КАЛБŲ KONTAKTAI LIETUVOS TSR

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXIII (1983)

LAIMA GRUMADIENE

SOCIOLINGVISTISK UNDERSÖKNING AV LITAUISKT TAL HOS INFÖDDA VILNIUSBOR

Inledning. Stadstal varierar, vilket komplicerar analysen av det. Det bör framhållas att språkets variabilitet i allmänhet är en konstant egenskap och kommer till uttryck i förmågan att variera språkliga medel (jfr Skvortsov L. I., 1978, s. 22), vilket uttrycker språkets livskraft. Vid studiet av språklig variation fungerar idiolekten som utgångspunkt (Stepanov G. V., 1979, s. 13–14). Först när gränserna för variationen i en individs tal har fastställts kan man ta itu med en specifik lingvistisk uppgift, såsom att studera kollektivets språk som helhet (Grosse R., Neubert A., 1976, s. 316).

En individs tal kan variera inom ramen för normen för någon grupps eller något kollektivs invariant, inom ramen för en bestämd sociokommunikativ delsystematik / A. D. Schweitzers term (1976, s. 76–77)/, eftersom det måste följa kommunikationens lagar. Men det finns inga sociokommunikativa system som saknar en viss grad av variation, eftersom ”förekomsten av varianter och heterogena strukturer i redan studerade talgemenskaper är naturligtvis ett fastslaget faktum” (Weinreich U., Labov W., Herzog M., 1968, p. 101).

Denna ståndpunkt förklaras av objektiva och subjektiva faktorer, såväl sociala som rent lingvistiska, vilka aktiveras under olika omständigheter (Desjerijev Ju. D., 1977, s. 127–187; Labov W., 1975a, s. 96–181; Postovalova V. I., 1978, s. 148–156; Serebrennikov B. A., 1974, s. 7–63).

Begreppet sociolingvistisk variabel, vars teoretiska grund återfinns i W. Labovs arbeten, sammanför det lingvistiska och sociala planet i det undersökta materialet: sociolingvistiska variabler ”bestäms av en referenspunkt och en skala av storheter som förändras i en viss riktning. Storheterna inom dessa skalor bestäms av sociala faktorer på samma sätt som fonologiska omgivningar betingar den fonetiska realiseringen av allofoner” (Schweitzer A. D., 1976, s. 35). Begreppet sociolingvistisk variabel används och utvecklas framgångsrikt i många arbeten med sociolingvistisk inriktning.

Studiet av talvariation i en bestämd talgemenskap med hjälp av sociolingvistisk metod förutsätter en sociolingvistisk

62

tolkning av språkvariation, som kommer till uttryck i en relativ åtskillnad mellan dess stratifikationsmässiga och situationsbetingade variation (Schweitzer A. D., Nikolskij L. B., 1978, s. 76—85). Det bör understrykas att åtskillnaden mellan dessa variationstyper är relativ, eftersom de är nära sammanlänkade. Det är just genom att beakta den förmedlande roll som den nämnda situationsbetingade variationen spelar som man kan undvika en vulgäriserande tolkning av sociala faktorers inverkan på språket. Åtskillnaden mellan dessa språkvariationstyper tar också hänsyn till förhållandet mellan individuella och sociala faktorer i språket (se Makovskij M. M., 1976, för en närmare diskussion).

Dessa två typer av språkvariation motsvaras av två typer av sociolingvistiska variabler: stratifikationsmässiga och situationsbetingade (eller stratifikations- och situationsbetingade). Stratifikationsvariabler urskiljs i relation till samhällets sociala klassstruktur, medan stratifikations- och situationsbetingade variabler förändras både i relation till samhällets sociala struktur och beroende på den sociala situationen. Undersökningen av den sociala situationen förutsätter studium av två slags empiriskt material: de så kallade uppgifterna om språkets objektiva respektive subjektiva sidor. Beaktandet av den subjektiva sidan (dvs. språkbrukarnas åsikter, bedömningar, omdömen och orienteringar i fråga om deras eget eller andras tal, samt deras värdeorientering inom språket och språknormen) bereder mark för en fruktbar tillämpning av sociolingvistiska regler och därigenom för att klarlägga de grundläggande faktorerna (både lingvistiska och sociala) som påverkar språkets utveckling.

Först genom ett ingående studium av språkets subjektiva sida och genom att relatera uppgifter från detta plan till uppgifter om språkets objektiva sida blir det möjligt att tolka övergången från stratifikationsvariabler till stratifikations- och situationsbetingade variabler. De senares framträdande är förbundet med människans medvetna verksamhet på språkets område, dvs. med värdeorientering och sociala attityder.

Medveten verksamhet på språkets område är alltid förbunden med begreppet språknorm. Föreställningen att förändringar av dessa normer sker mycket långsamt har blivit vedertagen. Men redan 1931 skrev E. Polivanov att denna föreställning kan preciseras om man följer språkets utveckling i enskilda delar av det grammatiska systemet ”på nära håll”, med hjälp av en sannolikhetsstatistisk metod, naturligtvis i sådana fall där fakta lämpar sig för den typen av observation (Polivanov E., 1931, s. 75—76). Även andra lingvister skriver om behovet av att förstå språkets utvecklingsmekanism vid normering (Kostomarov V. G., Sjvartskof B. S., 1965, s. 126). Först när språkförändringarnas mekanism har studerats allsidigt blir det möjligt att i rätt tid och mer objektivt lösa frågan om normering, dvs. språkkodifiering, på ett sätt som tar hänsyn till ett visst beroende mellan förändringar inom systemet och utvecklingen av språkens särskilda kommunikationsfunktioner (Desjerijev Ju. D., 1966, s. 235—239).

63

Именно выявление социолингвистических норм (Никольский Л. Б., 1976, с. 129—130) предполагает учет взаимодействия в языковом развитии т.н. „внешних“ и „внутренних“ факторов, рассмотрение лингвистических фактов не только объективного, но и субъективного характера, установление их взаимосвязи. Поэтому социолингвистическое изучение разговорной речи важно не только для определения системы литовского языка жителей города Вильнюса, но и в определенной мере для дальнейшего процесса нормирования и кодификации литовского литературного языка.

Ett aktuellt problem inom lingvistiken, liksom inom vetenskapen i allmänhet, är att utveckla och förstå förfaranden för att underbygga vetenskaplig kunskap, särskilt frågan om hur tillräckliga underbyggnaderna är när hypoteser bekräftas (Постовалова В. И., 1980, с. 89), samt att sammanställa, välja och sålla empiriska fakta och fastställa grunderna för att ställa dem mot varandra eller jämföra dem (Bell R., 1978, p. 123—156).

När språket studeras som ett funktionellt system signalerar förekomsten av ”svaga punkter” i språket (E. Coseriu’s term, 1963, с. 238—239), det vill säga en diskrepans mellan uttrycksbehoven och de tillgängliga uttrycksmedlen, kommande förändringar. Även den statistisk-probabilistiska metoden kan användas när man söker efter språkets ”svaga punkter”. Man antar till och med att statistisk analys bland annat kan användas för att ställa upp och lösa följande problem: 1) frågan om absolut datering av förändringar, 2) beräkning av förändringstakten, 3) frågan om prognostisering (Граудина Л. К., 1980, с. 132).

Den statistiska metodens roll inom språkvetenskapen uppmärksammades redan under förra århundradet, till exempel i I. Baudouin de Courtenays arbeten. Tillämpningen av matematiska metoder inom samhällsvetenskaperna (detta gäller även studiet av språk ur ett sociolingvistiskt perspektiv) möter emellertid ett antal svårigheter, vilka beror på de sociala fenomenens komplexitet och på att det inte bara är fenomenens objektiva sida som studeras, utan också den subjektiva, vars fakta måste uttryckas kvantitativt och därför kräver utveckling av en särskild matematisk apparat. Den främsta svårigheten är att man ibland måste arbeta med korta statistiska serier, samtidigt som det inte finns någon säkerhet om att en betydande del av det observerade inte har skapats av observatörernas egen fantasi (jfr Андреев Э. П., Осипов Г. В., 1973, с. 339).

Tillämpningen av matematiska metoder i lingvistisk forskning bedöms på olika sätt. Det är naturligt, eftersom metoderna också tillämpas på olika sätt. Relativt få lingvister uttalar sig mycket negativt om användningen av matematiska metoder inom lingvistiken, till exempel Н. С. Трубецкой (1960, с. 18), Р. А. Булагов (1978, с. 40—42) med flera. Betydligt fler specialister ansluter sig till den motsatta uppfattningen, enligt vilken lingvistiken ”inte kan binda sig vid en gång för alla fastställda forskningsmetoder” (Звегинцев В. А., 1977, с. 46).

1. Sociolingvistisk karakteristik av studieobjektet.

Föremålet för denna studie är det socialt kommunikativa systemet (СКС) i den litauiska talgemenskapen av infödda litauiska Vilniusbor (ЛРКЛВ) (Швей-

64

цер А. Д., Никольский Л. Б., 1978, с. 67—76). Конкретным предметом исследования послужил один из компонентов данной СКС — литовская речь исследуемого коллектива. Так как между компонентами СКС существуют отношения функциональной дополнительности, которые задаются социальными связями между членами коллектива, сферами использования, социальными функциями и социальными ситуациями, в целом, в том или другом аспекте изучалась вся СКС речевого коллектива коренных литовцев вильнюсцев. С целью определения некоторых закономерностей и тенденций стратификационной и ситуативной вариативности ЛРКЛВ речевой коллектив был разбит на речевые общности на основе социальных и социально-демографических признаков (там же, с. 67—68).

I denna studie avgränsades talgemenskaper utifrån två kännetecken: ålder och utbildningsnivå. Enligt den utarbetade forskningsplanen skulle även arbetskaraktären beaktas, eftersom just detta kännetecken är det grundläggande kriteriet för den interna differentieringen av sociala klasser under förhållandena i ett utvecklat socialistiskt samhälle (jfr i boken: Шкаратан О. И., Рукавишников В. О., 1974, с. 38). Skillnader i arbetets art (fysiskt arbete, intellektuellt arbete med jämförelsevis låg kvalifikation och högkvalificerat intellektuellt arbete), vilka har sin grund i skillnader i arbetets karaktär (Руткевич М. Н., 1972, с. 13), beaktades också inledningsvis i denna studie, men till slut uppstod ett alternativ: antingen att avstå från att beakta arbetskaraktären eller att avsevärt öka urvalets storlek. Det första alternativet valdes (jfr: Здравомыслов А. Г., 1969, с. 186—187). I denna studie urskiljs tre åldersgrupper: 1) personer födda före 1932; 2) personer födda 1932—1952; 3) personer födda 1953 eller senare (jfr: bland de åldersskalor som rekommenderas av ИСИ АН СССР finns en skala med tre nivåer: 1) upp till 19 år, 2) 20—39 år, 3) 40—79 år („Эксперт-2“, 1974, с. 3)).

I denna studie betraktas två utbildningsnivåer som relevanta: 1) ofullständig grundskole-/gymnasieutbildning, fullständig grundskole-/gymnasieutbildning och yrkesinriktad sekundärutbildning; 2) ofullständig högre utbildning och högre utbildning (en mer detaljerad klassificering skulle också ha krävt ett större urval).

Frågan om urvalets storlek beror på frågan om analysenhet och räkningsenhet (Ядов В. А., 1968, с. 174—177). Som analysenheter i denna studie används: 1) enskilda sociolingvistiska variabler, till exempel uppsättningen varianter av obetonade ĕ, ē, ā, ū i slutposition eller uppsättningen varianter av obetonade ie, uo i intervokalisk position och så vidare; 2) åsikter och bedömningar som medlemmar av den undersökta talgemenskapen har om sitt eget tal. Som räkningsenheter används skalvärden för sociolingvistiska variabler eller bedömningar, val av alternativ eller huruvida den studerade enheten förekommer eller saknas som helhet. Urvalet var tvåsidigt — språkliga enheter valdes ut och grupper av människor undersöktes; därför utökades antalet kriterier för urvalets storlek: i första hand beaktades kriterierna för antalet företrädare för ЛРКЛВ, det vill säga kriterierna

5. 949

65

det sociologiska urvalet, varefter kriterierna för det lingvistiska urvalet beaktades. Detta tillvägagångssätt dikterades av tidigare genomförda sociolingvistiska undersökningar. Enligt vår mening bör W. Labovs arbete (Labov W., 1966) betraktas som den mest lyckade undersökningen av stadsspråk. Där ägnas stor uppmärksamhet åt valet av informanter, vilket också var den främsta förutsättningen för framgång.

Den population som undersöks i föreliggande arbete uppfyller följande krav: informanterna är födda i Vilnius och har bott där utan något längre avbrott, och båda föräldrarna är litauer (jfr liknande krav i exempelvis Русский язык по данным массового обследования, 1974, s. 20). Utbildningsförloppet och förändringarna i de lingvistiska situationerna i Vilnius under de senaste 100 åren har medfört att det finns mycket få representanter för den äldre generationen som uppfyller de ovan angivna kraven. En påtaglig ökning kan observeras i antalet sådana representanter i den yngre generationen. Till slut blev det nödvändigt att göra vissa avsteg från urvalskraven: representanter för den äldre generationen kunde vara födda utanför Vilnius, men ha flyttat dit redan som barn.

Den sociolingvistiska information som erhålls måste uppfylla kraven på tillförlitlighet, stabilitet och representativitet (jfr Шляпентох В. Э., 1973, s. 17). För att säkerställa informationens tillförlitlighet måste urvalet omfatta alla generationer i den undersökta talgemenskapen (i syfte att beskriva språkliga förändringar i realtid), eftersom det behövdes data för att illustrera språkliga förskjutningar och förändringar i skenbar tid, dvs. mellan befolkningsgrupper i olika åldrar (Лабов, 1975 б, s. 203). Tillförlitligheten, liksom stabiliteten, säkerställs genom att de ursprungliga sociolingvistiska data finns materiellt dokumenterade (inspelningar av intervjuer på magnetband, frågeformulär, spektrogram). Representativiteten kännetecknas av det område inom vilket undersökningens resultat kan generaliseras. Sammantaget uppfylls kraven på tillförlitlighet, stabilitet och representativitet genom att ett obundet och tillräckligt stort urval görs och fältarbetet genomförs korrekt, förutsatt att data samlas in med hjälp av en rad olika metoder. För att undvika snedvridning vid urvalet av informanter gjordes ett slumpmässigt urval utifrån en fullständig förteckning över potentiella informanter; denna utgjordes av frågeformulären från 1970 års folkräkning i hela Sovjetunionen, vilka förvarades i arkivet hos LSSR:s centrala statistikförvaltning. Förteckningen kan inte betraktas som helt fullständig, eftersom indirekta uppgifter om hur länge personerna bott i Vilnius endast kunde återfinnas i 25% av de tillgängliga frågeformulären. För att säkerställa slumpmässighet vid urvalet av informanter valdes de numrerade mapparna med frågeformulär ut enligt en tabell med slumptal.

