ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

XLVI (2002), 145–172

Talaktens deltagares strategi, sociala roller och typer i litauiskan

EGIDIJUS ZAIKAUSKAS

Vilniaus universitetas

Artikeln behandlar teorin om talaktens deltagare. Den bygger främst på Austins teori om performativ och på Grices kommunikationsmaximer. De teoretiska påståendena illustreras huvudsakligen med litauiska exempel på performativa talaktstyper. Tre aspekter av studiet av talaktens deltagare urskiljs: (a) kommunikativa strategier, (b) sociala roller och (c) typer av talar- och lyssnarroller, definierade i förhållande till illokutionära handlingar. Båda deltagarna kan välja antingen en konstruktiv eller en destruktiv kommunikationsstrategi. Performativ minimerar möjligheten att välja en destruktiv strategi, men eliminerar den inte helt. En korrekt bedömning av talarens och lyssnarens sociala roller avgör hur talaren explicit uttrycker sin illokutionära avsikt och hur lyssnaren tolkar den. Typer av talare och lyssnare (adressater) definieras inte bara med avseende på den illokutionära kraften, utan också med avseende på talaktens omständigheter och hur den utförs (institutionellt eller i vardagslivet, muntligt eller skriftligt etc.).

Talaktsteorin (och därmed även performativteorin) är en av de viktigaste delarna av den lingvistiska pragmatiken. Som pragmatikbegreppets upphovsman Ch. Morris själv påpekar, efter att ha delat in semiotiken i tre delar – syntaktik, semantik och pragmatik – är ”pragmatik vetenskapen om förhållandet mellan tecken och DEM SOM TOLKAR DEM (min kursivering – E. Z.)” (Morris 1938: 30). I en konkret situation finns det två som tolkar varje tecken eller teckenuppsättning (i vårt fall en talakt): talaktens avsändare, talaren, som hädanefter kallas adressant, och talaktens mottagare, lyssnaren, som hädanefter kallas adressat¹.

Adressanten och adressaten är två av talaktens viktigaste faktorer. Adressanten är talaktens initiativtagare och upphovsperson. Genom talakten förverkligar hen sina kommunikativa avsikter. För att nå det önskade målet måste adressanten emellertid också ta hänsyn till adressaten: dennes sociala roll, pragmatiska presumtion – det vill säga vad adressaten känner till om situationen där talakten utförs – och slutligen adressatens förmåga att korrekt uppfatta talakten, dess illokution och proposition.

I denna artikel behandlas följande aspekter av talaktens deltagare:

– samtalsdeltagarnas kommunikativa strategi,

– adressantens och adressatens sociala roller,

¹Olika författare kallar också adressanten för lokutor, expedient, subjekt eller författare, och adressaten för percipient, recipient, avkodare m.fl. (se Vilkienė 1998: 154).

146 |

EGIDIJUS ZAIKAUSKAS

– relationen mellan talakternas illokutioner och olika typer av adressanter och adressater.

1. TALARNAS SPRÅKLIGA STRATEGI

Både talaktens adressant och adressat har kommunikativa mål. Dessa mål avgör inte bara vilka lexikala och grammatiska uttrycksmedel och vilken stil adressanten väljer, eller på vilket sätt talakten utförs, utan också hur den konkreta aktens illokution och proposition tolkas. J. Hintikka hävdar att samtalsdeltagarna väljer en viss strategi för att utföra talakten (adressanten) respektive ta emot talakten (adressaten), och att denna strategi kan påverka tolkningen av talakten, inklusive förståelsen av dess illokutionära kraft (Hintikka 1979: 36).

1.1. Adressantens språkliga strategi

Adressantens strategi kan vara av två slag:

– konstruktiv – att tydligt meddela sina intentioner;

– destruktiv – att maskera sina verkliga avsikter genom yttrandet eller, mer korrekt, lämna tolkningsluckor i det, så att adressanten senare, om det behövs, kan lägga fram en annan – för adressanten mer fördelaktig i situationen – tolkning.

Den illokutionära kraften förmedlas i talakten på olika sätt, och om adressatens mål är att tolka adressantens talakt så som adressanten avser (den konstruktiva strategin), uppfattas dessa medel oftast adekvat. För att talaktens illokution inte ska misstolkas (avsiktligt eller på grund av ogynnsamma omständigheter) kan adressanten ändå välja explicita medel för att ange den illokutionära kraften – performativer. Det är särskilt viktigt för adressanten att ange den illokutionära kraften exakt i institutionella (juridiska, administrativa) talakter, och därför används performativer oftast i officiellt språk. Enligt Ch. Peirce (1976: 249–250) ”åtar sig talaren, genom att hävda en viss proposition, ansvar för dess sanningshalt och kan på något sätt straffas om propositionen visar sig vara falsk”. Därför är talaren angelägen om att den yttrade propositionen tolkas på ett sådant sätt att den inte blir falsk. Lyssnaren är i sin tur angelägen om att ta reda på om talaren har framfört en falsk proposition och söker en tolkning som avslöjar detta (Hilpinen 1986: 304).

Annorlunda är det när adressanten själv strävar efter att adressaten inte ska förstå hans eller hennes verkliga syfte. Då väljer adressanten den destruktiva strategin. Med den destruktiva strategin försöker adressanten på ett eller annat sätt vilseleda adressaten. Det innebär ingalunda att adressantens talakt måste vara lögnaktig (Grices kvalitetsmaxim – tala inte osanning – överträds inte (Grice 1975: 46)), men talakten är alltid ouppriktig: den bryter mot ett av de sex villkor för talaktens framgång som J. L. Austin anger – uppriktighetsvillkoret (Austin 1962: 39–40). Indirekta talakter, som lämnar utrymme för olika tolkningar, är mer lämpade för en adressant som väljer den destruktiva strategin, till exempel:

En igelkott smyger sig fram till några fiskare och frågar:

– Grabbar, vill ni äta svart kaviar?

– Det vill vi! – utbrast fiskarna glatt och smackade med läpparna.

ŠNEKOS AKTO DALYVIŲ STRATEGIJA IR VAIDMENYS | 147

– Det är bra. När ni sätter er för att äta, bjud in mig också. (LLA 34)

Avsändaren ställer en fråga som mottagaren tolkar som ett indirekt erbjudande. De valda uttrycksmedlen uttrycker inte den illokutionära kraften explicit, men situationen, vilket också bekräftas av mottagarens svarshandling, implicerar en erbjudandehandlingens illokutionära kraft. En sådan implikatur binder emellertid inte avsändaren till några åtaganden i fråga om erbjudandet. Därför driver avsändaren i sin nästa talhandling med mottagaren genom att tolka sin första talhandling som en specialfråga (jfr Labutis 1998: 113). Avsändaren väljer alltså en destruktiv kommunikativ strategi, skapar förutsättningar för en dubbel tolkning av talhandlingen och väljer det alternativ som gynnar honom själv (en lyckad drift – en moralisk seger) och skadar mottagaren.

Även om performativ tycks lämna minst utrymme för tolkningsluckor, finns det sådana vars användning ger avsändaren möjlighet att senare ändra tolkningen av den utförda talhandlingen. Detta gäller särskilt assertiver², med vilka man kan neutralisera en lögn i det propositionella innehållet, vilket till och med kan bli ett juridiskt prejudikat. I den juridiska litteraturen beskrivs ett fall från en amerikansk senators rättegång, där senatorn ljög under ed genom att säga Jag förnekar att jag har begått detta brott, trots att det senare bevisades att han hade begått det. Här skapar förnekandet ett faktum, och endast detta faktum kan juridiskt bedömas som sant eller falskt (pragmatiskt sett – ur vanliga människors perspektiv – ljög senatorn uppenbart).

Även performativ av andra typer lämnar emellertid ”tolkningsluckor”. Till skillnad från assertiver bygger den destruktiva strategin i sådana fall mer på propositionen än på illokutionen. I sagan om sjöfararen Sindbad lovar huvudpersonen till exempel, när en storm har drivit hans skepp till en ö och han befinner sig hos öns härskare, undvikande att gifta sig med härskarens dotter, som har förälskat sig i honom:

– Jag lovar att göra allt jag förmår för att kunna gifta mig med er dotter.

Sindbad, som härskaren har trängt upp mot väggen, hävdar att han har gjort allt han förmått, men att han ändå inte kan gifta sig med härskarens dotter. Han hade ju inte lovat att GIFTA SIG MED HANS DOTTER. När avsändaren utförde talhandlingen behöll han ett alternativ i reserv och använde sig senare av det. Formellt sett var talhandlingen i själva verket inte ett löfte om att gifta sig. I vardagligt språk bedöms sådana talhandlingar emellertid utifrån den pragmatiska situationen – utan möjlighet att ändra tolkningen.

Det finns performativ som inte lämpar sig för avsändarens destruktiva strategi. Det gäller de flesta direktiver³, framför allt de ödmjuka, som riktas till en mottagare med högre social roll, till exempel sådana med de performativa verben ber, bönfaller, ber om. Syftet med de flesta direktiver är att få mottagaren att göra något som gagnar avsändaren. Med en destruktiv strategi skulle avsändaren alltså i första hand skada sina egna intressen.

² Assertiver (påståenden om avsändarens inställning) uttrycker talarens inställning till det propositionella innehållet i den talhandling hen utför, t.ex.: hävda, tvivla, förneka, meddela osv.

³ Direktiver är talhandlingar med en uppmanings illokutionära syfte. Med en direktiv strävar avsändaren efter att påverka lyssnaren så att denne gör något. Direktiver kan vara ödmjuka, t.ex.: bönfalla, be, neutrala, t.ex.: råda, föreslå, och aggressiva, t.ex.: befalla, kräva.

148 |

EGIDIJUS ZAIKAUSKAS

Även expressiver passar mindre väl för denna strategi⁴ – etikettmässiga handlingar, eftersom mottagarens kommunikativa förväntan (förväntning – vad mottagaren kan förvänta sig av den som intar en viss social roll, jfr Karaliūnas 1997: 87) uppfylls redan genom att handlingarna utförs. Det är sant att avsändarens ironi är ett lämpligt medel för att omvandla även expressiver till uttryck för en destruktiv strategi. Exempelvis ”gratulerar” tränaren lagets bästa spelare, som hamnat i slagsmål med en motståndare och blivit utvisad under säsongens avgörande match:

Gratulerar. Du har just spolierat hela vår säsong. (RESP. SP.)

