LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVII (1997)

LEKSIKOGRAFIJOS IR LEKSIKOLOGIJOS PROBLEMOS

Irena ERMANYTĖ

NÅGRA ANMÄRKNINGAR OM ENANTIOSEMI

När språkliga motsatsförhållanden analyseras ur ett pragmatiskt perspektiv faller blicken på ett mycket gammalt språkfenomen – enantiosemi, där ett och samma ord har två motsatta betydelser (därigenom framträder en polarisering av ordets betydelser). Enantiosemi (ty. Enantiose- mie, eng. Enantiosemy), vars benämning härstammar från grek. enantios – ’belägen mittemot, motsatt’ + sema – ’tecken’, framträder i en viss kontext, eftersom språkfenomenet utan den inte kan förstås tillräckligt väl vare sig strukturellt eller semantiskt. Inom lingvistiken definieras enantiosemi som en egenskap hos ett ord eller morfem att ha motsatta betydelser (Gaivenis, Keinys 1990: 57).

Enantiosemi förekommer i många språk från antiken fram till i dag. Detta lingvistiska fenomen började undersökas mer ingående först i slutet av 1800-talet, även om G. V. F. Hegel redan i inledningen till ”Logikens vetenskap” talade om enantiosemi. Enligt honom har de flesta tyska ord (särskilt verb med prefix) inte bara andra betydelser, utan också motsatta betydelser.

Den tyske lingvisten Karl Abel (Carl Abel) hävdade i del VIII av ”Sprachwissenschaftliche Abhandlungen” (”Lingvistiska undersökningar”), med titeln ”Det ursprungliga ordets motsatta betydelser”, att de äldsta exempel på enantiosemi som nått oss är nedtecknade med egyptiska hieroglyfer (Abel 1885: 316).

I det forntida egyptiska språket fanns det många ord som vart och ett hade två motsatta betydelser. Dessa polära betydelser illustreras bäst av orden: unx (som endast modifieras fonetiskt på annat sätt), vilket betydde både ”avtäcka, blotta” (unx) och ”täcka över, svepa in” (unḥ); at (som också modifieras på motsvarande sätt) betydde både ”lyssna, höra” (aṯ) och ”vara döv” (aṭ); sneḥ – ”skilja åt, separera”, sneḥ – ”förena” etc.

Ordet quen betydde för en invånare i Egypten både ”stark” och ”svag”. Denna hieroglyf behövde dock förklaras med lämpliga tecken och bilder som visade skillnaden mellan de konkreta betydelserna. Adjektivet stark illustrerades vanligen med en stående, beväpnad krigare, medan svag illustrerades med en knäböjande person (förmodligen en slav). Verbet ārī ”gå upp” avbildades med en trappa, medan ”gå ner” avbildades med en stege (Abel 1885: 317, 329). (Jfr också hindi kal: ”i går” och ”i morgon”; parso: ”i förrgår” och ”i övermorgon”.)

Nästan samtidigt studerade även en annan tysk lingvist enantiosemi – V. Scherzl. Enligt honom förekommer enantiosemi i många språk. Till exempel betydde det latinska adjektivet altus inte bara ”hög” utan också ”djup”, det vill säga belägen lågt (altus mons ”högt berg” och altum flumen ”djup flod”).

V. Scherzl ansåg att den främsta orsaken till enantiosemi var de i forntiden förekommande ben-

53

djärva rötter, vars betydelser ännu inte hade differentierats. När tänkandet utvecklades och språket formades skildes mer konkreta grundbetydelser gradvis ut ur dessa otillräckligt differentierade betydelser; den andra betydelsen var oftast bildlig eller hade en annan intonation. Till exempel utvecklades ur stammen von- i de slaviska språken, vars ursprungliga betydelse var ”lukt”, två motsatta betydelser – ”behaglig lukt, arom” (jfr tjeckiska vůně, polska woń, ryska благовоние) och ”dålig lukt, stank, odör” (jfr bulgariska воня, polska woń samt ryska вонь, зловоние) (Šercl 1883: 1–39; 1884: 41–84).

