ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XLII (2000)

Rita MILIŪNAITĖ

Litauiska språkinstitutet, Vilnius

FRÅN DEN GAMLA TILL DEN NYA UTGÅVAN AV ”SPRÅKPRAKTISKA RÅD”

1. Om förberedelsearbetet

En ny, tredje utgåva av ”Språkpraktiska råd” utarbetas enligt programmet för användning och utveckling av statsspråket 1996–2005. Den första utgåvan kom ut 1976, den andra 1985 som en publikation utarbetad av en författarkollektiv (red. A. Pupkis, chefredaktör Z. Zinkevičius) för en underavdelning av Litauiska SSR:s sällskap för monumentskydd och hembygdsforskning – den dåvarande republikanska språkkommissionen.

”Språkpraktiska råd” (härefter KPP) är ett auktoritativt verk om språkvård, en handbok för användare av standardspråket. Även om det på senare tid har kommit ut olika liknande publikationer (bland annat D. Mikulėnienės bok ”Så ska man inte tala” (1991), N. Linkevičienės och L. Laužikos ”Språkråd för journalister” (1997), J. Šukys ”Språkråd för historielärare” (1998) och ”Språkråd för matematiklärare” (1998) m.fl.), riktar de sig oftast till mer specialiserade ändamål och bygger dessutom uppenbart på KPP:s uppgifter.

Således är ”Råden” en publikation avsedd för användarnas allmänna behov och utgör, tillsammans med ”Ordbok över nutida litauiska”, ”Grammatik över nutida litauiska” och ”Litauisk ortografi och interpunktion”, en samling av de viktigaste rekommendationerna för användningen av standardspråket (härefter bk).

Å andra sidan har det gått ett drygt decennium sedan den andra utgåvan – ett alltför långt uppehåll för en sådan publikation; det är nästan den gräns där den kommande utgåvan fortfarande kan kallas den tredje och inte ett i grunden nytt verk. Kontinuiteten måste bevaras, och det kommer, får man anta, att säkerställas genom att några av medlemmarna i den tidigare författarkollektivet och redaktionskollegiet deltar – deras samlade erfarenhet kommer att tas till vara. Samtidigt är det förståeligt att det under denna period har uppstått olika objektiva omständigheter som gör att man kan förvänta sig större eller mindre kvantitativa och kvalitativa förändringar i KPP:s tredje utgåva.

Två omständigheter är särskilt viktiga att nämna (även om de i sin tur skulle kunna delas upp mer i detalj): 1) förändringar i bruket av standardspråket (häri ingår också, i snävare mening, förändringar i standardspråksanvändarnas behov); 2) förändringar i det språknormerande arbetet (förutsättningarna för dessa omfattar bland annat möjligheten att utgå från rikligare material och mer systematiska materialsamlingar samt att tillsynsorganens ställning har stärkts). Dessa två omständigheter gör det möjligt att belysa de problem som uppstår när man går från det gamla till det nya.

180

Under den period (1996–1998) då arbetet med det tredje KPP:s förberedande arbete, med stöd av den statliga kommissionen för litauiska språket, pågick¹ uppstod olika frågor som behövde diskuteras innan författarna kunde börja med konkreta rättelser och tillägg i texten till den nya upplagan (se Gairės 1998).

Det förberedande arbetet bedrevs inom följande områden:

1) förändringar i det aktuella språkbruket följdes (man använde det register över varianter i dagens språkbruk som samlats vid avdelningen för språkvård vid Litauens språkinstitut);

2) språkrekommendationer från källor av betydelse för språkbruket samlades in, systematiserades och datoriserades; de hade publicerats efter att den andra upplagan av KPP hade färdigställts (ungefär från 1983);²

3) den andra upplagan av KPP (som finns i elektronisk form) granskades ur ett systematiskt perspektiv.

2. Kvantitativa förändringar i KPP

När man tar fram publikationer av samma slag som KPP måste man besvara några till synes enkla frågor: vad ska tas med, hur ska det presenteras och hur ska arbetet organiseras? Med utgångspunkt i det som redan har gjorts inom de angivna arbetsområdena och med hänsyn till de nämnda omständigheterna – förändringar i språkbruket och i det språknormerande arbetet – kan frågorna preciseras.

