VÁCLAV BLAŽEK

Masaryk University

Forskningsområden: indoeuropeiska studier, särskilt slaviska, baltiska, keltiska, anatoliska, tokhariska och indo-iranska språk; finsk-ugriska språk; afroasiatiska språk; etymologi; genetisk klassificering; matematiska modeller inom historisk lingvistik.

DOI: https://doi.org/10.35321/all81-03

VOLGA – EUROPAS FÖRSTA FLOD

Volga – Europas första flod

Så att det inte blir någon osämja mellan fria människor, Volga, Volga, vår egen mor, ta henne, den sköna!

”Så att fred må råda för evigt bland detta fria och modiga följe, Volga, Volga, moder Volga, gör denna vackra flicka till en grav!”

Дмитрий Николаевич Садовников^¹ år 1883

SAMMANFATTNING

Denna studie sammanfattar alla benämningar på floden Volga och, när det är möjligt, ordnar dem i en vidare kontext av primärkällorna i en bilaga. Den andra uppgiften är att undersöka och diskutera befintliga etymologier. Det tredje målet är att föreslå nya lösningar om de befintliga inte är tillräckligt övertygande. Slutligen formuleras några allmänna slutsatser.

NYCKELORD: flod, Volga, hydronym, etymologi.

^¹ Tillgänglig på: <https://en.wikipedia.org/wiki/Stenka_Razin> [hämtad 01.11.2019].

52

Acta Linguistica Lithuanica LXXXI

Volga – the First River of Europe

ABSTRAKT

Denna studie sammanfattar alla benämningar på floden Volga, så långt det är möjligt i det vidare sammanhanget av primärkällorna som återges i artikelns bilaga. Studiens andra syfte är att undersöka och diskutera befintliga etymologier, och det tredje är att föreslå nya lösningar om de befintliga inte är tillräckligt övertygande. Artikeln avslutas med allmänna slutsatser.

NYCKELORD: flod, Volga, hydronym, etymologi.

Med sina 3 534 km (före systemet med dammsjöar var den 3 693 km) och ett avrinningsområde på 1 380 000 km² är Volga Europas största vattendrag, Eurasiens västligaste stora flod och världens största endorheiska flod. Det är typiskt att så långa floder har flera namn på olika språk. Följande sju hydronymer, ordnade alfabetiskt, analyseras ingående både ur ett etymologiskt perspektiv och med avseende på den semantiska motivationen.

1. Ἀράξης

1.0. Herodotos [1.201–202] (ca 450 f.Kr.) nämnde Ἀράξης som en flod jämförbar med, eller till och med större än, Ister, det vill säga Donau. Denna Araxes skulle flyta genom 40 lopp, men bara ett av dem mynnade ut i Kaspiska havet. I dess delta skulle det ha funnits öar stora som Lesbos (1 630 km²). Denna beskrivning kan endast avse Volga (ursprungligen 3 693 km; avrinningsområde 1 380 000 km²; vattenföring 8 060 m³/s vid Astrachan; Volgas delta består av ca 500 kanaler^² över en yta på 27 224 km²), och inte floden Ἀράξης, som på modern armeniska kallas Araks, på turkiska, persiska och kurdiska Aras, på azerbajdzjanska Araz (1 072 km; 102 000 km²; vattenföring 285 m³/s vid mynningen i Kura), och som har sin källa nära staden Erzurum i östra Turkiet, i samma område som källan

^² Tillgänglig på: <https://earthobservatory.nasa.gov/images/5650/volga-river-delta> [hämtad 01.11.2019].

Straipsniai / Articles

53

VÁCLAV BLAŽEK

från Eufrat³. Denna Araks beskrevs som strid, men smal⁴, i motsats till Herodotos beskrivning.

1.1. ”Strid ström” kan vara en övertygande motivering till namnet på denna kortare och snabbare flod, som har sin källa på bergssluttningar på över 3 000 meters höjd. Den förklaras traditionellt med armeniska arag, erag ”snabb, strid, fortgående” (jfr Tomaschek 1895, s. 404), vilket i sin tur har iranskt ursprung, jfr parthiska (Turfan) rg ”snabb, strid”, avestiska rayu- ”lätt rörlig, flink” (Olsen 1999: 868; Bailey 1979: 359). Den inledande vokalen är ett typiskt armeniskt protesljud före lånord som börjar med r̥-⁵. Vi kan tillägga att floden i klassiska armeniska källor kallades Erask‘, medan forngeorgiskan hade Rakšī⁶, fortfarande utan den inledande vokalen.

