LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVI (1996)

LIETUVIŲ KALBA: TYRĖJAI IR TYRIMAI

Irena ANDRIUKAITIENĖ

FÄRGBEGREPP OCH BENÄMNINGAR I LITAUISKAN

Färg är ett komplext fenomen i den materiella världen som intresserar många vetenskapsgrenar. Fysiken undersöker färgens energetiska natur, kemin färgens beroende av organiska föreningars struktur, fysiologin synorganens förmåga att urskilja ljusvågor av olika längd, biologin färgens inverkan på djurs och växters organismer, psykologin de psykiska processer som hänger samman med uppfattningen av färgerna i den synliga världen, osv. (LTE 1983: 322, 326). Sådana mångsidiga vetenskapliga studier av färger hjälper till att finna sambandet mellan ett materiellt fenomen som omger människan och de psykofysiologiska processer som äger rum inom henne. Tack vare detta samband förvärvas erfarenhet av den andliga världen, vilken sedan förverkligas i språket.

Omfattande lingvistiska undersökningar av färgbeteckningar ur olika perspektiv har visat att färgspektrumet i många av världens språk: 1) delas in på olika sätt; 2) uppfattas och benämns oprecist; 3) uppvisar olika system för färgbeteckningar och betydelser; 4) följer vissa regelbundenheter i användningen av specifika färgbeteckningar. Jämförande språkvetenskapliga data motsäger i huvudsak inte dessa iakttagelser, när lexem som betecknar en viss färg jämförs.

Det finns många språk i världen som saknar ord för färger, men har ord som beskriver mörkhet och textur eller mörker och ljus. För att benämna en viss färg väljer dessa språk ett eller annat naturföremål; exempelvis kan man säga om gult att det är solens färg, och så vidare. Vissa språk har ord endast för svart och vitt eller för svart, vitt och rött. Det finns också språk där det finns flera tiotal benämningar för att beskriva boskaps färg, medan de grundläggande spektralfärgerna inte har namn, osv.

Efter att ha presenterat färgen och dess allmänna karakteristik hävdar F. Šemiakinas, med stöd av uppgifter från olika forskare, att avsaknaden av en benämning på en viss färg eller nyans i ett språk ännu inte innebär att folket inte kände till eller urskilde den färgen (resp. nyansen). Ofta beskrev man helt enkelt färgen genom ett konkret föremål som hade den färgen, till exempel jordens, nötens, syrénens eller mossans färg, osv. Dessutom särskiljs själva färgen i ett visst språk genom nyanser i färguppfattningen som är typiska för dem som talar språket, eller till och med genom ganska stora skillnader i färguppfattningen (Šemiakin 1960: 5—47).

I det största kompendiet över indoeuropeiskt ordförråd — T. Gamkrelidzes och V. Ivanovs studie ”Det indoeuropeiska språket och indoeuro-

162

peerna” — finns inget särskilt kapitel om analys av färgbeteckningar. Författarna nämner färgbeteckningar endast när de talar om metaller. Enligt deras iakttagelse benämns varje metall efter sin karakteristiska färg; exempelvis förknippas guldbeteckningen i vissa språk — eng. Gold, ty. Gold, lett. zelts — med den indoeuropeiska roten *ghel- ’gul’; den indoeuropeiska roten *reudh- förknippas med beteckningen för den röda metallen koppar, osv. (Gamkrelidze, Ivanov 1984: 710—714). Det är naturligtvis ibland svårt att säga om en viss färgbeteckning kan ha uppstått ur metallens färgegenskaper eller omvänt — om färgegenskapen var avgörande när denna kropp eller detta material benämndes.

Forskare förknippar oftast uppkomsten av ett abstrakt färgbegrepp ”med vetenskapens och dess behovs utveckling samt med utvecklingen av färgtillverkning och färgningsteknik” (Malinauskienė 1983: 101). Man antar till exempel att det polska czerwony ’röd’, det ryska червѣнь ’detsamma’ och vissa andra slaviska ord för rött har samma rot som det ryska ordet червей ’sköldlus’. Av vissa insekter av denna art (sköldlöss) utvanns nämligen rött färgämne — karmin (Uspenskij 1967: 284—285).

