LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXV (1995) LIETUVIŲ LEKSIKOLOGIJOS TYRINĖJIMAI

Simas KARALIŪNAS

URSPRUNG TILL LITAUENS NAMN

1. Tidigare forskning och dess bedömning

Forskare har länge intresserat sig för ursprunget till Litauens namn. När man undersöker namnets ursprung uppstår frågan: vad betydde detta namn från början, vilken var dess ursprungliga betydelse? Vi har flera hypoteser, men en större del av dem är, enligt J. Gerulis, ”nakna gissningar” (blobe Vermutungen)¹. Redan F. Kuršaitis påpekade att det åtminstone i dagens litauiska inte finns någon igenkännbar etymologi för namnet på vårt land (keine erkennbare Etymologie vorfindet)². Och i själva verket ger varken det nutida språket med sina dialekter eller de gamla skrifterna oss något som vi skulle kunna betrakta som etymon för namnet Lietuvà — den verkliga betydelse som uppstår när man härleder det från ett annat ord eller en rot. F. Kuršaitis trodde till och med att namnet hade getts oss av våra grannar! Men inte heller i grannarnas språk fann han något som kunde hjälpa till att förklara namnet på vårt land. Därför gissade F. Kuršaitis att Lietuvà kanske snarare hade bildats av participet liėtas. Men inte heller detta kan, menade han, knytas till någon karakteristisk betydelse, såvida inte Lietuvà skulle ha betecknat en p l a n (eine Ebene)³.

Den ungerske lingvisten L. v. Patrubány instämde i att Litauens namn härleddes från roten *lei-”regna, flyta, strömma” (liēti, liētas, lytùs), men tvivlade på att Lietuvà betecknade en slätt⁴. Enligt honom hade namnet Lietuvà samma suffix -tu- som lytùs. Därför motsvarade Lietuvà i stort sett det indoeuropeiska *lė(i)tu-u-ā eller, rättare sagt, *lḗtu-u-ā”översvämmat, vattenomflutet område (Stromgebiet)”, där konsonanten u skulle vara en konsonantisk upprepning av vokalen u. Lat. leitis skulle ha bildats av samma rot *lei-”regna, flyta, strömma” och ha betytt en invånare i ett översvämningsområde (Stromgebietanwohner).

Författaren till ”Polsk etymologisk ordbok”, A. Brückner, ansåg också att namnet på vårt land hade samma rot som verbet liēti och frågade försiktigt om det kanske kom från l i e t ų⁵.

Även senare forskare förband Lietuvà med substantivet liētùs⁶.

¹ G e r u l l i s G. Baltische Völker. — E b e r t M. Reallexikon der Vorgeschichte, 1, Berlin, 1924, 339.

² K u r s c h a t F. Grammatik der Littauischen Sprache, Halle, 1876, 4.

³ K u r s c h a t F. Op. cit., 5.

⁴ P a t r u b á n y L.v. Lituanica. 2. Lietuvà ”Littauen”. — Indogermanische Forschungen 32, 1913, 327 (toliau — IF).

⁵ B r ü c k n e r A. Słownik etymologiczny języka polskiego, Kraków, 1927, 301.

⁶ S t a s z e w s k i J. Mały słownik. Pochodzenie i znaczenie nazw geograficznych,

55

Man har försökt förklara namnet Litauen genom att jämföra det med liknande namn från andra länder. W. Stokes var kanske den förste som jämförde namnet Lietuvà med det keltiska namnet Letavia och även anförde det latinska litūs ”havets strand, kust, sjöstrand”, och fastställde därmed den forn-galliska formen Litavias ursprungliga betydelse: ”kustland (Uferland, Küste)”⁷. W. Stokes och A. Bezzenberger ansåg att dessa litauiska och keltiska namn sedan gammalt var besläktade, men A. Sjachmatov drog utifrån sin hypotes om att kelter en gång hade bott i östra Baltikum slutsatsen att namnen Litauen och Lettland härstammade från det keltiska Letavia: ”Jag tror att kelterna kallade Östersjöns östra kust Litavia, varifrån de dialektala formerna Letavia, Letau. När balterna — litauerna i söder, letterna i norr — tog denna kust i besittning, gav de den namnet på det land de hade lagt under sig”⁸. A. Sjachmatov förklarade med lån också olika former av namnen Litauen och Lettland i historiska källor från 1200-talet: lat-, let- (Lėtbbola, Lettī), liet-, lit- (Letthooia, Litthooia, Lithaoia, Littevini).

Efter en kritisk granskning av A. Sjachmatovs hypotes och dess argumentation konstaterade K. Būga⁹, M. Vasmer¹⁰ och J. Endzelīns¹¹ att det saknas belägg för att kelter skulle ha bott i östra Baltikum. Om Litauens ursprung skrev M. Vasmer: ”... det litauiska Lietuvà och fornryska Litva kan av fonetiska skäl inte betraktas som lån från det keltiska Litavia ’kustland’. Därför återstår inget annat än att betrakta dessa båda ord som sedan gammalt besläktade (urverwandt)¹².” Som M. Vasmer påpekade framgår det tämligen tydligt av den olika fonetiska strukturen hos namnen att Lietuvà inte kan vara ett keltiskt arv. Om det rörde sig om ett lån skulle vi förvänta oss en betydligt mer exakt ljudöverensstämmelse. Framför allt stämmer suffixen inte överens: i det litauiska ordet är suffixet -uva, i det keltiska -av-. Om vi tar den besläktade formen Lietavà i beaktande, vilken M. Vasmer inte nämner, kan vi anta att skillnaden mellan suffixen inte är avgörande. Men då kvarstår ändå den oförenliga rotvokalismen.

Roten i Lietuvà såg tidigare ut som *Leit-. En möjlig förklaring av det galliska Litavia är att namnet hör till roten *lei-/*li- ’flyta’, som också finns i det litauiska lįeti¹³, och att det galliska Litavia har en variant av denna rot med nollgrad i avljudsväxlingen, nämligen *li-t-. Om Lietuvà, Lietavà vore ett keltiskt arv, skulle vi nu ha *Litavà.

Warszawa, 1968, 250.

⁷ Stokes W. Urkeltischer Sprachschatz. Übersetzt, überarbeitet und herausgegeben von A. Bezzenberger, Göttingen, 1894, 248—249 (= Fick A. Vergleichendes Wörterbuch der indogermanischen Sprachen 4 Aufl., 2. Teil, Wortschatz der Keltischen Spracheinheit von W. Stokes und A. Bezzenberger, Göttingen, 1894).

⁸ Schachmatov A. Zu den ältesten slavisch-keltischen Beziehungen. — Archiv für Slavische Philologie 33, 1912, 82.

⁹ Buga K. Kann man Keltenspuren auf baltischem Gebiet nachweisen? — Rocznik slawistyczny 6, Kraków, 1913, 1—38 (= Būga K. Rinktiniai raštai 1, Vilnius, 1958, 496—530 (toliau — Būga K. RR)).

¹⁰ Vasmer M. Kritisches und Antikritisches zur neueren slavischen Etymologie. — Rocznik slawistyczny 6, 1913, 172—213. Plg. Фасмер М. Этимологический словарь русского языка 2, Москва, 1986, 2, 502 (toliau — ЭСРЯ).

¹¹ Endzelins J. Darbu izlase 2, Rīga, 1974, 371—374.

¹² Vasmer M. Op. cit., 204—205.

¹³ Stokes W. Op. cit., 248.

56

Som nämnts ansåg M. Vasmer det möjligt att namnen Lietuva och det galliska Litavia är besläktade sedan gammalt¹⁴. Dessa namn knyts till en och samma rot (*lei- ”flyta”), om än med vissa reservationer när det gäller Litavia, också i ”Latinskt etymologiskt lexikon”, från och med dess första utgåva 1906¹⁵. Jämförelsen av dessa namn har inte övergetts heller i vår tid. W. Merlingen utgår från moderna metodologiska principer inom komparativismen och beaktar den inre — framför allt semantiska — aspekten av de jämförda företeelserna; bland orden med den rekonstruerade urindoeuropeiska roten *leit- ”lågland, strand” nämner han, förutom lat. lītus ”strand, kust”, även det galliska Letavia och Lietuvà, lett. Lietavà^¹⁶. Således anses de litauiska och keltiska namnen fortfarande ha samma rot. Därför är det nödvändigt att undersöka denna hypotes grundligare.

Med det latiniserade namnet Letavia (forngalliska Litavia) betecknade de brittiska öarnas kelter den mittemot liggande kontinentkusten; namnet återfinns i det medeltida monumentet ”Vita sancti Mevenni”. Ett annat namn för den var Aremorica (av det keltiska prefixet are-, ir. air-, gall. ar- ”framför” och kelt. more, motsvarande litauiska dialektordet mãrė). I Caesars skrifter och på romerska mynt förekommer personnamnen Litavicos, Litavicus, Litaviccus, bildade av Litavia med suffixet -ic- och med betydelsen ”nykomling från Aremorica”. Namnet Letha förekommer också i irländska medeltida skriftliga källor, där det betecknar inte bara norra Frankrike utan, av misstag, även Latium. Glosan Latio förklaras också med fornwalesiska (kymriska) Litau, motsvarande nutida walesiska Llydaw^¹⁷.

Under antagandet att dessa keltiska namn har roten *Li-t- med nollgrad i vokalväxlingen, jämför W. Stokes, A. Bezzenberger och A. Walde dem med lat. lītus ”havets, oceanens strand, kust; kustland” och hänför dem till den urindoeuropeiska roten *lei- ”flyta, strömma”. Keltologerna ser dock skeptiskt på en sådan förklaring. G. Dottin skriver till exempel: ”Förklaringen av namnet Rīga med keltiska Rigo- och jämförelsen av namnet Litauen med Letavia — det keltiska namnet på Aremorica — är mycket tvivelaktiga (sont très douteuses)”¹⁸. En sådan uppfattning är fullt välgrundad. Detta vore en förklaring till hur de nämnda keltiska ortnamnen uppkom. Keltiska ljudmotsvarigheter ger emellertid också stöd för en annan, till synes betydligt mer tillförlitlig möjlighet beträffande de undersökta namnens ursprung. De urindoeuropeiska stavelsebildande sonanterna l̥ och r̥ i keltiska språ-

¹⁴ Men i ”Ryska språkets etymologiska lexikon” betraktar M. Vasmer redan sambandet mellan Lietuva och irländska Letha ”Aremorica, Latium” som tvivelaktigt; se Фасмер М. ЭСРЯ 2, 502.

¹⁵ Walde A. Lateinisches etymologisches Wörterbuch 3. neubearbeitete Auflage von J. B. Hofmann 1, Heidelberg, 1938, 815.

¹⁶ Merlingen W. Über eine Bedeutungsverzweigung im indogermanischen Lexikon. — IF 83, 1978, 61—62.

¹⁷ Stokes W. Urkeltischer Sprachschatz, 248—249; Dottin G. La langue gauloise. Grammaire, textes et glossaire, Paris, 1920, 64, 109, 266—267.

¹⁸ Dottin G. Op. cit., 128. — Att härleda namnet Riga, lett. Rīga, varken från keltiska Rigo- eller från fornnordiska rīga ”ojämnhet, inskärning”, såsom K. Karulis på senare tid försöker bevisa (se Karulis K. Daugavas un Piedaugavas vietvārdi. — Daugavas raksti. No Aizkraukles līdz Rīgai, Rīgā, 1991, 148—156), motsäger inte litauiska låglandsdialektens Ringà, den äldre baltiska formen av namnet Riga. Det finns inga belägg för att låglandsdialektens Ringà skulle vara en ombildning av den antagna ursprungliga formen *Rīgā. Se Buga K. Kann man Keltenspuren auf baltischem Gebiet nachweisen?, 18 (= Būga K. RR 1, 511). Jfr. Būga K. RR 3, 515.

57

före klusiler har blivit li och ri, medan indoeuropeiskt p i ordinitial position har försvunnit spårlöst. Därför hade den indoeuropeiska roten *plt- för dessa keltiska ortnamn sedan länge rekonstruerats, och de hade jämförts med sanskrit pr̥thivī fem. ”jord”. Detta föranleddes av den formella identiteten mellan sanskrit pr̥thivī och det galliska släktnamnet (Gentilname), ursprungligen ett epitet för guden Mars, Lītavis¹⁹. Den rekonstruerade urformen för båda orden är *pl̥tH-u-í(H)-, en avledning av det indoeuropeiska adjektivet *pl̥tH-ú- (sanskrit pr̥thú- ”bred, vidsträckt, stor”, grekiska πλατύς ”bred, platt, låg”)²⁰. Den ursprungliga betydelsen hos latin-galliska Letavia, medelirländska Letha och fornwalesiska Litau, walesiska Llydaw anses vara ”bred, platt mark, fastland, kontinent (breites Land, Festland)”²¹.

På grund av de ovan nämnda omständigheterna behandlas latin-galliska Letavia inte längre i senare verk inom indoeuropeistik och baltistik²²; man nöjer sig med att jämföra Lietuvà med latin lītus, gen. sing. lītoris ”havets, oceanens strand, kust, kustland” (< *leitos-) och hänföra båda till den indoeuropeiska roten *lei-lēi- ”hälla, ösa; flyta, rinna”, dit även våra ord lieti (lieja, lēja), lýti (lýja), lietūs, lytùs hör²³. Den ursprungliga betydelsen av namnet Lietuva förklaras som ”översvämningsområde, territorium (Stromgebiet)”²⁴.

En motsvarighet till ortnamnet Lietuvà, som anses närbesläktad, eller en parallellbildning, har under de senaste åren också påvisats i slaviska språk. Det gäller ryska dialektala литва ”kraftigt regn, oväder, slagregn” och serbokroatiska lȉtva ”översvämning; ett kraftigt regn som varar i flera dagar” < slaviska *litva, som anses vara en gammal bildning med suffixet -tva av verbet *liti ”hälla”²⁵.

I sammanhanget bör det tilläggas att latin lītus enligt denna hypotes inte är etymonet till namnet Lietuva, utan endast ett ord med samma rot — dess suffix är -os-.

¹⁹ Thurneysen R. Ind. pr̥thivī. — IF 4, 1894, 84—85; Pedersen H. Vergleichende Grammatik der keltischen Sprachen 1, Göttingen, 1909, 60; Dottin G. La langue gauloise, 266; Walde A., Hofmann J. B. Lateinisches etymologisches Wörterbuch 2, Heidelberg, 1954, 316; Льюис С. И. Недпецен X. Краткая сравнительная грамматика кельтских языков, Москва, 1954, 37.

²⁰ Mayrhofer M. Kurzgefaßtes etymologisches Wörterbuch des Altnindischen 2, Heidelberg, 1963, 334.

²¹ Thurneysen R. Op. cit., 85.

²² Man återkommer till en sådan förklaring av namnet Lietuva i ”Europas historia”, utgiven i Italien, även om det anges att etymologin inte är allmänt accepterad: namnet Lietuva jämförs här med walesiska Llydaw och namnet på den grekiska staden Platea; man menar att namnet, på grund av ett karakteristiskt keltiskt fonetiskt drag (bortfall av *p), skulle erinra om de kelter som bodde i Litauen (rimanderebbe a un insediamento celtico in Lituania), — Bader F. Il problema indoeuropeo: lingue locali e non locali in Europa tra il 600 a.C. a il 500 d.C. — Storia d’Europa, II. Preistoria e antichità, Torino, 1994, 1014.

²³ Pokorny J. Indogermanisches etymologisches Wörterbuch, Bern und München, 1959, 664—665 („galbūt čia ir Lietuva”); Fraenkel E. Litauisches etymologisches Wörterbuch 1, Heidelberg-Göttingen, 1962, 368—369 („Etimologiškai Lietuvà greičiausiai sietina su lot. lītus...”); Фасмер М. ЭСРЯ 2, 502.

²⁴ Fraenkel E. Op. cit., 369.

²⁵ Трубачев О. Н. Этимологический словарь славянских языков 15, Москва, 1988, 159 (toliau — ЭССЯ).

58

och namnet Lietuvos – -uva²⁶.

Det fanns ytterligare en Litovia. På avarernas tid, på 400-talet e.Kr., och senare kallades området vid floden Leita så; floden rinner genom Österrike och Ungern ut i Donau²⁷.

Med J. Kabelkas ord: ”På senare tid anses den mest tillförlitliga hypotesen vara att namnet Lietuvos har hydronymiskt ursprung”²⁸. S. Tarvydas var sannolikt den förste som framförde en sådan tanke i tryck. I sin lilla bok ”Lietuvos vietovardžiai” skrev han: ”Lietuva kan ha uppkommit från flodnamnet Leite. Namnet Lietuvos kan ha bildats av namnet på floden Leites på följande sätt: Leit(e) + uva > Leituva > Lietuva”²⁹. Här återges förklaringen av namnet Lietuvos ursprung med indirekt modus, som om någon annans uppfattning refererades. Denna förklaring av namnet Lietuvos ursprung började publiceras av litauiska lingvister vid Vytautas Magnus-universitetet i Kaunas, och S. Tarvydas – som hade deltagit i dessa föreläsningar – lade fram den i sin lilla bok. A. Salys och P. Jonikas uppfattningar i frågan är desamma.

P. Jonikas anser att Lietuva har bildats från roten liet- < leit- med suffixet -uva; beträffande diftongen ei jämför han med lett. leitis ”litauer”. Det är möjligt, hävdar P. Jonikas vidare, att leit- ursprungligen, liksom namnen på letterna och Lettland och på jatvingerna, var förbundet med ett flodnamn; jfr Leita ”biflod till Graumena”, Leité ”biflod till Rusnė” (enligt andra Léita, vars accent skulle motsvara Lietuva, där roten är L iet- < *l eit-). Kanske bör denna rot etymologiskt skiljas från roten i lieti ’hälla’, frågar P. Jonikas försiktigt³⁰. A. Salys ser Lietuva som en avledning med suffix av det ursprungliga *L éita > *L ieta, sannolikt med betydelsen området längs floden Lietė. Av *L éita (> *L ieta) bildades lett. leitis ”litauer”, ett gammalt possessivt adjektiv. Även *L éita > *L ieta jämför A. Salys med flodnamnet Léita eller Leité (med bifloden Leitále), Leita eller Leitỹs, Lėitupalis³¹. Suffixet -uva används vid bildandet av ortnamn för att beteckna en plats³².

