LIETUVIŲ LEKSIKOS IR TERMINOLOGIJOS PROBLEMOS

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXIX (1991)

KAZIMIERAS GAIVENIS

OM LITAUISKA TERMERS BILDLIGHET

1. Inledande anmärkningar

1. 1. De mest karakteristiska dragen i det vetenskapliga språket är abstraktion, logik, objektivitet, precision etc. Uttrycksfullhet och bildlighet hör inte till de viktigaste allmänna egenskaperna hos det vetenskapliga språket. Därför ansåg man att emotionell-expressiv konnotation över huvud taget inte kännetecknar det vetenskapliga språket och dess terminologi. Man började emellertid redan för länge sedan framföra tanken att det vetenskapliga språket inte är helt stilistiskt neutralt och att det har särpräglade drag av emotionell-expressiv konnotation (Кожина, 1971, 32; Калмыкова, 1974, 83—88; Сенкевич, 1976, 46—109). I det vetenskapliga språket finner man nästan inga uttrycksfulla ord som i allmänordböcker markeras med särskilda stilistiska beteckningar, t.ex.: fam. (familjär), iron. (ironisk), juok. (skämtsam), malon. (smekande), menk. (nedsättande), niek. (föraktfull), vulg. (vulgarism) osv. Det vetenskapliga språket kännetecknas alltså varken av tydliga positiva värdeord eller av pejorativ. Det används också mycket få fraseologismer, och överförda ord-betydelser är relativt få och varierade. Ord med tydlig konnotation används ofta på ett helt annat sätt i det vetenskapliga språket än i andra funktionella stilar. Interjektioner används till exempel antingen inte alls i vetenskapliga texter eller fyller i vissa genrer och delsystem endast en särskild benämnande (nominativ) funktion (t.ex. beskrivningen av fågelläten i den vetenskapliga ornitologiska litteraturen).

Emocinė-ekspresinė konotacija laikyta ir mokslo kalbos yda (Панфилов, 1968, 26; Лаптева, 1968, 136—139 ir kt.). Antra vertus, buvo ir tebėra kalbininkų, kurie mokslo kalbos emocinę-ekspresinę konotaciją energingai gina, tvirtindami, kad ji reikalinga mokslo kalbos paveikumui, kad mokslininkas negali būti vien tik faktų konstatuotojas, bet turi būti ir jų vertintojas (Сенкевич, 1976, 29 ir kt.). Šis reikalavimas ypač pabrėžiamas kalbant apie visuomenės mokslų kalbos specifiką. Nepritardami kraštutinėms nuomonėms šiuo klausimu, manytume, kad teisus M. Senkevičius, teigęs, kad emocingumo ir ekspresyvumo elementai nėra vidinė ir būtina mokslo kalbos ypatybė (Сенкевич, 1976, 32). Šis dalykas tik leistinas ir toleruotinas tam tikrose ribose.

Den emotionell-expressiva konnotationen i det vetenskapliga språket beror också på författarens (forskarens) individualitet: forskare med samma specialitet och likvärdiga kvalifikationer skriver långt ifrån på samma sätt — den ena mer bildligt och utförligt, den andra torrare och mer koncentrerat. Man kan alltså hävda att såväl objektiva som subjektiva faktorer påverkar uttrycksfullheten i det vetenskapliga språket.

När man diskuterar den emotionell-expressiva konnotationens roll i det vetenskapliga språket bör man också framhålla att den hänger samman med det vetenskapliga språkets modalitet och, i allra vidaste bemärkelse, med antropocentrismen.

