LIETUVIŲ KALBOS MORFOLOGINĖ SANDARA IR JOS RAIDA

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

OM DEN LITAUISKA SPRÅKETS MORFOLOGISKA STRUKTUR OCH DESS UTVECKLING

(I stället för en inledning)

A. VALECKIENĖ

§ 1. Språkets morfologiska struktur grundar sig på ordformer. De flesta ord har i språket inte bara en, utan flera eller ett tiotal former. Ordformerna förenas av ordets lexikala betydelse. Ord och deras former kännetecknas också av grammatiska betydelser, som är mycket abstrakta. En och samma grammatiska betydelse kan finnas hos inte bara ett enskilt ord eller en enskild form, utan hos en hel grupp av dem. De grammatiska betydelserna uppfattas genom hur ord och former i språket förhåller sig till andra ord och former. De är också nära förbundna med ordens lexikala, det vill säga konkreta, betydelser. V. Vinogradov framhåller att ordets grammatiska betydelse organiskt ingår i varje enskilt ords betydelsestruktur¹.

Utifrån ordens grammatiska betydelser, deras morfologiska egenskaper och syntaktiska funktioner urskiljer man i traditionell språkvetenskap vissa ordgrupper, eller typer, som kallas ordklasser. Ordklasserna (substantiv, adjektiv, räkneord osv.) utgör de grundläggande morfologiska kategorierna. Som morfologiska kategorier betraktas också de allmänna morfologiska egenskaper som är typiska för en ordklass och omfattar dess ord (t.ex. genus, numerus, kasus osv.). De yttre uttrycksmedlen för dessa morfologiska kategorier, vilka också bestämmer ordtypernas morfologiska struktur, är ordformerna. Den grammatiska betydelsen hos de former som bildar en viss morfologisk kategori är samtidigt den morfologiska kategorins betydelse. Morfologiska kategoriers båda sidor (den formella och den semantiska) bildar en odelbar helhet.

§ 2. Ordformer har oftast yttre, formella kategorimarkörer. I språk av flekterande typ (dit även litauiskan hör) utgörs sådana markörer vanligen av olika affix (ändelser, suffix, prefix). Ibland bildas ordformer genom olika vokalväxlingar (så kallad ”inre flexion”), betoning och accent. Dessa senare formbildningsmedel kombineras i litauiskan vanligen med affix. I litauiskan, liksom i andra besläktade språk, används också analytiska

¹ В. В. Виноградов, Русский язык, Москва—Ленинград, 1947, p. 33.

5

former, bildade av ett självständigt ord och ett hjälpord som saknar egen nominal funktion. De analytiska formernas grammatiska betydelse uppstår inte ur betydelsen hos formens beståndsdelar, utan genom hela förbindelsens semantiska syntes. Det är helt nya former med en egen, specifik grammatisk betydelse. I litauiskan är analytiska verbformer, så kallade sammansatta former, typiska; vid sidan av de enkla formerna bildar de ett självständigt system för böjning efter person. (Strukturen och huvudfunktionerna hos litauiska verbs sammansatta perfektformer, jämförda med de enkla formerna, behandlas i denna publikations artikel ”Sammansatta perfektformer av verbets tempus och modus i litauiskt litteraturspråk”.)

§ 3. Morfologiska kategorier uttrycks inte genom ett enskilt ords morfologiska egenskaper, utan genom helheten av funktionellt sammanfallande former. Till exempel har substantivens genuskategori i litauiskan flera formella kategorimarkörer. Maskulina former kännetecknas av nominativ singularisändelserna -as, -is, -ys, -us, -uo; feminina former av ändelserna -a, -ė, -i, -is, -uo. Nominativformer i singularis av maskulina och feminina ord med samma ändelse skiljs åt genom andra former i deklinationssystemet för ord inom samma grupp. Exempelvis har maskulina substantiv med nominativsingularisändelsen -is dativsingularisändelsen -iui (dantis, dančiui), medan feminina substantiv med samma nominativsingularisändelse har dativsingularisändelsen -iai (akis, akiai), och så vidare. Morfologiska kategorier fungerar alltså i språket vanligen som system av vissa former. Inom systemet är den grammatiska formen tillräckligt entydig även utan en särskild kategorimarkör. Till exempel har man i litauiskan, vid sidan av paradigmet för räkneordet ”10”: dešimtis, dešimties, dešimčiai, dešimtį, dešimtyje, också fått genomslag för följande paradigm: dešimt, dešimties||dešimt, dešimčiai, dešimt, dešimtimi, dešimtyje. I det senare systemet förstås formen dešimt, som saknar en formell kasusmarkör, som nominativ-, ackusativ- och ibland genitivform i singularis.