S. Tarvydas tog också upp frågan om i vilket område namnet Lietuvos kan ha uppstått och fäste uppmärksamheten vid en viktig omständighet. Som bekant har den polske historikern H. Lowmiański fastställt att Lietuva ännu på 1200-talet kallades ett av ”landen” (terra, Land), beläget mellan Neris, Nemunas och Merkys³³. S. Tarvydas skrev: ”Det verkar inte finnas någon liten flod Leité i detta område, men i forna tider kallades så

²⁶ Därför kan ortnamnet Lietuva inte förklaras som ”kustland”, och själva hypotesen kan inte heller förkastas med argumentet att Lietuva, som det påstås, inte är och aldrig har varit ett havsområde, — B r u c k n e r A. Słownik etymologiczny języka polskiego, 301; O t r ę b s k i J. Gramatyka języka litewskiego 1, Warszawa, 1958, 3; Ž i n k e v i č i u s Z. Lietuvių kalbos istorija 2, Vilnius, 1987, 12.

²⁷ O c h m a ń s k i J. Historia Litwy, wydanie drugie, Wrocław, Warszawa..., 1982, 13.

²⁸ K a b e l k a J. Baltų filologijos įvadas, Vilnius, 1982, 110.

²⁹ T a r v y d a s St. Lietuvos vietovardžiai, Vilnius, 1958, 21.

³⁰ J o n i k a s P. Lietuvių kalbos istorija. — Lietuvių enciklopedija 15, Lietuva, Boston, 1968, 543.

³¹ S a l y s A. Lietuvos vardo kilmė.—S a l y s A. Raštai 2, Tikriniai vardai, Roma, 1983, 695—696.

³² T a r v y d a s St. Op. cit., 21.

³³ L o w m i a ń s k i H. Studja nad początkami społeczeństwa i państwa litewskiego 2, Wilno, 1932, 110—111, 118—121.

59

en liten bäck kan ha funnits där, och människor kan ha glömt dess namn”³⁴

Ungefär samtidigt som S. Tarvydas lilla bok utkom också artiklar av den polske litauisten J. Otrębski, ägnade åt problemet med ursprunget till namnet Litauen. J. Otrębskis förklaring av namnet på vårt land ligger i stort sett nära de litauiska språkforskarnas förklaring, men skiljer sig också i vissa avseenden. För det första menar J. Otrębski — liksom A. Salys — att det vid sidan av Lietuvà också fanns en kortare variant *Lietā med stamfinalt -ā.

Men Lietuvà är enligt J. Otrębski — liksom det lettiska namnet Latuva < *Latūs — en ålderdomlig form med ū-stam, *Lietū-s, med vilken man ursprungligen betecknade området vid floden *Leitā och även människorna som bodde där. Med tiden blev flodens formella namn och ortnamnet som härletts från det, fortsätter J. Otrębski, inte längre korrekt förstådda — särskilt inte av utlänningar — och därför kunde benämningen på en litauer också bildas från flodnamnet *Leitā, *Lietā (varifrån lett. leitis), inte enbart från områdesnamnet *Lietūs.

Vad är då detta flodnamn *Leitā, *Lietā? J. Otrębski säger att det inte är omöjligt att detta är Nemunas gamla namn. Nemunas bär ännu i dag detta enda namn på floden — dess nedre biflöde kallas Rùsnė. Därför menar J. Otrębski att namnet på den mycket gamla staden vid Nemunas, Alytùs, är just förbundet med flodens gamla namn *Alyta, som bevarats i dess slaviska namn Olita, vilket dock används om staden. Som etymologiskt besläktade med det antagna Nemunasnamnet *Leitā betraktar J. Otrębski flodnamnen Lėita (=Leitā) i Klaipėda distrikt samt Lytis i Tauragė distrikt. Härledningen av namnet *Leitā vållar inga svårigheter: med suffixet -tā har det bildats från verbroten lė́ti.

Det gamla Nemunasnamnet var enligt J. Otrębski *Alyta = rus. Олума kanske en rysk transposition av det litauiska *Alyta. Det inledande O- i formen О-лума kan ha uppstått genom en felaktig segmentering av sammansättningar som *ko-Litē, *vo-Litē, *do-Lity. Den så uppkomna formen Олума spreds bland litauerna, som bildade stadsnamnet Alytùs³⁵ från den.

J. Otrębskis syn på ursprunget till namnet Litauen förändrades, men inte därför att han skulle ha insett att hypotesen innehåller helt grundlösa, rentav fantastiska påståenden. I en senare skriven artikel härledde J. Otrębski Lietuvà från *Leitā med suffixet -(t)uvā. Den rekonstruerade ordformen skulle ursprungligen ha betytt ”flöde, strömmande; flod (Fliessen, Fluss)” (: lieti). Ordet *Leitā ska ha betecknat inte bara floder utan på vissa håll också bosättningar intill dem. På så sätt förklaras uppkomsten av lett. leitis ”litauer” — med -io- från *Leitā. De floder som kallades med detta ord sägs vara Lėita, ett biflöde till Rusnė, den litauiserade tyska formen Leite, Lėciškiai-sjön i Marijampolė distrikt, Gudeliai (et i stället för det väntade že visar att det är ett namn av jatvingiskt ursprung) och Lietáuka, ett biflöde till Neris vid Upninkai. Vad gäller betoningen och suffixet -ka är bildningen av namnet Lietáuka mer slavisk än baltisk (litauisk). Men Lietáuka döljer *Lietava, som ska vara en variant av Lietuvà ”Litauen”, med endast suffixet -(t)avā som skillnad. Närbelägna-

³⁴ T a r v y d a s St. Op. cit., 22.

³⁵ O t r ę b s k i J. Gramatyka języka litewskiego 1, 3—5; t o p a t i e s, Lietuvà. — Beiträge zur Namenforschung 9, 1958, 116—118.

60

närvaron av namnets form *Lietava för Litauen uppges vara säker — detta ska beläggas av lett. Lietav-niek³⁶.

Efter att ha funnit en förmodad sidoform av namnet Litauen — artikelns författare kände tyvärr inte till det faktum att Lietava ”Lietuva” faktiskt existerar — kunde J. Otrębski inte längre härleda Lietuvą från en form med ū-stam, *Lietū-s, gen. *Lietuv-es. Dessutom ”finns det inga spår i litauiskan av den urform *Lietūs som Otrębski rekonstruerat”³⁷. Det finns inte heller några belägg för att Nemunas i forntiden skulle ha kallats *Leitā. ”Hans Alytaus-teori saknar grund”³⁸. Att J. Otrębski felaktigt delar ortnamnet Alytùs (ack. Alýtų) i morfem har påvisats av K. Kuzavinis³⁹. Alýtùs hade ursprungligen formen Alyta, och det var namnet på en flod: Oauma 1387, Oaumi⁴⁰, Olita och Olite 1503⁴¹. Senare bildades ett ortnamn med u-stam för den närbelägna orten, för att skilja det från flodnamnet (jfr t.ex. Vilnia: Vilnius), och själva flodnamnet ändrades enligt den mycket vanliga avledningstypen med -upis till Alūt-upis. Således har Alyta i själva verket suffixet -yta; jfr beträffande detta t.ex. Apytà i Dieveniškės, biflod till Gauja: fornpreuss. ape ”flod”; Mikytà i Adutiškis, biflod till Svila: roten mik- i orden lett. miklãjs ”träsk, sankmark”, mìklene ”detsamma”, mìkls ”sank, gyttjig”, ”smidig”, lit. mìklas, mìklūs ”smidig, böjlig...” < mik-l- (jfr lett. mìkāt ”... trycka, klämma, knåda”). Roten Al- är densamma som i Alỹs, en sjö i Širvintos, Al-ejà i Subačius, biflod till Viešinta; sjö i Subačius, Al-ėja i Joniškis, biflod till Virčiuva; i Raseiniai, biflod till Upė, m.fl.⁴². Detta är roten i verbet alėti (ãli) ”flyta, rinna”. Efternamnet Alytà. har bildats av samma verb, men med dess andra betydelse, nämligen ”springa, rusa”, och med samma suffix.

Intressant nog är stammen *Al-it- belagd i lettiska ortnamn, jfr Altēni ”ensamgård” i Sauka, möjligen Alīši ”detsamma” i Odziena⁴³, om det kommer från *Alīt̄ai.

Av det som sagts framgår att man inte kan söka efter det gamla namnet på Nemunas i namnet Alytus. Detta var just vad J. Otrębski behövde: en stam eller grupp av stammar som levde vid mellersta och övre loppet av Litauens största flod kunde naturligtvis ha uppkallat sig efter floden — etnonymbildningens typologi bekräftar detta. När historikern J. Ochmański diskuterade J. Otrębskis hypotes från 1958 — alltså den från tiden innan flodnamnet Lietáuka var känt — riktade han uppmärksamheten mot följande faktum⁴⁴: i ett dokument från 1255 (som misstänks vara en förfalskning utförd av orden)

³⁶ O t r ę b s k i J. Balt. *lēitā. — Baltistica 3(2), 1967, 201—203.

³⁷ S a l y s A. Op. cit., 696.

³⁸ S a l y s A. ibid.

³⁹ K u z a v i n i s K. Lietuvos vardo kilmė. — Kalbotyra 10, 1964, 6.

⁴⁰ B ū g a K. RR 3, 401.

⁴¹ S a v u k y n a s B. Ežerų vardai. — Lietuvių kalbotyros klausimai 3, 1960, 294(toliau — LKK).

⁴² S a v u k y n a s B. ibid.; K u z a v i n i s K. Op. cit., 6—7; t o p a-t i e s, Etymologica. II. Etimologinės pastabos dėl baltų el-/al- ”tekėti”. — Baltistica 1(2), 1966, 180—181.

⁴³ E n d z e l ī n s J. Latvijas PSR vietvārdi 1(1), Rīgā, 1956, 20.

⁴⁴ O c h m a ń s k i J. Noms des terres lituaniennes au XIIIᵉ siècle — Lituanie,

61

Mindaugas skänkte Sēlija till Svärdsriddarorden och angav gränsen noggrant inter Zelones et Litvinos (Littovinos). För språkvetenskapen och historien är det viktigaste i detta dokument emellertid att en flod på Litauens sida nämns Lettovia: gränsen går in ripam Lettoviae que dicitur de Lettavie (Lettovie). Eftersom dokumentets författare är väl underrättad och korrekt nämner namnen på flera litauiska floder⁴⁵, var det inte svårt för J. Ochmański att identifiera Lettovia (Lettavia) – det är Latava, ett högra biflöde till Šventoji vid Andrioniškis (det finns också en variantform Latavą⁴⁶). Flodnamnet Lettovia överensstämmer exakt med den latinska form av Litauens namn som förekommer i Mindaugas dokument Lettovia, Lethovia, till exempel 1253 in Lettovia in cura nostra. J. Ochmański skriver vidare: ”Om en språklig analys kunde fastställa att flodnamnet Latava också förekom i en form som motsvarade den latinska Lettovia, skulle Otrębskis argumentation om ursprunget till namnet Litauen kunna vara riktig. Naturligtvis kunde den lilla ån Latava-Lettovia inte ha gett namn åt hela det litauiska landet, redan av det skälet att den inte flöt genom det gamla Litauens territorium; den skulle dock kunna bekräfta tesen att formen Lietuva bildades av namnet på denna flod”⁴⁷. Man bör inte glömma bort dessa metodologiska anmärkningar av J. Ochmański när man härleder namnet Litauen från ett flodnamn, trots att han inte heller lyckades förklara tillfredsställande varifrån namnet på det litauiska landet och staten kom. Det nutida landsnamnet Lietuva, vars rot Liet- möjligen också återspeglas i de nämnda latinska formerna av Litauens namn, såsom K. Kuzavinis med rätta påpekade⁴⁸, kan inte jämföras med flodnamnet Latavą och inte heller härledas från det. Det nämnda dokumentets flodnamn Lettovia (Lettavia) visar nämligen endast att Latavą (Latavą) ännu uttalades Letava (Letuva) med e i mitten av 1200-talet, tydligen efter ett velariserat l⁴⁹. Däremot uttalades roten i Lietuvā tidigare *Leit-. Följaktligen kan de inte identifieras med varandra redan av rent fonetiska skäl.

I ”Litauens historia” hävdar J. Ochmański att en av floderna inom det litauiska landets territorium en gång verkligen kallades Leita. I ”Litauens metrik” nämns i rättegångshandlingar från 1542 en omtvistad äng avsedd för slåtter, ”vid floden Leytie” i Trakaiområdet. Eftersom Samė (Onuškis, ett vänsterbiflöde till Verkė) rann nära ängen drar J. Ochmański den oväntade slutsatsen att den försvunna Leyta (=Leita) hade varit Verkės gamla namn⁵⁰.

I den viktiga publikationen ”Indoeuropeiska språk”, utgiven i Polen 1988, återges ursprunget till Litauens namn så här: ”Lietuvà < balt. *Leit-uvā kollektivbildning av flodnamnet *Leitā (jfr Léita och lett. leitìs)⁵¹.”

Nalszczany et Dziawoltwa. — Lingua Posnaniensis 9, 1963, 170—171.

⁴⁵ Detta dokument och dess översättning återges av K. Būga, se Būga K. RR 2, 109—110.

⁴⁶ I själva verket hade detta redan gjorts av K. Būga, se Būga K. RR 1, 132 (not 2); 2, 110; 3, 530.

⁴⁷ Ochmański J. Op. cit., 171.

⁴⁸ Kuzavinis K. Ursprunget till namnet Litauen, 8.

⁴⁹ Latava, ett biflöde till Šventoji, tycks ha utvecklats från *Letuva: ripa Lettowiae”, — Būga K. RR 3, 530.

⁵⁰ Ochmański J. Historia Litwy, andra upplagan, 12—13.

⁵¹ Smoczyński W. Języki bałtyckie. — Języki indoeuropejskie, redigerad

62

Av alla hypoteser om det litauiska namnets hydronymiska ursprung är den mest tillförlitliga den som tar hänsyn till den nämnda metodologiska anmärkningen: en stam eller en grupp stammar kan ha fått sitt namn efter en flod, om den bodde vid en flod med namnet *Lietuva, eller om en flod med ett sådant namn rann genom dess bosättningsområde. Därför väckte K. Kuzavinis hypotes stort intresse och bekräftade samtidigt S. Tarvydas antagande att en bäck med ett sådant namn kan ha funnits i det forntida Litauens land. K. Kuzavinis hypotes kan kortfattat återges med hans egna ord: ”... landsnamnet Lietuva [riktigare vore att säga Lietavà — S.K.] är ett gammalt litauiskt ord, härlett ur hydronymen Lietava. Namnet Lietava betecknade till en början en flod (ett biflöde till Neris); senare började man använda samma namn även om området vid floden (Lietavos žemė), där framstående centra med tiden växte fram: Kernavė, Trakai, Vilnius”⁵². Den floden är ”Tai Letáuka, ett högra biflöde till Neris, som rinner upp i mossen L i e t a u-k a s, flyter förbi byarna Keižoniai, Karveliškės, Perelozai och Vyšnialaukis och mynnar i Neris vid Arnotiškiai”⁵³.

Det finns inget att invända mot den form av den omtalade flodens namn, Lietavà, som K. Kuzavinis själv och något senare J. Otrębski rekonstruerade. För det första ska, som K. Kuzavinis med rätta framhåller, de dialektala namnvarianterna Le- enligt den lokala dialektens ljudlagar återges i standardspråket som Lie- (det äldre le- återges ju här som la-). För det andra kan man, med analogin Linkavà: Linkáuka, Samavà: Samáuka som stöd, helt rimligt urskilja en äldre form Lietavà i namnet på såväl mossen som floden, Lietáuka — det slaviska suffixet -ka kan ha lagts till senare (vilket ofta sker även i andra fall).

Hydronymen Lietavà har enligt K. Kuzavinis antingen uppkommit ur den fysiografiska termen *lietava ”den som svämmar över (flod)”, som i sin tur bildats av verbet lieti och är besläktat med latinets litus⁵⁴. Eller så är flodnamnet Lietavà ett sammansatt ord, bildat av verbet lietis particip av dåtid, *lieta, och substantivet *ava, som i forntiden betydde ”flod, källa”. Ordförbindelsen *lieta ava växte samman till sammansättningen *lietava, där ava kom att uppfattas som ett suffixoid och i vår tid redan som suffixet -ava⁵⁵.

V. Mažiulis syn på ursprunget till Lietuvà är något annorlunda, även om han också härleder Lietuvà från ett flodnamn och förbinder det med lieti. Från verbets rot lié- < *lẽi- med suffixet -tu-, som användes för att bilda abstrakta deverbativer, hade *léi-tu- ”gjutning (av sig själv)” bildats. Här kan man notera att ett sådant suffix verkligen förekom i de baltiska språken. Det har bevarats exempelvis i litauiska syftesformer (eitų, nėštų), som utvecklats ur den stelnade singulara ackusativformen av verbala abstrakt med tu-stam (*ei-tu-n, *nẽs-tu-n). Suffixet -tu-, som var neutrum och vars u inte var ablautväxlande, fick ett inskotts-v: *-tu- (neutrum) > *-tu-o(n) (neutrum) > lit. -tuv-as (t.ex. atùtùvas) före ändelser eller vokalen i ett annat suffix. Om inskotts-v uppträdde eller inte berodde på följande omständigheter: 1) syntaxen -K+v- (K betecknar en valfri konsonant eller konsonantgrupp), 2) u

redakcją L. Bednarczuka 2, Warszawa, 1988, 821.