En semantisk språk-universalie som kännetecknar enantiosemi är polysemi. Till exempel betyder verbet brėkšti både ”grynna, ljusna” (Än när dagen brėkštant sväller morgonljuset, daggvåta gräs böjer sina huvuden A. Baran) och ”skymma” (Kväll, det börjar redan brėkšti _I2 1028 (Prk). Utan ljus var jag tvungen att gå och lägga mig när det brėkštant LKŽ I₂ 1028(I). Jfr substantivet av samma rot, brėkšma, som i Aukštaitija betyder ”gryning” och i Žemaitija ”skymning” (i detta fall är grunden för enantiosemin dialektal). Det finns ett ganska nära semantiskt samband mellan samma ords polära betydelser. Det är ljuset, som vid motsvarande tid på dygnet än tilltar, än avtar, medan motsättningen mellan betydelserna hos ord med roten brėkš- beror på den andra komponenten – kontrasten mellan dygnets tider.

Enantiosemi kan inte heller skiljas från homonymi, som ofta uppstår ur polysema ord (särskilt när det semantiska sambandet mellan enskilda betydelser tycks brytas). Till exempel lit. bandà ”boskapshjord” och ”limpa (vanligen kaka eller bröd)”. Dessa två ord förenas av den gemensamma betydelsen ”förmögenhet, egendom”, belagd i K. Sirvydas skrifter och bevarad i östra Litauens dialekter: Nauda, banda SD 203. Jag släppte hela min bandą _{LKŽ I2} 638 (Kur). I det här fallet har alltså identitetsförhållandet mellan de homonyma betydelserna inte brutits.

Det grammatiska och semantiska sambandet mellan vissa homonyma verb bör uppmärksammas. I litauiska ordböcker uppslås till exempel verbet rãkti under två artiklar: 1 rãkti, rãka (rãkia, rañka), rãkė (rãko) ”peta” är transitivt: Rãkė, rãkė och petade upp ett sår på armen LKŽ XI 112 (Kv), och 2 rãkti, rañka, rãko är intransitivt och betyder ”hålet blir mindre, täpps igen” (Den lilla hålöppningen (nålsögat) rañka snabbt och täpps igen helt LKŽ XI 115 (Sl). Enligt A. Kaukienė betecknar 1 rãkti en aktiv handling, medan 2 rãkti betecknar en förändring av tillstånd och bildar en semantisk opposition till det första verbet rãkti (Kaukienė 1994: 77–78).

Ett enantiosemiskt exempel av lingvistiskt och semantiskt intresse gavs av en annan litauisk språkvetare, V. Balaišis. Som analysobjekt valde han namnet på berget Rambynas. Författaren betraktar detta ortnamn som enantiosemiskt och av slaviskt ursprung. För en litauer betecknar Rambynas ett berg (eller den höga, branta stranden av Nemunas nära Tilžė i Šilutė-distriktet), medan det för en tysk är en plats i en djup sänka på ön Rügen, Rambin. Avledningar med determinant -b(h) från den indoeuropeiska roten *rem- är tämligen många i såväl baltiska som germanska och slaviska språk, men ord i de baltiska och germanska språken med den angivna roten och determinanten betyder oftast ”upphöjning, hög plats”,

54

(jfr lit. rūmbas, rumbėti, rembėti, lett. rumba ”vattenfall”, norska rimi ”upphöjd plats” osv.), medan dessa avledningar i slaviska språk oftast betyder ”avskärning, fällning”, det vill säga en nedsänkt plats (jfr J. Pokorny * remъ-, *romb-, *rmb- ”hugga, fälla, göra inskärningar och hack” (Balaišis 1991: 52–53).

Den förste som tog upp enantiosemi i litauiskan var Jonas Jablonskis. Han analyserade ännu inte enantiosemi teoretiskt, men i sin ”Litauisk grammatik” (1922), när han behandlade verbets aspekter och diateser, presenterade han en ansenlig samling värdefulla exempel på fenomenet och sammanfattade dem på lämpligt sätt: ”Med imperfektiv aspekt betecknar vi endast att en viss handling pågår. Vi säger inte hur den handlingen kan eller måste avslutas <...> Vi säger inte helt tydligt ’gör dörren’ när den som tilltalas vet hur hans ’görande’ ska avslutas <...> Den som säger ’gör dörren’ känner sig alltid säker på att den tilltalade förstår honom som sig bör, och den tilltalade gör alltid det han ombeds eller beordras att göra. När vi två säger att dörren är stängd vet vi, talaren och den tilltalade, att när dörren görs måste den öppnas” (Jablonskis 1957: 293).