Ironin förvandlar gratulationsakten till en förebråelse. För övrigt anges den illokutionära kraften inom citationstecken när en sådan akt beskrivs i skrift, till exempel ”gratulerar”. Citationstecknen signalerar att avsändarens strategi har varit destruktiv eller att akten har misslyckats.

1.2. Mottagarens språkliga strategi

Mottagarens strategi kan också vara tudelad: – konstruktiv – mottagaren försöker fastställa avsändarens intention exakt, det vill säga söker talarens mening; – destruktiv – mottagaren försöker hitta en betydelsemässig ”lucka” i yttrandet för att kunna tolka det på sitt eget sätt (då måste hen också förstå talarens mening). Den konstruktiva strategin motsvarar kommunikationens allmänna krav, exempelvis Grices grundläggande kommunikationspostulat – kooperativitetsprincipen – om samarbete mellan avsändare och mottagare (Grice 1975: 45). Om mottagaren följer kooperativitetsprincipen kan talakten misslyckas på grund av avsändarens strategi (strävan att maskera den illokutionära kraften), olämpliga omständigheter, användning av olika språkkoder (när ett yttrande på ett språk tolkas enligt reglerna för ett annat språk), yttre störningar, exempelvis bakgrundsbuller, nedsatt hörsel hos mottagaren eller liknande, till exempel:

På grund av dövhet: – Vart ska du, fiska? – Nej, fiska. – Jaså, och jag trodde att du skulle fiska. (folklig anekdot)

På grund av olika språkkod: En samogitier mötte två ryska vänner. Samogitiern kunde inte ryska, och ryssarna förstod samogitiska dåligt. Det var fredag kväll. De lade ihop några rubel var. Det dök upp vodka och tilltugg. Först drack alla hundra gram var. Samogitiern började klaga: – Så mycket. Vilken stark vodka! Jag kan ju dö av det. – Da možno i po dviesti, instämde vännerna. De hällde upp tvåhundra gram var. Alla drack åter ur glasen till botten. – Aj, aj, kved samogitiern. – Nu kan jag ju få diarré. – Možno i po trista, skrattade vännerna. (LLA 253)

⁴ En expressiv är en etikettmässig talhandling som syftar till att upprätthålla exempelvis att ta farväl, gratulera, önska, eller återställa exempelvis att be om ursäkt, en ”atmosfär av artighet” – goda sociala relationer med mottagaren.

ŠNEKOS AKTO DALYVIŲ STRATEGIJA IR VAIDMENYS | 149

I det föregående exemplet tolkar adressaten, med utgångspunkt i ett enda ord padvesti = po dvies­ti ir pratrysti = po trista, utifrån den pragmatiska situationen (de drack hundra var och därefter tvåhundra var), illokutionen i adressantens talakter felaktigt – som ett förslag snarare än en uppmaning.

När adressatens strategi är destruktiv uppfattar denne naturligtvis talarens innebörd, men det är inte till någon nytta för honom eller henne att tolka talakten utifrån den. Om adressanten lämnar minsta möjlighet för adressaten att feltolka den talakt som adressanten har utfört, kan adressaten göra just det. ”Poängen är inte att lyssnaren inte förstår yttrandets verkliga illokutionära kraft, utan att han inte är skyldig att förstå den” (Austin 1962: 33–34). Adressaten väljer den destruktiva strategin för att försvara sina egna intressen och sätta dem framför adressantens.

Det är möjligt att tolka ett yttrandes illokutionära kraft eller propositionella innehåll på sitt eget sätt när talakten är indirekt eller tvetydig, till exempel:

En gång frågar Petras, efter att ha träffat Kazimieras: – Skulle du inte kunna låna mig åtminstone tio litas? Kazimieras svarar: – Jag är mycket ledsen att jag inte har dem med mig. – Och hemma? – Gudskelov är alla friska. Adjö. (LLA 188)

Adressaten låtsas förstå frågan Och hemma?, som har ett betydelsemässigt samband med den föregående diskursen och betyder Har du inga pengar att låna ut hemma?, som en artig förfrågan om hur hans familjemedlemmar mår, och undviker på så sätt att låna ut pengar.

Oftast väljer adressaten den destruktiva strategin när han eller hon tolkar direktiv, särskilt de anspråkslösa (till skillnad från adressanten), och deklarativ⁵. Det är till adressatens fördel att tolka direktiv på sitt eget sätt när han eller hon inte vill eller kan göra det som adressanten avser med direktivet. När adressaten tolkar aggressiva direktiv – en order, en befallning, ett krav – har han eller hon vanligtvis inte möjlighet att välja den destruktiva strategin, eftersom användningen av dessa direktiv är strikt reglerad. Adressaten tolkar deklarativ på sitt eget sätt när de fastställer ett sakförhållande som är till hans eller hennes nackdel. När adressanten utför en assertiv, en expressiv eller en kommissiv⁶ har adressaten få möjligheter att välja den destruktiva strategin. Om en performativ talakt utförs är en avvikande tolkning från adressatens sida i praktiken omöjlig.

Ändå behöver varken adressanten eller adressaten oftast leta efter ett ”reservalternativ”, eftersom man följer den allmänna samarbetsprincipen. En talakt är ofta invävd i en sekvens av andra språkliga och icke-språkliga handlingar och utgör en del av ett visst språkspel. Språkpelets regler förutsätter att spelarna känner till reglerna och följer dem.

Sambandet mellan adressantens och adressatens språkliga strategier och kommunikativ framgång visas i tabellen:

⁵ Deklarativ (förordnanden) är ett medel för att skapa ett visst sakförhållande, det vill säga de skapar nya (vanligtvis juridiska) fakta, till exempel: utnämna (till ställföreträdare), avskeda (från en tjänst), förklara krig och så vidare.

⁶ Med kommissiver (adressantens åtaganden) förbinder sig adressanten att i framtiden utföra det som uttrycks genom talaktens propositionella innehåll, till exempel: lova, åta sig, svära och så vidare.

150 |

EGIDIJUS ZAIKAUSKAS

TABELL 1. ADRESSANTENS OCH ADRESSATENS SPRÅKLIGA STRATEGIER

Adressant | Adressantens språkliga strategi | konstruktiv | destruktiv; Adressat | konstruktiv | samarbete: talakten är framgångsrik | samarbete: talakten är framgångsrik, men oacceptabel för adressaten och därför ineffektiv; Adressatens språkliga strategi | konstruktiv | destruktiv | bristande samarbete: talakten är framgångsrik men resultatlös | bristande samarbete: talakten är misslyckad; destruktiv

Den språkliga strategi som adressanten väljer avgör således talaktens lokution, det vill säga dess konkreta uttryck, och illokution, medan adressatens språkliga strategi avgör talaktens perlokutionära effekt. En enskild talakt avslöjar dock ofta inte samtalspartnernas strategier; för detta krävs en bredare diskurs. De allmänna kommunikationsprinciperna, i första hand samarbetsprincipen, förpliktar samtalspartnerna att välja en konstruktiv strategi. Adressanten väljer i regel en destruktiv strategi för att undvika ansvar för sin ouppriktiga talakt eller för att håna eller rentav förödmjuka adressaten. Adressatens språkliga strategi är destruktiv när adressaten medvetet feltolkar talakten, framför allt dess illokution. På så sätt försöker adressaten vanligen undvika handlingar som är ofördelaktiga för denne. Adressatens möjlighet att välja en destruktiv strategi begränsas kraftigt av performativa talakter, medan adressantens möjlighet att välja en destruktiv strategi oftast begränsas av dennes positionella sociala roll, särskilt när adressanten är en institutionell aktör.

2. SOCIAL SITUATION OCH SOCIALA ROLLER

När adressanten och adressaten väljer kommunikationsstrategier kan de inte begränsa sig till sina egna kommunikativa mål. För att målet ska uppnås måste de ta hänsyn till samtalspartnerns handling – adressanten till adressaten och adressaten till adressanten.

Grice framhåller den särskilda kopplingen mellan det språkliga uttryckets innehåll och talaren och påpekar att det inte bara finns yttrandets betydelse utan också talarens betydelse (Grice 1969: 147). En av talaktsteorins grundare, J. Searle, instämmer: ”Det är inte alltid möjligt att utifrån en menings betydelse dra slutsatser om vad talaren menar när han eller hon säger den” (Searle 1975: 68). Lyssnaren kan förstå talarens betydelse genom att tolka yttrandets betydelse i den kommunikativa situationens kontext. Med andra ord uppfattas talaktens egentliga betydelse (talarens betydelse) som ett drag i ett språkspel (L. Wittgensteins term) (Vitgenšteinas 1995: 22 §). Om man inte vet vilket språkspel som pågår är det omöjligt att tolka talakten korrekt. Därför är det nödvändigt att känna till kontexten och situationen. Talakten är en intentionell och interpersonell handling, och dess uttrycksrum är

ŠNEKOS AKTO DALYVIŲ STRATEGIJA IR VAIDMENYS | 151

samhället. Den sociala situationen är alltså en av de viktigaste faktorerna för att identifiera talarens betydelse.

En social situation är helheten av yttre omständigheter som formar individens beteende i samhället. Situationer i vid bemärkelse motsvarar Wittgensteins begrepp livsformer, till exempel förhandlingar, bröllop, krig och så vidare. Livsformerna består av språkspel, det vill säga av ännu snävare situationer: ett erbjudande, en äktenskapsed, en krigsförklaring och så vidare. Sådana språkspel förverkligas genom konkreta talakter. Den som utför en talakt, adressanten (och i sin tur även adressaten), betraktas inte som en konkret person med en uppsättning individuella egenskaper (en aspekt som psykologin intresserar sig för), utan som utövare av en viss social roll, vilken representeras av den talakt som personen utför (Arutiunova 1981: 357). I ett språkligt samhälle finns det vissa beteendemönster (även språkliga) för utövare av varje social roll: ”det är fastställda sätt att uppföra sig och handla i en viss situation” (Karaliūnas 1997: 87). Dessa mönster kan vara mycket fria i informella miljöer och i vardagligt umgänge, och mycket strikta i formella miljöer – juridiska, administrativa, religiösa och liknande. Vardagligt umgänge bygger på oskrivna etikettregler, medan handlingarna hos den som utövar en viss social roll i formella miljöer regleras av lagar och förordningar. ”Ju mer konkreta och stränga de krav är som samhället ställer på en viss roll – jfr domarens, mötesordförandens och sportkommentatorns roller – desto strängare är de stilistiska kraven på talet” (Krysin 1976: 52). Det skapas till och med mallar för talakter som är avsedda att utföras inom vissa specifika sociala roller. Nedan återges till exempel texten till Republiken Litauens presidents ed som en mall för talakter som i verkligheten har utförts av två presidenter i Republiken Litauen – herr A. Brazauskas och herr V. Adamkus.