De största problemen gäller urvalets storlek. Den beror på variationen i egenskaperna hos populationens objekt och kan vara liten om populationen är nära nog homogen (Рабочая книга социолога, 1976, s. 259). I vårt fall krävs ett urval av mycket stor omfattning för att uppnå hög representativitet,

66

eftersom den talgemenskap som studeras kännetecknas av stor heterogenitet. Urvalets storlek påverkar också precisionen i urvalsresultaten. Med utgångspunkt i påståendena att ”urvalets storlek är nästan alltid tillräcklig om det innehåller minst 30 element” (Вайнберг Дж., Шумекер Дж., 1979, s. 126), att ”grundtalet 25—30 enheter är minimum för små urval” (Человек и его работа, 1967, s. 61), att ”mycket regelbundna typer av stilistisk och social stratifiering kan fastställas även när vår individuella cell bara innehåller fem talare och vi har högst 5—10 belägg för den aktuella variabeln per talare” (Лабов У., 1975 а, s. 115), att ett urval kan omfatta 1 ≤ n ≤ 50 (Чесноков С. В., 1977, s. 89), samt att ”urvalet bör betraktas som litet endast om de angivna nivåerna av precision och tillförlitlighet inte kan uppnås vid bearbetning med metoder som bygger på gruppering av observationer” (Гаскаров Д. В., Шаповалов В. И., 1977, s. 19), fastställde vi slutligen urvalsstorleken för undersökningen av LRKLV till 25 informanter från var och en av de tre åldersgrupperna (N=75). Efter bearbetning av de ursprungliga sociolingvistiska uppgifterna med avseende på informanternas representativitet utgjordes huvudurvalet av 15 representanter för den äldre, 19 för den mellersta och 26 för den yngre åldersgruppen, samt 9 informanter – raduppläsare och teaterskådespelare.

Eftersom undersökningsobjektet i första hand var lingvistiska enheter – uttalsvarianter – behövde även den minsta textmängd fastställas som slutsatserna skulle grundas på. Effektiviteten och korrektheten i användningen av matematisk-statistiska metoder i sociolingvistiska undersökningar beror ju på frekvensernas stabilitet och jämförelsegruppernas homogenitet. ”Väsentliga förändringar i frekvenser eller väntevärden gör det möjligt att anta att man övergår till texter av en annan typ” (Якубайтис Т. А., Скляревич А. Н., 1978, s. 60). Mot bakgrund av detta förkastas postulatet om att språkliga enheter uppträder oberoende av varandra (ibid., s. 55; jfr Сегал Д. М., 1972, s. 7). Statistiska populationer anses vara homogena om de grundläggande parametrarna sammanfaller för två godtyckliga urval ur populationen. Det visade sig ändamålsenligt att dela upp den insamlade sociolingvistiska datan, betraktad ur lingvistisk synvinkel, i tre populationer som grupperas efter stil (jfr framställningarna i Структурно-вероятностный анализ языка по данным речи, 1979; Исследования фонетических особенностей речевых стилей, 1979).

I föreliggande undersökning beaktas tre kontextuella stilar, vilka betraktas som en förskjutning av vissa sociolingvistiska variabler i informanternas tal när den sociala kontexten och ämnet förändras (jfr Лабов У., 1975 б, s. 199—220). I likhet med W. Labov betraktar författaren till föreliggande arbete graden av uppmärksamhet som talaren ägnar åt sitt tal som det främsta kriteriet för att skilja mellan kontextuella stilar. Graden av uppmärksamhet på det egna talet

5*

67

beror inte bara på talarens medvetna självkontroll, utan också på en rad sociologiska, psykologiska och andra extralingvistiska faktorer. Det har fastställts att exempelvis ”Vid emotionell spänning uppstår betydande förskjutningar i utförandet av sådana taloperationer som kräver medveten kontroll av hur väl de genomförs” (Nosenko E. L., 1979, s. 16), och det emotionella tillståndet beror ju också på den sociala situationen. Inom sociolingvistiken räknas relationerna mellan kommunikanterna, talsituationens omständigheter, den kommunikativa inställningen m.m. som parametrar för den sociala situationen (jfr i boken: Schweizer A. D., Nikolskij L. B., 1978, s. 66). På senare tid har det inom sociolingvistiken blivit vanligt att beteckna systemet för urval av språkliga medel utifrån den sociala situationen med termen ”register” (ibid., s. 75). Vanligen urskiljs tre register: informellt, neutralt och formellt; ibland betecknas de som skalans två ytterpunkter vad gäller situationsbundna kännetecken – informellt och formellt (se i boken: Rysk talspråk, 1973, s. 9–11).

Vid undersökningar av kontextuella stilar anses rollrelationerna mellan kommunikanterna, deras status och den kommunikativa situationens omständigheter vara relevanta. I studien av LRKLV kan rollrelationerna mellan intervjuaren och den intervjuade under den huvudsakliga insamlingsfasen av empiriska data betraktas som halvformella relationer mellan obekanta personer som samtalar om lättsamma vardagsämnen. Relationen ”intervjuare–intervjuad” betraktas som standardiserad (likadan för alla intervjuade), även om den i verkligheten naturligtvis visade sig vara relativt olikartad. Även den kommunikativa situationen var standardiserad vid samtliga intervjuer: alla samtal genomfördes hemma hos de intervjuade (med undantag för skådespelare och radioröster, vilkas intervjuer genomfördes på deras arbetsplatser).

Genom standardisering eller, närmare bestämt, eliminering av omständighets-, status- och rollrelaterade kännetecken hos kommunikanterna säkerställdes skillnaderna mellan de kontextuella stilarna med hjälp av relativt lingvistiska kriterier – ämnesbyte och texttyp. I studien av LRKLV urskildes tre kontextuella stilar: 1) informell, icke-styrd (tog formen av en berättelse om sig själv och ett samtal med intervjuaren); 2) formell, icke-styrd (förekom vid läsning av en standardiserad sammanhängande text där en tonåring berättar om sina äventyr och upplevelser); 3) formell, styrd (förekom vid läsning av en lista med 20 minimala ordpar) (se bilaga 1).

2. Metoder för insamling av sociolingvistisk information om LRKLV.

I studien av LRKLV samlades sociolingvistisk information in med flera metoder. Detta gjorde det möjligt att pröva dess kvalitet, adekvans och representativitet redan i det första bearbetningsskedet.

Som huvudsaklig metod för insamling av sociolingvistisk information om LRKLV valdes halvstandardiserade intervjuer (jfr begreppet standardiserad intervju hos Monina M. L., 1974, s. 40–83).

68

Flera uppgifter ställdes upp: 1) att fastställa språkfakta hos den undersökta gruppen under vissa sociolingvistiska förhållanden; på så sätt blev hela intervjumaterialet ett dokument för vidare analys; 2) att ta reda på de intervjuades inställning till normativiteten i det egna talet och till talet hos företrädare för normerat språkbruk (radio- och tv-röster, skådespelare vid dramateatrar); 3) att fastställa uppfattningen om huruvida det finns en talgemenskap i Vilnius med egna talnormer (hit hörde frågor av typen ”Känner ni igen en person från Vilnius enbart utifrån särdragen i hans eller hennes tal?”, ”Har någon känt igen er som invånare i Vilnius med hänvisning till ert tal?” m.fl.); 4) att undersöka vissa frågor om de socialt kommunikativa systemens funktion, särskilt frågor om tvåspråkighet (flerspråkighet) och diglossi, fastställa inom vilka områden ryska (i vissa fall även polska) och litauiska dialekter används, precisera kunskaperna i andra språk och dialekter samt ta reda på hur och när de tillägnats (se bilaga 2). Föreliggande artikel redovisar några resultat av arbetet med den första och delvis den andra uppgiften; därför beskrivs endast vissa metoder för materialinsamling.

Intervjun betecknas som halvstandardiserad eftersom i princip samma frågor ställdes till varje intervjuad (se bilaga 2), men frågorna modifierades något för varje person med hänsyn till dennes förutsättningar och förmåga att besvara dem.

Intervjuerna varade i 20–30 minuter. Intervjuförloppet var, med mindre variationer, följande. När samtalspartnern hade gett sitt samtycke frågade intervjuaren vilket år personen var född och tog reda på föräldrarnas dialektala bakgrund. Svaren på dessa frågor brukade vara korta. För att få de intervjuade att berätta och därigenom få höra deras spontana, sammanhängande tal ställdes frågor om resor, besök i fädernas och mödrarnas hembyar samt semester /jfr den fråga om ”livsfara” som U. Labov (1975a, s. 121–122) använde, om en fara som den tillfrågade hade utsatts för/. Här kunde man iaktta en naturlig förskjutning av den kontextuella stilen i informell och spontan riktning. Efter 5–10 minuters berättande ställdes i förbigående en fråga till den intervjuade: om någon under den beskrivna resan hade känt igen personen som invånare i Vilnius. Därefter undersöktes den intervjuades egen uppfattning om vad som kännetecknar talet i Vilnius; frågor ställdes om den tillfrågades inställning till korrektheten i det egna talet, till radio- och tv-rösters och skådespelares tal samt till undervisning i litauiskt talspråk i grundskolan. Sedan ombads personen att högt läsa en sammanhängande text på 1 800 tryckta tecken – en tonårings berättelse om sina äventyr på gården (se bilaga 1, text nr 1) (jfr Labov U., 1975a, s. 124). Avslutningsvis fick personen läsa en lista med 20 minimala ordpar (se bilaga 1, text nr 2) (jfr ibid.), varav de flesta redan förekom i den sammanhängande texten men inte kunde urskiljas av den intervjuade. Därefter undersöktes vissa frågor om tvåspråkighet (flerspråkighet) och diglossi. Intervjuerna gav således tre av de ovan nämnda kontextuella stilarna.

69

Intervjuerna kompletterades med en enkätundersökning. Varje respondent ombads fylla i ett frågeformulär (se bilaga 3) med 55 frågor om uttal och accentuering, utformade enligt principen om alternativ.

Den tredje metoden i vårt arbete är ljudtestning. Med dess hjälp undersöktes endast en egenskap hos LRKLV – frågan om realiseringen av oppositionen mellan långa och korta vokaler i olika fonetiska positioner. Det undersökta materialet – 58 minimala ordpar (se bilaga 4.1) – delades in i 6 typer av homonymer enligt följande kriterier: 1) vokalernas ursprung i oppositionen; 2) förekomst (eller frånvaro) av betoning på de undersökta vokalerna. Eftersom erfarenheten av ljudtestning (se litteraturöversikten i Garšva K:s avhandling, 1977) visade att det är lämpligast att undersöka realiseringen av 4–5 minimala par under en och samma ljudtestningssession, delades hela mängden undersökta par dessutom in i 13 grupper, där orden sammanfördes inte bara enligt de två ovan nämnda kriterierna utan även enligt morfologiska kännetecken. Ljudtestningens förlopp och metod var de vanliga (se Girdenis A., 1981, s. 33–35).

Samma språkliga material, dvs. 58 minimala ordpar, undersöktes med metoden för spektralanalys av ljud. I detta skede var målet att fastställa varaktigheten (t) och frekvensen hos de första formantorna (F₁ och F₂) i de undersökta ljuden, i syfte att upptäcka fysiska indikatorer på förändringar i uttalet.

De 116 undersökta ljuden förekom i 116 meningar, ordnade enligt en tabell med slumptal. 464 realiseringar av de undersökta ljuden erhölls, eftersom texten lästes upp av 4 talare. Talare var män (S. Ž., D. K., R. P. och A. I.) i åldern 22–25 år, vilka uppfyllde de allmänna krav som ställdes på informanter i denna undersökning. De kände inte till undersökningens syfte. Vad gäller röstläge och röstklang hade tre av dem baryton och en tenor. Inga talfel upptäcktes.

Inspelningen gjordes i april 1974 i ljud- och bildlaboratoriets ljudisolerade kabin vid Vilnius statliga universitet, på en bandspelare av märket „Tembr“ med hastigheten 19,5 m/min, med hjälp av en kondensatormikrofon 19A-3 på ferromagnetband av typ 6 (för mer information om denna metod, se: Statkevičienė J., 1972). Inspelningsnivån ställdes in separat för varje talare och ändrades inte medan utrustningen var i drift. Ur det insamlade materialet klipptes och monterades ord med realiseringar av de undersökta ljuden (det tekniska arbetet utfördes av V. Lakėnė, senior laboratorieassistent vid VGU:s laboratorium för experimentell fonetik). Därefter bearbetades fonogrammen på en spektrograf av typen KPI-69 (i samma laboratorium), med bandhastigheten 63,6 mm/s; tidsmarkeringar gjordes var 20:e ms (50 Hz) (det tekniska arbetet utfördes av ingenjörerna vid samma laboratorium, P. Mateikis, A. Lipeika och S. Kucas).

3. Metoder för analys av sociolingvistisk information om LRKLV.

I föreliggande arbete användes för undersökningen av material som erhållits

70

med var och en av de nämnda metoderna för insamling av sociolingvistisk information ett antal olika analysmetoder, i syfte att kontrollera resultatens objektivitet.

Inom sociolingvistiken betraktas korrelationer där sociala indikatorer utgör oberoende variabler och språkliga företeelser beroende variabler som typiska. Korrelationanalys, en metod inom matematisk statistik, kan användas med stor försiktighet vid studiet av språkliga företeelser, eftersom det är omöjligt att, åtminstone på den nuvarande kunskapsnivån inom sociolingvistiska frågor, ta hänsyn till verkningarna av ens alla grundläggande faktorer, och varje ”dold” faktor kan ha en betydande inverkan på resultaten.

Materialet som samlades in genom intervjuer analyserades huvudsakligen enligt den metodik som W. Labov föreslog i sin undersökning av talet i New York (Labov W., 1966, s. 41—64). Varje undersökt sociolingvistisk variabel på den fonetiska nivån kodades på följande sätt. I den transkriberade intervjutexten tilldelades varje uttalsvariant av variabeln en kod, t.ex.: (ie—1) – realiseringen [ie], (ie—2) – [ie], (ie—3) – [ei]. Därefter beräknades den relativa användningsfrekvensen (i%).

Beräkningarna gjordes separat för varje informant i var och en av de tre kontextuella stilarna. Därefter beräknades (summerades och medelvärdesbildades) resultaten av informanternas svar för var och en av de tre åldersgrupperna, med hänsyn till två villkorliga utbildningsnivåer. Dessa uppgifter återgavs i diagram (se bilaga 5), där den vertikala axeln visar motsvarande värden för de genomsnittliga användningsfrekvenserna för varianterna av den undersökta sociolingvistiska variabeln, medan åldersgrupperna med hänsyn till utbildningsnivå anges på den horisontella axeln. De numeriska värdena för samtliga kontextuella stilar presenterades i samma diagram.

Enligt formeln

m₁/m ± 1,96 · √((m₁/m) · (1 − m₁/m) / m)

(Bitinas B., 1974, s. 54), där m är det totala antalet förekomster av den undersökta sociolingvistiska variabeln och m₁ är antalet förekomster av en viss variant av variabeln, fastställs konfidensintervallet för frekvensfördelningen vid en konfidensgrad på 0,95. Om intervallens värden inte överlappar dras slutsatsen att de jämförda relativa frekvenserna skiljer sig signifikant.

Frågan om huruvida dialektbakgrunden hos informanternas föräldrars tal kunde påverka informanternas tal undersöktes med envägsvariansanalys (Zaks L., 1976, s. 455—461). Möjlig påverkan från vardera förälderns tal undersöktes separat. Informanternas föräldrars ursprungsorter sammanfördes i sju villkorliga grupper: 1 — västaukštaiter (södra flanken), 2 — sydaukštaiter, 3 — personer födda i Vilnius och Kaunas, 4 — žemaiter, 5 — östaukštaiter från

71

från Utenas omgivningar, 6 — den norra flanken av de östliga och västliga aukštaiterna, 7 — östliga aukštaiter från Vilnius omgivningar. Eftersom variansanalys kräver grupper med minst fem informanter behövde talare av närliggande dialekter slås samman till större grupper, kännetecknade av förekomst/frånvaro av en tendens till förlängt uttal av korta betonade ljud och ett vokalsystem med tre kvantitetsgrader. Variansanalysmetoden (se Zaks L., 1976, s. 448—514; Statistiska metoder..., 1979, s. 178—194) är mycket arbetskrävande jämfört med den ovan beskrivna, men användes inte bara för att bearbeta det insamlade fältmaterialet utan också för att undersöka möjligheten att tillämpa redan utvecklade program för maskinell bearbetning av liknande sociolingvistiskt material. I den föreliggande undersökningen utfördes alla beräkningar manuellt av en person med hjälp av en bordskalkylator, men resultaten visade att även detta material kan programmeras och bearbetas på mer avancerade datorer. Konsult i tillämpningen av variansanalys i denna undersökning var B. Kaminskene, senior forskare vid Matematiska institutet vid Litauens SSR:s vetenskapsakademi, kandidat i fysikaliska och matematiska vetenskaper.

