LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVIII (1997)

Bronius PRĖSKIENIS

J. MILIAUSKAS-MIGLOVARA OM LITAUISKA DIALEKTER

Juozas Miliauskas-Miglovara (1845–1937) jau mokyklos suole skyrė didesnį dėmesį lietuvių kalbai negu jo amžiaus mokiniai. Besimokydamas Biržų reformatų mokykloje iš rusiškų ir lenkiškų gramatikų, galvojo: jei kada būsiąs mokytas vyras, parašysiąs lietuvišką kalbamokslį.

När han bodde i Riga beslutade han i början av 1880-talet att skriva en sådan språkvetenskaplig framställning. Till en början på polska, närmare bestämt. J. Miliauskas underströk ständigt språkvetenskapens stora betydelse. Som hängiven katolik, med en religiös livsåskådning som måttstock för människans värde, kallade han språkvetenskapen den främsta vetenskapen. Även om ”läran om det andliga människolivet, trosläran” är ”den mest nödvändiga av alla”, kommer den ändå på andra plats (VUBRS₃: 46). Utan språkvetenskapen ”kan inte heller andra vetenskaper utvecklas ordentligt” (VUBRS₁: 32). Språkvetenskapen är så betydelsefull eftersom språket enligt J. Miliauskas återspeglar folkets historia och seder. Litauernas andliga skatt ligger framför allt i språket; ”litauern är själv i språket”. Därför studerade J. Miliauskas det så ivrigt och försvarade och främjade det så entusiastiskt.

J. Miliauskas resonemang på litauiska och polska om det litauiska språkets historia, dialekter, ortografi, grammatik och lexikon finns till största delen bevarade i handskrifter. Bland dessa verk, som förvaras i handskriftsavdelningen vid Vilnius universitetsbibliotek, finns ”Det litauiska språkets vetenskap”, ”Ett ord om utgivningen av den litauiska grammatiken”, ”Ett ord om det litauiska språkets klarhet”, ”Fel i det litauiska språket och skriften” med flera. Handskrifterna omfattar omkring 480 sidor, trots att de innehåller en hel del upprepningar och likartade partier. Dessutom framförs vissa språkvetenskapliga ståndpunkter i publicerade brev och i häftet ”Viduklės trakt”.

J. Miliauskas, som inte ens hann avsluta fyra klasser, var inte förberedd för språkvetenskaplig forskning. Därför finns det ”i hans språkvetenskapliga förklaringar, särskilt etymologierna, mycket dilettantism, obestyrkta spekulationer och naiva resonemang. Men hans försök att återuppliva, berika och utveckla det litterära språket, hans önskan att bidra till den litauiska litteraturen och språkvetenskapen visar att även han, som betraktade sig som adelsman, /…/ strävade efter att verka till gagn för folket och kulturen i sitt land” (Kruopas 1974: 140).

På 1800-talet tvingade själva livsutvecklingen fram behovet av att ta itu med frågorna om att utveckla ett gemensamt språk. Från slutet av 1600-talet blev den samogitiska dialekten under lång tid, kan man säga, ett gemensamt skriftspråk. Under 1800-talets sista årtionden, när västaukštaitierna började göra sig aktivt gällande i kulturlivet och de första tidningarna på denna dialekt utkom, började man betrakta den som ett gemensamt språk. Var och en som skrev behövde inte bara bestämma sig för vilken dialekt han eller hon skulle skriva på, utan också vilken dialekt som skulle ligga till grund för

231

utformningen av det litterära språket. Då ”gjorde nästan varje författare, särskilt poeterna, sig bemärkta genom självstudier i språk /…/. Eftersom det saknades egna skolor som kunde forma ett litauiskt sätt att tänka och tala, var sådana studier en oundviklig förberedelse för den som ville skriva litauiska dikter, och under ganska lång tid framstod de som en nödvändighet i litauiska poeters biografier /…/” (Kubilius 1982: 46).

