ZINAIDA PAKHOLOK Lutsk institut för mänsklig utveckling vid det öppna internationella universitetet ”Ukraine” Forskningsområden: filologi, filosofi, psykologi, kulturvetenskap, områdesstudier. DOI: https://doi.org/10.35321/all81-07

UPPREPNINGENS KATEGORI I LINGVISTISK DISKURS

Kategorin upprepning i lingvistisk diskurs

ANNOTATION

Artikeln behandlar kategorifenomenet, en typbeskrivning av lingvistiska kategorier i språkets struktur samt historien om deras studium. Eftersom modern vetenskap kännetecknas inte bara av att nya begrepp bildas, utan också av att innehållet i sedan länge existerande begrepp berikas, ligger fokus på upprepningens kategori. Denna kategori förstås som en objektiv regelbundenhet som är inneboende i alla den materiella världens objekt och fenomen och som syftar till att återskapa objektet eller fenomenet delvis eller fullständigt. Upprepningens kategoristatus har sitt ursprung i förmågan att abstrahera och förmedlas genom ett system av språkliga medel. Användningen av denna term och det nya konceptuella analysschemat gör det möjligt att beskriva de heterogena lingvistiska fenomen som ligger till grund för upprepning.

NYCKELORD: kategori, lingvistiska kategorier, kategorityp, upprepning, språkliga enheter, diskurs, filosofi, metodologi.

ANNOTATION

I artikeln analyseras kategorifenomenet, de lingvistiska kategoriernas typer beskrivs liksom deras forskningshistoria. Eftersom man inom modern vetenskap inte bara formulerar nya begrepp utan också utvidgar innehållet i sedan länge etablerade begrepp, står kategorin upprepning i fokus. Denna kategori förstås som en objektiv regelbundenhet som kännetecknar alla den materiella världens objekt och fenomen och gör det möjligt att återskapa dessa objekt eller fenomen delvis eller fullständigt. Upprepningens kategoristatus tar sin början i möjligheten, leder mot abstraktion och uttrycks genom ett system av språkliga medel. Användningen av denna term och ett nytt konceptuellt

162

Acta Linguistica Lithuanica LXXXI

Category of Repetition in Linguistic Discourse

analysmodellen gör det möjligt att beskriva olika språkliga företeelser som utgör grunden för upprepning.

VIKTIGA ORD: kategori, lingvistiska kategorier, kategorityper, upprepning, språkliga enheter, diskurs, filosofi, metodologi.

1. INLEDNING

I modern filosofisk och vetenskaplig diskurs tyder ett växande antal tecken på att vetenskapen står inför en kvalitativt ny utvecklingsfas, som med en viss grad av konventionalitet kan kallas postneoklassisk. Ett av de viktigaste kännetecknen för postneoklassisk vetenskap är övergången till kunskap om komplext organiserade system på flera nivåer. Språket, som är ett sådant system, återspeglar processer och företeelser som äger rum både inom ett enskilt språk och utanför det.

Inom allmän lingvistik användes i stor utsträckning den vetenskapliga uppfattningen om språk ”som en uppsättning kategorier och regler” (Будагов 1980: 126), vilken i början av 21^st-talet definierade den begreppsliga sfären för studiet av lingvistiska kategorier.

Att definiera begreppet och tilldela det kategoristatus är ett viktigt steg i studien, främst inriktat på att fastställa kategorins status och plats i systemet.

Kategorier är ideala entiteter i det mänskliga medvetandet som får betydelse och praktisk förverkligande i språket – därav deras nära samband med språkliga former.

Lingvistiska kategorier spelar en betydande roll för språkens funktion världen över, oavsett deras typologiska struktur och ursprung; till sådana kategorier hör upprepningskategorin (härefter CR).

Problemet att studera upprepning som resultatet av att en språklig enhet eller talenhet återges, helt eller delvis, har alltid varit relevant för vetenskapen och har sitt ursprung i den antika retoriken. I modern tid inleddes den aktiva studien av upprepning som språklig företeelse i mitten av 1950-talet. Det största antalet språkvetenskapliga studier, över tvåhundra, rör text (Москальчук 2003: 22).

