Acta Linguistica Lithuanica

LV (2006), 55 – 87

Från Afrika: logoforiska pronomen och återgiven diskurs i finska och höglettiska dialekter

Nicole Nau

Uniwersytet im. Adama Mickiewicza

I denna artikel diskuterar jag logoforiska konstruktioners egenskaper och deras plats inom en typologi över återgivet tal. Data från finska och lettiska dialekter visar att fenomenet inte är begränsat till Afrika och stöder den uppfattning som uttrycks av Culy (1994; 1997) och andra, nämligen att logoforiska pronomen, till skillnad från långdistansreflexiver, har sin grund i återgiven diskurs och inte kan förklaras i syntaktiska termer. Bhat (2004) hävdar att deras primära funktion är att skilja deltagarna i en återgiven talakt från den faktiska talaren och adressaten. Detta leder till att logoforiska konstruktioner ställs mot direkt tal snarare än indirekt tal, och till en funktionell förklaring av fördelningen mellan olika typer av återgiven diskurs.

1. INLEDNING

En logoforisk markör är ett hjälpmedel som används i återgivet tal och syftar på den person vars ord återges, medan användningen av ett anaforiskt pronomen i tredje person i en sådan kontext signalerar syftning på en annan person. Betrakta följande minimala par från talspråklig finska, citerat efter Saukkonen (1967):

(1) Se₁ sano, ettei hän₁ voi tulla.

PRO say:PRS:3 COMP:NEG:3 LOG can come:INF

’Han/hon₁ säger att han/hon₁ inte kommer att kunna komma.’ (återgivet yttrande: ’Jag kommer inte att kunna komma’)

55

Nicole Nau

(2) Se₁ sano, ette(i) se_{(not 1)} voi tulla. PRO say:PRS:3 comp:NEG:3 PRO can come:INF ”Han/hon₁ säger att han/hon_{(not 1)} inte kommer att kunna komma.” (återgiven yttrande: ”Han/hon kommer inte att kunna komma”)

Fenomenet logoforicitet har diskuterats ingående inom lingvistiken under de senaste trettio åren, sedan termen introducerades av Claude Hagège i hans banbrytande artikel (Hagège 1974). Översikter ges av Roncador (1988; 2006) och Stirling (1994). De data jag kommer att diskutera i denna artikel stöder uppfattningen att användningen av logoforiska pronomen inte kan förklaras med syntaktiska parametrar, och inte heller enbart i semantiska eller pragmatiska termer. I stället är de nära förbundna med återgiven diskurs. Formella egenskaper som ofta förekommer i konstruktioner med logoforiska pronomen följer av den återgivna diskursens natur, men de utgör inte villkor för användningen av pronomenen. På liknande sätt ligger markering av synvinkel inte till grund för de logoforiska pronomenen i finska och höglettiska, men har utvecklats till en sekundär funktion i vissa av deras varieteter.

Även om de finska och lettiska fakta som presenteras här länge har varit kända av lingvister i respektive land, är de fortfarande i stor utsträckning förbisedda utanför sina hemländer, eftersom större delen av litteraturen är svåråtkomlig för personer som inte är specialister på språken. Finska lingvister har först nyligen börjat beskriva det finska logoforiska pronomenet ur ett mer allmänt perspektiv och publicera sina resultat på engelska (se särskilt Laitinen 2002; 2005). De lettiska data är fortfarande en väl bevarad hemlighet, men det bör de inte längre vara. På grund av bristen på tillgängliga data kommer jag att ge två längre exempel i bilagan. I avsnitt 2 kommenterar jag kortfattat de data som används i denna artikel.

Större delen av diskussionen om logoforiska konstruktioners egenskaper i den lingvistiska litteraturen har grundats på data från språk i Väst- och Centralafrika. Det har till och med hävdats att fenomenet är begränsat till denna kontinent (Culy 1994: 1059; Roncador 2006: 314)¹. Ett av syftena med denna artikel är att ifrågasätta denna uppfattning genom att visa att finska och lettiska dialekter har logoforiska pronomen som är mycket lika dem i afrikanska språk. I avsnitt 3 diskuterar jag deras egenskaper i detalj.

¹ Güldemann (2003) is more cautious, and Kibrik (2001: 1133) explicitly mentions other parts of the world.

56

Logophoric pronouns in Finnish and High Latvian

Talåtergivningar med logoforiska pronomen passar inte in i den traditionella uppdelningen i direkt och indirekt tal (jfr Roncador 1988). Eftersom ett av de viktigaste kännetecknen som skiljer dessa två typer av återgiven diskurs åt är huruvida den återgivna talaren behandlas som första eller tredje person, är det uppenbart att vi med logoforiska pronomen har att göra med en tredje typ. Dessutom erbjuder de ett unikt sätt att undanröja tvetydighet i personreferens när en aktuell talare återger en annan talares ord. Det är viktigt att uppmärksamma att det finns två olika slags möjlig referentiell tvetydighet i återgivet tal:

(i) referens till den återgivna talaren i motsats till en annan person som inte deltar i den aktuella talsituationen;

(ii) referens till den återgivna talaren i motsats till den aktuella talaren.

I språk som engelska uppträder den första typen av tvetydighet i indirekta talåtergivningar (som i översättningarna av (1) och (2)), medan den andra typen uppstår när det inte är klart om återgivningen är direkt eller indirekt, som i meningen She says I know. Det faktum att logoforiska pronomen erbjuder ett effektivt sätt att hantera denna andra typ av tvetydighet har inte uppmärksammats tillräckligt. I avsnitt 4 diskuterar jag denna fråga närmare och utvecklar en typologi över återgivet tal som grundas på kontrasten mellan logoforiska konstruktioner och både direkt och indirekt tal.

Logoforiska pronomen, såsom de förstås i denna artikel, bör skiljas från reflexiva eller andra pronomen som kan ha en logoforisk användning som sekundär funktion. Exempel på de senare, som oftast diskuteras under benämningarna ”icke-satsbundna reflexiv” (NCBR) eller ”långdistansreflexiv” (LDR), återfinns i östasiatiska språk som japanska, kinesiska och koreanska, liksom i Europa, där det mest kända exemplet är isländska (se Sells 1987; Stirling 1994; Huang 2002). En viktig skillnad mellan de två pronomentyperna är att i språk där reflexiver används logoforiskt utesluter inte användningen av ett anaforiskt pronomen i en logoforisk kontext koreferens, och LDR är inte heller entydigt, eftersom det fortfarande kan ha en reflexiv betydelse. Språk med sådana pronomen kallas ibland ”blandade logoforiska språk” (Culy 1994; 1997; Huang 2006: 236). I kontrast är markeringen av koreferens i talåtergivningar (idealiskt sett) entydig och obligatorisk där ett pronomens primära funktion är logoforisk; den är grammatikaliserad. Grammatiskalisering är dock ofta en gradfråga. Logoforicitet kan börja som en sekundär funktion som används tillfälligt, och

57

NICOLE NAU

med tiden bli primära och obligatoriska. Å andra sidan kan ett tidigare ”rent” logoforiskt pronomen få andra sekundära funktioner, vilka i sin tur kan bli centrala. Vi bör därför inte anta att skillnaden mellan ”rena” och ”blandade” logoforiska språk är så tydlig som Culy (1994) föreslog (se även Güldemann 2003 och Bhat 2004: 69–70 i denna fråga). Finska och lettiska varieteter uppvisar exempel på ett brett variationsspektrum, från tydligt grammatikaliserade logoforiska pronomen (som kommer att behandlas i den här artikeln) till tillfälliga logoforiska användningar av ett huvudsakligen anaforiskt pronomen.

2. DATA

2.1. Pronomenet hän i finska

Det finska pronomenet hän, plural he, är ursprungligen ett anaforiskt pronomen i tredje person (se Itkonen 1992 om etymologi och kognater i andra finsk-ugriska språk). Det används som logoforisk markör i alla finska dialekter liksom i icke-dialektala talvarieteter (Hakulinen et al. 2004: 708, 1368, 1408; Laitinen 2005). Det anaforiska pronomenet i tredje person i dessa varieteter är se, plural ne. Graden av grammatikalisering av den logoforiska funktionen hos hän och pronomenets övriga funktionsomfång varierar. I de östliga dialekterna tycks funktionen vara mest grammatikaliserad (tvetydig och obligatorisk i en logoforisk konstruktion), medan användningen i en logoforisk kontext i västliga och särskilt sydvästliga dialekter samt i icke-dialektala vardagliga stilar inte är obligatorisk, och ett pronomen i tredje person utesluter inte koreferens med en återgiven talare. I dessa varieteter har hän också ett bredare funktionsomfång. I standardfinska är hän ett pronomen i tredje person som används för anaforisk referens till människor, medan se är ett demonstrativt pronomen och används för anaforisk referens till icke-mänskliga referenter. I denna artikel kommer jag endast att behandla dialektdata och fokusera på de dialekter där den logoforiska funktionen är mest grammatikaliserad.

