MINDAGAS STROCKIS

Vilnius universitet

Forskningsområden: klassisk filologi, digital filologi, litauisk språkaccentologis historia.

DOI

Rita Miliūnaitė

SPRÅKNORMER OCH DERAS SJÄLVREGLERING I INTERNETGEMENSKAPEN

MONOGRAFI

Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2018, 512 p. ISBN 978-609-411-219-5

Rita Miliūnaitės monografi är resultatet av mer än tio års forskning där användningen av litauiska på internet har observerats och analyserats. Den som också under hela denna tid har följt användningen av litauiska inom informationstekniken (även om det inte varit i forskningssyfte, utan enbart av personligt intresse) kan intyga detta.

Kort sammanfattat behandlar monografin följande fråga: det finns en viss tendens att hävda att elektroniska hjälpmedel skadar litauiskans korrekthet, stavning, traditioner och närliggande aspekter; är det verkligen så illa? Skapar informationstekniken inte också några positiva företeelser? Materialet som samlats i monografin visar att det på internet, även i anonyma kommentarer, pågår vissa processer för språklig självreglering: omdömen skrivna på felaktigt språk möts (både anonyma och undertecknade) av negativa läsarreaktioner, avvisande och hån, och ibland av mycket träffsäkra och kompetenta rättelser. Intresset för språkfrågor och diskussionen om dem finns också på internet, särskilt i diskussioner, olika internetgrupper och liknande former.

Detta intressanta material i monografin är upplagt i tre delar. Den första delen ligger nära det som vi skulle kalla frågans historia och en översikt över forskningen; den andra delen ägnas huvudsakligen åt offentliga uttalanden och diskussioner under de senaste åren

Straipsniai / Articles

283

MINDAUGAS STROCKIS

i Litauen om så kallade språkideologier, men innehåller också material med anknytning till frågans historia; den tredje delen är författarens rapport om observationer av internetspråk, ägnad åt det nämnda självregleringsfenomenet, som vanligen tar sig uttryck i så kallade repliker (det vill säga internetkommentatorers anmärkningar om felaktigheter i litauiskan).

Den historiska och teoretiska genomgången av frågan i monografin är lång och utförlig: en teoretisk introduktion (man skulle kunna säga av encyklopedisk karaktär, med olika intressanta detaljer) ges till språkens normering, standardisering, preskriptivism och deskriptivism, standardspråkets utveckling, normerande språkvetenskap med mera; subtila skillnader och nyanser i betydelsen hos dessa begrepp förklaras. Den andra delen om språkideologier är också detaljerad och utförlig. Där behandlas olika frågor: från standardspråkens framväxt till de diskussioner mellan språkliberaler och normerare som pågår i dagens Litauen, och annat. Om någon skulle hävda att vissa av de fakta som nämns där är dagsländor och knappast har något bestående värde, kan man med fog svara att uppgifter på internet inte är eviga, och att en sådan insamling, ordning och översikt i sig är ett värdefullt dokument över en epok.

Den främsta orsaken till att internetspråket avlägsnar sig från de former som etablerats i 1900-talets böcker ser författaren i den så kallade de-standardiseringen, medan de nämnda självregleringsprocesserna ses som en motreaktion på de-standardiseringen (s. 14). Då uppstår naturligt behovet av att förklara vad denna språkstandardisering var. Författaren hävdar att språkstandardiseringen skapades av de normerande idéer som blomstrade i 1700-talets Europa (s. 20 och på andra ställen; ibland förläggs deras början också till 1500-talet, s. 185). Recensenten skulle i sin tur kunna tillägga att de nämnda idéerna från den tiden också påverkades av det faktum att de klassiska språken (latin och forngrekiska), som då ansågs viktiga, var starkt standardiserade; ändå standardiserades de moderna europeiska språken framför allt genom det centraliserade utbildningssystemet i 1800-talets imperier. Exempelvis ansåg man ännu på 1600-talet att olika stavningsdetaljer, som alla fortfarande borde kunna, snarare var tryckeriets sättares och korrekturläsares än författarens angelägenhet; senare beslutade man att undervisa i dem i skolorna, det vill säga att de blev obligatoriska för alla, och det gick ännu inte att föreställa sig att det kunde vara annorlunda².