Frågan ”vad ska tas med?” aktualiserar KPP:s innehåll, det vill säga omfattningen av de språkfenomen som bedöms i publikationen. Självklart inkluderades det som är relevant för dagens brukare av standardspråket. Relevans bör dock inte förstås bokstavligt och alltför snävt: dagens språkbruk är mer än vardagligt språkbruk. Det omfattar också sådana områden av standardspråket (särskilt publicistisk och litterär stil) där lagren av språkfenomen är betydligt tjockare än det ytliga skiktet. Dessutom rör det sig socialt sett om tre generationers språkbruk, där människor med olika språklig erfarenhet bidrar med sina språkvanor.

Framför allt bör man inte låta sig vilseledas av språkfenomens ytliga aktualitet eller brist på aktualitet, som hänger samman med de företeelser i livet de betecknar. Det är inte försiktigt att hävda att något som har förlorat sin betydelse i vardagslivet därmed oåterkalleligen

¹ Förberedelsearbetet utfördes av redaktionen för ”Gimtoji kalba”, med bistånd från medarbetare vid avdelningen för språkvård vid Litauens språkinstitut samt några litauister vid andra institutioner.

² Här registreras språkexperters överväganden, språkliga korrigeringar, olika uppfattningar i konkreta frågor om språknormering samt viktigare förslag från språkbrukare. Exempelvis framgår en oenhetlig syn på samma språkfenomen – huruvida verbavledningar med prefixet nu- ska strykas eller inte – av följande rekommendationer: J. Palionis (1990: 156), A. Kaulakienė (1992: 9), Z. Mačionis (1995). Dessutom publiceras de viktigaste språkrekommendationerna som sedan 1995 har kommit ut i periodiska tidskrifter och i speciallitteratur om språk i ”Kalbos patarimų informacinis biuletenis” (Biuletenis 1997; Biuletenis 1998).

181

försvinner det ord som betecknar den ur bruk, eller något annat uttrycksmedel, och detta, eftersom det inte längre är aktuellt, bör inte längre tas med i normerande verk³.

För det andra: om ett begrepp lever kvar i allmänhetens språkliga medvetande längre än själva företeelsen, även om dess uttryck övergår till passivt bruk, är en omvänd process också möjlig. På så sätt har till exempel daboklė och uredas (uredija) åter blivit levande; i DŽ₃ hade de fortfarande tagits med med hänvisningarna psn. och istor.

Alltså bör endast språkföreteelser som verkligen är föråldrade eller kanske av en tillfällighet hamnat i KPP₂, liksom sådana med tveksam spridning, utmönstras (till exempel milicionierius, gazo suvirintojas och liknande). Omvänt bör sådant tas med som kanske har glömts bort men fortfarande lever i bruk eller åter har blivit aktuellt (till exempel lånorden ermyderis, važnyčioti, peškom, tačka, smičius; ordbildningstypen för sammansättningar -imvietė: augimvietė, perimvietė och liknande; det vore också ändamålsenligt att ha ett avsnitt om ordföljd, med mera).

Vad bör kompletteras, vad nytt bör tas med? Först och främst sådant som språkets normerare under tiden redan har kodifierat i andra verk, till exempel: anūkas, barchatas, kompromatas, kumyras, dukterinis, -ė (dukterinė įmonė), vinis (renginio vinis), volioti (”kasta omkring sig, ligga och skräpa”); ändelserna -abilus, -i (konkurentabilus, -i, transportabilus, -i), -menas (džiaზmenas, jachtsmenas), -ikas (kubikas, pufikas), attributiv genitiv (šalto rūkymo kumpis) och mycket annat.

Dessutom är det inte för sent att bedöma sådant som vi hittills tycks sakna ett tydligt svar på: imlus, -i kam ar ko? Eller: är verben pasimesti, susimėtyti godtagbara i betydelserna ”bli förvirrad, tappa fattningen”, om dessa betydelser varken finns som normerade i DŽ₃ eller rättas i KPP₂ och normerarnas uppfattningar går isär? (Jfr Tarvydaitė 1990: 16; Vitkauskas 1991: 26).