Ordboken över finska subdialekter (SMS) ger en god överblick över användningen av detta pronomen och presenterar dess funktioner samt exempel i två separata uppslagsord för singularformen hän (vol. 4, s. 418–423) och pluralformen he (vol. 4, s. 1–5). Vilppula (1989) ger en översikt över användningen

58

Logophoric pronouns in Finnish and High Latvian

av hän utanför återgivet tal. Ett antal finska forskare har undersökt enskilda subdialekter². Ylikahri (1996) beskriver subdialekten i Siikainen i västra Finland, där hän i huvudsak är ett logoforiskt pronomen, men dess användning kan utvidgas. Kuiri (1984) presenterar en monografisk behandling av återgivet tal i två närliggande dialekter i östra Finland, Kainuu och nordkarelska, med ett avsnitt ägnat åt användningen av hän. Utan att använda termen ”logoforisk” är hon troligen den första som uppmärksammar likheterna mellan finska hän, japanska långdistansreflexiven zibun och det logoforiska pronomenet neh i mabila. Ikola (1960) undersöker grammatiska drag i återgivet tal på finska ur både ett synkront och ett diakront perspektiv. Märkligt nog diskuterar han inte uttryckligen hän, men hans bok är en god källa till exempel eftersom den presenterar data från många dialekter.

2.2. Höglettiska šys

Lettiska dialekter delas in i tre grupper: tamiska eller liviska, centrallettiska och höglettiska. I motsats till höglettiska kan tamiska och centrallettiska dialekter, som täcker Lettlands västra och centrala delar, tillsammans klassificeras som låglettiska³. Höglettiska talas i landets östra del, det vill säga i Latgale och vissa angränsande områden. Det kallas också latgaliska. Frågan om latgaliska/höglettiska är en lettisk dialekt eller ett separat språk har diskuterats kontroversiellt, men saknar betydelse för det aktuella syftet.

Ett grammatikaliserat logoforiskt pronomen förekommer i många höglettiska subdialekter. Det är pronomenet šys, som härstammar från ett demonstrativt pronomen med talardeixis (”den här”; om etymologi och kognater, se Euler 1993). Pronomenets demonstrativa funktion har gått förlorad i de flesta subdialekter eller finns kvar endast där pronomenet används som determinativ. Det vanliga anaforiska pronomenet i tredje person är jis. Demonstrativet tys ”den där” används också

² Tyvärr har de opublicerade avhandlingar som jag hittade citerade i litteraturen inte varit tillgängliga för mig

³ Information om lettiska dialekter finns i Balode & Holvoet (2001) och Gāters (1977).

59

Nicole Nau

anaforiskt. Följande exempel illustrerar användningen av jis (tredje person), tys (demonstrativt pronomen) och šys (logoforiskt pronomen):

High Latvian, speaker Anna (AA 70)

(3) tys₁ Broks₁, jā, tys₁ čiš pordzeivuojis beja.

DET Broks ja PRO verkligen lida:PAP:M.SG AUX:PST

Jis₁ teice, ka šys₁ grybiejs nūšautīs

PRO säga:PST:3 COMP LOG vilja:PAP:M.SG skjuta:INF:REFL

’den här Broks₁, jo, han₁ hade verkligen lidit. Han₁ sade att han₁ ville skjuta sig själv’

Vissa höglettiska subdialekter, alla låglettiska dialekter och standardlettiskan har förlorat det anaforiska pronomenet jis och ersatt det med viņš. I standardlettiskan används viņš endast om animata referenter, en anmärkningsvärd parallell till standardfinskan, där användningen av hän respektive se, som nämnts ovan, också grundar sig på animacitet. Standardlettiskan och vissa låglettiska subdialekter använder fortfarande šis (pronomenets låglettiska och standardlettiska form) som demonstrativt pronomen, men oftare används šis som ett andra, funktionellt markerat anaforiskt pronomen (jfr MLLVG–I, 517). Det kan också användas som logoforiskt markör, men denna funktion är inte grammatikaliserad i låglettiska dialekter på samma sätt som i höglettiska, och användningen av det anaforiska viņš i återgivet tal utesluter inte koreferens.

De höglettiska data som presenteras här härrör från två olika källor. Mest värdefull för denna undersökning var inspelningen av en intervju från samlingen av livsberättelser i Latvian Oral History. Berättaren Anna, född 1918, kommer från byn Viļāni i centrala Latgalien. År 1993 intervjuas hon om sitt liv av sitt barnbarn. Vid transkriberingen av utdrag ur denna text försökte jag använda den nya latgaliska standardortografin utan att (alltför mycket) standardisera orden. Denna uppgift hade varit omöjlig för mig utan hjälp av Lidija Leikuma, dialektolog vid Lettlands universitet och modersmålstalare av höglettiska, som jag är djupt tacksam mot. Den andra typen av källa som används är dialekttexter publicerade av lettiska dialektologer. För att göra exemplen mer lättlästa och underlätta redigeringen av denna artikel har jag (återigen med Lidija Leikumas vänliga hjälp) förenklat källornas ofta mycket sofistikerade fonetiska transkriptioner, det vill säga jag har tagit bort tonaccentmarkörerna, minskat variationen bland vokalallofonerna och markerat palatalisering endast där

60

Logophoric pronouns in Finnish and High Latvian

det följer inte av konsonantens position, och noterade halvvokaler som <j> och <v>. Jag har också konsulterat grammatiska beskrivningar av subdialekter, men tyvärr innehåller de vanligen bara mycket korta exempel utan sammanhang, vilket gör det svårt att tolka konstruktionen, eller inga exempel alls. Ändå har dessa källor, liksom personlig kommunikation med Anna Stafecka och Lidija Leikuma, övertygat mig om att den logoforiska användningen av šys är ganska utbredd i höglettiska. I Annas berättelse är det logoforiska šys tydligt grammatikaliserat, och användningen av det anaforiska jis i en talrapport syftar på en annan person än den återgivna talaren:

Höglettiska, talaren Anna

(4) Tagad jis₁ suoka runuot, tys bruolāns₁, lai es nu PRO börja:PST:3 tala:INF DET kusin COMP 1sg precējus gifta_sig:PA: F.SG ar med ju₃ PRO:ACC ‘Nu började han₁ säga, den här kusinen₁, att jag skulle gifta mig med honom₃’ (inte 1) [= farbrodern]’ (AA 55)

Ett längre utdrag ur Annas berättelse, som visar den regelbundna användningen av det logoforiska pronomenet, återges i bilagan.

3. LOGOFORMARKÖRENS OCH DEN LOGOFORISKA KONSTRUKTIONENS FORMELLA EGENSKAPER

I det här avsnittet diskuterar jag de formella egenskaperna hos den logoforiska konstruktionen i finska och höglettiska dialekter. Samma egenskaper har diskuterats för andra logoforiska språk, och jag kommer huvudsakligen att följa Stirlings (1994) typologi.

3.1. Logoformarkörens formella egenskaper

Det logoforiska pronomenet i finska och höglettiska har samma böjningskategorier som demonstrativa pronomen och tredje personens pronomen i respektive språk: i finska böjs det efter numerus och kasus, i höglettiska efter numerus, kasus och genus. När det används som subjekt utlöser det kongruens i tredje person.

61

Nicole Nau

Det verkar inte finnas några begränsningar vad gäller möjliga kasusformer och syntaktiska funktioner. Oftast används det logoforiska pronomenet som subjekt eller objekt, men det förekommer också som genitivattribut eller som komplement till en adposition. Laitinen (2005: 77–78) uppmärksammar att finskans hän delar två morfosyntaktiska egenskaper med första och andra personens (singulara) pronomen. För det första har endast personliga pronomen (men inte se) och det interrogativa kuka ‘vem’ en särskild ackusativändelse. Intressant nog har denna egenskap kommit in i standardspråket från de östliga dialekterna, där den logoforiska användningen av hän, som nämnts ovan, är mer grammatikaliserad än i väst. Den andra egenskapen gäller användningen av possessivsuffixet, som jag inte ska diskutera vidare, eftersom det finns stor dialektal variation på detta område.

En mer slående parallell till första och andra personens pronomen återfinns i båda språken när det gäller tilldelningen av numerus, som inte styrs av kongruens med korrelatet. Detta blir tydligt i fall där ett pluraliskt logoforiskt pronomen används i återgivningen av en enda talare, som i följande exempel:

Finnish, Siikainen [Western Satakunta; Häme group] (Ylikahri 1996: 186)

(5) Kalle₁ sano että he(incl. 1) otti sen aina veneeseen ko he(incl. 1) lähti, kalastelemaan ni kissa sai ruokaa.

