GRAMATINĖS KATEGORIJOS IR JŲ RAIDA

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XVIII (1978)

N. SLIŽIENĖ

OM VERBENS VALENS

Av alla ordklasser utmärker sig verbet särskilt genom sina konstruktiva egenskaper. Därför betraktas det på senare tid av många lingvister som satsens centrum, vilket organiserar satsens övriga ord. B. Abramov, som delade in alla ords kombinatoriska potentialer i centripetala, vilka visar ett ords beroende av ett annat, och centrifugala, vilka visar ett ords dominans över ett annat ord, påpekade att verbet är det enda som i satsen endast har centrifugala potentialer (Абрамов 1966). Denna egenskap hos verbet, att knyta andra ord till sig, kallas på senare tid allt oftare verbets valens, även om lingvisterna ännu inte är eniga om fenomenets väsen och omfattning. I den här artikeln ska vi i stora drag beskriva de viktigaste uppfattningarna bland valensforskare och ange vår ståndpunkt i frågan. Huvudvikten kommer att läggas vid undersökningar av verbens valens.

1. VALENSFORSKNINGENS HISTORIA

Termen valens är hämtad från kemin och har tillämpats på vissa kombinationspotentialer hos ord. Inom språkvetenskapen började L. Tesnière, en av de mest framstående skaparna av valensteorin, använda den först (1934; 1953; 1959). L. Tesnière talade endast om valensen hos verbet som satsens centrum. Han jämförde verbgruppen med ett litet drama, där man kan urskilja en process, aktörer och vissa omständigheter. I den strukturella syntaxens perspektiv handlar det om verbet, handlingens deltagare (actants) och omständigheterna (circonstants) (Tesnière 1959: 102—29). Aktanterna deltar i handlingen oberoende av hur aktiva de är. I meningen Alfredas duoda knygą Šarliui är till exempel, förutom Alfredas, även Šarlis och boken deltagare i handlingen. Antalet aktanter är begränsat. L. Tesnière jämförde verbets förmåga att knyta till sig ett visst antal aktanter med en atoms valens och kallade den också valens. Utifrån antalet aktanter delade han in alla verb i avalenta (utan aktanter), envalenta (med en aktant), tvåvalenta (med två aktanter) och trevalenta (med tre aktanter) (Tesnière 1959: 238—82). L. Tesnière räknade endast substantiv eller deras motsvarigheter som aktanter, och dessutom bara tre av deras kasus: subjektets nominativ samt objektets ackusativ och dativ. Allt annat var för honom omständigheter (circonstants), vilkas antal antogs vara obegränsat och vilka uttrycks med adverb eller deras motsvarigheter. L. Tesnière tog inte hänsyn till att även dessa så kallade omständigheter ibland är nödvändiga för verbet, och beaktade dem därför inte när han klassificerade verben.

I dag förstås valens i betydligt vidare bemärkelse. Man talar inte bara om verbets, utan också om substantivets, adjektivets och adverbets valens (Sommerfeldt 1971; Sommerfeldt — Schreiber 1974; 1975; Bondzio 1971: 90—1). Inom den sovjetiska språkvetenskapen nämns yttre och inre valens; den senare fastställs på ordledsnivå (Степанова 1973: 31—61). Men både sovjetiska,

107

och utländska lingvister ägnar störst uppmärksamhet åt verbets valens, eftersom den är avgörande för satsens struktur. Särskilt mycket arbete på detta område har utförts av tyska lingvister¹. På senare tid har man också börjat intressera sig för litauiska verbs valens (Енюшене 1970; Geniušienė 1971).

Även om mycket har skrivits om verbens valens råder det fortfarande ingen enighet om vad som ska räknas som valens, vilka dess gränser är och vilken nivå den hör till. Under sådana omständigheter kan det inte heller vara tal om en enda definition som alla accepterar.

1.1. Om förståelsen av valensens omfattning

1.1.1. Vissa språkvetare tenderar att med valens avse verbets grammatiska relationer till alla ord som är beroende av det, det vill säga det som också kallas verbets förmåga att förena sig med andra ord (”сочетательная способность”, ”Fügungspotenz”). Till exempel definierade S. Kacnelson, den förste som använde termen valens inom den sovjetiska språkvetenskapen, fenomenet i allmänhet som ”ordens egenskap att på ett visst sätt realiseras i en mening och ingå i vissa kombinationer med andra ord” (Кацнельсон 1948: 132)². Valens förstådd på detta sätt omfattar inte bara subjekt- och objektrelationer, utan även alla adverbiella relationer mellan verbet och andra ord. Ett så stort antal förbindelser kan inte vara relevanta för den syntaktiska klassificeringen av verb. Många adverbiella bestämningar kan till exempel förekomma vid nästan varje verb (i går gick, åt, tänkte, regnade, stack, arbetade osv.)³.

När valens förstås så brett klassificeras verb i regel endast utifrån så kallad nödvändig eller obligatorisk valens. Med nödvändig valens avses endast de relationer mellan verbet och andra ord vilkas realisering är tillräcklig för att meningen ska vara grammatisk. Alla verbets övriga potentiella relationer betraktas som fakultativ valens.

Gränserna mellan nödvändig och fakultativ valens är emellertid oftast oklara, eftersom två kriterier som inte helt sammanfaller likställs när man skiljer mellan dem. Det sägs att verbet självt bestämmer den nödvändiga omgivningen, att den krävs av verbets semantik, medan den fakultativa omgivningen endast är potentiell (Почепцов 1969: 66–9; Pocheptsov 1970: 867; Geniušienė 1971: 8). Å andra sidan hävdas det att nödvändig valens alltid realiseras i meningen, att den nödvändiga omgivningen utgör det verbala satsledets nödvändiga minimum och att hela den syntaktiska konstruktionen blir ofullständig om någon erforderlig form utelämnas. Fakultativa element är däremot oregelbundna, kan ansluta sig till nästan vilket verb som helst, och den syntaktiska konstruktionen förlorar varken sin semantiska eller strukturella fullständighet utan dem (Адмони 1958: 113; Почепцов 1969: 69; Geniušienė 1971: 9; Лейкина 1961: 11; Болдырева 1970: 20; Иванчикова 1965: 85–6). I själva verket realiseras den syntaktiska omgivning som bestäms av verbets betydelse inte alltid fullständigt; vissa av dess element kan förbli orealiserade utan att konstruktionens betydelse eller struktur påverkas. Till exempel saknas instrumentell kasusform med instrumentell betydelse mycket ofta i den syntaktiska konstruktionen, och därför betraktas den rentav som fakultativ (Geniušienė 1971: 12). Men den bestäms ju av den

¹ Östtyska språkvetare utarbetade och publicerade först av alla en valensordbok över tyska verb (Helbig–Schenkel 1969). År 1973 utkom en andra, utökad och reviderad upplaga av ordboken, som återutgavs 1975 (Helbig–Schenkel 1973; 1975). De sammanställde dessutom en publikation särskilt ägnad åt valensfrågor, se: Beiträge zur Valenztheorie. Halle (Saale), 1971.

² E. Geniušienė definierade valens på ett liknande sätt: ”Verbets valens är dess förmåga att förena sig med substantiv, adjektiv och andra ordklasser” (Geniušienė 1971: 8).

³ ”Adverbiella positioners diagnostiska kraft är liten och i många fall praktiskt taget lika med noll. Dessa positioner kan ingå i distributionsformeln för verb i de mest skilda klasser”, skriver J. Fomenka (Фоменко 1975: 6). Å andra sidan: ”Av verbets hela omgivning är endast de led relevanta som utgör verbets nödvändiga distribution, särskilt de vars närvaro i meningen krävs av verbets semantik” (Pocheptsov 1970: 867).

108

betydelsen hos vissa verb (plöjde med traktor, skar med kniv, slog med käpp osv.). Dessutom har instrumentalformen ibland betydelse för den syntaktiska klassificeringen av verb. I mening (1) visar den till exempel, trots att den kan utelämnas, att verbet jaga bort har en annan betydelse och används syntaktiskt på ett annat sätt än i mening (2), där den inte behövs.

(1) Svansen jagar bort flugorna. (2) Flickan skakar (dammsiktar) de mjöldammiga säckarna.

Även prepositionsfraserna i meningarna (3) och (4) skulle kunna utelämnas utan att meningarna upphörde att vara grammatiska, men de bestäms av verbets betydelse; de signalerar till och med olika betydelser hos verbet džiauti:

(3) Mor torkade kläderna på ett rep. (4) Hon lurade pengar, kläder och andra saker av människor.

Veiksmažodžio susiginčyti būtinaisiais determinantais E. Geniušenė (1971: 13) laiko tik vardininką ir konstrukciją dėl + kilmininkas, bet juk šio veiksmažodžio reikšmė suponuoja ir kontrაგენტo reikšmės realizaciją, pavyzdžiui, su + įnagininkas (susiginčijo — kas? su kuo? dėl ko?). Taip pat ir veiksmažodis pasakoti determinuoja ne tik agento vardininką ir turinio reikšmės prielinksninę konstrukciją (apie + galininkas), bet ir adresato naudininką (pasakoja — kas? kam? apie ką?).