KPP bör återge ett så fullständigt sammanhang som möjligt för de företeelser som bedöms; därför bör både rekommendationsexemplen och ersättningsförslagen kompletteras, till exempel:

buvoti – inte bara lankytis, būti, utan också viešėti, …;

įsirašyti į ką – inte bara derintis prie ko, utan också pritapti prie ko, …;

išlaikytas, -a – inte bara santūrus, -i, mandagus, -i, utan också susitvardantis, -i, …;

išmislas – inte bara prasimanymas, utan också pramanas, …;

iššaukti – inte bara sukelti, utan också sužadinti (norą), …;

pavesti – inte bara apvilti, suvedžioti, apgauti, utan också nepateisinti vilčių, lūkesčių, …;

pergyventi – inte bara jaudintis, sielotis, sielvartauti, […], utan också krimstis, … och så vidare.

För att upprätthålla konsekvens bör även andra uppgifter i den andra upplagan ses över.

³Till exempel, kan man betrakta påståendet att rättelsen kerzavi (=kerziniai) batai (kerzos) inte längre är aktuell, eftersom ”sådana skor inte längre finns i butikerna”, som ett seriöst argument? (Jfr meningen ur ett brev som en åklagare skrev 1994: Iš buto paimti J. N. kerziniai batai. Gimtoji kalba, 1995, nr 1, s. 11.) Eller hur ser det ut att ställa följande fakta mot varandra: när språkkommissionen behandlade listan över stora språkfel (1993), ströks uttrycket batai ant platformų bland exemplen på rättelser av prepositionen ant – också som icke längre aktuellt – medan det redan 1996 rapporterades i ”Verslo žinios” att damskor med klack åter var på modet på skomässan i Düsseldorf (1996 08 30), för att inte tala om att de snart syntes både på gatan och återigen i språket.

182

1. Den ökade oönskade användningen gör det nödvändigt att fylla på även sådana avsnitt: återställa, djup, -t, stadig, -t, färsk, -t (även fräscha upp bör läggas till); i avsnittet minne behöver uttrycket ljusets minne korrigeras; grov, -t finns, men inte grovt; rik på något finns, men inte bli rik på något, osv.

2. Vissa allmänna avsnitt om ordbildning, morfologi och syntax behöver kompletteras. Exempelvis finns det inga råd om hur pronominalformer ska användas vid tilltal (Gerbiami svečiai! ar Gerbiamieji svečiai!) – i detta fall är det inte så viktigt att språkvetarna här saknar en gemensam uppfattning; användarna behöver ändå något slags svar när bruket varierar.

3. Vissa företeelser i KPP₂ presenteras endast i konkret form – som enskilda korrigeringar, men språkbruksdata visar att de ibland redan har utvecklats till en mer abstrakt modell. Exempelvis ges endast caristinis, -ė med ändelsen -istinis, -ė (i alfabetisk ordning), men det kan också vara maksimalistinis, -ė, formalistinis, -ė osv.; för prefixet virš- anges endast tre enskilda ord (viršsvoris, viršgam­tinis, -ė, viršpel nis); för instrumentalis saknas exempel på felaktig styrning av adjektiv, medan åtta konkreta korrigeringar ges i alfabetisk ordning (gera pienu, tvirtas dvasia osv.) – i språkbruket är detta en mycket utbredd modell (jfr. vyriausias amžiumi, didelis ūžmojais, nuostabus išore osv.).

4. På grund av principen om alfabetisk ordning har även en del tillfälliga saker hamnat i KPP₂: det finns ett allmänt avsnitt om adverb där adverb som bildats av aktiva particip korrigeras till passiva former (pamokançiai – hellre pamokomai), medan fyra ord har lagts till alfabetiskt (maldaujančiai, matančiai, niekinančiai, paniekinančiai; kanske är det ingen tillfällighet att det första och det tredje en gång togs med i 1939 års ”Kalbos patarėjas”) – vad skulle vara sämre med raminançiai eller bauginančiai? Det finns också ett allmänt avsnitt som avråder från adverb med -iniai, och dessutom korrigeras fiziniai, matematiniai alfabetiskt, liksom en rad andra (varför inte muzikiniai, meniniai?..). Sådana icke-lexikaliserade fall bör verkligen inte tas upp separat.