Kalle säga:PRS:3 COMP LOG:PL ta:PST:3 PRO:ACC alltid båt:ILL när LOG:PL lämna:PST:3 fiska:INF:ILL så katt få:PST:3 måltid:PAR ‘Kalle₁ sade att de(incl. 1) alltid tog med katten i båten när de(incl. 1) gav sig av för att fiska, så att den fick mat.’ (återgiven yttrande: ”vi tar alltid med katten …”)

Höglettiska, talare Anna (AA 99)

(6) jis₁ teice, ka, vot, ši₁ jau ka karuojusi […]

PRO säga:PST:3 COMP PTC LOG:PL PTC när strida_i_krig:PAP:M.PL ‘Han₁ sade att, ja, när de(incl. 1) var i kriget […]’ (återgivet yttrande: ”när vi var i kriget”)

Detta fenomen är välkänt från Afrikas logoforiska språk och beskrivs vanligtvis på ett sätt som innebär att ett singulariskt korrelat kan ”utlösa” ett pluraliskt logoforiskt pronomen om dess referent ingår i den mängd som pronomenet betecknar, medan ett pluraliskt korrelat aldrig utlöser ett sin-

62

Logophoric pronouns in Finnish and High Latvian

gular logophor (cf. Sells 1987: 449; Roncador 2006: 313). However, the use of the word ‘trigger’ seems somewhat misleading to me. In my eyes, number assignment simply follows from the functioning of logophoric pronouns within reported discourse and reflects their closeness to first person pronouns: a plural logophor refers to the reported speaker and other persons, just as a first person plural pronoun refers to the current speaker and others. In other words, a plural anaphoric pronoun replaces a ‘we’ of the reported utterance. And while it is natural for a single speaker to speak of himself and others as ‘we’, it would be odd for a group of speakers to refer to one of them as ‘I’.

I båda fallen (första person plural och logoforiska pronomen i plural) kan vi semantiskt skilja mellan inklusiv och exklusiv, men denna skillnad behöver inte återspeglas formellt i språket. Faktum är att det i finska och höglettiska inte finns någon sådan skillnad vare sig i personliga eller logoforiska pronomen. Exemplen ovan illustrerade båda ett exklusivt ”vi” (den återgivna talaren och personer som inte deltog i den återgivna talakten), medan följande är ett exempel på ett inklusivt ”vi” (den återgivna talaren och adressaten för det återgivna yttrandet):

High Latvian, Varakļāni (Jokuba uska 1988: 139)

(7) sokeite₍₁₎, nu niu pēc šūs_{(incl. 1)} dzanās pakaļ.

säga:PAP:F.SG PTC nu efter LOG:ACC.M.PL jaga:PST:3 efter

”[hon₁] sade, nu [de] jagade efter dem_{(incl. 1)}” (= ”efter oss, dig och mig”)

På liknande sätt bestäms pronomenets genus i höglettiska utifrån referentens kön. Som ett resultat överensstämmer antecedenten och det logoforiska pronomenet vanligtvis i genus. I fall där antecedenten är en ensam kvinnlig talare men logoforen syftar på henne och minst en manlig person, markeras det logoforiska pronomenet som maskulinum plural (se ex. (7)). Även här finner vi samma slags genusbestämning som hos personliga pronomen, medan det knappast är meningsfullt att tala om att en feminin antecedent ”utlöser” ett maskulint logoforiskt pronomen.

63

Nicole Nau

3.2. Den logoforiska konstruktionen

I litteraturen används olika termer för att beskriva elementen i en konstruktion som innehåller ett logoforiskt pronomen. Jag ska försöka konsolidera denna terminologi utan att öka förvirringen.

En logoforisk konstruktion är ett diskursavsnitt som innehåller en talrapport, vilken i sin tur innehåller ett logoforiskt pronomen. Denna lösa karakteristik gör det möjligt att betrakta inte bara meningar utan även sekvenser av självständiga satser som logoforiska konstruktioner. Det element som inleder talrapporten kommer att kallas rapportinledare (tyska Redeeinleitung); Stirling (1993; 1994) kallar det ”logoforisk utlösare”, men denna term används med en annan betydelse av andra forskare. Substantivfrasen eller det andra element som det logoforiska pronomenet är koreferent med kommer att kallas antecedent (Wiesemann 1986, i anslutning till Hyman & Comrie 1981: ”(logoforisk) utlösare”; Stirling 1993; 1994: ”logocentrisk NP”). Den del av diskursen som innehåller antecedenten och rapportinledaren kommer att kallas introduktionen. I enlighet med Stirling kommer jag att använda termen logoforisk kontext för ”den syntaktiska och/eller diskursmässiga domän där det är möjligt att använda ett logoforiskt pronomen” (Stirling 1994: 2303; liknande definition hos Roncador (2006: 312); Culy (1994; 1997) använder termen ”logoforisk domän”). Med dessa termer blir följande ett allmänt schema för en logoforisk konstruktion:

Observera att ”introduktion” och ”logoforisk kontext” inte är syntaktiska konstruktioner utan diskursavsnitt, och att schemat inte implicerar något om deras struktur eller det formella förhållandet mellan dem. I en kanonisk logoforisk konstruktion finns schemats alla element i en och samma mening, där introduktionen är en matrisbisats och den logoforiska kontexten en underordnad sats. En kanonisk rapportinledare består av ett talaktsverb och en komplementerare (som i engelska says that). En kanonisk antecedent är talaktsverbets subjekt.

64

Logophoric pronouns in Finnish and High Latvian

Många av exemplen från finska och höglettiska dialekter motsvarar den kanoniska konstruktionen. Det finns dock betydande variation, och även om en fullständig inledning med antecedent, talaktverb och komplementerare är vanlig, är ingen av dessa obligatorisk. Jag ska nu granska dessa element närmare, ett i taget.

3.2.1. Rapportsinledare

Mycket ofta inleds en talrapport med ett talaktverb. Olika verb kan förekomma här, men i båda språken används ett verb, det mest allmänna verbet med betydelsen ’säga’, mycket oftare än andra. Dessutom finns det i både finska och höglettiska dialekter en tendens att generalisera presensformen av detta verb och använda den som en invariabel form: finska sano, höglettiska soka, bokstavligen ’säger’, används också i förfluten tid (ex. (8), (9), (11)) och för att inleda återgivna frågor, där ett verb med betydelsen ’fråga’ semantiskt vore mer lämpligt (ex. (8)):

Finnish, Puolanka [Kainu; Savo group] (Kuiri 1984: 118)

(8) se₁ (pappi) tuli iltasella ja sano että PRO (prästen) kom:PST:3 kväll:ADE och säga:PRS:3 COMP etkö sinä hänen₁ kansal lähe, metälle. NEG:2SG:Q 2SG LOG:GEN med gå skog:ALL ’Han₁ (prästen) kom på kvällen och frågade om han/hon inte skulle gå med honom₁ in i skogen.’ (bokstavligen ’säger att går du inte med LOG in i skogen’)

I höglettiska har en fast formel som används som rapportsinledare utvecklats ur det mest allmänna talaktverbet: soks, ka soka, bokstavligen ’sägande att han/hon säger’, där soka betyder ’säger’ och soks är presens particip aktivum av samma verb (se ex. (A2) i appendix).

De vanligaste komplementerarna, jämförbara med engelskans that, är finska että och jotta samt höglettiska ka och lai. De finska komplementerarna förkortas ibland och kan smälta samman med ett föregående eller efterföljande led. I ingetdera språket är en komplementerare obligatorisk; det logoforiska sammanhanget kan följa på en inledning som en strukturellt självständig sats:

65

Nicole Nau

Finnish, Suomussalmi [Kainu; Savo group] (Kuiri 1984: 118)

(9) se isä₁ sano, kun minä kyselin siltä₁, niin se₁ sano

DET far säga:PRS:3 när 1SG fråga:PST:1 PRO:ABL så PRO säga:PRS:3

ei häll₁ oom mittääh hätteeä

NEG:3SG LOG:ADE vara någon:PAR problem:PAR

’Far₁ sade, när jag frågade honom₁, sade han₁ att han₁ inte hade några problem.’

I de finska källorna finns också exempel där en rapport inleds med en komplementerare utan verb (jfr Laitinen 2005: 85).

I höglettiska är ytterligare ett element med rapportsinledande funktion diskurspartikeln vot, ett lån från ryskan, som kan förekomma tillsammans med en komplementerare eller ensam (se exempel (6) ovan och (21) nedan).

Även om de flesta talrapporter har någon sorts inledning kan de också helt sakna en sådan. Det verkar oftast vara fallet i folksagor, som i följande exempel:

Finnish, Nurmijärvi [Souther Häme; Häme group] (Ikola 1960: 170, citing Kettunen 1930)

(10) Se₁ otti tulukseks ja iski valkiaa. Koira tuli taas. Hānell₁ on tullutuh halu nähäräp prinsessaa.

PRO ta:PST:3 fnöske och slå:PST:3 eld:PAR hund komma:PST:3 igen LOG:ALL AUX:PRS:3 komma:PAP:SG lust se:INF prinsessa:PAR

’Han₁ tog elddonet och slog eld. Hunden dök upp igen. Han₁ [sa att han] hade fått lust att se prinsessan.’

I det här exemplet är det främst själva det logoforiska pronomenet som markerar satsen som en återgiven yttranderapport. Den logoforiska kontexten är en formellt självständig sats.

3.2.2. Antecedent

Det logoforiska pronomenets antecedent är semantiskt sett källan till det återgivna talet. Formellt är det ofta subjektet i ett talaktverb, men det behöver inte uttryckas med en nominalfras eller ett pronomen i samma sats som

66

Logophoric pronouns in Finnish and High Latvian

verbet. Den enda generalisering som kan göras är att antecedenterna i båda språken alltid står i tredje person. Det vill säga, det finns inga logoforiska konstruktioner när den återgivna talaren är ett pronomen i första eller andra person, en möjlighet som förekommer i vissa (men inte många) logoforiska språk i Afrika.