J. Miliauskas ansåg att alla litauer till en början talade likadant, men att främmande inflytande senare fördärvade språket och gav upphov till en mängd dialekter (han kallar dem språkvarieteter). Dialekterna uppstod under livegenskapens tid (VUB RS⁵: 5). I ett brev till K. Būga från 1923 jämför J. Miliauskas det litauiska språket med ett träd. Trädet har en stam som skjuter ut grenar; grenarna skyddar stammen mot vindarna. Vårt språks stam är en dialekt och dess grenar är de andra dialekterna (LNB RS: 1). J. Miliauskas nämner att det finns gott om dialekter i det litauiska språket – ungefär lika många som det finns människor som talar litauiska – men urskiljer ändå nio dialekter: Viduklė, Šiauliai, Marijampolė, Tilžė, Kretinga, Telšiai, Panevėžys, Anykščiai och Merkinė. När han delar in dem ger han varken en språkvetenskaplig karakteristik eller en geografisk avgränsning (Jonikas 1972: 321). K. Jaunius och A. Salys urskilde, som bekant, två huvuddialekter. Denna ståndpunkt delas också av dagens språkvetare. I inledningen till sin på polska skrivna litauiska grammatik anger J. Miliauskas att varje dialekt dessutom har egna underdialekter i sina utkanter, men han räknar inte upp dem. Enligt honom omfattar Viduklė-dialekten ett stort område av det etnografiska Litauen. Det gäller inte bara området mellan floderna Nemunas, Dubysa och Jūra, utan också trakterna kring Pakapė, Kruopiai, Šakyna och Žagarė: ”med små variationer når den också fram till Neris (Vilija). Detta visar att dialekten omfattade ett betydligt större område av Litauen” (Jonikas 1938: 486). Dialekterna i Šiauliai, Marijampolė, Telšiai, Tilžė och Kretinga liknar Viduklė-dialekten. De har dock i större eller mindre utsträckning påverkats av tyska och lettiska. De återstående dialekterna – Panevėžys, Anykščiai och Merkinė – ”har under århundraden varit mer avskilda från Viduklė-dialekten, blivit mer lettifierade och i viss mån russifierade” (Jonikas 1938: 486).

Redan i sina första publikationer förespråkade J. Miliauskas den samogitiska dialekten. Reglerna för det framväxande gemensamma språket borde hämtas från den, eftersom den inte hade påverkats, eller hade påverkats minst, av främmande språk. Efter att ha uttryckt dessa tankar föreslog J. Miliauskas till en början att frågan skulle avgöras genom diskussion. Han vände sig till kännare och entusiaster av litauisk litteratur och bad dem skriva ”på en känd dialekt och enligt dess regler”, framföra sina åsikter om andras verk ur detta perspektiv och om litauiskans gemensamma, regionala och dialektala särdrag, ”så att man på så sätt med tiden, genom att jämföra olika uppfattningar och principer, kunde utarbeta gemensamma regler som lämpar sig bäst för allmänt bruk i litteraturen” (Biržiška 1937: 19). I ”Skrifter” uttrycks ståndpunkten ännu tydligare och mer precist: ”Alla dialekter är goda och var och en har sin egen grund. Den dialekt kommer med tiden att bli allmänt accepterad som har den största och mest framstående litteraturen” (Miglovara 1884: 32).

Efter en tid blev J. Miliauskas ståndpunkter i frågan om hur det gemensamma språket skulle formas allt mer kategoriska. Om han till en början föreslog att man genom diskussion skulle avgöra vilken dialekt som skulle ligga till grund för skriftspråket, så senare, när