5. Samma princip om alfabetisk ordning gör att systematiken brister när olika företeelser på samma nivå presenteras, till exempel prefix och suffix. I avsnitten om olika prefix är de former som inte rekommenderas inte alltid indelade enligt samma princip. På ett ställe behandlas separat avledningar som inte hör till prefixet, prefixverb som olämpligt används med betydelsen av pågående handling och, i en egen grupp, beteckningar på aktörer eller apparater som felaktigt bildats av prefixverb (ett exempel är avsnittet su-, som består av tre underavsnitt); på andra ställen har detta slagits samman till ett (till exempel prefixet at-). De normavvikande fallen med suffixen -ėjas, -tojas, som vanligen behandlas tillsammans, presenteras också på olika sätt: i avsnittet -ėjas skiljs beteckningar på apparater, maskiner och material ut, medan endast betydelsen ’verktyg och apparater’ anges för -tojas, trots att exemplen är av olika slag.

Således är slutsatsen om innehållsförändringarna i KPP att det finns många saker som bör göras enhetliga och att fakta bör presenteras mer konsekvent. Detta bör underlättas av den nya princip som valts för den nya upplagan: inte alfabetisk, som i tidigare upplagor, utan ordnad efter språkets nivåer (författarna behandlar separat frågor om lexikon, ordbildning,

183

morfologi och syntax). Det bör vara enklare att skriva en sammanhängande text ordnad efter nivåer och, när allt har setts över och redigerats, lägga fram innehållet alfabetiskt (den valda systematiken och ordningen mellan delsystemen bevaras) än att i efterhand redigera och samordna språkföreteelser av samma typ som är utspridda alfabetiskt genom hela verket. Det bör dock betonas att det slutliga sättet att presentera KPP₃-materialet måste förbli alfabetiskt – det verkar vara mest praktiskt för användarna.

Det bör särskilt övervägas hur mycket perifera företeelser i standardspråket som ska tas med i KPP, i första hand sådant som hör till fackspråk (särskilt termer), men också slang och stil (i betydelsen stilnivå). KPP₂ innehåller allt möjligt, och det bör man inte heller avstå från i fortsättningen; det gäller bara att handla mer konsekvent. Så långt möjligt bör man stödja sig på statistik – hur vanligt ett visst fenomen är i standardspråket. Om man till exempel gick igenom de litauiska termer som anges i ”Geležinkelininko žodynėlyje” (GŽ 1992), skulle man finna inte bara sådant som är viktigt för järnvägsanställda utan också språkföreteelser som är mer utbredda och behövs av allmänheten: karjeras – lit. kašvietė, domkratas – kėliklis, dinamometras – jėgomatis osv.; omvänt skulle KPP inte behöva ta med faskė (: fackterm: 1. sluttning; 2. fals) eller flanšas (: fläns), som finns i den andra upplagan.

Till KPP förs traditionellt företeelser från språkets olika nivåer: ordförråd, ordbildning, morfologi och syntax. Stavning, interpunktion, uttal och betoning hör hemma i andra normerande publikationer. Det kan ändå vara värt att överväga om morfologin borde utvidgas genom att råd läggs till om användningen av vissa vanligare formvarianter. Det vore till exempel praktiskt för användarna att kunna kontrollera hur man ska se på varianterna dalinti: dalyti, žvejas: žvejys, kraujuje: kraujyje osv., särskilt eftersom KPP₂ innehåller ett dussintal liknande rekommendationer (analizas – analizė, mėgiamas – mėgstamas osv.).

I KPP:s bilaga ges traditionellt en förteckning över ortnamn. Det finns förslag om att utvidga den avsevärt (nu skulle man inte ens hitta själva namnet Lietuvos, vars betoning vållar språkbrukarna svårigheter) och komplettera den med ortnamn i de etniska litauernas områden utomlands samt med de viktigaste ortnamnen i världen.