I höglettiska förekommer finita verb ofta utan formella subjekt. I finska är denna möjlighet mer begränsad. I följande exempel från höglettiska nämns antecedenten i en tidigare mening, som dessutom tillhör en annan tur, och den uttrycks inte explicit på nytt före satsen som innehåller det logoforiska pronomenet. Denna sats är formellt och intonationsmässigt självständig:

Höglettiska, talare Anna (AA 20)

(11) A tu ar redzēji kodus mežabruoļus₁? [intervjuare]

och 2SG också se:PST:2SG några:ACC.PL partisan:ACC.PL

Nu såg jag, såg jag, det var nästan redan plöjt

PTC se:PST:1SG se:PST:1SG nästan komma_in:PAP:M.PL aux:PST:3

nakts laikā ustobā,

natt:GEN tid:LOC hus:LOC

sa att släppa in, annars, säger han, kommer det att bli dåligt.

säga:PST:3 släppa_in:INF annars säga:PRS:3 dåligt vara:FUT:3

Hon₁ visste att ni är fattiga.

LOG:PL veta:PAP:M.PL COMP 2PL vara:PAI fattig:M.PL

Intervjuare: ’Och såg ni också partizans₁?’ Anna: ’Jo, det gjorde jag, [de] hade nästan kommit in i [vårt] hus under natten, [de] sade [att vi skulle] släppa in [dem], annars, sade [de], skulle det gå illa. De₁ [sade att de] visste att vi (ordagrant ’ni’) var fattiga.’

Exempel som (10) och (11) visar att det inte finns något formellt samband mellan antecedent och logoforiskt pronomen, bara ett semantiskt. I de dialekttexter som återger spontant tal kan det till och med vara mycket svårt för en utomstående att avgöra vilken av de flera personer som nämnts före den logoforiska kontexten som är antecedent till ett logoforiskt pronomen (ett exempel på en sådan invecklad text ges i appendix (A2)). Ändå syftar det logoforiska pronomenet, där det är grammatikaliserat, otvetydigt på den person vars ord återges – vilka svårigheter vi än kan ha med att avgöra vem denna person är.

67

Nicole Nau

3.2.3. Logoforisk kontext

Som flera av exemplen ovan redan har visat kan den logoforiska kontexten, eller mer specifikt en sats som innehåller ett logoforiskt pronomen, vara mer eller mindre inbäddad och mer eller mindre självständig. Det räcker att konstatera att beroende inte är ett obligatoriskt kännetecken för en logoforisk kontext. Det finns sannolikt en statistisk tendens för pronomenet att förekomma i inbäddade och underordnade satser, åtminstone i finska, men betydligt mer textanalys skulle behövas för att bevisa (eller motbevisa) denna tes.

Förutom komplementerare, som, vilket har visats, inte är obligatoriska, kan användningen av modus- och tempusformer markera beroende. Varken finska eller lettiska har ett konjunktiv som används för att markera beroende. I finska används konditionalis ibland i indirekta referat, men indikativ är mycket vanligare (jfr Ikola 1960: 187–199). När det gäller tempus är det vanligast i finska dialekter att bevara den ursprungliga yttrandets temporala deixis. Relativt tempus är ovanligt (Ikola 1960: 167–173).

Alla lettiska dialekter, liksom standardlettiska, använder särskilda verbformer för att markera återgiven kunskap eller hörsägen. Dessa former har utvecklats ur particip och kommer här att kallas ’referativt modus’, i analogi med den lettiska termen ’atstāstījuma izteiksme’⁴. I höglettiska finns sex tempusformer av referativ: en enkel och en sammansatt form för vart och ett av presens, futurum och preteritum (jfr Cibuls & Leikuma 2003). Referativets tempusformer används både med relativ och absolut betydelse, det vill säga att referativets preteritum kan hänvisa till det förflutna ur antingen den återgivna talarens eller den aktuella talarens perspektiv; detsamma gäller presens och futurum. Jämför följande exempel (förkortade):

Höglettiskt referativ, preteritum, relativt (talare Anna)

(12) teice, ka šys grybiejs nūšautīs

say:PST:3 COMP LOG want:PAP:M.SG shoot:INF:REFL

’sade att han ville skjuta sig själv’ < ’Jag vill skjuta mig själv’

⁴ In previous publications, I used the term “evidential” for these forms (Nau 1998); other traditional terms are modus relativus / relative mood and modus obliquus / oblique mood. Whether evidentiality should be regarded as belonging to mood is of no importance here. In this article, I gloss reportative verb forms with the labels for the respective participles.

68

Logophoric pronouns in Finnish and High Latvian

Höglettisk reportativ, presens, absolut (talaren Anna)

(13) pateics, ka nikuo šys nazyns

säga:PAP:M.SG COMP ingenting:ACC LOG NEG:veta:PA:M.SG

”sade att han inte visste någonting” < ”Jag vet inte någonting”

High Latvian reportative, future tense, absolute (from Viļāni, Stafecka 1988: 150)

(14) šys teu idūškys viṅu ģimini atmeit

LOG 2SG ge:FAP:M.SG en:ACC familj:ACC i utbyte

‘han skulle ge honom en familj i utbyte’ < ”Jag kommer att ge dig en familj”

Reportativmodus används mycket regelbundet i logoforiska kontexter i mitt material, men också i andra satser. Det är inte en underordningsmarkör utan förekommer såväl i underordnade som i självständiga satser.

3.2.4. Predikat

I flera afrikanska språk med logoforiska pronomen används dessa inte bara i egentliga talrapporter, utan också vid rapportering av tankar, känslor, upplevelser eller kunskap. Det har noterats att språk och dialekter varierar med avseende på denna parameter, och variationen kan beskrivas som en hierarki av predikat som tillåter (eller kräver) användningen av logoforiska pronomen. Stirling (1993: 259; 1994: 2304) föreslår följande hierarki⁵:

kommunikation > tanke > psykologiskt tillstånd > perception

Culy (2002: 202) proposes a slightly different hierarchy:

tal > tanke > icke-faktiv perception > kunskap > direkt perception

Även i finska dialekter förekommer variation längs denna skala, även om mina data inte gör det möjligt att dra någon slutsats om hur långt åt höger i hierarkin användningen sträcker sig, eller hur många och vilka dialekter som använder logoforiska pronomen utanför egentlig talrapportering. Det finns några tydliga exempel

⁵ Hierarkin lyder: Om logoforiska pronomen används med en typ av predikat, används de också med predikat som står till vänster om det på skalan.

69

NICOLE NAU

för kanoniska logoforiska konstruktioner med ett verb som betyder ’tänka’ eller ’komma ihåg’:

Jääski-Kirvu [sydkarelska; sydöstlig grupp]

(Ikola 1960: 169, after Sirelius 1894)

(15) Pekka₁ muist sitt, jott onha hänell₁

Pekka minnas:PST:3 sedan COMP vara:PRS:3:PTC LOG:ADE

toinenkii vel’.

andre:PTC bror

’Då kom Pekka₁ ihåg att han₁ hade ännu en andra bror.’

Laitinen (2005: 88–90) claims that Finnish hän is used with predicates denoting various kinds of mental states as well as perception and even cause. Unfortunately, she does not specify the varieties which allow these uses, and her article deals not only with dialects. Her example (22) (Laitinen 2005: 88), with a verb ‘to hear’, seems to be from Standard Finnish. Judging from the examples in SMS, in Finnish dialects only predicates of communication and thought are widespread in logophoric constructions, while predicates further to the right-hand side of the hierarchy are found only in subdialects where the logophoric pronoun is also used in various non-logophoric functions.

På höglettiska är begränsningen till egentlig talrapportering ännu mer uttalad. I mina källor finns det inget exempel där ett predikat som betecknar något annat än en talhandling introducerar en logoforisk kontext. Avsaknaden av exempel är naturligtvis inget bevis för att sådana konstruktioner är omöjliga. I den enda mening som återger en tanke i en kanonisk konstruktion använder talaren Anna dock det anaforiska pronomenet, inte det logoforiska:

Höglettiska, talare Anna (AA 131)

(16) Ā, jis₁ grybē, jis₁ dūmuo, ka jam₁ īnuokums byus

PTC PRO vilja:PST:3 PRO tänka:PST:3 COMP PRO:DAT inkomst vara:FUT:3

lyls, att det finns människor där, lär jag mig.₁

stor:M.SG COMP hit komma:FUT:3 människor PRO:DAT betala:FUT:3

’A, han₁ ville, han₁ tänkte att han₁ skulle få en stor inkomst, att människor skulle komma och betala honom₁.’