De lingvistiska aspekterna av upprepningskategorin har varit och är fortfarande ett av den moderna lingvistikens centrala problem. De uttömmer inte sin teoretiska och praktiska potential, utan uppmuntrar till ett ständigt sökande efter nya perspektiv.

Straipsniai / Articles

163

ZINAIDA PAKHOLOK

Artikelns huvudsakliga syfte är att presentera ett nytt begreppsschema för analysen av CR. I enlighet med detta syfte är de huvudsakliga uppgifterna att beskriva de språkliga kategoriernas typer; att redogöra för deras studeringshistoria; att definiera CR; att namnge de enheter i språksystemet som bildar CR; att fastställa CR:s plats i språksystemet; att motivera behovet av att använda termen CR för heterogena upprepningar.

2. KATEGORIERNAS BEGREPP INOM LINGVISTIKEN

Studiet av språkliga kategorier började i antiken. Det byggde på den logiska och semantiska principen, vilket innebar att objekt, processer och deras egenskaper stod i fokus. I den språkliga verkligheten urskildes ordklasskategorier: substantiv och adjektiv, verb och adverb.

Inom den klassiska traditionen började ordklasser betraktas ur ett nytt, onomasiologiskt perspektiv (innehåll, form, funktion) och utifrån nomineringsteorin (ordklasser med fullständig och ofullständig nominering), vilket implicerar dialektiken i deras kognition.

Oleksandr Potebnias teori om hur språkliga kategorier formas i språkets struktur intar en betydande plats i vetenskapshistorien. Forskaren var den förste som införde begreppet ”grammatisk kategori” i ukrainsk grammatik och använde det om sådana företeelser som verb, substantiv, tempus, numerus, perfektiv och imperfektiv aspekt, animathet och inanimathet, 3^rdperson, instrumentalis (Потебня 1958: 38–45, 82–83).

I Lev Shcherbas verk uttrycktes tanken att ”existensen av varje grammatisk kategori bestäms av den nära, oupplösliga förbindelsen mellan dess betydelse och alla formella markörer” (Щерба 1957: 65). Den fortsatta utvecklingen av dessa idéer återfinns i Ivan Meshchaninovs verk. När det gäller begreppskategorier drog forskaren slutsatsen att de återger ”de begrepp som existerar i en given social miljö i själva språket” (Мещанинов 1978: 238).

Jerzy Kuryłowicz noterade att kasus (för substantiv), tempus (för verb) och komparationsgrader (för adjektiv) kan betraktas som den viktigaste delen av språkets morfologiska struktur; de utgör kärnan i varje deskriptiv grammatik och är av främsta intresse för en filolog (Курилович 1965: 428).

164

Acta Linguistica Lithuanica LXXXI

Category of Repetition in Linguistic Discourse

Aleksandr Bondarko presenterade i boken ”Theory of morphological categories” erfarenheten av att konstruera en delteori om morfologiska kategorier på induktiv konkretlingvistisk grund. Författarens tillvägagångssätt för särskild terminologisk identifiering är värdefullt (Бондарко 1976: 10).

En av de mest studerade typerna av lingvistiska kategorier är de grammatiska, vilka ”generaliserar grammatiska betydelser som är korrelativa till innehåll och uttryckssätt och förenar dem till ett enda system” (Курилович 1962: 14).

Det är nödvändigt att skilja grammatiska kategorier från lexikogrammatiska kategorier, vilka är grupper av ord inom en viss ordklass. De kännetecknas av ett gemensamt semantiskt drag, förekomst eller frånvaro av ett formellt morfologiskt uttryck, samspel med närliggande grammatiska kategorier samt förekomst eller frånvaro av en serie former inom kategorin.

Lexikogrammatiska kategorier är tankens former som återspeglar olika aspekter av den objektiva verksamheten i vårt medvetande. Normerna för grammatiska kategorier började utformas samtidigt som de begreppsliga kategorierna studerades; dessa identifieras med semantiska normer eller betraktas som olika aspekter av samma objekt.