1.2. Om Herodotos verkligen beskrev Volga som Ἀράξης är etymologin ”strid” inte tillämplig, eftersom Volgas källa ligger endast 228 m över havet och strömmens hastighet är ytterst låg med tanke på dess längd, ursprungligen nästan 3 700 km. I detta fall skulle det vara tänkbart att förklara flodnamnet med iranska *a-raxsa- ”ofarlig”, jfr ungavestisk ack.sg. (ā-stam?)

³ Detta var känt redan av Pompejus år 68 f.Kr., enligt Plutarchos vittnesmål i hans biografi över Pompejus [33.1: Πομπήιος δὲ εἰς Ἀρμενίαν ἐνέβαλε τοῦ νέου Τιγράνου καλούντος αὐτόν ἤδη γὰρ ἀφειστήκει τοῦ πατρός, καὶ συνήντησε τῷ Πομπήιω περὶ τὸν Ἀράξην ποταμόν, ὃς ἀνίσχει μὲν ἐκ τῶν αὐτῶν τῷ Εὐφράτῃ τόπων, ἀποτρεπόμενος δὲ πρὸς τὰς ἀνατολὰς εἰς τὸ Κάσπιον ἐμβάλλει πέλαγος, ”Pompejus invaderade sedan Armenien på den unge Tigranes inbjudan. Denne hade nu gjort uppror mot sin far och mötte Pompejus vid floden Araxes, som har sin källa i samma trakter som Eufrat, men vänder sig österut och mynnar i Kaspiska havet” (Plutarchos 1917: Pompey. – Plutarch’s Lives, with an English Translation by Bernadotte Perrin. Cambridge (MA): Harvard University Press – London: Heinemann, 1917). Tillgänglig på: <http://data.perseus.org/citations/urn:cts:greekLit:tlg0007.tlg045.perseus-grc1:33.1-[accessed 01.11.2019]; <http://data.perseus.org/citations/urn:cts:greekLit:tlg0007.tlg045.perseus-eng1:33.1> [hämtad 01.11.2019].

⁴ Jfr Vergilius: Aeneid 8.728: pontem indignatus Araxes ”Araxes, vred över att ha blivit överbryggad”. Se även uppslagsordet Araxes i Encyclopaedia Iranica, vol. II, fasc. 3 (1986), s. 268–271, av W. B. Fisher (& C. E. Bosworth). Tillgänglig på: <http://www.iranicaonline.org/articles/araxes-river> [hämtad 01.11.2019].

⁵ Jfr armeniska aroy̌r ”mässing” < iranska *rauða-, jfr manikeisk mellanpersiska rwy, zoroastrisk mellanpersiska lwd ”koppar, mässing”; armeniska erang ”färg” jämfört med manikeisk mellanpersiska rng; sanskrit raṅga- ”färg, färgämne”; armeniska erak ”ven” jämfört med zoroastrisk mellanpersiska rk’ samma betydelse, osv. (Olsen 1999: 869, 879).

⁶ W. B. Fisher, C. E. Bosworth. Tillgänglig på: <http://www.iranicaonline.org/articles/araxes-river> [hämtad 01.11.2019].

54

Acta Linguistica Lithuanica LXXXI

Volga – the First River of Europe

raxsam ”skada” [Vištāsp Yašt 2.127; översättning av James Darmstetter^⁸]. En liknande semantisk motivering har till exempel använts för Stilla havet.

1.3.1. Bland hydronymer är namn som motiveras av färger relativt vanliga. En lovande kandidat skulle kunna vara iranska *raxšā- ”mörkfärgad”, >khotanesiskarraša ”mörkfärgad”, sogdiska rγš ”brun häst”, persiska raxš ”blandad röd och vit, mellan svart och mörkbrun”, >wakhirakš ”grå, brun” (Steblin-Kamenskij 1999: 292), kurdiska raš ”svart, mörk” (Bailey 1979: 362; Cabolov 2010: 194). Den öppna frågan gäller tolkningen av den inledande vokalen. Den enklaste lösningen vore negationen *a-, dvs. *a-raxšā- = ”icke-mörk”. Men det vore ganska märkligt om ett ord som betecknade en ljus färg inte i stället användes direkt. Å andra sidan har åtminstone Volgas mellersta lopp kallats ”svart” (se nedan).