Observera att verbet i denna mening står i indikativ, inte i reportativ. Detta exempel antyder att användningen av logoforiska pronomen i höglettiska

70

Logophoric pronouns in Finnish and High Latvian

är begränsad till egentliga talrapporter, med andra ord att tankar och mentala tillstånd inte behandlas som kommunikation. I konstruktioner utan ett inledande verb är det dock inte alltid uppenbart att det som återges är talade ord snarare än tankar. Betrakta följande exempel från en saga, där hjälten sitter ensam i förtvivlan eftersom han har fått i uppgift att plocka ut vallmofrön ur askan:

High Latvian, Varakļāni (Jokubauska 1988: 138)

(17) sieš̌ i raudois, kū šys var izlaseit. sitta:PA:M.SG och gråta:PA:M.SG vad:ACC LOG kunna:PRS:3 plocka_ut:INF ’[Han₁] satt och grät, [tänkande/sägande?] hur skulle han₁ kunna plocka ut dem.’

Jag antar att i höglettiska förekommer en semantisk utvidgning av den logoforiska konstruktionen till att omfatta återgivna tankar eller känslor endast utanför den kanoniska logoforiska konstruktionen eller i varieteter där den logoforiska funktionen är mindre grammatikaliserad. Ytterligare forskning behövs här.

Sammanfattningsvis kan följande sägas om resultaten i detta avsnitt: För det första finns det flera formella drag som kännetecknar den typiska logoforiska konstruktionen. Det är dock inte möjligt att definiera användningen av logoforiska pronomen i finska och höglettiska i formella termer. Viktigast i detta avseende är tilldelningen av numerus och genus, där logoforiska pronomen beter sig som förstapersonspronomen, deras användning i självständiga satser och deras tämligen lösa relation till ett korrelat. För det andra härrör logoforiska konstruktioners formella och semantiska egenskaper från det faktum att de återger diskurs: den regelbundna förekomsten av ett inledande rapporteringselement (ett talaktverb med en tendens att fossiliseras i en form, en komplementerare och/eller en partikel), begränsningen till kommunikationspredikat (i höglettiska) eller till kommunikations- och tankepredikat (i finska). För det tredje är de formella egenskaperna hos de logoforiska pronomenen i finska och höglettiska inte särdrag hos just dessa två språk, utan har paralleller i Afrikas logoforiska språk, som de varken är genetiskt eller geografiskt besläktade med. Det är därför rimligt att dra slutsatsen att detta verkligen är kännetecken för logoforiska konstruktioner. En mer detaljerad jämförelse mellan enskilda språk kan visa på ytterligare paralleller såväl som skillnader, men detta ligger utanför ramen för den här artikeln. I stället ska jag nu övergå till logoforiska konstruktioners plats inom en typologi över återgivet tal.

71

NICOLE NAU

4. TYPER AV ÅTERGIVEN DISKURS OCH PERSONTILLDELNING

Den traditionella binära indelningen av exempel på återgiven diskurs i direkt och indirekt tal bygger på data från skrivna standardvarieteter av europeiska språk, där flera grammatiska och lexikala drag tenderar att samlas vid två poler⁶. Det har sedan länge påpekats att dessa drag i talade varieteter, framför allt i vardagligt tal och dialekter, kan kombineras på mycket olika sätt, vilket gör det svårt eller till och med omöjligt att skilja mellan direkt och indirekt tal (om finska dialekter, se Ikola 1960: 235–237). Som framgår av diskussionen i avsnitt 3 kan logoforiska konstruktioner i finska och höglettiska dialekter likna endera av de två idealtyperna mer. I den kanoniska logoforiska konstruktionen liknar de sannolikt indirekt tal mer, medan en talrapport med logoforiska pronomen i konstruktioner med (mer) självständiga satser, absolut tempus, indikativ och diskurspartiklar ligger närmare direkt tal. I dessa fall är det endast pronomenet som skiljer en logoforisk kontext från direkt tal. Betrakta följande exempel, där användningen av citationstecken visar hur den lingvist som transkriberade texten tolkade yttrandet:

Urjala [Northern Häme; Häme group] (Ikola 1960: 236, citing Kannisto 1902)

(18) Sano “kyllä te männäs saatte”, kyllä häl lapsen kattoo.

say:PRS:3 PTC 2PL go:INF may:2PL PTC LOG child:ACC look:PRS:3

‘[hon₁] sa: ”ni kan gå”, hon₁ skulle se efter barnet.’

Lägg märke till den exakta parallellen mellan de två samordnade satserna: båda innehåller en diskurspartikel och ingen av dem är formellt underordnad. Jag antar att det endast var användningen av pronomen, och inte någon betydande skillnad i intonation, som ledde till att citationstecken användes för den första satsen till skillnad från den andra.

⁶ Det finns en omfattande litteratur om återgiven diskurs; för en heltäckande bibliografi, se Güldemann 2002. För drag som förknippas med skillnaden mellan direkt och indirekt tal, se bidragen i Coulmas (red.) 1986 och Günthner 2000.

⁷ Översättning i analogi med Ikolas tyska översättning: ’Sagte “ihr könnt schon gehen”, sie werde schon aufs Kind aufpassen’. Denna översättning bekräftar tolkningen av den logoforiska kontexten som indirekt tal. Den illustrerar också problemet med att översätta spontant talspråk – den tyska översättningen återspeglar en ganska formell stilnivå.

72

Logophoric pronouns in Finnish and High Latvian

I en text på en hög lettisk dialekt fann jag följande (nästan) minimala par av återgivna yttranden, som skiljer sig åt genom att den ursprungliga talaren omtalas med ett logoforiskt pronomen respektive ett förstapersonspronomen. I transkriptionen behandlas båda grafiskt som direkt tal:

High Latvian, Varakļāni (Jokuba uska 1988: 138 and 139)

(19) nu i sokute:

PTC och säga:PA:F.SG

– varför lämnade du de där människorna kvar för att arbeta i natt?

vad:ACC LOG:F.GEN far 2SG:DAT beordra:PST:3 i kväll arbeta:INF

’Och [hon₁] sade: Vad fick LOG₁ far dig att göra i kväll?’

(20) – nu, kū teu aizlyka munc tāus strūduot?

PTC vad:ACC 2SG:DAT beordra:PST:3 min:M.SG far arbeta:INF

’Vad fick min far dig att göra nu?’

Hur den ursprungliga talaren återges i en talrapport kan vara avgörande för att skilja mellan olika typer av återgivet tal och för förståelsen av logoforiska pronomens natur. Denna aspekt har förbisetts av forskare som har fokuserat på motsättningen mellan logoforiska pronomen och tredjepersonspronomen. I sådana redogörelser betonas att logoforiska pronomen, som markörer för koreferens, löser den tvetydighet i tredjepersonsreferens som uppstår i indirekta talrapporter, där den återgivna talaren behandlas som en tredje person. Som dock noterades i inledningen finns det en annan typ av potentiell tvetydighet som logoforiska pronomen löser, nämligen tvetydighet mellan den återgivna och den faktiska talaren, som båda omtalas med ett förstapersonspronomen i direkt tal. Detta påpekades uttryckligen av Stirling (1993: 257) och, mer nyligen och med särskild betoning, av Bhat (2004: 58–74), vars okonventionella redogörelse för logoforicitet jag fann mycket inspirerande. Enligt Bhat är logoforiska pronomens primära funktion att skilja mellan deltagarna i den återgivna talakten och deltagarna i den aktuella talakten (endoforiska respektive exoforiska talaktsdeltagare i hans terminologi).

Beroende på hur hänvisningen till den återgivna talaren (S_r) görs i en talrapport kan vi alltså urskilja tre grundläggande typer:

(i) S_r omtalas med ett förstapersonspronomen (direkt tal),

73

Nicole Nau

(ii) S_r som åsyftas med ett pronomen i tredje person (anaforiskt) (indirekt tal),

(iii) S_r som åsyftas med ett logoforiskt pronomen, skilt från (i) och (ii) (logoforisk kontext).

Såvitt jag vet förekommer endast den första typen i alla språk. Den andra och tredje typen är därför alternativ som står i kontrast till direkt tal. I varieteter där det logoforiska pronomenet är obligatoriskt i en logoforisk kontext är indirekt tal, såsom det definieras här, uteslutet. Detta kan utgöra ett argument för Bhat’s ovan citerade påstående, eftersom både (ii) och (iii) tillåter en åtskillnad mellan endoforisk och exoforisk talare. Om det finns ett grammatikaliserat logoforiskt pronomen behövs inget indirekt tal. Å andra sidan behövs inga logoforiska pronomen där det finns en tydlig åtskillnad mellan direkt och indirekt tal, såsom i europeiska skriftspråksstandarder. I stället kan språk utveckla sätt att lösa den tvetydighet som uppstår mellan flera tredje personer i indirekt tal. Det finns också varieteter där alla tre typerna är belagda, det vill säga att en återgiven talare, utöver i direkt tal, kan åsyftas antingen med ett logoforiskt pronomen (som i detta fall inte är fullt grammatikaliserat) eller med ett pronomen i tredje person.