Det är fortfarande oklart vad som exakt bör hänföras till semantiska kategorier. Följaktligen föreslogs en klassificering av lingvistiska kategorier i tre binära typer, grundad på privativa oppositioner. Den första typen omfattar universella kategorier, som finns i alla eller de flesta av världens språk, och icke-universella kategorier. Den andra typen omfattar formalsemantiska kategorier, indelade i fyra grupper: egentliga grammatiska, lexikogrammatiska, semantiska, lexikosemantiska och begreppsliga. Den tredje typen utgörs av explicita och implicita kategorier (Kolois 2006: 76).

Utländska forskares verk användes flitigt inom den allmänna lingvistiken. Joseph Vendryes framförde tankar om kategoriernas natur och hävdade: ”grammatiska kategorier och logiska kategorier sammanfaller mycket sällan; nästan aldrig överensstämmer antalet av de förstnämnda med antalet av de sistnämnda” (Вандриес 2001^²: 112).

Leonard Bloomfield betraktade ordklasskategorier, böjningsformer och syntaktiska kategorier som karakteristiska för olika språk i världen. Han betonade att ordklasser ändå inte bör studeras i förhållande till olika företeelser i den verkliga världen, utan endast utifrån sina funktioner i engelskans syntaktiska struktur (Блумфилд 1968: 297).

Otto Jespersen påpekade i sin ”Philosophy of Grammar” att icke-språkliga kategorier, som är oberoende av de tillfälliga fakta som gäller för befintliga språk, ”är universella eftersom de gäller för alla språk, även om de är

Straipsniai / Articles

165

ZINAIDA PAKHOLOK

sällan uttryckt på dessa språk på ett tydligt och entydigt sätt” (Есперсен 2002^²: 58).

Inom modern västerländsk lingvistik har intresset för språklig kategorisering intensifierats efter Eleanor Roschs vetenskapliga forskning (Rosch 1978). Det prototypbaserade tillvägagångssättet hos Georges Kleiber (Kleiber 2003) och John Taylor (Taylor 2003^³) används i stor utsträckning. Ett sådant tillvägagångssätt har dock med fog kritiserats av William Croft och Alan Cruse (Croft 2004). Forskare som Lawrence Barsalou (Barsalou 2003), William Croft och Alan Cruse (Croft 2004) har föreslagit förbättrade kategoriseringsmodeller, på grundval av vilka Jerome Feldman formulerade nya begränsningar som den mänskliga naturen lägger på kategoriseringsprocesser (Feldman 2006).

En kort tillbakablick på de språkliga kategoriernas forskningshistoria låter oss konstatera att den språkliga metodologins filosofiska grund utgörs av den klassiska dialektikens kategorier. I detta avseende är den viktigaste metodologiska uppgiften att lösa frågor om dels hur kategorierna kommer till uttryck i språkets funktion och utveckling, dels vad språket bidrar med till deras bildande, utveckling och förståelse (Алефиренко 2005: 329).

Kategorier, som medvetandets ideala morfogenes, har betydelse och praktisk förverkligande i språket. Först bildas de omedvetet genom mänsklig verksamhet och avspeglas först därefter i språket. Processen att bilda kategorier är nära förbunden med det mänskliga språkets uppkomst och ständiga utveckling, och frågan om ett system av vetenskapliga kategorier inom olika kunskapsgrenar, däribland lingvistik, är fortfarande av central betydelse för vetenskapen.

Kategori är ett nyckelbegrepp inom lingvistiken. Å ena sidan har en kategori ett systemiskt och strukturellt innehåll som en bestämmande komponent i den horisontella och vertikala uppbyggnaden av en språklig tolkningsmodell. Å andra sidan är begreppet metodologiskt: det är ett verktyg för att förstå och klassificera språkligt material. Språkliga kategorier är en projektion inte bara av kognitionens mekanism utan också av det mänskliga medvetandet.

Inom lingvistiken finns det en vid och en snäv förståelse av kategoribegreppet. I vid bemärkelse betraktas en kategori som en grupp språkliga element som urskiljs på grundval av någon gemensam egenskap, och som ett visst kännetecken som ligger till grund för indelningen av homogena språkliga enheter i klasser, vars medlemmar har samma värde för detta kännetecken (Булыгина, Крылов 1990: 385).

