LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXI (1994)

KALBOS NORMALIZACIJOS KLAUSIMAI

ALBINA AUKSORĖTĖ

FILOSOFERNA R. BYTAUTAS OCH S. ŠALKAUSKIS OCH LITAUISK SPRÅKNORMERING

I denna artikel försöker vi överblicka de teoretiska och filosofiska förutsättningarna för det litauiska språkets utveckling, närmare bestämt hur ett filosofiskt synsätt på normeringen av det litauiska språket, framför allt dess terminologi, började formas i Litauen. Här utgår vi från arbeten av de litauiska filosoferna R. Bytautas och S. Šalkauskis, som var bland de första att intressera sig för frågor om det litauiska språket. Avsikten är att belysa dessa filosofers syn på litauiskan och dess utveckling samt att visa deras bidrag, som filosofer, till normeringen och värnandet av det litauiska språket. Om R. Bytautas och S. Šalkauskis filosofiska uppfattningar har A. Sverdiolas, A. Šliogeris, R. Plečkaitis, V. Bagdonavičius, B. Genzelis med flera skrivit. Även dessa filosofers arbeten, där frågor om det litauiska språket behandlas, har diskuterats; K. Gaivenis har skrivit om detta¹.

I slutet av 1800-talet växte den litauiska nationella befrielserörelsen, utbildningsväsendet började utvecklas och den nationella intelligentsian, med rötter på landsbygden, blev starkare. Trots att tsarregimen efter upproret 1863 förbjöd litauisk press började man mot slutet av århundradet ge ut och sprida illegal litauisk periodisk press i stor omfattning. Åren 1883—1886 utgavs i Ostpreussen den litauiska pånyttfödelsens tidning ”Aušra”, som i hemlighet smugglades till Litauen. ”Aušra” väckte det nationella medvetandet, lyfte fram den nationella rörelsens uppgifter och gav rörelsen en viss organisatorisk form. Efter ”Aušra” fortsatte andra tidningar detta arbete, framför allt ”Varpas”, liksom ”Šviesa”, ”Tėvynės sargas” m.fl.

År 1904 avskaffades förbudet mot litauisk press. Skolnätet byggdes ut, undervisning i modersmålet infördes i de litauiska skolorna och den periodiska och icke-periodiska pressen växte i omfattning. I takt med att Litauens kulturliv vitaliserades riktades uppmärksamheten mot det litauiska språket och forskningen om det intensifierades. Särskilt gynnsamma förutsättningar för det litauiska språkets utveckling uppstod när den självständiga litauiska staten bildades, eftersom litauiskan då blev statsspråk och började användas i myndigheter, i armén och på andra områden där den under tsartiden inte alls hade släppts in.

I början av 1900-talet engagerade sig inte bara lingvister utan även andra företrädare för intelligentsian i att värna det litauiska språket. Även filosofer intresserade sig för frågor om det litauiska språket. En av de första litauiska filosoferna som uppmärksammade språket var Romanas Bytautas (1886—1915).

¹ Gaivenis K. Ramūnas Bytautas ir kalbos kultūra // Kalbos kultūra. 1987. Sąs. 53. P. 77—79; taip pat jo. Šalkauskio terminologijos teorija // Lietuvių kalbos specialioji leksika: Lietuvių kalbotyros klausimai. V., 1983. T. 22. P. 128—136.

96

R. Bytautas föddes i Drobūkščiai i Telšiai-distriktet. Han gick ut folkskolan i Kražiai, studerade i Perm och från 1897 vid Vilnius första gymnasium. År 1905 började R. Bytautas vid Moskvas universitet, vid fakulteten för fysik och matematik, men efter ett par månader bytte han till juridiska fakulteten och 1907 till historisk-filosofiska fakulteten, som han avslutade 1912 med guldmedalj. Den fick han för arbetet ”Kritik av W. Wundts lära om begreppet själslig substans”, skrivet 1911. R. Bytautas fick stanna kvar vid filosofiska institutionen för att förbereda sig för doktorsexamen. Åren 1912—1913 arbetade han vid ett gymnasium i Moskva, där han undervisade i logik, psykologi, latin och ryska, men när hans hälsa försämrades lämnade han gymnasiet och reste till Italien för vård. Därefter flyttade han till Schweiz, till Leysin, där han också dog.