⁵² Kuzavinis K. Lietuvas namn och dess ursprung, 10.

⁵³ Kuzavinis K. A. a., 8.

⁵⁴ Kuzavinis K. A. a., 14—15.

⁵⁵ Kuzavinis K. Litauiska flodnamn lie-(lei-). — Kalbotyra 17, 1967, 136.

63

stammens inverkan (t.ex. nom. plur. *sūnu-es > *sūnves: sūnùs) och 3) morfologisk generalisering av -Kuv- + vokal⁵⁶. Det är ganska komplicerat och inte helt klart.

Enligt V. Mažiulis fanns det fler avledda former än rotformer i alla namnordstyper; därför hade de senare, och således även -tu- med icke-apofoniskt u, införlivats i typen med apofoniskt u, med andra ord i u-stammen med vokalväxling i stamändelsen -eu-/-ou- (jfr adjektivet fornslav. synovъ: synъ, fornslav. vdova: pr. widdewū ”änka”). På så sätt utvecklades enligt V. Mažiulis dublettformer med -t-uv- och -t-av-, såsom lett. liētuva-ains laiks ”regnigt väder” bredvid liētavas ”(regnigt väder som varar i flera dagar)”, det vill säga också Lietuvà bredvid Lietavà⁵⁷.

Enligt denna teori genomgick Lietuvà följande derivationella och morfologiska utveckling: liē-ti < *lēi- → *lēi-tu- ”gjutning (sig)” → hydronym *Lietva/*Lietuva/*Lietava → områdesnamn *Lietva/Lietuvà/Lietavà. Formen Lietuvà (= fornry. Лумъва) återspeglar ett senare utvecklingsstadium och har på ovan beskrivet sätt utvecklats ur den ursprungliga formen *Lietva (Lei-tu-ā ”gjutning; område vid en flod”)⁵⁸.

När man härleder namnet på vårt land och vår stat från en flods namn — även om den är liten och bara 11 km lång — Lietava, måste man ändå ta hänsyn till några omständigheter.

1. Hydronymen *Lietava är rekonstruerad. Den form som faktiskt är belagd är Lietáuka (Letáuka). Här kan det i själva verket röra sig om suffixet -auka, vars avledningar förekommer i flera fall i det litauiska namnmaterialet, jfr Babr- áuka, Rud-áuka, Bar-auka⁵⁹. Med andra ord behöver hydronymen *Lietava inte finnas här över huvud taget.

2. Med A. Salys ord: ”Denna hydronym skulle vara viktig för att fastställa utvecklingen av namnet Lietuva, om det gick att spåra den tillbaka till 1500-talet”⁶⁰.

3. Det ursprungliga Lietuvà/Lietavà — en viss administrativ-territoriell enhet kallad l a n d — låg mellan Neris, Nemunas och Merkys. Det är mer sannolikt att en stam eller en grupp av stammar som bodde i detta område skulle ha tagit sitt namn efter en av dessa större floder. Anta att vårt land och vår stat, såsom hypotesens författare hävdar, verkligen fick sitt namn efter bäcken Lietaukas namn *Lietava. Då måste det ha funnits vissa orsaker till att det skedde. Uppgiften är att ange dessa orsaker. Om vi inte finner de bakomliggande orsakerna saknar vi säker kunskap och därmed en adekvat, inre motsägelsefri hypotes.

Det hänvisas visserligen till en allmän utvecklingstendens inom baltisk (och på motsvarande sätt indoeuropeisk) etnonymik och toponymik: hydronym — områdesnamn → etnonym⁶¹. Ur typologisk synvinkel finns det inget att invända mot detta: det finns fall där stammar eller deras förbund tar namn efter de floder, sjöar och vikar (hav) som de bor vid. Det som framför allt lockar till att knyta namnet Lietuva till någon hydronym är naturligtvis påståendet, som nästan blivit ett axiom, att namnet på letter har sitt ursprung i hydronymen Lat(u)va (ir Lata(u)à), i Anykščiai, en biflod på Šventosios högra sida.

⁵⁶ Мажюлис В. К балтийскому и индоевропейскому дативу ед. ч. — Baltistica 3, 1967, 39, not 102.

⁵⁷ Мажюлис В. Op. cit., 39—40.

⁵⁸ Мажюлис В. Op. cit., 41, išn. 107.

⁵⁹ Vanagas A. Lietuvos TRS hidronimų daryba, Vilnius, 1970, 98—99.

⁶⁰ Salys A. Lietuvos vardo kilmė, 696.

⁶¹ Kuzavinis K. Lietuvos vardo kilmė, 8.

64

När man behandlar problemet med namnet Litauens ursprung bör man också komma ihåg en helt motsatt utvecklingstendens inom etnonymik och toponymik, nämligen att regionala-territoriella sammanslutningar, de så kallade ”landen”, det vill säga regionala-territoriella befolkningsgrupper, bildades ur stamgrupper och i många fall ärvde deras namn; med andra ord blev stammarnas namn, etnonymerna, namn på ”land”, toponymer. Till exempel kallades en av de många östslaviska — rusinska — stammarna деревляне (etnonym). Men ”Повесть временных лет” nämner senare деревлянин, det vill säga en invånare i området Dereva, landet Derevo (Деревская земля) (toponym)⁶².

Historikerna misstänker att L i t a u e n s l a n d är en kvarleva av en stam som hade ett särskilt stamnamn (Lietuva/Lietava) och organiserade sig som en regional-territoriell sammanslutning efter att žemaitierna och höglandets ”land” hade skilts av⁶³.

Följande flodnamn med roten Leit- är kända: Leità (ack. sing. Leĩtą), en biflod till Svėksna och Graumena. En närbesläktad form av namnet är Leitupalis⁶⁴, och K. Kuzavinis har dessutom funnit Leitỹs (gen. sing. Leĩčio⁶⁵). Därutöver finns Leitė, i Šilutė kommun, en högra biflod till Rusnė (Nemunas), med sin egen högra biflod Leitàlė⁶⁶.

Av flodnamnet Leitė har bynamnen bildats: Leitgiriai (ack. plur. Leitgir(i)us), Šilutė kommun, Juknaičiai⁶⁷, Leitvariai (ack. plur. Leitvarius) (på samma plats)⁶⁸, Ántleičiai, Šilutė kommun, Usėnai, Pãleičiai, Šilutė kommun, Juknaičiai⁶⁷.

Rotens accentkontur i myr- och bäcknamnen Lietáuka/ Letáuka är okänd — roten är ju obetonad. Om betoningens placering och accentkonturen hos den närbesläktade formen Liẽtauka anges korrekt i ”Litauiska SSR:s namn på floder och sjöar” (s. 92), har roten i flodnamnen Lietáuka/Letáuka och i den rekonstruerade formen *Lietava också en cirkumflex accent.

Å ena sidan anses flodnamnen Leità (Leitỹs, Leitupalis), Leitė, Leitálė och Lietáuka/Letáuka vara besläktade med varandra och å andra sidan skiljs de från verbroten lė́ti (-ja, lė́ja, -jo, lė́jo)⁶⁹. Men deras olika rotaccenter, som hänger samman med rotens skiftande struktur, förklaras inte. Den baltoslaviska roten till verbet *lēi-t(e)i ’hälla, gjuta’ var laryngal (*leh₃-i-)⁷⁰, eller, för att använda den traditionella termen från indiska grammatiker, en set--rot. Däremot är dessa flodnamn

⁶² Никонов В. Н. Этнонимы. — Этнонимы, Москва, 1970, 8—9.

⁶³ L o w m i a ń s k i H. Studia nad początkami społeczeństwa i państwa litewskiego 2, 153—154.

⁶⁴ Litauens SSR:s namn på floder och sjöar, Vilnius, 1963, 89.

⁶⁵ K u z a v i n i s K. Litauiska flodnamn med lie- (lei-), 135.

⁶⁶ Litauiska SSR:s namn på floder och sjöar, 89 — beträffande bildningen av Leitupalis och Leitalė, se V a n a g a s A. Op. cit., 86, 89.

⁶⁷ Litauiska SSR:s handbok över den administrativa-territoriella indelningen 2, Vilnius, 1976, 12, 157, 220.

⁶⁸ K u z a v i n i s K. Litauiska flodnamn med lie- (lei-), 135.

⁶⁹ K u z a v i n i s K. Namnet Litauens ursprung, 14—16; densamme, Litauiska flodnamn med lie- (lei-), 135—137; O t r ę b s k i J. Balt. *lēitā, 201; V a n a g a s A. Litauisk etymologisk ordbok över hydronymer, Vilnius, 1981, 185, 190; Z i n k e v i č i u s Z. Litauiska språkets historia 2, 12—13, 15—16.

⁷⁰ K a r a l i ū n a s S. Protoindoeuropeisk rot *leh₃u- ’hälla, flyta...’ i de baltiska språken (lit. liūtis ir lietùs). — Baltistica 27(1), 1992, 41—42.

65

En cirkumflex (fallande) tonaccent skulle visa att deras rot är *anit, dvs. utan laryngal. Detta tyder på olika rötter. Såväl själva verbet för att dämma upp och hälla som dess avledningar i de baltiska språken har enbart akut (litauisk initial) tonaccent: lieti, lett. liēt, liētus, lit. lietūs (liētų), lýti, lett. līt, lytùs (lýtų), lett. līts ”regn”. Om man antar att dessa flodnamn ändå hör till roten hos verbet lieti, uppstår frågan hur deras cirkumflexa tonaccent har uppkommit. Det finns inga synliga orsaker till metatoni.

I Kurland är följande egennamn kända: Lētža, en flod, Embūte, Lētžu-upe, även Leītža (som mynnar ut i Venta), Nigranda, Lētži ”ensamgård” i Briņķī⁷¹. Det är namn av kuriskt ursprung; därmed förklaras också särdragen hos vokalerna i deras rot: vid övergången till lettiska (latgalliska) tycks deras ei ha närmat sig monoftongen ē⁷². Växlingen ei: ē förekommer inte bara i rötter och inte bara i kurländska ortnamn⁷³. Det är intressant att vi finner en exakt motsvarighet till detta flodnamn i övre Dneprs avrinningsområde: Литиж, en högra biflod till Usozja, en vänsterbiflod till Nerusa, en vänsterbiflod till Desna⁷⁴, med ei i roten och, tycks det, samma suffix (-иж- från balt. *-īž- eller *-ēj-), som det kuriska Leītža (från *Lēit-īž-ā; beträffande suffixet, jfr lit. Gum-yža, och beträffande dess accent lett. Lētži⁷⁵). Vattendragsnamn är oftast bildningar från äldre tid; därför är det knappast lämpligt att behandla dessa baltiska flodnamn isolerade från andra namn med liknande rot, såsom exempelvis Лит (med varianterna Лить, Литка), en högra biflod till floden Gorskij Tikitj, en högra biflod till Sinjucha och en vänsterbiflod till Södra Bug, som förekommer söder om Pripet. Лит (Лить, Литка) jämförs med Leitha av pannoniskt (illyriskt?) ursprung, en flod på gränsen mellan Niederösterreich och Ungern, samt med fornhögtyska Līt-aha, och betraktas därför som en indoeuropeisk relikt på slavisk mark. Med antagandet att den ursprungliga betydelsen var ”lerig, gyttjig (flod)” (jfr det ungerska namnet på Leitha, Sárvíz, dvs. ”lerig flod”), knyts dessa vattendragsnamn etymologiskt till preuss. laydis ”lera”, alb. leth ”våt lera”. Till bildningarna i denna hydronymi, av gammaleuropeiskt men indoeuropeiskt ursprung, förs även lit. Leitā⁷⁶. Det är självklart att hit hör inte bara Leitūs, Leītupalis, Leītė, Leītālė, Leīta 1542, utan också lett. Lētža, Leītža och ry. Литиж. Denna förklaring, även om den är välgrundad, behöver dock preciseras något.

Ur preuss. laydis ”lera” som etymon har preuss. Layde och lit. Lai̇dė, en flod, Pampėnai, en högra biflod till Ister⁷⁷, utvecklats. Lit. *liesas ”lera” < *leisas; rotvokalväxlingen hänger samman med preuss. layso ”lerjord, lerig plats”⁷⁸ och kan återspeglas i Liesūkas,

⁷¹ E n d z e l ī n s J. Latvijas PSR vietvārdi 1(2), Rīgā, 1961, 304.

⁷² E n d z e l ī n s J. Anteckningar om ”Lettlands ortnamn”. — Filologu biedrības raksti 6, 1926, 7—8 (härefter — FBR) (= E n d z e l ī n s J. Darbu izlase 3(1), Rīgā, 1979, 431).

⁷³ H a u z e n b e r g a E. Ko vietu vārdi dod latviešu valodas fonētikai? — FBR 12, 1932, 126.

⁷⁴ T o p o r o v B. H. и Т р у б а ч е в О. H. Лингвистический анализ гидронимов Верхнего Поднепровья, Москва, 1962, 192.

⁷⁵ H a u z e n b e r g a E. Op. cit., 126.

⁷⁶ Т р у б а ч е в О.Н. Названия рек правобережной Украины, Москва, 1968, 219, 256 (su literatūra).

⁷⁷ V a n a g a s A. Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas, 177.

⁷⁸ T o p o r o v B.H. Друсский язык. Словарь L, Москва, 1990, 41.

66

flod, Šilalė. På liknande sätt skulle de nyss nämnda hydronymerna med roten Liet- tyda på att det funnits balt. *leita- ”lera”, besläktat med lit. laitas, vars betydelse numera är ”en klump av lera, deg, kåda eller något annat, med vilken man vattnar eller bestryker något”, LKŽ VII 72, men tidigare var ”en lerklump (med vilken man täpper till hålen i tröskgolvet och ugnen)”, Būga RR, 2, 263, alltså samma som pr. laydis ”lera”. Den verbala basen för dessa lerbeteckningar är verbet lėti (-ja, lėja, -jo) ”bestryka med något, smeta...”. Som man kan se har verbet två accenttyper; på samma sätt förhåller sig även flodnamnen — litauisk cirkumflex, lettisk akut.

De nämnda hydronymerna med roten *Leit- skiljer sig från sitt appellativ (lit. laitas) genom rotvokalerna. Detta är emellertid en regelbunden ablaut i rotvokalismen hos ord med gemensam rot, jfr exempelvis daigšlus: deigšlus ”som gror väl”, gaidas: geidas ”önskan, nyck”, gainys ”käpp för att slå ripkor”: geinys ”krökt käpp för att slå ripkor”, klaišas ”halt”: kleišas ”som har krokiga ben”, šeivà: šaivà, šeimà: lett. sàime.

Som nämnts ändrade K. Kuzavinis senare sin uppfattning om strukturen och ursprunget till *Lietava — han ansåg inte längre att namnet härstammade från appellativet *lietava ”den som svämmar över (flod)”, utan menade att det var ett sammansatt ord, bildat av participet *lieta och substantivet *ava, som fordom betydde ”flod, källa” (se ovan).

K. Kuzavinis rekonstruktion *lieta ava är tyvärr ofullständig — genus för *ava ”flod, källa” anges inte. Men det är knappast möjligt att fastställa. I indoeuropeiska språk är ord med denna rot och betydelse belagda som ved. avāni- fem. ”flodbädd, flod, ström”, avatá- mask. ”källa” (< *au̯n-tó- s), lett. avùots ”källa” (= balt.*avántas Būga RR III 889). Att litauiskan också haft en motsvarighet framgår tydligen av det forntida namnet på en flod och ort i östra Litauen, Avantà, ryska Ованта (nu Aluntà från *Avuntà)⁷⁹. Men *ava ”flod, källa” är inte belagt. Därför är det mycket riskabelt att rekonstruera *Lieta ava eller att i sådana flodnamn som exempelvis Artavà, Asavà, Bikavà söka appellativet *ava ”flod, källa”⁸⁰. Även denna rekonstruktion av K. Kuzavinis visar det. Vad är detta — en ordgrupp bestående av neutrum- eller femininumord? Att något inte är belagt betyder ingalunda att en viss form eller lexem inte kan ha existerat tidigare. Det kan mycket väl vara så att, som man antar⁸¹, vårt flodnamn Ovà (ack. Ōvą), Lekėčiai, en vänsterbiflod till Nemunas (< *Avā), har samma rot som dessa ord. Namnet uppstod dock inte ur *ava till följd av slaviska språks påverkan, utan som en form med en förlängd vokalgrad som allomorf till roten *au- (av-) (*aų-ā). Om en sådan etymologisk tolkning av Ovà är riktig, skulle de baltiska språkuppgifterna snarare tala för att appellativet *avā/*āvā ”flod, källa” hade femininum (men inte neutrum *avo/*āvo) (beträffande genus, jfr även lett. Āvas ”bondgård”, Babīte). I så fall måste konstruktionen ha varit *lietā avā; när de båda leden smälte samman borde den ha blivit *lietāvā, numera *lietova (med o

79 B ū g a K. RR 3, 511, 845, 889.

80 ”Jag skulle inte tro att flodnamnen — Daũgava, Ābava, Bārtava etc. — är sammansatta och att deras -ava skulle betyda ”flod”, — B ū g a K. RR 3, 845.”

81 K r a h e H. Unsere ältesten Flußnamen, Wiesbaden, 1964, 43; V a n a g a s A. Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas, 235.

67

från ã).

Det innebär alltså att härledningen av *Lietava (från Lietáu-ka/Letaú-ka) ur en ordgrupp är omöjlig.

Mellan Neris och Šventoji rinner två bäckar med samma namn upp i kärret Lietaukos raistas (enligt ryska kartor från slutet av 1800-talet). Den större, 11 km lång, rinner förbi byarna Keižionys, Karveliškės, Pereložai och Vyšniālaukis och mynnar från höger i Neris vid Aŕnotiškiai (ovanför Šventojis mynning). ”Lietuvos upių kadastras” anger namnet som Letavą⁸², medan ”Lietuvos upių ir ežerų vardynas” kallar den Lietáuka och tillägger den alternativa formen Liėtauką⁸³. Den mindre bäcken, omkring 3 km lång, rinner upp i kärret norr om Pereložai och mynnar från höger i Lietauka. Den kallas Lietāvóčka⁸⁴.

