ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

XLVII (2002), 117–130

ANMÄRKNINGAR

Anmärkningar

OM NYA PUBLIKATIONER I FRÅGOR RÖRANDE LITAUISKANS TEORETISKA FONETIK OCH MORFOLOGI

På senare tid har specialiseringen av Litauiska språkets instituts två viktigaste periodiska publikationer börjat framträda tydligt: tidskriften Archivum Lithuanicum, som började ges ut för några år sedan, ägnas åt litauiskans skriftspråkshistoria och filologisk-textologisk analys av äldre texter, medan ALL (Litauiska språkvetenskapliga frågor), som snart firar sitt halvsekeljubileum, alltmer koncentrerar sig på teoretisk och deskriptiv forskning om litauiskan. Bland publikationerna i ALL:s senaste (46:e) volym, som huvudsakligen beskriver material från modern litauiska ur olika perspektiv, utmärker sig två artiklar om teoretiska frågor: Kazimieras Garšvas ”Fonologiska tolkningar av litauiskans språkljud” (s. 1–17) och Artūras Judžentys ”En ny syn på kategorin genus hos litauiska substantiv” (s. 39–47). Det är alltid nyttigt att återvända till diskussionen om olösta frågor. Hur god den akademiska grammatiken över litauiskan än må vara, kan också den förbättras och utvecklas, och språkbeskrivningen modifieras med hänsyn till nya material och den språkvetenskapliga teorins utveckling. Även de seminarier där förslag till en ny litauisk grammatik diskuteras, vilka anordnas vid Litauiska språkets institut, tjänar detta syfte. Därför är även författarnas till de nämnda artiklarna önskan att på nytt granska tolkningen av vissa viktiga delar av språksystemet mycket välkommen.

Garšva går djärvt i polemik med vissa nästan allmänt vedertagna påståenden (formulerade huvudsakligen av Girdenis fonologiska skola), som den akademiska grammatiken över litauiskan också har byggt på under de senaste åren (sedan 1985)¹, och föreslår en ny skiss av en stor del av litauiskans fonologiska system. Ibland instämmer författaren i traditionen, ibland inte. I båda fallen anför han argument; visserligen har många av dem varit kända länge, och de exempel författaren nämner har oftast redan analyserats i tidigare fonologiska arbeten. Författaren redogör inte närmare för sina teoretiska principer, utan anger endast att han utgår från Pragskolan, Moskvaskolan och den litauiska fonologiska skolan. Därför förvånar de icke-traditionella tolkningar som läggs fram i artikeln utan särskilda kommentarer. Det är oklart om de utgör viktiga delar av författarens konception, värda att diskutera, eller bara är misslyckade formuleringar. Det är till exempel mycket märkligt att tala om LÄNGDEN hos EGENSKAPER och på den grunden motivera motsättningen mellan segmentella och supersegmentella enheter (s. 1). Längre fram talas visserligen redan om den FONETISKA ENHETENS längd (”Fonetiska enheter som är längre än ett fonem kallas supersegmentella..., och de som är kortare än ett fonem subsegmentella”), men inte heller en sådan uppdelning av prosodiska och segmentella element är vanlig. Man skulle kunna tro att fonemet inte är språkets minsta uttryckselement, eftersom det finns mindre enheter (enligt Garšva

¹ Kazimieras Garšva var medförfattare till Alekso Girdenis när kapitlet Fonologijos i den akademiska grammatiken skrevs.

118 |

PASTABOS

detta är moror². Den väsentliga skillnaden ligger i själva verket på ett helt annat plan: inte i längden, utan i huruvida enheten är linjär eller simultan (se Girdenis 1995: 38). Tyvärr finns det över huvud taget många misslyckade formuleringar i artikeln, jfr rekommendationen att efter mjuka konsonanter uttala ljuden ”[e], [e] som [a], [a]” (s. 3)³; det är oklart vad de tautologiska påståendena att ”vokalerna [i], [i], [u], [u] är långa och halvlånga” (s. 4) ska tjäna till – detta framgår av själva transkriptionen. Vissa ”märkliga” saker förklaras kanske av att hakparenteser och snedstrecksparenteser används inkonsekvent, så att gränsen mellan fonologiska och fonetiska företeelser suddas ut. Man talar till exempel om ”varianter av vokalerna [a] och [e]” (s. 2) – det vore nog mer exakt att beteckna fonemen /a/ och /e/, eftersom (allo)foner inte förhåller sig till varandra som invariant och varianter⁴ (jfr också: ”de korta vokalerna [e], [e], [o], [a] skulle kunna betraktas som positionsvarianter av vokalerna [i], [e], [u], [a]...” (s. 5), ”ett perifert fonem (kort [o])” (s. 14) m.m.). Vi ska försöka bortse från sådana tvivelaktiga formuleringar och granska de viktigare påståendena i Garšvas artikel.

En av de mest komplicerade frågorna för fonologer har alltid varit tolkningen av diftonger och andra ljudförbindelser som självständiga fonem eller som fonemkombinationer. Olika fonologiska skolor fastställer olika kriterier för att visa bifonematiskt respektive monofonematiskt status. Tolkningen av litauiskans ”misstänkta ljudkomplex” (Girdenis 1995: 74) beror inte på framgångsrik jakt på nytt material, utan på utformningen av en adekvat teori. Garšva medger själv att de två vanligaste kriterierna för att avgöra frågan om mono-/bifonematiskt status – stavelsegränsen och kommutationstestet – inte är absoluta⁵. Enligt honom kan uppdelning i två stavelser endast vara ett kompletterande argument för att visa att diftonger är bifonematiska, eftersom ”detta förekommer också med långa vokaler (lý-ti: lí-jo, žú-ti: žù-vo)” (s. 7)⁶. Han bedömer kommutationsprincipen på liknande sätt: ”Kommutation (ersättning med andra fonem) av de sammanfallande diftongdelarna är enligt min mening ett mer formellt, tillfälligt och därför mindre nödvändigt inslag för att bevisa bifonematiskt status” (s. 8). Detta hindrar dock inte författaren från att i konkreta fall använda än det ena, än det andra av de nämnda kriterierna som avgörande, eller från att förkasta båda. Utan att i princip åberopa nya argument och utan att korrigera Girdenis teoretiska principer (Girdenis 1995: 71–91) drar Garšva alltså motsatt slutsats om att de litauiska diftongerna ie, uo är bifonematiska⁷. Detta visar att de teoretiska premisserna tillåter forskaren att välja den tolkning som helt enkelt faller honom eller henne mest i smaken.

² Det är intressant om författaren också är benägen att betrakta en enhet som stavelsen, vilken är längre än fonemet, som supersegmentell?

³ Inte heller den akademiska grammatikens formulering är särskilt lyckad: ”i positionen [C⁻] uttalas /aː a/ oftast som /eː e/” (Ambrazas, red., 1994: 24).

