LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVII (1997)

LEKSIKOGRAFIJOS IR LEKSIKOLOGIJOS PROBLEMOS

Gertrūda NAKTINIENĖ

SÖDRA HÖGLÄNDERNAS OCH ÖSTRA HÖGLÄNDERNAS VILNIUSDIALEKTERS KAUSATIVA VERB I ORDBÖCKER

1. Svårigheterna med att ta upp kausativa och föranstaltande verb i den akademiska ”Litauiska språkets ordbok” (nedan LKŽ) har lett till ett närmare studium av deras användning i de södra höglandens och östra höglandens vilniusdialekter. Särskilt problematiska är avledningar med suffixen -(d)yti, -(d)inti i dessa dialekter. Vissa av dem betraktas utan grund som kausativa, t.ex.: užremdyti Pls (LKŽ XI 427), eller till och med som föranstaltande, t.ex.: apleisd yti Rod (LKŽ VII 243), atsakydyti Grv (LKŽ XII 22), nusėmyti Grv, Rod (LKŽ XII 356–357), priimdyti Dv, Rod, Knv, Arm (LKŽ IV 66). Därför är det intressant att undersöka vilka kausativa (och föranstaltande?) verb som förekommer i ”Lazūnai-dialektens ordbok” (nedan LzŽ) och ”Druskininkai-dialektens ordbok” (nedan DrskŽ), samt att jämföra deras uppgifter med LKŽ och olika forskares arbeten. Alla verb i LzŽ och DrskŽ som uppvisar formella och semantiska kännetecken på kausativa (föranstaltande) verb och vars basord är belagda i dessa ordböcker eller i ”Litauiska språkets ordbok” har samlats in.

2. Till skillnad från i LKŽ kopplas kausativa verb i LzŽ och DrskŽ i regel inte till sina basord. Som det sägs i förordet till LzŽ avstod man från att markera verb med grammatiska beteckningar, ”eftersom karakteristiken för många av dem inte skiljer sig från den i lk.” (LzŽ 11), och eftersom -dyti och vissa andra suffix kan ha flera betydelser beroende på sammanhanget, kan ”en sådan karakteristik utan en grundligare undersökning av dem endast vara vilseledande” (LzŽ 11).

I DrskŽ finns bara några enstaka fall där kausativa verb kopplas till basord: a) några kausativa verb är försedda med grammatiska förkortningar, t.ex. migdyti caus. migti (DrskŽ 210), b) omskrivningarna ”göra så att...”, ”tvinga (någon att göra något)” används några gånger, t.ex.: šiūgždyti, -o, -ė ”göra så att det prasslar” (DrskŽ 377), (DŽ₂ – prž.), 2 pūdyti, pūdžia, -ė ”tvinga att ruttna” (DrskŽ 285), plukdyti, plūkdo, plūkde 1. ”lära, tvinga att simma” (DrskŽ 274).

För att begränsa ordböckernas omfång har man valt sätt att presentera orden där de jämförs med motsvarigheter i standardspråket, vilka anges i DŽ₂. I LzŽ förklaras ord med ”som lk.” (om ord vars betydelse och form överensstämmer med DŽ₂) och ”som lk. 1” (om ord vars form skiljer sig på något sätt, men vars första betydelse överensstämmer med den som anges i DŽ₂).

På liknande sätt gör man i DrskŽ. När orden kopplas till motsvarigheter i DŽ₂ används följande hänvisningssätt: ”som bk.”, ”som bk. betydelse”, ”som bk.

154

betydelser”.

Att ett verb betraktas som kausativt i dessa ordböcker kan man vanligen förstå endast indirekt. T.ex.: lipdyti, lipdo, lipdė ”som bk.” (DrskŽ 193) – jfr lipdyti, lipdo, lipdė 1. prž. 2 lipti 1 (DŽ₂ 372); skandyti, skanḋo, skandė ”som bk. i betydelserna” (DrskŽ 327) – jfr skandinti, -a, -o 1. prž. skęsti 1. (DŽ₂ 704). Detsamma gäller förklaringar med synonymer, t.ex. mirkdyti, -ina, -ino ”blöta” (DrskŽ 212) – jfr šlapinti, -a, -o ”göra våt” (DŽ₂ 817), dvs. ”göra [någon/något] till någon egenskap” är den vanliga omskrivningen för adjektivavledda kausativa verb.