Jag, (förnamn, efternamn), svär att vara trogen Nationen, Republiken Litauen och Konstitutionen, att respektera och följa lagarna och att värna om de litauiska ländernas territoriella integritet; jag svär att samvetsgrant fullgöra mina plikter och vara lika rättvis mot alla; jag svär att av all min förmåga stärka Litauens självständighet och tjäna fosterlandet demokratiskt till det litauiska folkets bästa. Må Gud hjälpa mig! (dok: http://www.lrp.lt/institutiontoday.phtml#HD_NM_20.)

Adressanten i denna edsakt är av intresse för adressaten inte som en konkret person, utan som en social institution – Republiken Litauens president. När denna talakt tolkas är adressantens individuella egenskaper som människa helt irrelevanta; inte heller spelar det någon roll vilka andra kommunikativa roller samma fysiska person intar genom andra talakter.

Tolkningen av talakten beror på hur tydligt adressaten uppfattar adressantens och sin egen sociala roll som adressat samt förhållandet mellan dessa roller. De sociala relationerna mellan kommunikationens deltagare kan vara:

– symmetriska – roller med jämbördig social ställning;

– asymmetriska – roller med ojämställd social ställning, vilka i sin tur kan bero på:

152 |

EGIDIJUS ZAIKAUSKAS

– antropologiska skillnader,

– sociokulturella skillnader,

– varierande grad av delaktighet bland samtalsdeltagarna (Henne, Rehbock 1995).

Sociala relationer är i själva verket inget annat än en jämförelse mellan de sociala rollerna hos två kommunikationsdeltagare – avsändaren och mottagaren. De sociala roller som talaktens deltagare intar uppfattas alltid som ett par, oavsett om de återspeglar symmetriska eller asymmetriska relationer, till exempel: chef – underordnad, far – son, köpare – säljare, kollega – kollega. Därför bestämmer talaktens avsändare också mottagarens sociala roll när han fastställer sin egen sociala roll. Och omvänt: när mottagaren har identifierat sin egen sociala roll kan han lätt fastställa även avsändarens sociala roll, vilket också bidrar till att identifiera den illokutionära kraften i den talakt som avsändaren utfört. Om avsändaren uppfattar sin egen eller mottagarens sociala roll felaktigt är det sannolikt att han har valt en talakt med olämplig illokutionär kraft, till exempel:

– Gå inte, jag befaller dig! – höjde Julius rösten.

– Befall din mormor, – [Rima] slog igen dörren och gick. (PB 464)

I denna situation bortser man från mottagarens sociala roll, samtidigt som avsändaren utan grund intar en social roll som är överordnad mottagarens. I själva verket är avsändarens och mottagarens sociala roller likvärdiga – Julius och Rima är vänner. Det aggressiva direktivet som avsändaren valt lämpar sig för en avsändare i en högre ställning och används oftast endast när talakten riktas till en direkt underordnad. På grund av det olämpligt valda performativet – befaller i stället för det neutrala ber eller det ödmjuka bönfaller – misslyckas talakten: Rima slog igen dörren och gick. Avsändarens olämpliga val av social roll leder alltså till ett kommunikativt misslyckande.

Ibland anger talaren uttryckligen sin sociala roll i talakten, till exempel:

ŠIMKŪNAS. […] enligt min uppfattning bör herr Kliems behandling fortsätta på sjukhusets vårdavdelning.

LÄKAREN. Som läkare instämmer jag i att hans hälsa inte förbättras. (NDB 2, 74)

I detta exempel betonar den andra samtalspartnern sin sociala ställning (som läkare) som svar på en talakt – en stimulans: uppmaningen att uttrycka sin yrkesmässiga åsikt.

Det är också vanligt att ange sin sociala roll när man ”växlar” från en högre social roll till en likvärdig, till exempel:

ANDREAS. Inte som er magister, utan som riddare till riddare frågar jag: visste ni verkligen inte att Mindaugas […] tjänar Kristus Herren? (KR 2, 597)

Avsändaren betonar sin likvärdiga sociala roll i förhoppningen att mottagarens språkliga beteendestrategi ska vara konstruktiv – att riddarna utan omsvep ska säga sanningen.

ŠNEKOS AKTO DALYVIŲ STRATEGIJA IR VAIDMENYS | 153

I performativa talakter med vissa illokutionära krafter är det vanligt att uttryckligen ange sin sociala roll. Låt oss till exempel påminna oss om följande:

R. OZOLAS vid en presskonferens efter ett valnederlag: – Jag tar på mig hela ansvaret för att partiet inte fick det nödvändiga antalet röster i valet, jag som partiets ordförande. (TV-nyheterna). J. KAZLAUSKAS efter fiaskot i ”Eurobasket 2001”: – Jag, som lagets tränare, tar naturligtvis på mig hela ansvaret för misslyckandet och bekräftar: ja, jag avgår från tränaruppdraget. (TV-nyheterna)

Ändå anges talarens unika kännetecken i talakten betydligt oftare än talarens sociala roll; vanligen är det för- och efternamn (och inte sällan anges även befattning, ibland akademisk titel, bostadsort, släktskapsrelation osv.). Detta är kännetecknande för de flesta juridiska talakter. Större delen av dem utförs med performativa yttranden. Exempelvis fullmakter:

Jag, Jonas Petraitis, <...> ger Antanas Petraitis fullmakt <...> att sköta och förvalta min personbil, <...> att ta hand om bilens tekniska skick, företräda mig hos trafikpolisen, försäkringsbolag och tullmyndigheter, resa utomlands, ge en annan person fullmakt i andra hand, skriva ansökningar i mitt namn, underteckna för min räkning och utföra alla andra åtgärder som har samband med detta uppdrag. (DOK.)

När vissa institutionella talakter utförs är det vanligt, och ibland obligatoriskt, att ange både sin sociala roll och sitt unika kännetecken, till exempel:

Förordnande <...> Med stöd av artikel 32 i lagen om författningsdomstolen bemyndigar jag Audronė Ožiūvienė, konsult vid rättsavdelningen på Seimas kansli, att företräda Seimas när författningsdomstolen prövar en begäran från en grupp Seimas-ledamöter om att undersöka [om lagarna strider mot varandra]. <...> Litauens republiks Seimas talman Vytautas Landsbergis (DOK.)

I allmänhet kännetecknas alla juridiska talakter av att talaktens talare och adressat, som medlemmar av en viss gemenskap, samt den illokutionära kraften uttryckligen anges. I vardagligt språkbruk är det vanligen inte lika viktigt för talaren att identifiera sig själv, eftersom sambandet mellan talakten och dess följder är relativt svagt och obestämt. Det kan vara betydligt viktigare att uttryckligen ange sin sociala roll. För övrigt påpekar Arutiunova att talaren oftast uttryckligen anger sin roll när hen i själva verket ikläder sig en roll som inte tillkommer hen (Arutiunova 1981: 357). Man tenderar också att uttryckligen ange sin sociala roll när man i samtal med samma adressat växlar register för den sociala rollen – från jämbördig till överordnad, det vill säga framhäver sin makt, vanligen för att få övertaget i samtalet, eller omvänt, till exempel:

154 |

EGIDIJUS ZAIKAUSKAS

Vem säger att det är orättvist? – skrek fogden. Och ståthållaren tillade: – Jag, ståthållaren, hävdar att det är rättvist. För motstånd får ni femtio rapp! (PS 84–85)

Fram till dess hade fogden och ståthållaren talat med bönderna som jämbördiga, men när ståthållaren ville hävda sin överhöghet framhävde han sin högre sociala ställning.

2.1. Sociala rolltyper

Sociala roller delas in i:

– statusroller,

– positionsroller,

– situationsroller (Karaliūnas 1997: 88).

2.1.1. STATUSROLLER. Vissa situationsroller ärvs: kön, ras, nationalitet. De förändras vanligtvis inte under en människas hela liv. Ärvda statusroller avgör relativt lite hur talakten uttrycks i dagens värld av raslig, nationell och jämställdhet mellan könen.

Andra statusroller förvärvas med tiden, till exempel ålder (äldre, yngre och jämnåriga), familjemedlemskap (far, son, bröder), stånd (i vårt samhälle vanligtvis ungefärligt bestämt av ekonomisk ställning) och så vidare. Sociala roller utgör, liksom hela den sociala strukturen, en viss hierarki som visar på en ojämn fördelning av rikedom, makt eller prestige i samhället (Dumbliauskas 1999: 26). De kan vara mycket viktiga både för talaktens illokution och för dess konkreta uttryck. Statusroller påverkar dock i högre grad själva talets karaktär och stil än uttrycket för specifika illokutioner. Därför kan man inte hävda att vissa performativ är typiska för någon särskild statusroll.

2.1.2. POSITIONER. Positionsroller bestäms av den ställning individen intar i samhället. En positionsroll är vanligtvis förknippad antingen med ett yrke, till exempel lärare, domare, officer och så vidare, eller med långvarig verksamhet och livsstil, till exempel elev, soldat, fånge. Positionsroller förvärvas med tiden och är långvariga. De bestämmer inte bara talaktens illokution och konkreta uttryck, utan vissa har till och med en ”arsenal” av talakter med en viss illokutionär kraft och uttrycksmodell, reglerade genom lagar och föreskrifter, till exempel domares utslag, officerares kommandon och prästers ritualfraser. Det är framför allt utövare av positionsroller som kännetecknas av att använda performativ.

2.1.3. SITUATIONSROLLER. Detta är mer eller mindre fasta beteende- och handlingsmönster. De delas vidare in i situationella roller i snäv bemärkelse och personliga roller. De förstnämnda hänger samman med vissa beteendestereotyper och bestäms oftast av yttre omständigheter. Individen dras så att säga in i en sådan situation och tilldelas en motsvarande situationsroll. Sådana roller innehas av köpare, passagerare, gäster, åskådare och så vidare. Personliga roller beror på individens värdeorientering; samtalspartnern tilldelar individen en sådan roll: vän, fiende, älskad och så vidare, samtidigt som han eller hon identifierar sig själv. Illokutionerna och uttrycken hos talakter som hör till de flesta situationsroller är inte reglerade, med undantag för talakter med anknytning till etikett: tackande, ursäktande, deltagande och så vidare, vilka ofta uttrycks med performativ.

