, neši Ds, Sv, Dgl, im Ssk, klausai Brd, Lknv, Pn, imį, bėgi, neši Krtn. Imperativformer utan formanten -k används fortfarande något oftare i trakten kring Dieveniškės, Rodūnia, Lazūnai, Gervėčiai och Apsas.

§ 2. A. Schleicher och A. Becenberger var de första som redovisade andra person singular av imperativ utan formanten -k i äldre litauiska skrifter och försökte förklara deras ursprung. Både de och senare forskare erkände att en del av dem har sitt ursprung i optativ, nämligen:

a) o-stammiga verbs andra person singular: graištai ”grip”, valgai, guldais sällan i Pn, Stlm, Ds; vanligare i: Dkšt, Rš, Sld, Lkm, Plš, Dglš, Ign, Tvr, Klt, Kret, Ršk, Ml, Dtn, Švnc, Žbl, Ad, Dv, Aps, Grv, Lz (här används den reflexiva formen guldais), Žt. (Dessa former är mest utbredda i dialekterna.)³

b) i-stammiga verbs andra person singular⁴: ravì Dglš, Ign, Grv⁵, Lz,

¹ Dialektmaterialet till denna artikel har samlats in ur enskilda dialektbeskrivningar (avhandlingar, examensarbeten, artiklar). Dessutom har material från atlasen över litauiska dialekter, som förvaras vid Litauiska språk- och litteraturinstitutet vid Litauiska SSR:s vetenskapsakademi, använts.

² Žr. A. Schleicher, Handbuch der litauischen Sprache, Prag, 1856, p. 230 tt. (toliau: Handbuch...); A. Bezzenberger, Beiträge zur Geschichte der litauischen Sprache, Göttingen, 1877, p. 208 tt., 222 tt. (toliau: Beiträge...).

³ Utöver imperativformerna av o-stammiga verb av denna typ finns även paródz, šildzies i Grv, nekliūd i Klt; de har bildats efter imperativformerna av (i)a-stammiga verb (jfr § 5).

⁴ Om imperativ av i-stammiga verb, se E. Nieminen, Der urindogermanische Ausgang ai des Nominativ—Akkusativ Pluralis des Neutrums im Baltischen, Helsinki, 1922, s. 108 (hädanefter: Ausgang...).

⁵ De i-stammiga verbens imperativformer i andra person singular som har upptecknats i Gervėčiai, pažiūr, til, tilė, verkar också ha bildats efter imperativformerna av -(i)a-stammar (jfr not 3).

153

Zt, mi.lĭ Sv, ti.lĭ, tū.ri.s Dtn, ravī. Sld, Klt, Vsn, penī, turiēs Lkm, tū.ri, ravī, tū.ries, gulīēs Ad⁶, Plš.

c) I dialekterna finner man nästan inga 2:a person singularis-former av imperativ av verb med (i)a-stam med formanten te. Denna formant är karakteristisk för imperativens 3:e person (se § 13). J. Endzelȳnas nämner formen vedzie⁷ (jfr även formen med i-stam tilīe, se not 5).

§ 3. Optativformer fick imperativbetydelse, förefaller det, redan under den baltiska samvarons tid: i fornpreussiskan används också former av den gamla optativen med denna betydelse (wedais, wedeys ”för”, endiris ”se efter”, kirdijti ”lyssna” osv.)⁸; de lettiska imperativformerna darait, daraities, lieciet, liecieties osv. betraktas också som rester av den gamla optativen⁹.

§ 4. Även om språkforskarna är överens om de tidigare nämnda formernas optativa ursprung, har de förklarat sådana former som gelb DP 78²⁹, 80⁹, dūd DP 84²⁸, 106¹⁶, 113³¹, dūdi DP 85²⁶, parōd DP 161⁸, atteid DP 113 ²⁸.¹⁰ Enligt vår mening ligger F. Specht och E. Fraenkel närmast sanningen¹¹: den dialektala formen duō Dglš, Tvr, Ltk, Ml, Dtn, Ad, Grv, Lz... betraktar de som en gammal imperativform¹². Det finns skäl att anta att den gamla rotimperativen av stōti var *stō; i dialekterna motsvaras den av formerna atstō, stā Lkm, acistā Plš, Ad, jfr även testā (§ 13). Imperativformerna miēk, gied Plš, miēk Dtn, pāweyzd PK 66¹⁴, pawiżd, wiżd KN 11,

⁶ Imperativens reflexiva former av i-stamsverb kan också ha betoning på roten: tu.ries Ad, jfr J. Kardelytė, Liepiamosios nuosakos dvejopos formos ir jų vartojimas Rytų Lietuvos tarmėse, LKK, t. 1, Vilnius, 1957, s. 183 (hädanefter: LKK, t. 1).

⁷ Žr. J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, Rīgā, 1951, § 691 (toliau: Gramatika...).

⁸ Žr. J. Endzelīns, Senprūšu valoda, Rīgā, 1940, p. 119 tt.

⁹ Se A. Bielenstein, Die lettische Sprache nach ihren Lauten und Formen, II, Berlin, 1864, s. 160 (§ 450) (hädanefter: Die lettische Sprache...); Ф. О. Фортунатовъ, Критическій разборъ сочиненія Г. К. Ульянова «Значенія глагольныхъ основъ въ лит. — славянскомъ языкѣ», «Сборникъ Отдѣленія русскаго языка и словесности Имп. Ак. Наукъ», LXIV, № 11, Петербургъ, 1897, s. 143–148 (hädanefter: Критическій разборъ...); K. Brugmann, Grundriss der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen, II, 3, Strassburg, 1916, § 469 (hädanefter: Grundriss...); J. Endzelīns, Gramatika, § 692.