Sådana inexakta betydelsebeskrivningar och utelämnande av illustrationer av utrymmesskäl gör bilden av terminologisk vokabulär oklar och gör ofta en undersökning av semantik och användning rentav omöjlig. Det lyckas inte alltid fastställa om betydelserna hos kausativa verb och deras basord motsvarar varandra; ibland anges basordet inte ens.

3. Minst avvikande från bk. är primära verb med en annan vokalväxling, vilka visserligen oregelbundet i ordböckerna (DŽ, DŽ₂, DŽ₃, LKŽ) och i den teoretiska litteraturen betecknas som kausativa (Jablonskis 1957: 289; LKG II 25; Paulauskienė 1994: 286 – 287).

Att de också betraktas som sådana i dessa dialektordböcker kan man endast sluta sig till av hur de presenteras, t.ex. plėšti, -ia, -ė ”som lk. 1” (LzŽ 200) – jfr plėšti, -ia, -ė prž. plyšti. 1. ”slita, skala loss från ytan” (DŽ₂ 573).

Det förekommer bara enstaka skillnader i formen jämfört med motsvarigheterna i bk. Nämnas kan verbet gráuti, -na, gróvė ”välta” (LzŽ 84) vid sidan av griūti, griūna, griūvo (LzŽ 87), presensformens variant i tredje person kėla vid sidan av kėlia (DrskŽ 146).

I LzŽ finns inga belagda betydelser som direkt skulle göra det möjligt att koppla verben džiáuti (LzŽ 68), tráukti (LzŽ 269), veisti (LzŽ 284) till verben džiūti (LzŽ 68), trūkti (LzŽ 271), viršti (LzŽ 288). Det är oklart om dessa betydelser saknas i dialekten eller om de inte antecknades av dem som samlade in det lexikala materialet.

4. En relativt riklig avledningstyp för kausativa verb i LzŽ är -inti, -ina, -ino. De flesta motsvarar verben i bk., t.ex.: báltinti, -ina, -ino ”som lk.” (LzŽ 31): báltas (LzŽ 31), báltį (LzŽ 31); rūginti, -ina, -ino ”som lk.” (LzŽ 225): rūgti (LzŽ 226), osv.

Analogiska avledningar med suffixet -inti förekommer i Dieveniškės, t.ex.: reik’a pa-val’ginc’ (mata barnen) (Lipskienė, Vidugiris 1967: 207).

Bland de kausativa verb som anges i DrskŽ utmärker sig en undergrupp av denna typ genom sin särskilda rikedom -yti, -ina, -ino.

I Druskininkai-dialekten har verben med suffixet -inti, liksom i andra sydaukštaitiska dialekter, övergått till verb med suffixet -yti. Växlingar mellan dessa suffix är, trots att de inte undersökts tillräckligt, också kända i vidare bemärkelse, t.ex. šlapinti || šlapyti Ukmergė (LD 198).

Infinitivsuffixet -yti har sannolikt uppkommit genom analogi med nya futurumformer utan n, vilka uppstått genom den fonetiska lagen in/s>ys verkan

155

(Endzelynas 1957: 181; LKG II 265).

Suffixet -inti förekommer inte alls i Druskininkai-dialekten; därför anges infinitivformen med -yti som uppslagsform för dessa verb i DrskŽ. Detta skiljer sig från LKŽ, där belägg från många dialekter och underdialekter redovisas tillsammans. Här förs infinitivvarianter med samma rot, när presens- och preteritumformerna sammanfaller, samman i en och samma ordboksartikel. I LKŽ anges infinitivsuffixet -yti som en variant av suffixet -inti, t.ex.: saušinti(-yti), -ina, -ino Drsk, Grv (LKŽ XII 217–218).