⁴ Även om det inte är vanligt i litauiska fonologers arbeten, vore det till synes nyttigt att skilja mellan termerna, till exempel VOKAL – ett ljud av maskulint genus, (allo)fon (skriven inom hakparenteser), och VOKALFONEM – femininum – ett fonem (skrivet mellan snedstreck). Detta skulle bidra till att formulera vissa påståenden mer precist och ibland även undvika tvetydigheter.

⁵ De fonetiska förutsättningarna för bifonematiskt status (uttalslängd, inte enbart artikulation – se Girdenis 1995: 74) är över huvud taget inte verkningsfulla: varje fonetisk (fysisk) egenskap är kontinuerlig, och segmenteringen skulle därför kunna bygga ENDAST på en GODTYCKLIG ÖVERENSKOMMELSE om tröskelvärdet.

⁶ Än märkligare är det att författaren grundar bifonematiskt status hos diftongen uo just på en liknande växling mellan tautosyllabiska och heterosyllabiska ljudförbindelser. Betydelsen av växlingen duo-ti: da-vė, važiuo-ti: važiuo-vo för att avgöra frågan är över huvud taget mycket tvivelaktig – knappast är den rent fonologisk (som Garšva själv nämner bevaras ju diftongen uo (och ie) före en vokal i många fall: nuoalpis, prieangis; i sekundära verb växlar diftongen endast före imperfektstammens slutvokal, medan ett j infogas för att undvika hiat före presensstammens slutvokal); dessutom kräver själva möjligheten att behandla tautosyllabiskt uo och heterosyllabiskt a-v som ett och samma segment ett separat bevis.

⁷ Det är visserligen oklart vilka tvåfonemskombinationer dessa segment enligt honom ska anses vara (bland de nämnda varianterna finns i+e, i+a, u+o, u+a (s. 8) och till och med a+v och u+v (s. 9)).

PASTABOS

119

I själva verket har båda de nämnda kriterierna med rätta kritiserats som afunktionella. Det verkar meningsfullt att citera två längre avsnitt ur V. Kasevičius arbete Bendrosios ir rytų kalbotyros fonologinės problemos (1983).

Dėl komutacijos testo (plg. Girdenis 1995: 80): „... Asociatyvinė segmentacija [komutacijos testas – A. A.] fonologijoje – sąmoningai ar nesąmoningai – reprodukuoja [...] analogišką morfeminės analizės procedūrą, tačiau morfeminė analizė suponuoja sistemingą dviejų planų – išraiškos ir turinio – įtraukimą į palyginimą, ko visiškai neturi tik išoriškai analogiška fonologinė analizė. Iš tiesų, jeigu morfologijoje kalbininkas tenkintųsi tik morfemų eksponentų palyginimu, būtų korektiškos tokios proporcijos, kaip koza: kozël = oca: ocël, dėl to formą ocël tektų laikyti dvimorfiška, tai yra oc-ël. Tam trukdo oc reikšmių neatitikimas žodžiuose oca ir ocël, tiksliau – žodžio ocël segmento oc reikšmės stoka (asilas nėra vapsvos patinas, nors ožys yra ožkos patinas). Bet fonologinės segmentacijos, kuri pagrįsta asociatyvine analize, atveju kalbininkas tiria tik išraišką, neatsižvelgdamas į turinį. Todėl gali atsirasti nemotyvuotų sprendimų, kaip rodo ką tik pateikti morfeminio skaidymo pavyzdžiai neatsižvelgiant į turinį“ (Kasevič 1983: 22)¹.

Om stavelsegränsen (att delar av ett enskilt segment hör till mer än en stavelse (Girdenis 1995: 74)): ”Trubeckoj hänförde regel I till de fonetiska reglerna, eftersom han betraktade själva stavelsen som en fonetisk enhet. Men just gränserna mellan fonetiska stavelser kan ibland visa sig ligga ’inne i’ segment som otvetydigt är fonologiskt odelbara. Så blir begynnelsekonsonanten i en stavelse tvåtoppig i burmesiska när den starkt ansluter till föregående stavelse, något som betingas av den föregående stavelsens ton. Fonologiskt förblir den inom den följande stavelsen, men de två topparna visar dess fonetiska fördelning mellan två stavelser⁸.”

Om vi antar att begreppet stavelse i regel I kan tolkas ur ett fonologiskt perspektiv, bör stavelsen här förstås som en viss modell för fonemorganisation, där gränserna mellan stavelser naturligtvis också är gränser mellan fonem. Men för att då kunna använda stavelsegränser vid fonemisk segmentering måste man ha en uttömmande definition av stavelsen med avseende på dess fonemiska organisation. Sådan information är knappast tillgänglig i början av den fonologiska analysen” (Kasevič 1983: 31)⁹.

* ”...Associativ segmentering i fonologin – medvetet eller omedvetet – återskapar [...] ett analogt förfarande vid morfemanalys, men morfemanalysen förutsätter att två plan – uttryck och innehåll – systematiskt jämförs, något som helt saknas i den fonologiska analysen, som endast är analog till det yttre. Om lingvisten i morfologin nöjde sig med att jämföra morfemernas exponenter, skulle proportioner som коза: козёл = оса: осёл verkligen vara korrekta, vilket skulle innebära att formen осёл måste analyseras som bimorfemisk, dvs. ос-ёл. Detta förhindras åtminstone av att betydelsen ’geting’ saknas hos ос i оса och осёл, eller rättare sagt, av att den senare formen saknar denna betydelse (en åsna är inte en han-geting, även om en bock är en han-get). Men i fonologisk segmentering som bygger på associativ analys har lingvisten endast uttrycksplanet att göra med, utan stöd i innehållsplanet. Därav följer möjligheten till omotiverade lösningar, vilket ovan visats med morfemsegmentering som inte stöds av hänsyn till innehållsplanet.”

⁸ Bland sådant som ligger baltisterna närmare kan man här kanske nämna de lettiska tonlösa klusilerna, som palataliseras mellan två korta vokaler: tvingar den långa klusilens uppdelning genom stavelsegränsen i ordet lapa [lap-pa] oss att urskilja två fonem p: /lappa/? – A. A.

⁸⁸ ”Trubeckoj hänförde regel I till de fonetiska reglerna, eftersom han betraktade själva stavelsen som en fonetisk enhet. Men gränserna mellan just fonetiska stavelser kan ibland påträffas ’inne i’ segment som otvetydigt är fonologiskt odelbara. Så blir begynnelsekonsonanten i en stavelse tvåtoppig i burmesiska när den starkt ansluter till föregående stavelse, något som betingas av den föregående stavelsens ton [82]. Fonologiskt förblir den inom den följande stavelsen, men de två topparna visar dess fonetiska fördelning mellan två stavelser.”

120 |

PASTABOS

Det är märkligt att litauiska fonologer vid lösningen av problemet med mono-/bifonemicitet nästan inte stöder sig på kriteriet om morfemgräns (Girdenis (1995: 90) nämner det inte heller; se Čekmonas (1983: 199); jämför dock Vaitkevičiūtė (1961: 39); Pupkis (1966: 117) är uttryckligen benägen att bortse från det). Kriteriet om morfologisk gräns följer direkt av den traditionella definitionen av fonem som den minsta FUNKTIONELLA delen av talflödet (jfr Ambrazas, red., 1994: 15). Eftersom fonem bildar morfemens uttryck är det uppenbart att en morfemgräns som konstateras i ett fonetiskt segment otvetydigt vittnar även om en fonemgräns⁹. För att alltså visa att ett misstänkt segment är bifonemiskt måste man hitta ett exempel där en diftong delas av en morfemgräns. Det skulle kräva en särskild undersökning, men i nuläget kan endast några preliminära anmärkningar göras.