26

1.2. Innehållet i ett ords lexikala betydelse består av två delar – intensionalen (den lexikala betydelsens kärna) och implikationalen (periferin av semantiska kännetecken) (Никитин, 1983, 24). Inom den lingvistiska semantiken är det numera dessutom vanligt att analysera lexikala betydelser som semer – de minsta betydelseenheterna. Helheten av semer är inte en enkel, utan en systematiskt ordnad samling. Vissa forskare hävdar att det finns en hierarki mellan semerna: högst upp finns de mest abstrakta och allmänna (kategoriska) semerna, medan de mest konkreta finns längst ner (Гудавичюс, 1985, 19 och på andra ställen). Vissa forskare knyter den emotionell-expressiva konnotationen till den lexikala betydelsens implikational eller räknar den inte alls till den lexikala betydelsen, utan betraktar den som ett slags överlagring på den lexikala betydelsen; andra skiljer inte bara emotionalitet från expressivitet, utan delar dessutom in den senare i olika typer (inherent och adherent expressivitet). Utan att gå närmare in på subtiliteterna i den lexikala betydelsens struktur och de skilda uppfattningarna i frågan ska vi i denna artikel behandla endast sådant som rör terminologin, med utgångspunkt i uppfattningen att den terminologiska betydelsen ingår i ordets lexikala betydelse som en samling särskilda semer. I denna artikel behandlar vi alltså huvudsakligen en enda fråga – den lexikala (terminologiska) uttrycksformen för den emotionell-expressiva konnotationen och dess viktigaste drag i litauiskt vetenskapligt språk.

2. Den emotionell-expressiva konnotationens uttryck i terminologin

2.1. En utbredd uppfattning är att det vetenskapliga språkets ordförråd består av tre skikt: litteraturspråkets ordförråd, det allmänvetenskapliga ordförrådet och terminologin. Även den sistnämnda är heterogen. Man kan urskilja allmänvetenskaplig, tvärvetenskaplig och specifikt vetenskaplig terminologi. Terminologin kompletteras dessutom av nomenklatur och fackjargong. I det vetenskapliga språket dominerar överlag substantiv och nominala konstruktioner. Enligt M. Senkevičius används personifikationer, hyperboler och allegorier inte bland de stilistiska medlen i det vetenskapliga språket, medan jämförelser och synekdoker förekommer ganska ofta (Сенкевич, 1976, 56). E. Kalmykova har hävdat att metaforer används på ett mycket särpräglat sätt i det vetenskapliga språket. Den semantiska metaforens dubbelhet (att benämna ett föremål och beskriva det) sägs inte känneteckna den vetenskapliga stilen. Här framträder endast metaforens kommunikativa, informativa och nominativa funktioner (Калмыкова, 1974, 83). E. Kalmykovas tanke är bara delvis riktig: i vissa delsystem av det vetenskapliga språket överskuggar termers distinktiva funktion deras nominativa funktion. Därför får metaforen också tydliga drag av expressivitet (detta tas upp senare i samband med diskussionen om systematiktermer). Metaforer uttryckta med allmänt brukat ordförråd och allmänvetenskapligt ordförråd förekommer mycket sällan i det vetenskapliga språket. Betydligt oftare är den emotionell-expressiva konnotationen i det vetenskapliga språket förknippad med olika jämförelser, eftersom analogi är ett av de viktigaste sätten att tänka vetenskapligt.

S. Nikitina delar in metaforer i det vetenskapliga språket i flera grupper: 1) sådana som bygger på överföring av traditionella betydelser utifrån yttre kännetecken eller funktioner (inte alla språkvetare betraktar sådana betydelseöverföringar som metaforer); 2) nominativa och predikativa metaforer; 3) epiforer och diaforer (Никитина, 1987, 37). Enligt henne används nominativa metaforer mest i det vetenskapliga språket. Dessa metaforer är de först-

27

vetenskapliga objekt saknar andra benämningar. Där skiljer sig vetenskapliga metaforer från poesins metaforer.

De forskare (M. Senkevičius m.fl.) som hävdar att ett ords eller en ordkombinations expressivitet bleknar när den terminologiseras eller används länge inom terminologin har sannolikt fel. I själva verket behåller (har) sådana termer som avinų kaktos (geomorfologi), balnas (geomorfologi, matematik), katės akis (mineralogi), kepurė (meteorologi), sliekas (teknik), raganos šluota (botanik), kiškio ašarėlės (växtsystematik), sraigė (djur- och människoanatomi) och liknande sin expressivitet, eftersom vissa av dem (t.ex. balnas, kepurė, sliekas, sraigė) får en emotionell-expressiv konnotation i samband med terminologiseringen, medan andra (t.ex. raganos šluota, kiškio ašarėlės) inte förlorar den genom terminologiseringen, eftersom endast deras lexikala betydelse förändras och får terminologiska semer. Visserligen bleknar motivationen och den inre formen hos termer som används länge, men enligt vår mening består expressiviteten i många fall.