Vi ser alltså att verbets nödvändiga omgivning, fastställd med hänsyn till dess förmåga att bestämma, och den nödvändiga omgivning som avgränsats på grundval av dess nödvändiga syntaktiska realisering inte sammanfaller. Hur kan det då finnas tydliga gränser mellan nödvändig och fakultativ valens?

1.1.2.

Andra lingvister anser att verbvalens endast omfattar de kombinationspotentialer som impliceras av verbets betydelse och som är relevanta för klassificeringen av verbens syntax. G. Helbig, som sannolikt skrivit mest om verbvalens, beskrev till exempel fenomenet som verbets förmåga (Fähigkeit) att öppna vissa ”lediga platser” för sig, vilka måste fyllas av obligatoriska eller fakultativa partner (Mitspieler) (Helbig – Schenkel 1975: 49). De satskonstituenter som fogas till verbet men inte upptar någon av dess ”lediga platser” kallar G. Helbig fria angivelser (freie Angaben). Verbet wohnen ”bo” kräver till exempel en platsangivelse, medan sterben ”dö” inte gör det, jfr: Er wohnte in Dresden; Er starb in Dresden (Helbig—Schenkel 1975: 38).

G. Helbig fastställer verbets valenspartner med utgångspunkt i satsens djupstruktur: där finns obligatoriska och fakultativa partner, men inga fria angivelser. När han analyserar en sats urskiljer han konstituenter som motsvarar den logiska predikatens argument — dessa är verbets partner. De konstituenter som kan betraktas som potentiella självständiga predikat betraktar han som fria angivelser. Till exempel delar G. Helbig upp satsen Die Kinder badeten an der Spree i Die Kinder badeten och Das Baden war (geschah) an der Spree, vilket innebär att platsangivelsen inte ingår som argument i det predikativa strukturen hos verbet baden. Satsen Berlin liegt an der Spree låter sig däremot inte delas upp på detta sätt, eftersom den motsvarar ett enda tvåställigt predikat R (a, b) (Helbig 1971 b: 274).

För att skilja mellan obligatoriska och fakultativa partner använder G. Helbig en transformation där led (konstituenter) i satsens yttre struktur elimineras: fakultativa partner kan utelämnas utan att satsen därför upphör att vara grammatisk, medan obligatoriska partner inte kan utelämnas.

Dessa kriterier som G. Helbig föreslagit är intressanta och värda att uppmärksamma, men problemet är att det första av dem, som förutsätter en tydlig förståelse av djupstrukturen, är svårt att tillämpa. Begreppet djupstruktur är överlag ännu inte särskilt klart inom språkvetenskapen, och G. Helbig förstår det dessutom på sitt eget sätt: som någon sorts ”hjälpsyntaktisk nivå”, som ligger nära den logiska strukturen (1971b: 274) och som skiljer sig från den generativa grammatikens djupstruktur genom en ännu större grad av abstraktion och universalitet (1969: 162).

109

1.2. Tre valensnivåer och tre valensforskares uppfattningar

En aktuell och livligt diskuterad fråga är vilken nivå valensrelationerna hör till. Oklarheter har uppstått på grund av valensteorins grundare L. Tesnière, som lämnade denna fråga otydlig och dessutom, som W. Bandži påpekat (1971: 88), blandade samman olika nivåer genom att identifiera aktanter, som hör till den semantisk-logiska nivån, med kasus-konstituenter, som hör till den grammatiska nivån.

Numera ställs frågan vanligen på följande sätt: är valens en formell eller abstrakt kategori, hör den till uttrycks- eller innehållsnivån (Helbig 1971b: 279; Helbig – Schenkel 1975: 63)? Om den är en formell kategori kan den undersökas i varje enskilt språk som ett specifikt fenomen; om den däremot är abstrakt är den universell och kan beskrivas med hjälp av relationslogik.

1.2.1. G. Helbig skiljer mellan logisk, semantisk och syntaktisk valens, vilka fastställs på motsvarande nivåer och återspeglar förhållandet mellan verkligheten, medvetandet och språket (Helbig 1971b: 280; Helbig – Schenkel 1975: 65–6). Logisk valens är förhållandena i verkligheten, formulerade som propositionsstrukturer, det vill säga som predikat med flera lediga platser. Som propositionens operatorer betraktas vanligtvis verb, och som det logiska predikatets argument nominala uttryck; det viktigaste är dock inte denna språkliga realisering, utan att det handlar om ett logiskt predikat med ett visst antal argument. Logisk valens är icke-språklig och därmed universell.

Semantisk valens är verbens krav på kontextpartner med vissa särskiljande betydelsedrag och deras oförmåga att ha partner med andra betydelsedrag. G. Helbig betraktar alltså selektionsrestriktioner som semantisk valens; dessa regleras av den semantiska samordningen mellan verbet och dess partner.

G. Helbig tolkar semantisk valens vidare än logisk valens och, som vi senare ska se, syntaktisk valens. Logisk och syntaktisk valens omfattar endast relationerna mellan verbet och dess partner, medan semantisk valens också omfattar verbets relationer till fria angivelser. De senare, hävdar G. Helbig, ”kan fritt läggas till och tas bort syntaktiskt, men begränsas enbart av den semantiska valensen” (Helbig 1971b: 280).

Andra författare definierar semantisk valens snävare. W. Flämig (1971: 109) beskriver den till exempel så här: ”Verbets semantiska valens reglerar fyllningen av lediga platser med semantiskt motiverade partnerklasser, det vill säga verb kräver partner — ord med vissa särskiljande betydelsedrag som motsvarar deras roll i förhållandena i verkligheten: agent, patient, produkt, utgångspunkt eller slutpunkt, plats... En lämplig partner — ett ord — väljs på grundval av den semantiska samordningen mellan verbet och dess bestämningar, vilken i sin tur motiveras av förhållandenas struktur i verkligheten.” Så förstådd skiljer sig den semantiska valensen till sin omfattning inte från den logiska och syntaktiska valensen.

G. Helbig beskriver syntaktisk valens som fyllningen av obligatoriska eller fakultativa lediga platser; platsernas antal och art är sådana som verbet kräver i varje enskilt språk.

G. Helbig betonar att dessa nivåer, trots att de är nära förbundna med varandra, inte är identiska och inte kan återges isomorfiskt som en följd av varandra, eftersom abstrakta relationer inte alla realiseras på samma sätt i språket, än mindre i olika språk. Verben helfen ”hjälpa” och unterstützen ”detsamma” förutsätter till exempel samma abstrakta logiska relation, som kan skrivas R (a, b), men argumentet b realiseras syntaktiskt på olika sätt (helfen kräver dativ, medan unterstützen kräver ackusativ). Det behövs särskilda regler för överföring från en nivå till en annan, men dessa skulle behöva vara mycket komplicerade, och därför har ingen hittills utarbetat sådana (Helbig 1969: 167; 1971a: 43; Helbig – Schenkel 1975: 68–9). G. Helbig undersöker därför valens som ett formellt fenomen på uttrycksnivån, specifikt för varje enskilt språk. Hans utgångspunkt är verbets relationer till

110

med andra ord i den yttre satsstrukturen, men kriterierna för att fastställa valensen söker han ändå i den djupa strukturen (Helbig 1971b: 273—4).

1.2.2. W. Bondzio och W. Flämig närmar sig denna fråga från ett helt annat håll. De utgår från ordets aktuella betydelse och ser valensens grund i det logiska planet (Bondzio 1969; 1971: 88—95; Flämig 1971: 107—11). Verbets konstruktionsroll i satsen motsvarar det logiska predikatets roll i en propositionsfunktion, som består av ett logiskt predikat och dess fria platser, t.ex.: x sover, x besegrar y. Propositionsfunktioner registrerar sakförhållanden som återspeglas i medvetandet som tankestrukturer. Sakförhållanden i logisk mening är individer och deras egenskaper (kvaliteter eller relationer). Propositionsfunktionen visar om en individs egenskap återspeglas, t.ex. P(x), dvs. x har egenskapen P (Guld glänser), eller en relation mellan individer, t.ex. R (x, y), dvs. x står i relationen R till y (Petras söker Paulus). I det första fallet är predikatet enställigt, i det andra tvåställigt. Den logiska relationen i propositionens struktur motsvarar den semantiska relationen i satsens struktur. Propositionsstrukturerna är alltså vissa mellanliggande hjälpkonstruktioner som bidrar till att knyta satsen till de sakförhållanden som återspeglas i medvetandet, även om de båda systemen inte är helt entydiga och inte kan härledas ur varandra.

