MOKSLO KALBOS KULTŪROS IR TERMINOLOGIJOS PROBLEMOS LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXIV (1985)

HENN SAARI

PAR AV INHEMSKA OCH FRÄMMANDE TERMER

(EN MÅNGDIMENSIONELL ANALYS)¹

Ord som vanligen kallas ”främmande”, ”utländska” eller ”internationella” (motsvarande begrepp sammanfaller inte helt) är det ur det moderna estniska språkets perspektiv lämpligare att karakterisera inte efter ursprung, utan framför allt efter strukturella kännetecken. Man kan anta att den del av det inlånade ordförrådet som uppvisar vissa strukturella särdrag som inte är typiska för estnisk ursprungslexik, i språkbrukarnas medvetande och kompetens bildar en tydligt avgränsad grupp, medan lån utan sådana kännetecken skiljer sig otydligt eller inte alls från det inhemska materialet. För grammatiker och lexikologer utgör den nämnda delen av ordförrådet också en relativt lätt identifierbar kategori som lämpar sig för effektiv beskrivning och analys. Vi föreslår att de estniska ord som hör till denna kategori kallas främmande, till skillnad från inhemska, vilkas struktur, oavsett ursprung, tillhör den estniska ursprungstypen. Till de främmande lånen ansluter sig för övrigt också ett fåtal bildningar av främmande typ som uppkommit i själva estniskan.

Frågan om sekundära kännetecken hos inhemska och betydelsemässigt likvärdiga främmande ord är av icke-fackmässig, icke-terminologisk karaktär. Skillnaden mellan det fenomen vi iakttar inom fackspråket och samma fenomen i det allmänna litteraturspråket hör till den teoretiska nivå där frågan om möjligheten till och arten av fullständig, eller äkta, synonymi avgörs. Fullständig synonymi mellan ord (närmare bestämt mellan deras lexikalsemantiska varianter) är ur språkets perspektiv i allmänhet instabil; den övergår relativt lätt till partiell synonymi (både på grund av olika kontexter och konsituationer och till följd av djupare semantiska förskjutningar). I motsats till detta är fullständig synonymi mellan termer i princip stabil, eftersom deras innehållssida är fixerad

¹ En utförlig framställning med en teoretisk-lingvistisk introduktion (på estniska): Saari H. Omasõna ja võõrsõna paarid eesti oskussõnavaras (1): Eelduste loomine.— Keel ja Kirjandus, 1980, nr. 11, lk. 654—666; nr. 12, lk. 737—743; Saari H. Omasõna ja võõrsõna paarid eesti oskussõnavaras (2): Omast vaatenurgast.— Keel ja Kirjandus, 1981, nr. 4, lk. 201—210; nr. 5, lk. 282—288.

121

termen. Det bör påpekas att begreppens utveckling i regel inte hotar stabiliteten hos fullständigt synonyma par, vare sig inom terminologin eller i det allmänna litteraturspråket.

Om vi alltså inte betonar skillnaden mellan synonymi som i princip är instabil och synonymi som i princip är stabil, kan analysen av par av inhemska och främmande termer (PCI) tillämpas på det allmänna litteraturspråkets nivå utan några större ändringar. Vetenskapens och teknikens språk är ett naturligt underspråk inom litteraturspråket, och många resultat av undersökningar och observationer av detta underspråk kan med viss försiktighet också användas när en teori om litteraturspråket i dess helhet utformas.

Innan vi redogör för metoden för analys av ”andra ordningen” av par av inhemska och främmande termer (PCI), ska vi först förklara vad vi menar med analys av ”första ordningen”. Den innebär att man fastställer PCI utifrån huruvida båda leden i varje par är korrekta, eller normriktiga. Den primära analysen följer den välkända ortologiska ²bedömningens väg. Om båda leden i paret är belagda i språket i fråga och ingetdera har egenskaper som motiverar en negativ bedömning, erkänns de båda med stöd av den så kallade rikedomens princip som ”korrekta” uttrycksmedel i överensstämmelse med den litterära normen. Sådana tillåtna synonympar är kända i många språk. De har vid upprepade tillfällen uppmärksammats av ryska, litauiska och lettiska forskare ³.