Det litterära språket och det allmänna vetenskapliga ordförrådet blir ofta bildrikt när ord används i ovanliga betydelser, när ord från en stil förs över till en annan. Skribenter uppfattar ofta den stilistiska stilblandningen hos sådana ord och försöker markera dem med citationstecken, t.ex.: ”ympa” polymerer, gamla stadskärnors ”återupplivning”, kons ”ansikte” och liknande. Sådan upplivning av vetenskapsspråket hänger i själva verket inte samman med en strävan efter bildrikedom, utan med skribenternas språkliga inkompetens och oförmåga att finna ett lämpligt, mer neutralt och exakt ord. Även specialister har ibland svårt att avstå från slangord och fackjargong i vetenskapsspråket; dessa är också ofta på sitt eget sätt bildrika och uttrycksfulla.

2.2. Prof. J. Pikčilingis har påpekat att arbetsrelaterade synonymer skiljer sig åt i fråga om emotionalitet och expressivitet. Till exempel uttrycker suffixet -ybė den egenskap hos ett ting som motsvarande adjektiv betecknar starkare än suffixet -umas, medan motsvarande avledningar med ändelser lär vara mer poetiska än båda de nämnda avledningstyperna (Pikčilingis, 1975, 31). Enligt P. Kniūkšta är adjektiv med suffixet -inis torrare och mer rationella än genitivattribut (Kniūkšta, 1971, 14). S. Keinys har påpekat att de företeelser som benämns med diminutivavledningar inom terminologin i regel är mindre än företeelser av samma slag som betecknas med grundsubstantiv (Keinys, 1975, 46). Till exempel de terminologiserade orden gaubtas ir gaubtelis, graižas ir graiželis, juosta ir juostelė, lakštas ir lakštelis, plokštė ir plokštelė osv. Det är uppenbart att diminutiverna i dessa par är emotionella och expressiva. Man kan alltså inte hävda att den arbetsrelaterade konnotationen helt bortses från inom terminologin. Terminologiskt är det dessutom viktigt att en avledning eller ett lånord inte är löjligt, vulgärt eller vilseledande genom sina associationer. I vetenskapsspråkets och terminologins historia finns många exempel på nybildningar som inte slog igenom, främst för att de hade en stark emotionell-expressiv konnotation. Termerna inom språkvetenskapen asmenavimas, riestinis (accenttecken) trängde en gång lätt undan nybildningarna lankstymas, stoglytis, sannolikt därför att de senare var alltför bildrika. Av samma skäl ersattes de sammansatta termer inom växtmorfologin som J. Pabrėža skapade, rėpliojanti šaknis, apuokuotas lapas, kryžinė karūna osv., med mer neutrala termer palaipinė šaknis, pūkuotasis lapas, kryžminis vainikėlis osv. Överlag, i vårt vetenskapsspråk och

28

terminologins tidiga utvecklingsskede (1800-talet–början av 1900-talet) användes betydligt fler bildrika benämningar. Inom terminologin undviker man numera oftast inte bildrikedom där terminernas särskiljande (distinktiva) funktion är viktigare än deras benämnande (nominativa) funktion. Expressiva termer skapas till exempel ofta inom systematisk terminologi, eftersom man här ofta tar till bildrika jämförelser för att skilja en växt- eller djurart från en annan, t.ex.: pirštuotoji viksva (Carex digitata), pasagnosiai šikšnosparniai (Rhinolophidae), skiauterinis papartis (Dryopteris cristata), ausytasis gluosnis (Salix aurita), šalmuotoji gegužraibė (Orchis militaris) osv. Sådana termer är oftast (i ungefär tre fjärdedelar av fallen) inte nyskapade, utan översatta från latin eller ryska. Bildrikedom hos systematikens termer är också ofrånkomlig när man som särskiljande kännetecken använder forskarens intryck av den växt eller det djur som benämns, eller en subjektiv bedömning av någon egenskap hos växten eller djuret, t.ex.: puošnusis gvazdikas (Dianthus superbus L.), grakščioji liepa (Tilia x euchlora), liūdnoji vakarutė (Hesperis tristis L.), lieknasis švylis (Sriophorum gracile), nelaboji svidrė (Lolium temulentum), aviža netikšė (Avena strigosa) osv. Sådana termer är uppenbart bildrika, och denna bildrikedom skapas medvetet i vetenskapsspråket. I andra fall förs bildrikedomen över till vetenskapsspråket från folkspråket (genom att expressiva folkliga benämningar terminologiseras), t.ex.: perkūnropė (Sempervivum L.), varnakoję (Coronopus), briedžiukas (Morchella), bobausis (Helvella), žiognagė (Gerum), kiškio ašarėlės (Briza media) osv.