3. KPP:s kvalitativa förändringar

Förändringar i språkbruket och det språknormerande arbetet konkretiserar också frågan om hur de uppgifter som behövs för KPP ska presenteras. Detta hänger samman med det normerande arbetets teoretiska och metodologiska grunder. Det konkreta kodifieringsarbetet pågår kontinuerligt, och publikationer av betydelse för språkbruket ges ut, medan tydligare teoretiska förskjutningar i språknormeringen har varit särskilt få under de senaste 15 åren⁴. Utan att gå närmare in på

⁴ Jfr några teser ur J. Palionis föredrag ”Några anmärkningar om arbetet med vår språkvård” (Palionis 1996: 21): ”2. Vi har hittills inte formulerat och offentliggjort väl genomtänkta och kollektivt diskuterade teoretiska grunder för utvecklingen av den litauiska standardspråkskulturen, lämpliga för den aktuella situationen för språkets funktion.” […] ”5. Brister i metoden för vår kodifieringsverksamhet hindrar också ett framgångsrikt arbete med standardspråkskulturen: a) en tendens att överdriva de så kallade ’språkfelen’, b) språkvårdarnas rigida hållning, c) otillräcklig argumentation för korrigeringar, d) ignorering av auktoritativa språkforskares språkbruk, e) dålig samordning av kodifieringsarbetet […]”.

184

tesnius teorinius svarstymus (žr. Girdenis, Pupkis 1996: 1–5; Kniūkšta 1996: 28–39; Principai 1997: 1–3), žvelgtina, kas šiuo požiūriu svarbu KPP.

Först och främst finns det ett behov av att se över och precisera gränserna mellan normer och fel. En del företeelser måste bedömas på nytt – betraktas som sådana som bör rättas mer strikt, medan normens gränser i vissa fall tvärtom bör vidgas. Detta kan göras på två sätt: genom att ändra bedömningsgraden eller (och) genom att justera hur felet respektive normen beskrivs – själva definitionen. I KPP anges till exempel att prepositionen ₂strikt ska rättasapie med verb som styr ackusativ, liudyti, skelbti, pažymėti, prisiminti med flera. Det har emellertid konstaterats (Valiulytė 1995: 56–62) att dessa varianter – ackusativ och prepositionskonstruktion – åtminstone med vissa verb kan ha vissa betydelseskillnader (det är inte samma sak: laikraštis skelbia apie loteriją och laikraštis skelbia loteriją); därför behöver felet beskrivas mer precist och bedömningsgraden mildras.

Normeringens kärna består troligen just i att söka gränsen mellan det som är lämpligt i standardspråket och det som är oacceptabelt eller åtminstone oönskat där. Men vid sidan av företeelser som förekommer i renodlad form finns det många övergångsfall, som beror både på språkets egna inre förhållanden och på olika yttre omständigheter, däribland påverkan från andra språk. Undantag suddar ut tydliga normgränser om de blir alltför många. Enligt V. P. Būda uppstår till exempel luckor i systemet när suffixet -ietis sprids i alltför stor utsträckning (Būda 1996).

Särskilt besvärliga är ibland de fall där skillnaden mellan norm och fel grundar sig inte på formen utan på semantiken. I allmänhet tycks återgivningen av semantiska företeelser i KPP vålla mest bekymmer. Sådana språkfenomen är överlag svåra att normera – det finns knappast några fastställda tydliga kriterier för hur långt betydelseförändringar hos ord kan tillåtas och i vilken utsträckning de bör motverkas. Även lexikologerna själva medger att ”betydelseförklaringarna i litauiska ordböcker fortfarande är mycket inkonsekventa” (Jakaitienė 1996: 4) – de systematiska relationerna mellan olika semantiska ordgrupper måste undersökas ingående. Så länge sådana undersökningar saknas är det svårt att på ett tillfredsställande sätt presentera betydelsekorrigeringar och förklaringar av normativt språkbruk även i KPP.