R. Bytautas hjälpte till att grunda tidskriften ”Aušrinė” och medverkade i tidskriften ”Draugija”. Hans filosofiska uppfattningar påverkades av ryska och tyska idealistiska filosofer från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. R. Bytautas föreslog att materialismen skulle kompletteras med teleologism och panteism och försökte förena materialism och idealism med utgångspunkt i principen om psykofysisk parallellism. Enligt R. Bytautas är universums ursprungliga element både materiella och andliga, och varats väsen är andligt. Subjektet kan lära känna detta väsen genom sin inre erfarenhet, eftersom varats väsen döljer sig i själens monad.

Filosofen behandlade frågor om nationens väsen, dess formande och språket. Det främsta målet för nationens fortbestånd och enhet är andligt skapande, vars subjekt är den personlighet som strävar efter aktivt självförverkligande. Främlingskapet i relationerna mellan individen och samhället samt mellan människor mildras genom individens relation till nationen.

I sitt arbete ”Tauta ir tautiška sąmonė” (”Nation och nationellt medvetande”) ägnar R. Bytautas, när han talar om nationen och dess särart, stor uppmärksamhet även åt språket som grund för nationens särart. När han definierar nationen skriver han: ”En nation är en grupp människor som förenas av intressen för andligt skapande, vilka vilar på grundvalen av ett gemensamt språk, såsom organ för kollektivt [kollektivt — A.A.] (gemensamt) andligt handlande”². Enligt R. Bytautas är språket grundvalen för mänsklighetens andliga verksamhet, på vilken samhällsorganisationen växer fram; genom språket sker människors andliga samarbete. Språket är grunden för hela nationens kultur. Filosofen ansåg att språkets historiska utveckling hänger samman med nationens kulturella utveckling och återspeglar den kulturens särdrag. I språket ser vi nationens förhållande till världen och dess sätt att tänka, eftersom ”i orden och betydelserna av deras kombinationer återspeglas nationens uppfattningar om ting, deras egenskaper och relationer [relationer — A.A.]”³. Enligt R. Bytautas har nationens historiska minne samlats i språket; varje nation har sin egen särskilda historiska erfarenhet och förkroppsligar den i sitt språk.

Det bör sägas att R. Bytautas inte betraktade språket som den enda grunden för nationalitet. Han ansåg att nationens särart bestäms av vetenskap, filosofi, konst och alla kulturområden. Filosofen betonade dock att språket är särskilt viktigt för den litauiska kulturen. R. Bytautas insåg också betydelsen av den uppmärksamhet som ägnades åt språket i den nationella rörelsen, eftersom ”människornas återvändande till modersmålet betyder befrielse [frigörelse — A.A.] från andligt slaveri, en önskan att vara sig själv och skapa på sitt eget sätt”⁴. Han värderade

² Bytautas R. Tauta ir tautiška sąmonė // Aušrinė. 1912. Nr. 17. P. 112.

³Där. S. 114.

⁴Där. 1912. Nr 20. S. 239.

7. Lietuvių kalbotyros klausimai, XXXI

97

att den litauiska intelligentian i det litauiska språket inte bara ser ett redskap för bildning, utan betraktar det som ett självständigt andligt värde, som bör utvecklas för sin egen skull i sin särart.

R. Bytautas insåg hur viktig och svår uppgiften var att höja dialekten till skriftspråkets nivå. Även han själv försökte bidra till att genomföra denna uppgift — i några av sina arbeten behandlar filosofen aktuella frågor kring utvecklingen av ett gemensamt språk. I sitt arbete ”Något om det litauiska språkets filosofi” försöker han betrakta språket utifrån sina egna filosofiska utgångspunkter. Enligt honom är språket en särskild tankevärld, och därför är språket oskiljaktigt från tänkandet och därigenom också från människornas hela praktiska verksamhet. R. Bytautas filosofiska syn på språket var viktig och intressant.

Filosofen inleder sina resonemang om det litauiska språket med att jämföra den historiska situationen för litauerna och andra folk. Enligt R. Bytautas skapade kultiverade folk sina skriftspråk under hela århundraden. Vetenskapen utvecklades, och med den skriftkulturen; nya begrepp uppstod och nya ord skapades för att beteckna dem. Enligt honom utvecklades dessa folks kultur gradvis, och språket utvecklades gradvis tillsammans med den. Så byggdes de kultiverade folkens språkliga rikedomar långsamt upp.