W. Flämigas (1971: 110) savo valentingumo koncepciją atvaizdavo trijų lygmenų schema. Sąmonėje atsispindėjusių tikrovės aplinkybių pagrindu susidaro loginės (minties) struktūros, kurias reprezentuoja predikatas ir jo argumentai. Toliau eina semantinės struktūros. Jas reprezentuoja žodžių žymima tarpusavio derinimo santykiai, atsižvelgiant į tam tikrus vaidmenis tikrovės aplinkybėse. Trečiasis lygmuo — sintaksinės struktūros, kurias reprezentuoja hierarchiniai santykiai tarp sakinio konstituentų. Loginės struktūros priklauso abstrakčiam nekalbiniam lygmeniui, o semantinės ir sintaksinės struktūros — konkretiems kalbos lygmenims.

Abstrakta relationsstrukturer på det logiska planet utgör grunden för ordens valens. Antalet fria platser beror på predikatets abstrakta innehåll, och när det gäller verbvalens på verbets innehåll. Med W. Bondzios ord innebär att ”ha valens” framför allt att ett språkligt uttryck, på grundval av sitt abstrakta innehåll, har fria platser i relationslogisk mening (1969: 234—5). Utgångspunkten måste alltså vara ordets aktuella betydelse, och valens är en egenskap hos betydelsen och är som sådan karakteristisk inte bara för verb utan också för andra ordklasser (jfr även Bondzio 1971: 89). På liknande sätt definierar K. E. Sommerfeldt och H. Schreiber (1974: 15) valens som ett ords, ur betydelsen härledda, förmåga att förena sig med andra ord.

Om de logiska strukturerna betraktas som valensens grund uppstår naturligtvis frågan hur man går från den abstrakta logiska nivån till den konkreta språkliga nivån. W. Flämig själv (1971: 111) påpekade att hypotetiska valensmodeller inte alltid sammanfaller med konkreta satsstrukturer. Det visar sig att vissa modeller kan reduceras. W. Flämig förklarar detta fenomen med hänvisning till Ch. F. Hockett på följande sätt. Morfemets valens kan förbli otillfredsställd, och då omfattar den även situationskontexten (”... daß dann das Morphem seine Valenz in den Situationskontext erstrecke”). Oupptagna fria platser i konkreta satser uppfattas som kontextuell ekonomi, och konstituenterna betraktas som kända och förutsatta i hela kontexten. Antalet fria platser, som ett fenomen på det logiska planet, är oberoende av om de fylls med konkreta ord på det yttre planet eller inte, eftersom abstrakta valensmodeller i varje enskilt fall representeras av fullständiga strukturer. När dessa inte motsvarar den språkliga realiseringen kan man enligt Flämig tala om deras fakultativa reduktion, men inte om fakultativa utfyllare av fria platser eller fakultativ valens. Ett sådant synsätt följer av en rent logisk förståelse av valens.

Kalbėdamas apie abstrakčių valentingumo modelių realizavimą, W. Bondzio (1969: 236—9; 1971: 95—100) siūlo lyg ir tam tikras perėjimo iš vieno lygmens į kitą taisykles, tačiau reikia sutikti su G. Helbigu, kad jos šiam reikalui toli gražu nėra pakankamos. Užpildant laisvas vietas, neužtenka žinoti žodžio — valentingumo

111

— bärarens art och grammatiska form. W. Bondzio betonar också behovet av att ta hänsyn till möjligheten av olika utfyllnadsvarianter, när samma abstrakta relationsstruktur motsvaras av inte en utan exempelvis två språkliga realiseringar; det är dock oklart hur detta kan förutsägas med utgångspunkt i det logiska planet. Det är visserligen sant att W. Bondzio på ett ställe nämnde att resultaten av betydelseanalysen kan jämföras med språkbruket eller att analysen av fria platser kan inledas med utgångspunkt i språkbruket, så att man kan fastställa vilka konstituenter som fyller de fria platserna (Bondzio 1969: 238), men han utvecklade eller konkretiserade inte dessa tankar vidare.

1.2.3. J. Apresians valenskonception ligger nära W. Bondzios och W. Flämigs uppfattningar, men hans synsätt är mer semantiskt⁴. I centrum för hans intresse står ordets betydelse och de semantiska valenser som följer av den och genom vilka ordet kan ansluta syntaktiskt underordnade ord (Апресян 1974: 119 ff.). Antalet semantiska valenser hos ett ord sammanfaller med antalet deltagare i den situation som ordet betecknar. När J. Apresian analyserar situationen använder han logikens verktyg och återger den som ett sammansatt predikat. Han delar upp sammansatta predikat i enklare predikat och fastställer sedan det sammanlagda antalet valenser hos dessa predikat. Exempelvis beskriver författaren den situation som verbet сообщать betecknar på följande sätt: en person A får en person B att känna till ett faktum C. Predikatet сообщать delas upp i de två enklare tvåställiga predikaten få att och känna till, vilka har valensen B gemensam. Det finns alltså tre valenser, och сообщать är ett treställt verb (1974: 122)⁵. En sådan bestämning av antalet valenser är välmotiverad semantiskt, men det bör sägas att det ingalunda är lätt att semantiskt beskriva den situation som varje ord (exempelvis varje verb) betecknar och att dela upp det sammansatta predikat som motsvarar den. Kanske blir detta möjligt när den semantiska forskningen har nått en motsvarande nivå.

När J. Apresian analyserar den situation som ordet betecknar fastställer han inte bara antalet semantiska valenser, utan också deras art (subjekt-, objekt-, adressat-, kontragent-, instrumentbetydelser osv.). Med dessa uppgifter utarbetar han en styrningsmodell som återspeglar möjligheterna till morfologisk realisering av valenserna. I styrningsmodellen måste alla möjliga sätt att morfologiskt uttrycka varje semantisk valens anges; exempelvis kan valensen i verbet надеятьсяѕ innehållsliga (dvs. explicativa) betydelse realiseras genom en bisats (надеюсь, что успешно окончу университет) eller en prepositionskonstruktion (надеюсь на успешное окончание университета) (1974: 143). Samma semantiska valenser realiseras på ännu mer varierande sätt hos olika ord, jfr instrumentrealiseringarna: резать ножом, прыгать с парашютом, стрелять из ружья, курить трубку, проехать через марлю, тереть на терке (1974: 146). Slutligen realiseras vissa semantiska valenser hos en del ord inte alls; exempelvis är antalet valenser hos verbet разбинтовать detsamma som hos забинтовать, men en av dem förblir orealiserad, jfr забинтовать руку марлей, men разбинтовать руку (1974: 147). En sådan variation i morfologiska realiseringar kan knappast förutses i sin helhet i en styrningsmodell som utgår från ordens betydelse och de semantiska valenser som följer av den och enbart bygger på språkkunskaper.

På liknande sätt som G. Helbig talar om obligatorisk och fakultativ syntaktisk valens, talar J. Apresian (1974: 149 ff.) om valensernas syntaktiska obligatoriskhet och fakultativitet, som fastställs i satsen genom eliminering. Dessa betydelsemässiga aspekter förbinder han med valensernas innehåll och morfologiska uttryck och anger exempelvis att subjek-

⁴ J. Apresian undersöker valens endast i den utsträckning som behövs för hans semantiska studier. Valens intresserar honom som ett slags hjälpmedel som bidrar till att semantiskt beskriva ordens betydelser.

⁵ Panašiai skaidyti žodžių reikšmes siūlo ir W. Bondzio (1971: 92–4). Pavyzdžiui, veiksmažodžio duoti reikšmę jis suskaido šitaip: A daro, kad B turėtų C. Šią išraišką jis užrašo kaip funkcinės struktūrą A daro: B turi C. Tais atvejais, kai objektas atsiranda kaip veiksmo rezultatas funkcinė struktūra yra A daro: B yra (egzistuoja), kai objektas dėl veiksmo poveikio kinta —, A daro: B turi ypatybę e arba A daro: B yra e.

112

Agentens och objektets valenser är syntaktiskt nödvändiga oftare än instrumentets och platsens, och dessa två oftare än orsakens och tidens; dessutom uppträder rena kasus oftare som nödvändiga än prepositionskonstruktioner. Viktigast är emellertid att vilken valens som helst kan vara syntaktiskt nödvändig för vissa ord och fakultativ för andra.

Till skillnad från andra forskare talar J. Apresian dessutom om valensernas semantiska nödvändighet och fakultativitet (1974: 124–5). Vissa valenser förefaller mycket sannolika, trots att de inte alla är semantiskt nödvändiga, till exempel målsvalensen hos verb för riktad rörelse (gå för att äta, springa för att handla). När ett ords valensstruktur fastställs föreslås man ta hänsyn till sådana valenser, men samtidigt särskilt diskutera deras semantiska fakultativitet.