ŠNEKOS AKTO DALYVIŲ STRATEGIJA IR VAIDMENYS | 155

Varje individ kännetecknas av en viss uppsättning, ett komplex, av konkreta sociala roller (Smelser 1984: 36). Detta komplex omfattar visserligen endast status- och positionsroller. Situationella roller är snarare möjligheter som kan förverkligas, men också förbli oförverkligade. Till exempel kan varje passagerare på en trådbuss som saknar biljett bli en ertappad ”fripassagerare”, men då måste de rätta omständigheterna uppstå. Viktigast för kommunikationen är positionsroller, som inte bara bestämmer den språkliga strategi som avsändaren utformar, utan ofta också avgränsar illokutionen och lokutionen hos de konkreta talhandlingar som avsändaren utför. Talhandlingar av dem som innehar positionsroller och uppfattas som institutionella avsändare är särskilt strikt reglerade.

3. AVSÄNDAREN

Avsändaren är en person, en grupp människor eller en institution som skapar och utför en talhandling⁷. Kategorien avsändare i en talhandling betraktas som en central kategori inom den moderna pragmatiken (jfr Stepanov 1981: 326). Den har också en mycket viktig plats i teorin om performativ. Performativens huvudsakliga funktion är att exakt förmedla avsändarens förhållande till den handling som utförs genom yttrandet, dvs. illokutionen – vad avsändaren gör med yttrandet, inte hur verkligheten är (var, kommer att vara eller skulle vara) (att förmedla fakta om verkligheten är konstativens huvudsakliga funktion). Genom performativen informerar avsändaren inte bara om vilken handling hen utför med yttrandet, utan utför framför allt själva handlingen. Således är performativens funktion, sett ur avsändarens perspektiv, skapande.

Skaparen av en konkret talhandling är alltid en viss person eller flera personer. I kommunikationsprocessen är denna person emellertid ofta inte relevant; i stället aktualiseras institutionen som juridisk person, eller också är talhandlingens avsändare inte alls relevant. Talhandlingens illokution beror ofta på just detta slags aktualisering.

3.1. Typer av avsändare

Avsändaren till en performativ talhandling kan vara:

1) en enskild person:

– utför handlingen på eget initiativ,

– utför handlingen på uppdrag av en annan avsändare (befullmäktigad avsändare);

2) en grupp personer:

– gruppen utför handlingen (talar unisont),

– en person utför handlingen på gruppens vägnar (en person talar för alla);

3) en institution;

⁷Inom kommunikationsteorin skiljer man avsändaren som skapare från avsändaren som utförare (sändare), och mottagaren som upplevare från mottagaren som mottagare (slutmål). Vanligtvis är avsändaren både skapare och utförare (sändare) av talhandlingen, och mottagaren är både upplevare och mottagare (Cook 1997: 25). Det kan förekomma fall då skaparen inte är densamma som utföraren, till exempel när en talesperson läser ett tal som presidenten (skaparen) har skrivit, liksom fall då adressaten inte är densamma som mottagaren, till exempel när någon läser andras brev. Inom talaktsteorin, särskilt vid fastställandet av performativens kännetecken och definitionen av illokutioner, är fall då talhandlingens skapare inte är densamma som utföraren inte relevanta: det är endast avsändaren och mottagaren som element i kommunikationssituationen som är av intresse (se Kobezova 1986: 13). En talhandling som inte når sin mottagare, till exempel om den övertas av en annan person som den inte var avsedd för, betraktas som misslyckad; genom den förverkligar avsändaren inte sin kommunikativa intention.

156 |

EGIDIJUS ZAIKAUSKAS

4) avsändaren är obestämd (irrelevant).

3.1.1. ENSKILD PERSON OCH PERSONGRUPP.

En enskild person och en persongrupp är närbesläktade typer av avsändare. De talakter som de utför bestäms i hög grad av personlig vilja och situation. Den grundläggande skillnaden mellan en enskild person och en persongrupp är antalet skapare av talakten, vilket vanligtvis uttrycks på den språkliga nivån genom den grammatiska numeruskategorin: singularis – enskilda personer, pluralis – persongrupper. Det finns visserligen områden där det är typiskt för en enskild avsändare att använda exklusivt pluralis⁸.

Först och främst handlar det om ”majestätiskt” vi (lat. pluralis majestaticus), det vill säga uttryck för härskarens vilja, till exempel:

Av Guds nåd, vi, Alexander II, kejsare och autokrat över hela Ryssland, kung av Polen, storfurste av Finland osv., osv., tillkännager för alla våra trogna undersåtar. (PS 17)

På samma sätt används pluralis av författaren till ett vetenskapligt arbete, till exempel:

Vi kan konstatera att den andra melodiraden i dessa sånger bara är en ren upprepning av den första. (artikelförfattaren Austė Nakienė – TD₅ 90)

En sådan användning av exklusiva pluralformer av performativ är nära förknippad med att avsändaren benämner sig med pronomenet vi. Som A. Rosinas påpekar används det ”majestätiska” vi numera i litauiskan<…> endast i skönlitterära verk med historiskt tema och i historiska dokument, <…> medan det ”auktorliga” vi är ett nytt fenomen i litauiskan: det används av intellektuella. <…> Det är en tydlig syntaktisk kalkering” (Rosinas 1988: 33–34). Exklusivt pluralis i performativ är alltså bara ett undantag från den allmänna regeln.

En enskild avsändare kan utföra den talakt som hen själv har planerat och därmed vara både skapare och utförare, men kan också på uppdrag utföra en talakt som skapats av någon annan. I det senare fallet kan hen välja de konkreta uttrycksmedlen för talakten, men inte dess illokution eller propositionella innehåll. Därför bör hen analyseras inte som avsändare utan som förmedlande adressat (se vidare kap. 4.1.4 ”Förmedlande adressat”).

Om en avsändare utför en talakt för någon annan utan att ha fått fullmakt till det, kan kommunikativa problem uppstå senare. Till exempel:

En gång hölls ett möte i klassrummet. Klassföreståndaren skällde ut en duktig elev för att han hade börjat studera dåligt. Elevens far reste sig inför mötet och sade: – Nästa trimester kommer han att studera bra. Efter den andra trimestern skäller klassföreståndaren återigen ut eleven: – Du lovade ju att skärpa dig. Eleven svarade lugnt: – Det var inte jag som lovade, utan min far. Låt honom själv studera bra. (LLA 67–68)

⁸ Vanligtvis betecknar termen exklusiv den egenskap hos personliga pronomen i pluralis (lit. vi) som innebär att de syftar enbart på avsändaren, utan andra personer.

ŠNEKOS AKTO DALYVIŲ STRATEGIJA IR VAIDMENYS | 157

Fadern avger ett löfte för sonens räkning, men senare förnekar sonen att han skulle ha lovat något. Löftets talakt är misslyckad eftersom löftet är ogiltigt: talaren har inte bemyndigats att avge ett löfte för en annan persons räkning. En sådan situation är dock verkligen snarare anekdotisk. I verkligheten skulle ett sådant löfte vara giltigt eftersom fadern, som har en högre social roll i förhållande till sonen, har makt att ta på sig förpliktelser för sonens räkning. I ett sådant fall är talarens skyldighet att använda sin makt för att tvinga den andra personen att handla i enlighet med det givna löftet.

En talakt som utförs av en grupp personer i kör är relativt ovanlig. Vanligtvis är det en reaktion på en talakt – en stimulans, till exempel:

SIERAKAUSKAS. Den som kan svära eden ska jag betrakta som soldat i Litauens folkarmé.

MÄN. Vi svär! Vi svär, befälhavare! (GR₁, 153)

Oftare talar en person på en grupps vägnar, till exempel en far på familjens vägnar, en student på hela kursens vägnar eller en befälhavare på en trupps vägnar. De är inte direkt bemyndigade av gruppen, utan tar själva initiativet och företräder den kollektiva uppfattningen, till exempel:

SIERAKAUSKAS. Jag gör inga anspråk på att vara värd. Och jag tackar er på alla bråkmakarnas vägnar.

(GR₁, 145)

J. Thomas kallar sådana performativ för gruppvisa (eng. group performatives) (Thomas 1995: 41–42).

Talarnas sociala roller i båda grupperna är vanligtvis status- och situationsbundna: då beror talaktens intention på talaren själv, medan framgången inte är knuten till hela proceduren för att utföra akten.

När det gäller illokutionär kraft är expressiver och assertiver de mest typiska för talare av dessa två typer, medan deklarativer är minst typiska. Bland direktiver kan sådana talare vanligtvis endast välja de ödmjuka eller neutrala, och de kan utföra alla slags kommissiver utom initiatoriska eder.

3.1.2. INSTITUTION. I praktiken utförs varje performativ talakt av en konkret person eller av flera personer. Ibland uttrycker personen emellertid, när hen utför en talakt, inte sin egen vilja utan viljan hos en viss institution som hen representerar. Man kan hävda att den konkreta personen (eller personerna) endast verbaliserar institutionens akt, och därför bör institutionen betraktas som talarens adressant. En institution som adressant utövar vanligen en positionsbaserad social roll.

Vissa talakter utförs inte av en person som företräder en institution, utan så att säga av institutionen själv. Den verkliga upphovspersonen är naturligtvis en konkret person, men den verkliga upphovspersonen till en skriven, till skillnad från en muntlig, talakt är oftast omöjlig att identifiera, och själva institutionen anges explicit som adressant, till exempel:

Godisfabriken ”Rūta” erbjuder arbete i Vilniusregionen. (RESP. SP.)

De mest typiska institutionella performativerna är deklarativ och aggressiva direktiv. Bland kommissiverna är institutionen adressant för högtidliga eder. En adressant av denna typ utför sällan talakter med expressiv illokutionär kraft. Detta är förståeligt: det viktigaste utrymmet för uttryck av expressivitet är relationerna mellan människor. Även offentliga expressiver

158 |

EGIDIJUS ZAIKAUSKAS

formuleras som performativer av en enskild person eller, oftare, av en grupp eller ett kollektiv (pluralformen används), till exempel:

Kollektivet vid Vilnius distriktsdomstol framför sitt uppriktiga deltagande till domaren A. K. under en stund av svår förlust och sorg med anledning av faderns bortgång. (RESP. SP.)

eller

Vi framför vårt uppriktiga deltagande till parlamentsledamoten A. P. och hans närstående med anledning av deras kära mammas bortgång. – LRS socialdemokratiska koalitionsfraktion. (RESP. SP.)