232

När nästan ingen längre betvivlade västaukštaitiskans lämplighet blev han en bestämd förespråkare för Viduklė-dialekten. I brev, samtal och skrifter upprepade han ständigt samma sak: man måste skriva endast på denna dialekt. Han anförde flera argument. För det första hade lärda människor sedan länge betraktat Viduklė-dialekten som det egentliga litauiska språket. Det var där skriften först uppstod. För det andra gav Gediminas och andra härskare senare olika föreskrifter på denna dialekt. För det tredje erkände litauiska författare den under första hälften av 1700- och 1800-talen som det egentliga litauiska språket. För det fjärde gav L. Ivinskis ut sina kalendrar på denna dialekt. M. Valančius (som J. Miliauskas i alla avseenden betraktade som den största auktoriteten), som behärskade både telšiškiai- och raseiniškiai-dialekterna väl, ”tyckte om att erkänna Viduklė-dialekten” (VUBRS₂: 7). Slutligen hade även K. Jaunius skrivit något på denna dialekt. Det är mycket beklagligt att ingen skrev en litauisk grammatik på denna dialekt. Litauernas och deras språks historia kom alltså från trakten kring Viduklė. Viduklėtrakten är Litauens hjärta, dess etnografiska centrum. Den gamla Viduklė-dialekten var inte bara vår skrifts första vagga; man visste redan då att den, som det litauiska språkets stam, var bäst och mest korrekt och utmärktes av ordens vackraste klang. För att visa Viduklė-dialektens företräden skrev J. Miliauskas om två strofer ur ”Anykščių šilelis”. Enligt honom ”framträder utdraget ännu tydligare i min stavning än när han själv skrev det” (LMABRS: 4). Enligt J. Miliauskas, varför skulle vi ge ”fördärvade” dialekter företräde, ”om det första språket ännu lever och är friskt, ett språk som vi inte har rätt att förakta som ett utslitet plagg: ty ingen modeväxling passar ett gammalt och levande språk” (VUBRS₄: 12). De andra dialekterna hade avlägsnat sig från sin ursprungliga form, från sin stam. Den första litauiska skriften hade ”vridits bort från den rätta vägen och styrts mot tilžiškiai- och marijampoliškiai-dialekterna” (VUBRS: 4). J. Miliauskas påpekar att vi alla måste lära känna dialekterna, men att ”den som skriver ett verk (dvs. en grammatik – B.P.) först måste lära sig språket grundligt, med alla dess dialekter /…/” (Jonikas 1938: 485). Att lära sig dialekterna verkar dock snarare vara nödvändigt för allmänbildning och bildning. Som grund för språket måste vi däremot ta dess stam, det vill säga Viduklė-dialekten. Ty ”vi känner igen och bedömer varje träd efter dess stam, inte efter grenarna” (VUBRS₄: 9). Viduklė-dialekten kan kompletteras med andra dialekter endast om ”något i den skulle ha nötts bort (blivit utslitet), men bevarats i de andra /…/” (Jonikas 1938: 487). Viduklė-dialekten är inte bara de andra dialekternas källa; den förstås också bäst av företrädare för alla dialekter. Orden i denna dialekt är lätta att återge med det latinska alfabetet. Även exempel från andra språk åberopas: de har flera dialekter, men man skriver endast på den dialekt som vetenskapen har godkänt.

När J. Miliauskas övervägde att skriva en litauisk grammatik uttalade han sig om de grammatikor som redan hade skrivits. Han sade att han hade lärt sig mycket och hämtat material från A. Schleicher, särskilt från F. Kuršaitis grammatikor. Men författaren till den grammatik han höll på att skriva ansåg dem otillräckliga, eftersom de byggde på fel dialekt. Därför beslöt han också att ”själv skriva en grammatik som bättre återger det litauiska språket” (Jonikas 1938: 483).

J. Miliauskas syn på tidigare grammatikor, liksom på dialekterna, förändrades. Till en början var han relativt positiv i sin bedömning av F. Kuršaitis och A. Schleicher grammatikor, men senare

233

betraktade han dem, liksom J. Jablonskis grammatik, som till och med skadliga för det litauiska språket, eftersom de byggde på dialekter som påverkats av tyska och polska (Kruopas 1975: 130).