¹ Exempelvis framgår det av en handbok för tryckerikorrekturläsare som gavs ut 1608 att sär- och sammanskrivning av ord samt användningen av versaler (i tyskan) är tryckeriets angelägenhet (s. 24–26), medan handskrifternas författare uppmanas att själva sätta ut diakritiska tecken i sina texter (på latin), så att det blir lättare för tryckaren (s. 33). Källa: Hornschuch Hieronymus 1608: Ὀρθοτονογραφία, Hoc est: Instructio operas typographicas correcturis [...]. Lipsiae.

² Låt oss exempelvis jämföra de ständigt återkommande diskussionerna om den ”korrekta” längden på det litauiska tankstrecket eller formen på citationstecken. När datorerna kom blev varje skribent liksom sin egen sättare på tryckeriet, och därför når dessa typografiska diskussioner ibland komiska höjder av pedanteri,

284

Acta Linguistica Lithuanica LXXX

Rita Miliūnaitė

Språknormer och deras samspel i internetgemenskapen.

Frågans historia inleds i monografin med den nya tiden; antikens språk behandlas inte i monografin, eftersom de kännetecknades av en betydande grad av standardisering och andra drag som brukar tillskrivas moderna språk (exempelvis kommer termen koinē, som nämns i monografin, från det forngrekiska ordet κοινή, och ordets betydelse visar också på företeelsens existens). För övrigt gick standardiseringen av de antika språken till på ett något annat sätt än i dagens språk: i Attika fanns inga moderna språkakademier, kommissioner eller råd, men standardiseringsprocesser ägde rum genom den tidens utbildning; de klassiska författarnas verk, vars språk betraktades som föredömligt och värt att följa, hade störst inflytande. Antikens språk var mycket viktiga i Europa ända fram till 1800-talet, och detta påverkade också tänkandet kring standardiseringen av de nya språken. Sanskrits historia skulle också ha erbjudit mycket intressant material för dem som intresserar sig för språkstandardisering (själva namnet betyder ”fulländad” eller ”ordnad”, och det äldsta normerande verket om sanskrit skapades i mitten av det första årtusendet f.Kr.). Det var förstås troligen inte nödvändigt att ta upp modern litauiska och i synnerhet dess användning på internet i monografin; ändå går det inte helt att undvika arvet från den klassiska antiken: på s. 91 medges att ”den tvådelade [det vill säga den reella och den kodifierade] uppfattningen om språknormen i Europa utvecklades från antiken”.

På s. 75 och 184–185 i monografin nämns årtal från 1500- och 1600-talen då akademier för några av dagens europeiska språk grundades. Motsvarigheten till dessa akademier i Litauen anses, mutatis mutandis, vara Litauiska språknämnden, som grundades 1961 (s. 76). Här skulle man kunna tillägga att det även under mellankrigstiden fanns en terminologikommission i Litauen (1921–1926), där president Antanas Smetona och andra framstående personer arbetade; denna institution nämns i monografin endast i fotnot 45 på s. 76; kanske vore det värt att nämna den mer utförligt.

Dar kita vertus, net ir Danieliaus Kleino Lietuvių kalbos gramatikos (1653) pratarmėje įskaičius galima rasti nors ir lakoniškai išreikštų, bet iš esmės tokių pat kalbos standardizavimo idėjų, kuriomis vadovavosi ir to meto Vakarų Europos akademijų kūrėjai, pavyzdžiui: Ergo. Excolamus unam aliquam Dialectum, quae communissima, omniumque optima esse censetur („Taigi ištobulinkime kurią nors vieną tarmę, kuri visų yra laikoma bendriausia ir geriausia“). Vadinasi, ir lietuvių kalbos, ir kitų kalbų standardizavimo ištakos yra kiek senesnės, nei galėtų susidaryti įspūdis iš monografijoje paminėtų datų.

Tyvärr blir språkvetare, som alla vet, ofta föremål för hån i vår tid. Detta nämns i monografin, och där medges i huvudsak att den negativa inställningen till vissa nybildningar eller andra förslag från språkvetare, liksom den därav följande

exempelvis om fotnotens nummer ska stå före eller efter kommatecknet, om den betonade bokstaven i dessutom ska ha en punkt under betoningstecknet eller inte.