Om vi godtar den segmentering av verbets finita former som föreslås i den akademiska grammatiken (Ambrazas, red., 1994: 332–333), där temavokalen hänförs till stammen, uppstår i första- och andrapersonsformer med långa stamfinala vokaler just diftongerna au, eu (iau), ai, ei, genom vilka morfemgränsen (mellan stam och ändelse) går. Om vi håller fast vid en mer traditionell segmentering av dessa former, ingår de nämnda segmenten i ändelsen. I så fall är det svårt att hitta ett exempel med en morfemgräns inne i en sammansatt diftong. Båda varianterna av segmentering av verbformerna ger exempel på uppdelning av blandade diftonger: jfr gränsen mellan stam och ändelse neša-m, myli-m, kelia-m [em]; neša-nt, myli-nt, kelia-nt [ent] eller infixgränsen ta-m-pa, gle-m-ba, čiu-m-pa, li-m-pa, ra-n-da, skre-n-da, ju-n-ta, kri-n-ta¹⁰. Diftonger med likviderna r, l kan man sannolikt analysera analogt. Det verkar dock inte gå att hitta något exempel där sammanfallande diftonger delas av en morfemgräns.

Kriteriet om morfemgräns kan också tillämpas när man avgör affrikatornas fonologiska status, i fråga om vilken Garšva inte tydligt redogör för sin ståndpunkt. Visserligen råder det ingen enighet om affrikator som bildas i morfemskarven (at-sikėlė, pať-s); de experimentella undersökningarna är fortfarande ofullständiga och deras resultat motstridiga (se Pakerys 1995: 156 (med litteraturhänvisningar), 163).

Förutom den fonologiska tolkningen av komplexa segment är det värt att uppmärksamma ytterligare några saker som diskuteras i Garšvas artikel.

Författarens syn på moran verkar ovanlig. Den tidigare nämnda tolkningen av moran som en subsegmentell enhet – kortare än ett fonem – är redan tvivelaktig (s. 1). Dessutom strider den mot den princip i morateorin som författaren själv formulerar något senare: ”Enligt morateorin är långa vokaler en kombination av två likadana korta fonem (moror), motsvarande en stavelse” (s. 6) – då visar det sig ändå att moran inte är kortare än fonemet. Viktigast är dock att själva identifieringen av mora och kort vokal saknar grund. Att en lång vokal (närmare bestämt en stavelse) i moraspråk funktionellt motsvarar två korta vokaler innebär inte alls att den består av två korta fone-

Om man däremot antar att begreppet stavelse i regel I kan tolkas ur ett fonologiskt perspektiv, bör stavelsen i denna situation förstås som en viss modell för fonemorganisation, där gränserna mellan stavelser naturligtvis är gränser mellan fonem. För att då kunna använda stavelseindelning vid fonemisk segmentering måste man ha en uttömmande definition av stavelsen med avseende på dess fonemiska organisation. Sådan information är knappast tillgänglig i början av den fonologiska analysen.”

⁹ Med andra ord ”visar sig den fonologiska segmenteringen vara härledd ur den morfologiska segmenteringen” (Kasevič 1977: 34). Detta är en av huvudprinciperna i L. Ščerbas fonologiska skola.

¹⁰ Det är värt att notera att stammens morfemstruktur också beror på vilken variant av segmenteringen av verbformerna man väljer: de stamaffix -j-, -st-, -n-, -d- och infix som traditionellt urskiljs förlorar sin relevans om man väljer den akademiska grammatikens segmentering och därmed också sin morfemstatus (stamvariation beskrivs i morfofonologin som växling mellan allomorfer) (Andronov 2000: 44).

P A S T A B O S

| 121

Moror är i allmänhet inte direkt förbundna med fonem. En mora bör betraktas som ett abstrakt, konventionellt mått på stavelselängd. Om ett sådant mått visar sig nödvändigt eller helt enkelt användbart och praktiskt när man beskriver ett språksystem, betraktas språket som moraiskt. De argument mot en moraisk tolkning av litauiskan som Girdenis framfört (1995: 259–260) och Garšva upprepat (s. 6–7) är inte tillräckliga. Om man godtar moran som en konventionell enhet (jfr Girdenis 1995: 259), behöver man inte längre söka efter korta motsvarigheter till de långa fonemen /oː/, /eː/ (Girdenis 1995: 260). Den fonetiska realiseringen av tonaccenten har ingen avgörande betydelse inom fonologin. När det gäller tonaccentens samband med betoningen vore det värt att undersöka till exempel Jurij Stepanovs teori mer ingående (Stepanov 1972, 1997 a, 1997 b), som Garšva endast nämnde kort.

När Garšva diskuterar korrelationen mellan palataliserat och velariserat uttal i litauiskan följer han Girdenis och framför inga egna argument. Slutsatsen är inte heller ny – förslaget att hålla fast vid den traditionella tolkningen (som hänför denna korrelation till konsonanterna), eftersom andra lösningar påstås komplicera språkbruket. Det kunde tvärtom vara mycket nyttigt att i detalj visa och bedöma dessa potentiella komplikationer (jfr Levin 1994).

Man kan inte instämma i författarens förklaring att ”lettiska konsonanter inte delas in i hårda och mjuka, eftersom de senare är få” (s. 12). Det viktiga är inte antalet sådana konsonanter (hur många skulle de behöva vara?), utan att de inte bildar korrelationspar med andra konsonanter (se Trubeckoj 1960: 93–96, 151–153 = Trubeckoj 2000: 89–92, 145–147; Girdenis 1995: 140–151; om lettiska konsonanter, se Andronov 1998: 140–141). När en korrelation mellan hårdhet och mjukhet saknas är det över huvud taget olämpligt, ur fonologisk synvinkel, att kalla lettiskans palatala konsonanter mjuka, eftersom det skulle innebära att fonologiska drag från ett annat språk påtvingas lettiskan.