1.2.4. Av de diskuterade konceptionerna framträder tre synsätt på verbvalens: det syntaktiska, det logiska och det semantiska. För G. Helbig är verbets relationer till andra ord på den syntaktiska, yttre nivån viktigast. Han betraktar valens som en praktisk fråga: man behöver fastställa varje verbs användningsmiljö, det vill säga ange med vilka ordklasser och i vilka former dessa ord används tillsammans med verbet i en sats, samt ange vilka av verbets partner som är nödvändiga och vilka som är fakultativa. Alla dessa uppgifter är mycket användbara när man utformar korrekta satsmönster och är särskilt till hjälp vid inlärning av främmande språk. G. Helbig försöker inte besvara frågan om varför verbet kräver vissa ordformer men inte andra, vad som bestämmer antalet lediga platser det har, kort sagt, vad som utgör valensens grund. Han lämnar frågan därhän, trots att han medger att det i många fall finns ett direkt samband mellan valens och betydelse, och att valens- och distributionsrelationer i allmänhet är en återspegling av semantiska fenomen. Det är därför ingen tillfällighet att de flesta verb som uttrycker givande och meddelande i de indoeuropeiska språken till exempel är trevalenta, eftersom deras innehåll förutsätter en givare (meddelare), något som ges (meddelas) och en mottagare, och semantiskt kräver en agent, ett objekt och ett mål. Slutligen kan semantiska relationer strukturellt påvisas och beskrivas formellt just genom valens- och distributionsrelationer (Helbig – Schenkel 1975: 60).

Å andra sidan förefaller G. Helbigs djupstruktur ändå ligga mycket nära den logiska nivån (om den inte helt sammanfaller med den). Således kan man med vissa reservationer säga att även han ser valensens grund på en abstrakt logisk nivå, medan han förknippar dess realisering med konkreta språknivåer.

J. Apresian betraktar också valens ur ett praktiskt perspektiv, men hans syfte är ett annat – inte syntax utan semantik. Eftersom ett ords valensegenskaper följer av dess lexikala betydelse, kan man alltså beskriva dess betydelse semantiskt om man känner till ordets valensmodell.

W. Bondzio och W. Flämig intresserar sig mer för vad som utgör valensens grund; de försöker besvara frågan om varför ett verb (eller något annat ord, eftersom valens inte enbart är en egenskap hos verb) har ett visst antal lediga platser som måste fyllas med motsvarande ordformer. Men eftersom de främst inriktar sig på att utforma hypotetiska valensmodeller på grundval av ordets betydelse, hamnar frågorna om syntaktisk realisering för W. Bondzio och W. Flämig liksom i bakgrunden.

Enligt alla tre ovannämnda konceptionerna (den logiska, semantiska och syntaktiska) förstås således valens ungefär på samma sätt: den har samma omfattning och samma förutsättningar för sin existens, men synsätten på den skiljer sig åt och därför skiljer sig naturligtvis också definitionerna.

2. VAD ÄR VERBVALENS OCH VILKA ÄR DESS TYPISKA DRAG

2.1. Vid undersökningen av verbvalens uppstår först och främst frågan om dess omfattning: omfattar den alla möjliga relationer mellan ett verb och andra ord, eller endast dem som verbets betydelse förutsätter? Redan tidigare hade

8. Gramatinės kategorijos ir jų raida

113

Det har angetts att en vid förståelse av valens ger föga praktisk nytta (se 1.1.1.), och dessutom saknar den en gemensam teoretisk grund. Här blandas dels de kombinationspotentialer som betingas av verbets betydelse och har subklassificerande betydelse, dels verbets rent grammatiska förmåga att ansluta andra ord och deras former, vilken är karakteristisk för verb i allmänhet (jfr Apresian 1974: 120). Realiseringen av verbets samtliga potentialer skapar en omgivning för dess syntaktiska bruk, eller dess distribution, vilken vanligen beskrivs som helheten av de omgivningar (kontexter) där ett visst språkligt element kan förekomma, i motsats till de omgivningar där det inte kan förekomma (Axmanova 1966: 137)⁶.

Det förefaller alltså lämpligare att, när man talar om verbvalens, begränsa sig till de kombinationspotentialer som följer av verbets betydelse.

2.2. Var och en av de tre nämnda valenskonceptionerna betonar en sida av valensen – den logiska, semantiska eller syntaktiska. Om någon av dem absolutifieras ägnas emellertid de andra otillräcklig uppmärksamhet. Därför ligger tanken nära till hands att valens bör undersökas som ett skiktat fenomen, vars grund finns på en abstrakt nivå och vars realisering sker på konkreta språkliga nivåer⁷. Man kan inte tala isolerat om logisk, semantisk och syntaktisk valens, eftersom de är olika sidor av ett och samma fenomen och bildar en dialektisk enhet. Om vi undersöker valens enbart som ett syntaktiskt fenomen kan vi inte fastställa verbets lediga platser och därmed inte heller antalet partner; om vi undersöker den endast som ett logiskt eller semantiskt fenomen får vi ingen klar bild av dess språkliga realisering. Valens måste alltså undersökas på alla tre nivåerna⁸.

Eftersom valensen inte bara berör antalet argument till predikatet utan också deras semantiska betydelser (agent, patient, adressat, instrument osv.), förefaller det lämpligt att tala om en abstrakt logisk-semantisk nivå, där antalet lediga platser för verbet som predikat och deras semantiska innehåll fastställs. På den konkreta semantiska språknivån fastställs semantiskt motiverade ordklasser eller till och med enskilda ord som kan inta verbets lediga platser som partner. På språkets syntaktiska nivå fastställs verbets partners morfologiska form; dessutom är det endast på denna nivå som obligatoriska och fakultativa partner kan skiljas åt.

3. FASTSTÄLLANDE AV VERBENS VALENS

3.1. Eftersom verbvalens endast omfattar de kombinationspotentialer som följer av betydelsen, måste forskarens utgångspunkt alltså vara verbens betydelse. Varje verb betecknar en viss situation där ett visst antal deltagare med bestämda betydelser medverkar – situationens deltagare, eller aktanter. Exempelvis betecknar verbet pjauti ”skilja av en del genom att skära med ett vasst föremål” en situation där tre aktanter nödvändigtvis måste medverka: den som skär (agenten), det som skärs (patienten) och det som man skär med (instrumentet). Situationen kan alltså återges som ett predikat med tre lediga platser: R (x, y, z). Dessa platser måste fyllas av argument, varav ett har agentbetydelse, ett annat patientbetydelse och det tredje instrumentbetydelse.

⁶ G. Helbigas ir W. Schenkels (1975: 50) distribuciją laiko tik veiksmažodžio partnerių morfologine ir semantine charakteristika, t. y. kokybine valentingumo puse, nors čia pat, remdamiesi Z. S. Harrisu, kalbinio elemento distribuciją jie apibūdina kaip sumą visų apsupčių, kuriose jis pasitaiko. Šį prieštaravimą jau yra pastebėjusi M. Stepanova (1973: 19).

⁷ Plg. Sommerfeldt—Schreiber 1971: 227, kur teigiama, kad loginiu valentingumu grindžiamas sintaksinis ir semantinis valentingumas. Vėliau (1974: 21) autoriai šią mintį kiek modifikavo, sakydami, kad sintaksinis valentingumas yra sukurtas loginio-semantinio valentingumo pagrindu.

⁸ Panašiai valentingumą interpretuoja W. A. Buchbinderis (1971: 284), kuris sako, kad valentingumas savo esme apima tiek loginį, tiek ir visus tris kalbinius lygmenis. Trys jo skiriami kalbiniai lygmenys – tai gramatinis, leksinis-semantinis ir uzualinis, kuriuo autorius laiko žodžių specifines jungimo taisykles, naudojamas „kalbos jausmo“ pagrindu.

114

På språkets konkreta nivå är predikatet ett verb, medan argumenten är ord eller konstruktioner i vissa former, vilkas betydelse överensstämmer med de nämnda agent-, patient- och instrumentbetydelserna och semantiskt passar ihop med verbets betydelse. Eftersom ett instrument medverkar i situationen är agentrollen alltså en persons; patienten är de föremål som kan skäras, och instrumentrollen innehas vanligen av en kniv, såg, lie, vissa maskiner osv. Verbet pjauti har alltså tre partner – substantiv (eller deras motsvarigheter) som, när de används i motsvarande former, betecknar en person som utför handlingen och har agentbetydelse, ett föremål som handlingen riktas mot och har patientbetydelse, respektive ett föremål med vilket handlingen utförs och har instrumentbetydelse. Med utgångspunkt i våra språkkunskaper kan vi skapa motsvarande syntaktiska realiseringar:

(5) Fadern skär hö med lie. (6) Kolchosbönderna skördar spannmålen med skördetröskor.

Vi prövar om alla verbets partner är obligatoriska: (5a) Fadern skär hö. (5b) *Fadern skär med lie. (5c) *Fadern skär. (5d) *Skär hö med lie. (6a) Kolchosbönderna skördar spannmålen. (6b) *Kolchosbönderna skördar med skördetröskor. (6c) *Kolchosbönderna skördar. (6d) *Skördar spannmålen med skördetröskor.