John Lyons pekade på skillnaderna i användningen av termen ”kategori” i moderna begrepp inom grammatisk teori. Denna term ”används ofta

166

Acta Linguistica Lithuanica LXXXI

Category of Repetition in Linguistic Discourse

såsom termerna ”klass” eller ”mängd” för att beteckna varje grupp av element som förekommer i beskrivningen av specifika språk” (Лайонз 1978: 286).

Den redan citerade Zhan­na Koloiz föreslår att en språklig kategori ska förstås som ”det abstrakta generiska begreppet, som omfattar artspecifika kännetecken och är en form av återspegling av de mest allmänna lagarna i den objektiva verkligheten i människors medvetande” (Колоіз 2006: 74).

Eftersom det i det nuvarande forskningsskedet saknas en adekvat definition av termen ”kategori”, finns det inte heller någon allmänt vedertagen klassificering av språkliga kategorier.

3. REPETITIONENS FENOMEN

Under de senaste decennierna har repetition använts för att lösa kategoriseringsproblem. Genom att använda termen ”repetition” erkänner vi därmed den kvantitativa graden av förverkligande av ett fenomen, en handling, ett objekt, ett tecken eller ett tillstånd utan begränsning. Den kvantitativa bestämningen skiljer repetitionsprocessen från själva repetitionen på en skala från ”mer – mindre”.

The theme of repetitions that arose in the ancient world (Античные 1996: 280–285) has been enriched over the centuries by empirical material that requires rethinking and systematization. Despite significant achievements in the study of various aspects of repetitions, their problems remain relevant and require a number of theoretical problems solving that would make possible to penetrate the mechanisms of the language functioning.

Repetitionens kategoriska status och repetitionsuttryckens särdrag, å ena sidan inom filosofi och vetenskap och, å andra sidan, i vardagsmedvetandet och litterära verk, formuleras i studier av specialister inom olika kunskapsområden.

Språket återspeglar, liksom tänkandet, den verkliga världen med sina egna medel och den utomspråkliga verklighet som ryms i ordens specifika betydelser och språkliga abstraktioner samt i grammatiska former. Därför återspeglar språket inte bara objekt, utan också deras inneboende samband. Eftersom sambanden mellan verklighetens fenomen är dialektiskt betingade, kännetecknas också den språkliga verkligheten av dialektikens utveckling.

Modern lingvistik betraktar repetition som en process och dess resultat, det vill säga en repetitionsenhet.

I muntliga monologer förekommer många upprepningar av ljud, stavelser, ord, fraser och meningar. För det mesta är de oavsiktliga och används sällan som en särskild metod för att betona en tanke. En del av dem hänger samman med den oavsiktliga överföringen av det inre talet till det yttre eller med den enkla

Straipsniai / Articles

167

ZINAIDA PAKHOLOK

det inre talets ljudande, om man inte vill hitta andra ord för det objekt som påverkas. Det finns många pleonasmer och tautologiska uttryck. Talare lägger, om de inte särskilt uppmärksammar detta, inte märke till att de i sitt tal använder ord med samma rot, anafor eller epifor.

Upprepningar i dialogiskt tal förklaras av spontaniteten och behovet av att omedelbart svara på adressatens föregående yttrande. Eftersom eftertanken är begränsad sker tankens bildande och uttryck nästan samtidigt som den överförs till adressaten. Dialogiska upprepningars funktionella särdrag ger anledning att dela in dem i två grupper. Den första omfattar upprepningar av berättande meningar som inte framkallar någon språklig respons; de bör betraktas som mekanisk, omedveten reproduktion av en tidigare replik. Denna typ av upprepning bygger på ekolali – omedveten upprepning av en annan persons ord, som saknar talarens subjektiv-modala betydelser och inte förmedlar någon information.