Frågan om oppositionen mellan fonemen /a/ och /e/ efter mjuka konsonanter (s. 4–5)¹¹ är verkligen värd uppmärksamhet. I den trebandsutgåva av den akademiska grammatiken hävdas det att fonemoppositionen i denna position i regel består (Ulvydas, red., 1965: 55–56) (undantaget är diftongen ei, som generaliserats efter alla mjuka konsonanter utom affrikatorna č’, dž’; Ulvydas, red., 1965: 58). Denna uppfattning bygger på Vaitkevičiūtės allmänna experimentella studier av vokalernas fonetiska egenskaper (1961: 36–38, 43–44). I den nuvarande akademiska grammatiken har man emellertid övergått till uppfattningen att endast fonemet /e/ uttalas efter mjuka konsonanter (Ambrazas, red., 1994: 24). Samma uppfattning läggs fram i Pakerio lärobok i fonetik för högre utbildning (Pakerys 1995: 34, 35, 42, 154) och i Girdenis monografi om teoretisk fonologi (Girdenis 1995: 54, 62, 172)¹². Tyvärr hänvisar dessa forskare inte till några nyare experimentella studier som skulle belägga uppfattningen. Girdenis nämner endast Kazlauskas uttalanden (Kazlauskas 1967: 238; 1968: 325 = Kazlauskas 2000: 239, 283) och sin egen kritiska anmärkning i recensionen av den akademiska grammatiken från 1965 (Girdenis, Žulys 1973: 207 = Girdenis 2000: 376). Allt detta liknar dock mer enskilda språkbrukares intryck än objektivt belagda fakta. För att underbygga sin tolkning citerar Girdenis visserligen också rim i klassisk poesi: ”Vincas Mykolaitis-Putinas rimmar inte bara girią: vakarė..., rūkuosė: dvasią..., utan även teisės: baisios..., stalėlio: karaliai..., dėngia: padangė..., galiai: kėlia...” (Girdenis 1995: 172). Det är knappast troligt att detta förklarar något: om poeten inte tycks fästa vikt ens vid de grundläggande

¹¹ Garšva påpekar helt riktigt att ”lösningen på denna fråga påverkar inte bara standardspråkets uttal utan också beskrivningen av morfonologiska företeelser” (s. 5). Akselis Holvoetas hade redan uppmärksammat detta i sin recension på engelska av den akademiska grammatiken (Holvoet 2000: 211).

¹² Keista, kodėl nei Akademinė gramatika (Ambrazas, red., 1994: 22), nei Pakerys (1995: 150) neįtraukia į bendrą lietuvių kalbos dvibalsių sąrašą dvibalsio eu, tariamo, pagal jų aprašymą, po minkštųjų priebalsių (Girdenis (1995), rodos, nepateikia bendro dvibalsių sąrašo).

122 |

PASTABOS

fonemens /a(:)/ och /e(:)/ allofoner, hur kan man då utifrån hans verser dra slutsatser om oppositionen mellan de svagt differentierade allofonerna efter mjuka konsonanter?

Uppenbarligen skulle nya experimentella studier behövas för att klargöra situationen (jfr Pakerio anmärkning (Mikalauskaitė 1975: 6)). Garšva grundar visserligen sin behandling av frågan om oppositionen mellan fonemen /a/ och /e/ efter mjuka konsonanter också på resultaten av sin egen undersökning. Metoden för författarens enkätundersökning beskrivs dock inte i detalj i den citerade artikeln (Garšva 2001), och det verkar som om informanterna själva fick bedöma sitt uttal, varför svaren kan ha varit ganska subjektiva. Vid planeringen av fortsatta experiment vore det lämpligt att skilja mellan positioner efter mjuka konsonanter och efter fonemet /j/, som inte ingår i korrelationen mellan hårdhet och mjukhet (t.ex. siaubia och siaube – jai och jei): efter /j/ förefaller det mer sannolikt att oppositionen bevaras (jfr Mikalauskaitė 1975: 58; Zinkevičius 1966: 51).

Sammanfattningsvis kan man säga att Garšvas artikel ger ett ovanligt intryck: den är mycket intressant att läsa, eftersom författarens tvivel verkar helt befogade, men de lösningar han föreslår är inte mer övertygande än de påståenden han kritiserar. Artikeln är värdefull just därför att den lyfter fram inte bara frågor om språkmaterialet som förtjänar att diskuteras, utan också problem inom själva teorin. Man kan hoppas att detta skulle kunna stimulera en livligare diskussion bland fonologer (en sådan diskussion begränsas än så länge objektivt också av att många fonologiska arbeten om litauiskt standardspråk och litauiska dialekter publiceras endast på litauiska).

Helt andra tankar väcks av Artūras Judženčio ”nya syn på genus-kategorin”. För det första klargörs det inte här varför författaren är missnöjd med de befintliga beskrivningarna av substantivgenus. Vid en första anblick påminner artikeln därför om ett elegant spel med glaspärlor (vad händer om vi beskriver allting på ett helt annat sätt?). Författarens synsätt verkar fullt möjligt, men huvudfrågan är om en sådan ny beskrivning av genuskategorin är ändamålsenlig, om den är enklare och mer universell och om den bidrar till att blottlägga hittills oupptäckta företeelser eller regelbundenheter.

Den främsta bristen hos många beskrivningar av substantivgenus är att KRITERIET för att fastställa genus (enligt kongruerande ords form) blandas ihop med, eller ställs sida vid sida med, angivandet av varje genus ords EGENSKAPER (både formella och semantiska; jfr Bulygina, Stepanov 1988)¹³. Judženčio artikel inleds på liknande sätt: ”Substantivens genuskategori i litauiskan uttrycks genom deras böjningsformer och deras relation till kongruerande ord” (s. 39; jfr ett liknande påstående i artikelns slutsatser – s. 45). Ett sådant påstående, som författaren formulerar på grundval av de angivna auktoritativa källorna, är tvetydigt – hävdas här: 1) att vi, för att fastställa ett substantivs genus, måste ta hänsyn både till böjningsformerna och till kongruensen (ett visst substantiv tillhör genus G endast om det har en böjningsparadigm av typen P OCH kräver en form av typen F hos kongruerande ord), eller 2) att det räcker med vilken som helst av dessa faktorer (ett visst substantiv tillhör genus G om det har en böjningsparadigm av typen P, ELLER kräver en form av typen F hos kongruerande ord

¹³ Man kan anföra följande analogi: substantiv klassificeras efter accentparadigm genom en mycket tydlig procedur (enligt den så kallade ”M-regeln” som lärs ut i skolan) – genom att analysera var betoningen ligger i dativ och ackusativ plural. Det finns emellertid fastställda regelbundenheter i hur substantiv fördelas mellan accentklasserna (man har till exempel observerat att primära adjektiv inte tillhör accentklass 1 eller 2, och att avledda ords betoning kan kopplas till basordens accentuering eller till avledningsformantens accentuella egenskaper, och så vidare). Därför kan exempelvis en beskrivning av suffixavledda substantivs accentklasser utformas så som hos Laigonaitė (1978: 41–46): i avsnittet om varje accentklass anges de suffix som bildar substantiv i den klassen, och undantagen listas. Men det innebär inte att man kan hävda att accentklasserna fastställs utifrån suffixen.

PASTABOS

123

kräver en form av F-typ)? Det verkar som om regler av den första typen inte används av någon när man fastställer genus hos litauiska substantiv. Erfarenheten får oss alltså att välja den andra tolkningen av det analyserade påståendet. Men om ett enda kriterium räcker, är det fortfarande oklart om det förekommer fall där ett kriterium motsäger ett annat och, om så är fallet, hur forskaren bör gå till väga i ett sådant fall. Fall där, för att använda Judžentis formulering, substantivets böjningsformer inte motsvarar dess relationer till kongruerande ord (vaidila, akiplėša och andra) är välkända och beskrivna i litteraturen. I alla sådana fall fastställs substantivets genus utifrån de kongruerande ordens form – det finns inga fall där böjningsformerna ges företräde här¹⁴. Vad är då meningen med att nämna böjningsformerna som ett av kriterierna för att fastställa genus?