Bland verben i denna undergrupp utmärker sig: a) accentueringvarianter, t.ex.: džiovyti, -ina, -ino (DrskŽ 82), ilsyti, -ina, -ino ”plåga” (DrskŽ 119), juokyti, -ina, -ino ”med samma betydelse som i standardspråket” (DrskŽ 129); b) betydelsevarianter, t.ex.: nugeibyti, -ina, -ino ”döda” (DrskŽ 97), gyvyti, -ina, -ino ”väcka till liv” (DrskŽ 104), grýnyti, -ina, -ino ”göra fattig” (DrskŽ 113): jfr grýninti, -a, -o ”göra ren” (DŽ 187).

5. Jämfört med standardspråket är kausativverbens ordbildningstyp -yti, -o, -ė ovanlig i sydaukštaitiska och östaukštaitiska vilniškiai-dialekter. I LžŽ och DrskŽ finns endast ett fåtal exempel, t.ex.: jūnkyti, -o, -ė 1. ”vänja av från att dia”, 2. ”undervisa” (DrskŽ 127): jūnkti (DrskŽ 128), gesyti, gėso, gėsė se gesinti (LžŽ 79).

6. Labai darus yra priesagos -yti varianto -dyti darybos potipis -dyti, -o, -ė. Daugelis iš šio potipio veiksmažodžių yra tokie pat kaip bk., pvz.: 1) gýdyti, -o, -ė “kaip lk.” (LžŽ 79): 1 gýti (LžŽ 81), migdýti, migdo, migdė “kaip lk.” (LžŽ 163): migti (LžŽ 163), tildyti, -o, -ė “kaip lk.” (LžŽ 267): tilti (LžŽ 267) ir t.t.; 2) klupdyti, klūpdo, klūpdė “kaip bk.” (DrskŽ 159): klūpti (DrskŽ 159), tupdyti, tūpdo, tūpdė 1. “daryti, kad tupėtų” (DrskŽ 422): tupėti (DrskŽ 422); želdyti, -o, -ė 1. “daryti, kad želtų” (DrskŽ 474): želti (DrskŽ 474) ir t.t.

I Druskininkai-dialekten har fall observerats där verb med o-stam övergår till įa-stam, t.ex.: girdžia (DrskŽ 102) ”vattnade”, migždžia (DrskŽ 210) ”söv”, pūdžia (DrskŽ 285) ”ruttnade” osv. Övergången till įa-stam för former med o-stam av denna suffixgrupp har beskrivits för Gervėčiai-dialekten av J. Kardelytė, t.ex.: girdz’a~ girdžia ”vattnade”, ródz’a~ rodžia ”visar”, unšildz’a ~ anšildžia ”värmer upp” (GrvT 82–83).

Enligt Z. Zinkevičius har former med įa-stam av kausativa verb med suffixet -d- observerats i många östaukštaitiska dialekter. ”Den likformiga preteritumformen kan ha gett upphov till denna växling, jfr gýdo, gýdė och snaudžia, snaudė” (LD 344).

7. Få kausativa verb av ordbildningsundertypen -dyti, -dina, -dino påträffades (deras presens- och preteritumformer anges vanligtvis i ordböcker utan -d-), t.ex.: šokdýti, -ina, -ino 1. ”få någon att dansa” (DrskŽ 383), trukdýti, -ina, -ino 1. ”slösa tid, hindra” (DrskŽ 420) osv.

8. Endast två ord med formerna -yti, -ija, -ijo – bályti, -ija, -ijo (LžŽ 31) påträffades i LžŽ: báltas, bálti (LžŽ 31) samt det slaviska rotordet čýstyti, -ija, -ijo ”rengöra” (LžŽ 48) är helt atypiska bildningar i detta system.

9. Kausativverben i båda dialekterna – Druskininkai och Lazūnai –

156

karakteristisk variation.