Formella markörer för olika morfologiska kategorier kan sammanfalla. Till exempel markerar ändelsen -as i litauiskan synkretiskt genus-, numerus- och kasuskategorierna hos nominalord och pronomen, det vill säga ord med ändelsen -as karakteriseras grammatiskt som maskulina nominativformer i singularis.

Vissa oböjliga ord kan också sakna yttre, formella kategorimarkörer. Till exempel framträder prepositioners egenskaper och grammatiska betydelse som morfologisk kategori genom vilka ord en viss preposition förenas med (därför skiljer man mellan prepositioner som styr genitiv, ackusativ och andra kasus).

§ 4. När man inom morfologin undersöker ordformer kan man inte frigöra sig från hela ordets och ordtypernas morfologiska struktur. På så sätt omfattar morfologin inte bara läran om ordformer och deras system, utan också om morfologiska ordtyper och morfologiska ordegenskaper — om hela ordets morfologiska natur, även när det inte kan delas upp morfologiskt.

6

Inom morfologin studeras vanligtvis också ordbildningssätt. Om man undantar sammansättning som ett särskilt ordbildningssätt sammanfaller de övriga huvudsakliga medlen för bildning av ord och ordformer (suffix, ändelser, prefix). I litauiskan kan samma ändelse vara både ett medel för att bilda ett nytt ord och en formmarkör, till exempel: jaunis (bror) är en avledning med ändelsen -is från jaunas; ändelsen -tis anger också att denna avledning är maskulinum singularis nominativ. (Ordbildningsområdet representeras i denna publikation av artiklarna: ”Om undersökningen av hydronymers bildning” och ”Litauiskans sammansatta partiklar”.)

Morfologins studieobjekt är nära förbundet med syntaxens objekt — fraser och satser. Ordens syntaktiska funktion är ett av kriterierna för indelningen i ordklasser. Ordens grammatiska betydelse framträder också genom deras syntaktiska funktion och deras relation till andra ord i satsen. Den grammatiska betydelsen hos vissa morfologiska kategorier blir begriplig enbart genom syntaktisk analys. Till exempel uppfattas prepositionens grammatiska betydelse i fraser med de ord vilkas syntaktiska relationer den markerar (vanligtvis verb och substantiv). (Se artikeln ”Prepositionen į:s betydelser och bruk i nutida litauiska” i denna publikation.) Å andra sidan beror lagarna för ordens kombination i satsen ibland också delvis på särdragen i ordens morfologiska struktur. Participen är ett tydligt exempel på detta. Particip har morfologiska egenskaper både från verb och adjektiv. Därför kan de ha både attributiv och predikativ funktion (den senare funktionen har de i berättande språk). Dessutom har vissa particip en slags mellanliggande funktion mellan predikativ och attributiv. I sådana fall uttrycker de en underordnad handling eller ett tillstånd i satsen och har dubbla syntaktiska relationer till andra ord; funktionellt är sådana particip knutna till ordet som uttrycker huvudhandlingen (vanligtvis ett verb) och till ordet som uttrycker handlingens subjekt (vanligtvis ett substantiv), jfr: Barnet slutade springa, utmattat. Denna senare funktion hos particip behandlas i artikeln ”Attributiv-predikativ användning av litauiskans particip” i denna publikation. Här framträder också särdragen i själva participkategorins morfologiska struktur särskilt tydligt.

§ 5. Språket förändras hela tiden. ”Varje period i språkets utveckling skapar något nytt, och detta utgör, medan språket gradvis förändras, grunden för dess fortsatta utveckling”². Både ordförrådet och den grammatiska strukturen förändras i språket, men inte i samma grad. Förändringar i ordförrådet är något mer märkbara. Varje ny förändring i samhällsordningen berikar språket med nya ord, medan vissa ord faller ur bruk. Språkets grammatiska struktur, och i synnerhet den morfologiska, förändras mycket långsamt och obetydligt. Men över en längre tid kan även här vissa förändringar iakttas: ordformer och formsystem förändras, ordens och ordformernas grammatiska betydelse förändras och de morfologiska kategoriernas natur skiftar, och till och med nya morfologiska kategorier uppstår.

² I. A. Baudouin de Courtenay, Utvalda arbeten i allmän språkvetenskap, bd 1, Moskva, 1963, s. 67.

7

I litauiskan hör dualisformerna till de mest karakteristiska former som håller på att försvinna; de förekommer fortfarande i skönlitterära verk och i vissa dialekter. Som system används dualisformerna endast i den västra delen av den samogitiska dialekten. I de övriga dialekterna har inte längre alla ord dualisformer (vanligtvis bara vissa äldre ord, vars betydelse har samband med människan själv eller hennes livsföring). Inte heller används längre dualisformer i alla kasus (maskulinum nominativ-ackusativ är vanligare, till exempel: dù výru). Substantivens dualisformer förekommer vanligtvis tillsammans med räkneorden dù, dvi, abù, abi. (Se artikeln ”Substantivens dualis i litauiskan” i denna publikation.) Det kan konstateras att dessa räkneords dualisformer, som har etablerats som norm, genom principen om kongruens i satsen hjälper motsvarande dualisformer hos substantiv att leva kvar en tid till.