Recenzijos / Reviews

285

MINDAUGAS STROCKIS

Det som lingvisterna hånar kan ha orsakats av lingvisternas egna ogenomtänkta beslut. På själva bokomslaget avbildas det berömda fallet med ”šnygčio”. Det behandlas också i bokens text: ”Šnygis har bara fått människor att tänka att så snart en artikel med en rubrik som innehåller det tabubelagda ordet dyker upp på internet, kan man vara säker på att kommentatorerna inte låter bli att svara på det” (s. 394). Även om monografins författare inte säger det helt rakt ut, ser vi hur både orsakerna till ordkriget och sätten att lösa det börjar framträda ur det presenterade materialet: även om ett ord som föreslås till användning (i det här fallet kanske inte ens till användning, utan ett ord som många uppfattar som redan använt) verkar lämpligt enligt alla formella språksvetenskapliga kriterier, men är oacceptabelt för flertalet språkanvändare, vore det klokt att överväga om det är värt att påtvinga det, så att den skada som initiativet orsakar (minskat förtroende, hån, försvagad auktoritet för ”lingvisterna”) inte överstiger nyttan (formell korrekthet i arbetet eller liknande). Även om denna tanke, som nämnts, inte uttrycks direkt i monografin, får man vid läsningen intrycket att den ibland ligger mellan raderna, och det är utmärkt.

Det är också värt att nämna att hån mot misslyckade beslut av lingvister är ett äldre fenomen i den litauiska kulturen än början av 2000-talet. Till exempel tillhörde Stasys Dabušis (1889–1974) den nämnda mellankrigstidens terminologikommission. Han var kanske den första förebilden för den folkloristiska ”konstiga lingvisten” och skapade misslyckade nybildningar som blev en del av den ”språkliga” hånfulla folkdiktningen. Även om monografin flera gånger nämner de nutida hånfulla orden ”kalbinai”, ”kalbšiai” med flera (särskilt s. 228), är det intressant att erinra sig att det på Smetonas tid förekom ett ord som motsvarade dagens ”kalbinis”: ”kalbatais” (s. 228, fotnot 142). Det verkar som om inte bara kärleken till det litauiska språket (ibland smärtsam och fylld av gräl), utan också hån mot ”kalbinai” eller ”kalbataisai” är ett gammalt fenomen i den litauiska kulturen.

Ändå är samhällets allmänna inställning till språklig korrekthet inte så negativ, trots att lingvisternas förslag har hånats både på Smetonas tid och i dag. Denna monografi visar det med en mängd insamlade data. Några citat: ”Även om allmänhetens intresse för språket inte avtar, ökar det kanske rentav” (s. 14); ”språknormerna regleras av språkanvändarna själva ’underifrån’, snarare än att påtvingas ’ovanifrån’” (s. 23); ”[internetkommentatorerna] överträffar ibland professionella författare av artiklar i internetmedier genom sin språkkänsla och förmåga att uppmärksamma subtila nyanser i det litauiska språkets uttrycksmedel” (s. 449). Alla dessa påståenden av författaren stöds övertygande av citat från verkliga internetkommentarer. Visserligen tillämpar internetsvararna själva ibland inte sådana krav på sig själva och använder, när de skäller på andra för deras misstag, olika språkliga fulheter (som om det vore ett slags språklig motsvarighet till att slå näven i bordet); sådana exempel finns också i monografin.

Till sist drar författaren slutsatsen att intresset för litauisk språklig korrekthet på internet åtminstone inte minskar. Recensenten kan bekräfta detta utifrån sina egna iakttagelser.

286

Acta Linguistica Lithuanica LXX

Rita Miliūnaitė

Språknormer och deras självreglering i internetgemenskapen.

Detta kan bekräftas. Det litauiska språket rymmer starka livskrafter, sunda självregleringsprocesser är verksamma, och denna monografi visar det övertygande.