I LzŽ förekommer varianter mellan -inti, -ina, -ino-verb och -(d)yti, -o, -ė-verb, t.ex.: gesyti, gėso, gėse se gesinti (LzŽ 79): gesinti, -ina, -ino (rt.) ”som i lk.” (LzŽ 79), pirktdyti, pirikdo (pirikdžia), pirikdė se pir kandidti (LzŽ 195): pirkdinti, -ina, -ino ”köpa” (LzŽ 195), saldyti, -o, -ė se saldinti (LzŽ 228): saldinti, -ina, -ino ”som i lk.” (LzŽ 228).

Varianterna -(d)yti, -o, -ė hänvisas fullt motiverat till -inti, -ina, -ino som huvudformer: de senare är de allra vanligaste bland alla kausativa verb som registrerats i LzŽ.

I Druskininkais dialekt är dessa ordbildningstyper och undertyper, liksom i andra sydaukštaitiska dialekter, ännu mer sammanblandade och uppvisar många parallella varianter. Eftersom det främst är formerna i presens och preteritum som varierar, anges de vanligen i samma artikel, t.ex.: gydyti, gydžia (-ina, -ino), -ė (-ino) ”som i standardspråket, betydelse” (DrskŽ 99), girdyti, girdžia (-ina), -ė (-ino) 1. ”som i standardspråket, betydelse” (DrskŽ 102), migdyti, -ina (migdžia), -ino (migdė) (DrskŽ 210), žūdyti, -ina (-o), -ino (-ė) se žudyti (DrskŽ 484): žudyti, žūdo, žūdė (nj.?) ”som i standardspråket” (DrskŽ 484) osv.

Sådan sammanblandning, där former med a-stam används i stället för former med -ina och vice versa, är ganska utbredd i sydaukštaitiska dialekter. Enligt Z. Zinkevičius ”kan sammanblandningen ha börjat med infinitiven, som ofta växlar mellan former med -yti och -inti” (LD 344).

En fonetisk ljudlag som förändrade futurumformen tvingade alltså infinitiven att förändras, och denna förändring blandade samman de kausativa verbens ordbildningstyper. Det identiska preteritumet, som fick ia-stammen att tränga in i presens av a-stammen, ökade antalet varianter ytterligare.

10. Avledningar med suffixen -(d)yti, -(d)inti kan i sydaukštaitiska och östaukštaitiska vilniškiai-dialekter, liksom i standardspråket (jfr LKG II 262), fast oftare, beteckna inte bara kausativitet utan även a) en enkel handling (vanligen av obestämd varaktighet), t.ex. audýti, audė, audė ”ta på sig skor”, b) en upprepad eller fortgående handling förknippad med ljud, t.ex. knibždýti, knibždo, knibždė ”skramla”, c) en upprepad handling av obestämd varaktighet (iterativitet och durativitet), t.ex. vesdýti, vėsdo, vės dė se vesdinėti (LzŽ 285).

Enligt LzŽ:s redaktörer är iterativa-durativa verb på -dyti, -inti ganska vanliga i Lazūnai-dialekten (LzŽ 8).

P. Arumaa skrev redan om durativa avledningar på -d- i Dieveniškės-, Gervėčiai-, Lazūnai- och Žietela-dialekterna (Arumaa 1930: 57–58, 63, 68, 78). I Ródūnia- och Lazūnai-dialekterna har suffixet -dyti konstaterats användas i stället för eller vid sidan av -(d)inėti med samma betydelser (Vidugiris 1961: 224, 227). Användningen av de iterativa suffixen -dyti, -(d)in(ė(dy)ti i Gervėčiai-dialekten har analyserats (GrvT 77, 82–83).

Den lexikala förklaringen, som ofta förekommer i ordböcker, visar att det ändå inte alltid går att exakt fastställa vilken typ av verbbruk det rör sig om i en viss mening. T.ex.: imdyti, imdo, imdė ”ta, ta om och om igen” (LzŽ 92), sukdýti,

157

sūkdo, sūkde ”vrida, böja” (DrskŽ 355).