Hos oss hade situationen varit en annan. Mänsklighetens kultur hade gått framåt, men litauerna hade inte deltagit i dess utveckling. Adeln hade uppgått i den polska kulturen, varför det, enligt R. Bytautas, inte hade funnits något stånd där folkets andliga kultur hade kunnat koncentreras. Litauens bildade skikt hade studerat och skrivit på främmande språk, medan det litauiska folket från urminnes tider fram till det senaste århundradet ”hade samma intellektuella repertoar. Därför utvecklades språket också föga. Det kan ha förändrats mycket dialektalt, men filosofiskt, med avseende på ordens antal och betydelse, stod det nästan stilla, eftersom människornas förstånd hela tiden hade att göra med samma begrepp”⁵.

När R. Bytautas beskrev situationen på detta sätt hade han inte förstått allt rätt. Han hade fel när han förnekade litauernas deltagande i mänsklighetens kulturella utveckling och hävdade att en andlig folkkultur inte hade formats. R. Bytautas hade också fel när han förnekade språkets utveckling. I detta fall bör man framhålla att det endast var vetenskapsspråket som utvecklades föga.

Efter att ha klargjort varför det litauiska språket inte förändrades filosofiskt bedömer R. Bytautas den dåvarande situationen och de förändrade förhållandena samt den nationella rörelse som hade inletts och som enligt honom i grund och botten var en kulturell rörelse. När han beskriver den nationella rörelsen konstaterar han att det litauiska folket hade beslutat att hinna ikapp andra folk och tillägna sig hela det materiella och andliga arv som mänskligheten hade samlat under tusentals år. Därav följer också den väldiga uppgiften för språket: det måste utvecklas så långt att det når samma nivå som andra kultiverade folks språk. För att en sådan ”evolutionsprocess” för språket ska kunna genomföras snabbt räcker det inte att undersöka endast språkets grammatiska system. Enligt R. Bytautas ”måste vi [vi — A.A.] allra först undersöka det litauiska språket inte bara från utsidan — grammatiskt — utan också från insidan — filosofiskt — med avseende på olika ords och uttryckssätts betydelse”⁶. R. Bytautas hävdar att den nödvändiga språknivån inte kan uppnås förrän människornas språk har blivit filosofiskt känt. Och filosofen lyfter fram tidens viktigaste uppgift — ”alla

⁵ Bytautas R. Šis tas iš lietuvių kalbos filosofijos. K., 1908. P. 4.

⁶Där. S. 4—5.

98

viktigaste angelägenhet för vårt skriftspråk i dag — det är att undersöka människornas språk med avseende på dess inre innehåll; och den allra nödvändigaste boken för oss [boken — A.A.] är det litauiska språkets filosofi⁷. Hans enda syfte är just att rikta språkforskarnas uppmärksamhet mot det litauiska språkets filosofiska innehåll. I det litauiska språket finns outtömliga skatter av uttrycksmöjligheter för tankar, vilka ligger där oupptäckta.

R. Bytautas uppmanade till att ta hänsyn till språkets filosofiska innehåll inte bara när nya begrepp benämns, utan också när språket förbättras och normeras. Han ansåg att det vid språkförbättringen var särskilt viktigt att eftersträva enhet mellan språk och tänkande. R. Bytautas försökte filosofiskt motivera behovet av och vikten av att utveckla och normera det gemensamma litauiska språket. Han betraktade inte bara teoretiskt behovet av att normera det litauiska språket, utan försökte också själv göra detta praktiskt i de tidigare nämnda arbetena och artiklarna ”Det litauiska skriftspråkets angelägenheter” (1908), ”Hur man uttalar och skriver främmande ord” (1912).

R. Bytautas dog ung och hann därför inte uträtta mycket, men hans arbete fortsattes av kollegan, filosofen S. Šalkauskis, som R. Bytautas hade väckt intresse för det litauiska språket hos, särskilt för terminologin. Som S. Šalkauskis själv skrev smittade R. Bytautas honom med ”sin brinnande kärlek till terminologifrågan”⁸ och kallade R. Bytautas sin direkta inspiratör.