Institutionen är vanligen adressant för juridiska performativer. I juridiska performativer (liksom i de flesta institutionella talakter överlag), särskilt sådana som utförs skriftligen, är det brukligt att ange adressanten och i synnerhet dess högre positionsbaserade sociala roll (befattning), till exempel (adressantens sociala roll markeras med kapitäler, andra hänvisningar till adressanten med fetstil):

Dekanen vid Vilnius universitets filosofiska fakultets beslut

Om tillstånd att försvara kandidatuppsatser

Jag ger tidigare studenter i årskurs IV på utbildningen i litauisk filologi tillstånd att försvara sina kandidatuppsatser

DEKANEN VID FILOSOFISKA FAKULTETEN underskrift Förnamn Efternamn (DOK.)

Eftersom en adressant med högre social roll genom sina talakter vanligen ålägger adressaten vissa skyldigheter, fastställer en modell för dennes framtida beteende och till och med hela levnadssätt, måste adressanten motivera varför ”auktoritet utövas”, det vill säga ange sin sociala roll.

3.1.3. ADRESSANTEN ÄR ODEFINIERAD. Eftersom en performativ inte är en informativ handling utan en skapande handling, upplever adressaten den som utför handlingen (adressanten) direkt. Om akten emellertid utförs skriftligen i stället för muntligen kan adressaten vara ovetande om vem som är performativens adressant. Det finns skriftliga performativer där adressanten saknar relevans för adressaten. Därför väljer man en icke-subjektbunden performativ form. Oftast rör det sig om deklarativ, vars skriftliga kungörande formellt stadfäster en juridisk akt. Sådana performativer uttrycks vanligen med en opersonlig sats med infinitiv eller passivt particip, till exempel:

Den försvunna runda stämpeln som tillhör S. S. PĮ ska betraktas som ogiltig. (RESP. SP.)

I. V:s särskilda examensbevis för gymnasieutbildning nr 999999 har kommit bort: utfärdat av Kaunas konstindustriskola, förklaras ogiltigt. (RESP. SP.)

I dessa exempel är talaren både outtalad och irrelevant. Eftersom handlingen träder i kraft först när den har publicerats i tidningen, kan man hävda att den talare som mottagaren objektivt uppfattar skulle kunna vara själva tidningen. Performativ av denna typ liknar handlingar som utförs av institutioner, men institutionen anges inte formellt i själva yttrandet.

ŠNEKOS AKTO DALYVIŲ STRATEGIJA IR VAIDMENYS | 159

Ofta är talaren ospecificerad i skriftliga direktiv, särskilt i förbud, till exempel:

Det är förbjudet att dumpa sopor. Böter: 200 Lt. (skylt vid ravinen i Viršuliškės)

Talaren i det sistnämnda förbudet kan utläsas av talaktens proposition (vem som ansvarar för renhållningen) och omständigheterna, närmare bestämt platsen (Viršuliškės). Man kan gissa att talaren till exempel är Viršuliškės äldsteråd. Även om talaren alltså inte uttryckligen anges i denna akt, kan den uppfattas utifrån talaktens omständigheter.

Ibland är talaren ospecificerad även i skriftliga expressiv, oftast gratulationer, till exempel:

Gratulationer till festdeltagare och gäster som älskar och värnar om den unika naturen i Neringa. (plakat ovanför vägen till Nida)

Detta gratulationsbudskap implicerar visserligen en uppmaning att älska och värna om den unika naturen i Neringa. Det är troligtvis därför den ospecificerade talarformen har valts.

Performativ av andra illokutionära typer – assertiver och kommissiver – har inte en ospecificerad talare.

Det starkaste sambandet mellan talakten och talaren finns alltså när talaren är en institution: talakter som institutioner kan eller måste utföra i vissa sociala situationer definieras vanligen i skriftliga regler – inte bara en viss illokution anges, utan ofta även en specifik lokution, och vissa språkliga klichéer föreskrivs. De flesta institutionella talakter är deklarativ och aggressiva direktiv. Uppdelningen mellan talaren som institution och den enskilda talaren eller talargruppen delar samtidigt in talakter i två typer: institutionella, vars användning regleras av skriftliga regler, och vardagliga, vars användning bestäms av talarens intention, allmänna kommunikationsprinciper och språketikett.

4. ADRESSATEN

Adressaten är en person, en grupp människor eller en institution som talakten riktar sig till. Eftersom talakten är inriktad på en bestämd adressat anpassas den oftast också efter adressaten. Utöver den grundläggande samarbetsprincipen, som gäller båda samtalsparterna, uppmanar Grice särskilt talaren att ta hänsyn till adressatens intressen så tydligt som möjligt: 1) kvantitetsmaximen kräver att talaren säger så mycket att adressatens nivå av propositionell kunskap gör det möjligt att uppfatta talakten på ett lämpligt sätt; 2) kvalitetsmaximen kräver att talaren inte ljuger för adressaten eller vilseleder hen; 3) relevansmaximen kräver att talaren inte avviker från ämnet och därmed förvirrar adressaten; 4) sättsmaximen kräver att talaren väljer ett uttryckssätt som är både lättast att förstå och mest acceptabelt för adressaten, exempelvis av etiska skäl (Grice 1975: 47).

Nästan alla dessa krav uppfylls bäst av performativer. För det första är performativen sannolikt det kortaste uttrycket för att förmedla många illokutionära krafter. För det andra är en

160 |

EGIDIJUS ZAIKAUSKAS

av performativens kännetecken dess självklarhet – en performativ kan inte vara felaktig, utan bara misslyckad. För det tredje är uttrycksformen hos många performativer mycket enkel och tydlig, och därför lätt för adressaten att förstå. Slutligen är många performativer nödvändiga i vissa juridiska, rituella och sociala situationer; om de inte används kan det leda till en social eller till och med rättslig konflikt. Detta gäller särskilt etikettsmässiga performativer – expressiver.

Å andra sidan är det vanligtvis viktigt för talaren själv att adressaten tolkar yttrandet korrekt. För detta måste talaren välja ett uttryck som är lämpligt för adressaten och adekvat i den aktuella situationen. Ytrandets illokutionära kraft förmedlas mest exakt och vanligen entydigt av performativen.

I förhållande till adressaten kan performativer, liksom andra talakter, ha två olika funktioner:

– den handling som talaren utför involverar adressaten (förändrar hens sociala ställning, förpliktar hen att utföra något o.s.v.); sådana talakter har en tydligare performativ funktion (deklarativer, direktiver);

– den handling som talaren utför involverar inte adressaten; för adressaten är performativen relevant enbart som information – en informativ funktion (alla).

Utifrån dessa funktioner och andra faktorer kan flera adressattyper urskiljas i förhållande till talakten.

4.1. Adressattyper

Adressaten för en performativ talakt kan vara:

1) den egentliga adressaten (den direkta adressaten);

2) kvasiadressaten (den indirekta adressaten);

3) adressaten som vittne;

4) adressaten som mellanhand;

5) adressaten som utförare.

Det kan också finnas performativa talakter som inte är avsedda för någon adressat, utan snarare är uttryck för inre tal. Dessa är adressatlösa performativer. Dessutom finns det performativer med en enda illokutionär kraft, vars villkor är att båda samtalspartnerna deltar i utförandet av talakten. Dessa är dubbelriktade performativer.

4.1.1. DEN EGENTLIGA ADRESSATEN (DEN DIREKTA ADRESSATEN). Den egentliga adressaten är en person (personer eller en institution) som enligt talarens uppfattning kan förstå talakten på det sätt som adresseraren avser. I sällsynta fall, oftare inom det andliga området och i konstnärligt skapande, kan den egentliga adressaten också vara ett livlöst föremål, till exempel:

BUDSKAP. Med Litauens gudars makt befaller jag vattnet att skiljas åt och havets avgrunder att blottas.

(FG 611)

Den egentliga adressaten är oftast på något sätt också knuten till det faktum i verkligheten som talaktens propositionella innehåll uttrycker: adresseraren strävar efter att adressaten ska göra något (direktiv), adresseraren förbinder sig att göra något som adressaten eftersträvar (kommissiver), adresseraren utför en etikettmässig handling som har samband med adressatens situation (expressiver) och så vidare.

ŠNEKOS AKTO DALYVIŲ STRATEGIJA IR VAIDMENYS | 161

För att talakten ska nå och tolkas av den avsedda adressaten kan, och ibland måste, adressaten anges i själva talakten. I vardagligt språkbruk anges adressaten explicit ganska sällan i performativa talakter, eftersom en sådan akt oftast utförs i en situation med direkt kommunikation och adressaten framgår av situationen. Ofta är det den andra deltagaren i dialogen, upphovspersonen till den replik som utgör stimulus och som besvaras med en performativ talakt. Om man samtidigt kommunicerar med fler än en samtalspartner kan den egentliga adressaten anges antingen med lingvistiska medel, oftast genom tilltal, eller med extralingvistiska medel, till exempel genom att man vänder sig mot den egentliga adressaten, rör vid dennes arm och så vidare.⁹ I ett performativt yttrande uttrycks adressaten oftast genom tilltal, men kan också uttryckas med ett objekt, till exempel:

SERVITÖR. Jag ber herrarna så hemskt mycket om ursäkt... Ni vet – krig... (NDB₂ 74)

Genom tilltal eller ett adressatobjekt kan såväl adressatens identifierande beteckning som sociala roll och sociala distans göras explicita.

En identifierande beteckning används oftare när man samtalar med flera samtalspartner och behöver urskilja en av dem.

LÄRARE I KLASSRUMMET. Jonaitis, kom fram till tavlan. (GYV.)

Det är sant att man också kan tilltala någon med förnamn utan att det finns något behov av att identifiera den egentliga adressaten, till exempel:

VYTURYS. Jag förbjuder er, Aušra, att tala om Birutė Vidugirytė. (RV 538) Jag önskar dig lycka, Mirta. (Sk 221)

Adressatens sociala roll anges vanligen vid asymmetriska relationer, när kommunikationen är officiell, till exempel:

Menige Jonaitis! Du står på post och ser en person krypa i din riktning. Vad gör du? (TEXT.: SPECIALTIDSKRIFT) Petras ber ödmjukt: – Direktör, jag ska sluta supa. Det ska inte hända igen. Förlåt... (TEXT.: LOKALTIDNING)

I officiellt verbalt språkbruk används performativer mycket sällan i de fall då adressatens sociala roll anges. I det litauiska språkbrukskorpuset påträffades inte ens

⁹Med tilltalstestet kan man fastställa talaktens adressat: vem man faktiskt kan vända sig till när man utför talakten. Till exempel: Jfr. / [Herr vittnen och alla här församlade,] jag förklarar Antanas och Ona för man och hustru. Antanai och Ona, jag förklarar er för man och hustru. [Chefen för personalavdelningen och institutionsföreståndaren,] Jonas Petraitis anställs. Jonai Petraitis, ni anställs. Ärade gäster, jag döper detta fartyg till ”Vincas Kudirka”. (Det är omöjligt att tilltala ett fartyg.)