Den andra gruppen dialogiska upprepningar omfattar repliker som förmedlar subjektiv-modala betydelser och efterfrågar ny information. Dessutom kan denna grupp delas in i två undergrupper. Den första består av upprepningar av utropande, frågande och berättande meningar som börjar med orden ”ja” eller ”nej”. Meningarna i denna undergrupp förmedlar ingen ny information; de uttrycker invändningar, tvivel, missnöje osv. Den andra undergruppen utgörs av repliker där intellektuell information dominerar.

Skriftligt språk är mer generaliserat och logiskt än muntligt språk; det är inte spontant och kan redigeras, och därför bör upprepningar som används i det bedömas på lämpligt sätt. Omedveten användning av upprepningar leder till överflöd och uppfattas som ett språkfel orsakat av ett fattigt ordförråd och oförmåga att använda synonymer. Medveten användning gör det möjligt att använda upprepning som ett stilistiskt grepp. Den härrör från en folktradition som är känd för alla världens folk. Ett exempel på medveten användning av upprepning är konstnärligt språk, där författaren visar en djup förståelse för detta fenomens mångfunktionalitet.

I talspråk förekommer ofta upprepning av ord, vilket beror på att talaren saknar språklig bildning. Det är svårt att välja rätt ord, och personen vågar inte uttrycka sin åsikt tydligt utan fyller de meningsbärande pauserna med enheter som inte har någon betydelse: alltså, ja, så, det vill säga. Sådana upprepningar kallas utfyllnadsord.

Klichéer är välkända i vardagsspråket, eftersom vi i vanliga kommunikationssituationer försöker använda färdiga artighetsformler för hälsningar, önskningar, avsked osv. Klichéernas uppkomst hänger samman med att en språksituation återkommer ofta.

168

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Category of Repetition in Linguistic Discurse

Högfrekventa enheter i tal eller i en enskild text kallas ”nyckelord”; de ingår i talarens aktiva ordförråd och exemplifierar viktiga begrepp.

4. UPPREPNINGSKATEGORIN

Förekomsten av kategorisering i språket bör förstås utifrån möjligheten till abstraktion. Grunden för kategorisering är ”det mänskliga medvetandets förmåga att urskilja gemensamma, tämligen stabila drag som regelbundet återkommer i någon bakgrundsmiljö, bland företeelserna i den omgivande verkligheten och i informationsflödet” (Манеко 2000: 39).

Inom lingvistiken behandlades frågan om CR ur en aspotlogisk synvinkel för första gången av Olga Grekova (Грекова 1979: 37–48) och Galina Panova (Панова 1979: 8). Upprepningens väsen är att förmedla en grad av mått, kvalitet eller handling i förhållande till normen (nollgradens mått). De lingvistiska aspekterna av CR har varit och förblir ett av den moderna lingvistikens centrala problem.

Lingvistisk upprepning rymmer ett ytterst brett spektrum av teoretiska problem. Den omfattar forskning om ontologi och epistemologi samt samspelet mellan upprepning och andra språkliga kategorier: kvantitet, intensitet, kvalitet och aspektualitet. Förståelsen av upprepningens väsen i språket förutsätter framför allt att man identifierar och ingående analyserar dragen i dess formella representation, dess syntaktiska realisering, bildandet av ett semantiskt omfång och dess inverkan på meningens faktiska indelning.

De lingvistiska aspekterna av upprepningskategorin har varit och är fortfarande ett av den moderna lingvistikens centrala problem. Eftersom upprepningsproblematiken befinner sig i skärningspunkten mellan närbesläktade och icke närbesläktade discipliner är dess teoretiska och praktiska potential inte uttömd; tvärtom uppmuntrar den till ett ständigt sökande efter nya perspektiv i forskningen. Det är ingen tillfällighet att den danske tänkaren, teologen och filosofen Søren Kierkegaard redan 1843 skrev: ”Upprepning är en ny kategori som ännu återstår att introducera” (Kepler 1997: 30–31).

Bland de kategorier som länge befann sig i utkanten av den vetenskapliga forskningen fanns upprepningskategorin. Nu är den emellertid en av de språkliga kategorier vars studium väcker ett växande intresse, eftersom den är förbunden med sådana grundläggande filosofiska begrepp som kvalitet, kvantitet, utsträckning och grad, vilka utgör väsentliga kännetecken hos varje företeelse. Upprepningens väsen är att överföra graden av utsträckning, kvalitet och handling i förhållande till normen (det vill säga en referenspunkt eller utsträckningens nollgrad).