Även om båda leden i ett sådant par är godtagbara i litteraturspråket utan någon betydelseskillnad, skiljer de sig ändå formellt från varandra. Vi är intresserade av vilken effekt denna skillnad har både i kommunikationen och på språkets fortsatta utveckling. Att konstatera en sådan sekundär olikhet ska inte förstås som ett ovillkorligt företräde för det ena eller det andra ledet i paret. Tvärtom ger olika egenskaper, i den mån de är användbara, olika formella varianter rätt att existera sida vid sida även i fackspråket.

Låt oss uppmärksamma att om fullständigt synonyma par av inhemska och främmande termer som passerar filtret för analys av första ordningen förekommer, och om den funktionella sidan hos det ena ledet inte helt sammanfaller med den funktionella sidan hos det andra, så förekommer alltså fall där språkenheter har någon aspekt eller några aspekter

² Med ortologi avser vi språkvård som lingvistisk disciplin. Motsvarande adjektiv är ortologisk.

³ Exempelvis: Danilenko V. P. Russkaja terminologija/Opyt lingvističeskogo opisanija.— M.: Nauka, 1977, s. 175; Klimavičius J. Tarptautinių ir lietuviškųjų terminų sinonimija terminografijoje.— Lietuvių terminologija (Lietuvių kalbotyros klausimai), 1975, t. 16, s. 91—123; Skujnja V. P. Sootnošenie internacionalʹnyh elementov v latyšskoj i russkoj naučnoj terminologii.— I boken: Voprosy razrabotki naučno-tehničeskoj terminologii. Riga, 1973, s. 149—160.

122

innehåll som inte faller inom ramen för deras semantiska struktur i vanlig lingvistisk bemärkelse, dvs. de språkliga enheternas funktionella sida kan vara vidare än deras semantik.

Eftersom vi utgår från att medlemmarna i РСИ är fullständiga synonymer, vilket gäller inom ett relativt begränsat terminologiskt fält, föredrar vi att kalla sådana medlemmar inte olika termer, utan alloformer, dvs. bokstavs- och ljudvarianter av en och samma term.

När vi nu går över till att redogöra för analysmetoderna (kriterierna) på andra nivån ska vi först stanna vid alloformernas inre och yttre riktning. De skiljer sig ofta åt genom att den inhemska alloformen så att säga är ”riktad” inåt, dvs. mot folket – talarna av det aktuella språket – medan den främmande är riktad mot en internationell krets av specialister (detta är den yttre riktningen). Termens inre riktning är ”vidare” i den meningen att den omfattar alla talare av det aktuella (”vårt”) språket, medan dess yttre riktning endast omfattar dem som känner till den aktuella specialiteten (det specialiserade begreppet). Den yttre riktningen är i sin tur vidare i den meningen att den bland specialister inom den aktuella kunskapsgrenen inte bara omfattar dem som behärskar ”vårt” språk. Det är självklart att den yttre riktningen är effektiv om den främmande termen verkligen är interlingval (internationell), inte bara till sitt yttre utan också till sitt innehåll.

Den yttre riktningen har två aspekter: en passiv och en aktiv. Den passiva aspekten innebär att om det finns ett främmande ord i ett visst språk, förstår vi under gynnsamma förhållanden även dess korrelat i en text på ett annat språk. Den aktiva aspekten innebär att om vi infogar en främmande interlingval term i en text skriven på vårt modersmål, kan man anta att en specialist med ett annat modersmål har något lättare att förstå vår text. Därav följer att den yttre riktningen har olika värde för språk på vilka stora mängder facklitteratur produceras för export och för språk vars facklitteratur inte sprids särskilt mycket utomlands.