Av olika skäl kan gränserna mellan det levande och det döda, det abstrakta och det konkreta, det beständiga och det föränderliga suddas ut. Kan till exempel ordentlig, förnuftig, intellektuell, professionell bara syfta på en person eller också på något livlöst föremål (jfr: en oordentlig skorsten, förnuftiga priser, intelligenta produkter, professionella knivar eller luftkonditioneringsapparater)? När ord med olika semantisk kombinationsförmåga placeras i samma kontext kan skillnaden upphävas: Låt oss inte tala om hur mycket vi och våra hundar äter, utan om den rådande situationen och ordningen Respublika, 1992 08 04; På senare tid dekorerar tyskar […] väggarna i sina favoritrum med originella bilder av sina kära, smådjur eller fåglar i inramade fotografier Lietuvos rytas, 1997 03 05.

Ett annat exempel. Vi rättar utan tvekan demtų išėmėją, rūdžių surišėją, men tvekar inför mekanisk kock eller automatisk översättare, eftersom vi vet att det också kan vara så här: ett läkemedel är en bra smärtlindrare (trots allt inte en ”smärtstillare”!), och olämplig mat är en livsförkortare.

185

När man söker efter gränser kan man ändå urskilja vissa tendenser, särskilt när normen ännu inte har stabiliserats tydligt. Hur kan man visa dem? Här bör man tala om ett system med grader för bedömning av språkliga företeelser (se Miliūnaitė 1995: 45–46).

KPP₂ urskiljer tydligt fyra bedömningsgrader (jfr beskrivningen av dem på s. 9–10):

1) a=b; 2) a–b; 3) a||b; 4) a|b):

1) Den strängaste bedömningsgraden anger att det rör sig om ett tydligt fel; då markeras det med t.ex. nevart., dvs. att företeelsen på vänster sida rekommenderas att inte användas: gvintas – t.ex. främmande ord, använd inte srėgis, srūgis; išlaikyti – använd inte, jfr ”išskaičiuoti” och liknande; i konkreta rättelser skrivs ett likhetstecken mellan de bedömda varianterna⁵;

2) En mildare bedömningsgrad än den strängaste rekommenderar att man helst inte använder uttrycket; den förkortas helst eller helst inte, och vid rättelse skrivs ett enkelt streck mellan de bedömda varianterna: kalba eina – helst yra kalbama; faktinai – helst faktiškai, iš tiesų, iš tikrųjų och liknande. I KPP₂ beskrivs företeelser som bedöms enligt denna grad som sådana som inte betraktas som språkfel, men som man rekommenderas att inte använda eftersom det finns bättre alternativ (KPP₂: 9);

3) Normvarianter, som ändå inte alltid är likvärdiga, markeras med två parallella streck mellan dem; uttrycket på höger sida anses av olika skäl vara något bättre: abažūras || lempos gaubtas; atsisakyti nuo ko || atsisakyti ko och liknande;

4) Likvärdiga normvarianter (ibland dubletter, ibland synonymer) markeras genom att anges inom parentes (vanligen där normativt språkbruk diskuteras): akys džiaugsmu (iš džiaugsmo) spindėjo, darbymetyje (darbymetečiu) ir akmuo kruta och liknande.

KPP₂ innehåller också beskrivningar som inte är helt tydliga (åtminstone inte för läsarna) – ”ibland bättre”, ”på vissa håll bättre”, ”på många håll bättre”, till exempel: apspresti – på många håll bättre lemti, nulemti, sąlygoti; kažkas – på vissa håll bättre kas nors, kai kas, šis tas osv. Liknande sätt att skilja mellan norm och fel är mycket vaga och lämnar snarare utrymme för fri tolkning än för det ena eller andra valet. Sådana fall bör antingen bedömas enligt de nämnda graderna eller, om de gäller partiella stilnormer, markeras med särskilda förkortningar (ibland görs faktiskt så: klausimas – kanslispråk, rekommenderas annars inte).

Bedömningsgradssystemet i KPP bör i första hand förbättras så att bedömningen av samma företeelser, som förekommer på olika ställen, blir enhetlig. Exempelvis liudyti apie ką (a=b, s. 24 och ”ibland bättre”, s. 149), atlikti med substantiv av verbalt ursprung (a–b, s. 34) och įvykdyti med verbalsubstantiv med abstrakt betydelse (a=b, s. 348), samt vykdyti med verbalsubstantiv (a||b, s. 349) och liknande.