J. Jablonskis gav också fler liknande exempel. Till exempel: Rid hästarna (ut på fältet, hem) (det vill säga rid iväg, rid tillbaka I.E.). Varför spänner du för hästarna (håller på att spänna ifrån eller spänna för dem)? Han spänner för hästarna nu, strax spänner han för, spänner ifrån dem. Hon fäste en liten krans på henne i går. Hon fäster redan kransen (tar av den). Han lägger halsduken på honom (över axlarna, från axlarna). Varför leder du med tömmarna, för du runt [hästarna], eller vart ska du åka (jfr leda in med tömmarna, föra in)? Han ska inte åka någonstans längre, han leder hästarna med tömmarna, för runt dem (ska snart leda bort dem med tömmarna, föra bort dem) (Jablonskis 1957: 294). I alla dessa fall framgår betydelsen av de angivna verben av sammanhanget. Jfr också: Vem skulle arbeta åt dig så, som nu från soluppgång till solnedgång LKŽ XII 192 (Lž). Från soluppgång till solnedgång (från soluppgång till solnedgång) grävde vi potatis LKŽ XII 192 (Dglš).

Att det litauiska ordförrådet ursprungligen inte var tillräckligt differentierat framgår av verb som betecknar handlingar som att ta på sig skor eller kläder, klä på sig och liknande. Hit hör autī(s), mautī(s), siaustī(s), vīktī(s) och andra ord av liknande typ, vilka utmärks inte bara av polaritet utan också av vektorialitet. Dessa egenskaper är särskilt utmärkande för de reflexiva formerna av sådana verb. J. Jablonskis gav också många verb av denna typ. Till exempel: Varför tar du på dig skor, ska du gå någonstans (jfr ta på sig)? Varför tar du på dig skor, ska du redan gå och lägga dig (jfr ta av sig skorna)? (Jablonskis 1957: 293). Varför tar du på dig handskar? Det blir kallt (behåll handskarna på). Ska du inte åka, eftersom du redan tar på dig handskarna (tar av dig dem)? Ska du redan klä på dig (innan du går och lägger dig)? Ska du redan klä på dig (när du stigit upp tidigt på morgonen)? (Jablonskis 1957: 294–295).

Sådan polarisering av betydelser förekommer också i andra språk. Enligt L. Novikov kan till exempel нести på ryska betyda både ”bära in” och ”bära ut”; det krävs bara ett visst sammanhang som anger riktningen (нести сюда och нести туда) (Novikov 1973: 185).

Vissa prefixverb (särskilt med prefixet at-) är också enantiosemiska. Till exempel betyder atrišti både ”rulla närmare, rulla fram” (Under tiden atrito farbror fram rullstolen LKŽ XI 686 (Mš)) och ”rulla bort” (Och stenen-

55

från brunnens mynning atrisdavo LKŽ XI 687 (BB1Moz 29 3); atstumti – både ”skjuta bort” och ”föra närmare” (Tokia kiauliotė nedora: visada kitas atstum[a] nuo lovio LKŽ XIII 1042(Skdt), och ”hämta hit” (dvs. ”föra närmare” I. E.) (Kaip plunksną maišą atstūmiau LKŽ XIII 1043(Er); atšokti – både ”hoppa bakåt” (Ko čia atšokai kaip nuo ugnies? LKŽ XV 232(Ktk), och ”närma sig med ett språng eller genom att hoppa” (Atšoka atšokęs pri munęs ir sako LKŽ XV 233(Dr) osv.