Vi ser att substantivets instrumentbetecknande instrumentalis, ensam eller med prepositionen su, kan utelämnas utan att satserna därför upphör att vara grammatiska; denna partner till verbet pjauti är alltså fakultativ. Om subjektets nominativ eller objektets ackusativ utelämnas blir satserna ofullständiga (sådana satser är möjliga endast i en vidare kontext, när det utelämnade har nämnts tidigare eller är välkänt för samtalsdeltagarna). I vissa fall, när subjektets nominativ saknas i satsen, anges subjektet av verbändelserna (jfr K. Kolпачский 1965: 173 ff.), t.ex.: När ska ni skörda rågen?; Skörda då, vad står du där för?; I går skördade vi hö till skymningen; Förr skördade man rågen med skäror (subjektet är generiskt).

Verbets pjauti syntaktiska valensmodell kan i detta fall alltså återges med formeln SₙVSₐ (Sᵢ / suSᵢ)⁹, där den fakultativa partnern står inom parentes. Den fakultativa medlemmen kan vara antingen substantivets instrumentalis eller instrumentalis med prepositionen su. Tecknet / betecknar en alternation mellan dessa former.

Men även andra realiseringar av verbet pjauti är möjliga, t.ex.: (7) Skördetröskan skördar inte bara spannmålen utan tröskar den också.

Här har substantivets nominativ inte agentbetydelse (dvs. betydelsen av den som utför handlingen på eget initiativ) utan instrumentbetydelse, och i detta fall kan agenten inte längre realiseras i satsen (jfr Fillmore 1969a); verbets pjauti valens realiseras då syntaktiskt enligt modellen SₙVSₐ. Här framträder det ömsesidiga sambandet och betingandet mellan semantisk och syntaktisk valens särskilt tydligt. Verbets syntaktiska realisering beror på vilken semantisk betydelse dess obligatoriska nominativ har.

När verbet pjauti betyder att ett föremål kan skära, det vill säga att det är vasst, används det oftast med endast en partner – nominativ; ackusativ är dock också fullt möjlig, eftersom man inte kan föreställa sig en skärsituation utan något som skärs (jfr Апресян 1974: 149).

(8) Skär din lie fortfarande? (9) Den här sågen skär till och med ek.

⁹ I formlerna används följande symboler: S — substantiv (eller dess motsvarighet), n — nominativ, g — genitiv, d — dativ, a — ackusativ, i — instrumentalis, loc — lokativ, il — illativ, pSᵣₑc — prepositionskonstruktion med riktningsbetydelse, pSₗₒc — prepositionskonstruktion med lokal betydelse osv.

8*

115

Ackusativ är här en fakultativ partner till verbet, så det syntaktiska valensmönstret för verbet pjauti är i detta fall SₙV (Sₐ).

På liknande sätt realiseras verbet papjautis valens syntaktiskt enligt mönstret SₙV (Sₐ) (Sᵢ / med Sᵢ), där inte bara ackusativ utan även instrumental eller en alternativ prepositionsfras är fakultativ.

(10) Våra barn kan redan slå hö.

(11) Farfar kan inte längre slå med lie.

När det gäller realiseringen av verbens valens räcker det inte att fastställa enbart dess syntaktiska mönster. Samma mönster kan till exempel passa två betydelser av ett verb. Jfr. (5) och (6) med (12) och (13), där verbet pjauti betyder ”döda med ett vasst redskap”:

(12) I morgon slaktar mor en gås.

(13) Raugys slaktar grisar endast med sin egen kniv.

I båda fallen realiseras verbet pjautis valens enligt mönstret SₙVSₐ (Sᵢ / med Sᵢ), men den lexikala utfyllnaden av positionen Sₐ skiljer sig åt: i (5) och (6) är orden i denna position beteckningar för livlösa ting, medan de i (12) och (13) betecknar levande varelser. Exempel (14) skiljer sig från (12) och (13) inte bara genom att positionen Sₙ innehåller ett ord som betecknar en annan levande varelse än en människa, utan också genom att den därav följande partnern med instrumentell betydelse saknas: SₙVSₐ.

(14) Vargar slaktar får.

Vissa verb betecknar samma situation men skiljer sig åt i fråga om signifikativa betydelser. Samtidigt skiljer sig också deras syntaktiska användning. Sådana verb bildar vissa par, eftersom de betecknade handlingarna förutsätter varandra, till exempel: ge – ta, ge – få, sälja – köpa, skrämma – bli rädd, reta – bli arg och så vidare.

(15) Fadern ger sonen ett äpple.

(16) Sonen tar ett äpple från fadern.

(17) Haren skrämde fåren.

(18) Fåren blev rädda för haren.

Både i sats (15) och i (16) denoteras samma situation, där fadern, sonen och äpplet deltar, och i båda fallen ger fadern och sonen tar äpplet. Men uttryckt med verben duoti och imti tolkas situationen olika ur signifikativ synvinkel (jfr Аппресян 1967: 5 – 6, där sådana satser jämförs som Petras — Ivano tėvas och Ivanas — Petro sūnus). När verbet duoti används lyfts den aktant som ger fram i nominativ, medan imti lyfter fram den aktant som tar. Detta utgör just deras signifikativa skillnad, vilken bestämmer de olika syntaktiska valensmönstren för dessa verb: SₙVSₐSᵢ och SₙVSₐ (från Sₙ)¹⁰. Att den tredje positionen är fakultativ i det andra mönstret framgår till exempel av följande satser:

(16a) Sonen tar ett äpple som är större.

(16b) Här, min son, ta ett äpple.

Mellan verbet i mening (17) och verbet i mening (18) finns också endast en signifikativ skillnad, som avgör dessa verbs olika valenssyntaktiska modeller: SₙVSₐ och SₙV(Sg). I mening (17) lyfts harens roll fram med nominativ, medan fårens tillstånd lyfts fram i (18). Realiseringen av positionen Sg är fakultativ i verbmodellen bli rädd, eftersom även mening (18a) är grammatisk:

(18a) Fåren blev mycket rädda.

¹⁰ Verbet ta används också enligt en annan syntaktisk modell, nämligen SₙVSₐ (pSₗₒₒ), t.ex.: Sonen tar ett äpple ur korgen / från hyllan / under bordet / bakom tavlan. I detta fall spelar den tredje aktanten i den betecknade situationen rollen som utgångspunkt; använt på detta sätt bildar verbet ta inget par med verbet ge. Dessutom bör det sägas att ofullständiga valensmodeller ges här av bekvämlighetsskäl. Såväl verbet ge som ta kräver antingen ackusativ eller genitiv med patientbetydelse, alltså är en alternation mellan dessa möjlig; jfr meningarna (32), (33), (34) och (35) med verbet lägga och dess valenssyntaktiska modell nedan.

116

Ibland kan ett och samma verb ha olika signifikativa funktioner.

(19) Modern dukade bordet med en duk.

(20) Modern lade duken på bordet.

I båda meningarna denoteras samma situation, där modern, bordet och duken deltar, och i båda fallen lägger modern duken på bordet. Situationen tolkas emellertid signifikativt på ett sätt i det ena fallet och på ett annat sätt i det andra, och detta avgör den olika syntaktiska användningen av verbet täcka. I det ena fallet lyfts bordet fram med ackusativ, med angivande av vad som görs med det, i det andra duken, med angivande av vad som görs med den. De olika signifikativa funktionerna motsvaras av olika valenssyntaktiska modeller för detta verb: SₙVSₐ (Sᵢ / med Sᵢ) och SₙVSₐ på Sg. I mening (19) kan instrumentalis, ensam eller med prepositionen med, utelämnas utan att meningen blir ogrammatisk; därför betraktas denna position som fakultativ.

3.2. Detta sätt att fastställa valens, där man går från den abstrakta logisk-semantiska nivån till de konkreta språkliga nivåerna – den semantiska och den syntaktiska – är, som G. Helbig har påpekat flera gånger (se 1.2.1), i praktiken inte särskilt användbart och kan knappast ge en fullständig bild av den semantiska och i synnerhet den syntaktiska realiseringen. Det kan användas när vi har ett verb med känd betydelse och vill skapa en eller annan korrekt mening med det.

Efter att ha kastat en blick på ett eller annat jämförelsevis enkelt exempel har vi redan sett att det på den abstrakta nivån inte behöver råda full överensstämmelse (1: 1) mellan predikatets argument och verbets partner på den konkreta språkliga nivån, och att predikatet kan ha fler argument än verbet har partner (se t.ex. 7). Dessutom skulle det vara svårt att på förhand förutse alla möjliga former för syntaktisk realisering, även om man behärskar språket mycket väl.

(21) Fadern slog hästen med en piska.

(22) Ona slog mattan mot väggen.

(23) Eleverna slog med fötterna i golvet.

När vi jämför dessa meningar ser vi att tre aktanter deltar i den situation som verbet slå betecknar i alla tre fallen: agenten, patienten och instrumentet, men några av dem realiseras grammatiskt på olika sätt. Agentens betydelse uttrycks i alla tre meningarna med ett substantiv i nominativ, men patienten realiseras i (21) och (22) med ett substantiv i ackusativ, medan den i (23) realiseras med en prepositionsfras; instrumentet realiseras i (21) och (23) med ett substantiv i instrumentalis, medan det i (22) realiseras med en prepositionsfras. Det är sant att instrument som betecknas med olika former skiljer sig något åt: i (21) och (23) är instrumentet instabilt och rörligt, medan det i (22) är stabilt. Jfr även (24), (25), (26) och (27), där flera deltagare i den situation som verbet draugauti betecknar realiseras grammatiskt på olika sätt, samt (28), (29), (30) och (31) med olika innehållsrealiseringar:

(24) Sauliukas är vän med gårdens barn.