Nästa steg mot en typologi över återgivet tal utifrån dessa linjer är att undersöka vilka möjligheter som finns att hänvisa till den återgivna yttrandets adressat (A_r). Bilden blir här mer komplicerad, även om tydliga preferenser finns. I logoforiska konstruktioner i finska och höglettiska åsyftas adressaten för den återgivna talakten oftast med ett pronomen i andra person, precis som i direkt tal. Samma fenomen har rapporterats för logoforiska konstruktioner i afrikanska språk (Roncador 1988: 290). Mest anmärkningsvärt är enligt min mening att deiktiken i det ursprungliga meddelandet ofta åsidosätter deiktiken i det aktuella meddelandet i en logoforisk kontext, liksom i typiskt direkt tal: en återgiven andra person förblir andra person även när den syftar på den aktuella talaren eller inbegriper henne⁸. I följande exempel från höglettiska återger talaren ett yttrande som riktades till henne själv:

⁸ Det är dock också möjligt att använda ett pronomen i första person i fall där den återgivna adressaten är (eller inbegriper) samma person som den aktuella talaren.

74

Logophoric pronouns in Finnish and High Latvian

Höglettiska, talare Anna (AA 35)

(21) […] reitā atit tāvs i muote, i jau tur

morgon:LOC komma:PRS.3 far och mor och PTC där

taida lauku

sådan:F.SG land

vecine it leidza jai, nu i atnas

kvinnor gå.PRS.3 med pro:DAT.F PTC och bära.PRS:3

mozu bārnu

liten:ACC barn:ACC

i līk _man₂, ka lai

och låta:PRS:3 1SG:DAT COMP COMP

– vot ši atmazuši bruoleiti _tev₂.

PTC LOG:PL bring:PAP:PL brother:DIM:ACC 2SG:DAT

’på morgonen kommer far och mor, och en sådan gammal bykvinna går med henne, [hon/de] bär/bär ett litet barn och låter/låter mig₂ – [avbryter] – där, LOG har hämtat en lillebror åt dig₂.’

I en engelsk översättning av den här sista satsen måste vi välja mellan modellerna för direkt och indirekt tal: ’vi har hämtat en lillebror åt dig’ eller ’de hade hämtat en lillebror åt mig’. Följande exempel från finska visar samma princip:

Finnish, Ristijärvi [Kainu; Savo group] (Kuiri 1984: 119)

(22) (_mies₁) sano jotta _hän₁ ei lähe jotta

man say:PRS:3 COMP LOG NEG:3 leave COMP

sinä ossoat ite

2SG be_able:PRS:2SG self

’(mannen₁) sa att han₁ inte skulle gå, att jag₂ kunde göra det själv’ eller: ’(mannen₁) sa: ”Jag₁ går inte, du₂ får göra det själv”.’

Det finns ytterligare två sätt att markera den återgivna adressaten i ett logoforiskt sammanhang. För det första kan den, liksom i indirekt tal, markeras med en tredje

⁹ Det är inte klart vem som är den återgivna talaren i den här texten och subjektet till verben ’bära’ och ’låta’: modern, bykvinnan eller gruppen av de tre vuxna.

75

NICOLE NAU

personligt pronomen. I följande exempel väljs detta alternativ i den första satsen, medan ett andra personligt pronomen används i den andra satsen. Detta exempel visar alltså ett byte mellan två modeller för personreferens (sådana byten är långt ifrån ovanliga).

High Latvian, Varakļāni (Jokuba uska 1988: 138)

(23) lai COMP jis₂ PRO izlosa pick_out:PRS:3 par nakti, for night:ACC a and ka if nē, not teu₂ 2SG:DAT reitā morning:LOC golva head byus be:FUT:3 nūst. ner ‘[de₁ sade] att han₂ skulle plocka ut [vallmofröna] under natten, och om inte, skulle han₂ på morgonen (bokstavligen ’du kommer att’) förlora [sitt] huvud’

I mitt källmaterial omtalas den återgivna adressaten i ett logoforiskt sammanhang med ett pronomen i tredje person endast i fall där den återgivna adressaten inte omtalas med ett logoforiskt pronomen, det vill säga antingen utelämnas hänvisningen till talaren (som i exempel (23)), eller är den återgivna talaren identisk med den faktiska talaren och omtalas därför med ett pronomen i första person.

För det andra är det i vissa subdialekter och icke-dialektala varieteter av finska och lettiska möjligt att använda det logoforiska pronomenet (hän, šys) även för att hänvisa till den återgivna talaktens adressat. Jag kommer att kalla detta alternativ för ”den logoforiska adressatkonstruktionen”. Betrakta följande exempel:

Finnish, Lavansaari [Southern Karelian; Southeastern group] (SMS sub hän)

(24) Mie 1SG mänen go:PRS:1SG sanomaa say:INF:ILL Annil Anni:ALL jos if hänel LOG:ADE olliis be:CND aikaa time:PAR tulla come:INF meil 1PL:ALL kohvil. coffee:ALL ‘Jag₁ ska fråga Anni₂ om hon₂ skulle ha tid att komma till oss på kaffe.’

Finnish, Vihti [Western Uusimaa; Southwestern group] (SMS sub hän)

(25) se₁ PRO kysyi ask:PST:3 isält₂ father:ABL sit then osaak know:Q här₂ LOG₂ ruattii. svenska ‘Sedan frågade han₁ far₂ om han₂ kunde svenska.’

76

Logophoric pronouns in Finnish and High Latvian

Det kan verka märkligt att samma markör kan användas med två olika betydelser och markera antingen källan till eller mottagaren av en talakt. Det finns dock flera faktorer som förhindrar tvetydighet. För det första är den återgivna talaren i exempel (24) en första person, och den återgivna adressaten är den enda möjliga korrelaten för det logoforiska pronomenet. För det andra finner man oftast logoforisk markering av en adressat när den återgivna talakten är en fråga eller en befallning, det vill säga i en kontext där adressaten är viktigare för talakten än vid påståenden. Det är inte heller vanligt att en talare ställer frågor om sig själv till någon annan – exempelvis vet talaren säkert i (25) om han själv talar svenska! För det tredje tycks detta alternativ, liksom markeringen av den återgivna adressaten med ett tredje personens pronomen, vara tillgängligt endast om det inte finns någon hänvisning till den återgivna talaren i samma sats, eller om den ursprungliga talaren är identisk med den nuvarande talaren och hänvisas till med ett första personens pronomen. Det innebär att det används i kontexter där det enda som behöver skiljas åt är endoforisk och exoforisk adressat, medan det inte finns något tvetydighetsproblem för återgiven respektive faktisk talare. Även detta kan betraktas som ett argument för uppfattningen att logoforiska pronomens primära funktion är att lösa denna typ av tvetydighet.

Jag är inte säker på hur utbredd konstruktionen med logoforisk adressat är i de två språk som undersöks, men den är definitivt mycket ovanligare än användningen av hän och šys för en återgiven talare, och förutsätter denna användning. Kuiri (1984: 122-123) uppger att konstruktionen inte förekommer i de dialekter hon undersökte (Kainuu och nordkarelska, båda i östra Finland). I höglettiska fann jag den endast i varieteter där användningen av šys för att markera den återgivna talaren inte är fullt grammatikaliserad.

De tre alternativen för att markera en återgiven adressat (A_r) (andra person, tredje person eller logoforisk markering) är således beroende av hur den återgivna talaren (S_r) markeras och av dess relation till den faktiska talaren (S_a). Med detta i åtanke kan de finska och höglettiska uppgifterna sammanfattas på följande sätt:

(i) A_r hänvisas till med ett andra personens pronomen,

om S_r markeras som första person (direkt tal),

eller om S_r markeras med ett logoforiskt pronomen (logoforisk konstruktion),

eller om S_r inte uttrycks;

(ii) A_r hänvisas till med ett tredje personens pronomen,

om S_r markeras som tredje person (indirekt tal),

77

NICOLE NAU

eller S_r markeras som första person och S_r = S_a, eller uttrycks inte S_r;

(iii) A_r syftas på med ett logoforiskt pronomen (konstruktion med logoforiskt addressee) om S_r markeras som första person och S_r = S_a, eller uttrycks inte S_r.

Som man kan se är det första alternativet minst begränsat, och det är också med bred marginal det vanligaste i dialekterna med ett logoforiskt pronomen. Det är också belagt i flera logoforiska språk i Afrika.

Jag ska bara kort kommentera ytterligare typer av personmarkering i återgiven diskurs där logoforiska pronomen ingår. För det första är vissa språk mindre restriktiva när det gäller kombinationen av logoforer med tredjepersonspronomen: i babungo kan den återgivna adressaten markeras för tredje person när den återgivna talaren syftas på med ett logoforiskt pronomen (Heath 2004: 1006); i pero är logoforisk referens till den återgivna adressaten förenlig med tredjepersonsreferens för den återgivna talaren (Bhat 2004: 65). För det andra finns det belägg för att några få språk har två typer av logoforiska pronomen, som skiljer mellan återgiven talare (LOG-S) och återgiven adressat (LOG-A). Mupun är ett exempel (Culy 1997: 855).

Med dessa data i åtanke kan vi härleda följande typologi över återgiven diskurs utifrån markeringen av återgiven talare och återgiven adressat. Eftersom det finns tre alternativ för varje återgiven deltagare är nio typer logiskt möjliga. Av dessa är tre väl belagda, tre marginella och tre sannolikt omöjliga.