För att på ett adekvat sätt förklara hur denna mikrotoponym uppkom — både kärrets och bäckarnas namn — är den autentiska information som K. Kuzavinis samlade in av stor betydelse. K. Kuzavinis skriver: ”Efter att ha färdats runt i trakten kring floden och frågat många invånare längs floden på plats fick jag veta att denna flod numera i folkspråket kallas så här: L e t á u k a eller L e t ā v k a (längs hela floden) och L i t ā v k a (av några äldre ryska invånare i byn Pereložai).” Och han tillägger genast: ”Alla tre varianterna av flodnamnet är dialekthybrider, som först måste bearbetas lingvistiskt”⁸⁵. Det bör sägas att dessa tre varianter av flodnamnet, som behöver lingvistisk bearbetning, inte bara är hybrider av dialekter utan även av språk, och ett resultat av tvåspråkighet.

Med stöd av egna och andra forskares (t.ex. M. Vasmer) iakttagelser fastställde H. Lowmiański att större floder i allmänhet inte får sina namn från etniska grupper. Större etniska grupper namnger inte topografiska objekt i det område där de bor efter sig själva. Mindre floder får däremot ofta namn med etniskt ursprung.⁸⁶ Vad som avses här framgår av de intressanta exempel som H. Lowmiański ger. Bäcken (rivulus) Szwed, omnämnd i ett dokument från 1724 vid Slugocino, uppstod efter nordiska kriget och kan på ett eller annat sätt ha samband med den svenska invasionen. Nära Kuznica rinner bäcken Litwinka ut i Sidra (Siderka, Sidranka), en vänsterbiflod till Biebrza; namnet kommer från Litauen eller litauer (lietuves)⁸⁷.

Namnen på kärret mellan Neris och Šventoji och de namnlösa bäckar som rinner upp där tycks ha givits av ryska nybyggare, av vilka de flesta flydde till Litauen och Livland från guvernementet Vitebsk från början av 1600-talet, och i synnerhet efter kyrkoreformen 1667, då förföljelsen av ortodoxa gammaltroende inleddes⁸⁸.

⁸² Lasinskas M., Macevičius J. och Jablonskis J. Lietuvos TSR upių kadastras 1, Vilnius, 1959, 179.

⁸³Förteckning över namn på Litauens floder och sjöar, 92.

⁸⁴ Kudaba Č. Hur hittar man en litauisk bäck? — Mokslas ir gyvenimas 8, 1978, 36; V. Vanagas A. Lietuvos TSR hidronimų dar yba, 185.

⁸⁵ Kuzavinis K. Ursprunget till Litauens namn, 9.

⁸⁶ Lowmiański H. Początki Polski 1, Warszawa, 1963, 253, 255.

⁸⁷ Lowmiański H. Op. cit., 254. Plg. Słownik Geograficzny 10, Warszawa, 1889, 482.

⁸⁸ Se närmare Karaliūnas S. Republikos lingvosocialinės situacijos

68

På belarusiska benämns en litauisk kvinna med två ord — limbinka och limoyka. Liksom limbinka är femininformen av substantivet limbin, liubin, är limoyka femininformen av etnonymen limovec⁸⁹. I vårt fall väcker emellertid appellativ, som forskare anser ha uppkommit genom avetnonymisering av benämningen på en litauer och en litauisk kvinna, större intresse. Här följer några tydligare exempel. I västbelarusiska dialekter (Grodno oblast) kallas en lång höstack limoyka. Att detta sannolikt är en metaforisk överföring av limoyka ’litauisk kvinna’ tycks framgå av det faktum att ordet лимбин används i ryska dialekter kring Tver och Novgorod om en lång, smal havrekärve (till skillnad från en rund kon) (jfr ryska dial. лимбин ’litauer’)⁹⁰. En sådan tolkning stöds av ляшок ’en gubbe på 10 fot’, belagt i belarusiska Polesien och härlett från etnonymen лях ’polack’⁹¹. På liknande sätt anses även ukr. dial. лимовка ha uppkommit: ’en maträtt av torkad fisk, bakad i deg med kött och lök’⁹². Motsvarighet till den är лимовка, som används i västra delen av Brjansk oblast om ’en maträtt av vete- eller ärtmjöl blandat med vatten, fylld med surkål, lodda eller plommon och stekt i en stekpanna i ugnen’⁹³. Mindre tydliga är belarus. лимойка ’en sorts lie’ och ryska dial. лимовка ’lie med långt (rakt) skaft’, även om forskare också misstänker att de är av litauiskt ursprung⁹⁴. Dels används sådana liar nämligen långt från den belarusiska regionen — i norra Ryssland och Sibirien; dels antas de omtalade liar ha tillverkats av gjutstål⁹⁵; jfr ryska dial. лимка//лумка ’en platt bit bly eller gjuten metall...’, лумаше ’öppning genom vilken smält metall gjuts’, ямая изба ’stuga byggd av utspädd lera som gjuts i träformar’⁹⁶.

Dessa uppgifter visar att det tidigare fanns ett levande ord лимовка i västbelarusiska (och inte bara där), ryska och delvis även ukrainska dialekter; ordet härrörde från benämningen på en litauisk kvinna respektive en litauer. A. Nepokupnas redogörelse innehåller intressanta fakta om ukrainsk språkhistoria i detta avseende. I historiska dokument från 1600-talet fann han efternamnet Лимовка belagt flera gånger; vid ett tillfälle trängde det till och med undan efternamnet Лимовенко. Eftersom detta är ett mansnamn drar författaren med rätta slutsatsen att appellativet лимовка var levande i 1600-talets ukrainska. Det bildades med suffixet -ka

karakteristisk — LKK 23, 23 (med litteraturhänvisningar).

⁸⁹ Слоўнік беларускай гаворкі паўночна-заходняй Беларусі яе пагранічча 2 (Д—Л), Мінск, 1980, 661—662 (toliau — СБГ).

⁹⁰ Словарь русских народных говоров 17, Ленинград, 1981, 71 (toliau — СРНГ).

⁹¹ Этымалагічны слоўнік беларускай мовы 6, Мінск, 1990, 12 (toliau — ЭСБМ).

⁹² Непокупный А. П. Балто-севернославянские языковые связи, Киев, 1976, 115.

⁹³ СРНГ 17, 73.

⁹⁴ Фасмер М. ЭСРЯ 2, 502; Непокупный А. Указ. соч., 155—6; ЭСБМ 6, 12.

⁹⁵ Попова Н. В. Ареалы и этимология двух слов с прозрачной внутренней формой. — Ареальные исследования в языкознании и этнографии, Ленинград, 1975, 81.

⁹⁶ СРНГ 17, 72—73.

69

från stammen лито́во- (jfr. лито́вец, лито́вский) på samma sätt som till exempel efternamnet Краковка från Краков⁹⁷.

Med ordet лито́вка kallade de sannolikt också träsket och de namnlösa små bäckar som rinner därifrån mellan Neris och Šventoji, de ryssar som flyttade hit på 1600-talet. Att det sannolikt var så visar ytterligare en omständighet. Sociolingvistiska undersökningar har visat att slavifieringen av Vilniusområdet, till exempel bruket av polska, gick via belarusiska; med andra ord övertog de litauiska bönderna och småstadsborna först belarusiskan⁹⁸. Därför är det troligt att även belarusiska gav namn åt vissa topografiska småobjekt. Till exempel kan Letówka, en bäck i Vilnius distrikt, 75 verst från Vilnius⁹⁹, ha uppkommit genom att belarusisktalande döpte den efter en litauisk kvinna (eller litauer). Intressant nog har Lietauka, förutom Litávka, också namnvarianten Letávka. Eftersom dessa flodnamn och deras varianter sannolikt är en följd av slaviska språk – belarusisk och rysk – kan man tänka sig att det i de belarusiska dialekterna, vid sidan av benämningarna på en litauer лімвя́к, ліўя́к, också finns varianten леўя́к (med vokalen e)¹⁰⁰.

I tvåspråkiga personers mun – och nästan alla invånare i området är tvåspråkiga – förvandlades Лито́вка, Лето́вка under inflytande av litauiskan till Litávka/Letávka (den slaviska vokalen o återges i litauiskan med den korta vokalen a) och sedan, med den regelbundna litauiska diftongen, till Lietáuka. I enspråkiga litauers tal, där man uppfattade att det trots allt handlade om Litauen och en litauisk kvinna (eller litauer), kan dessa flodnamns stam ha anpassats till etnonymen – då skulle former med stamdiftongen Lietáuka, Liėtauka, Lietávočka ha uppstått, förutsatt att de är belägg från levande språkbruk (och inte former som upptecknare eller ordboksredaktörer återställt till standardspråket, såsom exempelvis skedde med Letava). Att namnen har litauiserats framgår av att Lietávočka i dialekt uttalas Letaukėlė¹⁰¹. Härav framgår också att lokalbefolkningens språk har formen Letavočka med stamvokalen e (medan Lietávočka redan har återställts till standardspråket).

Det gjordes ännu ett försök att härleda namnet Litauen från slaviska former. Med stöd av historiska dokument – Sigismund Augusts privilegiebrev från 1569, en handling från Ukmergės slottsrätt från 1597 med mera – fastställde A. Dubonis att det under andra hälften av 1500-talet fanns ett vaitija (fogdedistrikt) underordnat Anykščiai äldsteskap, som i dessa handlingar kallades än воитовство Летувьское, än wójtowstwo Lijietowskie. Därav drog han den felaktiga slutsatsen att detta fogdedistrikt på litauiska kallades Lietuvos eller Lietuvos vaitija, eftersom leitis/laitis enligt honom skulle vara den gamla benämningen på en litauer och det inte skulle finnas någon skillnad mellan termerna leitis/laitis och Lietuva¹⁰². Handlings-

⁹⁷ Непокупный А.П. Baltisk-nordslaviska språkkontakter, 158—159.

Vidugiris A. Kalbų sąveikos klausimu. — Dubingiai, Vilnius, 1971, 235—253; to paties, Dėl kalbų kontaktavimo pietryčių Lietuvoje. — LKK 23, 1983, 46—58.

⁹⁹ Słownik Geograficzny 4, 1883, 846. Jfr. Būga K. RR 1, 457; 3, 629.

¹⁰⁰ СБГ 2, 647, 662; ЭСБМ 6, 12.

¹⁰¹ Kuzavinis K. Litauiska flodnamn med stammen lie- (lei-), 136.

¹⁰² Dubonis A. Lietuvos vaitystė. — Lituanistica 2, 1990, 97—102; samma författare, Lietuvos didžiojo kunigaikščio dvarų leičiai. — Lituanistica 1(9), 1992, 8.

70

Således är sådana varianter av den omtalade vojvodskapets namn belagda: у воитовъстве Летувьском (akt från 1569)¹⁰³, we wójtowstwie Liejtowskim (akt från 1597)¹⁰⁴, у воитовстве Левътевскомъ (akt från 1569), въ воитовстве Лоитевскомъ (akt från 1599)¹⁰⁵. Härav framgår för det första att Летувьском i 1569 års akt är felstavat och bör korrigeras till Ле[и]тувьском. För det andra hade namnet två slaviska suffix; med andra ord är -овьское, -owskie samma suffix som -евское, -ewskie. Dessutom förekommer Летувьском i 1569 års akt i dialektal form, eftersom den betonade vokalen o i de vitryska dialekterna på många håll uttalas som y (t.ex. вуз, вул, двур)¹⁰⁶. Adjektivets Ле[и]товьское-suffix -овьское är detsamma som i det uttryck земли пустовьские, som förekommer i många domstolsakter. Det är inte svårt att heller besvara frågan varför det slaviska aktspråk som användes i Litauen behövde två suffix när adjektiv bildades av namnet på lečiai (laičiai): valet av dem berodde på om ordets slutljud var en hård eller mjuk konsonant, jfr лейтъ, лейть ”en arbetare i en herrgård” (början av 1400-talet)¹⁰⁷. Följaktligen går det inte på något sätt att rekonstruera *Leitava, än mindre Lietuva, utifrån de slaviska formerna av namnet på Lečiai-vojvodskapet. Trots den misslyckade och i många avseenden felaktiga argumentationen kan den unge historikerns tanke vara riktig: att namnet Litauen och benämningen leitis/laitis på den institution som omfattade bönder som skötte härskarens hästar är besläktade till sitt ursprung. Historikernas uppgift är att fastställa vilka dessa lečiai (laičiai) var och hur de skilde sig från andra kategorier av bönder, som i akterna kallas конюхи (jfr namnet Kaniūkai, som bärs av många byar i Litauen) och конокормцы.

2. Litauens namn och dess betydelser i de (östliga) slaviska språken och kulturen. Kronologiska frågor

En ny förståelse av namnet Litauens ursprung och andra drag i dess utveckling börjar framträda när man undersöker och försöker förklara de till synes gåtfulla fakta som på ett eller annat sätt har samband med Litauen och dess namn. Man kan hävda att ingen hypotes om namnet Litauens ursprung är välgrundad om den inte förklarar dessa fakta på ett adekvat sätt eller rentav helt bortser från dem. Dessa fakta är av två slag — kulturella och historievetenskapliga. Märkligast är dock att båda slagen av fakta kommer från våra östliga grannar, slaverna.

Bland sådana gåtfulla fakta från de östslaviska kulturerna, som har samband med namnet Litauen, bör först nämnas att Литва i ukrainska folkvisor betecknar en skara unga män som anfaller och rövar bort flickor. En av dessa visor, som börjar med raden Гайхала Литва ”Litauen anföll”, från Rivne oblasts Vladi-

Dubonis A. Den litauiska staten, 100 (not 1).¹⁰³

Dubonis A. Op. cit., 101.¹⁰⁴

Dubonis A. Leičiai i den litauiske storfurstens hov, 10, 18 (not 56).¹⁰⁵

¹⁰⁶ Блінава Э., Мяцельская Е. Беларуская дыялекталогія, Мінск, 1969, 31.

¹⁰⁷ ЭСБМ 5, Мінск, 1989, 280.

71

I byn Stara Rafalovka i Miroco-distriktet, där en del kallas Литва, antecknade Anatolij Nepokupnas 1969¹⁰⁸. Sånger med detta motiv är kända i området med nordukrainska dialekter — i Ukrainas Polesien, liksom enstaka sånger söder om Polesien — i Volynien och Podolien. Ukrainska folklorister kände redan för hundra år sedan till att sånger där Litauen förekommer är bröllopssånger. Det finns bröllopssånger där Литва kallas brudgummens följe. I sådana sånger återspeglas tydligen en arkaisk äktenskapsform — bröllop genom brudrov, då bortförandet av bruden åtföljdes av en strid mellan två parter, exempelvis två släkter¹⁰⁹. I detta sammanhang är rimmet Литва — битва (Litva — strid) ingen tillfällighet, till exempel i den nämnda sången: Наїхала Литва/Буде між нами битва — ”Litauen har anfallit oss/Det blir strid mellan oss här”. Följaktligen återspeglas stridslekar tydligt i ukrainska folkliga bröllopssånger som ett inslag i bröllopssederna, och Литва tycks koda för дружина, brudgummens följe som en skara krigare¹¹⁰. Det väcker också stort intresse att Литва — битва rimmar även i dumasånger — vardagliga kosacksånger, där Litauen framträder som ”landet med hundra små hästar”¹¹¹, sedan gammalt känt för sina hästar.

Lägg på minnet bilden av Litauen som tecknas i ukrainska folkvisor — vi kommer att återvända till den! De ryska bylinorna — historiska sånger — bevarade minnet av Vladimir av Kiev i 800 eller 900 år. Den ukrainska bröllopssångernas bild av Litauen kan vara ungefär lika gammal¹¹². Varför hände det att namnet på vårt land kom att beteckna kulturella inslag och blev en term för bröllopsseder? Under vilka historiska och sociala omständigheter skedde detta?

Svaret på dessa frågor bör man nog börja söka hos samma östliga grannar — belarusierna och ryssarna. I den statliga, allmännationella kommunikationens och interaktionens sfär betyder Литва förstås en stat, ett land, ett område. Men i talspråket används vårt folkbenämningsnamn på ett särskilt sätt. I de östslaviska dialektområdena betecknar etnonymen литвины (литвяки, литва, литовцы) den lokala befolkningen i vissa distrikt — belarusier, ryssar och ukrainare. Exempelvis kallar invånarna i Moskvaområdet ryssar som bor västerut för литва. Längre söderut kallar ukrainare belarusier, liksom en del nordukrainare, för litviner. Invånarna i den nordöstra delen av Volynien (Ukraina) och i angränsande distrikt i Brestområdet (Belarus) betraktar de belarusier som bor norrut — talarna av de huvudsakliga belarusiska dialekterna i Brest–Pinsk — som litviner. Dessa kallar i sin tur talarna av de nordliga dialekterna i Jaselda och Brest för öknamnet litviner, liksom

¹⁰⁸ Nepokupnas A. Baltai slavų giminaičiai, Vilnius, 1983, 38.

¹⁰⁹ Om bröllop genom brudrov i litauisk kultur, se Baldauskas J. Pirktinės vestuvės. — Mūsų tautosaka 10, Kaunas, 1935, 3—123.

¹¹⁰ Непокупный А. П. — Общая лексика германских и балто-славянских языков, Киев, 1989, 67.

¹¹¹ Nepokupnas A. Baltiska slaviska släktingar, 39—41.

¹¹² När det gäller bevarandet av den historiska traditionen i vanliga människors (landsbygdsbefolkningens) minne är en berättelse av stort intresse. Den skrevs 1887 ned av M. Davainis-Silvestravičius i byn Pabebirviai (Raseiniai län, Girkalnis församling) efter bonden Kiklikis och återspeglar personer och händelser som tycks höra till 1000- eller 1100-talet; se Giedro iš M. The Rulers of Thirteenth Century Lithuania: the Theory of Anglo-Saxon Origins. — Lituanistica 2(18), 1994, 3—20.