I dagens litauiska uttrycks färgbegreppet med ordet spalva (LKŽ XIII 315), som är ett gemensamt baltiskt, dvs. litauiskt och lettiskt, avledningsord. Enligt J. Pokorny har ordet sannolikt sitt ursprung i den indoeuropeiska verbroten *(s)p(h)el-, som betecknar en aktiv handling: ”klyva, slå loss, slita bort, rycka loss”, från vilken substantivet *spalvā bildats med suffixet ų (Pokorny 1959: 985—986). V. Urbutis har lagt fram ytterligare belägg för semantiken hos *(s)p(h)el- genom att analysera betydelserna och ursprunget hos det lettiska adjektivet spalgs. Vid sidan av roten *(s)p(h)el- ’klyva’ anförde han en variant av roten, *(s)p(h)el-g, med betydelsen ’stråla, lysa, glimra’ (Urbutis 1981: 180—184).

På lettiska betyder ordet spalva ’fjäder, djurhår’. Och just denna betydelse av ordet spalva är sannolikt den äldre. Även på lettiska används dock ordet spalva i vissa fall i betydelsen ’färg’, när det gäller fåglars, boskaps och vilda djurs färg (Zinkevičius 1984: 337; Sabaliauskas 1990: 180; 1994: 269).

Det finns fler liknande paralleller i litauiska och lettiska, där ett ord betecknar både ett konkret föremål och en färg. Detta visar att ett och samma ord kan ha två olika betydelser samtidigt. Till exempel har det lettiska ordet plauka och de litauiska orden plaukas (LKŽ X 91) och šerys (LKŽ XIV 654) betydelsen ’färg’; jfr: Kumeļš tumši dzeltena plauka ME III 324; Bēro plauko žirgelis, blizga tvaska balnelis LTR (Lnkv); Koks atjos bernelis, koks žirgo šerėlis (d.) Pin.

Förbindelselänken mellan den äldre betydelsen ’fjäder’ hos ordet spalva och den nyare ’synlig ljusnyans’ kan vara att konkreta föremål har färgegenskaper (såväl fjädrar som hår och borst har olika nyanser och toner — de kan lysa, glänsa, skimra, glimma osv.).

Semantiska paralleller i hur betydelsen ’färg’ hänger samman med andra betydelser kan påträffas i olika språk. Som det etymologiska materialet visar utgörs den semantiska grunden för ’färg’ i vissa språk också av föremål med färgegenskaper, till exempel en blomma,

163

dažai ir pan. (Malinauskienė 1983: 102–108 ir ten pateiktą bibliografiją). Akademiniame ”Lietuvių kalbos žodyne” užfiksuotos 3 žodžio spalva reikšmės: 1) regimas šviesos tonas; 2) išraiškos priemonė (ppr. pl. prk.); 3) vienų iš keturių kortų figūrų (LKŽ XIII 315). J. Laučiūtė ”Slavų kalbų baltizme žodyne” pateikia V. Nemėčenkos, tyrusio Lietuvos rusų tarmių lituanizmus, užfiksuotą žodį spalvos reikšmę ”pėstukiniai dažai”. Ją turi ir lietuvių žemaičių bei rytų aukštaičių šnektos (Laučiūtė 1982: 90–91). Tai būtų 4-oji dabartinio lietuvių kalbos žodžio spalva reikšmė.

Även om det analyserade ordet tycks saknas i de äldre litauiska skrifterna, vittnar vissa onomastiska uppgifter om att det också förekom i äldre tider, jfr: floden Spálvė, Spálvė (en högersidig biflod till Dubysa) (Vanagas 1981: 311). J. Enzelynas jämför en lettisk hydronym med samma rot, Spalvene, med lett. spalvů ”fjäder” (Feder) och, med hänvisning till J. Gerulis, med det nämnda litauiska flodnamnet Spálvė (Endzelīns 1980: 177). Den ursprungliga betydelsen kan ha varit ”glänsande, skimrande, krusande”. Rotens höga ålder framgår av efternamn från olika delar av Litauen: Spalvis, Spalvys m.fl. (LPŽ 1989: 780–781).

Det är svårt att säga när ordet spalva, som numera har många avledningar – atspalvis (LKŽ I 431), bespalvis (LKŽ I 781), spalvėti, spalvìnas, spalvỳnas, spalvìngas (LKŽ XIII 315), spalvònis, spalvìnti, spalvótas, spalvóti (LKŽ XIII 316), spalvuota (LKŽ XIII 317) m.fl. – började användas i abstrakt betydelse, eftersom det saknas en historisk ordbok över det litauiska språket. Möjligen skedde detta ungefär samtidigt som i lettiskan, där ordet krāsa i betydelsen ”färg” spreds under andra hälften av 1800-talet under inflytande från ryskan, enligt K. Karulis (Karulis 1992 (II): 418).