Inom terminologin inom teknik, astronomi, kemi, medicin och andra områden är bildrika termer oftast internationella översättningslån, t.ex.: kregždės uodega (jfr ryska ласточкин хвост, engelska swallow tale), kiškio lūpa (jfr ryska заячья губа, latin labium leporinum), rasos taškas (jfr ryska точка росы, engelska dew point, tyska Taupunkt) m.fl.

2.3. Samhällsvetenskapernas språk har särpräglade drag i fråga om emotionell-expressiv konnotation. Där finner vi inte bildrika termer av bahuvrihi-typ, skapade på synekdokisk grund, vilka som vi har sett är mycket karakteristiska för systematisk terminologi. Även internationella fraseologiska översättningslån är sällsynta där. Termer inom filosofi, politik och litteraturvetenskap kännetecknas emellertid ofta av särpräglade ideologiska semer, som är knutna inte till begreppets form utan till den emotionell-expressiva konnotationen i dess innehåll.

En vetenskaplig text kan också ha tillfällig bildrikedom.

2.4. Bildrikedom i vetenskapsspråket kan vara av två slag: fragmentarisk och syntetisk. Hittills har vi främst talat om fragmentarisk bildrikedom (hos ett enskilt ord eller en ordkombination). Syntetisk bildrikedom uppstår när forskaren, genom att beskriva det undersökta objektet mycket detaljerat, så att säga konstruerar en sammanfattande bild av det. En sådan beskrivning är särskilt typisk för handböcker om djur eller växter. Så här skapas till exempel en bild av plaukuotavaisės tuopos (Populus trichocarpa) i P. Snarskis och V. Galinis ”Vadove Lietuvos dekoratyviniams medžiams ir krūmams pažinti” (V., 1974):

”Träd med ståndare förekommer, medan träd med pistillblommor är mycket sällsynta. Ståndarna är 40–60. Fruktämnet, kapseln och blomhöljet är rikligt håriga. Kapseln öppnar sig med tre klaffar. Årsskotten är mörka eller grönbruna och kantiga. Bladen är äggrunda, rombiska-”

29

när de är äggrunda, avlångt eller allmänt rombiska, brett lansettlika eller avlångt triangulära, 7–14 cm långa och 4–9 cm breda, med rund, rakt avskuren, svagt hjärtformad eller kilformad bas, gradvis avsmalnande mot spetsen, fintandade, åtminstone när de är unga med cilierade kanter, styva, läderartade, mörkgröna eller gröna, med en glänsande ovansida och en vit eller gråvit undersida, ibland med brun ton, håriga som unga, kala som äldre, ofta med rödaktiga nerver. Bladskaften är 2–6 cm långa, åtminstone håriga som unga, ofta röda. Knopparna är upp till 1,2 cm långa, klibbiga och doftande. Även de unga bladen är doftande, särskilt deras huvudnerv. Barken på den unga stammen lossnar i tunna flagor. Kronan är bred etc.” (s. 53–54).

Denna beskrivning utformas enligt ett visst schema och följer reglerna för beskrivning av växtmorfologi.

Fall av syntetisk bildlighet förekommer också i litteraturvetenskapliga och konstvetenskapliga verk.