72

liksom företrädarna för dialekterna i Gardinas-Baranavičiai-området och så vidare. Kort sagt går användningen av etnonymerna литвйны (литвя́ки, литва́, лито́вцы) i nordlig och nordvästlig riktning¹¹³, det vill säga i riktning mot Storfurstendömet Litauen, de slaviska områden som tillhörde det och det etnografiska Litauen. Det är sedan länge känt att dessa etnonymer på 1500- och 1600-talen betecknade inte bara de egentliga litauerna, invånarna i det etnografiska Litauen, utan även de slaviska invånarna i Storfurstendömet Litauen. Men etnonymerna литвйны (литвя́ки, литва́, лито́вцы) och Литва som namn på ett land och territorium förknippas ändå främst med nordvästra Belarus¹¹⁴.

I sammanhanget bör också följande fall nämnas: i J. Gutslaffs estniska grammatik, utgiven i Tartu 1648, översätts det tyska ordet Pole ”polack” med Leitte. I själva verket Leitte är den estniska benämningen på en litauer, hämtad från lettiskan (leitis ”litauer”). Södra Estland stod nämligen under polskt styre 1561–1625 (officiellt till 1629), och de polska delarna av Livland var då administrativt och kulturellt nära knutna till Litauen, framför allt till Vilnius. Det är förståeligt varför ester kunde kalla litauer och polacker med samma ord¹¹⁵.

Forskarna har dragit en slutsats värd att uppmärksamma: med få undantag är etnonymerna литвйны (литвя́ки, литва́, лито́вцы) inte autonymer bland den östslaviska befolkningen, det vill säga folkbenämningar som de själva skulle använda om sig¹¹⁶. Denna slutsats bekräftas av de särpräglade betydelser som литва́ har i ryska dialekter. I de ryska dialekterna kring Onega används литва́ i den unika betydelsen ”folk, nationalitet”. I dialekterna i Tomskområdet betyder литва́ den icke-ryska lokalbefolkningen, till exempel Чудь называли остяками и литвой — ”Tjuderna kallades ostjaker och litauer”. I trakten kring Tula kallas även bönder som kommit från en grannby för att slå hö med det nedsättande литва́: ”Vanligen är det bönder från grannbyn Voskresenskoje, lokala ryssar; byn ligger 3 km bort på samma västra strand av Upa som byn Selino. Invånarna i Selino ropar över floden till höslåtterfolket: Эй, литва́ поганая! I alla andra avseenden är förhållandet till invånarna i Voskresenskoje vänskapligt”¹¹⁷.

När man tolkar detta vittnesmål från ryska etnografer bör man ha i åtanke att flodnamnet Упа är av litauiskt (baltiskt) ursprung och att uttrycket литва поганая i ryska krönikor betydde ”det hedniska Litauen” och, tillsammans med литва безбожная, var en omtyckt nedsättande beteckning på Litauen. Ett annat nedsättande uttryck i trakten kring Tula är литовские люди¹¹⁸. Arkeologiska, lingvistiska och historiska uppgifter visar att balter kan ha bott i Övre Volga- och Okaområdets flodbäcken

¹¹³ Nepokupnas A.P. Balto-nordslaviska språkförbindelser, 154; СБГ 2, 661—662; Klimčuk F.D. Den östslaviska etnonymen ”litviner”. — Tartu-baltistikkonferensen den 9–12 oktober 1985. Sammandrag av föredrag, Vilnius, 1985, 168—169.

¹¹⁴ Klimčuk F.D. A.a., 169.

¹¹⁵ Ariste P. Hur esten benämner Litauen och litauer. — Baltistica 3, 1967, 205.

¹¹⁶ Klimčuk F.D. A.a., 169.

¹¹⁷ СРНГ 17, 71.

¹¹⁸ СРНГ 17, 73.

73

att bevara sin kultur, och på vissa håll kanske även sitt språk, fram till 1100-talet, och att perioden av baltisk-rysk tvåspråkighet enligt V. Toporov inte helt kan uteslutas¹¹⁹.

I Onegaområdet betyder литва dessutom polacker och kosacker som under oroligheternas och upprorens tid härjade i de norra delarna av Ryssland. I Novgorods dialekter användes uttrycket литва была när man talade om inbördeskrigen i början av 1600-talet och den svenska interventionen¹²⁰.

En översikt över särdragen i bruket av litauiska etnonymer i det levande östslaviska språket och deras betydelser visar att dessa etnonymer för det första inte är autonoma för den östslaviska befolkningen, för det andra har литва inte en regional eller territoriell betydelse utan en kollektiv betydelse, det vill säga betecknar en skara, en grupp människor, och för det tredje är литва synonymt med etnonymerna литвины, литвяки, литовцы, som har pluralform, och är ett appellativ (inte ett egennamn). Om appellativet литва uppstod genom avetnonymisering av folkbenämningen Литва eller om det här rör sig om en bevarad äldre, före-etnonymisk form är en fråga som ännu måste besvaras.

I handlingar från den litauiska staten från 1400- och 1500-talen kallas bönder som flyttat från Litauen till ryska områden för литва¹²¹.

Den bild av Litauen som framträder i ryska krönikor skiljer sig föga från den som den levande östslaviska talspråkliga traditionen ger. För att förvissa oss om att Литва i de ryska krönikorna inte bara betyder ett område, ett land (страна), utan även människor, litauer (народ, литовцы), räcker det att se i innehållsförteckningarna till banden i ”Полного русу метраў rinkinio”. För säkerhets skull kan vi hämta några årtalsanteckningar ur ”Новгородская первая летопись младшего извода” (första hälften av 1200-talet), där det tydligt framgår att det handlar om människor (inte om ett område eller territorium): 1183: На ту же зиму бишася плесковици с Литвою, и много ся пакости изьдья плесковицемъ¹²². — ”Den vintern stred pskovborna med litauerna, och dessa tillfogade pskovborna mycket skada”. 1204: В то же лѣто побѣдиша Олговици Литву и избиша их 7 сот да тысячу¹²³. — ”Det året besegrade Olgovitjerna litauerna och dödade 1 700 av dem”. 1213: В Петрово говѣние изъиха[?] Литва безбожная... и много створиша зла и отъидоша¹²⁴. — ”Under Petrusfastan drog de gudlösa litauerna in... och ställde till med mycket ont och drog sedan bort”. ”Новгородская первая летопись старшего извода” (1200–1300-talet) berättar att 300 litauer med hustrur och barn flydde till Pskov år 1265 efter Mindaugas död, under en tid av oro: Тогда же вѣтъгоша Литвы въ Плесковъ съ 300 с женами и с дѣтьми, и крестил я князь Святъслав¹²⁵.

¹¹⁹ Топоров В.Н. Древняя Москва в балтийской перспективе. — Балто-славянские исследования, Москва, 1982, 3—27.

¹²⁰ SRNG 17, 71.

¹²¹ Леонтович Ф. Акты литовской метрики 1, вып. 2, Варшава, 1897, XIII (rodyklės).

¹²² Новгородская первая летопись старшего и младшего изводов, Москва-Ленинград, 1950, 227.

¹²³ A.a., 246.

¹²⁴ A.a., 250.

¹²⁵ A.a., 85, 314.

74

I ett av 1200-talets vackraste verk inom rysk skönlitteratur, ”Слово о погибели Русской земли”, där man inte sparar på hyperbolerna för att framhäva Kievfursten Vladimir Monomachs storhet och världsberömmelse, berättas bland annat att i Vladimir Monomachs namn Половьци дети своя полошаху в колыбели, а Литва из болота на светлъе выникываху, а Угры твердяху каменьи городы железными вороты, абы на них Володимеръ великий тамо не взъехал¹²⁶ — ”Polovtserna skrämde sina barn i vaggan, litauerna vågade sig inte ut ur träsken, och ungrarna befäste sina städer av sten med järnportar, så att den store Vladimir inte skulle rida in där”. Det är förstås bara människor som kunde låta bli att komma ut ur träsken!

Föreställningen att Литва — det vill säga människor, litauerna, som en viss helhet — är så stark hos de ryska krönikornas författare och sammanställare att den får ett språkligt uttryck; jfr. Литва взяли Одуевъ¹²⁷ — ”Litauerna intog Odujev”. ТоежезимыЛитваволостиТфѣрьскииимали¹²⁸ — ”Den vintern hade litauerna intagit Tvers distrikt”. Того же лѣта Литва взяли Коршевъ¹²⁹ — ”Det året intog litauerna Korsjev”. Med subjektet Литва används verbet i pluralform!

”Berättelsen om svunna tider” (”Повесть временных лет”), den så kallade Nestorkrönikan, är enligt V. Kiparskys ord ”den viktigaste källan till Östeuropas äldsta historia”¹³⁰. ”Berättelsen om svunna tider” har bevarats i flera avskrifter från 1300-talet, men den berättar om händelser på 900- och 800-talen. Grunden för alla avskrifter utgörs av huvudredaktionen, eller protografen, som sammanställdes av munken Nestor (1056—1116) i Kievs Petjerskakloster. Även den så kallade folkakatalogen, sammanställd i slutet av 1000-talet (mellan 1093—1095), ingår. Bland flera andra folk nämns här för första gången även litauerna, och därmed namnet Litauen, i de ryska krönikorna:

Въ Афетовѣже части съдятъ Русь, Чюдь и вси языци: Меря, Мурома, Весь, Мърдва, Заволочская Чюдь, Пърмь, Печера, Ямь, Угра, Литъва, Зимъгола, Кърсь, Лѣтъгола, Либь. Ляхове же и Пруси и Чюдь присѣдять къ морю Варяжьскому¹³¹. — ”I Jafets del bor Rus, tjuderna och alla folk: merer, muromer, veser, mordviner, Zavolotjes tjuder, permier, petjorer, jamer, ugrer, Litauen, zemgaller, kurer, latgaller, liver. Polackerna, preussarna och tjuderna gränsar däremot till Varangiska havet”.

Några sidor längre fram upprepar Nestorkrönikan folkakatalogen, men sammanhanget är något annorlunda:

126 Б е г у н о в Ю. К. Памятник русской литературы XIII века ”Слово о погибели Русской земли”, Москва-Ленинград, 1956, 183—184.

127 Полное собрание русских летописей 4 (Новгородская четвертая летопись), Петроградъ, 1915, col. 405 (toliau — ПСРЛ).

128 ПСРЛ 15 (Рогожский лѣтописецъ), Петроградъ, 1922, col. 72.

129 ПСРЛ 15, col. 75.

130 K i p a r s k y V. Finnougrier und Slaven zu Anfang der historischen Zeit. — Ural-Altaische Jahrbücher 42, Wiesbaden, 1970, 1.

131 Ш а х м а т о в ъ А. А. Повѣсть временныхъ лѣтъ, Петроградъ, 1916, 3—4.

75

А се суть инии языци, иже дань дают Руси: Чюдь, Меря, Весь, Мурома, Черемись, Мърдва, Пърмь, Печера, Ямь, Литъва, Зимьгола, Кърсь, Норома, Либь; си суть свои языкъ имуще, отъ колѣна Афетова, иже живуть на сѣтранѣхъ полунощныхъ¹³². — ”Och här är andra folk som betalar tribut till Rus: tjuder, merer, vepsar, muromer, cheremiser, mordviner, permier, petjorer, jamer, Litauen, semgaller, kurer, noromer, liver; dessa har sina egna språk, tillhör Jafets ätt och bor i de nordliga länderna”.

Dessa vittnesmål från den viktigaste källan till Östeuropas äldsta historia kan vid första anblicken verka fragmentariska och knapphändiga, men deras vetenskapliga och historiska betydelse är så stor att det bedömdes nödvändigt att återge dem i sin helhet här. Se bara på den fråga som intresserar oss: i den avskrift som citeras och filologiskt bearbetats med A. Sjachmatovs juvelerarprecision finns en unik form av namnet på vårt land, Литъва, som sammanfaller med den form som används i dag Lietuva. Andra avskrifter av ”Berättelsen om förgångna tider” har Литва¹³³, alltså en form utan т, eller den ultrakorta ь. Hur förhåller sig ändå dessa former historiskt till varandra, och hur ska de kronologiskt placeras?

I de kyrkoslaviska skriftminnen som bevarats i avskrifter från så tidigt som andra hälften av 900-talet blandas jer-tecknen ъ och ь ofta ihop; ännu oftare utelämnas de i vissa positioner, och när de väl skrivs ut tycks det bara ske genom att man följer äldre texter. Detta är början på de ultrakorta vokalernas bortfall — inte början på ett gemenslaviskt fenomen, utan på en enhetlig process som kännetecknar östslaverna¹³⁴. Hos väst- och sydslaverna började denna process ett århundrade tidigare. Redan år 828 återfinns i Sancti Canuti-annalerna den västslaviska formen chneze i stället för sl.* knędzъ ”furste”¹³⁵. I slutet av 1000-talet och början av 1100-talet, då Nestor i Kievs grottkloster sammanställde och redigerade protografen till ”Berättelsen om förgångna tider”, hade bortfallet av jer-vokaler kommit så långt att de inte längre kunde markeras i obetonad ställning. Och vad ska man då säga om avskrifter från 1300-talet och senare! Men med äldre texter som förebild skrev Nestor ändå folkens namn i katalogen med jer-tecken. Det är känt att Nestor använde en äldre krönika, som A. Sjachmatov kallar den ursprungliga sammanställningen (Начальный свод)¹³⁶, med årtalsanteckningar från och med år 852 (6360). Det är väl inget annat än en efterbildning av äldre skrifter som förklarar det faktum att bland beläggen för Litauens namn i ukrainska historiska dokument från 1352—1389 förekommer även former med jer-tecknet ъ: Литва, Литвы, Литъвы, Litwy, Литву, Литвою, в Литве¹³⁷. Härav framgår att formen Литва har utvecklats ur formen Литъва

¹³² Шахматовъ А. А. Повѣсть временныхъ лѣтъ. 10.

¹³³ ПСРЛ 1 (Лаврентьевская летопись), Москва, 1926, col. 4,11; 2 (Ипатьевская летопись), Москва, 1962, col. 4,8; 38 (Радзивиловская летопись), Ленинград, 1989, col.11, 13, 66; Pomniki dziejowe Polski 1, Warszawa, 1960, 551, 557, 702.

¹³⁴ Kiparsky V. Russische historische Grammatik 1, Heidelberg, 1963. 93; Горшкова К. В., Хабургаев Г. А. Историческая грамматика русского языка, Москва, 1981, 65—67.

¹³⁵ Kiparsky V. Loc. cit.; Бирнбаум Х. Праславянский язык. Достижения и проблемы в его реконструкции, Москва, 1987, 189.

¹³⁶ Шахматов А. А. Указ. соч., XXII.

¹³⁷ Словник староукраїнської мови XIV—XV ст. 1, Київ, 1977, 549.

76

i obetonad position efter att jer fallit bort. Följaktligen kan Литва i Kievrus och andra östslaviska historiska källor på intet sätt återge den litauiska formen * Lietuva, såsom det ibland oöverlagt hävdas i vår vetenskapliga litteratur om frågan. I stark position, det vill säga med betoning, utvecklades de superkorta ь och ъ till normala vokaler e och o. Därför har ryska лито́вец ”litauer” och лито́вский ”litauisk, litauiskt” regelbundet och ljudhistoriskt uppkommit ur de äldre formerna *литъ-вък- och *литъ-вьск-, bildade av den ursprungliga formen Литъва. Ryska лито́вец visar alltså inte att det skulle ha funnits en sidform Lietavà, såsom vissa av våra forskare vill hävda. Den ursprungliga formen Литъва stöds inte bara av ukrainska Литва́, лито́вский och belarusiska Літва́, літов́скі, utan också av polska Litwa, litewski. Den ljudhistoriska utvecklingen här är av samma slag som exempelvis ryska лоб, gen. лба ”panna”, polska łeb, gen. łba ”huvud” vid sidan av fornryska лъбъ ”skalle”, fornkyrkoslaviska лъбъ ”skallar”, eller ryska сон, gen. сна ”sömn”, polska sen, gen. snu jämte fornkyrkoslaviska сънъ. Det är intressant att det slaviska namnet på Litauen, Litva, när det gäller ljudmotsvarigheter uppför sig som om det vore ett eget ord, jfr fornkyrkoslaviska zima: litauiska žiemà, fornkyrkoslaviska iti: litauiska eiti. I själva verket är det lånat från litauiskan. Den regelbundna ljudmotsvarighet som utmärker gemensamma ord som ärvts från äldre tid i slaviska och baltiska språk skulle tyda på att Lietuva kom in i de slaviska språken för länge sedan.

Enligt de senaste forskningsrönen hade de superkorta ь och ъ på 800-talet sannolikt redan ersatt de urindoeuropeiska korta i och u (= litauiska i och u) i hela det slaviska språkområdet. Man antar att de övergick till ь och ъ omkring 700-talet.¹³⁸ Följaktligen måste Lietuva ha kommit in i de slaviska språken före 700-talet. Diftongernas monoftongering anses ha ägt rum i de slaviska språken under 500- och 600-talen.¹³⁹. När detta skedde bland östslaverna framgår av flodnamnen: ryska Лучеса (i övre Dneprs avrinningsområde) och belarusiska Гуя (i Nemunas avrinningsområde). De har bildats av de litauiska namnen Laukesà och Gaujà. Man antar att slaverna kan ha fått dessa namn redan på 400-talet, när de, på sin vandring norrut från söder, spred sig över baltiskt område. Sannolikt övergick au i dessa hydronymer kort därefter till slavisk ū. Men tidpunkten för detta fenomen får vi veta genom ett helt annat hörn av det slaviska språkområdet – det sydliga. Slaverna hade ännu diftongerna ei, ai, eu, au i behåll när de under 300- och 400-talen lånade många ord från gotiskan, jfr gotiska kaupon, kausjan, kaisar, leihwa, gabeins och slaviska kupiti ”köpa”, kusiti ”fresta”, cěsarъ ”kejsare”, lichva ”ränta”, gobino ”rikedomar”. Härav framgår att diftongerna monoftongerades i de slaviska språken under 500- och 600-talen. Det vore logiskt att anta att Lietuva kom in i de slaviska språken tillsammans med flodnamnen Laukesà och Gaujà. Följaktligen lånade slaverna Lietuva=Литъва på 400-talet eller något tidigare. Det råder inget tvivel om att Litauens namn vid den tiden hade formen * Lietuva. Att roten innehöll diftongen ei visas av lettiska leitīs.