¹⁰ Se A. Bielenstein, Die lettische Sprache..., s. 160; O. Wiedemann, Handbuch der litauischen Sprache, Strassburg, 1897, s. 112; J. Endzelīns, Gramatika..., § 691; J. Otrębski, Gramatyka języka litewskiego, III, Warszawa, 1956, s. 277 (hädanefter: Gramatyka...); J. Zubatý, Baltische Miscellen, IF, bd 4, s. 176 (hädanefter: IF); A. Schleicher, Handbuch, s. 226 ff.; A. Bezzenberger, Beiträge..., s. 217 ff.; F. Specht, Širwyds Leben und Schriften, „Širwyds Punktay sakimu“, Göttingen, 1929, s. 41×–42× (hädanefter: Širwyds Leben und Schriften...); samma författare, Zu den altpreussischen Verbalformen auf -ai, -ei, -sai, -sei, KZ, bd 55, Göttingen, 1928, s. 174 (hädanefter: KZ, bd 55); A. Senn, Die athematischen Verba in Mikalojus Daukszas Schriften, St. Balt., bd 4, Roma, 1934–1935, s. 86; Ф. О. Фортунатовъ, Критическій разборъ..., s. 160; В. К. Поржезинскій, Къ исторіи формъ спряженія въ балтійскихъ языкахъ, Москва, 1901, s. 30 ff. (hädanefter: Къ исторіи...).

¹¹ Se F. Specht, KZ, bd 55, s. 182; E. Fraenkel, Der Stand der Erforschung des im Wilnagebiete gesprochenen Litauischen, BS, II, Wilno, 1936, s. 41 (hädanefter: BS, II).

¹² Jfr V. Poržežinskis förklaring av ursprunget till (te)ei, se B. K. Поржезинскій, Къ исторіи..., s. 30 ff.

154

wey, pawėzd SD 7, 243, gelb Vln 20₂₄, DP 78₂₇, gelb DP 79₂₈, gelb DP 309₁₅, gelb DK 15₁₇, gelb DK 15₃₄, 45, och så vidare.

§ 5. I dialekterna förekommer mycket varierande former av imperativens andra person singularis hos verb med (i)a-stam, t.ex.: krau̇, rau̇, apsiau̇, ragau̇, šūkau̇ Dkšt, Krd, Dglš, Lkm, Klt, Ad, Tvr, Grv; šluȯ (ir šluȯ), dainuȯ Sld, Lkm, Plš, Švnč, Ad, Grv; grȧ, atsistȧ, kapȧ Krd, Ign, Lkm, Plš, Dglš, Ml, Tvr, Ad; gi̇, resp. gi̇, ri̇; padali̇ Plš, Ml, Dglš, Tvr, Dtn, Ad; bū̇, resp. bū̇, supū̇ Lkm, Klt, Ad, Ml; dūj, naktūj Dtn, Ad.

Enligt vår mening förklarar J. Kazlauskas dessa formers ursprung korrekt: när vissa former av den gamla rotimperativen (duo, išej) sammanföll med verbets infinitivstam började den senare användas med betydelsen imperativens andra person singularis. När det uppstod en koppling mellan imperativens och indikativens presensformer i andra person singularis bildades, enligt J. Kazlauskas, vid sidan av former som bū̇, riešutaū̇ etc., efter indikativens former i andra person būni, riešutaūni etc., även formerna šluoj (šluoj, šluoj), meluoj Lkm, Plš, Dglš, Tvr, Dtn, Ad, Grv, Lz, griau̇n, šūkaūn Krd, Lkm, Plš, Klt, stoj (stoj), joj, kapȧj Lkm, Ign, Plš, Dglš, Dtn, Tvr, Ad, Lz, Aps, būn (būn), griūn Lkm, Klt, Ign. Vid sidan av formerna stoj, šluoj uppkom formerna būj, grūj, siūj Plš, Lkm, Tvr, Dtn, Ad.

§ 6. I andra person plural kan också förekomma imperativformer av rot-, optativ- och kontaminationsursprung¹⁴. I denna persons reflexiva former kan reflexivpartikeln stå före eller efter personändelsen, t.ex.: šūkuojtes, keltė̃s Ad, šilčtes ”värm er”, gultės Grv, gulties Dtn, Ml, liautės, liaunietės ”sluta”, Dglš, sėditės, klōjitės Lz, džiaugtės, džiaugietės Tvr och kelieṡte Ad, liaunietėste Dglš, džiaugiėste Tvr.

Dessa reflexiva former används ofta i dialekterna i Adutiškis, Daugėliškis, Mielagėnai och Tverečius när två eller tre personer tilltalas med en uppmaning eller order; när ett större antal personer tilltalas fördubblas ändelsen för andra person plural, t.ex.: džiauktėtės Ml, Tvr, keltėtės Dglš, keltėtės Ad, och keltėste Dglš¹⁵.

§ 7. I hela Litauen kan indikativens presensform i första person plural (gaūdom ”låt oss fånga”, vežam ”låt oss köra”) användas med betydelsen imperativens första person plural (med eller utan formanten -k). Att indikativformer används med imperativisk betydelse i första person plural och att imperativformer för denna person är sällsynta¹⁶ får oss att anta att imperativens former i första person plural har uppkommit senare än imperativens former i andra person singular och plural. Under lång tid användes sannolikt injunktivformer i imperativens första person plural. Jämför de atematiska indikativformerna av verbet eiti, ”gå”, som bevarats på många håll i Litauen och används med imperativisk betydelse i första person plural: eima, eimà Prg, eimė, a(i)mė Grš, Vilkv, eimė Jrb, aimė Raud, Knv, Rgv, Kp, Pl, ai(i)mė Lkm, amė Dglš, Tvr, Ad, a(i)mà Zt etc.; jämför första person dualisformerna aivà Raud, Vl, Vilkv, eivà Jrb, Grš.

¹³ Se J. Kazlauskas, Iš optatyvo istorijos, LKK, t. 4, Vilnius, 1961, s. 82—83.

¹⁴ Se exemplen hos J. Kardelytė, LKK, t. 1, s. 186. Det bör dock påpekas att författarens påstående att tvåstaviga imperativformer i andra person plural endast har betoning på ändelsen förefaller ogrundat. Jämför dėjste, laīte ”låt”, rīcte, lañdže (och kemžtė), lipte, geñte, šākte (och larntė) Tvr.

¹⁵ Žr. ir J. Otrebski, Wschodniolitewskie narzecze twereckie, I, Kraków, 1934, p. 385.