Straipsniai / Articles

169

ZINAIDA PAKHOK

Kategorin upprepnings begreppsliga räckvidd ligger i dess ontologiska natur, eftersom den inte bara återspeglar den objektiva världen utan också utgör en integrerad del av dess vara (Рахок 2019: 104–113).

Upprepningsprocessen fungerar som en objektiv verklighet som en person omedvetet tillägnar sig medan hen skaffar sig erfarenhet. Förmågan att upprepa kan tolkas utifrån arketypen för det mänskliga medvetandet.

Upprepningens filosofiska grund är lagen om övergången från kvantitativa förändringar till kvalitativa. Inom lingvistiken kommer detta till uttryck på semantikens nivå, eftersom ett element som upprepas två eller flera gånger får en ny betydelse.

Upprepningskategorin ingår i kategorin lexikala och grammatiska kategorier, det vill säga att betydelsen av gradutvidgning, kvalitetsutvidgning och handlingsutvidgning uttrycks med lexikala och grammatiska medel, medan den funktionellt-semantiska upprepningskategorin kännetecknas av enheten mellan form och innehåll.

I modern tid omfattar upprepningskategorin, som betraktas som en universell språkkategori som organiserar kommunikationsprocessen, de psykologiska, lingvistiska och kommunikativt-pragmatiska aspekterna av kommunikativ verksamhet; den deltar i genomförandet av texters informativa och reklamfunktion och säkerställer deras pragmatiskt-kommunikativa effektivitet.

Modern vetenskap kännetecknas inte bara av att nya begrepp bildas, utan också av att innehållet i sedan länge etablerade begrepp berikas och att deras användningsområde utvidgas. I lingvistikens nuvarande utvecklingsskede öppnas nya möjligheter för fruktbar forskning, såväl allmänt teoretisk och grundläggande som tillämpad, vid skärningspunkten mellan olika vetenskaper, särskilt naturvetenskap och teknik, och med anknytning till den vetenskapliga kunskapen som helhet, inom alla grenar.

I upprepningskategorin som medvetandekategori urskiljs, utöver den traditionella logiska formen, en perceptuell kategoriseringsform. Den perceptuella förståelsen av upprepning domineras av ett logiskt kategoriskt innehåll, men detta är inte uttömmande för den perceptuella tidsbilden. Upprepningens universella kännetecken registreras i logiska kategorier; i den perceptuella tidsuppfattningen antar de formen av subjektivt varande. Perceptuell kategorisering har, till skillnad från logisk kategorisering, ett eget konstant innehåll, semantiskt innehåll och en strukturerad underkategoriorganisation, vilket ger den full kategorisk status.

Perceptuell upprepning kan definieras som den inre empiriska organiseringen av mänskliga förnimmelser, i vilken den objektiva tidsverkligheten återspeglas. Den perceptuella tidens kategoriska natur ligger i att det, trots all individuell variation i den föreställningsmässiga tidsuppfattningen, finns ett konstant universellt innehåll som är

170

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Category of Repetition in Linguistic Discourse

åtskiljs i perceptuella temporala arkitekturer. Detta innehåll bestäms inte av den subjektiva karaktären hos varje enskild persons perception, utan av de allmänna lagarna för mekanismen bakom perceptuell förståelse och medvetenhet om den objektiva världens temporala relationer; i detta fall objektiveras talarens subjektiva status av den aktuella verkligheten.

En mängd olika angreppssätt på problem förknippade med lingvistiska morfologiska kategorier uttrycker komplexiteten i själva begreppet ”repetitionskategori”. Svårigheten ligger i bristen på symmetri mellan språk och logik, i att det finns många möjligheter att överföra ett eller annat innehåll och i repetitionskategorins komplexa samspel med andra element i språkstrukturen. Repetitionskategorins väsen och dess fyllnad med specifikt innehåll kan fastställas genom en noggrann analys av språk- och talenheter.