162 |

EGIDIJUS ZAIKAUSKAS

ett performativ där man samtidigt skulle vända sig till sådana tydligt institutionella adressater: menige, korpral, sergeant, löjtnant, kapten, chef, ställföreträdare, sekreterare. Detta beror på att relationerna mellan olika sociala roller regleras i officiella sammanhang, inklusive det språkliga beteendet. En officer kan till exempel ge en menig soldat en order, men inte rikta en begäran, ett löfte, en rekommendation eller liknande till honom eller henne. Annars skulle adressatens kommunikativa förväntningar inte uppfyllas. I följande exempel framgår just den kommunikativa förväntan hos en person i en lägre social roll:

Ska ni ordna kaffe, kapten? (TEKST.: GROŽ. LITER.)

Eftersom den vanliga illokutionära kraften hos kaptenens talakter riktade till en soldat är en order, förväntar sig soldaten just en sådan akt. Även om orderns illokutionära kraft inte uttrycks explicit med språkliga medel, kommer soldaten att uppfatta alla direktiv från kaptenen som riktas till honom eller henne som order, utifrån sina egna och adressantens sociala roller.

Adresatas yra būtinas bet kokio dokumento dėmuo (žr. Laurinavičienė ir Rancova 2002: 4, 6). Rašytinėje oficialiojoje kalboje performatyvais reiškiami ir tokie aktai, kuriuose nurodomas adresato socialinis vaidmuo, tiesa, ne kreipiniu, pavyzdžiui:

Vilnius universitets REKTOR ANSÖKAN

Lektor vid institutionen för litauiska språket Vilnius

A. S. 2001 05 15

Jag skulle vilja be om tillstånd att delta i tävlingen om tjänsten som lektor i litauiska.

A. S:s underskrift (DOK.)

Tilltalsformer avslöjar den sociala distansen i relationen till adressaten, vare sig den är större eller mindre. För detta används lexikala och ordbildningsmässiga medel:

– lexikala: lilla kisse, min älskling, käre, ärade, herrar …

– ordbildningsmässiga: en diminutiv tilltalsform uttrycker vanligen en mindre social distans. Till exempel:

Anydai, jag ber dig så innerligt, var snäll, älskling, rädda henne. (TEKST.: GROŽ. LITER.)

PETKEVIČIUS. Mina herrar! Jag föreslår att vi skålar för det framgångsrika avslutet på vårt mångåriga arbete. (KS₁ 640)

SKURVYDAS (till Eugenija). Jag ber er, ni, att inte förolämpa mig. (KS₁ 542)

KĘSTUTIS. Mamma lilla! Jag ber dig innerligt – rynka inte pannan. (KS₁ 568)

Samtalspartnernas sociala distans fastställs också med grammatiska medel: till en adressat med en närmare social roll vänder man sig med singularformen – du, medan pluralformen – ni används när man vänder sig till en adressat med en mer avlägsen social roll. Att adressaten har en högre social ställning markeras också av att den ”artiga” infinitiven används i stället för imperativ i vissa dialekter, särskilt när man vänder sig till äldre personer, till exempel:

ŠNEKOS AKTO DALYVIŲ STRATEGIJA IR VAIDMENYS | 163

Mormor, låt oss äta. (GYV.)

Yttranden av sådana former motsvarar vanligtvis neutrala direktiv, såsom jag ber, föreslår, bjuder in.

4.1.2. KVAZIADRESSAT (INDIREKT ADRESSAT). Ibland försöker talaren förmedla sina avsikter till den egentliga adressaten i en mildare form. Därför väljer man inte bara en implicit talakt, utan vänder sig också till en kvasiadressat i stället för den egentliga adressaten, dock på ett sådant sätt att även den egentliga adressaten uppfattar talakten och tolkar den korrekt. Till exempel vänder sig en äldre kvinna som står i en buss till en annan äldre kvinna som står bredvid henne:

– Ja, dagens ungdom, de lämnar aldrig plats åt äldre! (GYV.)

Vem som är talaktens egentliga adressat framgår av talaktens illokution och situationen: upprördheten (assertiven) över dagens ouppfostrade ungdom, uttryckt till kvasiadressaten, implicerar en begäran eller ett krav (direktivet) till den egentliga adressaten – den unge man som sitter här – att lämna sin plats. G. G. Clark och T. B. Carlson menar att talakter av denna typ är dubbla: de har två adressater och en motsvarande illokutionär kraft riktad till var och en, alltså utförs två illokutionära akter genom en enda talakt (Clark, Carlson 1986: 274). Till kvasiadressaten riktas en informativ akt (t.ex. om talarens missnöje) (assertiv), medan direktivet riktas till den egentliga adressaten.

Kvasiadressaten kan vara ett djur som inte kan uppfatta talaktens egentliga innebörd, eller till och med ett livlöst föremål, till exempel: en kvinna skäller på dörren för att den släpper in kylan, medan den egentliga adressaten är svärdottern som inte har stängt dörren; föräldrar skäller på ett barn för ett föremål som har blivit ”kränkt”, fast de i själva verket tröstar barnet indirekt. G. G. Počepcov kallar ett sådant tilltal till ett livlöst föremål ett extremfall av adressering till en kvasiadressat och menar att det nästan är likvärdigt med att vända sig till en direkt adressat, eftersom den pragmatiska situationen entydigt pekar ut den egentliga adressaten (Počepcov 1985: 12).

Det finns kvasiadressater vars närvaro är ett grundläggande villkor för att talakten ska kunna utföras, till exempel: klagan riktad till den avlidne, en hämnded vid en mördad väns grav och så vidare. Även andliga väsen som nämns som adressater i eder kan betraktas som kvasiadressater, till exempel:

Inför alla Buddhor, bodhisattvor och lärare svär jag att verka för upplysningen.

(TEXT: SKÖNLITTERATUR.)

164 |

EGIDIJUS ZAIKAUSKAS

I själva verket riktas sådana eder antingen till andra personer – aktvittnen – eller utgör moraliska förpliktelser gentemot en själv.

4.1.3. ADRESSATEN SOM VITTNE. De flesta talakter har en konkret adressat, som anges med lingvistiska eller extralingvistiska medel eller framgår tydligt av talaktens omständigheter. Den konkreta adressaten är ändå ofta inte den enda som upplever och därför kan tolka akten. Först bör den utomstående lyssnaren nämnas, en person som avsändaren inte riktar talakten till men som avsändaren ibland tar hänsyn till när hen väljer ett konkret uttryck för talakten, till exempel genom att undvika vulgarismer och svordomar. Den utomstående lyssnaren kan vara mycket viktig även vid valet mellan en direkt och en indirekt talakt, särskilt när avsändaren försöker maskera talaktens propositionella innehåll och, inte sällan, dess illokution, så att den endast blir begriplig för den konkreta adressaten.

Vissa juridiska performativa talakter skulle betraktas som ogiltiga om de utfördes utan vittnen, till exempel vigsel, testamente och fullmakt (främst deklarativer och vissa direktiver). I förhållande till vittnesadressaten har dessa talakter en informerande funktion. En sådan adressat kallas ett institutionellt vittne (Clark, Carlson 1986: 280). Vittnet är nödvändigt för att talakten ska betraktas som lyckad. Det institutionella vittnet är en slags garant för att talakten (och därmed även hela den juridiska handlingen) utförs korrekt och är laglig. En sådan garant är särskilt viktig om det senare skulle uppstå oklarheter kring handlingens laglighet.

Ett institutionellt vittne behövs oftare för talakter som utförs muntligt. För juridiska handlingar som utförs skriftligen är dokumentet där talakten registrerats en garanti för lagligheten. Därför måste dokumentet bestyrkas i en viss form, med sigill, underskrifter eller liknande. Å andra sidan dokumenteras i praktiken alla juridiska talakter också skriftligen, och vittnet måste bekräfta sin medverkan med sin underskrift. Ett sådant vittne föreskrivs i reglerna för utförandet av vissa talakter. Det finns till och med en juridisk vittnesinstitution – en notarie, som har rätt och skyldighet att intyga att handlingen (talakten) har utförts lagligt.

Det finns också talakter som snarare saknar en egentlig adressat och utförs inför vittnen, till exempel högtidliga eder (presidentens, soldatens, den hippokratiska), namngivning av ett fartyg och krigsförklaring (de sistnämnda, det vill säga deklarativer, har också en verkställande adressat). Till exempel eden som avläggs av tjänstemän vid Republiken Litauens polis:

Jag,..., med er som vittnen: svär att utan att skona krafter eller liv försvara den litauiska staten och dess oberoende; jag svär att samvetsgrant följa Republiken Litauens lagar och mina överordnades order; jag svär att heligt fullgöra mina plikter och tjäna Litauens folk och staten; jag svär att avstå från handlingar som skulle kunna skada polisens goda namn. Må Gud hjälpa mig. (P 19)

Denna talakts avsändare nämner inte någon direkt adressat (till exempel: jag svär inför er, mina tjänstekamrater), utan riktar eden till vittnena. Alla som lyssnar till eden utgör en slags garanti för att tjänstemannen håller sin ed. Vittnet har ändå inte rätt att vid edsbrott vidta några sanktioner mot den som bryter den. Av detta framgår att vittnesadressaten snarare har en rituell än en juridisk karaktär.

ŠNEKOS AKTO DALYVIŲ STRATEGIJA IR VAIDMENYS | 165

Kanske var det därför P. Čiočys, som undersökte litauiska eder och urskilde åtta kännetecken på en promissiv ed, inte angav vittnesfaktorn bland dem (Čiočys 1996: 35).

Vittnet till vissa performativa talakter är samtidigt också den egentliga adressaten; hen måste ha anknytning till talakten som utförs och involveras i den, till exempel:

Ärade damer, ärade herrar, förklarar jag mötet öppnat. (MUNTL.)