¹⁶ Exempel på sällsynta imperativformer i första person plural utan -k: gañaimė, kraūmė, grēbme ”låt oss kratta”, vakariūjome Ml, Ad, rāšaimė, tilīme, paṣākme, siedziēmės Tvr, ūlgaime Švnč, lēidme, ragāūnme, stātāime Aps.

155

§ 8. Imperativets första person plural-former med ändelsen -me betyder i vissa östlitauiska dzūkiska dialekter en uppmaning riktad till två personer — lyssnaren och den tilltalade (t.ex. amė, padėsi vežimą nukrauti). Om ändelsen -te läggs till en sådan form riktas uppmaningen till flera personer (bōbos, amėte rīt viōgaut). Ändelsen -te, som ger formen plural betydelse, har här lagts till efter mönster av andra person plural.

§ 9. I imperativets tredje person (permissiv) används numera vanligen partiklarna te, tegu(l), testa, lai, laigul m.fl.

Partikelns te ursprung är fortfarande oklart. A. Becenberger identifierade den med den deiktiska partikeln te, som vanligen används med verb (Kodelei tu man tikrai viena burtą... tedavei BB Joz 17, 14, Schitie pafkucziau/ieghi wiena hadiną te dirba. BB Mt 20, 12, Jauniau/is tebėra pas mu/ų Tiewą BB 1 Moz 42, 13)¹⁷. J. EndzelYnas och J. Otrembskis¹⁸ förklarar på liknande sätt te.

Partikeln te kan, när den har vuxit samman med verbet, också användas som ett separat ord. Redan i de äldre skrifterna står te i meningar med flera verbformer i tredje person imperativ vanligen bara före det första verbet, t.ex.: Czia te dūdie wiens wienam Wenčianōnės Žėdus o Klebonas fudedade abejū dešinę Ranką Daw Pam 9, Te ne lipa ing namus ney ineina Bt 13, 15.

Tillsammans med te används i de äldre skrifterna även partikeln gi, t.ex.: tėgistow BB 2 Krn 1, 9, tegiweifd BB 1 Moz 43, 33, tėgi parod (bredvid te parodig), tėgi ne regis DP 264₃₄, tegi ėssi DP 433₂.

I de äldre skrifterna finns också exempel där vokalen i partikeln te kontraheras med verbets eller dess prefix första vokal, t.ex.: totei ”må han/hon komma” KN 264, totliektis ”må han/hon stanna kvar” DP 70₃, tėssi ”må det vara” DP 51₄₁, tė/si DP 82₂₃, 194₅, 257₈.

Den reflexiva partikeln står oftast mellan te (ta) och verbroten, t.ex.: tesidėd DP₂₄, te/įskiria BB 1 PvP 7, 15, tesided AK 42₉ || tęsispardai Jrb, tesi-suk Grdž, tesizi.nai Šl, Sv, Plš, tesizi.no Uog, Plv, tesizi.na Pnm, Ad, tasiprausia Skp, tasdārai Rmš, tesizi.nai Tvr. I vissa dialekter har former av detta slag den reflexiva partikeln i slutet, t.ex.: tėpešas Krtn, temōkais Lkv, tegānos Gerv, tė.siuvas Ds.

§ 11. Mycket oftare än med te används för att uttrycka tredje person imperativ en verbform med partikeln tegul (tagul) eller dess kortare form tegu (tagu), t.ex.: tegul auga Smn, Lp, Glv, Bgs, Plš, Ad, Ds, tėgul būn Kal, Pgr, tegūl nėš Erž, Všk, tegul dāro Pgr, Grdž, Vs, tėgul ār Šl, Pkp, tegul’ lėkia Žsl, Kš, tegul dāro Knv, tegul kās Pš, Škn, tagūl eina Plv, Pnd, Dbk, tegūl tili Kp, Skp, Sv, Ktk, tegul sū.kas Aln och tegu nėša Gršk, Smn, Vs, Lp, Knv, tegū būn, tegu atimie Jrb, Grdž, tagū mōkos Krtn, Lkv, tegu sāko Všk, Kal, Erž, Gerv, tegu dirb ret. Brž, tegū praišia Glv, Aln, Ktk, Ad, tagū mirksta Kp, Skp och liknande.¹⁹

¹⁷ Se A. Bezzenberger, Beiträge..., s. 211. Ibland används te till och med med ett adjektiv: tegaliau fioioje privartije BB Ez 40, 20 (jfr nutida exempel: Kartą ten tebuvau. Jis ten tebėgyvena, se J. Otrębskį, Gramatyka..., s. 368).

¹⁸ Žr. J. Endzelynas, Baltų kalbų garsai ir formos, Vilnius, 1957, p. 191; J. Otrębskį, Gramatyka..., p. 368.

¹⁹ Partikeln tegul förekommer också i äldre skrifter vid sidan av te. Den tycks bara saknas i J. Chilinskis bibel och Wolfenbüttel-postillan; se A. Bezzenberger, Studien über die Sprache des preussischen Enchiridions, KZ, bd 41, Göttingen, 1907, s. 112 ff. (hädanefter: KZ, bd 41). Däremot används tegul särskilt ofta i K. Sirvydas skrifter: tillsammans med te finns i ”Punktuose Sakymų” bara en form, te klausai 338₁ (F. Specht, Syrwids Leben und Schriften..., s. 42).

156

I östlitauiska dzūkiska dialekter förekommer fortfarande de nämnda formerna med partiklarna testą, testau, till exempel: testą eina Knv, testą lieka Ad, testą sėdas Tvr, testau pāravi ”låt honom plöja” Ad. F. Kuršaitis²⁰ ansåg att tegul kom från verbet ligga i permissiv betydelse²¹. A. B ecenbergeris såg här en kombination av partiklarna te, gu och lai. I denna kombination är gu en frågepartikel, som också förekommer i andra ord, till exempel jeigu, negu, medan lai motsvarar preussiska lai (jfr bōulai ”så att det skulle vara”, ēilai ”han går, så att han skulle gå”), litauiska och lettiska lai, som används med imperativformer. E. Herman kritiserade med rätta A. B ecenbergeris uppfattning, som senare även fick stöd av andra språkforskare²². E. Hermans förmodan att tegu har uppstått genom en icke-fonetisk utveckling från tegul verkar välgrundad.