Etnonymierna som finns belagda i ”Berättelsen om svunna tider” delas, med avseende på strukturell-grammatisk betydelse, in i två grupper: kollektiva beteckningar och etnonymer uttryckta med den vanliga pluralformen. Gruppen av kollektiva beteckningar omfattar: 1) beteckningar med ändelsen -а (ibland efter en palatal konsonant), till exempel зимъгола/зимигола, лѣтъгола, литъва, меря, мърдва/мордъва,

138 Stieber Z. Zarys gramatyki porównawczej języków słowiańskich, Warszawa, 1979, 28—29; Бирнбаум Х. Праславянский язык. Достижения и проблемы в его реконструкции, 84.

139 Stieber Z. Op. cit., 23—24; Бирнбаум Х. Указ соч., 49.

77

морома/норома/нерома, пещера, угра/югра och 2) beteckningar med ändelsen -ь (< *-i), till exempel весь, корсь, либь, пермь, людь, ямь (i Novgorodkrönikorna även водь, сумь). Till denna grupp ansluter sig också Nestorskrönikans främsta etnonym русь, som används enbart i denna form. Det är lätt att se att alla kollektiva etnonymer, med undantag för русь, är beteckningar på finsk-ugriska och baltiska stammar och folkgrupper. De ställs i motsats till slaviska etnonymer med pluralform, såsom: деревляне, поляне, вятичи, кривичи, дулъби, хървате med flera.¹⁴⁰ Därav drar forskarna slutsatsen att de kollektiva beteckningarna är slaviska återgivningar av de självbenämningar som de finsk-ugriska och baltiska stammarna och folkgrupperna använde om sig själva¹⁴¹. Med andra ord övertog slaverna från dessa stammars och folkgruppers språk både etnonymernas form och deras kollektiva betydelse, jfr exempelvis весь < vepsā, сумь < suomi, ямь < hāme, och sannolikt även русь < finska ruotsi ”svenskar”.

Detsamma gäller etnonymer med ändelsen -a, däribland Литъ- ва/Литва. Följaktligen uppkom såväl den ursprungliga formen *Leituvā som dess kollektiva betydelse – tydligt belagd i det äldsta historiska monumentet från Östeuropa, ”Berättelsen om svunna tider”, liksom betydelsen ”народ, människor (litauer)” i andra ryska krönikor – sannolikt inte i slavisk kultur och språk, utan i forntida litauisk kultur och litauiskan. Omkring 400-talet e.Kr. kom slaverna i kontakt med litauiska folkgrupper och tog sannolikt under de många århundradena av umgänge över det som redan fanns färdigt. Sådan var sannolikt den kollektiva betydelsen av *Leituvā, belagd i Nestorkrönikan, där vårt folks namn i själva verket förekommer inte bara som etnonym, utan även som ett kollektivt appellativ: fornryska литъва ”litauer”¹⁴².

Nu uppstår naturligt frågan i vilken mån en sådan kollektiv betydelse hos *Lietuvā stöds av uppgifterna från litauiskan själv, och om den över huvud taget gör det. Låt oss minnas att, som redan flera gånger nämnts i översikten över tidigare forskning, det vid sidan av Lietuvā också fanns en sidform Lietavā. Vi kan besvara frågan jakande: i dagens litauiska och dess dialekter finns det ett stort antal substantiv med suffixen -uva/-ava som har kollektiv betydelse, jfr:

bernavà ”grupp av unga män, pojkar” Ck, Dgls (LKŽ I 769);

brolavà ”brödraskap, bröder och systrar” Užp, Str, Ds, Dgl, jfr Suvažiavo visa brolava (bröder, brödernas barn, brödernas döttrar med sina män...) Ds (LKŽ I 1069);

broliavà ”brödraskap, bröder och systrar” Dglš (LKŽ I 1069);

broluvà, bról(u)va ”brödraskap, bröder och systrar” Trgn, Ktk (LKŽ I 1072);

kėltuva, keltuvà ”boskapshjord, flock; nötkreatur” Mž, BB, Dsn, Ad, Tvr (LKŽ V 551);

poniavà ”herrskap, många herrar” Dglš (LKŽ X 428);

sesiuvà ”alla systrar” Dglš (LKŽ XII 438);

sesuvà ”systrarnas barn” Trgn, jfr Seserų tai mes tik keturios, o sesu(v)õs jau visas pulkas Trgn (LKŽ XII 457);

140 Хабургаев Г. А. Этнонимия ”Повести временных лет”, Москва, 1979, 167—169.

141 Хабургаев Г. А. Указ. соч., 218.

142 Фасмер М. ЭСРЯ 2, 502.

78

šašavà ”en grupp små barn” Ml (LKŽ XIV 537);

šimtavà ”det tionde decenniet i livet” Lb, jfr. Ana nukaršus, gal jau šimtavõji Lb (LKŽ XIV 822);

šišavà ”grupp, skara (barn)” Vdš, Ml, Prng (LKŽ XIV 915);

šunavà ”en flock hundar, hundpack; ett gäng slynglar, skurkar och uslingar” Švnč, Dv, Tvr, Lbv, Slk, Str (LKŽ XV 354);

šuniavà ”en flock hundar, hundpack; ett gäng slynglar, skurkar och uslingar” Lp, Rtn, Pv, Vv (LKŽ XV 360).

* Lietuvà=литъва ”litauerna” passar betydelsemässigt väl in i denna klass av appellativa kollektivsubstantiv. Denna anknytning väcker i sin tur frågan om vilken grupp, vilken skara människor, alltså vilken ursprunglig social grupp, som betecknades med appellativet * lietuvà = литъва.

3. Litauens namn, dess besläktade former och avledningar

Som framgår av framställningen har ryskans, vitryskans och ukrainskans Литва samt polskans Litwa regelbundet utvecklats ur den äldsta formen, belagd som литъва i Nestorkrönikan (”Berättelsen om svunna tider”). Till uttalet sammanfaller den med Litauens autentiska, nu brukade namn Lietuvà < *Leituva och lånades in av slaverna omkring 400-talet e.Kr. Den i Nestorkrönikan och andra av de äldsta östslaviska skriftminnesmärkena belagda formen Litva (utan jeret ъ) härstammar också från литъва och visar inte på en påstådd litauisk form *Lietva. De första beläggen för Litauens namn i Västeuropas och Centraleuropas historiska källor — i Quedlinburgannalerna år 1009 (in confinio Rusciae et L i t u a e)¹⁴³ och i den ungersk-polska krönikan från 1000-talet (contra L i t u u a m acies movit)¹⁴⁴ — uppvisar, vare sig vi tycker om det eller inte, namnformen med slaviskt ursprung¹⁴⁵ och visar alltså inte heller att litauiska *Lietva skulle ha funnits. Till en början, innan kontakterna med Litauen hade utvecklats särskilt mycket, fick människorna i Central- och Västeuropa information om Litauen huvudsakligen via slaverna.

Estländarna kallar nu Litauen Leedu eller Leedumaa (maa ”land”). Även om stammen Leedu ”Litauen” och leedu ”litauisk, litauiska” är lexikografiskt belagda sent, först på 1700-talet, fanns den i estniska tidigare — detta framgår exempelvis av det faktum att haren (Lapus europaeus), som på baltisk tyska kallades Litauerhase, i mellerstniska dialekter kallas lietujänes (med dialektal diftongering av ē till ie). Därför härleds stammen Leedu, leedu ur lētu eller lētu (+ vokal) och motsvarar exakt Lietuvà eller dess mellanform *Lẹ̄tuvā, vilka estländarna lånade in i början av 1200-talet¹⁴⁶.

Scriptores rerum Prussicarum 1, Leipzig, 1861, 237.

Pomniki dziejowe Polski, wydal A. B i e l o w s k i, Warszawa, 1960, 495.

K a b e l k a J. Baltų filologijos įvadas, 111. Jfr. S a l y s A. Lietuvos vardo kilmė, 696.

Ariste P. Hur estländaren kallar Litauen och litauern. — Baltistica 3, 1967, 205—207.

79

Lyties Lietuvą var väl välbekant för våra nordliga släktingar, letterna. Den återfinns i K. Mülenbachs och J. Endzelīns ordbok (EH I 757) och förekommer i folkvisor, där den har en säregen loc. sing.-form som inte är belagd någon annanstans: Saki, saki, sakulyte/Kuo redzēji Lietuvėj? — ”Säg, säg, lilla näktergal, vad såg du i Litauen?) BW 2617.5. Av stammen Lietuv- har några ortnamn för bosättningar bildats: Lietuvietis² Krimuldą, Lietuvieši Vecgulbene. Varianten Lietuvietis²/Lietvietis² Krimuldą¹⁴⁷ visar att Lietuvietis² har uppkommit ur Lietuvietis² genom synkope av vokalen u, och Lietvieši² Vējavą — ur *Lietuvieši. Följaktligen är *Lietuva inte heller någon form här.

Förutom Lietuvą användes tidigare också den parallella formen Lietavą. Lietavų har ännu kunnat beläggas i det levande litauiska språket, i den litauiska dialekten i Zietela (Grodno oblast i Belarus). Med suffixet -iškis har här också beteckningen för en litauer bildats: lietaviškis (jfr Sasnavą: sasnaviškis). Lietava med avledningen lietavnieks tycks ha använts mer utbrett i östra Lettland, t.ex. Drusti (ME II 506, EH I 757), och nämns åtta gånger i lettiska folkvisor. Ortnamn av följande slag är belagda vid flera tillfällen: Lietavas² Graši, Lietavietis Ranka (jfr Elgeris ordboksform lietavietis ”litauer”), Lietavieši² Vecgulbene, Lietavnieki² (flera gårdar i östra Lettland)¹⁴⁸. Lat. lietavnieki ”litauer” kan möjligen jämföras med litovniki ”detsamma” i Novgorods och Pskovs krönikor; här kan man alltså se stammen Litov- < lit. *Lietav-. Men en sådan tolkning grundar sig snarare på areala än fonetiska överväganden (fonetiskt kan litov- också komma från *litúv-).

Det fanns ännu en variant av Litauens namn.

När Litauens namns ursprung förklaras tillmäts lettiskans beteckning för litauer, leitis, pl. leiši, stor betydelse — och det med rätta. Forskarna har olika uppfattningar om hur denna beteckning uppkom. För att förklara bildningen av lett. leitis antog J. Otrębski att det hade funnits en särskild form av Litauens namn, *Leitā. J. Otrębski härledde också leitis, pl. leiši ur denna med det possessiva suffixet -io- < *leitiai¹⁴⁹. A. Salys hade en liknande uppfattning: lett. leitis ”litauer”, ett gammalt possessivt adjektiv, bildades av *Leitā (> *Lietā)¹⁵⁰. J. Otrębski tillade också att vokalförhållandet mellan lit. leit- och lett. leit- i rotformen skulle vara detsamma som exempelvis mellan dėvas och dēvē. Med andra ord skulle leitis ha diftongen ei i stället för ie därför att ordet är avlett (i förhållande till *Leitā)¹⁵¹. Även A. Bezzenberger härledde lett. leitis ur *Leitā, men han betraktade felaktigt *Leitā som en dialektform (övre lettisk) som uppkommit ur slav. Litva (med dialektal diftongering av i)¹⁵².

K. Kuzavinis antog att leitis hade utvecklats ur den äldre formen *leitūs (lev-

¹⁴⁷ Būga K. RR 3, 613; Endzelīns J. Latvijas PSR vietvārdi 1(2), 340.

¹⁴⁸ Būga K. RR 3, 613; Endzelīns J. Op. cit., 340; to paties, Darbu izlase 4(2), Rīgā, 1982, 389.

¹⁴⁹ Otrębskis J. Gramatyka języka litewskiego 1, 3; to paties, Balt. *leitā, 201.

¹⁵⁰ Salys A. Lietuvos vardo kilmė, 695.

¹⁵¹ Otrębskis J. Loc. cit.

¹⁵² Bezzenberger A. Lettische Dialektstudien, Göttingen, 1885, 134 (išn).

80

som förekom sida vid sida med *leituvis > lietuvis) liksom söder — från söder¹⁵³. V. Mažiulis härledde också leitis från *leituvis, med stöd av den rekonstruerade formen *Lietuva och med lat. Sudi, ty. Suder ”suduvier” som parallell < *sūdu-¹⁵⁴.

Enbart utifrån fonetiken kan man inte säga om den tidigare formen till leitis var *leitįa- eller *leituvi a- (men under inga omständigheter *leituįa-, eftersom varianten *Lietuvā > *Lietuā av namnet Lietuva aldrig har förekommit). Som förändringen av lit. pietūys till pietųs visar är den fonetiska utvecklingen av *leituįa- till leitis via mellanstadiet *leitųia- fullt möjlig; en precis likadan utveckling har det lettiska folknamnet genomgått, jfr dial. latuvis, latuvisks ME II 425, EH I 722 > latvis, latvisks > latiskis Nīgranda, Saldus. Synkope av vokalen u och eliminering av konsonanten v skulle ha underlättats av rotbetoning: *léituvi a-). Följaktligen krävs ytterligare uppgifter för att lösa frågan.

Bland de många lettiska namnen och mikrotoponymerna med roten Leit-, Leiš-¹⁵⁵ finns inte ett enda med -o- eller -u-. Detsamma gäller appellativerna, jfr leitis ”litauer” (fem. leitiete) i Jaunseseve, ”gris införd från Litauen” i Džūkste, ”det stora smöret (där kärnmjölken inte har skilts av)” i Gramzda, Priekule, Saldus, Leiši nom. pl. ”Litauen” i Nīca, leitene ”litauisk kvinna” (i folkvisor), leitīne ”detsamma” i Dunika, Leitiēne ”detsamma” i Aknīste, leitiēns ”liten, ung litauer; någon som uppför sig eller klär sig som en litauer” i Alūksne, Pļaviņas, ”gris införd från Litauen” i Džūkste (ME II 446—447, EH I 731—732). I historiska dokument om Kurland förekommer efternamnet Leitis: Merttin Leitte 1582, Jurgen Leytte¹⁵⁶.

Som den geografiska utbredningen visar är benämningarna på litauer (litauiskor) med leit- koncentrerade till västra Lettland, Kurland, men de är också kända i östra Lettland, där det finns många ortnamn med denna rot. Därför antar man att leitis, pl. leiši har uppstått i Kurland och därifrån spridits österut. I östra Lettland förekommer, som nämnts, Lietuva, Lietava och deras avledningar med den väntade diftongen ie i roten. Diftongen ei i namnet leitis betraktas som en kurisk ombildning av den reguljära diftongen ie¹⁵⁷.

Den lettiska benämningen på litauer och de ortnamn och mikrotoponymer som härletts från den utmärks av en särskild rotvokalism och avsaknad av -u-/-ū-. Dessa drag måste förklaras tillsammans. Utifrån dem kan man dra slutsatsen att det har funnits ytterligare en, separat variant av namnet Lietuva, som var karakteristisk för den nordvästra delen av det litauiska området och som kurderna, och följaktligen även letterna, måste ha lånat. Med analogi till att lietùvis med suffixet -io- har bildats från kollektivsubstantivet *lietuvā = литъва ”litauer”, kan man anta att lett. leitis, pl. leiši < *leitiai med samma suffix som uttrycker tillhörighet har utvecklats ur kollektivsubstantivet *leitā ”litauer”. Både *leituvi a- (> lietuvis) och *leiti a- (> leitis) betecknade ursprungligen en medlem av denna kollektivitet, denna grupp människor

¹⁵³ Kuzavinис K. — Lietuvos vardo kilmė, 14.

¹⁵⁴ Мажюлис В. К балтийскому и индоевропейскому дативу ед. ч., 41, išn. 111.

¹⁵⁵ Būga K. RR 3, 613; Endzelīns J. Latvijas PSR vietvārdi 1(2), 291—292.

¹⁵⁶ Kiparsky V. Die Kurenfrage, Helsinki, 1939, 302.

¹⁵⁷ Endzelīns J. Rec.: Die Kurenfrage von V. Kiparsky. Helsinki, 1939. — FBR 20, 1940, 251 (= Endzelīns J. Darbu izlase 3(2), Rīgā, 1980, 557).

81

namn och betydde ”tillhörande Litauen, *leitarna”. *Lėta (> lėti̇s) kan ha bevarat den gamla diftongen ei intakt eftersom den var betonad. I vissa former av varianterna Lietuvà, Lietavà låg betoningen på slutet (Lietuvà, Lietuvõs, Lietuvojè). Här, i obetonad ställning, måste diftongen ei också ha monoftongerats (> *ē), senare utvecklats till ie och generaliserats till hela paradigmet¹⁵⁸. Dessa avledningar och fonetiska processer ägde sannolikt rum i litauisk språkmiljö. Att denna förklaring till hur den lettiska benämningen på en litauer uppkom är riktig, framgår av en omständighet.