I många språk finns det gott om sådana prefixverb som har motsatta betydelser. Jfr. det tyska ab-: täcka över betyder både ”täcka, täcka över” och ”avtäcka”. Det tyska prefixet ab- borde motsvaras av det ryska от-, men här ser vi ett intressant fenomen som visar att ett ryskt verb med detta prefix får betydelsen hos ett verb utan prefix. Den ryske språkforskaren I. Gorelov illustrerar det nämnda påståendet med exemplet отбелить, vars betydelse är ”bleka, göra vit”, och inte ”ta bort vitheten” (Gorelov 1986: 87-88).

I ryskan finns också helt enantiosemiska verb med prefixet от-. Till exempel var den ursprungliga, dvs. tidigare, betydelsen hos отказать ”testamentera”, medan verbet nu betyder ”upphäva (rätten till) ett arv”.

En annan rysk lingvist, R. Budagov, uppmärksammade det fortfarande kännbara semantiska sambandet mellan verbet победить och substantivet беда (tidigare betydde победить ”förgöra, döda”, dvs. hade en negativ betydelse, medan det nu tvärtom betyder ”besegra, vinna”, alltså har en positiv betydelse. Dessa båda betydelser har ett historiskt samband, eftersom den som förgör vanligen också besegrar och övervinner en fiende eller motståndare (Budagov 1965: 66–71).

Betydelsernas polarisering är särskilt tydlig när litauiska verb betecknar temperaturförändringar. Motsatta betydelser förekommer hos motsvarande verb både utan prefix och med prefix. Här framträder enantiosemi, liksom i de tidigare fallen, i den aktuella kontexten. Exempelvis dégti, déginti (Dina träd pyr bara, de nedega inte LKŽ II₂, 368(Vvr), Degamà-eld är svår att släcka LKŽ II₂, 368(Ds) och Ansiktena déga av kylan LKŽ II₂ 369(Lp)*; déginti (Det är värst mitt på dagen, när solen dégina, man står inte ut LKŽ II₂ 363(Gs) och Å, hur det yr och driver, snön degina! LKŽ II₂ 363(B. Sruog); Nudega av kyla, eld LKŽ XVII(SD 212); išképti (I år har all säd iškepė av hettan LKŽ V 588(Ds) och I år har alla trädgårdar [av kölden] iškepė LKŽ V 588(Ds); képinti (Det är omänskligt hett och solen kepina saulė, man kan inte ens gå vidare LKŽ V 581(Sry) och Ute képinte ké́pina kylan LKŽ V 581(Jnš); pléškėti (Torr ved plėska så bra LKŽ X 173(Ut) och Plėska hela vintern utan uppehåll LKŽ X 173(Trgn); plėškinti (Plėškinau hela dagen, men rummen är kalla LKŽ X 175(Brs) och Sådan kyla plėškina, stugan är inte uppvärmd LKŽ X 176(Skdt); Med hett vatten plikýk kalvens ben LKŽ X 229(J). Kylan bränner som eld, dvs. som med eld pliko den ansikte, händer och fötter LKŽ XVII 373(J); svilti (Elden är så starkt uppeldad att

* I semantiken hos verben dégti och képti kan man också urskilja ”möjligheten till diatesopposition” (Kaukienė 1994: 63).

56

öronen svìlsta LKŽ XIV 359(J) och Sådan kyla vi har i år, att till och med kinderna svėla LKŽ XIV 359(Nč); svilinti (Solen svilina från höjden LKŽ 354(V. Krėv) och Där ute svilina kylan, man kan få öronen förfrusna LKŽ XIV 354(Vs) osv. Sådana verb betyder vanligen både intensiv uppvärmning (värmande), värme, hetta, och kraftig avkylning (kylande), köld, sträng kyla (Ermanytė 1991: 73–74). Dessa polära betydelser förenas av en gemensam intensitetskomponent.

Det är viktigt att framhålla att betydelsen av avkylning (nedkylning) oftast är överförd, sekundär, dvs. härledd. Det finns emellertid också verb vars första, dvs. primära, betydelse är avkylning (nedkylning), medan betydelsen av uppvärmning (värmande) är sekundär. Till exempel spìginti (Mot kvällen verkade kylan ha gett med sig, men inte alls – den började spìginti! LKŽ XIII 397(Srv). Stark kyla spìgina huden LKŽ XIII 397(Rsn), och På vintern är det sträng kyla, och på sommaren spìgina solen LKŽ XIII 397(J). Kärr och källor, som inte träffas av solstrålar, hade sedan urminnes tider vuxit igen; inte ens vid det allra klaraste väder spìginant torkade de någonsin ut LKŽ XIII 397(S. Dauk).