Inom den inre riktningen förekommer ”enkel inhemskhet” och ”transparens”. Enkel inhemskhet visar sig i att en stor mängd inhemska språkliga enheter i texter framstår som gynnsammare än en stor mängd främmande enheter. Därmed överförs den enkla inhemskhetens kvalitet också till enskilda ord. Ett ords transparens är ett välkänt begrepp inom modern språkvetenskap. Det är inte helt lätt att hitta exempel där ett ord föredras i tal på grund av sin enkla inhemskhet i renodlad form, dvs. utan stöd av transparens. Ett sådant ord är est. löge ’fontanell’, som bildar ett par med det främmande fontiikul. Det sistnämnda förekommer

123

mycket sällan, trots att ordets rot är känd genom ordet fontāin ’fontän’, och själva loge inte förknippas med något annat i skriftspråket. Loge är ett dialektord som av läkare har fått betydelsen ’fontanell’. Ändå är det just detta ord som har införlivats både av folket och av läkarna. Det finns många exempel på par med ett mer transparent inhemskt ord: suhkurtõbi — mellitdiabeet ’sockersjuka, diabetes mellitus’, kahepaiksed — amfiibid ’groddjur’, eemaidumus — elongatsioon ’elongation’ osv.⁴

Även främmande ord är ofta transparenta. Deras transparens beror i hög grad på individen: på kunskaper i främmande språk och på förmågan att analysera främmande ord. Jämför alloformerna kontraforss och tugipillar⁵. Om den arkitektoniska termen pillar ’pilaster’ är okänd för en viss person, medan rötterna kontra- och forss (eerima) ’forcera’ är bekanta, blir den främmande alloformen kontraforss transparent för personen, vilket inte kan sägas om den inhemska parallellformen. En del främmande medlemmar i par har alltså en relativ inre riktning, och gränsen mellan de olika riktningarna sammanfaller inte med gränsen mellan inhemska och främmande ord.

Nästa fråga som bör behandlas är alloformernas förmåga till precision. För detta behöver begreppet ”precision” klargöras. Vi har analyserat relevanta utsagor i den terminologiska litteraturen. Det visar sig att ”precision” har två olika betydelser inom terminologin. Därför skiljer vi mellan signifikativ och kommunikativ precision. Till den signifikativa precisionen hör framför allt att en term är entydig och dessutom att dess betydelse är tillräckligt känd för fackkommunikation. Den signifikativa precisionen hör således till de lexikala enheternas innehållsplan. När man talar om signifikativ precision är det enklast att utgå från att koden (enhetens form och innehåll) är densamma och lika välkänd i kommunikationskanalens båda ändpunkter.

Med kommunikativ precision menar vi enhetens formella sidas förmåga att undvika att den blir obegriplig vid kanalens slutpunkt – när meddelandet tas emot. För precision i denna bemärkelse krävs att termens bokstavs- och ljudmässiga form tydligt skiljer sig från andra. Dessutom skapas kommunikativ precision genom en korrekt orientering efter enhetens inre form och genom ett riktigt urval av begreppets explicit uttryckta kännetecken. Således innebär fullständig kommunikativ precision

⁴ suhkur- ’socker-’, tõbi ’sjukdom’; kahe- ’två, dubbel-’, paik ’plats; miljö’, -ne är ett suffix; eemale- ’avlägsna sig’, eemaidumus är ett tillståndssubstantiv bildat av ett verb.

⁵ Ordet kontraforss motsvarar väl det ryska контрфорс till både betydelse och form; tugi- ’stödjande’, pillar ’pilaster’.

124

Kodens identitet i kanalens båda ändar förutsätts inte. Om mottagaren inte helt förstår termens innehåll försöker han förstå termen utifrån dess beståndsdelar. Undervisningssituationer är typiska exempel på sådana förhållanden. En term med kommunikativ precision är lättare att komma ihåg och bidrar till förståelsen av det ämne som undervisas. Det är uppenbart att en lexikal enhet samtidigt kan ha såväl signifikativ som kommunikativ precision.