S. Šalkauskis (1886—1941) var en framstående samhällsaktör, filosof och pedagog i det självständiga Litauen. Han föddes i Ariogala i Raseiniai-distriktet. År 1905 avslutade S. Šalkauskis gymnasiet i Šiauliai och reste till Moskvas universitet för att studera juridik. Efter avslutade juridikstudier reste han till Turkestan och bosatte sig i Samarkand, där han arbetade som juridisk rådgivare på en bank. Juristyrket tillfredsställde honom inte, och han ägnade sig alltmer åt filosofin. År 1915 reste S. Šalkauskis till Schweiz och började studera filosofi vid universitetet i Fribourg. Han doktorerade i filosofi vid universitetet i Fribourg 1920. Samma år återvände han till Litauen och började arbeta akademiskt: han undervisade vid de högre kurserna och var docent vid filosofiska institutionen vid den teologisk-filosofiska fakulteten vid Vytautas den stores universitet. År 1922 fick S. Šalkauskis professors titel och arbetade som chef för pedagogiska institutionen och dess historia. År 1939 valdes S. Šalkauskis till rektor för VDU. När den sovjetiska armén ockuperade Litauen avsattes professorn från rektorsämbetet, och när den teologisk-filosofiska fakulteten stängdes avskedades han från sin professur. S. Šalkauskis flyttade till Vilnius. År 1941 utnämnde Litauens provisoriska regering honom till professor vid Vilnius universitet, men han hann aldrig tillträda. När hans hälsa försämrades reste S. Šalkauskis till Šiauliai, där han dog vintern 1941.

S. Šalkauskis, den främste företrädaren för den ny-skolastiska filosofin i Litauen, påverkades av V. Solovjovs teorier och blev senare tomist. I arbeten om allmänna filosofiska frågor hävdade han att filosofin var en ”kunglig vetenskap”, oberoende av specialvetenskaperna, och förespråkade principen om harmoni mellan tro och vetande. S. Šalkauskis betraktade den andliga kulturen och människornas åskådningar som avgörande faktorer i samhällslivet. Det litauiska folkets nationella kulturs särart förknippade han med österns och västerns folk

⁷Där. S. 5.

⁸Šalkauskis S. Terminologijos teorija ir lietuviškoji filosofijos terminija // Logos. 1927. Nr. 1. P. 1.

7a

99

genom syntes av kulturer. S. Šalkauskis själv uttryckte sitt kall genom beslutsamheten att bedriva ”nationell fostran genom filosofin”. Han tjänade troget detta kall hela sitt liv.

Svarbesnieji S. Šalkauskio darbai yra „Kultūros filosofijos metmens“ (1926), „Filosofijos įvadas“ (1928), „Visuomeninis auklėjimas“ (1932), „Ateitininkų ideologija“ (1933), „Lietuvių tauta ir jos ugdymas“ (1933), „Bendrieji pedagogikos pagrindai“ (1936) ir kt. Kaip jau buvo minėta, S. Šalkauskis buvo ir vienas lietuvių filosofijos terminijos kūrėjų.

Vid denna tid existerade problemet med att skapa litauisk terminologi inte bara som ett lingvistiskt och logiskt problem, utan också som ett problem om social utveckling. ”I början av 1900-talet, efter 40 år av hårt nationellt förtryck under tsarismen (förbud mot litauisk skrift och kulturliv), hade det litauiska folket åter rest sig för vetenskap och utbildning och ställdes inför en mängd nya företeelser och begrepp från olika vetenskaper samt från ekonomins, kulturens och politikens områden. Samtidigt stod man inför en föga utvecklad litauisk terminologi, som dittills främst hade använts för att uttrycka konstnärliga och vardagliga begrepp. Litauiskan ställdes inför den svåra uppgiften att terminologiskt tillägna sig mänsklighetens mångsidiga historiska erfarenhet⁹. Företrädare för olika vetenskapsgrenar började skapa termer. Till en början var emellertid termskapandet individuellt och saknade ett tydligt system och på förhand fastställda teoretiska grunder. Skapandet av litauisk terminologi fick en mer systematisk och organiserad karaktär först när den självständiga litauiska staten hade bildats. Då strävade man efter att ge terminologiarbetet en teoretisk grund.

År 1921 inrättades dåvarande utbildningsministeriets terminologikommission. J. Jablonskis utsågs till dess ordförande. I kommissionen arbetade K. Būga, A. Dambrauskas, P. Mašiotas, J. Tumas, A. Varnas, A. Vireliūnas och senare J. Balčikonis, A. Salys, P. Skardžius, S. Šalkauskis med flera. Terminologikommissionen arbetade i fem år. Med dess arbete inleddes officiellt ett organiserat skapande av litauisk terminologi.