(25) Gårdens barn är vänner med Sauliukas.

(26) Sauliukas och gårdens barn är vänner.

(27) Barnen är vänner.

(28) Modern fick reda på en god nyhet.

(29) Modern fick reda på sonens ankomst.

(30) Modern fick reda på att sonen var på väg.

(31) Modern fick reda på att sonen anlände.

Det är betydligt tillförlitligare att fastställa verbens valens utifrån ett tillräckligt omfattande insamlat material som illustrerar den syntaktiska användningen av enskilda verb. Om man går till väga på detta sätt kan man sammanställa en valensordbok över verb, där alla möjliga valensmönster för varje verb registreras och där deras olika betydelser också återspeglas.

Verbet undersöks i olika syntaktiska kontexter. Redan vid första anblicken står det klart att olika betydelser i många fall realiseras i olika kontexter

117

verbets betydelse eller nyanser i betydelsen. Jfr verbet dėti betydelse i följande meningar:

(32) Jag lägger borstarna på hyllan. (33) Vid såret lägger man groblad. (34) Lade du salt i borsjtjen? (35) Mor lade ägg i grytan. (36) Spindlar lägger runda ägg av vitaktig eller gulaktig färg. (37) Petras sätter tänder på räfsorna.

Vi ser tre tydligt åtskilda betydelser och därmed olika valensmönster för verbet. I de fyra första meningarna betecknar verbet dėti en situation där föremål genom aktörens försorg rör sig till en viss plats. Denna situation motsvaras av en logisk-semantisk struktur som består av ett predikat och tre argument, varav det ena har betydelsen agent, det andra patient och det tredje slutpunkt. När vi jämför den logisk-semantiska strukturen med den syntaktiska ser vi vilka satskonstituenter som motsvarar argument med de nämnda betydelserna¹¹. I (32), (33) och (34) uttrycks agenten av ändelsen hos verbet dėti, medan den i (35) uttrycks av substantivets nominativ. Patientbetydelsen uttrycks i (32) och (33) av substantivets ackusativ, och i (34) och (35) av genitiv. Genitivens betydelse är något modifierad – den betecknar ett obestämt objekt eller en obestämd mängd objekt och skiljer sig därigenom från ackusativen. Verbets syntaktiska relation till såväl ackusativ som genitiv är dock densamma, och verbets betydelse är densamma i båda fallen; därför är ackusativ och genitiv syntaktiskt sett alternativa former. Det betyder att verbet kräver antingen den ena eller den andra formen, och valet mellan dem beror på kommunikativa avsikter (till exempel om det handlar om en bestämd eller obestämd mängd objekt, om hela objektet eller om en obestämd del av det). Det är inte alls nödvändigt att ackusativ i varje enskilt fall kan ersättas med genitiv och omvänt. Det finns substantiv vars genitiv inte ens kan stå i patientposition, till exempel är endast ackusativ möjlig i meningen Vaikas deda galvą ant pagalvės.

På liknande sätt uttrycks slutpunkten i (35) av illativ, medan den i de tre övriga meningarna uttrycks av prepositionskonstruktioner med olika riktningsprepositioner. Även dessa är alternativa former.

Således kräver verbet dėti, använt i den tidigare nämnda betydelsen, tre partner: 1) ett substantiv i nominativ, 2) ackusativ eller genitiv och 3) illativ eller en prepositionskonstruktion med riktningsbetydelse. Alla partner är nödvändiga. Verbets syntaktiska valensmodell är alltså SₙVSₐ / SₙSₐSᵢ / SₙSᵣₑc. Alla andra satskonstituenter som är beroende av verbet kan endast vara fria bestämningar, eftersom de inte motsvarar något argument i verbets predikativa struktur. Jfr:

(32a) Jag lägger alltid borstarna prydligt på hyllan. (33a) Vid såret lägger man genast groblad, så att det drar ut värmen.

I mening (36) betyder dėti ”utsöndra ur sig själv”, och den situation som verbet betecknar inbegriper en agent och ett resultat. I meningen realiseras dessa genom substantiv i nominativ och ackusativ. I detta fall kräver alltså verbet dėti två partner: ett substantiv i nominativ och ett i ackusativ, och båda partner är nödvändiga. Dess syntaktiska valensmodell är SₙVSₐ. Eftersom den semantiska realiseringen av positionen Sₐ är mycket begränsad (endast ett lexem är möjligt), utelämnas ackusativ ofta när man talar om tamfåglar, för vilka äggläggning är ett nästan konstant kännetecken, eftersom handlingens resultat är mycket tydligt och självklart, till exempel:

(36a) Den här hönan värper varje dag. (36b) Hönan värper, sätt inte på stekpannan.

¹¹ Agentens, patientens, adressatens och liknande betydelser betraktas som semantiska betydelser hos kasus (och kasus tillsammans med prepositioner), vilka hör till djupstrukturen; kasusformerna hör däremot till ytstrukturen (jfr Fillmore 1968; 1969a). Det är just på denna grund som den logisk-semantiska strukturen kan jämföras med den syntaktiska.

118

Dessa meningars innebörd är tydlig utan stöd av kontext eller situation, eftersom man, när man säger verbet deda, också avser den enda möjliga realiseringen av positionen Sₐ. Eftersom meningarna är fullständiga upplevs inte heller deras struktur som ofullständig. Positionen Sₐ kan dock inte betraktas som fakultativ, eftersom ackusativobjektet inte kan utelämnas utan en vidare kontext när det gäller andra djur som lägger ägg; man skulle till exempel inte kunna säga: På hösten lägger spindlar; Sparvar lägger; Flugor lägger.

I mening (37) betyder verbet dėti ”förse ett föremål med den detalj som saknas”, och i den situation som verbet betecknar deltar en agent, ett resultat och en adressat. I den syntaktiska strukturen realiseras dessa av substantiv i nominativ, ackusativ respektive dativ; de är också nödvändiga partner till verbet dėti när det används i denna betydelse. Den syntaktiska valensmodellen är SₙVₛAₛ. Dativobjektet kan ibland utelämnas även utan en vidare kontext, men endast när adressaten är ett välkänt och självklart föremål, till exempel:

(37a) Han sätter på bra halvsulor.

(37b) Den här tandläkaren sätter in tänder bra.

I många andra fall går dativobjektet inte att utelämna. Om man till exempel utelämnade det i (37) skulle meningen uppfattas på ett helt annat sätt, och en mening som Petras sätter dit ett nytt ben skulle vara helt obegriplig om man inte visste åt vem benet sätts dit. Därför kan dativobjektet i denna valensmodell inte betraktas som fakultativt.

Om en eller annan partner till verbet förekommer i vissa meningar men inte i andra, är den alltså fakultativ. Av (36a), (36b) och (37a), (37b) såg vi dock att en nödvändig partner till verbet också kan vara outtalad i vissa fall. Dessutom kan nästan varje nödvändig partner utelämnas i meningar i levande dialog, när samtalspartnerna talar om saker som är kända, till och med själva verbet. Nödvändiga partner kan saknas i en mening hämtad ur en vidare kontext, om de relevanta förhållandena har nämnts tidigare och nu redan är kända (jfr Адмони 1966: 167). Sådana meningar skulle vara oklara utan kontext. Exempelvis är meningen Redan avslutar helt begriplig om man dessförinnan har talat om någons arbete, medan den isolerad betraktad tydligt har ofullständig struktur och innebörd. Därför använder man vid valensundersökningar enkla fullständiga meningar, uttalade med lugn röst och utan några särskilda känslouttryck, för att citera V. Admoni, när ingen ytterligare påverkan från situationen och kontexten föreligger (Адмони 1966: 167).

Frånvaron av fakultativa partner gör inte meningen ofullständig, vare sig till strukturen eller betydelsen (se t.ex. 5a, 6a, 8, 10, 11, 12, 16a, 16b, 18a). Dessutom kan uttalade fakultativa partner till verbet utelämnas inte bara i vissa andra meningar, utan i varje mening där verbet används i samma betydelse, utom när de är nödvändiga ur kommunikativ synvinkel, eftersom strukturell nödvändighet och fakultativitet samt kommunikativ nödvändighet och fakultativitet ingalunda alltid sammanfaller (om detta mer utförligt, se Учехонова 1973). I mening (38) är till exempel instrumentet, uttryckt med ett instrumentalisobjekt, strukturellt fakultativt och skulle kunna utelämnas (jfr t.ex. 39), om inte den följande delen av meningen visade att det är nödvändigt ur kommunikativ synvinkel (om det utelämnas blir meningen meningslös).