Variansanalysen byggde på en jämförelse av medelfrekvenserna för vart och ett av de undersökta realisationsvarianterna av den sociolingvistiska variabeln, under förutsättning att kravet på lika varianser i flera urval och normalfördelning uppfylldes. Normalfördelning uppnås genom slumpmässigt urval. Varianserna prövades med Bartletts metod (Zaks L., 1976, s. 453—455). Som bedömningsmått användes χ²-kriteriet. Beräkningarna, som inte återges av utrymmesskäl, gjorde det möjligt att hävda att variansanalys kan genomföras på det tillgängliga materialet om LRKLV.

Variansanalysen med envägsindelning, vars resultat redovisas nedan, bekräftade förekomsten av vissa signifikanta skillnader mellan medelvärdena för frekvensen av variabelns varianter i informanternas tal, när informanterna grupperats efter dialektalt ursprung hos moderns respektive faderns tal. Därför tillämpades Scheffés metod för slutsatser om linjära kontraster (Zaks L., 1976, s. 461—464). Metoden gör det möjligt att identifiera avvikande grupper.

Bearbetningen av resultaten från den sociolingvistiska enkäten begränsades till att räkna antalet angivna varianter och fastställa deras relativa frekvens (i%) med hänsyn till informanternas ålder och utbildningsnivå. Resultaten återges i bilaga 6.

Metoden för bearbetning av resultaten från kommutationstesterna (audiotesterna) var följande: med formeln _n1/n 100%, där n₁ är antalet svar som anger att en opposition mellan de undersökta ljuden förekommer, och n är antalet möjliga svar, fastställdes frekvensen av svar som angav en opposition för varje undersökt ordgrupp. Resultatens signifikans P bedömdes enligt en särskild-

72

ной таблице (Girdenis A., 1981, p. 212), причем за критическую черту значимости принималась отметка — 67% (см. табл. 4.2).

Vid den spektrala analysen av ljuden eftersträvades två syften: att mäta varaktigheten (t) och frekvensen hos de undersökta ljudens första formanter (F₁ och F₂).

De undersökta ljudens varaktighet mättes med en noggrannhet på 0,01 s. Den absoluta varaktigheten hos långa (x₁) och ursprungligen korta (yᵢ) vokaler mättes, och skillnaden mellan dem beräknades för varje realisation av de undersökta vokalparen i opposition: Δᵢ = xᵢ − yᵢ. Även medelvaraktigheten för ”långa” (x̄) och ”korta” ljud (ȳ) beräknades:

x̄ = 1/n ∑xᵢ; ȳ = 1/n ∑yᵢ, där n är antalet realisationer av varje undersökt ljud.

För att pröva om det finns en opposition mellan långa och korta vokaler i LRKLV formulerades två alternativa hypoteser: H₀ — oppositionen saknas, H₁ — oppositionen förekommer. Hypoteserna prövades med Students t-test (t). För detta ändamål fastställdes de genomsnittliga skillnaderna Δ̄ᵢ mellan medelvaraktigheten för varje undersökt ljud (Δ̄ᵢ = x̄ᵢ − ȳᵢ), och varianserna s² beräknades enligt formeln:

s²ₓ = ∑ (xᵢ − x̄)² / (n − 1), s²ᵧ = ∑ (yᵢ − ȳ)² / (n − 1).

Standardavvikelsen (kvadratisk avvikelse) fastställdes: s = √s². Signifikansen hos skillnaden mellan medelvaraktigheterna bedömdes med t-kriteriet enligt formeln:

t = |x̄ − ȳ| / √[(∑(xᵢ − x̄)² + (yᵢ − ȳ)²)/(nₓ + nᵧ − 2) · (nₓ + nᵧ)/(nₓ · nᵧ)] ≥ tα.

där t̂ är argumentet i Studentfördelningen, nₓ + nᵧ − 2 = f, där f är frihetsgraden, tα är kvantilen som hämtas i tabeller över kvantiler i Studentfördelningen t enligt det beräknade f (se Tikimybių teorija ir matematinės statistikos taikymas, 1971, s. 274), och nₓ och nᵧ är antalet undersökta realisationer för oppositionens respektive led (se tabell 4.3).

I spektrogrammens andra bearbetningsfas mättes frekvenserna hos de undersökta ljudens formanter F₁ och F₂ vid följande punkter: i ljudets början (F₁н och F₂н), i mitten (F₁с och F₂с) och i slutet (F₁к och F₂к). Med hjälp av filterrastret bestämdes filternumren och därmed ljudfrekvenserna i hertz, vilka omvandlades till tonhöjdsenheten mel (tabell och linjaler framställda vid VSU:s laboratorium för experimentell fonetik användes); enligt G. Fants approximation är 1 mel = 1000 · logₑ (1 + F₀/1000), där mel är tonhöjd och F₀ ljudets frekvens i Hz. Vid mätningen användes en mikrofilmsläsare av typen ”Mikrofot”, som förstorade 10 gånger. Därefter beräknades den aritmetiska medeltonhöjden vid de tre mätpunkterna för varje talare och varje undersökt ordgrupp: F̄₁н = 1/n ∑ F₁н, F̄₁с = 1/n ∑ F₁с, F̄₁к = 1/n ∑ F₁к osv., där n är antalet realisationer

73

ljuden hos varje talare, F₁н, F₁с, F₁к, F₂н, F₂с, F₂к – formantfrekvensernas absoluta värden i varje talares realiseringar.

En grafisk återgivning av mät- och beräkningsresultaten presenteras inte på grund av utrymmesbrist i artikeln. Vissa resultat anges direkt i texten. För att åskådliggöra jämförelsen mellan spända och ospända vokaler användes modellen för den så kallade neutrala vokalen [æ] (F₁ = 585 mel, F₂ = 1320 mel, se: Fant, G. M., Jakobson, R., Halle, M., 1962, s. 176). Den största avvikelsen Δᵢ för varje undersökt vokals första formant från den neutrala vokalens första formant beräknades: Δf₁ = F₁н – F₁; motsvarande uppgifter för den andra formanten: Δf₂ = F₂н – F₂. Den sammanlagda avvikelsen ΣΔf bestämdes enligt formeln: ΣΔf = =Σ |Δf₁| +Σ |Δf₂|. Ju större det absoluta värdet av den sammanlagda avvikelsen var, desto mer spänd ansågs ljudet vara.

Vetenskaplig rådgivare i frågor som rörde tillämpningen av experimentell fonetik var docent A. Girdenis vid VGU.

4. Några resultat från undersökningen av vokalsystemet i LRVK.

Kärnan i problemet med vokalsystemet i LRVK är frågan om långa och korta vokaler. Förändringar i vokalernas realisering observeras; de leder till neutralisering (fullständig och partiell) av oppositionen mellan långa och korta vokaler, reduktion samt monoftongering av difonemkombinationerna ie, uo eller diftongering av de långa vokalerna o. ē.

4.1. Långa och korta vokaler i, e, a, u. Problemet med de nämnda långa och korta vokalerna i LRVK ligger i följande: dessa vokalgrupper omfattar 8 självständiga fonem, som i litauiskan alltid står i opposition, men i LRVK inte i alla fall framstår som oppositionella.

Realiseringen av oppositionen mellan långa och korta vokaler (nedan V̄/V̆) i LRVK beror i hög grad på om stavelsen är betonad: i obetonad position finns en tendens till kort eller halvlångt uttal av långa vokaler, medan långt eller halvlångt uttal av korta vokaler knappast förekommer; i betonad position noteras fall där långa och halvlånga ljud uttalas i stället för korta vokaler, medan långa vokaler uttalas relativt sällan. I litauiskan finns två stavelseaccenter för långa vokaler – cirkumflex och akut; en kort vokal kan däremot vara betonad, men förblir alltid kort. I LRVK observeras en relativ utjämning av alla betonade ljud: en kort vokal kan få en stavelseaccent som hör till en lång vokal (eller en av dess övergångsformer, vilka också observeras i dialekter), och en lång vokal kan få en betoning som liknar den hos en kort vokal.

Resultaten av undersökningen av LRVK visar att vokalernas position i ordet är en mycket relevant faktor vid realiseringen av V̄/V̆: slutvokaler genomgår oftare förändringar, och även vokaler i pretonisk och omedelbart posttonisk

74

I stavelser förändras en lång vokal i position efter en lång betonad stavelse oftare än efter en kort betonad.

4.1.1. V̄/V̆ i slutlig obetonad position. I LRKV rapporteras tre uttalsvarianter av den sociolingvistiska variabeln ī, ē, ā, ū i obetonad slutposition före paus eller -s, nedan (obetonad V̄ #):

Variant I — uttal av ett kort, ospänt ljud, resp. [i], [e], [a], [u], t.ex.: [i] – [vāl’t’is]¹ „vāltys“ (nom. pl.), [aū.s’i] „aūsi“ (ack. sg.), [skaī.tan’t’is] „skaitantys“ (nom. pl.), [l’ēk’en’t’i] „lēkianti“ (ack. sg.); [e] – [ei.l’ē] „eilė“ (ack. sg.), [būv’es] „būves“ (nom. sg.), [pasūk’æ] „pasūke“ (ack. pl.); [a] – [l’ova] „l’ova“ (ack. sg.), [grā ž’æ] „grāžią“ (ack. sg.); [u] – [daī.gu] „daīgu“ (ack. sg.), [v’īru] „vīru“ (gen. pl.), [sū-r’ū] „sūriu“ (gen. pl.), [ēi.tu] „eitu“ (konditionalis, 3 pers.); variant II — uttal av ett halvlångt, något spänt ljud, resp. [i.], [e.], [a.], [u.], t.ex.: [i.] – [ā k’i:s] „ākys“ (nom. sg.), [nó s’i.] „noši“ (ack. sg.), [n’æšan’t’i:s] „nēšantys“ (nom. pl.), [tūr’in’t’i:] „tūrinti“ (ack. sg.); [e.] – [l’ēl’æ.] „lėlė“ (ack. sg.), [skaī.t’æ.s] „skaitęs“ (nom. sg.), [iš’ē jæ.] „išėję“ (nom. pl.); [a.] – [raī.ka.] „raīka“ (ack. sg.), [baī.k’s’c’æ.] „baī-kščia“ (ack. sg.); [u.] – [karā’ū.] „karalių“ (ack. sg. eller gen. pl.), [mālku.] „mālkų“ (gen. pl.), [kāī’ū.] „kāilių“ (gen. pl.), [s’kr’is.tu.] „skris-tų“ (konditionalis, 3 pers.); variant III — uttal av ett långt, spänt ljud, resp. [īˑ], [ēˑ], [āˑ], [ūˑ], t.ex.: [īˑ] – [žūv’is] „žūvys“ (nom. pl.), [m’ē-d’ī.] „mēdi“ (ack. sg.), [rāšan’t’is] „rāšantys“ (nom. pl.), [b’es’ikāi.t’inan’t’i] „besikaitinanti“ (ack. sg.); [ēˑ] – [k’ē d’æ] „kėdė“ (ack. sg.), [mā t’æ.s] „mātes“ (nom. sg.), [nun’ē š’æ] „nunėše“ (nom. sg.); [āˑ] – [gālva] „gālva“ (ack. pl.), [kōjæ] „kōją“ (ack. sg.); [ūˑ] – [smār.ku] „smārkų“ (ack. sg.), [šāūkštu.] „šāūkštų“ (gen. pl.), [vaī.’g’ū.] „vaīgių“ (gen. pl.), [p’ir-.ktu.] „pirktų“ (konditionalis, 3 pers.).

Resultaten av materialundersökningen med envägs variansanalys visade att dialektfaktorn har en viss inverkan, men detta bekräftas långt ifrån i alla dialekturval. Statistiken översteg det kritiska värdet för F-fördelningen endast i två urval: i dialektgrupperna efter fädernelinjen vad gäller användningen av den korta varianten (obetonad V̄ #) i kontextuell stil II (F̂ far, 1, II)= =2,14 > 1,93=F₆; ₅₄; ₀,₁) och vad gäller användningen av den långa varianten (obetonad V̄ #) i kontextuell stil III (F̂far, 3, III=2,1 > 1,93=F₆; ₅₄; ₀,₁).

Med Scheffés metod för slutsatser om linjära kontraster fastställdes att vid användningen av den korta varianten (obetonad V̄ #) i kontextuell stil II avviker medelvärdet i den andra dialektgruppen, dvs. i talet hos informanter vars fäder härstammar från de sydliga aukštaitiska områdena, statistiskt signifikant (F̂=3,43 > Fkr. =3,40) från den totala medelfrekvensen. I denna dialektgrupp är den genomsnittliga frekvensen för användningen av den korta varianten

¹ Variation i andra variabler anges inte i transkriptionen.

75

(obetonad V̄ #) den lägsta (x̄₂ = 38,2; variationsspannet för medelvärdena 38,2—70).

Analysen av användningen av den långa varianten (obetonad V̄ #) i kontextuell stil III visade att medelfrekvensen i den fjärde dialektgruppen (samogiterna) ligger betydligt under den totala medelfrekvensen (F̂=4,93 > Fkr. = 3,4; x̄₄ = 30, variationsspannet för medelvärdena 30—82).

Förklaringen av de anförda uppgifterna är komplicerad. Om den andra dialektgruppen kan följande sägas: relikter av de sydliga aukštaiternas dialekt, som bevarar vokallängden i den undersökta positionen, märks i att informanterna i denna grupp förhållandevis ofta uttalade den långa varianten i alla stilar: värdet för x̄₂ i stil I (efter fädernelinjen) är 34, dvs. det näst högsta efter värdet för x̄₁ = 36, som tillhör den västliga aukštaitiska dialektgruppen, vilken också bevarar vokallängden i denna position: värdet för x̄₂ i stil II (efter fädernelinjen) är det högsta (48,6), och endast i stil III utmärker det sig inte, även om det är relativt högt (58). Ett liknande mönster ses vid jämförelse av dialektgrupperna efter mödernelinjen, trots att den matematiska bearbetningen av resultaten inte visade några betydande kontraster: värdena för informanterna i grupp 2:s användning av den långa varianten i respektive stil är x̄₂, I = 53 (det högsta av alla grupper), x̄₂, II = 63,8 (också det högsta), x̄₂, III = 70 (övriga gruppers värdeintervall är 47—78). Användningen av den korta varianten i denna grupps tal, även när den halvlånga varianten räknas med, visar ett motsatt mönster: efter fädernelinjen x̄₂, I = 54 (intervall 53—80), x̄₂, II = 38,2 (det lägsta värdet), x̄₂, III = 30 (intervall 16—61); efter mödernelinjen x̄₂, I = 40 (det lägsta värdet), x̄₂, II = 36 (det lägsta värdet), x̄₂, III = 24 (intervall 18—37). Resultaten för den första dialektgruppen liknar i hög grad resultaten för grupp 2, vilket bekräftar antagandet att föräldrarnas dialekt påverkar deras barns tal: just dessa territoriella dialekter bevarar bäst vokallängd i slutposition i ord. Det bör påpekas att föräldrarna redan kan vara representanter för en ”halvdialekt”, eftersom de ofta endast kommer från en ort inom dialektområdets gränser, men sedan många år bor i Vilnius och inte använder dialekten.

