J. KARACIEJUS

A. MEILLET OM ”AISTISKA STUDIER”

Den första delen av K. Būgas ”Aistiska studier”, som kom ut 1908 och där författaren lade fram sin lärare K. Jaunius grundläggande påståenden, fick inte bara en lovprisande recension, signerad med kryptonymen N (se ”Draugija”, 1908, nr 17, s. 83—85), utan också två relativt negativa recensioner: J. Endzelyns (publicerad i ”Anzeiger der Finnisch-ugrischen Forschungen”, Helsingfors—Leipzig, IX, häfte 1, s. 28—32; denna recension fick avgörande betydelse för K. Būga, som övergav K. Jaunius lära) och en av den framstående franske språkforskaren A. Meillet (se ”Bulletin de la Société linguistique de Paris”, LVII, s. CLXXIII—CLXXIV). Detta visar att A. Meillet redan då följde och läste den jämförelsevis sparsamma litauiska språkvetenskapliga litteraturen.

Det är nu svårt att säga vilket inflytande A. Meillets recension hade på K. Būga när han beslutade sig för att inte trycka den andra delen av ”Aistiska studier” och bestämde sig för att skriva och publicera en självkritik av den första delen, men K. Būga kände utan tvivel till dess innehåll. I manuskriptsamlingen vid LTSR:s MA:s institut för litauiska språket och litteraturen finns ett särtryck av A. Meillets recension (signum F 2—770) med Paris språkvetenskapliga förenings stämpel. Även om A. Meillets recension, som vi redan nämnt, inte är positiv, menar vi, med tanke på hur K. Būga hela sitt liv värnade om den vetenskapliga sanningen (jfr självkritiken i ”Aistiska studier” och även hans brev till J. Endzelyns den 14 januari 1911, där K. Būga tackar den lettiske språkforskaren för kritiken av en av sina artiklar – K. Būga, RR, bd 3, s. 837), att den store franske språkforskarens stränga bedömning av ”Aistiska studier” inte på något sätt förringar K. Būgas förtjänster inom språkvetenskapen. Eftersom recensionen, som är skriven på franska, är mindre känd för litauiska läsare och i Litauen kan sägas vara en bibliografisk raritet, trycker vi här dess litauiska översättning (översatt av J. Karaciejus).

Kazimieras Būgas Aistiska studier, del I. (Kasimir Buga, Aistische Studien. Beiträge zur vergleichenden Grammatik der preussischen, lettischen und litauischen Sprache. [er Theil). Pétersbourg, 1908, in-8º; XVI—216 p. (prix: 3 roubles).

Med undantag för parallelltiteln och det parallella innehållet på tyska är hela boken skriven på litauiska. Författaren är elev till den avlidne Jaunius, till vars minne arbetet är tillägnat. Han är inte benägen att hålla sig till de traditionella termerna och lånar ett folknamn som användes av Tacitus och Ptolemaios; utan att tveka beslutar han sig för att kalla de indoeuropeiska baltiska folken – preussarna, litauerna och letterna – aister. Därmed undviker han tvetydighet genom att börja använda ett namn som ingen kommer att förstå. Han [författaren] hänvisar till en ganska omfattande bibliografi, men där saknas F. de Saussures namn.

Denna första del innehåller, efter några allmänna anmärkningar om de baltiska språken, en studie av baltisk vokalism med den tydliga men inexakta rubriken Ablautas. Författaren behärskar litauiska utmärkt

50

och hans arbete skulle kunna vara till stor nytta. Men han vill inte underkasta sig någon fonetisk regelbundenhet, och hans lära kommer att sprida egendomliga misstag bland hans landsmän. Boken innehåller många etymologier, men de flesta [av dem] är uppenbart felaktiga både till form och betydelse; vi får en uppfattning om detta om vi vet att B[ūga] utan att tveka jämför lit. krūmas ”buske” (med ū, långt u) med gr. πρύμνη, fsl. krūma ”akter” (s. 188). Han hävdar att det i det forngammalpreussiska [ordet] gelanynan har blivit [kombinationen] elta, och i det litauiska [ordet] geltas [kombinationen] el; han tycks anse att förekomsten av fsl. žliti utan minsta tvivel utgör tillräckligt bevis för hans påstående. Detta är bara två exempel bland många */ fall där B[ūga] godtog jämförelser med sådana eller ännu svagare bevis. Bland de jämförelser som redan har framförts är de mest tvivelaktiga de som han [Būga] gärna använder; fördelningen av χ och x i ordet χαλκός gör jämförelsen mellan χαλκός och fsl. železa, lit. geležis, gelžis och fpreuss. gelso ”järn” tämligen osannolik. Det mest sannolika är att det slaviska namnet å ena sidan och det baltiska å den andra, vilkas former skiljer sig avsevärt, har lånats från något okänt språk, liksom det slaviska namnet på silver sirebro, vars ungefärliga, oförkortade motsvarigheter till den slaviska formen återfinns i de baltiska och germanska [språken], s. 16, s. 129 och på andra ställen. B[ūga] försöker förena χαλκός och geležis; Bezzenberger, som inte vågar förkasta [en sådan] jämförelse, kallade den helt nyligen ”unmodern” (K. Z., XLII, s. 387). Och det finns verkligen ingen grund för att söka efter ett indoeuropeiskt namn på en metall som de folk som talade urindoeuropeiska uppenbarligen inte kände till.

Om B[ūga] hade gett en kort översikt över den litauiska dialektologin skulle han ha gjort en stor tjänst. Man måste beklaga att han hellre ville skriva ett verk om jämförande grammatik på litauiska utan att ha kunskap om den stränga metod som är nödvändig.

A. Meillet