J. Miliauskas ansåg att vår skrift tidigare utvecklades långsamt men framgångsrikt. Enligt honom var den litauiska skriften lätt och begriplig fram till andra hälften av 1800-talet, men situationen förändrades under förbudsåren. Då lade de författare som tidigare hade verkat nästan ned pennan. Deras platser intogs av människor som hade smittats av en ond anda i ryska skolor och inte hade lärt sig att tala och skriva litauiska ordentligt. Tillsammans med den litauiska pressen i Tilžė uppstod en ny strömning i den litauiska skriften, med allehanda förvirring.

När ”Aušra” började utkomma, med sin grund i västaukštaitisk dialekt, skickade J. Miliauskas den inte bara texter på žemaitiska, utan försökte också påtvinga den sin egen stavning. Tidskriften skrev till sin aktive medarbetare att ”vår rättstavning (ortografi) är den som Šleicher har upprättat /…/” (Aušra: 120), men han fortsatte ändå att ignorera redaktionens anvisning. Och ”Aušra” fortsatte att rätta hans verk skrivna på Viduklė-dialekt. Författaren var naturligtvis inte nöjd med dessa rättelser. I ”Raštai” redogör J. Miliauskas för sina stavningsprinciper. Han höll fast vid dem även senare. Ända till slutet av sitt liv var han missnöjd både med den vetenskapliga forskningen om litauiska och med dess praktiska användning. Enligt honom blev språksituationen ännu sämre efter återupprättandet av självständigheten. J. Miliauskas skriver oftast orden det nuvarande skriftspråket inom citationstecken. Det är inte ett rent språk, utan ett pappersspråk, fullt av olika slags förvirring.

J. Miliauskas försöker förklara varför språksituationen blev så rentav katastrofal. Den främsta orsaken är att man övergav Viduklė-dialekten i både skrift och tal. ”Genom att löpa bort från Viduklė-dialekten”, hävdar han rakt på sak, utan omsvep, i ett brev till K. Būga, ”har oläsliga felaktigheter fått fäste i skriften” (LNBRS: 5).

Efter att relativt ingående ha beskrivit den dåliga språksituationen och dess orsaker, som han såg dem, pekar J. Miliauskas också ut en lösning. Den är mycket enkel. Man behöver inte söka efter det litauiska språkets fulländning någon annanstans. Den finns i Viduklė-dialekten; därför måste man återvända till den, som den mest begripliga och bästa dialekten. J. Miliauskas är övertygad om att just hans språk, som bygger på denna dialekt, är fulländat. Därför höll han envist fast vid sin egen Viduklė-stavning. Han var verkligen envis som en äkta žemaitis. Han sörjde över att den lilla boken ”Viduklės krasztas”, som getts ut på hans bekostnad, inte blev någon framgång: han hade gått runt med den till bokhandlarna, men ingen köpte den. Tydligen berodde det på den märkliga Viduklė-stavningen. Ändå var han övertygad om att detta var den rätta stavningen. När han skänkte bort ”Viduklės krasztas” brukade han skriva: ”Jag skriver så som man borde skriva på litauiska” (LA), ”Enligt min uppfattning borde min stavning antas allmänt” (Juškevičius 1995: 112). Han försökte också få den litauiska stavningsreformkommissionen att anta hans stavning. I ett brev till K. Būga hävdar han att ”all vår vetenskap (här avses språkvetenskap – B.P.) ännu är stum, så länge det litauiska språket inte har rättats till i språkvetenskapen med utgångspunkt i ett enda, det renaste av alla, levande litauiska språkbruk” (LNBRS: 7).

234

I början av 1800-talet varnade S. Valiūnas D. Poška i ett versifierat brev för att han, när han skrev en ordbok, inte skulle betrakta Viduklės dialekt som måttstock för vårt språk:

Lita inte på, /.../

Att Viduklė kallas av inlandssamogiterna, Att språket i just detta område inte är fördärvat (Valiūnas 1976: 207).

Hundra år senare kunde J. Miliauskas ha fått mer än ett liknande brev. Men han skulle utan tvivel inte ha fått något gensvar. I detta avseende var J. Miliauskas övertygad om att han hade rätt.