Ett liknande fenomen har konstaterats i beskrivningar av Ramaškoniųs och Žietelos dialekter. Verben med suffixet -dyti behöver i dessa dialekter inte uttrycka upprepning av en handling (Šukys 1960: 183; Vidugiris 1961: 223–225). I Dieveniškiai-dialekten kan suffixet -dyti ”beteckna såväl en upprepad handling (som ofta upprepas med vissa tidsintervall) som en utsträckt, momentan handling och dess varaktighet” (Lipskienė, Vidugiris 1967: 206).

Formen hos dessa verb och hos kaunasis litauiska och andra dialekters kausativa och förskaffande verb, liksom satsstrukturen och ofta även den semantiska samstämmigheten mellan deras element, är likartade. Exempel: piirkdinti, -ina, -ino 1. cur. pirkti 1: Dirbysiu žagrelę, pirkdysiu jautukus, kaldysiu noragėlius Klp (LKŽ IX 1089) – 2. ”köpa”: Landžioja vaikai po tvoras, kelines palupa, rubašką palupa, ir tu pirkdin’ vel Lz – (LKŽ IX 1089); nurenǵdinti cur. nurengti 1: Bloko raštvedys juos nurengdino B. Sruog (LKŽ XI 445) – nurengdyti ”klä av”: Paporino, kap ragana seselę pagr iovė ir nurengdė Žrm (LKŽ XI 445).

Vid återgivningen av bruksexempel för dessa betydelser förekommer inexaktheter i den lexikografiska behandlingen. Förkortningen cur. har fogats till verbet rengdytis ordfamilj utan att några exempel anförs; alla dess prefixavledda verb förklaras korrekt med motsvarigheter utan suffix i kaunasis litauiska (LKŽ XI 445). Verbet nusėmdyti, borde inte ha klassificerats som förskaffande, exempelvis: Pastatčiau per didelį sagona, vandenio daug – nusemdžiau kiek Rod (LKŽ XII 356–357).

Verbet užremdyti caus. užremti 1 bör inte betraktas som kausativt: Užremdom duris ir esim gult Pls (LKŽ XI 427). Detta är sannolikt ett exempel på iterativ durativ betydelse.

Förskaffande verb som uppfyller alla kriterier för att klassificeras som sådana (såsom kaunasis litauiska áusdinti, kál dinti, siū dinti) återfinns inte heller i dialektordböckerna LzŽ och DrskŽ. De två förekomsterna av förkortningen cur. i DrskŽ är tillfälliga: mirkýti, -ina, -ino cur. mirkti 1. ”hålla nedsänkt”, 2. ”hälla vatten över” (DrskŽ 212); myždyti, myždo, myždė cur. myžti (DrskŽ 213). Båda grundverben är intransitiva, och satsens djupstruktur motsvarar inte den komplexa strukturen hos satser med förskaffande verb [(initierande subjekt + dess styrande handling)→ (handlande eller förmedlande subjekt + dess konkreta handling)→(objekt + förändring av dess tillstånd eller handling)]. Likheten mellan verbet dirbdyti, dirbdo, dirbdė ”betydelse som i kaunasis litauiska”: pridi.rbd(’i)e patagràpiju. † turė’s’u pakì mirs’u (DrskŽ 68) med dirbdinti, -a, -o prp. dirbti 2 (DŽ₂ 122) är endast ytlig.

Något färre problem med lexikografisk behandling uppstår i de fall då verben med de nämnda dialektsuffixen -(d)yti, -(d)inti har andra lexikala betydelser. Exempel: nutvódyti ”slå ned”: [Linų galvutes] kultuve tvója ir nutvódo Grv (LKŽ XVII 329) – nutvódinti cur. nutvoti 1: Rykštėmis nutvodina S. Dauk (LKŽ XVII 329).