Mer sällan har också orden dãžas betydelsen ”färg” i litauiskan; det används främst av samogiterna (LKŽ II 344), liksom niúodažalas, niúodažė (LKŽ VIII 913), jfr: En ljus regnbåge med flera färger Žem; Efter regnet rann all färg bort Bt; Din röda färg har redan nötts bort från klänningen Nč; Violett färg rs.; žiedas (LKŽ K; Lyberis 1981: 386), jfr: Vilken färg har blomman Kp, Ds, Jn; När man sydde skjortor av linne i en enda färg NS 995; Påven förbjöd att sälja och färga klädesplaggen i någon färg A. Baran; När man firar glädjefyllda minneshögtider, som gläder våra själar, är festklädnadens färg grön A. Baran; I Panevėžys län säger man: med vilken färg färgade du garnet? TS 1897, 36.

Innan ordet spalva började användas i litauiskan i abstrakt betydelse fyllde även lånord denna funktion: barvà, jfr pol. barwa, känt i polskan sedan 1400-talet och lånat från medelhögtyska varwe (Slawski 1952–1956: 28), borvà, burvà (LKŽ I 673, 796, 1204), bormà (LKŽ 1941 I 673): Detta är barwa W. Christaus ^{DP 528₄₁–₄₂}; av hans färger är en del av de levande och vilken färg som är inympad av naturen^ioav naturen ^{DP 332₃₇–₃₈} (i M. Daukšas Postilla förekommer formen barva en gång, medan borva och dess övriga kasusformer förekommer fem gånger); Vilken färg på mössan vill du ha? Kal; I år är linfärgen inte dålig Kp; Plagget är enfärgat, dvs. i en enda färg J; Hon sydde sig en jacka och kjol av ett enda tyg, dvs. i en enda färg J; jfr även den så kallade Jokūbas Morkūnas Postilla från 1600, där formen barvička (pol.

164

barwička) ”ansiktsfärg”: När hon köpte pärlor, kronor, broscher, band, barvičkas och andra föremål MP III 37 (LKŽ I 673);

párbas, jfr ty. Farbe, dial. ty. farw, ett nyare lån än barva från ty. varwe, lånat från pol. farba (Sławski 1952—1956: 28); ordet återfinns i Pilypas Ruigys ordbok (1747) och F. Nesselmänner (1851) (LKŽ IX 408); varianterna är párva, párvas (LKŽ IX 439): Det finns alla slags färger i regnbågen Prk; Den blå färgen tycker jag bäst om K II 19;

koleris, kolerius, jfr pol. kolor (LKŽ VI 310);

mostis, mõstis, jfr belarusiska маць, pol. maść (LKŽ VIII 359): ”Om du köper, välj då så att de är i samma mõstis (färg) Btr;

varsà, plg. brus. ворса (Būga 1959: 217; LKŽ K): Lino žiedo varsõs dalgis Kv; šis žodis reikšme ”vilnų kuokštas” užfiksuotas jau pirmajame lietuvių kalbos žodyne — K. Sirvydo ”Dictionarivm trivm lingvarvm” (SD³ 123).

Översikten över benämningarna för begreppet ”färg” och deras betydelseutveckling bekräftar att både i verkligheten och i språket går förståelsen och benämningen av företeelser från konkreta ting till abstrakta begrepp. Det finns alltså ett direkt samband mellan ting och företeelser som faktiskt existerar i människans omgivning och ord och begrepp som gör det möjligt att abstrahera konkreta objekts egenskaper i språk- och tankeprocessen.

LITERATŪRA IR ŠALTINIAI

B ū g a K. 1959: Rinktiniai raštai 2, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

E n z e l ī n s J. 1980: Darbu izlase 3, 2, Riga: Zinātne.

G a m k r e l i d z ē T. V., I v a n o v V i a č. Vs. 1984: Gamkrelidze T. V., Ivanov Vjatj. Vs. Indoeuropeiskt språk och indoeuropéer 2, Tbilisi: Tbilisis universitets förlag.