⁵För övrigt bör man hålla i minnet att efter att Språkkommissionen fastställt listan över de grövsta språkfelen uppstod så att säga ytterligare en felkategori – ytterst klandervärda fel som vid behov till och med kan bestraffas; i KPP₃ bör de markeras särskilt, exempelvis med en asterisk, som en underkategori av stränga rättelser.

186

För det andra definierar den tydligare vilken relation till språknormen varje värderingsgrad uttrycker, särskilt de två övergångsgraderna (a–b och a||b). Att det finns olika värderingsgrader gör det möjligt att betrakta värderingsobjekten mer precist och flexibelt och att registrera normförändringar genom förskjutningar mellan dessa grader, det vill säga att undvika revolutionära språng då något ännu är tillåtet att använda i dag men i morgon förklaras vara ett stort fel. Det är också viktigt att klargöra och komma överens om huruvida ”bättre” innebär att det är bättre att använda skėtį än lietsargį, även om också lietsargis är bra (inte fel), eller om man bör undvika lietsargio som ett mindre fel, ett icke önskvärt ord, och i stället föredra skėčiui, det vill säga värdera dessa två varianter som a–b (s. 147), eller kanske flytta dem till ”ännu bättre” a||b, som i DŽ₃ (lietsargis se skėtis; jfr därför Keinys 1996: 11–13).

Det är tydligt att graden a–b (”bättre”) bör visa en större förskjutning av företeelsens värde i riktning mot fel, medan a||b (”ännu bättre”) bör visa en förskjutning mot normens kärna. Dessa två mellanliggande, övergångsgrader bör uttrycka potentiella fel respektive normens periferi.

I allmänhet kan KPP föreställas som en publikation som inte visar ett stelnat tillstånd från det förflutna (kodifieringen släpar hur som helst alltid efter den faktiska normen), utan riktningen för normernas kristallisering och utveckling under en viss period, samtidigt som man erkänner att språket självt är levande och har vissa tendenser i språkbruket. Användaren bör alltså med hjälp av KPP kunna se vad som har framtiden för sig och bör stödjas i standardspråket, och vad man gradvis kan överge.

Även KPP:s förhållande till andra normerande verk bör diskuteras, särskilt till ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas” och ”Dabartinės lietuvių kalbos gramatika”.

Det normerande DŽ₂ var på sina håll en verklig tvångströja för den andra upplagan av KPP: tio år efter att DŽ₂ hade utkommit verkade en del inte längre lämpligt, men man var tvungen att anpassa sig till normer som hade konserverats, trots att de var föråldrade. Med ett flexiblare system av värderingsgrader skulle ”Patarimai” ändå i vissa fall inte behöva vara rädda för mindre gradskillnader jämfört med de nämnda verken (och i sin tur även med DŽ₃; jfr Danielius 1997: 14–19), om detta verkligen kan motiveras både med förändringar i standardspråkets bruk och med förändringar i det normerande arbetet. Det viktiga är att undvika principiella motsättningar och konflikter, som framför allt undergräver sådana verks auktoritet i samhället och väcker misstro mot dem som fastställer språknormer.

* * *

Hur frågor som uppstår i skärningspunkten mellan tradition och nutid ska lösas kommer naturligtvis att bero på KPP:s författare och redaktörer själva. Den här gången ville jag visa vad man behöver tänka på innan man börjar ordna konkreta data – nämligen på publikationen som helhet.

Det bör framhållas att ett sådant fortlöpande verk kräver en permanent, aktiv arbetsgrupp och ett systematiskt synsätt – en konsekvent undersökning av språkbruket och användarnas behov, ja till och med en målinriktad organisering av det normerande arbetet. Nu har man endast fö-

187

rsökt röra sig i den riktningen, och om det visar sig vara till någon nytta blir riktlinjerna för det fortsatta arbetet tydligare.

Mottaget 1998 12 04

LITTERATUR OCH KÄLLOR

B i u l e t e n i s 1997: Kalbos patarimų informacinis biuletenis 1, 2, 3, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

B i u l e t e n i s 1998: Kalbos patarimų informacinis biuletenis 4, 5, 6, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

B ū d a V. P. 1996: Olympier eller olympiadeltagare. – Dienovidis, 1996 06 28.