Efter att ha inlett sin artikel med ett tvivelaktigt påstående föreslår Judžentis redan i den andra meningen att man skiljer mellan den morfologiska och den syntaktiska aspekten av genuskategorin. I själva verket försöker den traditionella beskrivningen av genus förena två kategorier: grammatiskt genus och morfologiskt genus, dvs. deklinationstyp (ibland inbegrips även en tredje kategori – lexikal betydelse, dvs. biologiskt kön).

Begreppet morfologiskt genus är känt inom litauisk språkvetenskap främst tack vare Bulyginas arbete (1970: 26–33), men, som Judžentis påpekar (s. 40–41), är det ”otillräckligt tydligt framhävt” och har åtminstone inte ”utnyttjats” fullt ut i språkbeskrivningen. Judžentis definierar inte begreppet morfologiskt genus, utan anger i stället vilka deklinationer substantiven tillhör och vilket genus de har (s. 39–40). När paradigmen grupperas i två klasser utgår man uppenbarligen från substantivens grammatiska genus, för annars är det oklart varför just två morfologiska genus urskiljs och varför 12 paradigmer förs samman till två klasser. Morfologiskt genus är en paradigmkarakteristik som visar substantiv med vilket genus som har denna paradigms ändelseuppsättning; logiken bakom begreppets tillkomst redogörs för av Zaliznjak (1967: 146–147). I litauiskan är det endast ändelsen i singularis dativ som entydigt visar substantivens morfologiska genus (Bulygina 1970: 28). Därför skulle de morfologiska genusen kunna kallas ”maskulint eller ui-genus” och ”feminint eller ai/ei-genus”. Denna särskiljande egenskap räcker för att beskriva skillnaden mellan maskulina och feminina deklinationstyper (jfr den långa lista över deklinationer ur den akademiska grammatiken som Judžentis citerar (s. 40) – Ambrazas, red., 1994: 63–64). När ett praktiskt problem som klassificeringen av deklinationer ska lösas bör man också utgå från singularis dativ, inte från singularis genitiv¹⁵. Det är oklart hur Judžentis fastställer det morfologiska genuset hos substantiv i pluraldeklinationen (s. 40) – deras böjningsparadigm skiljer sig inte åt¹⁶. Troligen överför han helt enkelt det grammatiska genuset hit.

¹⁴ Om man fortsätter den analogi som påbörjades i not 13 kan man konstatera att det inte faller någon in att utesluta begėdis från den andra accentklassen med hänvisning till den välkända regelbundenheten att avledningar med prefixet be- accentueras enligt den andra accentklassen (Laigonaitė 1978: 46).

¹⁵ Att man använder singularis genitiv här kan förklaras enbart av traditionen – inflytandet från medeltida latinska grammatiker: i litauiskan visar den varken morfologiskt genus eller böjningsstam (Ambrazas, red., 1994: 68), som är viktig vid klassificering av deklinationer (den visas bäst av pluralis dativ).

¹⁶ I pluralparadigmet i i-deklinationen kan en subtil skillnad urskiljas endast mellan de två huvudundertypserna inom denna deklination: den konsonantiska (paradigm 11 och 12) och i-deklinationen i snäv bemärkelse (paradigm 9 och 10). I det första fallet har substantivens pluralgenitiv en hård stamfinal konsonant, medan den i det andra vanligen är mjuk (även om det finns undantag). Låt oss komma ihåg att den traditionella placeringen av substantivet durys i i-deklinationen i snäv bemärkelse (paradigm 9 – jfr Judžentis 2002: 40) saknar grund: på grund av den hårda stamfinala konsonanten i genitivformen durų utgör detta ord här ett undantag, medan det ser helt regelbundet ut i den konsonantiska undertypen.

124 |

PASTABOS

Substantivändelser har ingen genusgrammem; det är endast ändelserna hos kongruerande ord, till exempel adjektiv, som har det (jfr Bulygina 1970: 32). Enskilda substantivändelser visar bara mer eller mindre tydligt substantivens morfologiska genus; med andra ord är de drag som är mer eller mindre typiska för maskulin respektive feminin deklinationstyp. Detta är en fullt begriplig slutsats utifrån en sådan uppfattning om kategorin grammatiskt genus, men den måste ändå särskilt framhållas eftersom motsatsen ofta hävdas.

Som vi har sett grundar sig fastställandet av substantivens grammatiska genus på de kongruerande ordens form. Sammanfattningsvis kan sägas att kategorin grammatiskt genus är ett slags inneboende egenskap hos varje substantiv, som kräver att man väljer den ena eller andra formen av ett kongruerande ord och som inte har något direkt samband vare sig med formen eller med semantiken (vilket också bevisar att genus är en självständig kategori och inte en formell deklinationstyp eller en entydig återspegling av verkligheten). Substantivens genus, som är en egenskap hos en ordklass (och därmed en egenskap inom morfologins område) och realiseras på syntaxens nivå (genom ordkongruens), bör betraktas som en morfologisk-syntaktisk kategori.

Att definiera ett substantivs grammatiska genus utifrån deklinationstyp eller betydelse är helt meningslöst – deklinationstypen visar inte grammatiskt utan morfologiskt genus (här ingår inte oböjliga substantiv), och betydelsen är inte heller knuten till grammatiskt genus utan till biologiskt kön (här ingår endast beteckningar för personer och delvis för djur). Lingvistens uppgift är därför att beskriva förhållandet mellan substantivets grammatiska genuskategori och såväl ordformen (deklinationstypen, dvs. det morfologiska genuset) som semantiken. Betraktar man genus ur morfologisk synvinkel delas alla substantiv först in i böjliga och oböjliga: de förra klassificeras vidare som substantiv med maskulint respektive feminint morfologiskt genus, medan de senare saknar morfologiskt genus. Även ur semantisk synvinkel delas substantiven in i två undergrupper: substantiven i den första undergruppen klassificeras vidare som maskulina eller feminina efter biologiskt kön, medan den andra undergruppen inte klassificeras, eftersom den betecknar objekt som saknar könsskillnad eller där denna skillnad uppfattas som betydelselös i språket (jfr vaikas, briedis, varlė och andra). Om de grammatiska, morfologiska och semantiska indelningarna kombineras uppstår 18 möjliga substantivgrupper (2×3×3). Men i litauiskan förekommer det sannolikt inga fall där grammatiskt och semantiskt genus inte överensstämmer¹⁷, och en direkt motsättning mellan grammatiskt och morfologiskt genus som saknar semantisk grund är också tvivelaktig. Alltså förverkligas endast 10 möjligheter (se tabell 1).