Denna talakt riktas till alla som hör den. Å ena sidan är alla åhörare vittnen till den öppningsakt för mötet som utförs genom performativet. Å andra sidan informeras åhörarna genom samma akt om att mötet börjar, och de ska därför uppträda enligt den fastställda ordningen, till exempel sluta prata, applådera och börja lyssna på talarna. Därmed framträder en sådan akts informativa funktion.

4.1.4. ADRESSATEN SOM MELLANHAND. En adressat som mellanhand (vidarebefordrare) är en person genom vilken information förmedlas till en annan person – den egentliga adressaten. Detta kan exempelvis ske när ett meddelande vidarebefordras via en annan person per telefon. Ofta består yttrandet av två delar: en riktad till adressaten och en till adressaten som mellanhand, med en instruktion om vad (eller hur) hen ska göra, till exempel:

En mamma säger till sitt barn i telefon:

– Säg till pappa att jag väntar på honom. Varna honom så att han inte blir försenad. Och påminn honom om att ta med verktygen. (MUNTL.)

I denna talakt, som har en uppmanings illokutionära kraft, är de delar som riktas till den egentliga adressaten – pappan – respektive mellanhanden – barnet – strukturellt åtskilda:

De delar som riktas till adressaten som mellanhand formuleras som en instruktion om med vilken illokutionär kraft meddelandet ska förmedlas till den egentliga adressaten, medan informationen som riktas till den senare presenteras som varje yttrandes proposition.

Talhandlingar som förmedlas via en mellanhand är i regel inte performativa eller, mer exakt, utförs inte som klassiska performativ. Ändå är en performativ hänvisning till den talhandling som är avsedd för den egentliga adressaten inte ovanlig i en sådan talhandling. Om avsändaren anser att den egentliga adressaten uttryckligen måste få veta vilken illokutionär kraft den talhandling som avsändaren utför har, anger avsändaren indikatorn för den illokutionära kraften i talaktens propositionella innehåll, som oftast uttrycks i en bisats¹⁰. Exem-

10 Själva performativet kan inte stå i en bisats.

166

EGIDIJUS ZAIKAUSKAS

pelvis (den del av yttrandet som markerats med fetstil är avsedd som en anvisning till mellanhanden om vad denne ska göra med den andra delen av yttrandet; text med kapitäler är information avsedd för den egentliga adressaten):

a) utan angivelse av illokutionen:

Säg till Antanas, att JAG ÅTERBETALAR PENGARNA OM EN VECKA.

b) med en illokutionär hänvisning:

Säg till Antanas, att JAG LOVAR ATT ÅTERBETALA PENGARNA OM EN VECKA.

Den del av meddelandet som är avsedd för den egentliga adressaten formuleras som ett performativt löfte. När mellanhanden förmedlar innehållet i den talhandling som hen har fått i uppdrag att framföra till den egentliga adressaten, informerar hen ofta inte bara om själva propositionen (här: att återbetala pengarna om en vecka) utan även om talaktens illokution, till exempel (hänvisningen till den första avsändarens illokution har markerats med fetstil):

Antanas, Jonas lovade att betala tillbaka pengarna till dig om en vecka.

eller

Antanas, Jonas sa: ”Jag lovar att betala tillbaka pengarna om en vecka.”

eller

Antanas, Jonas bad mig säga att han lovar att betala tillbaka pengarna om en vecka.

Även om avsändaren inte anger vilken illokution det meddelande som ska förmedlas har, kan mellanhanden ibland själv ange den.

I förhållande till den egentliga adressaten kan mellanhanden också betraktas som avsändare, särskilt när hen formulerar sin egen del av talakten som ett performativ, till exempel (mellanhandens performativ som avsändare har markerats med fetstil):

Jag, fogden på Bagynų gods, kungör härmed herrens befallning för er: i morgon, vid soluppgången, ska den som brukar ett valakas eller ett halvt valakas infinna sig på godset <...>. Jag kungör också herrens befallning: på måndag, vid soluppgången, ska samma män infinna sig vid ändarna av Užbaliai-fälten. (PS 84)

I praktiken kan alla representanter för massmedierna betraktas som förmedlande adressater, eftersom de förmedlar de talakter som utförs av politiker och kända personer till allmänheten. Massmedierepresentanterna fyller den sociala rollen som positionsbundna adressatförmedlare.

En förmedlande adressat kan också vara institutionellt förutsedd, till exempel en presstalesperson, nyhetsuppläsare (speaker) eller chefens sekreterare. Det kan också vara inte en enskild person utan en hel organisation, såsom ELTA i Litauen.

ŠNEKOS AKTO DALYVIŲ STRATEGIJA IR VAIDMENYS | 167

Det finns också vardagliga talakter där en förmedlande adressats medverkan är nödvändig. För att till exempel framföra hälsningar behövs en förmedlare. Med sådana yttranden som Hälsa Lina från mig eller Hälsningar till Lina (detta kan också betraktas som ett performativt yttrande) utförs i själva verket den illokutionära akten ATT SÄNDA HÄLSNINGAR, som just är avsedd att förmedlas genom en mellanhand. Eftersom det, liksom vid varje annan etikettsakt, är själva utförandet av talakten och inte dess specifika innehåll som är viktigt för adressanten, får den obligatoriska förmedlande adressaten för sådana hälsningar vanligen också i uppdrag att skapa den konkreta språkliga formuleringen – propositionen i hälsningstalakten – och talaktens hela form. Anvisningarna om propositionen begränsas vanligen till hälsningarnas intensitet: framför mina uppriktiga / allra uppriktigaste / varmaste hälsningar. Anvisningar om den konkreta språkliga formuleringen kan läggas till som ytterligare en talakt som ska framföras; vanligen kompletteras begäran om att framföra hälsningar med frasen ”och säg att [p]”. Anvisningar om hur hälsningarna konkret ska uttryckas kan också visa på en särskild illokutionär avsikt med hälsningarna. Till exempel:

Och framför också sådana hälsningar från mig till dem [dina vänner], du vet, sådana med svordomar och allt. (M1:s radiodjockey talar i direktsändning per telefon med en kvinnlig samtalspartner)

I denna talakt visar de tillagda anvisningarna om hur hälsningarna ska uttryckas att det rör sig om en talakt med förbannelsens, inte hälsningens, illokution. En förmedlande adressat förekommer endast i talakter med direktiv illokutionär kraft.

4.1.5. ADRESSATEN SOM VERKSTÄLLARE. I juridiska talakter kan man urskilja två typer av adressater:

1) adressaten som handlingens mottagare, 2) adressaten som handlingens verkställare.

Adressaten som handlingens mottagare är den person på vars vägnar (men inte nödvändigtvis till vilken) talakten utförs, eller vars rättsliga ställning talakten förändrar. Till exempel:

Jag förklarar Antanas Petraitis och Ona Kazlauskaitė för äkta makar.

Denna talakt, utförd av en tjänsteman vid vigselbyrån, utförs för Antanas Petraitis och Ona Kazlauskaitė. Den förändrar också deras rättsliga ställning: från att vara ogifta blir de en familj. Handlingens mottagare anges i talaktens proposition.

För att vigselförklaringen ska träda i kraft måste emellertid vissa andra åtgärder vidtas: vigselbeviset måste upprättas, nödvändiga anteckningar måste göras i vigselregistret osv. Dessa åtgärder utförs oftast av en person (eller flera personer) eller en institution (eller flera institutioner) som SÄKERSTÄLLER att talakten får VERKAN, träder i kraft och därmed blir framgångsrik (på perlokuionär nivå). Sådana personer eller institutioner kan kallas verkställande adressater. De uttrycks inte explicit i talakten, eftersom de regleras genom andra talakter (lagar och bestämmelser).

Deklarativa och direktiva talakter är alltså tudelade i fråga om adressaten. Förhållandet till olika adressater gör det till och med möjligt att skilja mellan två funktioner hos deklarativa talakter.

1. För handlingens mottagare är den deklarativa funktionen relevant – själva utförandet av handlingen, skapandet av ett rättsligt faktum. Även om handlingens mottagare är ett livlöst föremål, till exempel,

168 |

EGIDIJUS ZAIKAUSKAS

I en talakt är adressaten handlingens mottagare ett fartyg i Jag döper detta fartyg till Vincas Kudirkas ära, eller en levande varelse som inte kan uppfatta akten, till exempel det ännu omedvetna spädbarn som handlingens mottagare är i talakten Jag döper detta barn till Petras ära. Barnet är emellertid den för vars skull talakten utförs och kan därför likställas med den egentliga adressaten.

2. För handlingens utförare har deklarativet i själva verket en direktiv funktion – det är en ANVISNING om att de åtgärder som föreskrivs i förordningen måste utföras för att deklarativet ska träda i kraft. Till exempel:

FÖRORDNANDE

A. S. anställs som assistent vid institutionen för litauiska språket från och med 2000 09 01 till och med 2001 08 31.

(DOK.)

Detta deklarativ från universitetsrektorn är samtidigt en anvisning till personaldirektionen att ordna nödvändiga dokument och tilldela en viss lön, och till institutionsföreståndaren eller handläggaren, som ska se till att A. S. får den nödvändiga arbetsbelastningen och kanske även en arbetsplats och ett kontor. Deklarativets funktion framgår också av dess beteckning som dokument: FÖRORDNANDE, en formell markör för direktivets illokutionära kraft.

4.2. Adressatlösa performativ

Även om en av språkets viktigaste funktioner är den kommunikativa, är långt ifrån alla yttranden riktade till en bestämd adressat. En form av tal är monologen – tal som inte är riktat till någon adressat, till exempel i en dagbok. Inte sällan riktas också monologiska talakter till en föreställd eller faktiskt existerande adressat som inte kan uppfatta talakten – ett föremål, en avliden person eller någon som inte deltar i den kommunikativa situationen. Sådana talakter riktas i själva verket inte till den adressat som nämns i yttrandet. Ibland blir talaren själv adressat, när en dialog förs med en själv. Arutiunova räknar också talakter riktade till högre makter och till Gud till denna typ av adressatlöst tal (Arutiunova 1981: 363). Alla fall av monologiskt tal kan betraktas som uttryck för det inre talet (Wittgensteins term). Av performativen används i det inre talet endast akter som innebär moraliska åtaganden, till exempel ett löfte vid en väns kista att hämnas mördaren, eller rökarnas vanliga löften till sig själva att sluta röka och liknande.