Men även här kan enstaka inexaktheter förekomma. Förkort-

158

avkortningen cur. vid lexikalt förändrade betydelser hos verbet priimdyti cur. priimti. 1. ”ta till sig eller ta hem”: Viedma vaiką priimdė savo globon (ps.) Dv [...], 2. ”bjuda på”: Svečius priimdė ir pyragu, ir noragu Rod [...], 3. refl. ”ta till sig; komma ihåg”: Ką kas sako, aš ir prisimdau Arm (LKŽ IV 66). Dessa användningsexempel kan jämföras med det egentliga kurativa verbet nuimdinti cur. nuimti I: Vyresnybė nuimdino stogą M. Valanč (LKŽ IV 66). Förkortningen cur. borde inte stå vid lemma leisdvti, eftersom de illustrerande exemplen för alla dess prefixavledda verb inte kan behandlas på samma sätt. Man kan diskutera om verbet įleisdvti i meningen Aš įleisdyčiau šviesią saulę KlvD 115 (LKŽ VII 243) ska betraktas som kurativt eller kausativt. Uppgifterna från Gervėčiai, Pelesa och Ródūnia visar emellertid inte på kurativitet, t.ex.: Išgaląstą peilį sulėsdė pė diržą, kad aštresnis būt Gry (LKŽ VII 244).

11. Användningen av suffixen -(∂)yti, -(∂)inti i sydaukštaitiska och östaukštaitiska vilniškiai-dialekter vittnar om den sedan länge kända närheten mellan 1) kausativa, kurativa och 2) frekventativa, iterativa, frekventativa och durativa betydelser.

Kauzatyvinių veiksmažodžių kilmės iš iteratyvinių hipotezę (Delbrück 1897: 119) laikė galima ir B. Serebrennikovas, remdamasis dažnai pasitaikančiu šių priesagų ir jų reikšmių artumu (Serebrennikov 1974: 175–176). Atitinkami ide. kalbų vediniai vadinami iteratyvais-kauzatyvais (Meje 1951: 191). Analizuojant lietuvių kalbos iteratyvus-kauzatyvus, nustatytas vedinių reikšmės priklausymas nuo pamatinio žodžio reikšmės. “Jei pamatinis žodis reiškia aktyvų į objektą nukreiptą veiksmą, tai vediniai - arba iteratyvai (kartotinė reikšmė dažnai gerokai išblukusi), arba kuratyvai. Jei pamatinis žodis reiškia judėjimą ar kokį kitą savaiminį procesą, tai jo vediniai turi priežastinę reikšmę” (Kaukienė 1994: 204).

Detta samband märks också i användningen av lettiska verb med suffixet -inā- (besläktat med det litauiska denominativa suffixet -inoti). I lettiskan kan verb med suffixet -inā-, ibland även med formanten -d-, trots att de vanligtvis uttrycker kausativitet, också ha a) en iterativ nyans, t.ex.: grabināt ”klirra, skramla, rassla”, skubināt ”driva på, uppmana, driva, jaga” eller b) iterativ betydelse, t.ex.: luncināt (asti) ”vifta (på svansen)”, purināt ”skaka; luckra upp”. Verb som audināt, šūdināt uttrycker antingen en durativ handling (ilgstošu procesu) eller samma sak som sina grundverb aust, šūt (MLLVG 339).

I sydaukštaitiska och östaukštaitiska vilniškiai-dialekter framträder en gemensam egenskap hos dessa suffixbetydelser – handlingens varaktighet (durativitet). Alla de behandlade verbbetydelserna, 1) iterativa, frekventativa, durativa och 2) kausativa, kurativa, har den gemensamma egenskapen att beteckna längre varaktighet. De uttrycker handlingar som är tidsmässigt mer komplexa än grundverbens handlingar.