K a r u l i s K. 1992: Latviešu etimoloģijas vārdnīca 2, Riga: Avots.

L a u č i ū t ē J. 1982: Лаучюте Ю. А. Словарь балтизмов в славянских языках, Ленинград: ”Наука”. Ленинградское отделение.

LKŽ I—XVI: Lietuvių kalbos žodynas 1—16, Vilnius 1941—1945; 2:a uppl. 1—2, 1968—1969. Förkortningarna för källor och ortnamn som anges efter exemplen är desamma som i LKŽ.

LKŽ K: kortregistret till ”Lietuvių kalbos žodynas”

LPŽ 1989: Lietuvių pavardžių žodynas 2, Vilnius: Mokslas.

LTE 1983: Lietuviškoji tarybinė enciklopedija 10, Vilnius: Vyriausioji enciklopedijų redakcija.

M a l i n a u s k i e n ē N. 1983: Žodžių, išreiškiančių spalvos sąvoką, semantikos raida senovės graikų kalboje. — Kalbotyra 34(2), 101—108.

ME: K. M ü l e n b a c h a Latviešu valodas vārdnīca. Redigerad, utökad och fortsatt av J. E n d z e l ī n s 1—4, Riga, 1923—1932.

P o k o r n y J. 1959: Indogermanisches etymologisches Wörterbuch, Bern und München: Francke Verlag.

S a b a l i a u s k a s A. 1994: Iš kur jie?: Pasakojimas apie žodžių kilmę, Vilnius: Lietuvių k. inst.

S a b a l i a u s k a s A. 1990: Lietuvių kalbos leksika, Vilnius: Mokslas.

165

^SD³: Dictionarium trium linguarum... Constantino Sz... Tertia editio... Vilnae... 1642. Den första ordboken över det litauiska språket, Vilnius, 1979: Mokslas, 568, 882).

Sławski F. 1952—1956: Słownik etymologiczny języka polskiego 1, A—J, Kraków: Utgiven av Sällskapet för det polska språkets vänner.

Šemiakin F. 1960: Шемякин Ф. Н. К вопросу об отношении слова и наглядного образа (цвет и его названия). — Известия Академии педагогических наук РСФСР 113: Мышление и речь, Москва: Издательство академии педагогических наук РСФСР.

Urbūtis V. 1981: Baltų etimologijos etiudai, Vilnius: Mokslas.

Uspenskij L. 1967: Успенский Л. Почему не иначе? Москва: Издательство ”Детская литература”.

Vanagas A. 1981: Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas, Vilnius: Mokslas.

Zinkevičius Z. 1984: Lietuvių kalbos istorija 1, Vilnius: Mokslas.

BEGREPPET OCH FÄRGBETECKNINGARNA I LITAUISKAN

Sammanfattning

Artikeln behandlar begreppet färg och färgbeteckningarna i litauiskan och förklarar hur deras betydelser har utvecklats. Det fastslås att uppfattningen om och benämningen av företeelser, både i verkligheten och i språket, går från konkreta ting till abstrakta begrepp.

Den abstrakta betydelsen ”synlig ljusnyans” hos det moderna litauiska ordet spalva ”färg” tycks inte vara gammal. Den är inte belagd i äldre skrifter, även om roten spalv- förekommer i litauiska och lettiska vattendragsnamn samt i litauiska efternamn. De semantiska parallellerna mellan lettiskan och litauiskan gör det möjligt att dra slutsatsen att den äldre betydelsen av ordet spalva är ”fjäder”, jfr lett. spalva ”fjäder, djurhår”. Inom ett snävare användningsområde, vanligen när man talar om djur, har lit. pláukas (”hår”), šerýs (”borst”) och lett. plauka betydelsen färg (”synlig ljusnyans”). Föremål som kännetecknas av färg utgör i andra språk oftast också grunden för det semantiska fältet hos ord som betecknar färgbegreppet, till exempel gelė (”blomma”), dažai (”färg”) och liknande. Även i vissa litauiska dialekter eller skrifter förekommer ord med denna betydelse (”färg”), till exempel dažas, núodažalas, núodažas, žiedas.

I äldre skrifter och dialekter används också lånord i betydelsen ”färg”: barvà, borma, borvà, burvà, kòleris, kòlerius, mostìs, mōstis, párbas, parwà, parvas, varsa.

166