Arkaiska i litauiskan är även de postpositionella lokalkasus som bildats av olika kasus med postpositioner, särskilt adesiv och allativ. Av dessa två kasus förekommer endast enstaka stelnade former i nutida litauiska (till exempel: velniõp, vakarõp, namiẽpi med flera). De är mer allmänt kända från äldre texter. Illativ är fortfarande levande i de östliga höglandslitauiska dialekterna och används efter rörelseverb (išėjo miškañ). På vissa håll visar detta kasus redan tecken på att försvinna: det blandas ihop med inessiv (miškė). (Denna publikation innehåller en artikel om historien bakom pluralformerna av inessiv.)

Ordformer som håller på att försvinna isoleras i språket och lever kvar en tid som vissa relikter. Ibland bevaras de mycket länge i fraseologiska uttryck. Men när vissa former försvinner uppstår andra former med samma funktion. Därför förblir språkets grammatiska system intakt, och språket fyller sin kommunikativa funktion utan hinder. Till exempel har prepositionskonstruktioner etablerats i det litauiska standardspråket i stället för postpositionella lokalkasus (åker till staden, går hem||mot hemmet, bor hos oss med flera). Funktionen hos former som håller på att försvinna kan också övertas av andra former som finns i språket. Till exempel övertas dualisformernas funktion av pluralformer³. Därmed förändras pluralformernas grammatiska betydelse något, liksom själva tal-kategorins karaktär.

§ 6. En av de mest märkbara processerna i utvecklingen av språkets grammatiska struktur är lexikalisering, eller adverbialisering, av enskilda kasusformer. När språket gradvis förändras frigörs vissa ords kasusformer från sina paradigm, förlorar varje grammatisk förbindelse med formerna i de övriga kasusen (och därmed också sin tidigare grammatiska betydelse) och blir självständiga — de lexikaliseras. De börjar fylla nya funktioner, som adverb. Den gemensamma formella kasusmarkören (en stelnad ändelse) förlorar sin kategoriska betydelse när formen har brutit sina tidigare förbindelser med hela paradigmet. Därmed är de former som ur nutida språksynpunkt har adverbialiserats-

³ Troligen började dualisformerna försvinna just därför att de grammatiskt stod i motsats till singularformerna tillsammans med pluralformerna.

8

former av kasus som har adverbialiserats kan inte längre jämföras med andra former som har bevarat samma ändelse och kasusbetydelse. Alla kasusformer som fungerar som adverb är inte lika frigjorda från sitt böjningssystem. Vanligen betraktas kasusformer som adverbialiserats som sådana när det inte längre går att lägga till ett attribut till dem. Utifrån isolerade kasusformer kan nya adverb bildas med samma formant. På så sätt kan en isolerad kasusform i ett annat system av grammatiska företeelser (adverbskategorin) åter bli produktiv. (Se i denna utgåva artikeln ”Adverbialisering av genitiv singularis och adverb med formanten -(i)os, -ės i nutida litauiska”. I denna utgåva trycks även en annan artikel från adverbskategorin: ”Adverb med formanten -(i)ai i de nordvästliga höglandsmålens dialekter”.)