En mindre tydlig men märkbar överensstämmelse i användningen av långa och korta varianter (obetonad V̄ #) framträder vid analysen av resultaten för den fjärde dialektgruppen, som är mest benägen att förkorta (obetonad V̄ #). Värdena för x̄₄ vid användning av korta varianter ligger i alla stilar nära de högsta värdena: efter fädernelinjen x̄₄, I = 71 (intervall 53—80), x̄₄, II = 70 (intervall 38,2—70), x̄₄, III = 61 (intervall 16—61); efter mödernelinjen x̄₄, I = 55 (intervall 40—77), x̄₄, II = 56 (intervall 36—64), endast x̄₄, III = 20 (intervall 18—37). Omvänt ligger värdet för x̄₄ vid användningen av långa varianter (obetonad V̄ #) i alla stilar nära de lägsta värdena: efter fädernelinjen x̄₄, I = 23 (intervall 11—36), x̄₄, II = 16 (intervall 10—48,6), x̄₄, III = 30

76

(intervall 30–82); efter modern x̄₁, I = 24 (intervall 11–53), x̄₄, II = 22,6 (intervall 20,57–63,8), x̄₄, III = 75 (intervall 47–78). Dessa värden kan förklaras av förekomsten av relikter av žemaitisk reduktion av slutliga långa vokaler i obetonad position, som dock har vissa särdrag (se: Zinkevičius Z., 1966, s. 115–118). I den 6:e dialektgruppen, vars resultat inte visade sig vara statistiskt relevanta, kan också vissa relikter av ändelseförkortning som är typiska för den panevėžysiska dialekten urskiljas (Zinkevičius Z., 1966, s. 119–120). Resultaten för grupperna 3, 5 och 7 hamnar oftast i mitten av intervallet för medelfrekvenser, även om värdena för dialektgrupperna 3 och 7 närmar sig värdena för de grupper som kännetecknas av korta varianter av den undersökta variabeln (grupp 3 – barn till personer från Vilnius och Kaunas, grupp 7 – barn till personer födda i området för Vilniusdialekten). Det är intressant att notera att även om tre längdgrader förekommer i vissa dialekter, gick det inte att upptäcka några märkbara relikter i den här undersökningen.

Som sammanfattning av analysen av föräldrarnas dialektala ursprungs möjliga inverkan kan man konstatera att en viss påverkan har påträffats: särskilt 1) talet hos informanter vars föräldrar kommer från de syd- och västaukštaitiska dialektområdena framträder tydligast – det kännetecknas i mindre grad av förkortning av långa slutliga obetonade vokaler; 2) förekomsten i föräldrarnas dialekter (t.ex. žemaitiska, panevėžysiska m.fl.) av vissa mönster för förkortning av obetonade ändelser bidrar till att förstärka tendensen att förkorta långa vokaler i obetonad slutposition i LRTV.

Hittills har vår undersökning behandlat variationen hos den sociolingvistiska variabeln (obetonat V̄#), dess källor har granskats och mindre uppmärksamhet har ägnats åt denna variations plats i LRTV:s språkliga system som helhet. Därför presenteras nedan material från auditiva tester och spektralanalyser av ljud, utförda med traditionell experimentell fonetik som metod. Eftersom auditiv testning är fonologins enda experimentella metod (Girdenis A., 1981, s. 14), betraktas resultaten från spektralanalys av ljud här som ett hjälpmedel vid förklaringen av resultaten från de auditiva testerna.

Materialet som undersöktes med auditiv testning presenterades i den s.k. fullständiga stilen, dvs. utan hänsyn till kontextuella stilar. Åtta experiment genomfördes; i dem undersöktes V̄/V i obetonad position i ordets absoluta slut.

Materialet i de auditiva experimenten nr 5–9, 11, 12 och delvis 13 bestod av kvasiminimalpar som skilde sig åt genom förekomsten av den ovan nämnda oppositionen.

I experiment nr 5–8 undersöktes kvasiminimalpar med oppositionen i/ī: 5) mìrti – mìrti, vỹti – výti, skìlti – skílti, kárti – kárti, skỹsti – skýsti; 6) kártys – kártis, ántys – ántis, méntys – méntis, páItys – páltis, kándys – kándis; 7) pasibaigusi – pasibaigusi, pỹlusi – pýlusi, dainãvusi – dainãvusi,

77

svarščiusį – svarščusi, sukaitusį – sukaitusi, ąsōty – ąsōti, šalty – šalti, medy – medi, ūosy – ūosi?). Vid bearbetningen av resultaten från de auditiva testerna erhölls en sannolikhet på 0,95–0,999 för att oppositionen V/V̄ existerar. Spektralanalysen av ljud visade att inga kvantitativa skillnader förekommer i realiseringen av denna opposition; den absoluta varaktigheten hos de undersökta ljuden skiljer sig endast obetydligt: x̄ᵢ=40 ms; ȳᵢ=38 ms; sₓ=13; sᵧ=21, eftersom t=0,67>1,98 (P=95%). Analysen av kvalitativa skillnader i denna opposition bekräftade förekomsten av vissa skillnader i ljudens spänning. Beräkningen av den sammanlagda avvikelsen Δf för formanterna F₁ och F₂ från det neutrala vokalljudet [æ] gav följande resultat: (ΣΔf̄ᵢ=|260|)−(ΣΔf̄ᵢ=|210|)=|50|.

I experiment nr 9 undersöktes oppositionen ē/ĕ, realiserad i former av ē-stammiga substantiv i singularis, instrumentalis och ackusativ (ver̄te – ver̄t(ē), silk̄e – silk̄(ē), lēle – lēl(ē), āukle – āukle, bjaur̄ybe – bjaur̄ybe). Beräkningar av de aritmetiska medelvärdena för den absoluta varaktigheten hos realiseringen av denna opposition visade att den s.k. korta vokalen har längre varaktighet än den s.k. långa: x̄ē=59 ms, medan ȳē=64 ms, sₓ=27; sᵧ=24; t=0,59 < 2,04 (P=95%). Analysen av de undersökta ljudens kvalitativa egenskaper (mätning av formanter F₁ och F₂) visade att det inte finns några skillnader i spänning mellan ē och ĕ:

Σ Δf̄ē=|280| = Σ Δf̄ē=|280|.

I experiment nr 11 undersöktes oppositionen ā/ă i formerna av a-stammiga adjektiv och o-stammiga substantiv i nominativ, ackusativ och instrumentalis singular (kōra – kōra, līpra – līpra, dūona – dūona, kiāura – kiāura, lóva – lóva). Vid auditiv testning erhölls en sannolikhet för oppositionens existens på 0,99. Spektralanalysen visade en minimal skillnad i den absoluta varaktigheten hos ā och ă (statistiskt irrelevant): x̄ā=60 ms; ȳā=58 ms; sₓ=35; sᵧ=25; eftersom t=0,29 < 1,99 (P=95%). Kvalitativa skillnader finns, men de är relativt små: (ΣΔf̄ā=|290|)−(ΣΔf̄ă=|270|)=|20|.

I experiment nr 13 undersöktes två par hypotetiska kvasiminimalpar (ord med två oppositioner). I dem realiserades oppositionerna ā/ă och ū/ŭ: verbformer i indikativ presens tredje person samt o-stammiga substantiv i ackusativ singularis (sāla – sāl̄a, bāla – bāl̄a, rāštu – rāšt̄u, prakāštu – prakāšt̄u). Resultaten motsvarade dem från experiment nr 11.

I experiment nr 12 undersöktes oppositionen ū/ŭ, realiserad i former av a- och ia-stammiga substantiv i genitiv pluralis och instrumentalis singularis. Lyssnarna skilde mellan vokalerna ū och ŭ med en sannolikhet på 0,999. Spektralanalysen av ljuden visade att det inte finns någon statistiskt signifikant skillnad i dessa vokalers absoluta varaktighet: x̄ū=70 ms; ȳū=56 ms; sₓ=38; sᵧ=28; eftersom t=1,48 < 2,01 (P=95%). Analysen av oppositionen ū/ŭ:s kvalitativa egenskaper visade att den s.k. ŭ uttalas med större spänning:

(Σ Δf̄ū=|240|)−(Σ Δf̄ŭ=|290|)=|50|.

78

Med experimentalfonetiska metoder kunde följande fastställas: det finns endast minimala kvalitativa och kvantitativa skillnader mellan de tre varianterna (obetonat V̄#), men varianterna skiljs tydligt åt av lyssnarna. Kontexten och lingvistiska förväntningar tycks spela en stor roll: i sammanhängande text är realiseringen av V̄/V̄ mindre relevant än vid uttal av enskilda ord. Det faktum att lyssnarna inte kunde skilja orden åt med 100-procentig säkerhet kan tjäna som belägg för att en övergripande utjämningsprocess för V̄/V̄ förekommer.

Den sociolingvistiska studien av LRVK hade två sidor — en objektiv och en subjektiv. Hittills har den objektiva sidan av variationen (obetonat V̄#) behandlats. I den sociolingvistiska enkätens avsnitt VII (se bilaga 3) ombads informanterna att ange sitt eget uttal av variabeln (obetonat V̄#): 1) dvi valtis eller dvi valtys, 2) dvi antis eller dvi antys, 3) dvi ausis eller dvi ausys (det angavs att detta var nominativformer i plural). Dessa uppgifter karakteriserar den värdeorientering som medlemmarna i Vilnius talgemenskap har när det gäller valet (obetonat V̄#), med andra ord språkets subjektiva sida.

Enkätmaterialet (se fig. 6.1) visar att 13 respondenter, dvs. 18,57%, angav att de uttalar de korta varianterna (av tre, två eller ett exempel), och 8 (11,43%) angav kort uttal av alla tre exemplen. Bland de informanter som uppgav den korta varianten finns ingen vars föräldrar härstammar från det västaukštaitiska dialektområdet; endast en informant hade en far från det sydaukštaitiska dialektområdet. Föräldrarna till dessa 13 respondenter kom huvudsakligen från det östaukštaitiska dialektområdet samt från städerna Vilnius och Kaunas. Som variansanalysen visade skiljer sig inte talet hos informanter vars föräldrar härstammar från dessa dialektområden från talet i hela gruppen av informanter i LRVK. Å andra sidan tycks detta tal också ha en egenskap som kännetecknar LRVK — tendensen att förkorta långa obetonade vokaler i slutposition.

En jämförande analys av magnetinspelningarna av de 13 informanternas tal och deras subjektiva omdömen, som framgår av svaren på enkätfrågorna, visade att deras tal generellt kännetecknas av en förkortning av långa obetonade vokaler i slutposition, men i mindre utsträckning än de själva uppgav: personen använder korta varianter (obetonat V̄#), men tror själv att hen använder dem oftare än vad som faktiskt är fallet.

Den sociolingvistiska normen (obetonat V̄#) befinner sig visserligen fortfarande i ett etableringsskede, men börjar redan bli medveten hos medlemmarna i Vilnius talgemenskap. Som stöd kan man anföra svaren på den sociolingvistiska enkäten och även det faktum att medlemmarna i LRVK medger att de generellt har en tendens att förkorta långa vokaler.

4.1.2. Obetonade ī, ē, ā, ū i icke-slutlig position i ordet.

I litauiskt standardspråk uttalas långa vokaler långt och spänt, oavsett deras position i ordet och om de är betonade eller inte.

79

I litauiska dialekter förekommer uttal av ĭ, ē, ā, ū i obetonad slutposition i ordet i stället för ī, ē, ā, ū (i ungefär en fjärdedel av området, se: Zinkevicius Z., 1966, p. 109—110). I vissa aukštaitiska dialekter finns ett tydligt system med tre vokallängder, och därför övergår långa obetonade vokaler där till halvlånga. Även en del samogiter förkortar långa vokaler i denna position, men på grund av accentueringssvårigheter får denna regelbundenhet en viss särprägel (se samma ställe, s. 111). Sammantaget tillämpas lagen om förkortning av långa obetonade vokaler i ungefär hälften av Litauens område, och i olika dialekter kännetecknas den av ett antal undantag och särdrag.

Den sociolingvistiska variabeln obetonade ī, ē, ā, ū i slutposition i ordet (obetonat V̄C) är en av de mest framträdande i LRVK: den korta varianten används nästan utan undantag. Graderingen av (obetonat V̄C) är förenklad jämfört med graderingen av (obetonat V̄ #), eftersom det visade sig svårt att skilja den halvlånga varianten från de andra: i praktiken används korta och halvlånga varianter, men vid emfas kan halvlånga vokaler uttalas som långa.

Det finns ett flertal positioner där (obetonat V̄C) förekommer: 1) i absolut ordinitial position, t.ex.: [i] eller [i.] ([iˑ]) — [ipat’ingas] eller [i.paˑt’ingas] „ypatingas“, [is’in’ēš’ēˑ] eller [i.s’in’ēš’ē.] „išėšė“ (vardagligt, preteritum, 3:e person); [a] eller [a.] ([aˑ]) — [ažuol’inas] eller [a.žuol’inas] „ąžuolynas“; [u] eller [u.] ([uˑ]) — [ukv’ēd’īs] eller [u.kv’ēd’īs] „ūkvedys“; 2) i den andra och senare förbetonade stavelsen, t.ex.: [i] eller [i.] ([iˑ]) — [r’iš’t’ingumas] eller [r’i.š’t’ingumas] „ryžtingumas“, [n’eis’ibraus’i] eller [n’e.is’ibraus’i] „neįsibrausi“ (futurum singular, 2:a person); [e] eller [e.] ([eˑ]) — [t’es’in’is] eller [t’e.sin’is] „tesinys“; [a] eller [a.] ([aˑ]) — [saž’in’ingas] eller [sa.ž’in’ingas] „sąžiningas“; [u] eller [u.] ([uˑ]) — [kud’ik’ēˑl’is] eller [ku.d’ik’ēˑl’is] „kūdikėlis“; 3) i den första förbetonade stavelsen: a) om vokalen i den betonade stavelsen är lång, t.ex.: [i] eller [i.] ([iˑ]) — [g’iv’ēna] eller [g’i.v’ēna] „gyvena“ (presens, 3:e person); [a] eller [a.] ([aˑ]) — [raž’it’is] eller [ra.ž’it’is] „ražytis“; [u] eller [u.] ([uˑ]) — [ruk’īt’i] eller [ru.k’īt’i] „rūkyti“ och b) om vokalen i den betonade stavelsen är kort, t.ex.: [i] eller [i.] ([iˑ]) — [sugr’iz’imas] eller [sugr’i.z’imas] „sugrįžimas“; [e] eller [e.] ([eˑ]) — [prat’es’imas] eller [prat’e.s’imas] „pratęsimas“; [a] eller [a.] ([aˑ]) — [gražā] eller [gra.žā] „grąža“; [u] eller [u.] ([uˑ]) — [n’esurus] eller [n’ēsu.rus] „nesūrus“; 4) i efterbetonade stavelser, t.ex.: [i] eller [i.] ([iˑ]) — [pùs’r’ić’ē] eller [pùs’r’i.ć’ē] „pūsyčiai“; [e] eller [e.] ([eˑ]) — [iž’gr’ēž’ēˑ] eller [iž’gr’e.ž’ēˑ] „išgrėžė“ (vardagligt, preteritum, 3:e person); [a] eller [a.] ([aˑ]) — [māžaja] eller [mā-ža.ja] „mažaja“ (ackusativ singular); [u] eller [u.] ([uˑ]) — [pósuk’is] eller [pōsu.k’is] „posūkis“.