Två av den tidens främsta lingvister, K. Būga och J. Jablonskis, utförde ett betydande terminologiarbete. K. Būga bidrog mycket till skapandet av språkvetenskapliga termer, föreslog själv många termer, deltog i terminologikommissionens arbete 1921—1924 och behandlade olika terminologiska frågor i sina artiklar. J. Jablonskis skapade den litauiska grammatikens terminologi, skapade själv termer och deltog aktivt i utformningen av litauiska termer för andra vetenskaper som behövdes i skolan. Han ledde terminologikommissionen och ägnade sig åt frågan om hur terminologiarbetet kunde organiseras bättre. J. Jablonskis terminologiska synsätt lade den teoretiska grunden för skapandet av litauisk terminologi.

Efter K. Būgas och J. Jablonskis död bidrog tidskriften ”Gimtoji kalba” (1933—1941) till att fastställa teoretiska principer för verksamheten, slå fast de krav som ställdes på terminologin och i praktiken ordna den. I tidskriften publicerade S. Šalkauskis sitt teoretiska arbete ”Pagrindiniai terminų darybos principai”, där han försökte formulera regler för terminologiarbetet. Inom Litauiska språkföreningen inrättades en terminologisektion, som tog hand om terminologiska frågor. Därför kan man säga ”att

⁹ Vaišvila A. Logikos mokslas Lietuvoje. V., 1980. P. 11—12.

100

Under 1900-talets första decennier hade en nationell terminologiskola vuxit fram, grundad både på själva den litauiska litterära språkets skapande och normering och på erfarenheter av terminologiarbete på litauiska och andra språk”¹⁰.

Vid sidan av terminologin inom andra vetenskapsområden ägnades filosofins terminologi särskild uppmärksamhet. Enligt S. Šalkauskis ”ökar filosofins terminologis betydelse ytterligare därför att den omfattar nästan alla abstrakta termer med allmän innebörd, vilka är av stor betydelse för hela det intellektuella livet och bland annat för specialvetenskaperna”¹¹.

S. Šalkauskis terminologiska arv består av två delar: 1) undersökningen av terminologiteorin ”Terminologijos teorija ir lietuviškoji filosofijos terminija”, publicerad i tidskriften ”Logos”, och 2) filosofitermordboken ”Bendroji filosofijos terminija” (1938). Ordboken innehöll omkring 1 600 litauiska filosofitermer med motsvarigheter på franska, tyska och ryska samt förklaringar av hur de används. S. Šalkauskis intresserade sig för teoretiska terminologifrågor innan han började normera litauisk filosofisk terminologi. I sitt arbete ”Terminologijos teorija ir lietuviškoji filosofijos terminija” lade han fram en teori om hur termer skapas och normeras.

När S. Šalkauskis börjar förklara sin teori understryker han att språkvetenskapen och filosofin står varandra mycket nära inom terminologin och att därför varken filosoferna ensamma eller lingvisterna ensamma är fullt kompetenta på detta område. Vetenskaplig terminologi kan skapas endast genom gemensamma ansträngningar av lingvister, filosofer och andra intresserade forskare¹². S. Šalkauskis förklarar betydelsen av detta samband genom att beskriva själva termen. Som ord hör termen till grammatiken; som begrepp hör den till logiken; och som ett begrepp med ett visst specialinnehåll hör den till den vetenskap vars objekt begreppet ingår i. Den allmänna terminologifrågan berör således samtidigt logikens och grammatikens områden och hör därmed till språkvetenskapen och filosofin.

S. Šalkauskis anser att terminologin behöver en särskild disciplin som förenar språkvetenskapens och filosofins rön¹³. S. Šalkauskis tvivlar på att den språkfilosofi som R. Bytautas föreslagit kan erkännas som en självständig filosofisk disciplin, eftersom inte allt som har beröring med filosofin också tillhör filosofin som vetenskap. Enligt honom kan språkfilosofins objekt, i den mån det ligger inom filosofins område, undersökas ur olika aspekter inom logiken, psykologin och kulturfilosofin.

Genom att understryka att terminologin inte är en självständig vetenskaplig disciplin betraktar S. Šalkauskis den som en särskild del av semantiken. Med denna syn på terminologin drog han slutsatsen att termen är oupplösligt förbunden med tecknet och begreppsförståelsen. Filosofen betonar att ”terminologiteorin också måste beakta vad logiken, psykologin och kulturfilosofin säger om språkfaktumets och språkfenomenens allmänna

¹⁰ Keinys S. Mokslo ir technikos revoliucija ir lietuvių terminologijos raida // Mokslo kalbos kultūros ir terminologijos raida: Lietuvių kalbotyros klausimai. V., 1985. T. 24. P. 182.

¹¹ Šalkauskis S. Min. veik. 1925. Nr. 1. P. 4.