78

Logophoric pronouns in Finnish and High Latvian

Tabell 1. Markering av återgiven talare (S_r) och återgiven adressat (A_r) (i fall där båda skiljer sig från den faktiska talaren och den faktiska adressaten)

Föredragna typer (belagda i flera obesläktade språk)

Typ

Markering

Schematisk exempel

(1)

S_r = 1:a person, A_r = 2:a person Direkt tal

Han₁ sade till henne₂: Jag₁ älskar dig₂.

(2)

S_r = 3:e person, A_r = 3:e person Indirekt tal

Han₁ sade till henne₂ att han₁ älskar henne₂.

(3)

S_r = LOG, A_r = 2:a person Logoforisk konstruktion

Han₁ sade till henne₂ (att) LOG₁ älskar dig₂.

Marginala typer: Variationer av den logoforiska konstruktionen

(4)

S _r = LOG-S, A _r = LOG-A (Mupun)

Han ₁ sade till henne ₂ (att) LOG-S ₁ älskar LOG-A ₂.

(5)

S _r = LOG, A _r = 3:e person (Babungo)

Han ₁ sade till henne ₂ (att) LOG ₁ älskar henne ₂.

(6)

S _r = 3:e person, A _r = LOG (Pero)

Han ₁ sade till henne ₂ (att) han ₁ älskar LOG ₂.

Osannolika typer, kanske omöjliga

(7)

S _r = 1:a person, A _r = LOG

Han ₁ sade till henne ₂ (att) jag ₁ älskar LOG ₂.

(8)

S _r = 1:a person, A _r = 3:e person

Han ₁ sade till henne ₂ (att) jag ₁ älskar henne ₂

(9)

S _r = 3:e person, A _r = 2:a person

Han ₁ sade till henne ₂ (att) han ₁ älskar dig ₂

En funktionell förklaring till fördelningen av dessa typer är lätt att finna. Givet att den första typen, direkt tal, är grundläggande, kan alla andra typer betraktas som sätt att hantera det referensproblem som den ger upphov till, nämligen skillnaden mellan rapporterade (endoforiska) och faktiska (exoforiska) talaktsdeltagare. I detta avseende är typerna (2) och (3) både framgångsrika och enkla, medan (4) kan betraktas som redundant. Typerna (7), (8) och (9) löser inte tvetydigheten utan ökar den snarare.

79

Nicole Nau

5. SLUTSATSER OCH FRAMTIDSUTSIKTER

I denna artikel var mitt syfte att berika analysen av logoforiska pronomen på två sätt. För det första genom att introducera nya data från två europeiska språk, medan tidigare diskussioner nästan uteslutande hade behandlat språk från Afrika. För det andra genom att följa upp den idé som Bhat (2004) uttryckte, att logoforiska pronomens främsta funktion är att skilja mellan rapporterade och faktiska deltagare i talakten, medan tidigare ansatser hade fokuserat på skillnaden mellan den återgivna talaren och andra personer som inte deltar i den aktuella talakten. Det har visats att de logoforiska konstruktionerna i finska och höglettiska dialekter i grunden är desamma som i afrikanska språk, och att deras egenskaper följer av att de återger rapporterat diskursinnehåll. Logoforiska konstruktioner utgör en tredje typ av återgivet diskursinnehåll, till skillnad från direkt tal genom att de signalerar att den återgivna och den faktiska talaren inte är samma person.

Logoforiska pronomen är ett mycket effektivt sätt att lösa tvetydighet kring personreferens i återgivet diskursinnehåll. Man kan då fråga sig varför de inte är mer utbredda bland världens språk. Ett möjligt svar är att det finns många andra sätt att signalera att ett textavsnitt återger en annan persons ord, så att fokuseringen på pronomen bara är en ganska särpräglad variant av markering av återgivet tal. Å andra sidan kan förekomsten av logoforiska pronomen ha underskattats hittills – det faktum att de fortfarande kunde ”upptäckas” i varianter av jämförelsevis välbeskrivna europeiska språk bör väcka misstankar.

I denna artikel har jag inte kommenterat parallellen mellan finska och höglettiska, två språk som inte är genetiskt besläktade men tillhör samma område. Direkt lån kan uteslutas, eftersom finska och höglettiska aldrig har haft direktkontakt, och de varieteter som förbinder dem – estniska och låglettiska – saknar logoforiska pronomen. En närmare undersökning av den areala kontexten skulle ändå vara värdefull för framtida studier, som förhoppningsvis kan ge nya insikter i den diakroniska utvecklingen till och från logoforiska pronomen.

80

Logophoric pronouns in Finnish and High Latvian

TACK

Jag är tacksam mot Bernhard Wälchli och Geoffrey Haig för kommentarer till tidigare versioner av denna artikel, och mot Anna Stafecka, Lidija Leikuma, Paula Jääsalmi-Krüger och Pirkko Luomo för hjälp med data.

FÖRKORTNINGAR

1, 2, 3 första, andra, tredje person

ABL ablativ

ACC ackusativ

ADE adessiv

ALL allativ

AUX hjälpverb

CND konditionalis

COMP komplementerare

DAT dativ

DET determinativ

F femininum

FAP futurum aktivt particip

FUT futurum

GEN genitiv

ILL illativ

INF infinitiv

LOC lokativ

LOG logoforiskt pronomen

M maskulinum

NEG negation (i finska verb)

PA presens aktivt particip

PAI oböjligt presens aktivt particip

PAP preteritum aktivt particip

PAR partitiv

PL plural

PRS presens

PST preteritum

PRO (anaforiskt eller demonstrativt) pronomen

81

Nicole Nau

PTC diskurspartikel

Q frågepartikel eller affix

REFL reflexiv (pronomen)

SG singular

BIBLIOGRAPHY

Bhat, D.N.S. 2004: Pronouns. Oxford: Oxford University Press.

Balode, L. & A. Holvoet 2001: The Latvian language and its dialects. In: Ö. Dahl, & M. Koptjevskaja-Tamm, eds., Circum-Baltic Languages. Vol. I Past and Present. Amsterdam: Benjamins (Studies in Language Companion Series 54), 3–40.

Cibuls, J. & L. Leikuma 2003: Latgaliešu valodas macība. Rīga: n.i.m.s.

Coulmas, F., ed., 1986: Direct and indirect speech. Berlin: Mouton de Gruyter.

Culy, Chr. 1994: Aspects of logophoric marking. Linguistics 32, 1055–1094.

Culy, Chr. 1997: Logophoric pronouns and point of view. Linguistics 35: 845–859.

Culy, Chr. 2002: The logophoric hierarchy and variation in Dogon. In: Guldemann & von Roncador, eds., 2002, 201–210.

Euler, W. 1993: Ein nahdeiktisches Demonstrativum in den nördlichen indogermanischen Sprachen – seine voreinzelsprachlichen Grundlagen. Linguistica Baltica 2, 15–29.

Gāters, A. 1977: Die lettische Sprache und ihre Dialekte. The Hague: Mouton.

Guldemann, T. 2003: Logophoricity in Africa: an attempt to explain and evaluate the significance of its modern distribution. Sprachtypologie und Universalienforschung 56 (4), 366–387.

Guldemann, T. & M. von Roncador, eds., 2002: Reported discourse. A meeting ground for different linguistic domains. Amsterdam: Benjamins.

Güldemann, T., M. von Roncador & W. van der Wurff 2002: A comprehensive bibliography of reported discourse. In: Güldemann & von Roncador, eds., 2002, 363–415.

82

Logophoric pronouns in Finnish and High Latvian

Gunthner, S. 2000: Zwischen direkter und indirekter Rede. Zeitschrift für Germanistische Linguistik 28, 1–22.

Hagège, C. 1974: Les pronoms logophoriques. Bulletin de la Société de Linguistique de Paris 69, 287–310.

Hakulinen, A. et al. 2004: Iso suomen kielioppi. Helsinki: SKS.

Huang, Y. 2002: Logophoric marking in East Asian languages. In: Guldemann & von Roncador, eds., 2002, 211–224..

Huang, Y. 2006: Anaphora, Cataphora, Exophora, Logophoricity. In: K. Brown, ed. in chief, Encyclopedia of Language and Linguistics. Second edition. Vol. 1. Amsterdam: Elsevier, 213–237.

Hyman, L. & B. Comrie 1981: Logophoric reference in Gokana. Journal of African Languages and Linguistics 3, 19–37.

Ikola, O. 1960: Das Referat in der finnischen Sprache. Syntaktisch-stilistische Untersuchungen. Helsinki. (Suomalaisen Tiedeakatemian Toimituksia. Sarja B Nide 121.)

Itkonen, E., ed. in chief, 1992: Suomen sanojen alkupera. Helsinki: SKS.

Jokubauska, N/1988: Varakļānu izlokšne. In: N. Jokubauska, ed., Augšzemnieku dialektu teksti. Latgaliskās izloksnes. Riga: Zinātne, 138–146.

Kannisto, A. 1902: Lauseopillisia havaintoja läntisen Etelä-Hämeen kielimurteesta. Suomi III (20).