§ 7. Språkets morfologiska struktur är ett komplext system. Alla morfologiska företeelser hänger samman. När en företeelse förändras, förändras även andra något. Ibland kan en liten, obetydlig förändring i det morfologiska systemet orsaka andra, mycket stora förändringar. Analogilagen är av mycket stor betydelse för språkets morfologiska systems utveckling. Former som bildar system påverkar varandra. Utifrån formen av ett visst kasus i ett paradigm jämnas motsvarande kasusformer i andra paradigm ut, eller också jämnas hela paradigm av en annan typ ut efter paradigm av en typ. I vissa fall förändras till och med det lexikala morfemet. I litauiskan, liksom i andra indoeuropeiska språk, består till exempel paradigmen för första och andra personens pronomen av suppletiva former, det vill säga enskilda kasus i dessa paradigm har olika rötter, jfr lit. àš, manẽs, màn osv., mēs, mūsų, mùms, mùs osv. I första personens pronomenparadigm i singularis skiljer sig nominativroten àš från roten man- i de övriga kasusen; pluralparadigmet är ännu mer varierat i standardspråket. Här kan man urskilja ända upp till fyra rötter (mės, mūs-, mum-, mùs). I dialekterna jämnas första personens pronomenparadigm i pluralis ut genom analogi. Utifrån pluralformerna i dativ och instrumentalis, som har roten mum-, bildas även formerna i andra indirekta kasus med samma rot, t.ex.: gen. mumį, mùmi, mum̃, mumės, gal. mumùs, mumìs, mùms och mumì, mùmi, mùm (som genitivformer), lok. mumysè, mumisè, mumẽs, mumỹ (jämte mùsyje); ill. mumỹsna. En liknande analogi äger rum i andra personens pronomenparadigm i pluralis. Paradigmen för första och andra personens pronomen i singularis och pluralis, som skiljer sig åt genom sina rötter, är sinsemellan mindre sammanlänkade än motsvarande paradigm för andra pronomen eller substantiviska ord. Ur betydelsesynpunkt kan pronomenformerna àš och mēs, tù och jūs också behandlas som självständiga ord. Därför sker analogisk formbildning mellan paradigmen för pronomenen àš och mēs, tù och jūs. Singularformerna påverkar pluralformerna. Många av de tidigare nämnda och andra pluralformerna i olika kasus har till exempel ändelser motsvarande de berörda kasusen i singularis, jfr: gen. pl. mumį (efter gen. sg. manį, med nasalvokal efter mönstret för substantivens ackusativ singularis), mumės (efter gen. sg. manẽs, med ändelsen för substantiv med ė-stam), mùm (kan

9

ske efter den strukturellt likartade gen. sg. mán (av ett enda lexikalt morfem), som har förkortats fonetiskt från manė), mūsų (efter mano); dat. pl. mūmienai (efter dat. sg. mānienai med den gamla ändelsen -ie <ei, jfr fornpreuss. mennei), ack. pl. mūmi (efter ack. sg. mànį) och mumį, mūm, som genitivformer i pluralis, lok. pl. mùmy, mùsyje (efter lok. sg. manỹ(ję)), mumės (efter lok. sg. munė (samog.), med den gamla substantivändelsen för i-stammar -ė, till vilken pluralens karakteristiska -s har lagts till), adess. pl. mùsip (efter adess. sg. manip) osv.

Litauiskans substantivböjning och böjningen av pronomen med genus har haft stor påverkan på den säregna böjningen av första och andra personens pronomen; jfr former av första personens pronomen bildade efter motsvarande kasusformer hos i-stamsubstantiv: gen. sg. munės (samog.), instr. sg. manim(i), lok. sg. manyje, munė (samog.), lok. pl. mumys(ė); efter motsvarande kasusformer hos pronomen med genus: instr. pl. m umais (efter jais), lok. pl. mūsuose (efter juose), dat. pl. mūmiem (troligen efter jiem) osv. I böjningen av pronomen utan genus finns många olika analogier som korsar varandra; att undersöka dem är en uppgift för en separat artikel.

Förändringar inom ett språkområde övergår ofta till ett annat, till exempel från fonetik till morfologi. På grund av att vissa kasusändelser har sammanfallit fonetiskt i enskilda paradigm håller böjningen av u-stamsubstantiv och -adjektiv på att försvinna i litauiskan, liksom substantivens konsonantstamsböjning; även i-stamsubstantivens böjning har lidit betydande förluster. Därför får böjningen av a- och ia-stammar allt större utbredning och betydelse.

§ 8. När språkets morfologiska struktur utvecklas framträder under en viss tid vissa former eller formsystem som produktiva, medan andra finns kvar vid sidan av de produktiva som sekundära parallellformer eller undantag. Det finns alltså hela tiden så kallade dubbelteformer bland språkets morfologiska former. Produktiva och mest använda former registreras vanligen som normerade former i grammatiker. Formernas produktivitet, och därmed även vissa grammatiska normer, förändras emellertid också. Under varje period i språkets utveckling finns det morfologiska företeelser som är mer stabila och andra som förändras mer. Inom det område där förändringar äger rum kan de grammatiska normerna ändras även under en kort period av språkutvecklingen. Jämfört med J. Jablonskis grammatik från 1901 betraktas till exempel numera andra former som normerade för vissa kasus hos u-, i- och konsonantstamsböjda substantiv, jfr i J. Jablonskis grammatik nom. pl. ãkmenės, šėsers, dùkteres, men mėnesiai (numera ãkmenys, šėserys, dùkte-rys), lok. sg. sūnūje, žmogūje, vaisiūje, puōdžiūje (numera sūnuje, žmoguje, vaisiuje, puōdžiuje), instr. sg. patimi (numera pačiu), lok. sg. patimė (numera pačiame) osv.

När man undersöker språkets morfologiska struktur och dess utveckling är det viktigt att för varje period i språkets utveckling lyfta fram produktiva och improduktiva former samt fastställa utvecklingsriktningen för vissa morfologiska företeelser och för hela det morfologiska systemet.

10