Analysen av intervjumaterialet för undersökningen av (obetonat V̄C) genomfördes utan hänsyn till de positioner där denna variabel förekommer i ordet, eftersom materialet visade sig vara otillräckligt för ett sådant syfte. Hänsyn togs till åldersgrupperna (A₁, A₂, A₃) och utbildningsgrupperna (C₁, C₂), liksom till två kontextuella stilar (B₁ och B₂) (i stil B₃, dvs. vid läsning av kvasihomonymer, förekom variabeln alltför sällan). Tim-

80

andelen av den långa respektive korta varianten (obetonat V̄C) (i%) beräknades, och ett diagram sammanställdes med hänsyn till faktorerna ålder (A), utbildningsnivå (C) och stil (B). Även talet hos en grupp skådespelare och radiopratare (C₃) beaktades (se fig. 5.1).

Variationen i (obetonat V̄C) är överlag liten när talet hos gruppen skådespelare och radiopratare inte räknas med. Någon större förskjutning kan inte iakttas; i den officiella, icke-styrda stilen (B₂) används den långa varianten endast något oftare, och konfidensintervallen överlappar. Användningen av den långa varianten skiljer sig statistiskt signifikant endast i den yngre gruppen mellan personer med lägre respektive högre utbildningsnivå: konfidensintervallen överlappar inte – 11 ÷ 17% och 0 ÷ 8%. I gruppen skådespelare och radiopratare är frekvensen för den långa varianten visserligen betydligt högre än i de övriga grupperna (där den varierar mellan 4–24%), men ändå relativt låg: 66% i B₁ och 70 i B₂.

Resultaten av analysen av fördelningen av (obetonat V̄C) i LRKLV gör det möjligt att dra slutsatsen att denna variabel har fått lingvistisk status: den påverkas nästan inte alls av vare sig stratifikatorisk eller situationsbetingad variation, men (obetonat V̄C) förblir ändå en sociolingvistisk variabel, eftersom variation förekommer: i, ē, ā, ū i obetonad position som inte är ordslut uttalas inte alltid som i, ē, ā, ū – endast i ungefär 4/5 av fallen.

En analys av talet hos informanter som inte uppvisar den angivna användningen av (obetonat V̄C) visade att den viktigaste faktorn bakom att deras tal inte är typiskt för LRKLV är deras föräldrars dialektala bakgrund. Båda föräldrarna (eller den ena) till informanterna i gruppen som i detta avseende inte var typiska kom från områden med litauiska dialekter där förkortning av långa vokaler i icke-final position inte förekommer.

Undersökningen av den subjektiva sidan av frågan, det vill säga analysen av enkätsvaren, gjorde det möjligt att precisera den sociolingvistiska normen för kort uttal av (obetonat V̄C) (enkäten innehöll exempel på (obetonat V̄C) i alla de ovan angivna positionerna i ordet).

Användningen av (obetonat V̄C) i absolut ordinitial position fastställdes utifrån svar om uttalet av orden ąsotelis, ąsėlė, ąžuolynas, išuotas. Överlag är andelen svar som anger användning av den långa varianten i de tre första orden relativt låg (intervallet 0–40%) (se fig. 6.2), vilket i viss mån nästan motsvarar den faktiska användningen av (obetonat V̄C) som visas i diagrammet ovan. Samma uttal av ā anges inte för alla tre orden: i ordet ąžuolynas är den långa varianten vanligare (22–40%), medan den är mindre vanlig i ordet ąsėlė (0–40%). Det är intressant att notera att respondenternas uppgifter skiljer sig åt i viss mån beroende på utbildningsnivå, särskilt för de två första orden: respondenter med hög utbildningsnivå, i synnerhet i de äldre och medelålders grupperna, uppger mer sällan att de använder den långa varianten av (obetonat V̄C) i dessa ord än respondenter med lägre utbildningsnivå.

6. 949

81

Det bör understrykas att frekvensen för den långa varianten i gruppen skådespelare och radiopratare är mycket låg – 33%.

Orden ąsotėlis och ąžuolynas ingick i en sammanhängande text som samtliga informanter läste under intervjun. En jämförelse mellan den faktiska användningen av den långa varianten i dessa ord och respondenternas subjektiva bedömningar visade att det var just de respondenter vars tal aldrig eller nästan aldrig innehåller den långa varianten som överskattade sina värden i enkäterna, t.ex.: enligt intervjudata är frekvensen för den långa varianten i orden ąsotėlis och ąžuolynas i talet hos den äldre gruppen med lägre utbildningsnivå (A₁C₁) endast 4%, medan enkäterna anger 40. Detta mönster återfinns i alla grupper, särskilt bland dem med lägre utbildningsnivå, med undantag för gruppen skådespelare och radiopratare: de underskattade sitt värde i enkäterna (33%) jämfört med det faktiska (90% användning av den långa varianten i texten).

Analysen av användningen av den långa varianten i ordet išiuotas (även om det tillhör denna ordgrupp) återfinns nedan, där ordgruppen med (obetonat V̄C) före en lång betonad stavelse undersöks, eftersom ordet följer denna grupps regler.

En jämförelse mellan förverkligandet av den långa varianten av (obetonat V̄C) i den officiella, icke-styrda stilen och talarnas subjektiva bedömningar gör det möjligt att dra slutsatsen att förekomsten av den långa varianten i talet överskattas: det grafiska ordutseendet har förmodligen påverkat bedömningarna.

Den långa varianten av (obetonat V̄C) i absolut ordinitial position förekommer mycket sällan i LRKLV. Orsaken är förmodligen att vokallängd i denna position ofta är en historisk relikt och inte fyller någon distinktiv funktion.

Frekvensfördelningen för den långa varianten av (obetonat V̄C) i den andra och följande pretoniska stavelsen (i enkäten illustrerad med orden tęsinys, gręžinys) har ett något annat mönster än i absolut ordinitial position (se fig. 6.3). I båda orden anges en relativt jämn och inte särskilt hög förekomst av den långa varianten ē, i genomsnitt 30–40%. Värdet för ordet gręžinys i den medelålders gruppen med lägre utbildningsnivå stiger dock kraftigt – till 56% – men sjunker till 14% i den yngre gruppen med högre utbildningsnivå. Här, liksom vid analysen av enkätsvaren om fördelningen av varianter av (obetonat V̄C) i absolut ordinitial position, kan en minskning av frekvensvärdena för den långa varianten observeras i gruppen med högre utbildningsnivå. I gruppen skådespelare och radiopratare är frekvensen hög: 68% för ordet gręžinys och 78% för ordet tęsinys.

En jämförelse mellan frekvensen för den långa varianten av (obetonat V̄C) i informanternas faktiska tal och deras subjektiva bedömningar visar en liknande bild som analysen av (obetonat V̄C) i absolut ordinitial position: värdena i enkäterna är något överskattade, särskilt i grupperna med lägre utbildningsnivå, och underskattade i gruppen skådespelare och radiopratare.

82

Vid användningen av den långa varianten (obetonat V̄C), som realiseras i den andra och följande förbetonade stavelser, finns en tendens att övergå till användning av den korta varianten, särskilt i ord med historiskt långa vokaler – nasala a och e.

Denna slutsats bekräftas av en analys av enkätsvaren, som syftade till att undersöka fördelningen av den långa varianten (obetonat V̄C), som realiseras i den första förbetonade stavelsen före en lång betonad stavelse. Denna position (obetonat V̄C) illustreras i enkäten med följande exempel: plytėlė, gyvėnti, vyriausias, drašuolis, žąselė, rūkýti, grūdai. I diagrammet (se fig. 6.4) framträder två ordgrupper tydligt: frekvenskurvorna för drašuolis och rūkýti visar samma mönster som exemplen på positionen i absolut ordbörjan (ąsotėlis, ąšelė, ąžuolynas, se fig. 6.2), medan kurvorna för orden plytėlė, gyvėnti, vyriausias, rūkýti, grūdai liknar kurvan för ordet ūsiuotas, det vill säga positionen i absolut ordbörjan. I dessa sex ord anger respondenterna att de använder den långa varianten (obetonat V̄C) betydligt oftare (intervallet 33–100%, med huvuddelen av frekvenserna inom intervallet 60–90%). Här är mönstret det omvända jämfört med exemplen ovan: medan det i absolut ordbörjan oftare var personer med lägre utbildningsnivå som uppgav att de använde den långa varianten, var det i positionen i den första förbetonade stavelsen före en lång betonad stavelse oftare personer med hög utbildningsnivå som uppgav att de använde den långa varianten.

Orden plytėlė och gyvėnti ingick i en sammanhängande text som alla intervjuade läste. Den faktiska användningen av den långa varianten (obetonat V̄C) i dessa ord överensstämmer inte med respondenternas subjektiva bedömningar av sitt eget tal: med undantag för radio- och tv-uppläsarnas och skådespelarnas tal användes den långa varianten i samtliga grupper i högst 20% av fallen. Frekvensvärdena för den långa varianten i den undersökta positionen skiljer sig något åt mellan åldersgrupperna endast i den äldre gruppen med lägre utbildningsnivå; där ligger de lägre, inom intervallet 20–60%. Vid textläsningen använde endast en person ur denna grupp de långa varianterna. Personens föräldrar kom från ett område inom de sydliga aukštaitiska dialekternas utbredningsområde – de bevarar, som bekant, vokallängden i denna position.

Fördelningen av den långa varianten (obetonat V̄C), som realiseras i den första förbetonade stavelsen före en kort betonad stavelse, undersöktes med hjälp av exemplen sugrįžimas, Kęstutis, trešimas, sugrąžino, siųstuvas, som ingick i enkäten. I dessa ord representeras den undersökta variabeln av i, e, a och u. Frekvenskurvorna för den långa varianten i orden Kęstutis, trešimas, sugrąžino (se fig. 6.5) liknar kurvorna för andra analyserade exempel med nasala vokaler: även här uppgav grupper med lägre utbildningsnivå oftare att de använde den långa varianten, och den totala frekvensen av uppgifter om användningen av den långa varianten är relativt låg (25–57%). Kurvorna för orden sugrįžimas och siųstuvas verkar tillhöra en annan typ: de ligger betydligt högre och är asymmetriska med avseende på utbildningsnivå, t.ex. tillhör topparna den äldre åldersgruppen med hög utbildningsnivå och den yngre med lägre.

6*

83

De når upp till 90% och är asymmetriska med avseende på utbildningsnivå, t.ex. återfinns toppnoteringarna i den äldre åldersgruppen med hög utbildningsnivå och i den yngre med lägre. Det faktum att besläktade ord där de undersökta långa vokalerna är betonade ofta används i talet spelar sannolikt en roll: sugrįžo, siųsti etc.

Orden sugrįžimas, Kęstūtis, sugrąžino ingick i en sammanhängande text som de intervjuade läste. Långa vokaler i samtliga ord uttalades endast av radio- och tv-uppläsarna samt av två personer ur den mellersta generationen av Vilniusbor, vars föräldrar kom från områden inom de västliga och sydliga aukštaitiska dialekternas utbredningsområde. Även om långt uttal av nasala vokaler är vanligt förekommande i dialekterna, märks nästan inga relikter av detta fenomen i LRKLV. Till och med i skådespelarnas tal förekom långt uttal av dessa vokaler i texten endast i 40% av alla registrerade fall. Enstaka belägg för uttal av en lång vokal i ett eller två av de angivna orden förekommer i 9% av samtliga fall (med undantag för gruppen av radio- och tv-uppläsare och skådespelare), oftast i ordet sugrįžimas. Inget fall av uttal av den långa varianten (obetonat V̄C) i den undersökta positionen förekom i den äldre generationens tal.

Fördelningen av den långa varianten (obetonat V̄C), som realiseras i en efterbetonad stavelse, undersöktes med hjälp av exemplen šlūostyti, kráustyti, džiáustyti, som ingick i enkäten (se fig. 6.6). Respondenterna uppgav att de använde den långa varianten relativt ofta (majoriteten av frekvenserna ligger inom intervallet 60–80%). Någon tydlig stratifiering kan inte urskiljas vare sig utifrån ålder eller utbildning. Den mellersta åldersgruppen med hög utbildningsnivå skiljer sig något från de andra: dess medlemmar bedömer sitt eget tal mer skeptiskt, men den uppgivna frekvensen är ändå överskattad – 33–56% användning av den långa varianten, när den faktiska siffran borde vara ungefär hälften så stor.

Ordet kráustytis ingick i en sammanhängande text för intervjun. Användning av den långa varianten registrerades i 23% av fallen (med undantag för gruppen av skådespelare och radio- och tv-uppläsare), främst i talet hos informanter ur den mellersta generationen, vars föräldrar kom från områden med sydliga eller västliga aukštaitiska dialekter.

Studiet av den subjektiva sidan av användningen av den ena eller andra uttalsvarianten gör det möjligt att dra slutsatsen att det finns två sociolingvistiska normer. Den första gäller ord med nasala vokaler, t.ex. Kęstūtis, ažuolynas, sugrąžino etc., och kan formuleras på följande sätt: uttal av långa nasala vokaler i en icke-ordfinal obetonad position är inte obligatoriskt, men möjligt. Ofta beror valet av variant (obetonat V̄C) på situationens formalitetsgrad (den långa varianten används oftare vid textläsning än i spontant tal), på den subjektiva inställningen till det egna talet (i formella situationer strävar vissa efter att uttala (obetonat V̄C) mer korrekt) och slutligen på föräldrarnas dialektala ursprung (om personen aldrig har hört den långa varianten av denna variabel-

84

... i hans eget tal, även vid måttliga ansträngningar att tala korrekt, kommer långa varianter att vara mycket sällsynta). Denna typ av variation hos en sociolingvistisk variabel kan betraktas som en typ av variation inom individen (se Bell R., 1980, s. 58): variationen orsakas inte av demografins lingvistiska eller statistiska kategorier, utan av dynamiska aspekter av språkets situationsbundna användning. Ändå kan variabeln inte betraktas som situationsbunden, eftersom den inte kan stratifieras stilistiskt. Variationen hos denna variabel kan karakteriseras som förekomstbaserad (ibid., s. 61): den kan aldrig förutsägas.

Den andra sociolingvistiska normen för bruk (obetonat V̄C) gäller ord med långa, men inte nasala vokaler, t.ex.: gyvẽna, šypsōtis, plytēle m.fl.: det finns en norm som föreskriver val av variabelns långa variant, men som ändå tillåter användning av den korta varianten utan någon bestämd stratifikatorisk eller situationsbunden begränsning. Detta framgår av att befolkningsgrupper med lägre utbildningsnivå i subjektiva bedömningar av sitt eget tal väljer den korta varianten oftare än grupper med hög utbildningsnivå, vilket vittnar om att stilistisk variation saknas och att den långa varianten (obetonat V̄C) inte har status som prestigefyllt tal.

Att anta den strängare normen, det vill säga den första, skulle innebära en tydlig vändning mot att den långa och korta vokaloppositionen går förlorad i sin helhet och ersätts av en opposition mellan betonade och obetonade vokaler. Respondenternas subjektiva bedömningar skiljer sig så mycket från det faktiska läget eftersom den första oppositionen i LRKLV, på dess nuvarande utvecklingsstadium, inte helt kan ersättas av den andra: ett medvetet erkännande av att en lång obetonad vokal uttalas kort i 4/5 av fallen skulle innebära att den korta varianten är uttalsnormen, dvs. att V̄/V går förlorad. Den korta uttalsvarianten (obetonat V̄C) existerar alltså som en norm som, till skillnad från uttalsnormen för historiska nasala vokaler i obetonad icke-final position, är omedveten.