I dessa dialekter används suffixet -(d)inėti flitigt och det betecknar frekventativa,

159

iterativa och durativa handlingar; det har ofta imperfektiv betydelse, på liknande sätt som i de slaviska språken (Vidugiris 1961: 228–229). Det är möjligt att närheten till de slaviska språken också har bidragit till att upprätthålla den durativa betydelsen hos suffixet -dyti (-dinti). Oavsett orsakerna till detta fenomen förefaller sådana verb som atsakydyti, nusemdyti, priimdyti, užremdyti m.fl. likna kurativa verb, men de betecknar endast en handling uttryckt av grundordet som pågår längre. Detta suffix har inte använts för att uttrycka en ännu mer komplex situation. Dess avledningar blev inte kurativa verb som förutsätter att det finns en mellanliggande agent (utförare) på satsens djupstruktur, ibland också på ytstrukturen. Jfr: atnešdinti 1. cur. ’bära hit’ 1: Plaučiūns daug... ragaišių per tarnus atnešdino kūmams K. Donel (LKŽ VIII 702); Baltazaras atnešdino aukso ir sidabro indus I (LKŽ VIII 702). – atnešdyti 1. ”bära hit”: Tu, sūneli, prauskis – aš tau čia valgytie atnešdysiu Aru 11 (Grv) (LKŽ VIII 703).

12. Slutsatser.

12.1. Kausativa verb från sydaukštaitiska och östaukštaitiska vilniškiai-dialekter återges inte alltid korrekt i ordböckerna. Beskrivningarna av betydelser och grammatiska-lexikala grupper är inte tillräckligt precisa. Bristen på illustrerande meningar ger en ofullständig bild av dialektordförrådet och försvårar undersökningen av semantik och bruk.

12.2. Dialektordböckerna innehåller fler uppgifter för dem som studerar formen.

De ursprungliga kausativa verben med en annan vokalväxling är mest lika motsvarigheterna i standardspråket.

Det finns skillnader i användningen av suffixavledda verb. I Lazūnai-dialekten är den vanligaste bildningstypen för kausativa verb -(d)inti, -ina, -ino, medan typen -(d)yti, -o, -ė är vanligast i Druskininkai-dialekten. Infinitivsuffixet -inti förekommer inte alls i Druskininkai-dialekten. Sydaukštaitiska suffixet -yti, som uppkommit genom analogi med nya futurumformer utan n, ledde till en sammanblandning av avledningstyper. I presens uppkom, genom analogi med futurumformer, fall där o-stammen övergick till ia-stammen. Dessa orsaker ledde till en stor mängd varianter.

12.3. Avledningar med suffixen -(d)y̌ti, -(d)inti kan i dessa dialekter uttrycka inte bara kausativitet utan också en enkel (vanligen durativ) handling eller iterativitet/durativitet. Verb med dessa suffix har ofta andra lexikala betydelser än i standardspråket. De lexikografiska beskrivningarnas brister förklaras av den vilseledande likheten mellan iterativa, durativa och kurativa verbs form och syntaktiska omgivning. Alla betydelser hos avledningar med dessa suffix – 1) iterativa, frekventativa, durativa och 2) kausativa, kurativa – förenas av den gemensamma egenskapen l ä n g r e v a r a k t i g h e t.

I sydaukštaitiska och östaukštaitiska vilniškiai-dialekter har dessa suffix inte fått någon kurativ betydelse. Kunskap om språkgeografiska fakta kan därför bidra till att undvika fel i lexikografiska beskrivningar.

160

LITTERATUR OCH KÄLLOR

A r u m a a P. 1930: Litauische Mundartliche Texte aus der Wilnaer Gegend, Dorpat: Postimees.

D e l b r ü c k B. 1897: Vergleichende Syntax der indogermanischen Sprachen 1, Strassburg.

DrskŽ – N a k t i n i e n ė G., P a u l a u s k i e n ė A., V i t k a u s k a s V. Ordbok över Druskininkais dialekt, Vilnius: Mokslas, 1988.

DŽ₂ – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius: Mintis, 1972.

E n d z e l y n a s J. 1957: Baltų kalbų garsai ir formos, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

GrvT– K a r d e l y t ė J. Gervėčiai-dialekten, Vilnius: Mintis, 1975.