Det inre talet är inte ett studieobjekt för talaktsteorin, främst eftersom det inte är riktat till någon adressat, och behandlas därför inte närmare i denna studie.

ŠNEKOS AKTO DALYVIŲ STRATEGIJA IR VAIDMENYS | 169

4.3. Dubbelriktade performativ

Kommunikationen är oftast dubbelriktad¹¹: samtalspartnerna utbyter talakter. Det är dialog. Vid varje talakt byter talaren och adressaten plats – talaren blir adressat – som reaktion på samtalspartnerns talakt som stimulus:

– Vart rider du, Jonas?

(1)

– Till marknaden, herrar.

(2)

– Vad ska du köpa, Jonas?

(3)

– En pipa, herrar.

(4)

– Spela på den, Jonas.

(5)

– Jag kan inte, herrar.

(6)

Inom talaktsteorin är den analyserade enheten en enskild talakt under konkreta omständigheter. Alltså är talaren i talakt 1, 3 och 5 herrn, och adressaten Jonas; i talakt 2, 4 och 6 är talaren Jonas och adressaten herrn.

Den vanliga modellen för en talakt är således:

talare ⟶ adressat

En sådan modell kännetecknar också många performativa talakter. Det finns emellertid performativ med en annan modell. Dessa är dubbelriktade performativ. Deras modell är:

talare ⟷ talare

Detta är akter där en gemensam överenskommelse ingås, till exempel:

Jag, Jonas Petraitis, och jag, Antanas Kazlauskas, kommer överens:...

Båda deltagarna i en sådan akt är samtidigt talare och adressater. Dess egentliga syfte är att bevittna (utgöra bevis för) att avtalet har ingåtts. Sådana akter utförs därför vanligen i närvaro av institutionella vittnen eller skriftligen och utgör juridiska dokument.

¹¹ Vanligen, men inte alltid: den kan vara enkelriktad, till exempel radio- och tv-sändningar, eller flerriktad, till exempel en diskussion i en grupp människor.

170 |

EGIDIJUS ZAIKAUSKAS

4.4. Förhållandet mellan adressattyper och illokutionära krafter

Adressaten är en av talaktens viktigaste faktorer. De flesta talakter skulle inte kunna utföras utan en adressat. Direktiv är mest beroende av adressaten, eftersom den perlokutionära effekt som adressanten förväntar sig av direktivet bör vara en handling som adressaten utför och som anges i direktivets proposition. Enligt Arutiunova förändras också den kommunikativa statusen hos yttranden med direktivformer när de saknar en konkret adressat: en specialfråga blir en retorisk fråga eller ett utrop, och en imperativ blir en föreskrift, en etisk rekommendation eller en sentens med obestämd betydelse (Arutiunova 1981: 360–361). Således förvandlas performativa direktiv utan adressat till konstativ. Vanligen är direktivets adressat direkt. En mellanhand kan också väljas som adressat för att förmedla instruktioner, medan en kvasiadressat kan väljas för indirekt påverkan.

Även alla expressiv är strikt inriktade på adressaten. Eftersom expressiv är etikettakter, det vill säga handlingar i mänsklig kommunikation, riktar adressanten dem till andra människor. För adressaten är själva utförandet av akten viktigare än dess innehåll. Under vissa omständigheter skulle en utebliven expressivhandling leda till en konflikt mellan samtalspartnerna.

Kommissiver (med undantag för moraliska åtaganden i det inre talet) är vanligen en viss reaktion på en tidigare talakt av adressaten och är viktiga för denne, varför de också är nära knutna till adressaten. Vanligen är kommissivens adressat direkt. Adressaten för institutionella kommissiver uppfattas ofta som ett vittne.

Deklarativ kan vara knutna till adressaten på många olika sätt: adressaten kan vara den direkta mottagaren av deklarativet, dess institutionella vittne eller dess utförare; deklarativ kan också vara ömsesidiga.

Asertiv är minst beroende av adressatfaktorn. Eftersom adressanten genom ett asertiv uttrycker sina inställningar till det faktum som framförs i propositionen, är adressanten viktigare än adressaten. Därför innehåller performativa asertiv vanligen ingen direkt hänvisning till adressaten, med undantag för sådana som har den illokutionära kraften att informera (jag informerar, hävdar, tillkännager).

LITERATŪRA

APRESJAN, J. D. 1986: Перформативы в грамматике и словаре. Известия АН СССР. Серия литературы и языка 45 (3), 208–223.

ARUTJUNOVA, N. D. 1981: Фактор адресата. Известия АН СССР, Серия литературы и языка 40 (4), 356–367.

AUSTIN, J. L. 1962/1986: How To Do Things With Words. 2nd ed. by J. O. Urmson and M. Sbisa, Oxford: Oxford University Press.

ČIOČYS, P. 1996: Priesaika: juridinio akto, sukeliančio darbo (tarnybos) teisių santykį, sudedamoji dalis. Teisė 30, 29–41.

CLARK, H. H., CARLSON, T. B. [Кларк, Г. Г., Карлсон, Т. Б.] 1986: Слушающие и речевой акт. Новое в зарубежной лингвистике 17, 270–321.

Cook, G. 1997: Discourse, Oxford: Oxford University Press.

DUMBLIAUSKAS, V. 1999: Sociologija, Vilnius: Vilniaus pedagoginis universitetas.

GRICE, H. P. 1969: Utterer's meaning and intentions. Philosophical Review 78, 147–177.

GRICE, H. P. 1975: Logic and Conversation. Syntax and Semantics 3. Ed. by P. Cole and J. L. Morgan, 41–58.

ŠNEKOS AKTO DALYVIŲ STRATEGIJA IR VAIDMENYS | 171

Henne, H., Rehbock, W. 1995: Einführung in die Gesprächsanalyse, Berlin etc.: De Gruyter.

Hilpinen, R. [Хилпинен] 1986: Семантика императивов и деонтическая логика. Новое в зарубежной лингвистике 18, 300–317.

Hintikka, J. 1979: Quantifiers in logic and quantifiers in natural languages. Saarinen, E., ed., Game-theoretical semantics. Dordrecht–Boston–London: D. Reidel Publishing Company, 27–48.

Karaliūnas, S. 1997: Kalba ir visuomenė (Psichosociologiniai ir komunikaciniai kalbos vartojimo bruožai), Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Kobozeva, I. M. 1986: „Теория речевых актов“ как один из вариантов теории речевой деятельности. Новое в зарубежной лингвистике 17, 7–21.

Krysin, L. P. 1976: Речевое общение и социальные роли говорящих. Крысин, Л. П., Шмелев, Д.Н., ред., Социально-лингвистические исследования. Москва: Наука, 42–52.

Labutis, V. 1998: Lietuvių kalbos sintaksė, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

Laurinavičienė, A., Rancova, G. 2002: Dokumentų rengimas ir įforminimas (bendrosios nuostatos ir dokumentų pavyzdžiai), Vilnius: Kvalifikacijos kėlimo kursai „Vanata“.

Morris, Ch. W. 1938: Foundations of the Theory of Signs, Chicago: Chicago University Press.

Peirce, Ch. S. 1976: The New Elements of Mathematics. Ed. C. Eisele. Vol. 4: Mathematical Philosophy, The Hague–Paris: Mouton.

Рocepcoв, G. G. 1985: О коммуникативной типологии адресата. Лазарев, В. В., ред., Речевые акты в лингвистике и методике, Пятигорск: Пятигорский государственный педагогический университет иностранных языков, 10–17.

Rosinas, A. 1988: Baltų kalbų įvardžiai, Vilnius: Mokslas.

Searle, J. R. 1975: Indirect speech acts. Cole, P. and Morgan, J. L., eds., Syntax and semantics 3. Speech Acts, 59–82.

Smelser, N. J. 1984: Sociology. Englewood Cliffs: Prentice Hall.

Stepanov, Ju. S. 1981: В поисках прагматики. Известия АН СССР. Серия литературы и языка 40 (4), 333–342.

Thomas, J. 1995: Meaning in interaction. An introduction to pragmatics, London: Longman.

Vilkienė, L. 1998: Dialogo adresantas ir adresatas. Kalbotyra 47 (1), 153–164.

Vitgenšteinas, L. 1995: Filosofiniai tyrinėjimai. Rinktiniai raštai, Vilnius: Mintis.

ŠALTINIAI

DOK. – įvairūs dokumentai: tarnybiniai, administraciniai raštai.

FG – Fromas-Gužutis, A. Baisioji gadynė, Vilnius: Vaga, 1955.

GYV. – gyvoji kalba: pavyzdžiai iš įvairių kasdienio bendravimo situacijų.

GR, – Grušas, J. Raštai 1, Dramos. Vilnius: Vaga, 1980.

KR, – Krėvė, V. Raštai 2, Vilnius: Vaga, 1982.

KS – Saja, K. Rinktiniai raštai 1, Dramos. Vilnius: Vaga, 1990.

LLA – Lietuvių liaudies anekdotai. Parengė B. Kerbelytė, P. Krikščiūnas, Vilnius: LLTI, 1994.

NDB, – Naujosios dramaturgijos biuletenis 2, Vilnius: Teatro ir kino informacijos ir edukacijos centras, 1998.

P – Policijos departamento nuostatai, Vidaus reikalų ministerijos nuostatai, Policijos įstatymas, Tarnybos LR vidaus reikalų sistemoje statutas (http://litlex.lpa.lt).

PB – Pūkelevičiūtė, B. Devintas lapas, Vilnius: Dienovidis, 1997.

PS – Mykolaitis-Putinas, V. Raštai 6, Sukilėliai. Vilnius: Vaga, 1959.

RESP. SP. – respublikinė spauda: Lietuvos rytas, Respublika, Alio reklama ir kt.

RV – Rimkevičius, V. Studentai, Pjesės, Vilnius: Vaga, 1987.

SK – Skablauskaite, J. Žolių kartumas, Vilnius: Vaga, 1990.

172 |

EGIDIJUS ZAIKAUSKAS

TD₅ – Tautosakos darbai 5 (12), Vilnius: LLTI, 1996.

TEKST. – Lietuvių kalbos tekstynas (http://donelaitis.vdu.lt).

GROŽ. LITER. – grožinė literatūra.

SPEC. PERIOD. – specialioji periodika.

VIET. LAIKR. – vietiniai laikraščiai.

TV – įvairios televizijos laidos.

Egidijus Zaikauskas

Vilniaus universitetas

Universiteto g. 5, 2734 Vilnius, Lietuva

Gauta 2002 03 13