4.2.1. Betonade i, ė, ã, ū i ordslutlig position.

I litauiskt standardspråk, liksom i dialekterna, uttalas betonade i, ė, ã, ū alltid kort i absolut slutposition i ord eller före -s. I vissa dialekter i gränsområden mot slaviska områden och i vissa tvåspråkigas tal förekommer halvlångt eller långt uttal av dessa vokaler (se Zinkevičius Z., 1966, s. 104, 107).

I vilniusbornas tal förekommer kort, halvlångt och långt uttal (vid emfas) av de undersökta vokalerna i följande positioner: 1) efter en stavelse med lång vokal eller diftong, t.ex.: [i] eller [i.] ([iˑ]) — [suˑrˈi] eller [surˈi.], „sūri“, [e] eller [e.] ([eˑ]) — [kˈaelˈu̯osǣ] eller [kˈaelˈu̯osˈae.], „keliuose“ (lokativ plural), [a] eller [a.] ([aˑ]) — [ruoša] eller [ruoša.], „ruoša“, [u] eller [u.] ([uˑ]) — [ruˈsˈū] eller [rusˈū.], „rūsiū“ (instrumentalis singular); 2) efter en stavelse med kort vokal, t.ex.: [i] eller [i.] ([iˑ]) — [nˈešˈi] eller [nˈešˈi.], „neši“ (2:a person singular presens), [e] eller [e.] ([eˑ]) — [katˈǣ] eller [katˈǣ.], „katė“ (instrumentalis singular), [a] eller [a.] ([aˑ]) —

85

[balà] eller [balā.] „balā“ (nominativ eller instrumentalis singular), [u] eller [u.] ([uˑ]) — [gʹarū] eller [gʹarū.] „gerū“ (instrumentalis singular).

Skalan för den sociolingvistiska variabeln korta betonade vokaler i slutposition (härefter bet. V̌#) omfattar två värden: den korta och den långa varianten. En halvlång vokal kan vid emfas nå samma längd som en genuint lång vokal. Denna variabel är inte karakteristisk för LRKLV, men eftersom det litauiska språkets system motverkar uppkomsten av en lång variant (bet. V̌#), blir förekomster av den i talet mycket påfallande och betraktas som slang eller interferens.

I föreliggande undersökning studerades denna variabel endast utifrån material från sociolingvistiska intervjuer i stilarna B₁ och B₂.

På grund av accentueringens variation, som inte behandlas här, varierar förekomsten av ord med (bet. V̌#) från informant till informant. Om alla informanter uttalar ord som exempelvis balti (nominativ plural), namè (inessiv singular), kalbà (nominativ eller instrumentalis singular), kitùs (ackusativ plural) med (bet. V̌#), förlorar ord som exempelvis aštuoni, musè (instrumentalis singular), dienàs (ackusativ plural), maloniùs (ackusativ plural) ofta (bet. V̌#) i LRKLV: betoningen flyttas till näst sista stavelsen. I sällsynta fall uppträder (bet. V̌#) genom hyperkorrektion, dvs. genom att betoningen flyttas till sista stavelsen, t.ex. širdìs (ackusativ plural, = širdis), nendrės (ackusativ plural, = nénadres), galvàs (ackusativ plural, = gálvas), rūščius (ackusativ plural, = rūščius). Exempel på hyperkorrektion som bidrar till uppkomsten av (bet. V̌#) förekommer vid läsning av sammanhängande text under intervjun: devynìs (ackusativ, = devýnīs), vienù (instrumentalis, = viēnu), guklè (instrumentalis singular, = áukle), mergaitès (ackusativ plural, = mergáites), bjaurybè (instrumentalis singular, = bjaurýbe).

Studiet av intervjutexterna visade att den långa varianten (bet. V̌#) förekommer sällan i LRKLV (se fig. 5.2): frekvensintervallet för variabelns korta variant är högt — 76—100%. Något fler långa varianter registrerades i ungdomars tal, även om endast två frekvenser i stil B₂ skiljer sig statistiskt signifikant: den äldre gruppen med hög utbildningsnivå och den yngre gruppen med lägre utbildningsnivå (86÷96% respektive 70÷82%). Här bör vissa justeringar göras: i den äldre generationens tal förekommer den långa varianten till och med oftare än i ungdomars tal. Men generellt förekommer (bet. V̌#) mycket sällan i deras tal — den äldre generationens företrädare flyttar oftare betoningen till föregående stavelse. Hyperkorrekta former är vanligare i ungdomars tal, vilket sammantaget bidrar till att sänka frekvensvärdet för den korta varianten.

I det sammanhängande intervjumaterialet fanns 36 belägg på (bet. V̌#) i flerstaviga ord och 21 i enstaviga. Alla enstaviga ord i talflödet, med undantag för ordet dvi, blev proklitiska eller enklitiska; endast i några fall förekom den långa varianten (bet. V̌#) i orden nèt, bèt, nès, čìa. Endast 1/3 av de 36 flerstaviga orden med (bet. V̌#) behöll alltid betoningen på sista stavelsen: manè (ackusativ singular), tadà, kuris, tikrù (instrumentalis singular), niekadà, namè (inessiv singular), aplinkà

86

lietus, pilte (”görande”, ett verbals adverb). Vissa ord (av de 36 undersökta) förekom med närvaro (bet. V#) endast hos några få informanter, t.ex.: sklypū (instrumentalis singularis), ievà (instrumentalis singularis), vertė (instrumentalis singularis), Džèkū (instrumentalis singularis), Džīmīū (instrumentalis singularis).

Den sociolingvistiska variabeln (bet. V#) befinner sig i ett etableringsskede; den är ett karakteristiskt exempel på inherent variation (Bell R., 1980, s. 58—59): den är helt oförutsägbar även i samma persons tal i en och samma situation.

Frågan om sociolingvistisk norm (bet. V#) i LRKLV är komplicerad: ingen representant för denna språkgemenskap erkänner medvetet att den långa varianten (bet. V#) är normativ ens i Vilniustal; sådan användning av variabeln betraktas i samtliga fall som stötande. I själva verket är den långa varianten (bet. V#) systematisk i LRKLV. Systematiken beror på hur djupt tendensen att uttala alla betonade vokaler långt, såväl ursprungligen långa som korta, har rotat sig i informantens tal.

4.2.2. Betonade i, ē, ā, ū i icke-slutposition i ordet.

I litauiskt standardspråk uttalas i, ē, ā, ū korta under betoning. Det finns många ord med betonat i och ū i litauiskt standardspråk, men endast ett begränsat antal med betonat ē och ā, eftersom dessa vokaler har genomgått sekundär förlängning (Zinkevičius Z., 1981, d. 1, p. 57). Betonat ē och ā förlängs aldrig endast i västsamogitiska dialekten; i de övriga dialekterna varierar förekomsten av korta vokaler i olika grammatiska former: vissa förlänger dessa vokaler i vissa former, andra i andra (Zinkevičius Z., 1966, p. 103—107). Betonat i och ū förlängs i dialekterna mer sällan än ē och ā: större delen av samogiterna samt väst- och sydaukštaiter, det vill säga befolkningen på nästan hälften av Litauens territorium, förlänger inte betonat i och ū, utan gör dem endast mer öppna i vissa fall (ibid., p. 107—108).

Vokalerna i, ē, ā, ū + r, l, m, n ingår i tautosyllabiska kombinationer i, ē, ā, ū + r, l, m, n, men endast i kombinationer med i och ū uttalas de som i och ū när första komponenten är betonad. Vokalen ū ingår i diftongen ui, där den också uttalas kort när den första komponenten är betonad.

I dialekterna uttalar endast en del av västaukštaiterna, vissa gränssamogiter och talare av Zietelas dialekt den första komponenten i ū, i + r, l, m, n och ui kort eller förlänger den obetydligt; denna egenskap förekommer alltså i en liten del av dialekterna (se Zinkevičius Z., 1966, p. 108—109).

Skalan för den sociolingvistiska variabeln korta betonade vokaler i icke-slutposition (hädanefter (bet. VС)) består av tre grader: kort, halvlång och lång variant. I slutänden betraktas de halvlånga och långa varianterna tillsammans som indikatorer på vokalförlängning. Den undersökta variabeln är mycket karakteristisk för LRKLV. Sannolikt spelar det faktum en stor roll att användningen av långa (halvlånga) varianter har många motsvarigheter i dialekterna.

87

I vilniusbornas tal (bet. ŬC) förekommer i följande positioner: 1) i absolut ordbörjan, t.ex.: [i], [i.], [iˑ] — [lma], [l.ma], [lma] ”lma” (presens, 3:e person), [ɪrˑtʲi], [ɪ.rˑtʲi], [ɪrˑtʲi] ”irti”, [e], [e.], [eˑ] — (endast i ord av främmande ursprung) [estas], [e.stas], [estas] ”estas”, [ɛmka], [e.mka], [ɛmka] ”ɛmka”, en motorcykel av märket MK, [a], [a.], [aˑ] — [atʲnʲaesa], [a.tʲnʲaesa], [atʲnʲaesa] — ”atnеса” (presens, 3:e person), [amtʲelʲeˑtʲi], [a.mtʲelʲeˑtʲi], [amtʲelʲeˑtʲi] ”amtelėti”, [u], [u.], [uˑ] — [uškʲisa], [u.škʲisa], [uškʲisa] ”užkiša” (presens, 3:e person), [uˑtʲi], [u.tʲi], [utʲi] ”ūti”, [ūrmu], [ū.rmu], [ūrmu] ”ūrmu”; 2) före en stavelse med lång vokal (eller vokalkombination), t.ex. [i], [i.], [iˑ] — [kʲitaˑ], [kʲi.taˑ], [kʲitaˑ] ”kitą” (ackusativ singular), [pʲilnaˑ], [pʲi.lnaˑ], [pʲilnaˑ] ”pilną” (ackusativ singular), [e], [e.], [eˑ] — [balʲtʲesʲnʲiˑ], [balʲtʲe.sʲnʲiˑ], [balʲtʲesʲnʲiˑ] ”baltėsni” (ackusativ singular), [a], [a.], [aˑ] — [mānɔˑ], [mā.nɔˑ], [mānɔˑ], ”māno” (possessivt pronomen), [u], [u.], [uˑ] — [būvɔˑ], [bū.vɔˑ], [būvɔˑ] ”būvo” (preteritum, 3:e person), [žūikʲiˑ], [žū.ikʲiˑ], [žūikʲiˑ] ”žūikį” (ackusativ singular), [mūrʲgdʲitʲi], [mū.rʲgdʲitʲi], [mūrʲgdʲitʲi] ”mūrkdyti”; 3) före en stavelse med kort vokal, t.ex.: [i], [i.], [iˑ] — [vʲisas], [vʲi.sas], [vʲisas] ”visas”, [pʲilʲtʲi], [pʲi.lʲtʲi], [pʲilʲtʲi] ”pilti”, [e], [e.], [eˑ] — [žalʲesʲnʲis], [žalʲe.sʲnʲis], [žalʲesʲnʲis] ”žalėsnis”, [a], [a.], [aˑ] — [jæunāsʲis], [jæunā.sʲis], [jæunāsʲis] ”jaunasis”, [u], [u.], [uˑ], — [sūka], [sū.ka], [sūka] ”sūka” (presens, 3:e person) [žūikʲis], [žū.ikʲis], [žūikʲis] ”žūikis”, [pūlʲtʲi], [pū.lʲtʲi], [pūlʲtʲi] ”pulti”, 4) efter en stavelse med lång vokal (eller vokalkombination), t.ex.: [i], [i.], [iˑ] — [rʲitʲinʲis], [rʲitʲi.nʲis], [rʲitʲinʲis] ”rytinis”, [iˑpʲilʲtʲi], [iˑpʲi.lʲtʲi], [iˑpʲilʲtʲi] ”ipilti”, [e], [e.], [eˑ] — [apkʊnʲesʲnʲis], [apkʊnʲe.sʲnʲis], [apkʊnʲesʲnʲis] ”apkūnėsnis”, [a], [a.], [aˑ] — [gʲivāsʲis], [gʲivā.sʲis], [gʲivāsʲis] ”gyvasis”, [u], [u.], [uˑ] — [nʲūrūsʲis], [nʲū.rū.sʲis], [nʲūrūsʲis] ”niūrusis”, [iˑpūlʲtʲi], [ipū.lʲtʲi], [ipūlʲtʲi] ”ipulti”, 5) efter en stavelse med kort vokal, t.ex.: [i], [i.], [iˑ] — [užʲmʲikʲtʲi], [užʲmʲi.kʲtʲi], [užʲmʲikʲtʲi] ”užmigti”, [nutʲilʲtʲi], [nutʲi.lʲtʲi], [nutʲilʲtʲi] ”nutilti”, [e], [e.], [eˑ] — [suvʲešʲtʲi], [suvʲe.sʲtʲi], [suvʲešʲtʲi] ”suvėsti”, [a], [a.], [aˑ] — [nʲekāsʲū], [nʲekā.sʲū], [nʲekāsʲū] ”nekąsiu”, [u], [u.], [uˑ] — [ušʲčʲūptʲi], [ušʲčʲū.ptʲi], [ušʲčʲū.ptʲi] ”užčiūpti”, [ižgūitʲi], [ižgū.itʲi], [ižgūitʲi] ”išgūti”, [prʲikūlʲtʲi], [prʲikū.lʲtʲi], [prʲikūlʲtʲi] ”prikulti”.

I denna studie (bet. ŬC) undersöktes material från intervjutexter i stilarna B₁, B₂ och B₃ samt material bestående av enkätsvar; dessutom genomfördes ljudtester och spektralanalyser av ljud.

Analysen av intervjutexterna, där positionen (bet. ŬC) i ordet inte beaktades men faktorerna ålder (A), kontextuell stil (B) och utbildningsnivå (C) togs med i beräkningen, visade att användningen av varianterna (bet. ŬC) skiljer sig markant mellan åldersgrupperna (se fig. 5.3). En beräkning av konfidensintervallen visade att variabeln, med undantag för de äldsta och yngsta informantgrupperna med hög utbildningsnivå, är situationsbetingad, eftersom tydlig variation förekommer mellan olika kontextuella stilar. I skådespelarnas och hallåornas tal förekommer den långa varianten (bet. ŬC) endast när i, y ingår i tautosyllabiska kombinationer eller i diftongen ui, och då rela-

88

tivt sällan: den korta variantens värden (bet. ŬC) ligger mellan 91 och 100%.

I intervjutexterna förekommer huvudsakligen korta och halvlånga varianter, medan den låga andelen (1–17%) långa varianter beror på att långa varianter vanligen kan uppträda i två fall: 1) om de undersökta vokalerna ingår i tautosyllabiska kombinationer eller i diftongen i; och 2) om uttalet av ord med den aktuella variabeln uppvisar stor dialektal variation och samtidigt utgör ett slags undantag från litteraturspråkets allmänna accentueringsregler. Av detta skäl gjordes en graf endast över användningen av den korta (och därmed den långa) varianten (bet. ŬC).

Analysen av de kvalitativa och kvantitativa egenskaperna samt av huruvida det finns en opposition mellan korta och långa betonade vokaler i homonyma ord genomfördes med hjälp av ljudtester och spektralanalys av ljud.