(38) Ät bort fläcken med en fuktig borste, annars får du inte bort den.

(39) Ät bort fläcken.

Ibland realiseras ett av predikatets argument inte på språkets yttre nivå och kan inte heller realiseras, eftersom det ingår i predikatets betydelse som en del av den. I den situation som betecknas av verben uogauti, grybauti, riešutauti, obuoliauti, vartliauti, kidusiniaduti, pietauti, pusryčiauti, vakarieniauti deltar till exempel en agent och en patient, men på den yttre nivån kräver dessa verb bara en partner — ett nominativsubjekt med agentbetydelse — eftersom patienten anges i deras betydelse (jfr Fillmore 1969b: 118–20). Den syntaktiska valensmodellen för dessa verb är SₙV.

3.3. Det är viktigt att fastställa inte bara den syntaktiska utan också den semantiska realiseringen av valensen på språkets yttre nivå, vilket också är lättare när man har konkret material framför sig. Valensens semantiska realisering bestäms framför allt av argumentens

119

semantiska betydelser (agent, patient osv.). Till exempel kan endast levande varelser ha rollen som agent, eftersom endast de handlar på eget initiativ, medan rollen som innehåll endast kan innehas av abstrakta företeelser (det som tänks, sägs, får kännedom om osv.). Valens realiseras dessutom genom semantisk ömsesidig anpassning mellan verbet och dess partner. Hos vissa verb kan till exempel vilken beteckning som helst på en levande varelse fungera som partner med agentbetydelse (t.ex. människor, husdjur, vilda djur, fåglar, fiskar och parasiter livnär sig osv.), hos andra endast beteckningar på djur, och ofta inte vilka djur som helst utan bara vissa (t.ex.: hästen gnäggar; vargen ylar; kor, getter och får idisslar; bin, getingar och myggor surrar; fåglar pickar), och hos ytterligare andra endast beteckningar på människor (t.ex. endast människor gråter, äter, drömmer och talar). Naturligtvis kan man metaforiskt också säga pojken gnäggar, korna surrar, tallarna skrattar, ugglorna gråter, men när verbens valens fastställs bör deras metaforiska användning lämnas därhän, eftersom den ger en missvisande bild av verbets semantiska omgivning.

Även realiseringen av patienten beror på verbets betydelse. Till exempel kan man slå, röra vid alla konkreta föremål, äta, förtära, dricka endast vissa, medan man med skala endast kan skala bark eller hud. En skillnad i hur patienten realiseras kan tyda på olika betydelser hos ett och samma verb, jfr (5) och (12).

Begränsningar i den semantiska ömsesidiga anpassningen är särskilt relevanta när verb med mycket likartad betydelse skiljer sig åt endast genom den semantiska realiseringen av någon av deras partner. Till exempel kan man tvätta händer, disk, kläder, golv och mycket annat, tvätta ansikte och händer, schamponera endast hår, tvätta endast kläder (jfr Lyberis 1975: 156).

När verbens semantiska valensrealisering beskrivs anger man vanligtvis vilka semantiska klasser av ord som kan förekomma i verbets partnerpositioner. Den syntaktiska valensmodellens SₙVSₐ (S₁ / med S₁) semantiska realisering för verbet skära (se fig. 5 och 6) kan till exempel beskrivas så här: Sₙ — Hum, Sₐ — Anim, Sᵢ — Anim¹². I vissa fall, exempelvis när en partners realisering är mycket begränsad (endast ett eller ett fåtal lexem är möjliga) eller när synonyma verb skiljer sig endast genom den semantiska realiseringen av någon partner, skulle man dock kunna ange mer specifika ordbetydelser.

4. AVSLUTANDE ANMÄRKNINGAR

Här har några av de mest allmänna frågor som rör problemet med verbens valens berörts. Avsikten har varit att med några få drag visa vilket komplicerat fenomen detta är och hur olika det tolkas inom språkvetenskapen. Utan att försöka belysa alla problem har framställningen begränsats till några grundläggande frågor: vad som avses med verbens valens, vad dess kärna består i, vilka förutsättningar som ligger till grund för dess existens och vilka villkor som gäller för dess realisering, samt vilka metoder som kan användas för att fastställa verbens valens. Realiseringen av verbens valens på konkreta språkliga nivåer, i synnerhet den syntaktiska, är mycket komplicerad och har därför här endast berörts i förbigående. Efter att ha diskuterat olika forskares synsätt på de nämnda frågorna har artikelförfattaren velat lyfta fram de aspekter som förefaller viktigast för studiet av litauiska verbens valens. Den föreslagna synen på verbens valens kan kort sammanfattas i följande teser:

1. Med ett verbs valens avses en egenskap som betingas av dess betydelse och som innebär att det öppnar ett visst antal fria positioner, vilka på en konkret språklig nivå fylls av obligatoriska eller fakultativa partner. Fria positioner är verbets kombinationsmöjligheter som följer av dess betydelse, medan verbets partner är—

¹²För detta ändamål används symboler som är förkortningar av motsvarande latinska benämningar: Hum — människa, Anim — levande varelse, Abstr — abstrakt företeelse osv. Dessa symboler används av många forskare, jfr Helbig—Schenkel 1975, där författarna använder dem för att beskriva valensens semantiska sida på det tredje stadiet i valensmodellen.

120

det är vissa former av ord med en bestämd semantik eller konstruktioner med motsvarande betydelse.

2. Grunden för verbens valens ligger på en abstrakt logisk-semantisk nivå, medan dess realisering sker på konkreta språkliga nivåer, den semantiska och den syntaktiska. På den abstrakta nivån fastställs antalet lediga platser hos verbet och de semantiska betydelserna hos deras potentiella fyllare, vilka motsvarar vissa roller i den situation som verbet betecknar (agent, patient osv.). På konkreta språkliga nivåer väljs motsvarande fyllare till verbets lediga platser – partner. På den syntaktiska nivån fastställs partnernas grammatiska form och huruvida de är nödvändiga eller fakultativa, och på den semantiska nivån fastställs deras semantik. På så sätt undersöks valensen på alla tre nivåer, där var och en belyser en av dess aspekter.

3. När verbens valens fastställs i praktiken är utgångspunkten verbets betydelse. Den återspeglar en viss handlingssituation med ett bestämt antal deltagare som spelar vissa roller. Genom att analysera den situation som verbet betecknar fastställs dess logisk-semantiska valensstruktur, vilken jämförs med konkreta syntaktiska konstruktioner; på så sätt får man veta hur många och vilka partner verbet behöver. Genom att tillämpa elimineringstransformation på valensens syntaktiska realiseringar fastställs vilka av verbets partner som är nödvändiga och vilka som är fakultativa, varefter en syntaktisk valensmodell för verbet utformas. Den visar antalet verbpartner, deras grammatiska form och huruvida de är nödvändiga eller fakultativa. Slutligen anges valensens semantiska karakteristik, det vill säga vilken semantik de ord kan ha som fyller de positioner som anges i valensmodellen.

4. Verbens valens är mycket relevant för språkvetenskapen, eftersom satsstrukturens utformning beror på den. Grammatiskt korrekta satser bildas med utgångspunkt i verbens valensmodeller.

LITERATŪRA

Bondzio W. Das Wesen der Valenz und ihre Stellung im Rahmen der Satzstruktur. – „Wissenschaftliche Zeitschrift der Humboldt-Universität zu Berlin. Gesellschafts- und sprachwissenschaftliche Reihe“, 1969, Hf. 2, S. 233–240.

Bondzio W. Valenz, Bedeutung und Satzmodelle. – In: Beiträge zur Valenztheorie. Halle (Saale), 1971, S. 85–103.

Buchbinder W. A. Die Valenz und ihre Berücksichtigung bei der Auswahl lexikalischen Materials. – „Deutsch als Fremdsprache“, 1971, Hf. 5, S. 282–286.

Fillmore Ch. J. The Case for Case. – In: Universals in Linguistic Theory. New York, 1968, p. 1–88.

Fillmore Ch. J. Toward a Modern Theory of Case. – In: Modern Studies in English. Readings in Transformational Grammar. New Jersey, 1969a, p. 361–376.

Fillmore Ch. J. Types of Lexical Information. – In: Studies in Syntax and Semantics. Dordrecht-Holland, 1969b, p. 109–37.

Flämig W. Valenztheorie und Schulgrammatik. – In: Beiträge zur Valenztheorie. Halle (Saale), 1971, p. 105–21.

Geniušienė E. Lietuvių kalbos veiksmažodžių sintaksinė klasifikacija. – „Kalbotyra“, 1971, t. XXIII (1), p. 7–16.

Helbig G. Valenz und Tiefenstruktur. – „Deutsch als Fremdsprache“, 1969, Hf. 3, S. 159–169.

Helbig G. Theoretische und praktische Aspekte eines Valenzmodells. – In: Beiträge zur Valenztheorie. Halle (Saale), 1971a, S. 31–49.

Helbig G. Zu einigen Specialproblemen der Valenztheorie. – „Deutsch als Fremdsprache“, 1971b, Hf. 5, S. 269–82.