Verb med sådan semantik, som betecknar temperaturförändringar, finns också i andra språk, jfr lettiska: Ejot pa sniegu mazmeitai nemaz nebija auksti, bet vaigi visu laiku svilint svila Birznieks-Upitis IV 279. Zeme izkaltusi, sausa ka pelni, un saule to sakarsējusi tik stipri, ka [ravējot] svila pirksti Kļava I 64 (LLVV: 1991: 7₂, sēj., 324) osv.

Vissa litauiska verb betecknar motsatser till ett tillstånd eller en handling, eller förändring, t.ex.: àkti ”bli blind, börja se sämre” (Mina ögon aìka helt och hållet, dvs. synen försämras LKŽ I₁ 87(J) och ”ögonen öppnas, börja se” (Kattungarna aìka redan, snart kommer de att se LKŽ I₁ 88(Kp); gùrbti ”trivas, växa bra” (Efter sjukdomen gùrbsta min syster, dvs. hon blir starkare LKŽ III 742(J) och ”tyna bort, gå under” (Han gùrbo ir gùrbo hela tiden, tills han dog LKŽ III 742(Sb); jūnkti ”vänja sig av med att dia” (Smågrisarna håller på att jūnkti DŽ₃ 269, och ”vänja sig” (Grisen juñksta vid ärter DŽ₃ 269) osv.

Överförda betydelser hos enantiosemiska verb har ofta också en ironisk ton. Till exempel betyder draùsti både ”säga åt någon att inte göra något, förbjuda, varna, avråda” (Draùsk nedraùsk, hon gör ändå som hon vill LKŽ II₂ 662(Gs). Drausk din dotter från dåliga handlingar LKŽ II₂ 662(J), och ”be någon stanna, hålla kvar” (Draùdė mig att äta, men jag hade inte tid LKŽ II₂ 662(Ukm). Familjen draudžia att stanna ett andra år LKŽ II₂ 662(Kp); gárbinti betyder både ”ära, lovorda, upphöja; högakta” (Så länge hon levde garbino hon honom, och även död garbina hon honom LKŽ III 117(J. Jabl), och ”förakta, tala illa om, kritisera, skälla ut” (Alla gárbina den där uslingen LKŽ III 117(Rm) osv.

Betydelserna hos vissa verb och substantiv med samma rot står också i ett konversivt förhållande. Till exempel betyder (pa)skolinti både ”låna ut (ett lån) (åt någon)” och ”låna (ett lån) (av någon)”. Ett liknande semantiskt samband finns också mellan andra substantiv med samma rot: skolą, paskolą, skolininkas, -ė.

Det är värt att notera att enantiosemi inte bara kännetecknar verb. Denna ”inre motsättning” finns också hos vissa substantiv (detta nämndes redan i början av denna artikel-

57

(i början), adjektiv, till och med adverb.

Till exempel betyder det polysema substantivet auksas 1. ”en ädelmetall med gul färg” och 5. överf. ”något mycket gott, utmärkt” (LKŽ I₁ 479) i dialekterna också ”avföring, gödsel” (Aūksą veža, tai ir smirda LKŽ I₁ 390 (Kp).

Det polysema substantivet širdis betecknar både goda och dåliga egenskaper hos människans karaktär. širdis som betecknar ”godhet” uttrycks vanligen med kärleksfulla diminutiva epitet, som det finns särskilt många av i dialekterna och folkdiktningen (Širde­le, padirbėk už mane LKŽ XIV 864 (J. Jabl). Tėvuli mano, širdele mano, kam prižadėjai jaunam berneliu[i]? (d.) LKŽ XIV 864 (Dg).