Kettunen, L. 1930: Suomen murteet. I. Murrenäytteitä. Helsinki: SKS.

Kibrik, A. A. 2001: Reference maintenance in discourse. In: M. Haspelmath et al., eds., Language Typology and Language Universals. Vol. 2. Berlin: Mouton de Gruyter (Handbücher zur Sprach- und Kommunikationswissenschaft 20.2.), 1123–1141.

Kuiri, K. 1984: Referointi Kainuun ja Pohjois-Karjalan murteissa. (Abstract: Reported speech in the Finnish dialects of Kainuu and North Karelia). Helsinki: SKS.

83

Nicole Nau

Laitinen, L. 2002: From logophoric pronoun to discourse particle. A case study of Finnish and Saami. In: I. Wischer & G. Diewald, eds., New Reflections on Grammaticalization. Amsterdam: Benjamins, 327–344.

Laitinen, L. 2005: Hän, the third speech act pronoun in Finnish. In: R. Laury, ed., Minimal Reference: The Use of Pronouns in Finnish and Estonian Discourse. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 75–106.

MLLVG-I. 1959: Mūsdienu latviešu literārās valodas gramatika. I Fonētika un morfoloģija. Rīga: Zinātne.

Nau, N. 1998: Latvian. München: LINCOM. (Languages of the World / Materials 217.)

Roncador, M. von 1988: Zwischen direkter und indirekter Rede. Nichtwörtliche direkte Rede, erlebte Rede, logophorische Konstruktionen und Verwandtes. Tübingen: Niemeyer. (Linguistische Arbeiten, 192.)

Roncador, M. von 2006: Logophoric pronouns. In: K. Brown, ed. in chief, Encyclopedia of Language and Linguistics. Second edition. Vol. 7. Amsterdam: Elsevier, 312–315.

Saukkonen, P. 1967: Persoonapronominien hän: se, he: ne distinktiivi oppositio. (Zusammenfassung: Die distinktive Opposition der Personalpronomina hän: se, he: ne). Virittäjä 71, 286–291.

Sells, P. 1987: Aspects of logophoricity. Linguistic Inquiry 18, 445–479.

Sirelius, U.T. 1894: Lauseopillinen tutkimus Jääsken ja Kirvun kielimurteesta. Suomi III (10: 2).

SMS = Tuomi, Tuomi et al., eds. 1994. Suomen murteiden sanakirja. Vol. 4. Helsinki: Kotimaisten kielten tutkimuskeskus.

Stafecka, A. 1988: Viļānu izloksne. In: N. Jokubauska, ed., Augšzemnieku dialektu teksti: Latgaliskās izloksnes. Rīga: Zinātne, 147–151.

Stirling, L. 1993: Switch-reference and discourse representation. Cambridge: Cambridge University Press.

84

Logophoric pronouns in Finnish and High Latvian

STIRLING, L. 1994: Logophoricity and long-distance reflexives. In: R. E. ASHER, ed. in chief, The Encyclopedia of Language and Linguistics. Vol. 4. Oxford: Pergamon, 2302–2306.

VILPPULA, M. 1989: Havaintoja hän- ja he-pronominien käytöstä suomen murteissa. (Abstract: On the use of the 3rd person pronouns in Finnish dialects). Virittäjä 93: 389–400.

WIESEMANN, U. 1986: Grammaticalized coreference. In: U. Wiesemann, ed., Pronominal systems. Tübingen: Narr, 437–463.

YLIKAHRi, K. 1996: Referoinnin laajentunnat hän-, he-, ja se-, ne- pronominien käytössä siikaisten murteessa (Abstract: The use of hän, he and se, ne pronouns in extensions of reported discourse in the siikainen dialect). Virittäjä 100: 182–203.

APPENDIX: FRAGMENTS OF HIGH LATVIAN DIALECT TEXTS

(A1) Speaker Anna, born 1918 (text recorded in 1993) (AA 18)

This fragment illustrates the regular use of the logophoric pronoun šys as opposed to the third person pronoun jis in a longer stretch of discourse. Both pronouns are used in three different case forms:

PRO LOG NOM jis šys ACC jū šuo DAT jam šam

The fragment also shows that the use of šys is motivated only by reported speech; it does not signal any change of perspective or point of view.

Nu Preilim jis aizguo. Aizguoja iz Daugoupili, from Preili;_{DAT PRO} leave._PST:3 leave._PST:3 to Daugavpils:_ACC pizateice. announce._PST:3

Nu tur jū beja pajāmūši, padauziejuši i paturiejuši, there _PRO:ACC AUX._PST:3 take:_PAP:M.PL beat:_PAP:M.PL and keep:_PAP:M.PL

85

Nicole Nau

a jis vīnīs vuordūs pateic, ka šys Vuocējā tik bejs i nikuo šys nazyns nikur. Nu tod paturiejuši, palaiduši jau jü prūjom. Tikai jis prasijeis, ka dūt šam – nu, dokumentu kaidu. Lai šuo naizturūt ceļā. Nu jis i atguo kuojom, nu i tod jis prasijeis, lai dūdūt šam dorbu. Tod ideve Jersikā jam par mežsorgu. and PRO one:LOC.PL word:LOC.PL say:PAP.M.SG COMP LOG Germany:LOC just be:PAP.M.SG and nothing:ACC LOG NEG:know:PA.M.S nowhere PTC then keep:PAP:M.PL let:PAP:M.PL PTC PRO:ACC away only PRO ask:PAP:M.SG COMP give:INF LOG:DAT PTC document:ACC some:ACC COMP LOG:ACC NEG.detain:PAI way:LOC PTC PRO and come:PST:3 on_foot PTC and then PRO ask:PAP:M.SG COMP give:PAI LOG:DAT work then give:PST:3 Jersika:LOC PRO:DAT as forester:ACC

‘He (pro) left Preili and went to Daugavpils, announced himself. Well, there they took him (pro), beat [him] and arrested [him], but he (pro) told them simply that he (log) had only been to Germany and that he (log) didn't know anything. Well, so they kept [him] for a while and then set him (pro) free. He (pro) only asked that they give him (log) – well, some kind of document, so that he (log) wouldn’t be detained on his way. So then he (pro) came here on foot, and then he (pro) asked that they give him (log) work. So they gave him (pro) [a job] as a forester in Jersika.’

(A2) Speaker Jēkabs Stafeckis, born 1907 (text recorded in 1981) (Stafecka 1988: 150)

This text shows the different kinds of functions of the logophoric pronoun and the demonstrative pronouns. The demonstrative itys, discontinuous form tys … ite, is used for reference tracking, to distinguish one referent from the other. The logophoric šys, on the other hand, is not a reference tracking device. It is not used to show coreference with one of the noun phrases as such, but indicates coreference to the reported speaker – exactly which of the two gentlemen this speaker is, is not indicated at all, the listener infers this only through the logic of the story.

86

Logophoric pronouns in Finnish and High Latvian

The text tells the family legend of how the Stafecki family had come from Poland to Latgalia. It was recorded and transcribed by the narrator’s daughter-in-law, dialectologist Anna Stafecka, who also kindly helped me to understand this intricate passage, for which I am very grateful.

Masaļski beja tepat tāvaļnc sacē, ka senejūs laikūs,

Masaļski was right here father say:PST:3 COMP old:LOC.PL time:LOC.PL

ka tys kunks ite₂, vot, ir beis, adbraucs i

COMP DET lord here PTC AUX:PRS:3 be:PAP.M.SG come:PAP.M.SG PTC

nu Pūlejsys viñc kunks₁ iz itū kungu₂.

from Poland:GEN one lord to DET:ACC lord:ACC

a itam kungam₂ beis suņc, lops beis.

and DET:DAT lord:DAT be:PAP dog good be:PAP.M.SG

soks, ka soka, atdūt šam₁ tū suņi,

say:PA.M.SG COMP say:PRS:3 give:INF LOG:DAT DET:ACC dog:ACC

šys₁ teu₂ idūškys viñu gimini atmeit,

LOG 2SG give:FAP:M.SG one:ACC family:ACC exchange

i tys₂ ar mīru. to, vot, atvec tū suņi,

and PRO with peace:ACC PTC PTC bring:PAP:M.SG DET:ACC dog:ACC

addeus,

give:PAP:M.SG

acsyuties viñu gimini, to Stapecki beiši.

sent:PAP:M.SG one:ACC family:ACC PTC Stafeckis:PL be:PAP:M.PL

‘Masaļski (a manor) was right here. My father said, in the old times, that this gentleman here₂, well, a gentleman₁ had come from Poland to this gentleman₂ (= of Masaļski). And this gentleman₂ had a dog, a good one. Now [he₁ (= the guest from Poland)] said that [the other] should give him₁ this dog, he₁ would give him₂ a family (of bondsmen) in exchange, and he₂ agreed. So, [he₁] brought the dog, gave it [to him₂], sent a family, and these were the Stafeckis.’

Nicole Nau

Uniwersytet im. Adama Mickiewicza

Zakład Bałtologii

al. Niepodległości 4, PL 61-876 Poznań, Polska

[email protected]

87