§ 12. Eftersom partikeln lai används endast i de nordliga litauiska dialekterna (länge trodde man att den endast förekom i de samogitiska dialekterna²³), betraktades den som en kurisk eller lettisk egenhet²⁴. K. Būga, som grundade sig på att även preussarna hade partikeln lai, jfr ēilai, auotilai ”han vill”, antog att den inte var av lettiskt ursprung²⁵.

Om partikelns lai ursprung finns det två uppfattningar. Vissa språkforskare betraktar lettiska lai och litauiska lai som en kvarleva av verbets äldre imperativ (lettiska laist, litauiska leisti)²⁶. De hänvisar till formen laid, som i äldre lettiska skrifter används i stället för lai, samt till motsvarande partiklar i de slaviska språken (ryska пусть (av пустить), пускай (av пускать), polska niech, niechai, ukrainska нехай, belarusiska няхай), vilka också är gamla imperativ.

A. B ecenberger och K. Būga instämde inte i denna uppfattning; de ansåg att laid, som förekommer i äldre skrifter, hade uppkommit ur lai och postpositionen da²⁷. Den sistnämnda förklaringen,

²⁰ Žr. F. Kurschat, Grammatik der litauischen Sprache, Halle, 1876, p. 372 (§ 1369).

²¹ På liknande sätt testą betraktas som en permissiv modusform av verbet stovėti, se J. Zubatý, IF, t. 4, p. 474.

²² E. Hermann, Litauische Studien, Berlin, 1926, p. 255 tt.

²³ F. Kuršaitis (se F. Kurschat, Grammatik..., p. 301, § 1160) uppgav att lai används i Klaipėda och Kretinga, medan de östliga samogiterna har tegul. K. Būga (se K. Būga, Kalbos mažmožiai, ”Švietimo darbas”, 3–4, Kaunas, 1921, p. 47) anger att lai används i Skuodas, Mosėdis, Alsėdžiai, Rietavas och Kvėdarna. Man kan tillägga att lai (eller lei) också förekommer i Kretinga (lai eit), Viekšniai (lei miliė), Kalnalis (lai skaīto), Šelėniai (lai dirb), Kuršėnai (lei nōrie, sällan lai einie), Šakyna (lai būnie, lei dirb), Šiauliai, Pakapė (lai ār'), Steigviliai (lei kabalīoji), Biržai (lei peīk), Pabiržė (lei paliek) och Svėdasai (lai gu.li).

²⁴ Jfr J. Endzelīns, Gramatika..., § 694.

²⁵ Se K. Būga, Славяно-балтийские этимологии, ”Rinktiniai raštai”, I, Vilnius, 1958 p. 452—453. (hädanefter: RR, I).

²⁶ Se A. Bielenstein, Die lettische Sprache..., p. 164, 208, 365; J. Zubatý, Über die sogenannten Flickvokale des lettischen Volkslieds; Věstník královské České společnosti náuk, Třída filosoficko-historicko jazy kopytná, t. 19, Prag, 1855, p. 13; samma författare, IF, t. 6, p. 294; J. Endzelin, Lettische Miszellen, KZ, t. 42, Göttingen, 1909, p. 375; samma författare, Gramatika..., § 690; samma författare, Kritische Anzeiger, AfslPh, t. 32, Berlin, 1911, p. 295. E. Fraenkel, BS, II, p. 64; samma författare, Litauisches etymologisches Wörterbuch, Göttingen, 1955, p. 328 ff.; Chr. S. Stang, Das slavische und baltische Verbum, Oslo, 1942, p. 245 (hädanefter: Verbum...); J. Otrębski, Gramatyka..., III, p. 365. K. Brugmann, A. Trautmann, E. Berneker och andra anslöt sig inte till någon av de två uppfattningar om lais ursprung som nämns i artikeln (se K. Brugmann, Slavisch li und lettisch lai, IF, t. 15, Strassburg, 1903—1904, p. 380 (hädanefter: IF, t. 15); samma författare, Grundriss..., II, 3, p. 974; A. Trautmann, Altpreussische Sprachdenkmäler, p. 285; E. Berneker, Slavisches etymologisches Wörterbuch, I, Heidelberg, 1913, p. 716, 698; F. Solmsen, KZ, t. 44, p. 184.

²⁷ A. Bezzenberger, KZ, t. 41, p. 122; K. Būga, RR, I, p. 452—454.

157

som senare även E. Nieminen anslöt sig till,²⁸ verkar vara mer exakt²⁹. De ryska пусть, пускай är nämligen uppenbart av senare ursprung: i fornryska användes partikeln да i deras ställe (och ersatte former utan partikel). I lettiskan används imperativens tredje person endast med lai. Kad Att imperativformen lai skulle ha blivit en partikel i mycket forna tider (såsom exempelvis senare kanske tegul eller de nämnda slaviska partiklarna förändrades), är tvivelaktigt.

§ 13. o-stammiga verbs imperativformer i tredje person med den gamla optativändelsen -ai förekommer, om än ganska sällan, i samogitiska samt väst- och östlitauiska dialekter, till exempel: tarašai, tamokais Lkv, tegūnai Vds, terodai Prg, tesakai Šl, tesispardai, tegu suvalgai Jrb, Grdž, tesizinai GĮ, tedarai Pls, Dglš, Tvr, Dtn, Ad, tadarai Rš, tesiži.nai ret. Sv, Ktk.

Äldre imperativformer används numera också med verb av andra stammar, till exempel: leimūlė ”må han/hon älska”, leibūnė, tevežie Vks, teneši, tepraušis Gerv, tanešie, tanaudie Lkv, tebūnie, težiūrie Pgr, tegulie, teguli, tedirbi ret. Kps, VIkv, tebėgie, tegu atimė Jrb, testovį, ret. teeinie Sv, testovį, teneši ret. Pnm, testą, testau, temiek, tevažiuoj, testovį, tepriraū, teišmok, tegied Dglš, Tvr, testą, téi ”må han/hon gå”, testau, tepadali, teguli Ad.