Fem ljudtestexperiment ägnades åt studiet av denna opposition. Materialet för de tre första experimenten bestod av minimala par som skilde sig åt genom förekomsten av långt ā eller kort ă i betonad position i ordstammen. I experiment nr 1 användes kvasihomonymer, representerade av olika kasusformer av det a-stammiga substantivet rāstas och av participet rāstas² i maskulinum och passiv form; i experiment nr 2 och 3 användes en rad verbformer av orden kāšti och kàsti (se tabell 4.1). Sannolikheten att formerna skiljer sig åt är ≥0,95. Lyssnarna angav dessutom att vokalerna skiljer sig åt i kvalitet (men inte i kvantitet). Spektralanalysen av ljud visade att det inte finns någon betydande skillnad i de undersökta vokalernas absoluta duration: x̄ā = 146 ms, ȳā = 139 ms, sₓ = 33, sᵧ = 36, eftersom t = 1,18 < 1,98 (P = 95%). Därefter mättes formanterna F₁ och F₂ i spektrogrammen för de undersökta vokalerna, och de sammanlagda avvikelserna Δf från motsvarande formanter för neutralvokalen [æ] beräknades i syfte att fastställa skillnaden i spänning mellan långa och korta vokaler. Det visade sig att ā uttalas med större spänning:

(Σ Δ f̄ₐ = |270|) − (Σ Δ f̄ₐ = |240|) = |30|.

I experiment nr 4 i ljudtestet presenterades minimala par som skilde sig åt genom långt ū respektive kort ŭ i ordstammen i betonad position: undersökningsmaterialet omfattade olika verbformer av orden skūsti, skùsti och sū̇šti, sùšti. Sannolikheten för att oppositionen ū/ŭ existerar är 0,999. Spektralanalysen av ljud visade att det inte fanns någon kvantitativ skillnad, dvs. ingen skillnad i ljudens absoluta duration: x̄ᵤ = 111 ms, ȳᵤ = 96 ms, sₓ = 45, sᵧ = 36, eftersom t = 1,02 < 2,04

² Participet rāstas får, liksom participformen kāstas som presenterades i experiment nr 2, stigande intonation i de angivna formerna i det kodifierade litauiska språket (Laigonaitė A., 1978, p. 91), men i LRKPV tillämpas inte denna regel: vokalen a tolkas som kort och betonad.

89

(P=95%). Vid undersökningen av de kvalitativa skillnaderna mellan ā och ă erhölls en minimal skillnad mellan de sammanlagda avvikelserna Δf för formanten F₁ och F₂ och motsvarande formanter för det neutrala ljudet [æ]:

(Σ Δf̄ā = |250|) − (Σ Δf̄ŭ = |240|) = |10|.

Vid uttalet av vokaler av typen u i den lokala talvarianten hos infödda Vilniusbor (ЛРКЛВ) observeras en relativ avlabialisering av dem, vilket naturligtvis också får konsekvenser för de akustiska egenskaperna hos vokaler av denna typ.

I experiment nr 13 undersöktes ”dubbla” minimala par, som endast med förbehåll kan kallas så: det är ord med en opposition mellan långa och korta vokaler som förekommer både i ordstammen och i ändelsen. De ā och ă som stod i ordstammen förekom under betoning i verbformerna sálti, bálti, prakāsti m.fl. samt i ett substantiv med α-stam, rãstas (se tabell 4.1). Revisorerna kunde skilja dessa ord åt med en sannolikhet på 0,95. Den spektrala analysen av ljuden upprepade resultaten från experiment nr 1, 2 och 3 (se tabell 4.3).

Studiet av den subjektiva sidan av användningen (betonat VС), baserat på en enkät, visade att det finns vissa medvetna sociolingvistiska normer för (betonat VС). Denna variabel är inte homogen, vilket tydligt framgår av respondenternas subjektiva bedömningar. För det första anger respondenterna att variabeln används på olika sätt när den korta betonade vokalen är i, ǐ respektive ā, ě (jfr fig. 6.8 och 6.9 med 6.7 och 6.10, bilaga 6). I fig. 6.7 och 6.10 ligger frekvenserna för uppgivna korta varianter i ord med ā, ě (med undantag för frekvenserna för orden būvo och snīgo (fig. 6.7), som innehåller i, ū) något lägre än frekvenserna i ord med i, ǐ i fig. 6.8 och 6.9, vilket visar att det korta uttalet av ā, ě uppfattas som mindre obligatoriskt. För det andra värderas kort uttal av tautosyllabiska betonade kombinationer med sonanter relativt lägre än kort uttal av vokalerna i, ǐ. Exempelvis ligger frekvenskurvorna för korta varianter i orden snīgo, būvo (fig. 6.7), kìtas, vìsas (fig. 6.8), ilgūmas, pabūsti (fig. 6.9) mycket högt, kring intervallet 80–100% (med vissa avvikelser som diskuteras nedan), vilket visar att nästan alla företrädare för den lokala talvarianten hos infödda Vilniusbor orienterar sig mot kort uttal (betonat VС) när de nämnda språkliga omständigheterna föreligger.

Orienteringen mot olika användning av variabeln under olika språkliga omständigheter framträder särskilt tydligt vid analysen av svaren från den äldre gruppen: här uppvisar frekvenserna för i, ǐ intervallet 67–100%, medan frekvenserna för i, ǐ+R ligger på 20–50%. I svaren från de två övriga åldersgrupperna framträder denna skillnad inte lika tydligt; frekvenserna för vissa ord (t.ex. pìlti, pùmpuras) låter sig inte ens tolkas på detta sätt. Men analysen av svaren visar ett annat mönster, som i stort sett kan tillämpas på alla svar om användningen (betonat VС): frekvenserna för korta varianter i svaren från den medelålders gruppen, och särskilt från den yngre gruppen med lägre utbildningsnivå, stiger kraftigt och når de högsta punkterna på abskissan, omkring 70–100%. I samtliga fall

90

beter sig värdena för den yngre åldersgruppen med hög utbildningsnivå annorlunda: de sjunker tydligt, även om det i vissa fall går att observera skillnader i användningen (betonat V̆C) i tautosyllabiska kombinationer.

Analysen av fig. 6.7, 6.8, 6.9 och 6.10 samt jämförelsen med de faktiska taldata från den lokala talvarianten hos infödda Vilniusbor (se fig. 5.3) gör det möjligt att dra slutsatsen att det finns en medveten sociolingvistisk norm för användningen (betonat V̆C), som skiljer sig mellan åldersgrupperna: i den äldre åldersgruppen dominerar användningen av långa varianter (betonat V̆C), vilket informanterna själva är medvetna om, med undantag för de fall då variabelns korta vokaler är ĭ, ŭ. I den medelålders gruppens tal förekommer långa och korta varianter nästan lika ofta, vilket också framgår av informanternas subjektiva bedömningar; frekvenserna för de korta varianterna är visserligen överskattade, men det är naturligt, eftersom subjektiva bedömningar nästan alltid ligger över de faktiska värdena. Bland den yngre generationen Vilniusbor tycks det finnas två normer. De i denna generation som har lägre utbildningsnivå, främst elever i grund- och gymnasieskolor, använder flest korta varianter (betonat V̆C), och deras orientering är tydligt riktad mot de korta varianterna. De med högre utbildningsnivå använder något fler än hälften korta varianter, men till skillnad från informanterna i den medelålders gruppen överskattar de inte alls sina resultat när de subjektivt bedömer sitt eget tal: de är väl medvetna om att de använder långa varianter (betonat V̆C) när talet innehåller tautosyllabiska kombinationer, vilket tycks utgöra deras sociolingvistiska norm. Skådespelare och hallåor realiserar vanligen den korta varianten av variabeln (med vissa undantag).

En icke-statistisk analys av intervjutexterna visade att variabelns position i ordet också spelar en viss roll vid valet av varianter (betonat V̆C): om långa vokaler eller diftonger står före eller efter den och själva realiseras som långa varianter, realiseras (betonat V̆C) vanligen som en kort variant; men om de intilliggande ljuden realiseras som korta varianter, förekommer (betonat V̆C) betydligt oftare i en lång variant.

Studiet av användningen (betonat V̆C) med avseende på föräldrarnas dialektala ursprung bekräftade att det finns ett allmänt mönster som också framkom vid studiet av andra variabler: den korta varianten används av de intervjuade vars föräldrar kommer från områden inom dialekter där korta betonade vokaler inte förlängs. Detta mönster framträder särskilt tydligt när korta vokaler i kombination med sonanter betraktas.

Undersökningen av uttalet av korta betonade vokaler visade att det förekommer fall där betoningen flyttas från vokalen till sonanten för att undvika att uttala en lång vokal i kombinationer av typen V̄+R, vilket ur det litauiska språkets systemsynvinkel betraktas som ett större fel än användningen av en lång vokal.

91

Slutsatser. 1. Den sociolingvistiska studien av LRKLV visade att den, trots att den är en heterogen struktur, ändå är ett systemiskt fenomen. LRKLV:s inneboende egenskap – variation – beror på inverkan från en rad faktorer av såväl lingvistisk som sociologisk art; studiet av dessa är otänkbart utan användning av komplexa forskningsmetoder. 2. En av orsakerna till variationen i LRKLV är den varierande styrkan och räckvidden hos de dialektala särdrag i föräldrarnas tal som påverkar deras barns tal. 3. Olika användning av varianter av vissa variabler medför användning av andra variabler, men varianterna är utbytbara beroende på den sociala situationen, vilket ger upphov till en impuls till ny variation. 4. Studien av LRKLV visade att alla dess fonetiska särdrag har motsvarigheter i litauiska dialekter eller förekommer i talet hos företrädare för gränsdialekter, aktiva kontaktbilingver. 5. De mest karakteristiska dragen i LRKLV:s vokalism bör anses vara tendensen att förkorta långa spända vokaler i obetonad position och att förlänga korta ospända vokaler under betoning.

СПИСОК ЛИТЕРАТУРЫ

Андреев Э. П., Осипов Г. В. Послесловие. – В кн.: Математические методы в социальных науках / Пер. с англ. М., 1973.

Анкета „Эксперт-2“ / ИСИ АН СССР. Экспертная служба. – М., 1974.

Белл Р. Социолингвистика. Цели, методы, проблемы. – М., 1980.

Буданов Р. А. Борьба идей и направлений в языкознании нашего времени. – М., 1978.

Вайнберг Дж., Шумекер Дж. Статистика / Пер. с англ. – М., 1979.

Гаршия К. Слоговые акценты в фонологической системе (на материале литовского языка): Канд. дис. – М., 1977.

Таскаров Д. В., Шаповалов В. И. Малая выборка. – М., 1977.

Траудина Л. К. Вопросы нормализации русского языка. Грамматика и варианты. – М., 1980.

Троссе Р., Нойберт А. Тезисы к марксистской социолингвистике. – В кн.: Теория и история языкознания. Проблемы зарубежной социолингвистики: Реф. сб. / Отв. ред. А. Д. Швейцер. – М., 1976.

Дешериев Ю. Д. Закономерности развития и взаимодействия языков в советском обществе. – М., 1966.

Дешериев Ю. Д. Социальная лингвистика. – М., 1977.

Закс Л. Статистическое оценивание / Пер. с нем. – М., 1976.

Звегинцев В. А. Лингвистика в системе наук и исследовательских методов. – В кн.: Научно-техническая революция и функционирование языков мира / Отв. ред. И. К. Белодед, Ю. Д. Дешериев. М., 1977.

Здравомыслов А. Г. Методология и процедуры социологических исследований. – М., 1969.

Исследования фонетических особенностей речевых стилей / Под ред. В. Д. Аракина. – М., 1979.

Косериу Э. Синхрония, диахрония и история. – Новое в лингвистике. М., 1963, вып. 3.

Костомаров В. Г., Шварцкопф Б. С. Работы по вопросам культуры речи (1962–1965 гг.). – ВЯ, 1965, № 4.

92

Лабов У. Исследование языка в его социальном контексте. – Новое в лингвистике. М., 1975 (в ссылке: а), вып. 7.

Лабов У. О механизме языковых изменений. – Новое в лингвистике. М., 1975 (в ссылке: б), вып. 7.

Маковский М. М. Соотношение индивидуальных и социальных факторов в языке. – ВЯ, 1976, № 1.

Монина М. Л. Критический очерк методов и техники социологических исследований за рубежом. – Инф. бюл. Сер. Материалы и сообщения / Отв. ред. В. В. Колбановский. М., 1974, № 1.

Никольский Л. Б. Синхронная социолингвистика (теория и проблемы). – М., 1976.

Носенко Э. Л. Специфика проявления в речи состояния эмоциональной напряженности: Автореф. докт. дис. – М., 1979.

Поливанов Е. Русский язык как предмет грамматического описания. – В кн.: За марксистское языкознание. М., 1931.

Постовалова В. И. Историческая фонология и ее основания. Опыт логико-методологического анализа. – М., 1978.

Постовалова В. И. Специфические черты гипотезы в лингвистике. – В кн.: Гипотеза в современной лингвистике / Отв. ред. Ю. С. Степанов. М., 1980.

Рабочая книга социолога / Отв. ред. Г. В. Осипов. – М., 1976.

Русская разговорная речь / Под ред. Е. А. Земской. – М., 1973.

Русский язык по данным массового обследования. Опыт социально-лингвистического изучения / Под ред. Л. П. Крысина. – М., 1974.

Руткевич М. Н. Методологические проблемы изучения социальной структуры социалистического общества. – Свердловск, 1972.

Сегал Д. М. Основы фонологической статистики (на материале польского языка). – М., 1972.

Серебренников Б. А. Вероятностные обоснования в компаративистике. – М., 1974.

Скворцов Л. И. Теоретические основы культуры речи: Автореф. докт. дис. – М., 1978.

Статистические методы анализа информации в социологических исследованиях / Отв. ред. Г. В. Осипов. – М., 1979.

Степанов Г. В. К проблеме языкового варьирования. – М., 1979.

Структурно-вероятностный анализ языка по данным речи: Всесоюз. сб. Тез. докл. конф. – Харьков, 1979.

Трубецкой Н. С. Основы фонологии. – М., 1960.

Фант Г. М., Якобсон Р., Халле М. Введение в анализ речи. – Новое в лингвистике. М., 1962, вып. 2.

Человек и его работа. – М., 1967.

Чесноков С. В. О представительности результатов социологических исследований, проведенных по малым неслучайным выборкам. – В кн.: Проектирование и организация выборочного социологического исследования. М., 1977.

Швейцер А. Д. Современная социолингвистика. Теория, проблемы, методы. – М., 1976.

Швейцер А. Д., Никольский Л. Б. Введение в социолингвистику. – М., 1978.

Шкаратан О. И., Рукавишников В. О. Социальная структура населения советского города и тенденции ее развития. – Социологические исследования, 1974, № 2.

Шляпентох В. Э. Проблемы достоверности статистической информации в социологических исследованиях. – М., 1973.

Ядов В. А. Методология и процедуры социологических исследований. – Тарту, 1968.

Якубайтис Т. А., Скляревич А. Н. Вероятностные характеристики связных текстов. – Рига, 1978.

Bell R. Language samples.– In: Universals of Human Language: Method and Theory / Ed. by J. H. Greenberg. Stanford, 1978, vol. 1.

93

Bitinas B. Statistiniai metodai pedagogikoje ir psichologijoje. – V., 1974.

Girdenis A. Fonologija. – V., 1981.

Labov W. The Social Stratification of English in New York City. – Columbia University Press, 1966.

Laigonaitė A. Lietuvių akcentologija. – V., 1978.

Statkevičienė J. Vienarūšių ir nevienarūšių pažyminių trukmė. – Garsai, priegaidė, intonacija (Eksperimentinės fonetikos ir kalbos psichologijos kolokviumo medžiaga). V., 1972, t. 5.

Tikimybių teorija ir matematinės statistikos taikymas. – V., 1971.