På 1400–1500-talen hann domstolshandlingar från storfurstendömet Litauen dokumentera en kategori bönder som skötte härskarens hästar och kallades l e i- č i a i — på handlingarnas slaviska språk леити, леити, леитеве. Vi har en autentisk benämning på dem, belagd i vår levande tunga: det är namnet på nio litauiska byar Laĩčiai i distrikten Anykščiai, Kupiškis, Molėtai, Pakruojis, Trakai, Ukmergė och Varėna, liksom Laitėlai (två byar) och småbruksorterna Laitìškis i distrikten Anykščiai, Ukmergė och Rokiškis¹⁵⁹. Laĩčiai, Laitėlai, Laitìškis har La-, som uppkommit ur Le- genom att l hårdnat; dessutom har Laĩčiai betoning på roten. Laĩčiai < Leiči̇ai (= леити) kan endast ha uppkommit ur *leiṫai. Härav framgår att benämningen på de bönder som skötte härskarens hästar exakt sammanfaller med den lettiska benämningen på litauerna, leiši < *lėti̇ai. Båda dessa ord har gemensamt ursprung och tillhör alltså samma rot (se nedan).

Eftersom lett. leiši < *lėti̇ai visar att formen *Lėita har funnits, är det möjligt att, såsom A. Salys antog, suffixen -uva/-ava senare fogades till Lietuvà, Lietavà — den kollektiva betydelsen ligger i själva verket inte i suffixet, utan i ändelsen *-ā (< indoeuropeiskt *-aH). Detta framgår av sådana fall där en suffixavledning och en form med ändelsen *-ā är funktionellt likvärdiga, till exempel šyšà ”en grupp, skara, mängd”: šišavà ”detsamma”.

Uppkomsten av pluralformen (lietuvìs: lietùviai som brólis: brólai) tycks ha spelat en avgörande roll i utvecklingen av vårt etnonym. Pluralformen, bildad efter singularstammen och betoningen (lietùvis < *lietuvìa-: lietùviai < *lietuvìai), betecknade enskilda medlemmar av stammen (folkslaget) — det låg i formens egen natur. Denna omständighet skapade förutsättningar för att användningen av den kollektiva formen *lietuva = литъва ”litauer” skulle begränsas — till en början betecknade den litauerna som en odelad helhet, som ett folkslag (en stam), senare endast landet och staten. Konkurrensen mellan den vanliga pluralformen, pluralformen bildad av singularformen och den kollektiva pluralformen hann dokumenteras i ryska krönikor och i östslaviska dialekter: литвины, литвяки, литовцы // литва, литъва. Behovet av att skilja mellan enskilda medlemmar av stammen eller folket och stammen eller folket som en odelad helhet tycks ha funnits hela tiden. Än i dag skiljer man i vissa dialekter mellan lietùviai (sing. lietùvis) och lietuviai ”det litauiska folket” (till exempel i Gervėčiai)¹⁶⁰.

158 Om denna tolkning av ie:s ursprung, se K a r a l i ū n a s S. Baltų kalbų struktūrų bendrybės ir jų kilmė. Vilnius, 1987, 165 ff.

159 J a b l o n s k i s J. Lietuviški žodžiai Senosios Lietuvos raštinių kalboje, Kaunas, 1941, 114–115.

160 S t u n d ž i a B. Personnamn härledda ur pluralformer och deras betydelse för rekonstruktionen av böjnings- och betoning­ssystem. — LKK 21, 1981, 193.

82

4. Litauen – en krigshär

När man läser de ryska krönikorna stöter man, som redan nämnts, på till synes obegripliga och gåtfulla företeelser som har med Litauen och dess namn att göra. Ibland är det rentav svårt att tro att det kan förhålla sig så... En sådan företeelse är till exempel de litauiska stridsförbanden — eller rättare sagt, inte så mycket förbanden själva som det sätt på vilket krönikörerna benämner dem.

I de ryska krönikorna nämns mycket ofta Литовская сила eller Литовская рать. Vad är det för något? Det klarnar så småningom genom vidare sammanhang och utförligare berättelser. En sådan berättelse skildrar ett fälttåg till Litauen år 1266 under ledning av Pskovs furste Daumantas — en litauer! — Ett stort antal strider utkämpades, plundring förekom, och furstinnan Gerdenienė samt två småfurstar, hennes söner, togs till fånga. Novgorods första krönika berättar: Князь же Гердень совокупи около себе силу Литовскую, и погонится по нихъ. — ”Men furst Gerdenis samlade den litauiska styrkan omkring sig och satte efter dem.” När pskoviterna fick syn på förföljarna (погоню), stod de stadigt på denna sida av Daugava (naturligtvis sett från Pskovs sida). Литва же начаша бродитися на сю сторону. — ”Litauerna började vada över till denna sida.” Gud hjälpte Daumantas: många litauer stupade i striden, andra drunknade i floden....толко убьжа одинъ князь Гердень в мальдружинѣ — ”... endast furst Gerdenis undkom med en liten krigshär”¹⁶¹. Härav framgår först och främst att Литовская сила, eller på ett annat ställe i krönikan Литовская рать, inte är något annat än en krigshär (дружина); de tre termerna är alltså synonymer. Märkligast är emellertid att etnonymen Lietuva: också ställs sida vid sida med dessa termer: en skara krigare som fursten samlat, alltså hans krigshär, tog sig över floden. Den kallas med ordet Литва. Kan det verkligen vara så!? Tydligen kan det... För även i de tidigare citerade fallen, där Litva tydligt betecknar människor, litauer (men inte landet) — och sådana fall finns det hundratals av i de ryska krönikorna — handlar det egentligen inte om litauer i allmänhet, utan om en krigarskara på fälttåg.

Låt oss fortsätta att leta i de ryska krönikorna. En av dem, den så kallade Rogozjskij-avskriften, berättar om händelser i Litauen i mitten av 1300-talet och är alltså relativt sen. Krönikan säger: ”... крестилъ князя Литовскаго именемъ Евнутия и его дружину Литву¹⁶². — ”... döpte den litauiske fursten Jaunutis och hans krigshär, Litauen.” Därefter sägs: ”И пришедъ посолъ Тотуи и выдалъ Корьяда и его дружину Литву князю великому Семену Иванович[ю]¹⁶³. — ”Och sändebudet Totui kom och utlämnade Karijotas [Algirdas bror — S.K.] och hans krigshär, Litauen, till storfurst Semjon Ivanovitj.” I en annan spalt:...отпусти Корьяда и его дружину Литву¹⁶⁴. — ”... släppte Karijotas och hans krigshär, Litauen, fria.” Litauen, en krigshär?! Vad är detta?

¹⁶¹ Новгородская первая летопись старшего и младшего изводов, 85, 314–315.

¹⁶² ПСРЛ 15 (Рогожский лѣтописецъ), col. 56.

¹⁶³ Op. cit., col. 58.

¹⁶⁴ Op. cit., col. 59.

83

Krigarföljet – den väpnade följeskaran kring en furste – kallas Lietuva! Något misstag kan det inte vara fråga om – det står tydligt och otvetydigt skrivet flera gånger.

(Här är det läge att minnas ukrainska folkvisor, där Litva betecknar en grupp unga män som anfaller och rövar bort flickor, och särskilt det faktum att Litva i vissa bröllopsvisor är brudgummens följe. Analogin med krigarföljet är uppenbar, och den inre strukturen hos båda företeelserna kan uttryckas med formeln Primus inter paris – den främste bland likar (fursten, brudgummen – deras följe). Låt oss anta att Lietuva (Litva) ursprungligen faktiskt var beteckningen på ett krigarfölje och att själva ordet var en krigsterm. Det har konstaterats att krigsterminologin, när den på grund av förändrade historiska, samhälleliga och kulturella förhållanden förlorar sin aktuella betydelse, övergår till sedernas område – i första hand bröllopssederna. князь var i det feodala Ryssland en krigsledare och områdeshärskare, medan князь i den belarusiska folkkulturen är ibland brudgummen, ibland marskalken eller brudgummens följeslagare; княгиня är brudenⁱ⁶⁵. På fornryska var тысяцкий en krigsledare; numera betecknar ordet i ryska dialekter både brudgummens gudfar och den främste organisatören av bröllopetⁱ⁶⁶. Om Lietuva (Litva) ursprungligen var en grupp beväpnade män, en stam- eller krigsledares följe, så måste de östslaviska stammar som hade kontakt med balterna någonstans i Dneprregionen – de nuvarande ukrainarnas förfäder – omkring 400-talet e.Kr. ha lånat Litva som beteckning på en krigargrupp. Senare blev ordet en bröllopsterm i deras språk och kultur, men behöll sin äldre betydelse. Så skulle man kunna förklara uppkomsten av termen Litva i ukrainska bröllopsvisor och dess specifika betydelse.

Det är förvisso inget nytt att Litva i Kievrusiska och andra östslaviska krönikor bland annat också betyder ett krigarfölje (дружина). I sin berömda studie i två band om det litauiska samhällets och statens uppkomst citerar H. Lowmiański två notiser av ryska krönikörer. Den första gäller händelser år 1238: По том же лѣть Даниль же возведе на Кондрата Литвою Минъдога¹⁶⁷. – ”Danilo reste Mindaugas Litva mot Konrad.” Den andra är från år 1244: Придоша Литва и воеваша около Пересопницѣ Аишивно Роушькович¹⁶⁸. – ”Litva kom och Aišvinas Ruškavičius härjade i trakten kring Peresopnica.”

H. Lowmiański tolkar dessa notiser så här: ”I båda fallen, liksom i många andra, betyder Litva inte litauisk härkomst eller ett land, utan krigargrupper, krigarföljen – i det första fallet Mindaugas, i det andra Ruškavičius”ⁱ⁶⁹. Det är alltså ett sedan länge känt faktum bland historiker att Lietuva bland annat också var en beteckning på ett krigarfölje. De ryska krönikenotiser som vi har uppmärksammat och där det tydligt framgår att Litva är en krigargrupp härrör från mitten av 1300-talet; de notiser som H. Lowmiański behandlar gäller händelser i Litauen under första hälften av 1200-talet; ukrainska folk-

¹⁶⁵ ЭСБМ 5, 87.

¹⁶⁶ Общая лексика германских и балто-славянских языков, 67; Даль В. Толковый словарь живого великорусского языка 4, Москва, 1982, 448.

¹⁶⁷ ПСРЛ 2, col. 776.

¹⁶⁸ ПСРЛ 2, col. 797.

¹⁶⁹ Lowmiański H. Studja nad początkami społeczeństwa i państwa litewskiego 2, 331.

84

Dessa sånger, där Litauen nämns, kan vara från ungefär 900-talet. Det betyder att Litauen (Litva) under 900–1300-talen också var beteckningen på en krigarskara, en här. Samtidigt framträder också krigarskarornas karaktär tydligt — de bestod av väpnade följen till enskilda furstar eller krigsledare, och under fälttåg tjänade de som eskort. Själva krigarskaran kallades också efter furstens eller krigsledarens namn: Karijotas *lietuvà, Jaunutis *lietuvà, Gerdenis *lietuvà, Ruškavičius *lietuvà, Mindaugas *lietuvà... Dessa strukturella särdrag hos de gamla litauiska samhällenas viktigaste stridsenheter — härarna, kallade *lietuvà — måste hållas i minnet, eftersom de behövs för att förstå den fortsatta framställningen.

Således beläggs följande betydelser av Litauens namn i ryska krönikor från 1100–1300-talen (Litva): 1) territorium (land, trakt), 2) litauerna som helhet, ett folk, och 3) en krigarskara, en här. Här bör det understrykas att när de ryska krönikorna talar om Litauen som en här, fungerar ordet litva i själva verket som ett appellativ med kollektiv betydelse. Som kollektivt appellativ för litauerna som helhet, som folk, är beteckningen litva också belagd i det äldsta dokumentet från Östeuropa, ”Berättelsen om svunna tider”. Så används ordet även i nutida vitryska och ryska dialekter, där litvà funktionellt motsvarar pluralformerna för beteckningar på litauerna litóvcy, litóvki, litóvcy. När man därför försöker besvara frågan om vilken av dessa tre betydelser av Litauens namn som är äldst, ursprunglig, har betydelsen territorium (trakt, land) minst anspråk på att vara det. Den förefaller vara den yngsta, härledd från folkbeteckningen — litauernas bebodda område fick tydligen namn efter folket.

Den litauiska språkets egna uppgifter är inte mindre viktiga i detta avseende. Strukturellt hör Lietuvà/Lietavà, som nämnts, till gruppen substantiv med suffixet -uva/ava, vilka kännetecknas av kollektiv betydelse. Följaktligen kunde inte heller litva = *lietuvà från början beteckna en plats (ett territorium). Litauiskans strukturellt-semantiska egenskaper talar för att *lietuvà måste ha haft betydelsen en grupp människor, en skara, med andra ord en krigarskara, en här. Men utifrån de uppgifter som finns går det ännu inte att säga om denna betydelse av Lietuva/Lietavà är äldre än betydelsen litauerna som helhet, som folk, eller om den är ursprunglig. Det behövs fler fakta och ytterligare argument.

I det forntida Skandinavien kallades en beväpnad eskort, en krigarskara, med ett ord som påminde mycket om vårt folks namn: fisl. lið neutr. ”följeslagare, eskort; krigare, arm锹⁷⁰, isl. lið neutr. ”grupp, skara, folkmassa; följeslagare; armé; hjälp, stöd”¹⁷¹, norv. lid (le, li) ”detsamma”¹⁷², fsv. lið neutr. ”följeslagare; arm锹⁷³. Krigarskaror med detta namn hade också vissa germanska stammar på kontinenten, till exempel friserna, jfr.

¹⁷⁰ B a e t k e W. Wörterbuch zur altnordischen Prosaliteratur 1, Berlin, 1965, 380.

¹⁷¹ B ö ð v a r s s o n Á. Íslensk orðabók, Reykjavík, 1992, 580.

¹⁷² A a s e n I. Norsk ordbog med dansk forklaring, Kristiania, 1918, 443; topaties, Norsk riksmålsordbok 2, Bærum, 1991, 2972.

¹⁷³ D e V r i e s J. Altnordisches etymologisches Wörterbuch, Leiden, 1962, 354.

85

fornfrisiska lið ”skara, följe”. Det är ett gammalt germanskt substantiv av neutrum, bildat ur indoeuropeiska *litóm (-om är nom.-ack. sing.-ändelse). Förhållandet mellan slutkonsonanterna i germanska *lid-am och indoeuropeiska *litóm förklaras av Verners lag: förhållandet är precis detsamma som exempelvis mellan orden isländska faðir ”far”, norska, svenska fader, fornnederländska feder och indoeuropeiska *potér (latin pater, grekiska πατήρ, fornsanskrit pitár ”far”).¹⁷⁴¹⁷⁵

Namnet på härarna hos andra germanska folk på kontinenten, exempelvis tyskarna, har samma rot men en annan avljudsgrad, jfr medellågtyska leide, neutrum, ”följe som erkände den resandes överhöghet”, nutida tyska Ge-leite ”ledsagande, beväpnat skydd, konvoj”. Danska leide ”samtycke, löfte om att skydda”, norska leide, svenska leid ”säkerhetsgaranti (för ett fartyg, en last eller en person under krigstid)” anses vara lån från medellågtyska.¹⁷⁶¹⁷⁷

Att identifiera dessa germanska språkord med etnonymen *Leitā (Lietuvà, Lietavà) i ett historiskt-komparativt perspektiv möter inga större svårigheter. Formellt skiljer de sig endast åt genom graderna av vokalväxling i roten: fisl. lið < *lit-om: mnlty. leide < *lait-: lit. *Leitā, Lietuvà, Lietavà < *Leit-. Sådan vokalväxling i roten förekommer till och med mellan ord i ett och samma språk, jfr. exempelvis lit. žãibas, dial. žãibti (- sta) ”bli fläckig (om ögonen)”: dial. žiẽbas ”blixt”, žiẽbti (- ia) ”brinna, tända”: žibėti (žiba) ”lysa, stråla”. De undersökta germanska språkorden betecknar beväpnat skydd under färd eller på ett fälttåg. Betydelsen av vårt folks namn, ”beväpnad eskort, grupp av krigare, krigarskara”, är väl belagd i ryska krönikor och delvis även i ukrainska bröllopssånger. Betydelsen hos dessa germanska och baltiska språkord är alltså densamma. Följaktligen är de ur historisk-etymologisk synvinkel besläktade ord, sprungna ur samma stam, en verbalrot med betydelsen ”gå, färdas tillsammans, ledsaga”, som är väl bevarad i de germanska språken: fht. līdan, mnlty. līden ”gå (förbi)”, fsax. līthan ”detsamma”, feng. līþan ”detsamma”, fisl. liða ”gå, färdas, åka”, got. leiþan ”gå” (< ie. *leita-). Betydelsekonfigurationen framträder tydligare genom verbets kausativa former: nht. leiten ”leda, förestå”, eng. lead ”detsamma”, norv. leie ”föra vid handen eller i tygeln” (av lede), danska lede ”leda, förestå”, fisl. leiða ”sätta i rörelse, sätta i gång; leda, förestå, styra; ledsaga” < germ. *laideja¹⁷⁸. Bland andra ie. språk betraktas toch. A lit-, let-, B lit-, lait- ”avlägsna sig, dra sig undan, retirera; falla”¹⁷⁹ som besläktade lexem; lit- kan visa på ie. *leit- eller

¹⁷⁴ Seebold E. Vergleichendes und etymologisches Wörterbuch der germanischen starken Verben, The Hague-Paris, 1970, 329.

¹⁷⁵ Seebold E. Op. cit., 329.

¹⁷⁶ Kluge F. Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache 21 Auflage, Berlin-New York, 1975, 433, 435.

¹⁷⁷ Nielsen N. Å. Dansk etymologisk ordbog 3. reviderede udgave, København, 1976, 227; Jóhannesson Å. Islandisches etymologisches Wörterbuch, Bern, 1956, 736.

¹⁷⁸ De Vries J. Altnordisches etymologisches Wörterbuch, 350, 354; Seebold E. Op. cit., 328—330.

¹⁷⁹ De Vries J. Op. cit., 354; Pokorny J. Indogermanisches etymologisches Wörterbuch, 672 (bet plg. 309); Magnússon Á. B. Islensk orðsiðjabók, Reykjavík, 1989, 560.