D a n i e l i u s M. 1997: Neteiktini žodžiai Žodyne (DŽ₂) ir Patarimuose (KPP₂). – Kalbos kultūra 70, 14–19.

DŽ₂ – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius: Mintis, 1972.

DŽ₃ – Ordbok över nutida litauiska, Vilnius: Förlaget för vetenskap och encyklopedier, 1993.

G a i r ė s 1998: Kalbos praktikos patarimai: trečiasis leidimas. Darbų gairės [pokalbis]. – Gimtoji kalba 12, 1–10.

G i r d e n i s A., P u p k i s A. 1996: Principer för språknormering. – Gimtoji kalba 8, 1–5.

GŽ 1992: Järnvägsarbetarens ordlista. Sammanställd av N. J u š k a i t ė, St. K e i n y s, Vilnius.

J a k a i t i e n ė E. 1996: Den moderna litauiska lexikografins angelägenheter. – Gimtoji kalba 6, 1–5.

K a u l a k i e n ė A. 1992: Avsaltat vatten? – Gimtoji kalba 4–5, 9.

K e i n y s S. 1996: Skeitš ar liet­sargis bei čiaupas ar kranas – kas geriau? – Gimtoji kalba 2, 11–13.

K n i ū k š t a P. 1996: Målet med språkvården är att utveckla språket. – Kalbos kultūra 68, 28–39.

KPP₂ – Kalbos praktikos patarimai, Vilnius: Mokslas, 1985.

M a č i o n i s Z. 1995: Varför inte göra språket smidigare? – Lietuvos rytas, 1995 11 15.

M i l i ū n a i t ė R. 1995: Variantiški bendrinės kalbos vartosenos reiškiniai (fiksavimas ir vertinimas). – Kalbos kultūra 67, 39–49.

P a l i o n i s J. 1990: Språkvård, dess teori och praktik. – Pergalė 1, 141–157.

P a l i o n i s J. 1996: Kelios pastabos dėl mūsų kalbos kultūros darbo. – Lietuvių kalbos tvarkyba: teorinės ir praktinės problemos. Seminaro tezės. Vilnius: Danielius.

P r i n c i p a i 1997: Lietuvių kalbos tvarkybos principai, kodifikacijos kriterijai ir jų taikymas / Patvirtinta Valstybinės lietuvių kalbos komisijos. – Gimtoji kalba 4, 1–3.

T a r v y d a i t ė D. 1990: Är ordet pasimesti korrekt? – Gimtoji kalba 6, 16.

V a l i u l y t ė E. 1995: Ar galima atsiminti, užmiršti apie ką? – Kalbos kultūra 67, 56–62.

V i t k a u s k a s V. 1991: Vertinių gausa – pavojus kalbai. – Žodžiai ir prasmės 1, 24–28, Vilnius: Mokslas.

RIKTLINJER FÖR SPRÅKBRUK (”KALBOS PRAKTIKOS PATARIMAI”). FRÅN DEN GAMLA UTGÅVAN TILL DEN NYA

Sammanfattning

Guidelines on Language Use (GLU) är en samling språkliga rättelser och rekommendationer. Efter ett uppehåll på mer än tio år förbereds nu den tredje upplagan. Därför finns det ett naturligt behov av att revidera och uppdatera många av dess frågor. Förberedande arbete har utförts inom följande områden: förändringar i modernt språkbruk har följts; språkliga rekommendationer som utfärdats efter publiceringen av den andra upplagan har samlats in, systematiserats och digitaliserats;

188

den andra upplagan har analyserats ur ett systemiskt perspektiv och med utgångspunkt i dess elektroniska form.

Kvantitativa och kvalitativa förändringar som ska införas i den tredje upplagan har fastställts. Omfattningen och urvalet (aktualitet, betydelsen av nya företeelser) av materialet i GLU samt dess presentation ska diskuteras (detta gäller även den digitaliserade version som nu förbereds). Dessutom bör fel och normer samt GLU:s förhållande till andra verk av denna typ fastställas, och ett mer konsekvent bedömningssystem tillämpas. På så sätt försöker man förbereda den nya upplagan av GLU på ett mer systematiskt sätt.

189