¹² Žr. Ten pat. P. 2.

¹³ Ten pat.

101

grunderna”¹⁴. Detta sägs vara särskilt viktigt när det gäller filosofisk terminologi. S. Šalkauskis framhåller att man vid utformningen av en litauisk filosofisk terminologi måste beakta de krav han har ställt upp, och han ägnar själv frågan stor uppmärksamhet.

S. Šalkauskis börjar med att diskutera termens väsen och särdrag genom att gå tillbaka till själva ordet terminass ursprung och ursprungliga betydelse. Han nämner att det är ett latinskt ord, terminus, som betydde den yttersta gränsen, där något tar slut. När ordet terminas överfördes till filosofins område och dess ursprungliga betydelse analogt tillämpades där, fick termen en ny innebörd: den började förstås som det yttersta element eller den grund som man når fram till när man analyserar något. Genom att analogt överföra termens ursprungliga betydelse till logikens, grammatikens och skriftens områden beskriver S. Šalkauskis termen på tre sätt – som en begripen, uttalad respektive skriven term.

Filosofen redogör mycket systematiskt för utvecklingen av själva termförståelsen. Anta att vi ska förstå något föremål. Förståelsen av föremålets väsen fullbordas när begreppet bildas, och det begrepp som finns i medvetandet uttrycks genom ett uttalat eller skrivet ord; ordet är redan ”en verklig term, dvs. den ände eller gräns som kunskapen når fram till och som uttrycks på ett yttre sätt”¹⁵. S. Šalkauskis diskuterar alltså först termen ur den aspekt där den hänger samman med filosofin och beskriver den som en begripen term.

S. Šalkauskis menar att termens innebörd har snävats in i modern tid, i takt med att specialvetenskaperna har utvecklats kraftigt; en term är ett snävare begrepp än ord i allmänhet. Filosofen betonar att en term är ett ord som uttrycker ett begrepp, men inte vilket begrepp som helst, utan ett som har särskild betydelse inom något vetenskapligt ämne.

När S. Šalkauskis förklarar tecken skiljer han mellan flera grupper: naturliga och konventionella tecken, formella och instrumentella samt uppenbarande och ställföreträdande tecken. Ordet är oftast ett konventionellt tecken, eftersom förhållandet mellan ordet som tecken och det som betecknas med det, enligt S. Šalkauskis, inte är naturligt utan endast godtyckligt fastställt eller överenskommet. Filosofen beskriver också ordet som ett instrumentellt tecken, eftersom ordet är ett redskap, ett instrument för att beteckna ett föremål och det begrepp som är förbundet med det. Enligt honom når man den djupaste förståelsen av ordets betydelse genom påståendet att ord är ”uppenbarande tecken för begrepp och ställföreträdande tecken för föremål”¹⁶.

Efter att ha redogjort för tecknets, ordets och begreppets särdrag återkommer S. Šalkauskis till definitionen av termen: ”en term är alltid ett språkligt tecken som står i stället för ett föremål och uppenbarar ett begrepp”¹⁷. Men alla sådana ord är inte termer. För att ett sådant språkligt tecken ska bli en term måste det höra till något vetenskapsområde och ha behandlats vetenskapligt. Filosofen visar skillnaden mellan ordets betydelse och innebörd och inför förhållandet mellan ordets innebörd och betydelse i sin beskrivning av termen. Enligt honom beror ordets betydelse på det föremål som det betecknar, medan ordets innebörd beror på det begrepp som motsvarar det betecknade föremålet. Att klargöra ordets innebörd är inget annat än att noggrant ange vilket begrepp som ligger till grund för ordet. Att fastställa en vetenskaplig term innebär alltså att fastställa sambandet mellan dess betydelse och innebörd och det begrepp som den bygger på. S. Šalkausk-

¹⁴ Ten pat. P. 5.

¹⁵ Ten pat.

¹⁶ Ten pat. P. 9.

¹⁷ Ten pat. 1927. Nr. 1. P. 9.

102

… betonar att diskussionen om en term alltid måste gå hand i hand med diskussionen om det begrepp som den betecknar¹⁸. Därför kan en välutvecklad terminologi inte finnas där ämnet inte är välutvecklat, men å andra sidan kan utvecklingen av ett vetenskapligt ämne endast ske parallellt med en förbättring av den motsvarande terminologin.