86

*lit-, o let-, lait- fortsätter tydligt indoeuropeiskt *loit-¹⁸⁰. Det verkar som om även de baltiska språken har representanter för denna rot. Uppmärksamhet väcker det samogitiska dialektala (Als, Šts) verbet litinti (-ina) ”trampa med fötterna, gå med små steg”, jfr. Žąsus sulitino mano javus (pressade ihop, trampade ned, tryckte mot marken) J.Jabl(Als) LKŽ VII 593. Minti betyder också att gå, färdas, jfr. till exempel minti (mina, myné) ”trampa, beträda...; gå, vandra”; ty. treten ”gå, träda; trampa (på)”; eng. tread ”gå, träda; trampa (på), beträda, trampa”. Särskilt viktigt är att dess transitiva motsvarighet liténti (-éna) används när man talar om en väg: Aš litenù keli, t.g. praminu J.; Kelis liténtas J. Prefixformen pra-liténti har endast betydelsen ”göra en stig, trampa upp en väg” LKŽ VII 588. I de skandinaviska språken utvecklades nämligen betydelsen ”väg” ur roten *leit- ”gå, färdas tillsammans, följa med”, jfr. fornisl. leið fem. ”(sjö)väg, färdriktning; resa, sjöresa” < *loitā. Att litinti och liténti inte är någon ombildning av synonymen leténti (-éna) ”trampa med fötterna, gå med små steg, tassa”¹⁸¹ beror sannolikt på deras släktingar i lettiskan: lītut ”gå, träda försiktigt” ME II 475, àiz-lituôt ”springa eller rusa iväg snabbt och behändigt” EH I 36.

Som framgår har dessa fortsättningar av den indoeuropeiska roten *leit- ”gå, färdas tillsammans, följa med” i de baltiska språken inte längre betydelsen att färdas tillsammans eller följa med. Men i det levande litauiska språket finner vi lexem som exakt bevarat denna ursprungliga betydelse och som har återupplivat den samt genererat andra betydelser, tydligen i ett mycket senare historiskt lingvoetnokulturellt sammanhang. De visar klart och tydligt att ett väpnat skydd, en grupp krigare, en här inte är något annat än de beväpnade män som under ett fälttåg går och färdas tillsammans och följer med, alltså följeslagare och eskort. Det är ord med den parallella roten, men med en annan slutkonsonant, nämligen *lei-d- (*lei-dh-), först och främst ett av vårt språks grundläggande verb, lydėti (lydi, -ėjo) ”gå eller färdas tillsammans med en person som ger sig av, fram till någon plats”; vidare de mycket mer sällsynta men välkända dialektala verben lyduoti (-uoja, -avo) ”följa med” LKŽ VII 411 (s. v. 2 lyduoti), paléidėti (-ėja) ”följa någon en bit” LKŽ VII 233 och léisti (-džia, -do) ”följa med (någon som går) ut” LKŽ VII 250; närmare bestämt den del av det mångbetydande verbet léisti (-džia) som har utvecklats ur *lei-d- (*lei-dh-) ”gå, färdas tillsammans, följa med”. Avledningarna används flitigt i litauisk poesi: (pa)lydėjas, (pa)lydovas, lyd uonėlis, lydūnėlis ”den som följer med, följeslagare”, palýdas (palýdas) ”följeslagare”, palydninkas, palydūonis ”detsamma” LKŽ VII 402, 410, IX 258–259. Att terminologin för krig och bröllopsseder i många fall hör samman och sammanfaller bekräftas återigen av avledningarna till pa-lydėti: palýdas (palýdas) ”bröllopsgäst som följer brudgummen eller bruden, ledsagare”, palydà ”brudens eller brudgummens följeslagare vid bröllopet”, palydijà ”detsamma” LKŽ VII 257–258¹⁸². Särskilt betydelsefull är den kollektiva

180 Van Windekens A.J. Le tokharien confronté avec les autres langues indo-européennes 1, Louvain, 1976, 263.

181 Som man ibland obefogat antar, Fraenkel E. Litauisches etymologisches Wörterbuch, 360. Om den semantiska likheten mellan ord med liknande fonetisk form, se LKK 14, 1973, 147.

182 Palydis ”väpnad eskort” LKŽ VII 258 är känt endast från L. Ivinskis skrifter och bör inte betraktas som ett säkert belägg.

87

Ett derivat med betydelsebärande ändelsen *-ā, paludā, som exakt upprepar den avledningsprocess som ägde rum i en så avlägsen epok att den kan nås endast genom språklig analys, då namnet på en här bildades med den kollektiva betydelsebärande ändelsen *-ā (< indoeur. *-aH) från den verbala roten *leit- “gå, färdas tillsammans, följa med”: *leitā.

Parallellismen mellan den undersökta rotens allomorfer *lei-t- och *lei-d- omfattar även rotens accent: léit-, jfr. Lietuvà, ack. Liẽtuvą, lett. leitis ”litauer” (men det finns också cirkumflexaccent, jfr. Lietuvā, ack. Liẽtuvą, lett. Lietava); léid-, jfr. léisti (-džia) ”följa med”, lett. laīsties ”färdas, rida, ge sig av och rusa iväg snabbt”. I de baltiska språken har den i grunden långa vokalen i roten återgivits med akut accent, men detta hindrade inte på något sätt uppkomsten av lexem med kort vokal: lit. pralītėnti (-ēna) ”göra en stig, trampa upp en väg”, litinti (-ina) ”trampa med fötterna, gå med små steg”, lett. litūot ”gå, träda försiktigt”, aiz-litūot ”springa eller rusa iväg snabbt och behändigt” står i samma förhållande till léit- ”gå, färdas tillsammans, följa med” som lett. lidēt (-u, -ēju) ”flyga, fara”, liduôt ”flyga omkring”, lidināt (-āju) ”flyga omkring (särskilt om en hök)” gör till laīsties (-žuôs) ”färdas, rida, ge sig av och rusa iväg snabbt”.¹⁸³.

Skillnaden mellan lexem som bildats av dessa allomorfer låg tydligen främst i användningsområdet; lexemen hörde till olika talstilar. Leit-lexemen verkar inte ha hört till vardagsordförrådet; de var krigstermer. Den högre, prestigefyllda konnotationen i krigsterminologin och en viss sakralitet var tydligen också orsaken till att de flesta allmänspråkliga leit-ord inte har överlevt till våra dagar.

En detaljerad språklig analys visar att etymonet *Léitā (Lietuvà, Lietuvā), det vill säga den egentliga betydelsen som grundas på ordets avledning från roten, var ”en grupp soldater, en trupp”. Att *Léitā (Lietuvà, Lietavā) ursprungligen var beteckningen på en grupp krigare, en här, framgår inte bara av de etymologiska motsvarigheterna i de germanska språken, utan också av de litauiska orden själva. Nu kan vi besvara frågan om vilken betydelse av namnet Lietuvos som är ursprunglig: den etniska, som avser litauerna som folk, eller den som avser en viss social grupp. Det var namnet på hären som gav litauerna – som etnos – deras namn. Förekomsten av en här kallad *léitā, *lietuvā (= slav. litva), *lietavā i det forntida litauiska samhället är ett faktum som beläggs av kulturella, historiska och språkliga data.

Det är möjligt att, som A. Salys antog, suffixen -uvā/-avā fogades till senare, när den kollektiva betydelsen började blekna då ordet *léitā övergick till den feminina substantivklassen, och det därför blev nödvändigt att framhäva den på nytt. Den ursprungliga formen var alltså *léitā ”krigare, följe, här”. Med stöd av data från forngrekiska, forngermanska och delvis även forngermanska språk antar man att kollektiva former med ändelsen *-ā (< *-aH) i det indoeuropeiska urspråket användes som pluralformer av o-stamsneutrer. Dessutom kontrasterades kollektiva former mot singularformer även genom betoningen¹⁸⁴. Därför

183 K. Mūlenbacha Latv iešu valodas vārdnīca. Rediģējis, papildinājis, turpinājis J. Endzelīns, Rīgā, 1925—1927, 413, 466.

184 И л л и ч—С в и т ы ч В. М. Именная акцентуация в балтийском и славянском, Москва, 1963, 53—55.

88

*leitä”följe, krigarskara” kan behandlas som en germ. pluralform av *litóm”följe, krigare, här” (> f.slav. lĭd neutr.). Förhållandet mellan deras accentplacering skulle vara detsamma som exempelvis i sanskr. cakrám neutr. ”vagnshjul” och xúxla pl. ”hjul”. Vokalväxlingsgraderna i roten berodde på accentplaceringen och fördelades därför regelbundet: den betonade rotmorfemen fick den normala vokalväxlingsgraden (leit-), den obetonade den reducerade (lit-).

Så att säga betecknade forntidens litauer och germaner krigarföljet med samma ord. Dessutom kallades krigarföljet i båda samhällena efter ledarens namn. Vi har redan nämnt att i Litauen under 1200–1300-talen betecknade en furstes eller krigsledares namn också själva stridsstyrkan: Karijotas *lietuva (=litva), dvs. krigarföljet, Jaunutis *lietuva, Gerdenis *lietuva, Mindaugas *lietuva... En liknande bild ser vi också i det fornnordiska samhället. Det fanns många krigarföljen och för att skilja dem åt fogades ledarens namn till lĭð, exempelvis i runinskrifter i liÞi kuÞuis ”i Guðvėrs krigarfölje” och i liÞi frekis ”i Frøygæirs krigarfölje” (inskrifternas innebörd är ”dog medan han tjänade i den och den ledarens krigarfölje”)¹⁸⁵.

Förutom följe och krigarskara betecknade fornnordiska lĭð också människorna vid härskarens hov, tjänarna och husfolket. Sagorna har också ett ord för en enskild medlem av följet: lĭða masc. ”den som hör till följet, en man i följet”¹⁸⁶. Något liknande gällde också i det fornlitauiska samhället. *Léitä och dess avledning *leitįai betecknade ett beväpnat följe, dess medlemmar och krigare. Men samma ord *leitįai (> leičiai) användes också om män som skötte hästar och andra hjälpredor och tjänare. Detta återspeglas tydligt i litauiska ord som upptagits i vitryska, jfr. лейть, лейть ”en enkel arbetare vid hovet”. Därav framgår också att den benämning på härskarens hästskötare som finns belagd i rättshandlingar från 1400–1500-talen, leičiai (лейти, лейтеове), etymologiskt hör till den här undersökta ordgruppen med roten *leit-”gå, färdas tillsammans, ledsaga”.

Liet. *léitä ”palyda, karių būrys, kariuomenė”, *leituvā ”t.p.” = s. rus. литва ”kariauna”, *leitavā ”palyda, kariai, kariuomenė” su vėliau pridėtomis priesagomis -uvā/- avā ir s. isl. lĭð ”palydovai, palyda; kariai, kariuomenė”, s. fryzų līd ”būrys, palyda” < ide. *litóm, vid. vok. žem. leide ”palyda, pripažinusi keliaujančiojo viršenybę”, dab. vok. Ge-leite ”lydėjimas, ginkluota apsauga, konvojus” < ide. *lait-, istoriškai žiūrint, yra giminiški, bendrasakniai žodžiai ir sudaro ekskliuzyvinę baltų ir germanų kalbų leksikos izoglosą. Tai karo terminijos žodžiai. Čia reikia pažymėti, kad baltų ir germanų kalbas sieja ir kiti karo dalykus reiškiantys žodžiai, tiksliai sutampantys ne tik reikšme, bet ir kamienu. Tokie, pavyzdžiui, yra karo ir kariuomenės pavadinimai: liet. kārias ”karas; kariuomenė; būrys, pulkas”, kāris ”kariuomenė, kariuomenės pulkas, įgula, stovykla; karas” (vartojami senuosiuose lietuvių raštuose), lat. karš ”karas; kariuomenė”, pr. kargis ”kariuomenė” (paliudyta kragis Elb. 410; raidė g, matyt, žymi prie balsį j) < *karja- (plg. caria-woytis ”kariuomenės apžiūra”) ir s. vok. aukšt. heri (dabar Heer ”kariuomenė”), s.

¹⁸⁵ R u p r e c h t A. Die ausgehende Wikingerzeit im Lichte der Runenin- schriften, Göttingen, 1958, 62—66.

¹⁸⁶ B a e t k e W. Wörterbuch zur altnordischen Pros literatura 1, 380, 382.

89

sax. heri, f.isl. herr masc. ”här; skara, folk”, run.dan. harja, run.sv. harija, got. harjis ”här”, < germ. *harja- < ie. *korio-. Överensstämmelsen mellan baltiska och germanska språk är även här slående, även om det inte rör sig om en exklusiv isogloss. Ty en stamform av detta ord är också belagd i keltiska och grekiska: medelirl. cuire masc. ”skara, regemente”, gall. corio- ”krigare; här”, grek. χοίρανος ”krigsledare”, < *χορία-. Litauiska o-stamsordet kāras ”väpnad sammandrabbning, slag, slagfält; här (i F. Nesselsmanns och F. Kuršaitis ordböcker)” och fornpers. kāra- ”här”, med förlängd rotvokalism, förenar dessutom de baltiska språken med de iranska språken¹⁸⁷. Etymonet till denna grupp indoeuropeiska ord är okänt. V. Mažiulis framförde den uppmärksammade tanken att balt. *kaȓia- ursprungligen betydde ”ett krigståg företaget av en krigarskara”¹⁸⁸. Detta skulle framför allt styrkas av de fornpreussiska uppgifterna, som kännetecknas av stor arkaism, nämligen karyago ”krigståg (reise)”, en bildning med suffixet -aga från balt. *kaȓia-. Om så är fallet är det lätt att finna etymonet till den undersökta ordgruppen i själva litauiskan: verbet kárti (kãria, kórė) ”färdas fram och tillbaka, gå eller åka upprepade gånger” LKŽ V 338, allmänt använt i höglandsmål men inte heller främmande för låglandsmålen. Först i detta sammanhang klargörs betydelsen av lokativ singularisformen karā av lett. karš ”krig; här” i det gåtfulla yttrandet Kurt (= kur tad) kaŋā tik ātri atnāca!, som uttrycker förvåning: ”Så tidigt ni kom!” EH I 590. Även uppkomsten av dessa krigsbeteckningar skulle alltså kunna förklaras genom samma semiotiska-onomasiologiska process (ie. roten *kor(H)- ”gå, färdas, resa (upprepade gånger)”), och den semantiska parallellismen mellan orden på *leit- och orden på *kor(H)- i baltiska och germanska språk skulle vara tydlig. Denna parallellism — och det är oerhört viktigt! — visar sig nå djupare skikt i de nordvästindoeuropeiska folkens mentalitet och språk.

Ur germ. *harja- ”krigare, här” tog en germansk stam (eller folkgrupp) sitt namn: Tacitus Harii, Plinius Charini¹⁸⁹. Kelt. *korjo- ”krigarskara, här” ingår också i namnen på två keltiska stammar: Tricorii, Petrucorii, dvs. tre respektive fyra krigarregementen¹⁹⁰. I själva verket rör det sig inte om militära organisationer utan om stammars namn, det vill säga etnonymiska namn, eftersom den militära makten i dåtidens samhälle (under de första århundradena e.Kr.) ännu inte hade skilts från stamorganisationen¹⁹¹. Det är därför begripligt att benämningen på en krigarskara samtidigt var namnet på hela stammen eller på en grupp närbesläktade stammar — en folkgrupp. Processer av detta slag och deras dynamik var också typiska för de nordvästindoeuropéer som levde längre österut, balterna; den enda skillnaden var att dessa etnoonomasiologiska processer kodades med en annan, men synonym rot-

¹⁸⁷ Pokorny J. Indogermanisches etymologisches Wörterbuch, 615—616; De Vries J. Altnordisches etymologisches Wörterbuch, 224—225; Fraenkel E. Litauisches etymologisches Wörterbuch, 220; Mažiulis V. Prūsų kalbos etimologijos žodynas 2, Vilnius, 1993, 119—121; Топоров В. Н. Прусский язык. Словарь (I—K), Москва, 1980, 221.

¹⁸⁸ Mažiulis V., Op. cit., 120.

¹⁸⁹ Much R. Harii. — Reallexicon der germanischen Altertumskunde, hrsg. von J. Hoops 2, Strassburg, 1913—1915, 450.

¹⁹⁰ De Vries J. Op. cit., 224.

¹⁹¹ Łowmiański H. Początki Polski 1, 236.

90

mi *leit- ”gå, färdas tillsammans, följa med”, och som resultat av detta kollektiva appellativa substantiv *lėita (*leituva, *leitavā), ”följe, skara krigare, här”, utvecklades till ett folkstamsnamn *léita (*leituva, *leitavā) ”litauer”, jfr Nestorkrönikans литъва ”litauer”.

URSPRUNGET TILL LITAUENS NAMN

Sammanfattning

När man försöker fastställa härledningen och den ursprungliga betydelsen av Lietuvà ”Litauen” måste två fakta beaktas. För det första betecknar Litva (= Lietuvà, jfr Litòva i Nestors krönika) ofta i gamla ryska krönikor en furstes eller militär ledares följe, en eskort av soldater (družina). För det andra finns liknande ord med liknande betydelser i de skandinaviska och vissa andra germanska språk: isl. lið ”tjänare, följe; här”, fornfrisiska lid ”trupp, följe”, medellågtyska leide ”tjänare, följe, svit”. Ur språklig synvinkel tycks dessa germanska ord och lit. Lietuvà vara besläktade.

Ursprungligen kan *leituva/*leitavā/*léita ”(en furstes, adelsmans eller militär ledares) svit, följe, livvakt” ha betecknat en klass av kollektiva substantiv med suffixet -uva/-ava, som är väl belagt i nutida litauiska, jfr bernavà ”grupp unga män”, brolavà, brólūvà ”alla bröder och systrar, även deras hustrur och män samt deras barn” osv.

91