§ 14. Betydligt oftare uttrycks imperativens tredje person med indikativens presensform i tredje person tillsammans med en partikel (te, tegu(l), testa, lai och så vidare). Sådana former används i hela Litauen och är talrika även i äldre skrifter. I vissa dialekter kan imperativens tredje person också uttryckas med indikativens futurumform i tredje person, till exempel: tėgu pamatīs Gerv, lai būs Škn, tegul važiuoš, tegū pavalgis Lp, testà ateis Knv; jämför också former av samma slag som förekommer i de äldre skrifterna: tegul bus SP I 25₂₀, 66₄, 152₁₇, tegul ne bus SP II 100₁₀, tegul bus SE 276; tegul karis paštatītus KN 25.

I Kaniava-dialekten kan imperativens tredje person också uttryckas med en konditionalform tillsammans med en partikel: testà ateit.

§ 15. Som vi har sett skiljer sig imperativens tredje person från imperativens övriga personer genom förekomsten av en viss partikel och användningen av indikativformer. Det finns skäl att anta att imperativformerna i tredje person har ett senare ursprung än formerna i andra person singularis och pluralis. Under lång tid uttrycktes imperativens tredje persons betydelse uppenbarligen i litauiska och lettiska med indikativformer (jämför de stelnade uttrycken rūna tave giltinė, på lettiska paraj vinu Jupis).³⁰

Senare kom imperativformer i andra person att etablera sig i deras ställe, jämför dies duo tau³¹, trauk tave kelmai ”må stubbarna dra iväg med dig”, šūk tave ubagas Krtn, rāu(k) aną pikį ”må hon gå åt”, trauk jum paraliai, trenk tave perkūnas Škn³² och de äldre skrifternas former med imperativ i andra person.

²⁸ Enligt E. Nieminen kan partikeln lai ha utvecklats ur *lāi eller *lāi (E. Nieminen, Ausgang..., s. 112 ff.).

²⁹ Jämför litauiska lai, lettiska lai, preussiska -lai; jämförelsen med ryska ли (se A. Leskien, Die Deklination im Slavisch-Litauischen und Germanischen, Lipsk, 1876, s. 49; F. Solmsen, KZ, bd 44, s. 184; W. Vondrák, Vergleichende slavische Grammatik, II, Göttingen, 1928, s. 288; K. Brugmann, IF, bd 15, s. 380; K. Büga, RR, I, s. 452—453; E. Nieminen, Ausgang..., s. 113.

³⁰ Se J. Endzelīns, Gramatika..., § 694; J. Endzelynas, Baltų kalbų garsai ir formos..., s. 191 (§ 398).

³¹ Se J. Endzelīns, Gramatika..., § 694.

³² Jämför ryska Отохни твой язык.

158

(Karalius tho neded (chirdie)fp BB 2 Sam 19, 19), atmete ”må han förkasta” BP 26₂₅.³³ Att de etablerades med denna betydelse kan möjligen ha berott på att de optativformer som nämndes i § 2 började användas i stället för icke-paradigmatiska (injunktiva eller andra) imperativformer i tredje person. När ändelsen *t i tredje person föll bort (*darai-f), blev formerna *darai(s) och *darai(t) omöjliga att skilja åt. Därför började partikeln te användas tillsammans med dem för att uttrycka imperativets tredje person (och på andra håll, kanske till en början också överallt (?), lai). Denna partikel skulle precisera imperativets tredje person. Med tiden ersattes den av de abstrakta imperativformerna tegul, testa, laigul osv. De kunde också användas vid sidan av den äldre imperativformen i tredje person med partikeln te, jfr tegul tedūmo DP 221₁₅, tegul te diūdes DK 120₁₀ (i E. Zittigs utgåva), kožnas tegul paties fawo darbą tedatina Bt PvG 6, 4, o tegul tenudalija Bt PvG 6, 6, tegul tedaro taip KIG 521³⁴.

§ 16. Med imperativens tredje person kan det lilla ordet sau användas; det har helt försvagat betydelsen av en befallning, t.ex.: tegū sau rėkauna Tvr, tegul sau nė.šas Pnm. A. Brückner betraktar en sådan form från Merkinė-dialekten (tegul sau eina) som ett lån från de slaviska språken (jfr polska niech sobie idzie)³⁵. Men imperativformen tesižinai, tes ižino används ju mycket ofta i litauiska dialekter (jfr § 9). På många håll (Raguva, Palėvenė, Svėdasai, Alanta, Kuktiškės m.fl.) har partikeln te bevarats endast i denna form, vid sidan av tegul, tegu som används i alla andra falltegul, tegu. Som synes har partikeln te i formen tesižinai, tes ižino överlevt tack vare den reflexiva partikeln, som förstärker tillåtelsens nyans: tesižino =”må han/hon veta för sig själv”. Därför bör kanske även användningen av sau med imperativens tredje person betraktas som oberoende av den motsvarande polska konstruktionen niech sobie idzie.

§ 17. Hur uppstod imperativ med formanten -k i litauiskan?

Imperativens olika nyanser av uppmaning kan i de indoeuropeiska språken betonas med vissa partiklar³⁶. Dessa partiklar kan ibland utvecklas till egentliga böjningsändelser (t.ex. -dhi i grekiska och sanskrit). På liknande sätt kan den litauiska imperativformanten -k ha uppstått.

Vilken betydelsenyans gav partikeln -k imperativformen? Enligt J. Otrębski³⁷ kunde former med -k ha uttryckt en mildrad befallning (därav deras futurala betydelse: en mildrad befallning kräver inte omedelbar verkställighet). Denna uppfattning förefaller dock sakna grund — om den äldre imperativen uttryckte en sträng befallning, är det obegripligt varför den skulle ha försvunnit.

Som redan nämnts försvann vissa imperativformer i litauiskan, och nya former började användas i deras ställe. Imperativen av optativt ursprung ersatte inte alla tidigare imperativformer. En del av dessa former liknade indikativens presensformer i andra person (jfr § 5). Den nya partikeln hade uppenbarligen till syfte att förstärka betydelsen av en befallning och samtidigt tydligare skilja vissa imperativformer i andra person från indikativens presensformer i andra person.