Sådana tankar uppstår när man vill förbättra grunderna för den traditionella beskrivningen av substantivens genuskategori något. För en fortsatt fördjupning i genuskategorin är Aldona Paulauskienės omfattande resonemang, som återfinns i flera böcker, och utvecklingen av hennes egen uppfattning om genuskategorin mycket värdefulla (Paulauskienė 1983: 172–183; 1989: 170–178; 1994: 153–166).

Nu kan vi återvända till Judžentis teori om genus. Här är förklaringen av den dubbla karaktären hos kongruensen mellan ord som är beroende av substantivet mycket viktig: i vissa fall ”kongruerar [orden] enligt huvudordets form”¹⁸ (syntaktisk kongruens), i andra ”enligt substantivens referenters kön” (semantisk kongruens) (s. 42). Detta påminner om Valeckienės påstående att ”det semantiska kriteriet

¹⁷ Med undantag för fall av överförd betydelse (Jis tokia boba) och talspråkliga bildningar (mielas Mildukas).

¹⁸ Avses just den morfologiska formen, dvs. det morfologiska genuset; jfr den engelska sammanfattningen: ”Inanimates have only morphological gender, which will also be the only factor determining the gender form of agreeing words (agreement is then purely syntactic)” (s. 256).

PASTABOS

| 125

TABELL 1. FÖRHÅLLANDET MELLAN GRAMMATISKT, SEMANTISKT OCH MORFOLOGISKT GENUS

grammatiskt genus

semantiskt genus

morfologiskt genus

Nr.

exempel

maskulinum

maskulinum

maskulinum

1.

far

femininum

2.

farbror

ingetdera

3.

mesjė

ingetdera

maskulinum

4.

stalas

ingen

5.

taksi

femininum

femininum

maskulinum

6.

móteriškas ‘moteriškė’ (³DŽ 497)

femininum

7.

motina

ingen

8.

ledi

ingen

femininum

9.

kėdė

ingen

10.

fojė

som just omfattar alla de fall som det formella kriteriet inte markerar (stamundantag)» (Valeckienė 1998: 242). Tyvärr finns ett sådant elegant samband i själva verket inte: det finns substantiv som inte kan omfattas av några ”kriterier” utom det syntagmatiska – det är pluraliska substantiv i I-deklinationen (främst dess konsonantiska undergrupp) som saknar genusmarkering och böjs enligt identiska paradigmer (välsmakande juicer neutrum? [sic]: farliga kedjehuggare maskulinum; stora leverar femininum: hemska muskler maskulinum). För oböjliga substantiv kan genustilldelning (om biologiskt kön saknas) sökas med hänsyn till genus hos den typ av föremål som betecknas (taksi – mašina / automobilis), eller utifrån slutets likhet med en ändelse hos böjliga substantiv (fojé – žemė), men här råder ingen entydighet (s. 44). Detta innebär att en motivering inte nödvändigtvis måste finnas. Det är naturligt, eftersom varje kriterium motsvarar sin egen kategori. Något samband av komplementär distribution mellan det semantiska och det formella kriteriet (enligt Valečkienė), eller en kombination av det semantiska och det formella (syntaktiska) (enligt Judžentis), finns alltså i själva verket inte. Om ett sådant samband fanns skulle grammatiskt genus inte vara en självständig kategori, utan endast en sekundär kombination av semantiskt och morfologiskt genus.

Ändå är förklaringen av semantisk kongruens värd uppmärksamhet: enligt Judžentis kongruerar substantiv som betecknar personer och vissa djur semantiskt (s. 42–43, 45). Om man fortsätter denna tanke skulle man kunna hävda att den nämnda gruppen ord helt enkelt saknar grammatisk genuskategori – attribut kongruerar med dem efter referentens kön. I så fall skulle sådana ”undantag” som maskulina ord som tillhör femininumtypen av deklination (t.ex.,

126 |

PASTABOS

dėdė), och substantiva communia¹⁹ – om alla dessa ord saknar grammatiskt genus kan det inte heller finnas några problem med genusavvikelse. En särskilt tydlig fördel med en sådan förklaring framträder vid oböjliga personnamn i andra språk (som också är ett slags substantiva communia): det är mer ekonomiskt att inte alls tilldela exempelvis efternamnet Kiuri någon genusmarkering²⁰, utan att förklara valet av genus hos attribut genom semantisk kongruens med referentens kön. Tyvärr har författarens ståndpunkt i denna fråga inte explicitgjorts i artikeln.

En sådan förståelse av ”ett nytt perspektiv på genuskategorin” har naturligtvis också vissa nackdelar. Varken substantivklassen eller genuskategorin skulle längre vara enhetlig, och om man godtog den skulle också en hel del annat behöva ändras. Exempelvis blir den interna indelningen av substantivklassen mycket viktig i detta fall, eftersom olika substantivgrupper har olika uppsättningar grammatiska kategorier²¹; det skulle förmodligen också behövas en något annorlunda definition av själva substantivet och själva genuskategorin. Dessutom skulle förståelsen av den syntaktiska relationen knappast kunna förbli traditionell.

Jag vet inte om författaren tänker sig att omstrukturera hela grammatiken och anpassa den till den nya synen på genus. Tills vidare liknar det isolerade ”nya perspektivet på genuskategorin” mer ett försök till rent teoretisk konstruktion än en målinriktad undersökning av grammatikens mark.

Judžentis diskuterar också konkreta frågor om beskrivningen av substantivens genus, men föreslår inga nya lösningar.

Författaren instämmer i uppfattningen hos de lingvister som föredrar att betrakta substantivparen mokytojas: mokytoja inte som olika lexem, utan som genusväxlande böjningsformer²². Eftersom personbeteckningar som bildar genuspar är ett mycket regelbundet fenomen i litauiskan finns det skäl att hänföra dem till ordens böjningssfär (jfr Krylov 2002: 734–736). Ett argument mot en sådan lösning, bortsett från den nämnda mindre önskvärda uppdelningen av substantivklassen, är dock också att sammansättningen av gruppen substantiv med genusväxling inte kan avgränsas strikt (personbeteckningar efter yrke m.m. samt beteckningar på vissa djur), och att medlen för att bilda par inte är enhetliga, jfr: liūtas: liūtė, žvirblis: žvirblienė, jautis: karvė. När man dessutom erkänner genusväxling hos substantiv försvinner en av de viktigaste skillnaderna mellan substantivens och adjektivens grammatiska kategorisystem: substantivens genus är en klassificerande kategori, medan adjektivens är en böjningskategori.

På liknande sätt kan man diskutera frågan om substantiva communia bäst behandlas som två homonyma lexem, som homonyma former med olika genus av ett och samma genusväxlande lexem, eller – enligt det ”nya perspektivet” – som ett ord utan genusmarkering. Här finns ytterligare en aspekt som förtjänar uppmärksamhet: beskrivningarna av litauisk grammatik gör det inte möjligt att entydigt identifiera orden i denna grupp. Av beskrivningen i Akademinė gramatika framgår det exempelvis inte om substantiva communia (t.ex. nevala) ska skiljas från substantiv med ett enda genus (oftast zoonym) som används i överförd betydelse (t.ex. kiaulė, boba, mazgotė), jfr:

¹⁹ När det gäller termen instämmer jag helt med Bonifacas Stundžia: den bör beteckna en substantivklass, inte genus (Stundžia 1980: 87).