S. Šalkauskis var den förste som började undersöka terminologins kategorier och deras uttryckssätt. Han påpekar att han behövde behandla uttryckssätten för termer ur logikens och ontologins perspektiv, vilket är främmande för språkvetare. Denna hans inställning medförde betydande svårigheter, eftersom ontologins kategorier sätter mycket vida gränser och själva kan förstås och tolkas på olika sätt. Filosofen behandlar ontologins två grundläggande kategorier — substans och accidens — och ger följande definition av dem: ”substans är en varelse i sig själv, dvs. det som måste vara i sig självt, medan accidens är det som måste vara i något annat, nämligen i substansen”¹⁹.

Filosofen förklarar att terminologin undersöker tankefakta med hänsyn till deras samband med språket, dvs. med de uttrycksmedel som motsvarar dem. Å ena sidan uppstår sätt att uppfatta, eller tankekategorier, utifrån existenssätt eller tillstånd, medan å andra sidan uttryckssätt, eller terminologiska kategorier, formas utifrån sätten att uppfatta. Enligt honom är en termkategori en grupp termer som är typisk till sin form, oftast genom sitt suffix, och motsvarar en grupp begrepp med något gemensamt.

I likhet med Aristoteles och medeltidens logiker skiljer S. Šalkauskis mellan substans som subjekt och substans som objekt. Substans-subjektet är en levande varelse, och framför allt människan; den handlar, försiggår, bestämmer sig, står i medvetna relationer och är en aktiv bärare av egenskaper. Utifrån detta skiljer S. Šalkauskis ytterligare mellan fyra typer av denna kategori: handlingssubjekt, förlopps- och bestämningssubjekt, egenskapssubjekt och relationssubjekt.

Substans-objektet är oftast ett livlöst ting, mer sällan en levande varelse och allra sällan en människa. Substans-objektet påverkas och används som sekundärt material eller som redskap, hjälpmedel eller slutligen som ett ting som något ryms i. Filosofen anger också fyra typer av denna kategori: handlingsobjekt, sekundärt material, redskap eller hjälpmedel samt behållarting. S. Šalkauskis beskrev i detalj inventariet av ordbildningsmedel för dessa terminologiska kategorier och lade fram tabeller som angav vilka suffix eller ändelser som är karakteristiska för respektive terminologisk kategori.

I sin terminologiteori redogör S. Šalkauskis för källor till termbildning och beskriver hur termer används. Han skiljer mellan och behandlar tre huvudsakliga termkällor. Vissa termer har hämtats ur människors levande språk och anpassats särskilt för vetenskapsspråket; andra bildas på nytt enligt språkets lagar och genom analogi med dess typiska uttryck; och en tredje grupp termer lånas helt enkelt från andra språk. De terminologiska källor som S. Šalkauskis behandlade är viktiga även för utvecklingen av dagens terminologi, men han nämnde inte det allmänna språket, som är en av de viktigaste källorna till skapandet av modern terminologi.

¹⁸ Se samma ställe. S. 10.

¹⁹ Samma ställe. 1934. Nr 1. S. 7.

103

Enligt S. Šalkauskis finns det fyra huvudsakliga sätt på vilka dialektord förs in i den vetenskapliga terminologin. Dessa är precisering av ords betydelse och innebörd, utvidgning av betydelsen, inskränkning av betydelsen och överföring av betydelsen genom analogi. När filosofen talar om terminologins andra källa framhåller han att nybildningar kan skapas på två sätt — genom bildning av nya ord och genom sammansättning av ord. Det senare sättet används för att bilda sammansatta ord, medan han med bildning av nya ord avser skapandet av nybildningar med prefix, suffix och ändelser. S. Šalkauskis betonar att en nybildning till formen måste vara typisk, och därför bör nybildningar skapas enligt särskilda begreppskategorier.

Viktiga är de krav som S. Šalkauskis ställde upp för lån av termer från andra språk. Enligt honom är lån av främmande ord motiverat endast när ”den behövliga termen inte kan erhållas vare sig genom att anpassa ett ord ur vanligt folks språk eller genom att bilda en ny term med hjälp av sammansättning eller avledning”²⁰.

S. Šalkauskis var den förste som försökte formulera de grundläggande principerna för termbildning. Redan 1927 lade han fram dem i det andra numret av tidskriften „Logos“, och 1935 publicerade han dem även i „Gimtoji kalba“ — i artikeln „Pagrindiniai terminų darybos principai“. Författaren hoppades att fler personer som intresserade sig för terminologiska frågor läste „Gimtoji kalba“ och att det skulle vara viktigt för dem att ta del av hans tankar.