³³ Om detta inte är översättningslån, vilket det möjligen är i M. Daukšas katekes: Kuri mūmus duok’ Wieszpatie (Ktore nam day Panie) (i E. Zittigs utgåva 86²⁰).

³⁴ Jfr F. Kurschat, Grammatik..., s. 301 (§ 1160), 372 (§ 1369). Vid sidan av formerna tegul pasilieket, teit, tegul eit kan man också säga tegul tepasilieekt, tegul teit, tegul teina.

³⁵ Žr. A. Brückner, Litu-slavische Studien, I, Weimar, 1877, p. 164.

³⁶ Exempelvis gr. ἄγε, φέρε, lat. age agedum (för att förstärka uppmaningen), lat. amabo sis (=si vis) (för att mildra uppmaningen); se K. Brugmann, Grundriss..., II 3, § 717.

³⁷ Se J. Otrębski, Gramatyka..., III, s. 226 (§ 504).

159

I dialekterna kan man iaktta ett samband mellan imperativets och indikativens futurumformer: första person plural (och tredje person plural, jfr § 14) av imperativ utan -k kan också uttryckas med indikativens futurumform (jfr nešma ”låt oss bära” Lkv, pasidalìsma ”låt oss dela upp oss” Skp); i vissa dialekter har första person plural-formerna av imperativ med -k bildats efter indikativens futurumformer (se § 21)³⁸.

Spår av användning av två imperativtempus märks också i Kretinga-dialekten³⁹. Därför kan det kanske finnas skäl att anta att även andra dialekter under en viss tid hade två imperativtempus.

§ 18. Såväl i dialekterna som i äldre skrifter slutar imperativets andra person singular oftast med formanten -k. Fullständigare former är mycket sällsynta. De kan sluta på⁴⁰:

-i: šūki sällan Gršk, Plv; padėki Sb, se BM I 104, gulkį, palaukig Zt;

-ie: šūkie Smn, Jrb, darýkie Lp, Ršk, Grv, atadúokie Dglš, Tvr, Švnč, nesėdėkie Lz;

-a: vėskia Knv, baika ”sluta” Kp;

-ai: sakíkai Krtn⁴¹, tilėkai Ds, pa-gi-kinķkai VoL 490₃, pa-gi-žiūrėkai VoL 490₅, palaukai VoL 364₆,₇;₇, pasakýkai VoL 366₂₁.

I nutida dialekter slutar imperativets reflexiva former i andra person singular oftast på -is, t.ex.: neškis, juokis Ms, Vkš, Gerv, Jrb, KzR, Prn, sū.kis Rk, Sv, Tršk, Pnd, Ktk, Mlt osv. Ganska sällsynta är reflexiva former på -ies, t.ex.: juókies sällan Grš, Vlkv, nėškies Jrb, liáukies Dglš, Ršk, Tvr, eller på -ias, t.ex.: kiškias Vkš, Trk, sūkias Kal, nėškias Lkv, kėlkias Krž.

§ 19. Det är svårt att säga hur den fullständiga partikeln såg ut som blev imperativformanten -k. A. Schleicher och K. Brugmann (senare gjorde Ch. Stang och J. Otrębski en liknande gissning) antog att partikeln var k⁴². V. Poržežinskis⁴³ hävdade att det fanns två partiklar — ki och kie. F. Solmsen⁴⁴ menade att det kan ha varit ko eller ka.

Även ursprunget till formanten -k förklaras på olika sätt. Nästan alla språkforskare⁴⁵ förbinder denna formant med den slaviska partikeln ka. I ryskan används denna partikel med verbens

³⁸ Dessutom kan man anta att imperativets böjningsparadigm med -k (eik(i), eik-i-me, eik-i-te...) har bildats efter futurumets böjning (eisi, eisime...), jfr § 19.

³⁹ Se J. Aleksandravičius, Kretingos tarmės veiksmažodis, ”Vilniaus Valstybinio pedagoginio instituto Mokslo darbai”, vol. 8, 1959, s. 117 ff. (om några av dessa former, se not 41).

⁴⁰ Se A. Bezzenberger, Beiträge, s. 220 ff.; В. К. Поржезинский, Къ исторіи, s. 22 ff. för exempel som förekommer i äldre skrifter.

⁴¹ I Kretinga-dialekten har dessa former betydelsen av imperativens presens (se J. Aleksandravičius, anfört arbete, s. 117 ff.). -ai är här sannolikt en partikel som också används med andra verbformer, t.ex.: reikiai ”behövs”, eitai ”går”, reiksai ”kommer att behövas”, ėsaị ”kommer att vara” Krtn. Denna partikel kan inte vara en kvarleva av optativ imperativ, eftersom den förekommer i a-stamsformer (som vi har sett tenderar inte heller imperativ i a-stammar att blandas samman).

⁴² A. Schleicher, Handbuch..., s. 230; K. Brugmann, Grundriss..., II, 3, s. 957, § 889; J. Otrebski, Gramatyka..., s. 226; Ch. S. Stang, Verbum..., s. 248.

⁴³ В. К. Поржезинский, Къ исторіи..., s. 34.

⁴⁴ F. Solmsen, Etymologien. I. Slav. ka, ko, griech. κᾶ, κέ(v), KZ, vol. 35, 1899, s. 463 ff. (hädanefter: KZ, vol. 35).

⁴⁵ Se litteraturen som nämns i noterna 42–44; jfr även F. Miklosich, Vergleichende Grammatik der slavischen Sprachen, IV, Wien, 1867, s. 798.

160

imperativ- och konjunktivformer, t.ex. расскажи-ка, ложись-ко, поёшико, попейко, по-ёдему-ко, постоиму-ко⁴⁶.

Litauiskans pluraländelser i imperativ är -kime, -kite (inte *-mek(i), *-tek(i)). En liknande infixering av partikeln har iakttagits i den ryska Jaroslavl-dialekten: i talspråk — полюкаме vanligen (i stället för полюме-ка) och i sång выго-няйкаме⁴⁶.