5. SLUTSATS

En kategori spelar således en viktig roll i språk med olika strukturer. Att definiera ett begrepp och ge det kategorisk status är ett väsentligt led i studien, eftersom det gör det möjligt att föreställa sig den stora bredden och mångfalden av uttryck för ett fenomen som repetition.

Repetitionskategorin är en oumbärlig komponent i människans talaktivitet. Behovet av att uppmärksamma repetitionskategorin bekräftas av den stora repertoaren av språkliga medel för att uttrycka den.

Repetitionens kategoriska status vilar på konceptuella, funktionellt-semantiska och logiskt-interpretativa aspekter.

Det nya begreppsschemat för att lösa problemet med CR bygger på erkännandet av den strukturella isomorfin mellan den ontologiska karaktären hos det fysiska, mentala och språkliga rummet och dess manifestation i universum.

Lösningen på detta problem inom lingvistiken möjliggjordes av vetenskapliga framsteg och ett aktivt utnyttjande av filosofins metodologiska funktion.

R E F E R E N S E R

B a r s a l o u L a w r e n c e W. 2003: Situationsbunden simulering i det mänskliga begreppssystemet. – Language and Cognitive Processes 5(6), 513–562.

C r o f t W i l l i a m 2004: Cognitive Linguistics, William Croft, D. Alan Cruse. Cambridge: Cambridge University Press.

Stripsnai / Articles

171

ZINAIDA PAKHOLOK

Feldman Jerome A. 2006: From molecule to metaphor: A Neural Theory of Language. Cambridge, Massachusetts: MIT Press.

Kleiber Georges 2003: Semantyka prototypu. Kategorie i znaczenie leksykalne, tłum. Bronisława Ligara. Kraków: Universitas.

Pakholok Zinaida O. 2019: Ontology of the Category of Repetition as a Psycho-physiological Factore. – Logos 100, 104–113.

Rosch Eleanor H. 1973: Natural categories. – Cognitive Psychology 4(3), 328–350.

Taylor John R. 1989/1995²/2003³. Linguistic Categorization. Oxford: Oxford University Press.

Алефиренко Николай Ф. 2005: Современные проблемы науки о языке. Москва: Флинта; Наука.

Блумфилд Леонард 1968: Язык, под ред. Миры М. Гухман. Москва: Прогресс.

Бондарко Александр В. 1976: Теория морфологических категорий. Ленинград: Наука.

Будагов Рубен А. 1980: Филология и культура. Москва: Изд-во Московского университета.

Булыгина Татьяна В., Крылов Сергей А. 1990: Понятийные категории. – Лингвистический энциклопедический словарь, гл. ред. Виктория Н. Ярцева. Москва: Советская энциклопедия, 385–386.

Vandriès Joseph 1931/2001²: Språk. En lingvistisk introduktion till historien, red. Rosalia O. Shor. Moskva: Editorial URSS.

Грекова Ольга К. 1979: Виды значений повторяемости и средства их выражения. – Вестник МГУ. Серия филология 2, 37–48.

Jespersen Otto 1958/2002²: Grammatikens filosofi, red. Boris A. Ilish. Moskva: Editorial URSS.

Керкерсен 1997: Повторение. Опыт экспериментальной психологии Константина Констанция. Москва: Лабиринт.

Колоз Жана В. 2006: Оказиональность / узуальность як концептуальна лінгвістична категорія. – Українська мова 1, 71–81.

Курилович Ежи 1965: О методах внутренней реконструкции. – Новое в лингвистике 4, 400–433.

Курилович Ежи 1962: Очерки по лингвистике. Москва: Изд-во иностранной литературы.

172

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Category of Repetition in Linguistic Discurse

Лайонз Джон 1978: Введение в теоретическую лингвистику, под. ред. Владимира А. Звегинцева. Москва: Прогресс.

Манежко Лариса А. 2000: Новая методика исследования категоризации в лингвистике. – Вестник МГУ. Серия 9, Филология 2, 39–52.