LITTERATUR OCH KÄLLOR

A u š r a – Auszra. Laikrasztis iszleidžiamas Lietuvos milėtųjų. Tilžėje, 1883, Nr. 4.

B i r ž i š k a V. 1937: 1883 m. ”Raszliavos pacztas”. – Mūsų senovė 2, nr 1(6), Kaunas.

J o n i k a s P. 1938: Juozo Miliauskio gramatikos prakalba. – Mūsų senovė 2. Nr. 3(8), Kaunas.

J o n i k a s P. 1972: Lietuvių bendrinės rašomosios kalbos kūrimasis antroje XIX a. pusėje, Čikaga: Ped. Lituanistikos institutas.

J u š k e v i č i u s E. 1995: Aušrininkų palikimas Kauno technologijos universiteto bibliotekoje. – Knygotyra 22(29), Kaunas.

K r u o p a s J. 1974: J. Miliauskio (Miglovaros) leksikografiniai darbai. – Lietuvos TSR Mokslų akademijos darbai. A serija 3 (48).

K r u o p a s J. 1975: J. Miliauskio (Miglovaros) leksikografiniai darbai. – Lietuvos TSR Mokslų akademijos darbai. A serija 1 (50).

K u b i l i u s V. 1982: XX amžiaus lietuvių lyrika, Vilnius: Vaga.

LA – Lietuvos aidas, 18 mars 1933.

LMABRS – manuskriptavdelningen vid Litauens vetenskapsakademis bibliotek, F 267 – 694.

LNBRS – manuskriptavdelningen vid Litauens nationalbibliotek M. Mažvydas, KB 22–104.

M i g l o v a r a J. 1884: Rasztai, Įvairės eilas. Pirmas pluukštas, Tilžiej.

V a l i ū n a s S. 1976: Ant marių krašto, Vilnius: Vaga.

VUBRS – manuskriptavdelningen vid Vilnius universitetsbibliotek, F D 902.

VUBRS₁ – manuskriptavdelningen vid Vilnius universitetsbibliotek, F D904.

VUBRS₂ – manuskriptavdelningen vid Vilnius universitetsbibliotek, F 1 F192.

VUBRS₃ – manuskriptavdelningen vid Vilnius universitetsbibliotek, F1 D1074 (Įvairės dogmas).

VUBRS₄ – Vilnius universitetsbiblioteks handskriftsavdelning, F1 D1074 (Klaidas Lietuvi-szkoses Kalbos ir Raszta).

VUBRS₅ – Vilnius universitetsbiblioteks handskriftsavdelning, F1 D1074 (Visokes musu Ga-dines).

J. MILIAUSKAS-MIGLOVARA OM DE LITAUISKA DIALEKTERNA

Sammanfattning

J. Miliauskas överväganden om de litauiska dialekterna återfinns främst i hans manuskript. Han urskiljer nio litauiska dialekter: Viduklės, Šiaulių, Marijampolės, Tilžės, Kretin-gos, Telšių, Panevėžio, Anykščių och Merkinės, men anger varken deras språkliga kännetecken eller deras geografiska gränser. J. Miliauskas påpekar att var och en av dessa dialekter är indelad i underdialekter, men räknar inte upp dem. När frågan om att välja en

235

dialekt som grund för det litauiska skriftspråket uppstod, betraktades dialekten Vakarų aukštaičių utan tvekan som den lämpligaste för detta ändamål. I motsats till detta hävdade J. Miliauskas dock att endast Viduklės-dialekten borde användas i skrift och underbyggde sina argument med fakta.

J. Miliauskas ansåg att det litauiska språket hade försämrats ytterligare under Litauens självständighetsår och att huvudorsaken var att Viduklės-dialekten förkastades både inom vetenskaplig forskning och i praktisk användning. Den enda utvägen ur en sådan onormal situation var att återgå till Viduklės-dialekten, på vilken, enligt hans uppfattning, våra första skrifter hade skrivits.

236