S. Šalkauskis försökte utforma gemensamma principer för termbildning inom alla vetenskapsgrenar och delade in dem i tre grupper — äldre principer, förnyelseprinciper och evolutionsprinciper. De äldre principerna omfattar principen om största möjliga användning (”man bör varken låna en främmande term eller skapa en ny egen, om ett ord ur folkspråket kan anpassas till vetenskapens behov på ett tillfredsställande sätt”²¹) och principen om traditionellt bruk (inget ord som har etablerats i språket får avlägsnas ur vetenskapligt bruk utan tydligt motiverade skäl). Dessa principer är aktuella även för dagens terminologi. Även de förnyelseprinciper han formulerade är viktiga — principerna om typiskhet, största möjliga nytta och estetik, eftersom också dagens terminologi kräver att en ny term ska vara typisk och lämplig för bildning av nya avledningar. S. Šalkauskis lade fram endast två evolutionsprinciper — kategorisk ändelsebildning (”användningen av typiska ändelser för att bilda termer enligt motsvarande begreppskategorier bör hållas levande i språkbruket och utvecklas konsekvent till gränsen för sin rätt”²²) och förändring av ords innebörd och betydelse (vid behov bör ords innebörd och betydelse förändras på sådana sätt som kan bekräftas av språkvetenskapens och logikens lagar). De principer för termbildning som S. Šalkauskis formulerade var betydelsefulla vid den tiden, eftersom de flesta nya litauiska termer skapades med hänsyn till dem.

S. Šalkauskis tillämpade sin terminologiska teori i praktiken när han normerade filosofins terminologi. Den tidigare nämnda ordboken över filosofiska termer, sammanställd av S. Šalkauskis,

²⁰ Ibid. 1927. Nr 1. S. 24.

²¹ Šalkauskis S. Pagrindiniai terminų darybos principai // Gimtoji kalba. 1935. Nr. 4. P. 49—50.

²² Ibid. S. 51.

104

publicerades 1937 i det andra numret av „Logos“, och 1938 gavs den ut som en separat liten bok. Dessutom publicerades en tysk version av ordboken i „Logos“ år 1938. Ordboken över filosofiska termer behandlades i Terminologisektionen vid Litauiska språkföreningen. Ordboken består av två delar. Den första delen innehåller litauiska termer och deras motsvarigheter på franska, tyska och ryska samt korta förklaringar på litauiska, medan den andra behandlar termerna och ger exempel. Termerna i den första delen är försedda med accentmarkering. S. Šalkauskis räknar som termer och tar med i ordboken inte bara substantiv, utan också verb.

S. Šalkauskis praktiska arbete överensstämde inte alltid med hans teoretiska terminologiska principer. I ordboken behandlar han termerna indelade i separata grupper av besläktade termer, vilka han kallar semantiska grupper, snarare än enligt terminologiska kategorier, såsom han framställde det i teorin. I den ordbok över filosofiska termer som S. Šalkauskis gav ut systematiserades nästan allt positivt som dittills hade uppnåtts i skapandet av en litauisk filosofisk terminologi. Även om ordboken inte omfattar alla filosofiska termer från den tiden bidrog S. Šalkauskis ordbok och terminologiska undersökningar i hög grad till den fortsatta normeringen, systematiseringen och utvecklingen av filosofisk och över huvud taget vetenskaplig litauisk terminologi, och de hade betydelse för filosofins egen utveckling.

STANDARDIZATION OF THE LITHUANIAN LANGUAGE, AND LITHUANIAN PHILOSOPHERS ROMANAS BYTAUTAS AND STASYS ŠALKAUSKIS

Summary

I början av 1900-talet intresserade det litauiska språkets utveckling inte bara lingvister utan även filosofer. Romanas Bytautas var den förste bland de litauiska filosoferna som riktade sin uppmärksamhet mot det litauiska språket och dess filosofiska innehåll. Han försökte betrakta problemen med standardspråkets normering ur ett filosofiskt perspektiv.

Den litauiske filosofen Stasys Šalkauskis studerade terminologins problem framgångsrikt. Han föreslog regler för beskrivningen av det terminologiska arbetet, publicerat under titeln The Theory of Terminology and Lithuanian Philosophical Terminology. Šalkauskis ordbok över filosofiska termer och hans studier inom terminologiområdet har spelat en viktig roll i den fortsatta normeringen och systematiseringen av filosofiska termer och vetenskaplig terminologi i allmänhet.