Monografin medger också att orsakerna till vissa uppenbara problem, till exempel att diakritiska tecken inte används, är enkla och tekniska: ”’Šepasis’-skriften hade etablerat sig på internet och lever fortfarande kvar av flera skäl. Man skriver utan diakritiska tecken av en vana som grundlades redan när elektroniska kommunikationsmedel (mobiltelefoner, e-post och liknande) inte kunde hantera litauiska skrivtecken, och vissa användare av dessa hjälpmedel (oftare mobiltelefoner) kan fortfarande inte anpassa dem till de tekniska möjligheter som numera finns” (s. 333). Kort sagt började allt med de tidiga apparaternas brister och blev sedan likt en kulturell vana. Man kan också tillägga att litauiska accenttecken fortfarande befinner sig på det stadium som andra språk redan har passerat när det gäller användningen av nasaler och andra diakritiska tecken i standardstavningen: även om de tekniska möjligheterna att använda dem numera finns, saknas det fortfarande bekväma tangentbord och en kulturell vana. Till exempel citeras på s. 364 i monografin exempel där betoning markeras med versaler, utan att någon blir upprörd – trots att det numera i princip till och med är möjligt att skriva in tonaccenttecken på telefoner (det finns bara inga tillräckligt bekväma tangentbord och, förstås, ingen vana eller något dagligt behov).

Bland andra träffsäkra iakttagelser konstaterar monografin att termen språkvård i grunden är en produkt av östblocket (s. 34), och att den är mycket svår att översätta till västeuropeiska språk (det vet alla som någon gång har översatt examensbilagor till engelska, innan de började översättas centralt). Därför är monografiförfattarens val att använda termen normativ lingvistik mycket välkommet.

Monografin är innehållsrik, välgrundad och värdefull; den rymmer både tio års omsorgsfull forskning, träffsäkra iakttagelser och ett värdefullt tidsdokument, och framför allt redovisar den välgrundade slutsatser: ”Har språkliga företeelser på internet, sett helt objektivt, någon mening och praktisk nytta? Man kan säga ja. Även mediearbetarna själva erkänner internetgemenskapens påverkan på mediernas arbetskvalitet” (s. 438).

Hur bör man då hantera frågan om korrekt användning av litauiska, både på internet och i livet i stort? Monografin rymmer imponerande iakttagelser; kanske kunde de ha betonats ännu mer. Låt oss se på följande citat: ”I engelskspråkig elektronisk diskurs klandrar de som inte har engelska som modersmål oftast sig själva för att använda språket felaktigt, eftersom detta lingua franca på internet betraktas globalt som en form av kulturellt kapital” (s. 127, fetstil i citatet). ”David Crystal [en framstående brittisk lingvist] förvånas över att läroböcker i engelska fortfarande säljer så bra, och att människor bryr sig om samma saker som de brydde sig om för 250 år sedan” (s. 183, fetstil i citatet).

På så sätt framgår det att litauisk språklig korrekthet kommer att blomstra som mest när den blir ”en form av kulturellt kapital”. De uppgifter som samlats in i monografin

Recenzijos / Reviews

287

MINDAUGAS STROCKIS

visar att han gradvis också blir sådan, även om han ibland störs av lingvisters och normerares tvister eller utomståendes kommentarer om vissa språkförslag. Kanske glömmer moderna lingvister (och recensenten är själv en av dem, tidigare medlem av VLK), liksom deras föregångare, de smetoniska språkvetarna, då och då att betrakta sig själva utifrån. Ändå kommer en smula auktoritet, lite måttfullhet och överseende, något större visdom i att skilja det viktiga från det oviktiga, färre tillrättavisningar och fler intressanta förklaringar till sist att ordna allt. Om man handlar klokt, lugnt men beslutsamt avhjälper tekniska brister på trådlösa tangentbord och ibland bromsar någon obearbetad snöboll, kommer allt att gå bra och läroböcker i litauiska kommer att sälja mycket väl i många århundraden framöver. Detta övertygas vi om av Rita Miliūnaitės utmärkta monografi.

Inlämnad den 26 maj 2019.

MINDAUGAS STROCKIS

Vilnius universitet

Universitetsgatan 5, LT-01131 Vilnius, Litauen

[email protected]

288

Acta Linguistica Lithuanica LXX