Širdis, som betecknar dåliga karaktärsdrag hos människan – ”ondska, ilska”, har inte någon sådan diminutiv form (Man užėjo širdis, ir pasakiau ne vietoj žodį LKŽ XIV 864(Jnšk). Ragana kalukei iš širdies išsuko visas keturias kojukes LKŽ XIV 865(LTR(Al).

Adjektivet av samma rot, širdingas, -a, betecknar likaså både goda och dåliga mänskliga egenskaper. Adjektivets första betydelse är ”en som har ett gott hjärta, vänlig, älskvärd” (Ak lietuvininkai, širdingimano broleliai LKŽ XIV 848(K. Donel). Adjektivets andra betydelse ligger också semantiskt nära den första – ”som kommer ur ett öppet hjärta, uppriktig, äkta” (Norėjau ištarti jiems žodį širdin-gą, bet širdis atšalusias, ledą radau LKŽ XIV 849(P. Vaič).

Širdingas, -a, som betyder ”som snabbt blir vred, lätt blir arg”, betecknar dåliga mänskliga egenskaper (Kurs pasišiaušęs, širdingas, tą lankuok, nugerink LKŽ XIV 849(J).

Det sammansatta substantivet žemaširdis, -ė, som förekommer i maskulinum och femininum, betecknar likaså både goda och dåliga karaktärsdrag hos människan.

Substantivets första betydelse är ”en som har ett hårt, obarmhärtigt, lågt hjärta” (Niekai tokiam žemaširdžiui [žmogui] ir brolį nudėt sp.).

Substantivets andra betydelse, enantiosemisk i förhållande till den första, är ”en som är ödmjuk, lätt att påverka” (Viso to neduoda tėvas puikiesiems, bet žemaširdžiams A. Baran.).

Denna egenskap hos enantiosemiska adjektiv och vissa substantiv, att karakterisera olika karaktärsdrag och egenskaper hos människan, är utmärkande även för andra språk. Jfr engelskans apparent ”synlig, tydlig” och ”skenbar, förmodad”. Motsvarande betydelser har även det härledda engelska adverbet apparently ”tydligt, otvivelaktigt” och ”förmodligen, kanske”.

Den litauiske filosofen Antanas Maceina har framfört intressanta tankar om enantiosemi. I sin studie ”Asmuo ir istorija” bygger han på resonemang av den franske teologen och jesuiten Jean Daniélou, där det hävdas att ord som betecknar en gäst och en fiende har samma rot i många språk. Till exempel kallas en främling på grekiska xénos, fientlighet xenofobia och gästfrihet xenofilia; på latin är en gäst hospes och en fiende hostis (jfr motsvarande betydelser hos ryskans гость).

Litauiskans svėčias är utan tvekan enantiosemiskt, eftersom detta substantiv visserligen betecknar en inbjuden person, men personen har kommit på besök från en annan plats, det vill säga från ett främmande land. (Jfr 2 svėčias, -ià adj. (4) 1. ne giminės, toliau

58

varande, främmande (om en plats, ett land) och 2. inte en av de egna (om en människa) (LKŽ XIV 286). Således har både substantivet och adjektivet samma rot svet-, som i det ena fallet används om en inbjuden, efterlängtad person och i det andra om en främmande människa som kommit från någon annanstans.

Med A. Maceinas ord är ”denna människa i varje fall inte en av de egna. Han kan tas om hand och till och med bjudas på mat, men blir aldrig bofast” (Maceina 1981: 63). Oavsett om en sådan främling söker frihet eller bättre bröd kommer han inte att vara en av de egna; han måste ödmjuka sig, det vill säga handla så som de som tagit emot honom önskar. ”En gäst kommer och tas emot endast därför att han måste gå” – som det heter i ett litauiskt ordspråk: ”Gäster, ni förstod att komma; förstå då också att gå” (Maceina 1981: 64).

Det finns gott om sådana målande uttryck om gästen och ”ogästvänliga” relationer till honom i litauisk folklore. Till exempel: Nå, din lilla vessla, nu när du kom: du blir gäst, i morgon får du äta (skämtsamt) LKŽ XIV 286(Mrs). Han blev glad som när han skickat iväg gästerna LKŽ XIV 285(KrvP(Jnš). En kär gäst – synd på ostmassan LKŽ XIV 285(Mrj). Jfr 1a. ciema ēdiens līdz mājas vārtiem ”gästernas mat ända till grinden (dvs. inte mättande; I. E.)” (Balkevičius, Kabelka 1977: 132) osv.