Iakttagelser av estnisk terminologi gör det möjligt att dra slutsatsen att det finns par av estniska och främmande ord där de främmande leden har förmåga att återge termens betydelse mer precist än de estniska motsvarigheterna. Hit hör exempelvis förstaledet i sammansatta ord koht-, vars olika betydelser framträder när det jämförs med de främmande motsvarigheterna lokaal- ”lokal” och statsionaar- ”stationär”. I vårt material finns det dock fler fall där de estniska alloformerna visar sig vara mer precisa, exempelvis ökonoomia å ena sidan, majandus, majandusteadus och kokkuhoid å andra sidan ([ueo] majandus ”transportekonomi”, majandusteadus ”ekonomi (som vetenskap)”, kokkuhoid av kokku hoitma ”spara”).

De främmande ordens precisionsförlust hänger ofta samman med deras mångtydighet, som uppkommit och etablerats i internationellt språkbruk och därför är svår att eliminera enbart i estniskan. Att eliminera de främmande ordens mångtydighet genom att begränsa deras semantiska omfång leder ofta till positiva resultat. Exempelvis har telefon två betydelser inom ett och samma snäva fackområde: 1) ett kommunikationsmedel, 2) en hörkapsel, hörlur (en del av en telefonlur eller hörlurar). För den andra betydelsen har ett särskilt ord skapats, kuular (av kuula- ”lyssna”). Frågan är nu om användningen av ordet telefon kan begränsas så att det inte längre används i betydelsen hörlur. Reglering av användningen av estniska ord och nybildning av sådana är ofta en enklare väg än reglering av användningen av ord som delas mellan språk.

De parvisa medlemmarna kan analyseras med avseende på ordbildningsförmåga och korthet. Det är känt att ju kortare orden är, desto lättare är det att bilda nya ord på grundval av dem. Författarens mångåriga iakttagelser, och inte bara hans⁶, visar att estniska termer i genomsnitt är något kortare än sina främmande motsvarigheter. Vi skulle inte heller ha tvivlat på riktigheten i vår övertygelse om vi inte i litteraturen hade stött på påståenden om att främmande (internationella) termer i regel är kortare⁷. Enligt V. V. Akulenko, vid låg

⁶ Exempelvis: E g e r e l t T. Eesti oskuskeel.— Tallinn: Valgus, 1982, lk. 75.

⁷ K v i t k o I. S. Термин в научном документе.— Львов: Вища школа, 1976, с. 69; Д а н и л е н к о В. П. Указ. соч., с. 210.

125

internationaliseringen av terminologin gör meddelandena märkbart längre, ”vilket erfarenheterna från vissa germanska, finsk-ugriska och andra språk visar”⁸. Eftersom estniska är ett av de finsk-ugriska språken blev vi intresserade av om detta påstående verkligen gäller även för estniskan.

För att säkerställa resultatens tillförlitlighet analyserade vi först olika källor till estniskt fackspråk ur denna synvinkel och valde en ny ordbok över matematiska termer för den statistiska analysen⁹. Den representerar ett av våra äldre och väletablerade terminologiområden. Boken är i stort sett fri från den moderna strävan efter korthet. Orden mättes efter antal stavelser. 172 par analyserades. Det visade sig att de estniska ordens längd i genomsnitt inte överstiger 84% av längden hos deras främmande motsvarigheter. Dessutom analyserades samma par med avseende på transparens (och därmed kommunikativ precision). Av de 36 par där den estniska alloformen var längre än den främmande utgjorde en tredjedel sådana fall där den estniska formen överträffade den främmande i transparens. I de återstående 24 fallen gick det inte att fastställa att någon av alloformerna hade större transparens.

Man kan anta att den genomsnittliga längden på estniska termer snarare minskar än ökar för närvarande. Den relativa stavelselängden hos standardiserade termer minskade märkbart under 1970-talet och början av 1980-talet. (Med relativ längd avser vi antalet stavelser i den estniska termen dividerat med antalet stavelser i dess standardiserade ryska motsvarighet; den anges i procent.) Med minsta kvadratmetoden (linjär korrelation) fastställde vi att den årliga minskningen av den relativa stavelselängden hos estniska huvudtermer i Estniska SSR:s republikanska standarder av typen ”Termer och definitioner” i genomsnitt uppgår till 2%. Det är uppenbart att en så stark trend inte kan bestå för evigt. Eftersom majoriteten av de standardiserade termerna emellertid är estniska, kan man anta att denna trend under den aktuella perioden bidrog till att bevara skillnaden i längd mellan främmande och estniska termer till de senares fördel.