Som synes har sambandet mellan litauiska -k och slaviska -ka iakttagits korrekt. K. Brugmann menar vidare att litauiska -k (liksom sanskrit kam, kám, avestiska kam, grekiska χέν, χέ, χά, doriska κά och fornkyrkoslaviska κъ, ryska ко, ка) härstammar från de indoeuropeiska pronomina *quom, *quem, *quā; V. Poržeziński menar att de härstammar från indoeuropeiska pronomina med stammarna⁴⁷*qui (> litauiska ki), *quā (> litauiska -kie).

A. Schleicher⁴⁸ jämförde partikeln -k med p, po (t.ex. taip, forn. taipo, kitaip, kaip, härledda ur stammarna ta, kita, ka)⁴⁹. E. Fraenkel har en liknande uppfattning; han förbinder imperativformanten -k med litauiskans postposition pi⁵⁰.

V. Toporov och O. Trubačov⁵¹ framförde en helt ny idé. Enligt deras uppfattning bildades litauiskans och ryskans imperativ med -k efter finsk-ugriskt imperativ med formanten -ka.

§ 20. Till vilka former fogades partikeln -k? Enligt A. Schleicher och K. Brugmann trängde partikeln in i imperativformer av typen duodi, imi. Men duodi, imi är former av presensstammen. Därför menade A. Schleicher att partikeln trängde in i de former där presens- och infinitivstammarna sammanföll. Så uppstod vid sidan av den äldre imperativen gelbi (1:a pers. singularis), gelbite (2:a pers. singularis) den nyare gelbki, gelbkite (senare gelbėk, gelbėkite).

Ch. Stang (och J. Otrębski) menar att grunden för imperativformerna med -k var sådana former av rotimperativ som ei⁵². Partikeln -k fogades tydligen sist till former som slutade på en konsonant (p, š eller annan). I vissa dialekter uttalas formanten -k i 2:a person singularis imperativ än i dag ibland inte när den föregås av en konsonant, t.ex.: nepil(k), paiń(k), kirp(k) (men gėrk) Jrb (i Jurbarkas dialekt kan k här falla bort efter alla konsonanter; det bevaras endast efter r); mė.s(k), lū.p(k), nė.š(k) Sy, at-nė.š(k) Plvn, atkimš(k) Kp, vėš šieną, nupėš vytą Dbk.

§ 21. Första person pluralis av imperativ med -k kan i vissa högaitiska dialekter ha ändelsen -ium; jfr bėki'um sällsynt Dkš, NŪt, Vlė, neš̌kium, neškiumės Prn, eikium Mrk, Prl, kėlki'um, kėlkiums, kėlkiumėms Slm, t. lėkium Plvn, duokium, diokiumus, prašksiumėms vanligen Pnm, vė.ški'um, vė.ški'um(e)s, vė.ški'umėms Sy⁵³.

⁴⁶ Jfr F. Solmsen, KZ, vol. 35, s. 463 ff.

⁴⁷ Även andra språkforskares uppfattningar skiljer sig åt; jfr H. Osthoff, Perfekt, s. 355; A. Bezzenberger, Beiträge..., 217 ff.; F. Solmsen, KZ, vol. 35, 463 ff.

⁴⁸ Se A. Schleicher, Handbuch..., s. 231.

⁴⁹ Jfr även slaviska pronomen: ryska мне-ка, тебе-ка (former som förekommer i ryska bylinor), serbiska тебе-ка ”dig”, naske ”oss”, vaske ”er”, bulgariska азика, азка ”jag”, менека ”mig”, тебека ”dig”.

⁵⁰ Se E. Fraenkel, BS, II, s. 41 ff.

⁵¹ Se В. Н. Топоров и О. Н. Трубачёв, Лингвистический анализ гидронимов Верхнего Поднепровья, Москва, 1962, s. 249—250.

⁵² Detta bekräftas särskilt av formen aik, som i Daugailiškis och Tverečius betecknar både imperativens presens och imperativens futurum.

⁵³ Jfr även išmuškium (och atadūokiem) Sb, išmuškium, eikium, se F. Specht, Litauische Mundarten, gesammelt von A. Baranowski, II, Leipzig, 1922, s. 193.

11. Lietuvių kalbos morfologinė sandara ir jos raida

161

Sådana former har uppkommit efter indikativens futurum i första person plural: i de dialekter där imperativens första person plural slutar på -kium har även futurumformerna -siu⁵⁴. Detta bekräftar återigen sambandet mellan imperativens och indikativens futurumformer (jfr § 7).

§ 22. Som vi har sett används imperativformer utan -k inte bara i de östliga dzūkiska dialekterna; de förekommer fortfarande sporadiskt i Kretinga, Linkuva, Panevėžys, Švedasai, Aleksandrãvelė och på andra håll.

De äldsta bevarade imperativformerna i litauiskan är den så kallade rotimperativen (t.ex. duo osv.). Dessa former finns numera hos tidigare atematiska verb och verb med (i)a-stam. Under den gemensambaltiska perioden började optativformen användas med imperativisk betydelse. Den imperativform av o- och i-stamsverb som nu används i litauiska dialekter har optativiskt ursprung. Den optativiska imperativen hos verb med (i)a-stam har nästan helt försvunnit. Det är oklart när kontaminerade imperativformer duod, šluoj, būn bildades i litauiskan.

De äldre imperativformerna i tredje person kan ha sammanfallit helt med imperativformerna i andra person singular. För att precisera tredje person imperativ började partiklarna te, ta, lai användas tillsammans med denna form, och senare tegu(l), tagu(l), testa(u), laigu(l), leigu(l). Numera uttrycks imperativens tredje person oftast med indikativens presensform i tredje person tillsammans med en partikel.

Imperativformen i första person plural är av senare ursprung än formerna i andra person singular och plural. Första person plural kan också uttryckas med indikativens presensform i första person plural.

Imperativformerna med -k bildades långt före de första skrifternas tillkomst. Man kan urskilja ett visst samband mellan imperativformer med formanten -k och indikativens futurumformer.

FÖRKORTNINGAR⁵⁵

AfslPh — Archiv für slavische Philologie, Berlin (från 1876).

AK — Anonym katekes från 1605.

BB — (su biblijos teksto nurodymais) Biblia tatai esti Wissas Schwentas Raschtas Lietuwischkai pergulditas per Jana Bretkuna Lietuwos Pleboną Karaliaucziuie (1590).