Enantiosemi utvidgas i många språk till antifras (gr. antiphrasis – motsägelse, motsats), det vill säga en stilfigur där den bokstavliga betydelsen i ett visst uttryck ersätts av sin motsats genom ironi eller sarkasm (Pikčilingis 1975: 297–298). Till exempel: Vilket klokt råd! i stället för Vilket dumt råd! Vacker som synden (om en mycket vacker flicka)! LKŽ K (Rm). Här används ord med negativ betydelse för att uttrycka positiva känslor.

I det här fallet talar man inte längre om polarisering av ett enskilt ords betydelser, eftersom det är en hel mening som står i centrum, det vill säga en sammanhängande kontext, där motsättningen mellan betydelserna framhävs med lämpliga stilistiska medel och intonation. Till exempel, lat. tolendum esse Octavium: ”Octavius måste upphöjas” och ”Octavius måste avlägsnas”; cum tacent clamant ”när de tiger ropar de” (ett uttryck av Cicero), det vill säga tystnaden uttrycker ogillande; jfr qui tacet, consentire videtur ”tystnad är ett tecken på samtycke”; festina lente ”skynda långsamt” (ett uttryck av Suetonius), det vill säga gör ingenting förhastat; fr. Savant est sot plus qu’un sot ignorant ”En lärd dåre är dummare än en obildad dåre” (ett uttryck av Molière) osv.

Vissa lingvister kallar också enantiosemi för homonym antonymi, eller till och med homoantonymi, till exempel: Hunden är människans bästa vän och För hunden är hunden döden. I språket flätas antonymi och homonymi faktiskt ofta samman (Gorelov 1986: 89).

Sammanfattningsvis bör det sägas att enantiosemi, även om den inte är ett särskilt produktivt språkfenomen, inte är på väg att helt försvinna. Tvärtom försvinner enantiosemin inte, utan antar alltjämt nya former och uttryckssätt anpassade till dagens realiteter och livstempo. Liksom förr finns det också nu i varje språk tillräckligt många ord med ”inre motsatser”, det vill säga polariserade betydelser,

59

LITTERATUR OCH KÄLLOR

A b e l C. 1885: Sprachwissenschaftliche Abhandlungen, Leipzig, 316–329.

B a l a i š i s V. 1991: Enantiosemi̇ja ir Rambynas. – Ord och betydelser, 1, 50–54.

B a l k e v i č i u s J., K a b e l k a J. 1977: Lettisk-litauisk ordbok, Vilnius: Mokslas.

A. Baran – A n t a n a s B a r a n a u s k a s, jo raštai.

Bb1 – Bibeln... 11:e uppl., Berlin 1931.

B u d a g o v R. A. 1965: Introduktion till språkvetenskapen, Moskva: Prosveščenie.

DŽ₃ – Modern litauisk ordbok, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1993.

S. Dauk – S i m o n a s D a u k a n t a s, jo raštai.

K. Donel – C h r i s t i a n D o n a l i t i u s. Litauische Dichtungen..., Königsberg, 1869.

E r m a n y t ė I. 1991: Antonima betydelser hos ett och samma verb. – Kalbos kultūra 61, 73–74.

G a i v e n i s K., K e i n y s S. 1990: Kalbotyros terminų žodynas, Kaunas: Šviesa.

G o r e l o v I. N. 1989: Enantiosemi̇ja kak stolknovenie protivorečivych tendencij jazykovogo razvitija. – Voprosy jazykoznanija, 87–89.

I – L a u r y n a s I v i n s k i s, hans skrifter.

J – Litovskij slovar’ A. J u š k e v i č’ a..., 1–2, Sankt-Peterburg, 1897, 1904.

J. Jabl – J o n a s J a b l o n s k i s, hans skrifter och ordboksanteckningar.

J a b l o n s k i s J. 1957: Raštai 1, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

K a u k i e n ė A. 1994: Lietuvių kalbos veiksmažodžių istorija 1, Klaipėda.