Weinreich U., Labov W., Herzog M. Empirical foundations for a theory of language change. — In: Direction for Historical Linguistics / Ed. by W. P. Lohman and Y. Malkiel. Austin, 1968.

Zinkevičius Z. Lietuvių dialektologija. – V., 1966.

Zinkevičius Z. Istorinė lietuvių kalbos gramatika. – V., 1981, d. 1.

Приложение 1

Текст № 1

Dabar daug žmonių Vilniuje gyvena naujuose namuose. Aš irgi. Mūsų name net septyni įėjimai po devynis butus. Centras tolokai, bet važinėja troleibusai – nėra ko skųstis. Tiesa, buvo tokių, kurie nenorėjo čia kraustytis, bet dabar apie sugrįžimą net nebekalba. Čia daug geresnė aplinka negu kitur: arti ąžuolynas ir tvenkinys. Ten yra net dvi valtys. Aplink yra nemaža privatininkų sklypų. Sausomis dienomis jie baigia išsemti tvenkinį. Reikalai pagerėja, kai lietus ima pilte pilti. Viena valtis priklauso mūsų klubui. Pernai buvo ją pavogę, bet milicija greit sugrąžino.

Kartą, kasdamas ties vienu sklypu, po ieva radau ąsotėlį. Parašiau skelbimą: „Rastas ąsotėlis. Kreiptis į trisdešimto namo pirmą butą“. „Netrukus net sukaitusi atlėkė tokia Violeta ir ėmė mane pulti dėl to savo ąsotėlio, kad aš jį pagavojau. Tada aš tą biaurybę išvariau. O ji atsiuntė savo šaukiančią auklę. Su aukle išsiaiškinti buvo sunku, nes teko nuo jos skusti kuo greičiau. Tiek triukšmo dėl to ąsotėlio, kurio verte aš labai abejoju. Išbėgęs į kiemą, sutikau sukaitusį Zenį, kuris paklausė, kam erzinu mergaites. Mat Violeta, patempusi apatinę lūpą, atsisėdusi ant rąsto, verkė. Aš norėjau būti tikru vyru ir parodyti jai savo vertę. Priėjau prie jos ir pasakiau: „Negražiai išėjo. Supranti, aš tikrai radau tavo ąsotėlį prie ievos, kai ieškojau sliekų“. Ji nusisypsojo ir davė man obuolį, todėl nebepasirodė biaurybė. Aš pakviečiau ją žaisti tenisą. Viskas būtų buvę gerai, jeigu aš, kasdamas obuolį, nebūčiau prasikandęs lūpos, nes užkliuvau už nusikulusios šaligatvio plytelės. Nesiseka tai nesiseka: tenisą jau žaidė Kęstutis su Džeku, ten eilėje dar laukė Ryžikovas su Džimiu, kuris niekada nesiskiria su savo gitara. Tada nutarėme eiti į filmą „Vyrų vasara“. Namuose dar laukė algebra. Lūpa ištino. Bet man kažkodėl norėjosi šypsotis!..

Текст № 2

vyru – vyrų, duona – duoną, sukaitusį – sukaitusį, gėlė – gėlę, antis – antį, biaurybė – biaurybę, lova – lovą, skysti – skysti, lūpa – lūpą, siūsdamas – siūsdamas, vertė – vertę, lėlė – lėlę, sklypų – sklypų, auklė – auklę, mirti – mirtį, valtis – valtį, spjoviu – spjoviu, kasdamas – kasdamas, skusti – skusti, rastas – rąštas.

Приложение 2

Вопросник полустандартизованного интервью

1. Откуда родом Ваш отец?

2. Откуда родом Ваша мать?

3. Навещали ли Вы те края?

4. Как Вы провели свой последний отпуск? Пришлось ли путешествовать?

5. Случалось ли так, что кто-нибудь узнавал в Вас вильнюсца на основании Вашей речи, произношения?

6. Как Вы считаете, отличается ли речь вильнюсцев от литературной? (Если да, то чем именно).

7. Кто вообще разговаривает на литературном языке?

94

8. Следите ли Вы за правильностью своей речи?

9. Прочитайте, пожалуйста, этот текст (№ 1). Представьте себе, что читаете его в кругу семьи или друзей.

10. Как часто и где Вам приходится пользоваться русским языком находясь в г. Вильнюсе?

11. Владеете ли Вы польским языком?

12. (Если ответ № 11 положительный.) Где и когда Вы научились говорить по-польски?

13. Прочитайте, пожалуйста, еще один текст (№ 2).

14. Будьте добры заполнить анкету (см. прил. 3).

Приложение 3

Часть социолингвистической анкеты

(Вопросы о реализации долгих и кратких гласных)

VII. snigo — snygo; pilti — pylti; plitelė — plytelė; šluostiti — šluostyti; dvi valtis — dvi valtys; dvi antis — dvi antys; dvi ausis — dvi ausys; krausiti — kraustyti; gyventi — gyventi; kitas — kytas; viriausias — vyr iausias; visas — vysas; džiaustiti — džiaustyti; skirti — skyrti; Vilnius — Vyln ius.

IX. tavo — tavo; savo — savo; geresnė — gerešnė; baltasis — baltašis; žalesnis — žalešnis; mesti — mešti; vesti — vešti; lešti — lešti; paima — paima; atneša — atneša.

nekasa — nėkasa; nebekalba — nebeḳalba.

X. drasuolis — drąsuolis; žaselė — žąselė; Kęstutis — Kęstutis; asotelis — ašelėlis; aselė — ašelė; ažuolynas — ąžuolynas; siustuvas — siųstuvas; tesinys — tęsinys; trešimas — tręšimas; sugrįžimas — sugrįžimas; sugrąžino — sugrąžino; grėžinys — gręžinys.

XI. ūsuotas — usuotas; rūkyti — rukyti; ilgūmas — ilgumas; pūlti — pulti; pabūsti — pabusti; kūrmis — kurmis; grūdai — grudai; būvo — buvo; pūmpuras — pumpuras.

Приложение 4

I. Список квазимонимов для аудиотестов

Эксперимент № 1: rąstas — rastas, rąsto — rasto, rąsta — rasta, rastu — rastu.

Эксперимент № 2: kąstas — kastas, kąsto — kasto, nekąsiu — nekasiu, kąstą — kastą, kąsti — kasti.

Эксперимент № 3: kąsdamas — kasdamas, kąsdami — kasdami, kąsdama — kasdama, kąsdamos — kasdamos.

Эксперимент № 4: skųsdamas — skusdamas, siųsdamas — siusdamas, skųsti — skusti, siųsti — siusti.

Эксперимент № 5: mirti — mirti, Vyti — vyti, skilti — skilti, karti — karti, skysti — skysti.

Эксперимент № 6: kartys — kartis, antys — antis, mentys — mentis, paltys — paltis, kandys — kandis.

Эксперимент № 7: pasibaigusių — pasibaigusi, pylusi — pylusi, dainavusi — dainavusi, sv ar sčius i — svaršč iusi, sukaitusi — sukaitusi.

95

Эксперимент № 8: ąsoty – ąsoti!, šalty – Šalti!, medy – medi!, uosy – Uosi!

Эксперимент № 9: verte – verte, silke – silke, lėlė – lėlė, auklė – auklė, biaurybė – biaurybė.

Эксперимент № 10: iškaštų – iškaštų, iškaštam – iškaštam, pakaštais – pakaštais, užkaštuos – užkaštuos.

Эксперимент № 11: kopą – kopą, lūpą – lūpą, duoną – duoną, kiaurą – kiaurą, lovą – lovą.

Эксперимент № 12: vyrų – vyrų, sūrių – sūriu, mūrų – mūru, spīvių – spīviu, sklypų – sklypu.

Эксперимент № 13: salą – salą, balą – balą, rastu – rastų, prakastu – prakastų.

Таблица 4.2 Результаты аудиотестирования

Слог | Гласный | Тип, № | Эксперимент, № | n |% | P Ударный | a | I | 1. | 180 | 85 | 0,999 Ударный | a | I | 2. | 200 | 74,5 | 0,95 Ударный | a | I | 3. | 180 | 77,8 | 0,99 Ударный | u | II | 4. | 200 | 81 | 0,999 Безударный | i | III | 5. | 200 | 80 | 0,999 Безударный | i | III | 6. | 180 | 74,4 | 0,95 Безударный | i | III | 7. | 200 | 75 | 0,95 Безударный | i | III | 8. | 200 | 89 | 0,999 Безударный | e | IV | 9. | 180 | 88,8 | 0,999 Безударный | a | V | 10. | 160 | 78,8 | 0,99 Безударный | a | V | 11. | 200 | 76 | 0,99 Безударный | u | VI | 12. | 180 | 91,7 | 0,999 Безударный | a/u | I/VI, V | 13. | 200 | 75 | 0,95

n – суммарное число ответов;% – процент опознанных оппозиций, P – вероятность различения оппозиций.

Таблица 4.3 Статистическая оценка различий абсолютной продолжительности обоих членов оппозиции V̄/V̄

Эксперименты, № | x̄V̄, мс | ȳV̄, мс | s̄x | s̄y | t | tα (P=95%) 1, 2, 3, 13 | 146 | 139 | 33 | 36 | 1,18 | 1,98 4 | 111 | 96 | 45 | 36 | 1,02 | 2,04 5, 6, 7, 8 | 40 | 38 | 13 | 21 | 0,67 | 1,98 9 | 59 | 64 | 27 | 24 | 0,59 | 2,04 10, 11, 13 | 60 | 58 | 35 | 25 | 0,29 | 1,99 12, 13 | 70 | 56 | 38 | 28 | 1,48 | 2,01

x̄V̄ = 81 ȳV̄ = 75

96

Приложение 5

Результаты социолингвистического интервью

Рис. 5.1. Распределение долгого варианта (неуд. V̄C) с учетом факторов возраста (A), контекстуального стиля (B) и уровня образования (C),%

Рис. 5.2. Распределение краткого варианта (уд. V̄#) с учетом факторов возраста (A), контекстуального стиля (B) и уровня образования (C),%

Рис. 5.3. Распределение краткого варианта (уд. V̄C) с учетом факторов возраста (A), контекстуального стиля (B) и уровня образования (C),%

7. 949

97

Приложение 6

Результаты социолингвистической анкеты

Рис. 6.1. Распределение долгого варианта (неуд. V#) по отношению к возрастным (A₁, A₂, A₃) и образовательным (C₁, C₂, C₃) группам в словах valtys (1), antys (2) и ausys (3),%

Рис. 6.2. Распределение долгого варианта (неуд. УС), реализуемого в абсолютном начале слова, по отношению к возрастным (A₁, A₂, A₃) и образовательным (C₁, C₂, C₃) группам в словах ąsotelis (1), ąselė (2), ąžuolynas (3) и išiuotas (4),%

Рис. 6.3. Распределение долгого варианта (неуд. VC), реализуемой во II и далее предударных слогах, по отношению к возрастным (A₁, A₂, A₃) и образовательным (C₁, C₂, C₃) группам в словах tęsiny s (1) и greižynės (2),%

98

Рис. 6.4. Распределение долгого варианта (неуд. УС), реализуемой в I предударном слоге перед долгим ударным слогом, по отношению к возрастным (А₁, А₂, А₃) и образовательным (С₁, С₂, С₃) группам в словах phytele (1), gyventi (2), vyriausias (3), drąsulis (4), žąselė (5), rūkyti (6) и grūdai (7),%

Рис. 6.5. Распределение долгого варианта (неуд. УС), реализуемой в I предударном слоге перед кратким ударным слогом, по отношению к возрастным (А₁, А₂, А₃) и образовательным (С₁, С₂, С₃) группам в словах sugrįžimas (1), Kęstutis (2), trešimas (3), sugrąžino (4) и siūtuvas (5),%

Рис. 6.6. Распределение долгого варианта (неуд. УС), реализуемой в последуарном слоге, по отношению к возрастным (А₁, А₂, А₃) и образовательным (С₁, С₂, С₃) группам в словах šluostyti (1), kraustyti (2) и džiaustyti (3),%

7*

99

Рис. 6.7. Распределение краевого варианта (уд. VC), реализуемой в абсолютном начале слова atneša (1) и перед слогом с долгим гласным в словах geresnė (2), nebekalba (3), tavo (4), savo (5), smigo (6), buvo (7), по отношению к возрастным (A₁, A₂, A₃) и образовательным (C₁, C₂, C₃) группам,%.

Рис. 6.8. Распределение краткого варианта (уд. VC), где V̄ — i, реализуемой перед слогом с кратким гласным, по отношению к возрастным (A₁, A₂, A₃) и образовательным (C₁, C₂, C₃) группам в словах kitas (1), visas (2), pilti (3), skirti (4) Vilnius (5),%

Рис. 6.9. Распределение краткого варианта (уд. VC), где V̄ — u, реализуемой перед слогом с кратким гласным, по отношению к возрастным (A₁, A₂, A₃) и образовательным (C₁, C₂, C₃) группам в словах ilgumas (1), pabusti (2), pulti (3), kurtis (4), purpuras (5),%

100

Рис. 6.10. Распределение краткого варианта (уд. VČ), где V̇ — а, е, реализуемой перед слогом с кратким гласным, по отношению к возрастным (A₁, A₂, A₃) и образовательным (C₁, C₂, C₃) группам в словах žalesnis (1), mesti, vesti, leisti (2), nekasa (3), baltais (4) и paima (5),%

L. GRUMADIENĖ

SOCIOLINGVISTINIS VILNIEČIŲ LIETUVIŲ KALBOS TYRIMAS

Reziumė

Straipsnyje analizuojamos kelios sociolingvistiniais metodais tirtos vilniečių lietuvių kalbos vokalizmo ypatybės, ieškoma jų įvairavimo priežasčių.

Nustatyta, kad vilniečių kalbai yra būdinga tendencija trumpinti nekirčiuotus ilguosius balsius ir ilginti kirčiuotus trumpuosius balsius.

Beveik visi vilniečių lietuvių kalboje vartojami balsių variantai turi atitikmenis ir tarmėse. Tik viena ypatybė (kirčiuotų galūninių trumpųjų ilginimas) tėra būdinga kai kurių dvikalbių paribio tarmių lietuvių kalbai.

Statistiniais metodais įrodyta, kad vilniečių kalbos nevienalytiškumui turi įtakos tiek lingvistiniai, tiek socialiniai faktoriai. Pvz., vieni balsių variantai žodyje sąlygoja kitų balsių variantų vartojimą, bet kitoje sociolingvistinėje situacijoje ištartas tas pats žodis jau gali iš esmės skirtis. Ieškant vilniečių lietuvių kalbos dėsningumų, buvo pasinaudota statistiniais metodais ir įrodyta, kad kalbos įvairavimui didelę įtaką turi tėvų tarmės ir sąmoninga vertybinė kalbos orientacija, taip pat amžius ir išsilavinimas.

L. GRUMADIENĖ

A SOCIOLINGUISTIC STUDY OF LITHUANIAN SPOKEN IN VILNIUS

Summary

The sociolinguistic variances of Lithuanian spoken in Vilnius were studied. Special attention was paid to the vocalism. Over 70 informants were examined and their speech was thoroughly investigated using a complex of methods and technique. The average value of sound frequencies was calculated and estimated in order to evaluate the role of some social and linguistic factors. 13 graphs and 2 tables are introduced to simplify the discussion. The existence of some systematically appearing sociolinguistic variances and their close connection with sociolinguistic norms have been established.

It might be concluded from the data obtained that the great variance of the urban language is due to the influence of the social factors, and that the main linguistic characteristics of Lithuanian spoken in Vilnius are similar to those known in the Lithuanian dialects.