²⁰ Den traditionella tolkningen förutsätter här två homonyma substantiv (Kiuri maskulinum och Kiuri femininum), den mindre traditionella – genusväxling hos sådana substantiv.

²¹ Bland substantiv som betecknar personer och vissa djur (för vilka könsmarkeringen är relevant) urskiljs även personbeteckningar efter yrke o.d. (mokytojas: mokytoja), vilka föreslås betraktas som genusväxlande.

²² Författaren påpekar Akademinės gramatikas inkonsekvens i detta avseende: substantivens genus betraktas som en klassificerande kategori (Ambrazas, red., 1994: 62), men i avsnittet om ordbildning nämns genusväxling hos substantiv (Ambrazas, red., 1994: 142).

PASTABOS

127

”I litauiskan finns en ganska stor grupp substantiv med vilka man kan beteckna personer av både kvinnligt och manligt kön utifrån en negativ egenskap som kännetecknar dem. Deras genus uttrycks syntaktiskt – genom formerna hos de ord som kongruerar med dem – och beror på vilket kön personen som betecknas med substantivet har i det enskilda fallet” (Ambrazas, red., 1994: 64). Skillnaden visar sig emellertid, utöver den sekundära betydelsen (jfr Ulvydas, red., 1965: 170), också i olika kongruens: för substantiv i gruppen substantiva communia väljs attributets form beroende på personens kön (det går inte att säga jis tikra nevala), medan ett ”vanligt” substantiv som används i överförd betydelse kan kongruera också efter sitt ”naturliga” genus (jis visiškas / visiška mazgotė, ji tikra / tikras paršelis). I det första fallet har vi egentliga substantiva communia, i det andra ord av maskulint eller feminint genus som bara används i överförd betydelse.

Ett mycket intressant exempel som Judžentis hittat i VDU:s textkorpus för litauiska är Geriausiai apmokamas modelis Naomi Campbell atrodė gerokai pavargusi: ”I detta fall kongruerar attributet syntaktiskt med substantivet, medan predikativet kongruerar semantiskt, efter referentens kön” (s. 44). Det är svårt att dra några slutsatser utifrån ett enda exempel (i synnerhet som det inte är helt tydligt: skulle en liknande mening vara möjlig utan att nämna namnet: geras modelis yra pavargusi?). Men i stort påminner situationen mycket om det exempel som väckt stort intresse bland ryska lingvister: новый врач пришла (Bulanin 1976: 48–54). Det verkar som att det syntaktiska sambandet mellan subjekt och predikat i båda språken är starkare knutet till semantiken än kongruenssambandet mellan huvudordet och attributet (kanske är detta ett universellt fenomen?). Semantisk kongruens förstås i detta fall som en viss avvikelse från normen, där den syntaktiska relationen inte förbinder språkliga enheter utan direkt återspeglar verkligheten. Litauiskan, där sådana uttryck just börjar förekomma, är återigen mer arkaisk än ryskan, där predikatkongruens efter betydelsen i liknande fall har godkänts i grammatikerna. För övrigt skulle det, om vi på liknande sätt tolkade genusväxlingarna hos bestämningar till substantiv som används i överförd betydelse och som nämnts tidigare (där kongruensen är antingen grammatisk eller semantisk), visa sig att semantisk kongruens är ännu vanligare i litauiskan än i ryskan. En noggrannare jämförelse av fakta från båda språken vore fruktbar.

Sammanfattningsvis måste man konstatera att det behövs noggranna undersökningar av enskilda aspekter av genuskategorin: det visar sig att allt relevant material inte har samlats in och klassificerats. Därför går det ännu inte att slutgiltigt avgöra om man bör välja en traditionell eller en ny beskrivning av substantivens genus. Man bör i allmänhet hålla i minnet att när uppfattningen om någon komponent i det grammatiska systemet förändras, måste sannolikt även beskrivningen av andra komponenter förändras. Det vore värt att beskriva andra kategorier (inte bara genus) genom att strikt skilja mellan morfologiska, syntaktiska och semantiska perspektiv. Många fruktbara idéer för fortsatta studier av litauisk morfologi kan hämtas ur Zaliznjaks ingående beskrivning av nominalböjningen i ryskan (Zaliznjak 1967; 2002), som S. Krylov granskar uppmärksamt ur dagens perspektiv (Zaliznjak 2002). Många av de frågor som Judžentis funderar över och som andra ofta inte alls lägger märke till har en lång historia inom rysk lingvistik, där intressanta slutsatser har nåtts. Jag vill inte ge intrycket av att jag här partiskt propagerar för ryska lingvisters teorier. Enligt min mening kan deras betydelse för litauisk lingvistik helt enkelt objektivt förklaras av att de ryska och litauiska språksystemen liknar varandra mycket mer än till exempel litauiskan och de germanska eller romanska språken (vars material i huvudsak har beskrivits med hjälp av teorier från europeisk och amerikansk lingvistik). Ryskan har beskrivits bättre än litauiskan i många avseenden; en kritisk bedömning av tolkningarna av vissa ryska företeelser skulle hjälpa till att blottlägga subtila skillnader mellan de två språken och därmed leda till en bättre förståelse av dem.

128 |

PASTABOS

Utvecklingen av nya lingvistiska inriktningar får inte överskugga studiet av traditionella grenar. Med detta i åtanke skulle man önska sig fler publikationer om frågor kring en grammatikmodell för litauiskan.

LITERATŪRA

AMBRAZAS, V., red. 1994: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

ANDRONOV, A. 1998: A Short Grammar of Latvian by Terje Mathiassen, Columbus (Ohio) 1997. Res Balticae 4, 139–158.

ANDRONOV, A. 2000: Some remarks on the system of Lithuanian and Latvian conjugation. Linguistica Baltica 8, 35–47.

BULANIN, L. L. 1976: Трудные вопросы морфологии. Москва: Просвещение.

BULYGINA, T. V. 1970: Морфологическая структура слова в современном литовском литературном языке (в его письменной форме). Žirmunskij, V. M., Arutjunova, N. D., red., Морфологическая структура слова в индоевропейских языках, Москва: Наука, 7–70.

BULYGINA, T. V., STEPANOV, JU. S. 1988: Теория грамматики и теоретическая грамматика (К выходу в свет „Грамматики литовского языка“ на русском языке). Вопросы языкознания № 3, 17–33.

ČEKMONAS, V. 1983: [Rec.] A. Girdenis. Fonologija, Vilnius, 1981. Baltistica 19 (2), 197–204.

³DŽ – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, vyr. red. S. Keinys, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1993.

GARŠVA, K. 2001: Bendrinės kalbos tarties problemos. Poljakovas, O., red., Žmogus kalbos erdvėje, Kaunas: Vilniaus universiteto Kauno humanitarinis fakultetas, 143–148.

GARŠVA, K. 2002: Lietuvių kalbos garsų fonologinės interpretacijos. Acta Linguistica Lithuanica 46, 1–17.