Det bör påpekas att den gradvisa förkortningen av estniska termer, i den mån den kan iakttas, inte förklaras av förkortningar eller användning av teleskopord. Kortheten hos åtminstone huvudtermerna uppnås genom användning av språkets naturliga strukturella medel, vars möjligheter estniska filologer med intresse för terminologi har undersökt i många år.

⁸ Akulenko V. V. Научно-техническая революция и проблема интернациональной терминологии. — В кн.: Научно-техническая революция и функционирование языков мира. М., 1977, с. 81.

⁹ Matemaatika oskussõnastik. — Tallinn: Valgus, 1978. — 200 lk.

126

De ovan anförda bedömningsmetoderna tycks inte uttömma förteckningen över möjliga kriterier för analys av medlemmarna i PSI. Kort om alloformernas systemiska förmåga. Frågan är på vilket sätt PSI:s olika medlemmar bidrar till eller motverkar isomorfi (”symmetri”) mellan begreppsliga och lexikala serier. Estniska kännetecknas av en rikedom på sammansatta enheter och möjligheten att bilda ord – kedjor av flera (till och med upp till 5—6) stammar. Tack vare detta karakteristiska drag hos språket är det möjligt att skapa ordserier som är isomorfa med begreppssystem eller sekvenser. Denna möjlighet förverkligas från fall till fall på olika sätt. Om exempelvis alloformen näokolu är mer transparent än vistseraalkolu (båda betyder ”ansiktsskalle”; näo— ”ansikts-”), så inordnar den senare sitt denotat bättre i systemet av anatomiska enheter, eftersom den själv ingår i ett system av termer med bestämmande komponenter som anger relativ position eller riktning.

Ibland framkallar inhemska alloformer ett underordnat begrepp eller ett begrepp som står högre på den hierarkiska stegen. Exempelvis inbegriper termerna kõrg-rõhkkond ”anticyklon” och madalrõhkkond ”cyklon”¹⁰ det avlett ordet rõhkkond, som, trots att det inte har någon främmande motsvarighet, uttrycker ett begrepp som uppenbarligen existerar och omfattar begreppen ”cyklon” och ”anticyklon”.

Slutligen bör vi uppmärksamma att inte alla par av inhemska och främmande termer omfattas av den analysmetod vi har beskrivit. En del av PSI tillhör kategorin termer med ett denotat men olika betydelser. Medlemmarna i sådana par är fullständiga synonymer vad gäller denotativ betydelse, medan deras signifikativa (betydelsemässiga) innehåll inte sammanfaller. Om endast signifikativ betydelse erkänns (vilket ofta görs inom ren lingvistik), är de inte synonymer. Om både signifikativ och denotativ betydelse erkänns (vilket är naturligt inom terminologivetenskapen), kan de betraktas som en särskild typ av partiella synonymer. Denotatet betraktas liksom än ur den ena, än ur den andra synvinkeln. Ett exempel är de första leden koht- och monoliit- i sammansättningarna kohtbetoon och monoliitbetoon. Båda orden översätts med ”monolitisk betong”, men den inhemska varianten syftar inte på betongproduktens monolitiska karaktär, utan på att den tillverkas på plats. Orden õpiaeg och õppeaeg (aeg ”tid”) betecknar samma sak, ”studietid”, men det första ur den studerandes perspektiv, det andra ur lärarnas och skolorganisationens perspektiv. Frågan om behovet av termer med ett denotat men olika betydelser inom fackspråket hör till de problem som berör respektive fackområden. I det allmänna litteraturspråket bidrar de däremot till språkets rikedom genom partiella synonymer – medel för att återge olika betydelsenyancer.

¹⁰ kõrg- ”hög”, rõhk ”tryck”, -kond — kollektivsuffix; madal- ”låg”.

127