BM — Litauiska dialekter, samlade av A. Baranowski. Band I: Texter ur Webers efterlämnade papper, utgivna av Dr. Franz Specht... Leipzig 1920.

BP — Postilla tatai esti Trumpas ir Prastas Ischguldimas Euangeliu... Per Jana Bretkuna... Karaliaucziuie... 1591, I.

BS — Balticoslavica, I—III, Vilnius (1933—1938).

Bt — (su biblijos teksto nurodymais) S. Bythner, Naujās Testamentas... Pirma karta ant Svieto Lietuwiskzoj kalboj... Su didžiu dabojimu pergulditas. Lietuvos žmonėms ant iszganytingos naudos Iszspāustas. Drukawõjo arba iszspaude Spāustuwõj Reusnėro Karaliaucziuj’, Métu MDCCI.

⁵⁴ Futurumändelsen -sium har sannolikt uppkommit enligt förhållandet aisi-aisit = aisiu: x=aisium, se F. Specht, KZ, bd 55, s. 177.

⁵⁵ Utöver dessa förkortningar används i artikeln också de förkortningar av ortnamn som införts i ”Lietuvių kalbos žodynas”, se Lietuvių kalbos žodynas, bd 5. Vilnius, 1959.

162

Daw Pam — Dawadnas Pamokinimas om hur man bör uppföra sig i Litauen... för att troget kunna fullgöra det heliga prästämbetet. Karalauczuje, år MDCCXXX.

dažn. — ofta, den vanligaste formen.

DK — Litauisk katekes av N. Daukša, enligt 1595 års utgåva, omtryckt och försedd med förklaringar av E. Wolter. Sankt Petersburg, 1886.

DP — Postilla Catholicka, Tai est: Ižguldimas Ewangelia kiekwienos Nedelos ir szwętes per wissús metús. Av prästen Mikalojv Davkszą, kanik i Médnikai, översatt från polska. Med de äldstes tillstånd och godkännande, i Vilnius, vid Akademiens tryckeri... 1599.

Dtn — Dotenėnai, Švenčionys distrikt.

Gerv — Gerviniai, Raseiniai distrikt.

IF — Indogermanische Forschungen, Strassburg, Berlin och Leipzig (från 1892).

KlG — Den första grammatiken över det litauiska språket, Vilnius, 1957.

KN — (S. J. Telega). Kniga Nobaznistes Krikščioniszkos... omtryckt för andra gången i Kėdainiai... 1653.

Krd — Kirdeikiai, Utena distrikt.

Kret — Kretuonys, Švenčionys distrikt.

KZ — Tidskrift för jämförande språkforskning inom de indoeuropeiska språken, grundad av A. Kuhn, Göttingen (från 1852).

LKK — Frågor inom litauisk språkvetenskap, Vilnius (från 1957).

Ltk — Latakiškė, Ignalina distrikt.

Nūt — Naujoji Ūta, Prienai distrikt.

PK — Polska katekes med litauiska, eller en kort sammanställning på ett ställe av den kristna tron och plikten... Utgiven på hans nåds herr Málcherá Pietkiewicz, Vilnius’ lantnotarie, bekostnad. I Vilnius tryckte Stanisław Wierżeyski, år 1598.

Plvn — Palėvenė, Kupiškio rajon.

ret. — sällan, en mindre ofta använd form.

Ršk — Riešutėnai, Švenčionių rajon.

SD — Dictionarium trium lingvarum, In usum Studiosae Iuventutis, Avctore... Constantino Szyrwid... Quinta editio... Vilnae... MDCC.XIII.

SE — Summa Abā Trumpas iszguldimas Ewangeliw... Kiedaynise... 1653.

SP — Syrwids Punktay sakimu (Punkty kazań). Teil I: 1629. Teil II: 1644... herausgegeben von Dr. Franz Specht. Göttingen 1929.

St. balt. — Studi baltici, Roma, Instituto per L’Europa Orientale.

ukr. — ukrainska.

Vln — Enchiridion, Catechismas maszas, dael paspalitu Plebónu ir Koznadiju... isch Wokischka lieszuwia ant Lietuwischka pilnai ir wier­nai pergulditas, per Baltramieju Wilentha Plebona Karalauczuje ant Schteindama. Ischspaustas Karalauczu per Jurgi Osterbergera, Metu... MDLXXXIX.

OM UTVECKLINGEN AV IMPERATIVFORMER

D. SKURKAITĖ

Sammanfattning

I vissa dialekter i Litauen och i äldre skriftliga källor används imperativformer av två slag: med formanten -k och utan den. Imperativ utan formanten -k är utbredd i de östliga dzukiska dialekterna (Dukštas, Ignalina, Švenčionėliai, Švenčionys, Tverečius); i andra dialekter förekommer endast enstaka imperativformer utan -

11*

163

k: imti, neši (Dusatos, Svėdasai, Daugailiai), im (Šešikai), klaušai (Bridai, Linkuva, Panevėžys), imti, begi (Kretinga).

Den äldsta bevarade imperativformen är imperativtypen duo. Former av denna typ bildas numera av verb med atematisk stam och av verb med stam på -(i)a.

Sedan den urgammalbal tiska perioden har optativformer ingått i imperativsystemet. I de litauiska dialekterna är imperativformerna av verb med stam på -o och -i numera optativa till sitt ursprung.

Imperativens tredje person uttrycks numera med indikativens singularform tillsammans med partiklarna te, ta, lai, lei, tegu(l), tagu(l), testa(u), laigu(l), leigu(l). I många dialekter har också andra imperativformer i tredje person bevarats; de bildas med hjälp av partiklarna te, tegu(l), lai, laigu(l), testa och andra, liksom imperativformer i andra person utan formanten -k.

Imperativformerna i första person plural uppstod i litauiskan senare än formerna i andra person singular och plural. Innan de bildades (och även i dag) användes presens indikativ i första person plural i imperativfunktion.

Imperativ med formanten -k uppstod långt före de första skriftliga källorna. Det kan med säkerhet konstateras att dessa bildningar har samband med futurum indikativs former.