GIRDENIS, A. 1995: Teoriniai fonologijos pagrindai, Vilnius: Vilniaus universitetas.

GIRDENIS, A. 2000: Kalbotyros darbai 1, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

GIRDENIS, A., ŽULYS, V. 1973: [Rec.] Lietuvių kalbos gramatika 1, 2, Vilnius, 1965, 1971. Baltistica 9 (2), 203–214. (= Girdenis 2000: 370–386.)

HOLVOET, A. 2000: [Rec.:] V. Ambrazas, ed., Lithuanian grammar. Lietuvių kalbos gramatika, Vilnius, 1997. Linguistica Baltica 8, 210–214.

JUDŽENTIS, A. 2002: Naujas žvilgsnis į lietuvių kalbos daiktavardžių giminės kategoriją. Acta Linguistica Lithuanica 46, 39–47.

KASEVIČ, V. B. 1977: Элементы общей лингвистики, Москва: Наука.

KASEVIČ, V. B. 1983: Фонологические проблемы общего и восточного языкознания, Москва: Наука.

KAZLAUSKAS, J. 1967: [Rec.:] Acta Baltico-Slavica III, Baltica in honorem Iohannis Otręb ski, Białystok, 1966. Baltistica 3 (2), 237–243. (= Kazlauskas 2000: 236–246.)

KAZLAUSKAS, J. 1968: [Rec.:] Lietuvių kalba tarybiniais metais, Vilnius, 1967. Baltistica 4 (2), 322–327. (= Kazlauskas 2000: 279–286.)

KAZLAUSKAS, J. 2000: Rinktiniai raštai 2, sudarė A. Rosinas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

KRYLOV, S. A. 2002: «Русское именное словоизменение» А. А. Зализняка 30 лет спустя: Опыт ретроспективной рецензии с позиций неоструктуралистской морфологии. Zaliznjak 2002: 699–748.

LAIGONAITĖ, A. 1978: Lietuvių kalbos akcentologija, Vilnius: Mokslas.

LEVIN, J. 1994: Sign of Jod (The Semiotic Function of /j/ in Lithuanian). Baltistica, 4 priedas, 82–89.

MIKALAUSKAITĖ, E. 1975: Lietuvių kalbos fonetikos darbai, Vilnius: Mokslas.

PAKERYS, A. 1995: Lietuvių bendrinės kalbos fonetika, Vilnius: Žara.

PAULAUSKIENĖ, A. 1983: Lietuvių kalbos morfologijos apybraiža, Kaunas: Šviesa.

PAULAUSKIENĖ, A. 1989: Gramatinės lietuvių kalbos vardažodžių kategorijos, Vilnius: Mokslas.

PAULAUSKIENĖ, A. 1994: Lietuvių kalbos morfologija. Paskaitos lituanistams, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

PUPKIS, A. 1966: Lietuvių kalbos afrikatų ir atitinkamų priebalsių junginių sudėties klausimu. Kalbotyra 14, 107–117.

PASTABOS

129

Stepanov, Ju. S. 1972: Ударение и метатония в литовском глаголе. Baltistica, I priedas, 169–183.

Stepanov, Ju. S. 1997 a: Непарадигматические передвижения ударения в индоевропейском. (Исходные положения.) Вестник Московского университета. Серия 9. Филология № 5, 63–80.

Stepanov, Ju. S. 1997 b: Непарадигматические передвижения ударения в индоевропейском. (I. Вокруг законов Ваккернагеля и Лескина.) Вопросы языкознания, 1997, № 4, 5–26.

Stundžia, B. 1980: Vadinamosios bendrosios giminės vieta lietuvių kalbos morfologinėje sistemoje. Kalbotyra 31 (1), 79–87.

Trubeckoj, N. S. 1960: Основы фонологии, Москва: Издательство иностранной литературы.

Trubeckoj, N. S. 2000: Основы фонологии, Москва: Аспект Пресс.

Ulvy das, K., red. 1965: Lietuvių kalbos grammatika 1. Fonetika ir morfologija, Vilnius: Mintis.

Vaitkevičiūtė, V. 1961: Lietuvių literatūrinės kalbos balsinės ir dvibalsinės fonemos. Lietuvių kalbotyros klausimai 4, 19–47.

Valeckienė, A. 1998: Funkcinė lietuvių kalbos grammatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Zaliznjak, A. A. 1967: Русское именное словоизменение, Москва: Наука. (= Zaliznjak 2002: 1–370.)

Zaliznjak, A. A. 2002: «Русское именное словоизменение» с приложением избранных работ по современному русскому языку и общему языкознанию, Москва: Языки славянской культуры.

Zinkevicius, Z. 1966: Lietuvių dialektologija, Vilnius: Mintis.

Aleksejus Andronovas St. Petersburg State University Department of General Linguistics Universitetskaya nab. 11, 199034 St. Petersburg, Russia [email protected]

Gauta 2002 12 05

NESUSIPRATIMAI DĖL DAŽNINIO ŽODYNO

Acta Linguistica Lithuanica XLVI tome Artūras Judžentis, apžvelgdamas Vito Labučio mokslinę veiklą (p. 230–248), atpasakoja kai kuriuos teiginius iš jo recenzijos apie mudviejų žodynus – Dažninių dabartinės rašomosios lietuvių kalbos žodyną (mažėjančio dažnio tvarka) (1997) ir kitą žodyną tuo pačiu pavadinimu, tik išdėstytą abėcėlės tvarka (1998) (tiesa, supainiojęs mūsų vardus ir pavardes, žr. p. 245).

Panūdome autoriui viešai replik(u)oti dėl dėstomų ne jo, o Labučio teiginių todėl, kad, Judžentis nepasinaudojus dalyvinės kalbos galimybėmis, telieka daryti prielaidą, jog tiek apžvalgos autoriaus, tiek Labučio nuomonės sutampa: esą dažninius žodynus galima rengti nesilaikant lingvostatistikos reikalavimų (plg. Labučio teiginį: „Remiantis statistikos principais pagrįstomis tekstų imtimis ir įsitikinus, kad pro jų tinklą nuolat išslysta koks ungurys ar žiobris, tekstų imtis turbūt reikėtų koreguoti“. (Kalbos kultūra 72, 1999, p. 113.)) Judžentis, be jokių komentarų pakartojęs ne vien Labučio, beje, kaip ir kitų, nepakankamai įsigilinusių į lingvostatistinių žodžių sąrašų ir žodynų sudarymo principus, priekaištą dėl kurių nors žodžių nebuvimo tame sąraše (… „pasigendama (…) buitinių realijų, augalų bei gyvūnų pavadinimų, kultūros srities ir su intelektine veikla susijusių žodžių…“), ir pakėlino priminti, kad dažniniai žodynai negali būti papildomi vienais ar kitais, kad ir labai pageidaujamais, žodžiais. Tiesiog tokia lingvostatistinių metodų prigimtis: nei pridėti, nei išmesti nieko negalima – statistiškai aprašytinas realiai egzistuojantis