V. Krėv – V i n c a s K r ė v ė - M i c k e v i č i u s, hans skrifter.

KrvP (Jnš) – V. K r ė v ė - M i c k e v i č i u s. Ordspråk och talesätt 1–2, Kaunas, 1934–1935; Litauiska ordspråk och talesätt 3, Kaunas, 1937; 4 – Arbeten och dagar, 7, 1938.

LKŽ I₁ – Litauisk ordbok 1, Vilnius, 1941.

LKŽ I₂–II₂ – Litauisk ordbok 1–2, Vilnius: Mintis, 1968–1969.

LKŽ III – Litauisk ordbok 3, Vilnius: Statliga förlaget för politisk och vetenskaplig litteratur, 1956.

LKŽ V – Litauisk ordbok 5, Vilnius: Statliga förlaget för politisk och vetenskaplig litteratur, 1959.

LKŽ X–XV – Litauisk ordbok 10–15, Vilnius: Mokslas, 1976, 1978, 1981, 1984, 1986, 1991.

LKŽ K – Litauisk ordbokskartotek.

LLVV VII₂ – Latviešu literārās valodas vārdnīca 7, Riga: Zinātne, 1991, 324.

M a c e i n a A. 1981: Person och historia, Chicago: Ateitis, 63–64.

Mš – P r a n a s M a š i o t a s, hans skrifter och översättningar.

N o v i k o v L. A. 1973: Antonimija v russkom jazyke (Semantičeskij analiz protivopoložnosti v leksike), izdatelstvo Moskovskogo un-ta, 185.

P i k č i l i n g i s J. 1975: Stilistiken i det litauiska språket 2, Vilnius: Mokslas, 297–298.

SD – Dictionarium trium linguarum, Till den studerande ungdomens bruk, av... C o n s t a n t i n o S z y r v i d... Femte upplagan... Vilnae...

B. Sruog – B a l y s S r u o g a, hans skrifter.

Š e r c e l V. 1883, 1884: O slovach s protivopoložnymi značenijami (ili o tak nazyvaemoj enantiosemii). – Filologičeskije zapiski, vypusk 5–6, 1–39; vypusk 1, 41–84, Voronež.

P. Vaič – P r a n a s V a i č a i t i s, hans skrifter.

NÅGRA ANTECKNINGAR OM ENANTIOSEMI

Sammanfattning

Enantiosemi är ett mycket gammalt språkfenomen som går tillbaka till det forntida Egypten. Inom lingvistiken definieras det som en egenskap hos ett ord eller morfem att ha motsatta betydelser.

60

Betydelsernas polarisering är särskilt tydlig hos verb som betecknar temperaturväxlingar (t.ex. degti, kepti, svilti och andra). Denna typ av inre motsättning kännetecknar vissa substantiv, adjektiv och till och med adverb.

Den främsta orsaken till enantiosemi är att ord med gemensamma rötter har odifferentierade betydelser. Både p o l y s e m i (jfr brėkšti – ”grynas, ljusna” och ”mörkna”) och h o m o n y m i (jfr banda – ”boskap” och ”ett bröd”). De ovan nämnda homonymerna har den gemensamma betydelsen ”egendom, ägande”.

Jonas Jablonskis var den första litauiska lingvisten som undersökte enantiosemi (Lietuvių kalbos gramatika, 1922).

Den litauiske filosofen A. Maceina har framfört ett intressant resonemang om det enantiosemiska ordet s v e č i a s. Substantivet betyder en person som har bjudits in på besök, men beskriver samtidigt personen som någon som kommit från någon annanstans, en främling.

Enantiosemi blir vanligtvis tydlig först i sammanhängande texter. Betydelsernas polarisering kommer till uttryck genom intonation och stilistiska medel. Ibland utvidgas enantiosemi till en antipfras, det vill säga ett visst uttryck vars bokstavliga betydelse ändras till den motsatta med hjälp av ironi eller sarkasm.

Fenomenet enantiosemi kommer inte att försvinna; det får bara nya uttrycksformer i språket.

61