3. Slutsatser

3.1. Den emotionellt-expressiva konnotationen är svag och sällsynt i vetenskapligt språk. Den hänger samman med det vetenskapliga språkets modalitet och, i allra vidaste bemärkelse, med antropocentrismen. Bildlighet är inte en nödvändig egenskap hos vetenskapligt språk, utan endast tillåten och tolererad inom vissa gränser. Dess roll varierar inte bara mellan språket inom olika vetenskapsområden, utan också mellan olika genrer. Bildligheten i vetenskapligt språk kan vara av två slag: fragmentarisk och syntetisk.

3.2. Den emotionellt-expressiva konnotationen hänger samman med den lexikala betydelsens karaktär. Ord eller ordkombinationer får bildlighetssemem i folkmun eller inom terminologin. Terminologisering undanröjer inte den emotionellt-expressiva konnotationen, men överdriven eller vilseledande bildlighet hos ett ord kan utgöra ett hinder för att terminologisera det.

3.3. Alla tre skikten av det vetenskapliga språkets lexikon – litterärt ordförråd, allmänvetenskapligt ordförråd och terminologi – och alla tre grupper av terminologi – allmänvetenskaplig, tvärvetenskaplig och specifikt vetenskaplig terminologi – kan uppvisa drag av emotionell-expressiv konnotation. Den stilistiska uttrycksformen för emotionell-expressiv konnotation i vetenskapligt språk är främst knuten till olika jämförelser. Termer får emotionella och expressiva drag särskilt när deras särskiljande (distinktiva) funktion aktualiseras.

LITERATŪRA

Keinys S. Priesaginė lietuviškų terminų daryba // Lietuvių terminologija. V., 1975.

Kniūkšta P. Ar poetiška priesaga -inis. // Mūsų kalba, 1971. Nr. 2. P. 14.

Pikčilingis J. Lietuvių kalbos stilistika. V., 1975. T. 2.

Гудавичюс А. Сопоставительная семасиология литовского и русского языков. Вильнюс, 1985.

Калмыкова Е. И. О динамике метафоры в научном стиле // Филологические науки. 1974. № 2.

Кожина М. К. К проблеме экспрессивности в научной речи // Исследования по стилистике. Пермь, 1971. Вып. 3.

30

Лаптева О. А. Внутристилевая эволюция современной русской научной прозы // Развитие функциональных стилей современного русского языка. М., 1968.

Никитин М. В. Лексическое значение слова. М., 1983.

Никитина С. Е. Семантический анализ языка науки. М., 1987.

Сенкевич М. П. Стилистика научной речи и литературное редактирование научных произведений. М., 1976.

К. ГАЙВЯНИС

К ВОПРОСУ ОБ ОБРАЗНОСТИ ЛИТОВСКИХ ТЕРМИНОВ

Резюме

Эмоционально-экспрессивная коннотация — малозаметная особенность языка науки. Она связана с его модальностью, а в общем смысле — с антропоцентризмом. Экспрессивность, образность и вообще стилистическая окрашенность — не внутренняя, существенная, а только внешняя, допустимая особенность языка науки. Ее роль не одинакова не только в отдельных отраслях, но и в отдельных научных жанрах. Образность языка науки бывает двух видов: фрагментарная (отдельного слова или словосочетания) и синтетическая (более крупных текстовых единиц, напр., абзаца и т. д.).

Эмоционально-экспрессивная коннотация связана с лексическим значением слова. Сему образности слова или словосочетания получают в народном языке или в терминологии. Терминологизация не нейтрализует и не стирает эмоционально-экспрессивную коннотацию. Однако слишком большая или ложно ориентирующая образность слова может быть помехой в его терминологизации.

Все основные группы терминолексики — общенаучная, межнаучная и конкретно-научная терминология — обладают специфическими чертами эмоционально-экспрессивной коннотации. Термины образными становятся особенно тогда, когда актуализируется их дистинктивная функция, напр., в систематике растений и животных (ср. paukščiažolė viksva — Carex ornithopoda — осока лапчатая, šalmuotoji gegužraibė — Orchis militaris — ятрышник шлемоносный и др.)

36