J a b l o n s k i s J. 1957: Rinktiniai raštai 1, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

K a u k i e n ė A. 1994: Lietuvių kalbos veiksmažodžio istorija 1, Klaipėda.

LD – Z i n k e v i č i u s Z. Litauisk dialektologi, Vilnius: Mintis, 1966.

L i p s k i e n ė J., V i d u g i r i s A. 1967: Dieveniškiai-dialekten. – Litauiska språkvetenskapliga frågor 9, 183–222.

LKG II – Litauisk grammatik 2, Vilnius: Mintis, 1971.

LKŽ III–XVII – Litauisk ordbok 3–6, Vilnius: Statliga förlaget för politisk och vetenskaplig litteratur, 1956, 1657, 1962; 7–9: Mintis, 1966, 1970, 1973; 10–15: Mokslas, 1976, 1978, 1981, 1984, 1986, 1991; 16–17: Förlaget för vetenskap och encyklopedier, 1995, 1996.

LzŽ – P e t r a u s k a s J., V i d u g i r i s A. Ordbok över Lazūnai-dialekten, Vilnius: Mokslas, 1985.

M e j e A. 1951: Obščeslavianskij jazyk, Moskva: Izdatel'stvo Inostrannoi literatury.

MLLVG – Modern lettisk litterär språklära 1, Riga: Lettiska SSR:s vetenskapsakademis förlag, 1959.

P a u l a u s k i e n ė A. 1994: Lietuvių kalbos morfologija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

S e r e b r e n n i k o v B. 1974: Sannolikhetsgrunder inom komparativ lingvistik, Moskva: Nauka.

Š u k y s J. 1960: Būdingesnės Ramaškonių tarmės ypatybės. – Lietuvių kalbotyros klausimai 3, 177–189.

V i d u g i r i s A. 1961: Veiksmažodžiai su priesagomis –inėti ir -dinėti Zietelos tarmėje. – Lietuvos TSR MA Darbai, Serija A, 2 (11), 219–231.

KAUSATIVA VERB I SÖDRA AUKŠTAITISKA OCH ÖSTRA AUKŠTAITISKA VILNIUS-SUBDIALEKTERNA SOM PÅTRÄFFAS I ORDBÖCKER

Sammanfattning

Det är inte alltid som kausativa verb i södra aukštaitiska och östra aukštaitiska Vilnius-subdialekterna återges korrekt i ordböcker. Beskrivningarna av deras betydelser och enskilda grammatiskt-lexikala grupper är inte tillräckligt precisa, och det illustrativa materialet är otillräckligt, vilket inte gör det möjligt att få en uttömmande bild av dialektordförrådet och försvårar undersökningen av dess semantik och användning. I Lazūnai-subdialekten är den vanligaste bildningstypen för kausativa verb -(d)inti, -ina, -ino, t.ex. rüginti, -ina, -ino (LzŽ 225); i Druskininkai-subdialekten är typen -(d)yti, -o, -ė vanligast, t.ex. skanýti, skañdo, skañdė (DrskŽ 327). Druskininkai-subdialekten har inte infinitivsuffixet -inti. Det sydaukštaitiska suffixet -yti, som kom in i dialekten genom analogi med nya futurumformer

161

utan ”n”, orsakade en sammanblandning av ordbildningstyper. Fall där o-stammen övergår till ja-stammen i presens, genom analogi med futurumformer, har observerats; allt detta har gett upphov till ett överflöd av varianter, t.ex. gýdyti, gýdžia (-ina, -o), -ė (-ino) (DrskŽ 99).

Avledningar med suffixen -(d)yti, -(d)inti i dessa subdialekter kan uttrycka inte bara kausativitet utan också en allmän handling, iterativitet eller durativitet, t.ex. imďýti, imďo, imďe ‘imti, imineti’ (LzŽ 92). Kurativa verb förekommer inte alls. Brister i den lexikografiska tolkningen kan förklaras av den vilseledande likheten mellan de iterativa durativa verbens och de kurativa verbens former och deras syntaktiska omgivning.

162