Мещанинов Иван И. 1978: Члены предложения и части речи. Ленинград: Ленинград. отделение издательства «Наука».

Москальчук Галина Г. 2003: Структура текста как синергический процесс. Москва: Editorial УРСС.

Панова Галина И. 1979: Выражение повторяемости действия в современном русском языке. Автореф. дис... канд. филол. наук, спец. 10.02.01. Ленинград: «Русский язык».

Потебня Александр А. 1958: Из записок по русской грамматике. Т. 1(2). Москва: Государственное учебно-педагогическое издательство Министерства просвещения РСФСР.

Frejdenberg Olga M., red., 196: Antika teorier om språk och stil (textanalogi). Sankt Petersburg: Aleteia.

Щерба Лев В. 1957: Избранные работы по русскому языку. Москва: Учпедгиз.

Upprepningskategorin i den lingvistiska diskursen

SAMMANFATTNING

Språket som system återspeglar processer och fenomen som äger rum både inom ett enskilt språk och utanför det. I början av 2000-talet utgick den allmänna lingvistiken ofta från den vetenskapliga uppfattningen om språket ”som en uppsättning kategorier och regler”, vilken definierar ett konceptuellt område som är viktigt för studiet av språkliga kategorier. Att definiera ett begrepp och tilldela det kategoristatus är ett viktigt forskningssteg, vars främsta syfte är att fastställa kategorins status och plats i systemet.

Under de senaste årtiondena har upprepning (återupprepning) förknippats med lösningen av kategoriseringsproblem. Genom att använda termen upprepning definierar vi utan begränsningar graden av kvantitativ realisering av ett fenomen, en handling, ett objekt, ett tecken eller ett tillstånd. Den kvantitativa bestämningen skiljer upprepningsprocessen från återupprepning längs skalan ”mer eller mindre”. Språklig upprepning omfattar ett mycket brett spektrum av teoretiska problem, däribland studier av ontologi och epistemologi samt av upprepningens samspel med andra språkkategorier: hur många,

Straipsniai / Articles

173

ZINAIDA PAHOLOK

intensitet, kvalitet, aspektualitet. För att förstå språkets upprepningens natur behöver man förstå de formella särdragen i hur determinering och upprepning uttrycks, den syntaktiska realiseringen, bildandet av den semantiska räckvidden och påverkan på den faktiska satsindelningen.

Olika synsätt på problem förknippade med språkliga morfologiska kategorier uttrycker komplexiteten i själva begreppet upprepningskategorin. Problemet hänger samman med bristen på symmetri mellan språk och logik, trots de många möjligheterna att förmedla ett visst innehåll, liksom med den komplexa karaktären hos upprepningskategorins samspel med andra element i språkets struktur. Upprepningskategorins väsen och dess fyllning med konkret innehåll kan fastställas genom en noggrann analys av språket och språkliga enheter.

Kategorin spelar alltså en viktig roll i språk med olika strukturer. Att definiera begreppet och fastställa dess kategoristatus är ett avgörande forskningsskede, eftersom det gör det möjligt att föreställa sig det breda och varierade spektrumet av verkningar hos ett sådant fenomen som upprepning. Upprepningskategorin är en oumbärlig komponent i mänsklig språklig verksamhet. Behovet av att förstå upprepningskategorin bekräftas av den omfattande repertoaren av språkliga medel för att uttrycka den. Upprepningens kategoriska status har förknippats med konceptuella, funktionellt-semantiska och logiskt-förklarande aspekter. Ett nytt konceptuellt schema för att lösa problemet med upprepningskategorin bygger på erkännandet av den strukturella isomorfismen mellan den fysiska, mentala och språkliga rymdens ontologiska natur, såsom den kommer till uttryck i universum. Lösningen på detta språkvetenskapliga problem har främjats av vetenskapliga framsteg och aktiv användning av filosofins metodologiska funktion.

Inlämnad den 12 december 2019.

ZINAIDA PAHOLOK

Lutsk Human Development Institute of the Open International University “Ukraine” 43020, Ukraine, Lutsk 5, G. Gongadze Str. pahोल[email protected]

174

Acta Linguistica Lithuanica LXXI