Helbig G., Schenkel W. Wörterbuch zur Valenz und Distribution deutscher Verben. Leipzig, 1969.

Helbig G., Schenkel W. Wörterbuch zur Valenz und Distribution deutscher Verben. Leipzig, 1973.

Helbig G., Schenkel W. Wörterbuch zur Valenz und Distribution deutscher Verben. Leipzig, 1975.

Lyberis A. Lietuvių kalbos sinonimų žodyno sudarymo klausimai. – „LTSR Mokslų akademijos darbai. A serija“, 1975, t. 4(53), p. 153–165.

121

Pocheptsov G. G. Constructional Analysis of Sentence Structure. — In: Actes Du Xe Congrès International des Linguistes. T. II. Bucarest, 1970, p. 865—9.

Sommerfeldt K. E. Zur Valenz des Adjektivs. — „Deutsch als Fremdsprache“, 1971, Hf. 2, S. 113—17.

Sommerfeldt K. E., Schreiber H. Untersuchungen zur syntaktischen und semantischen Valenz deutscher Adjektive (1). — „Deutsch als Fremdsprache“, 1971, Hf. 4, S. 227—231.

Sommerfeldt K. E., Schreiber H. Wörterbuch zur Valenz und Distribution deutscher Adjektive. Leipzig, 1974.

Sommerfeldt K. E., Schreiber H. Zu einem Wörterbuch der Valenz und Distribution der Substantive. — „Deutsch als Fremdsprache“, 1975, Hf. 2, S. 112—119.

Tesnière L. Comment construire une syntaxe. — In: Bulletin de la Faculté des lettres à Strasbourg, 1934.

Tesnière L. Esquisse d’une syntaxe structurale. Paris, 1953.

Tesnière L. Éléments de syntaxe structurale. Paris, 1959.

Абрамов Б. А. Синтаксические потенции глагола (в сопоставлении с потенциями других частей речи). — „Научные доклады высшей школы. Филологические науки“, 1966, т. 3, с. 35—44.

Адмони В. Г. Завершенность конструкции как явление синтаксической формы. — „Вопросы языкознания“, 1958, № 1, с. 111—117.

Адмони В. Г. Структурный каркас элементарного предложения в современных германских языках. — В кн.: Структурно-типологическое описание современных германских языков. М., 1966, с. 167—197.

Апресян Ю. Д. Экспериментальное исследование семантики русского глагола. М., 1967.

Апресян Ю. Д. Лексическая семантика. М., 1974.

Ахманова О. С. Словарь лингвистических терминов. М., 1966.

Бондарко М. М. О сочетаемости, дистрибуции, валентности в синтаксисе. — „Ученые записки МГПИЯ. Вопросы романо-германской филологии“, 1970, т. 55, с. 12—23.

Генюшене Е. Ш. Валентностные классы литовского глагола и система синтаксических структур. — В кн.: Синтагматика, парадигматика и их взаимодействие на уровне синтаксиса. Материалы конференции. Рига, 1970, с. 58—60.

Иванчикова Е. А. О структурной факультативности и структурной обязательности в синтаксисе. — „Вопросы языкознания“, 1965, № 5, с. 84—94.

Кацнельсон С. Д. О грамматической категории. — „Вестник ЛГУ“, 1948, № 2, с. 114—134.

Колшанский Г. В. Логика и структура языка. М., 1965.

Лейкина Б. М. Некоторые аспекты характеристики валентностей. — „Доклады на конференции по обработке информации, машинному переводу и автоматическому чтению текста“, 1961, вып. 5.

Почепцов Г. Г. О принципах синтагматической классификации глаголов. — „Научные доклады высшей школы. Филологические науки“, 1969, № 3, с. 65—76.

Степанова М. Д. Теория валентности и валентный анализ. М., 1973.

Фоменко Ю. В. Глаголы психического воздействия в русском языке. — В кн.: Вопросы теории русского языка. Новосибирск, 1975, с. 3—22.

Чеснокова Л. Д. О факультативности и обязательности компонентов синтаксической структуры. — В кн.: Вопросы синтаксиса русского языка. Ростов-на-Дону, 1973, с. 3—10.

Н. СЛИЖЕНЕ

К ВОПРОСУ О ГЛАГОЛЬНОЙ ВАЛЕНТНОСТИ

Резюме

На основе анализа трех существующих концепций валентности, а именно: логической, семантической и синтаксической, представителями которых являются соответственно В. Бонди, С. В. Фэлмэн, Ю. Д. Апресян и Г. Хельбиг, в статье делается вывод, что различия между ними состоят только в интерпретации валентности, а сущность этого явления ими понимается одинаково. Каждая концепция выдвигает вперед одну сторону валентности — логическую, семантическую или синтаксическую — и недооценивает другие. Поэтому автору показалось возможным и целесообразным эти концепции объединить, и глагольную валентность рассматривать на всех трех уровнях — абстрактном логико-семантическом и конкретных языковых семантическом и синтаксическом, так как все эти стороны валентности образуют диалектическое единство. Основа глагольной валентности находится на абстрактном, а ее реализация — на конкретных уровнях. На абстрактном логико-семантическом уровне с помощью предикатных структур устанавливается число свободных мест при глаголе и определяются семантические значения их потенциальных заполнителей соответственно определенным ролям (агента, пациента и т.д.) участников обозначаемой глаголом ситуации. На конкретном синтаксическом уровне определяется грамматическая

122

форма заполнителей свободных мест – партнеров глагола и устанавливается их обязательность или факультативность, а на семантическом – дается их семантическая характеристика.

Таким образом, под валентностью глагола автором понимается его способность на основании своего значения открыть определенное число свободных мест, которые на конкретном языковом уровне заполняются облигаторными или факультативными партнерами. Свободные места – это сочетательные потенции глагола, обусловленные его семантикой, а партнеры – словоформы или конструкции с определенным семантическим значением.

При практическом определении валентности глагола исходной точкой является глагольное значение. Глаголом обозначается ситуация действия, в которой участвует определенное число актантов, выполняющих определенные роли. Анализом ситуации устанавливается логико-семантическая структура валентности глагола, которая показывает число свободных мест при глаголе и их семантическое содержание. На основании того, что у грамматических падежей и предложных конструкций тоже имеется определенное семантическое содержание (см. Fillmore 1968), абстрактная логико-семантическая структура сравнивается с конкретными синтаксическими конструкциями, и таким образом определяется число и грамматическая форма требуемых глаголом партнеров. Применением к синтаксической конструкции трансформации элиминирования устанавливается их обязательность или факультативность. Тогда записывается синтаксическая модель валентности глагола. Так как у большинства глаголов имеется несколько значений, притом некоторые глаголы способны выполнять различные синдикационные функции, а синдикативные различия связаны с различиями синтаксического употребления, у глаголов бывает по нескольку моделей валентности. Выявить все модели валентности глагола возможно только при наличии достаточного материала, иллюстрирующего синтаксическое употребление этого глагола. Наконец, дается семантическая характеристика валентности, т.е. определяется, какие семантические классы слов (или отдельные слова) могут заполнить позиции в синтаксической модели.

N. SLIŽIENĖ

ZUR FRAGE DER VALENZ DES VERBS

Zusammenfassung

Auf Grund der Analyse der drei bestehenden Auffassungen der Valenz, nämlich der logischen, der semantischen und der syntaktischen, ist die Schlußfolgerung gezogen, daß sie sich nur in der Interpretierung der Valenz unterscheiden, während sie in ihrem Wesen gleich sind. Jede Auffassung hebt nur eine Seite der Valenz hervor, während die anderen nicht vollständig berücksichtigt werden. Die Autorin erachtet es für möglich und zweckmäßig alle drei Auffassungen zu vereinigen und die verbale Valenz auf drei Ebenen zu betrachten, nämlich auf der abstrakten logisch-semantischen Ebene und auf den konkreten sprachlichen Ebenen, der semantischen und der syntaktischen, weil alle erwähnten Aspekte der Valenz eine dialektische Einheit bilden. Die Grundlage der verbalen Valenz besteht auf abstrakten, ihre Realisation aber auf den konkreten Ebenen. Auf der abstrakten logisch-semantischen Ebene wird mit Hilfe der prädikativen Strukturen die Zahl der Leerstellen beim Verb festgestellt und die semantische Bedeutung der potentiellen Ergänzungen bestimmt in Abhängigkeit von der Rolle der Komponenten der verbalen Situation. Auf der konkreten syntaktischen Ebene wird die grammatische Form der Mitspieler des Verbs und ihr obligatorischer bzw. fakultativer Charakter bestimmt, auf der semantischen Ebene wird ihre Bedeutung charakterisiert.

Auf diese Weise versteht man unter der Valenz des Verbs seine Fähigkeit auf Grund seiner Bedeutung eine bestimmte Zahl von Leerstellen um sich herum zu eröffnen, die auf einer konkreten Sprachebene durch obligatorische oder fakultative Mitspieler zu besetzen sind.