1.3.2. En annan möjlighet är sammansättningen *ha-raxšā- ”helt mörk”, jfr avestiska ha- ”tillsammans”, khotanesiska ha ”allt” (ESI] 3: 345–353; Bailey 1979: 438).

1.3.3. Den tredje möjligheten är sammansättningen *āh-raxšā- ”mörk mun”, jfr avestiska āh-, khotanesiska āha- ”mun” (Bartholomae 1904: 345, 351, 357; Bailey 1979: 29–30; ESI] 1: 303–304). Den hypotetiska betydelsen ”mörk mun” skulle kanske återspegla det faktum att det finns oljefyndigheter i Volgas delta^⁹.

1.3.4. I princip är det också möjligt att anta att Herodotos sammanförde två nästan homonyma hydronymer, den ena med inledande vokal, som återger den ”armeniska protesen” (Araks/Ars/Araz; tidigare Eraskʿ, men forngeorgiska Rakšī) och den andra utan den (*Raxsaeller *Raxšā-; kanske Volga). Resultatet blev en utjämning som ledde till formen *Araxšāmed det motsvarande inledande a-.

2. *As(a)tEl > Ἀσστὴλ/Ἄσσατὴλ ~ Ἀττίλας ~ Ἄτελ ~ Τίλ ~ Ätil

2.0.1. Bysantinska källor (i kronologisk ordning; se Moravcsik 1958: 78–79): Ἀττίλας … flod hos Zemarchus, ca 570 (förmedlad genom Menander Protector) Τίλ … flod hos Theophylactus Simocatta, Historiae, skriven ca 630 om slutet av ^6ᵗʰ århundradet Ἄτελ … flod hos Theophanes Homologetes (†818), Chronicle (284–813 e.Kr.; ungefär ca 680)

^⁷ Tillgänglig på: <http://titus.fkidg1.uni-frankfurt.de/texte/etcs/iran/airan/avesta/avest.htm> [hämtad 01.11.2019].

^⁸ Tillgänglig på: <http://www.avesta.org/fragment/vytsbe.htm> [hämtad 01.11.2019].

^⁹ Tillgänglig på: <https://earthobservatory.nasa.gov/images/5650/volga-river-delta> [hämtad 01.11.2019].

Straipsniai / Articles

55

VÁCLAV BLAŽEK

Ἄσθηλ... flod och fästning i Khazarien i bysantinska geografiska notiser från 800-talet^th.

Ἀσατήλ... biskopssäte i Khazarien enligt ett parisiskt manuskript (ca 800?)

Ἄτηλ... flod hos Konstantin VII Porfyrogennetos (första hälften av 900-talet, om 900-talet^thth).

Ἀτελκούζου... plats där petjenegerna bodde på Konstantins tid (ibid.)

Ἐτέλ καὶ Κουσού... plats som tidigare beboddes av turkar (= ungrare), senare av petjeneger (ibid).

2.0.2. Armeniska källor (Pritsak 1956: 407): Et‘il i Pseudo-Mowsēs Chorenac‘is geografi i en avskrift av Anania Šira-kac‘i (ca 700 e.Kr.). At‘l hos Gregor av Akanc‘ (†1333).

2.0.3. Källor skrivna med hebreisk skrift (Gaster 1899: 67, § 34.14): Htl {חטל} i Yosippon (ca 900 e.Kr.).

2.0.4. Källor skrivna med arabisk skrift (Marquart 1929: 96; Pritsak 1954: 407–408): Itil hos Ibn Rusta (ca 903) och al-Muqaddasī (996) Ātl & Ʀtl hos Ibn Faḍlān (922) ʔIṭl hos al-Balḫī (†934) Iṭil hos Iṣṭaḫrī (mitten av 900-talet) och Idrīsī (1157) ʔātil hos Ibn Ḥawqal (977/8) Ātil hos Maḥmūd Kašġarī (ca 1070) och Marwazī (1120) ʔatal hos Abū Ḥāmid al-Andalusī al-Ġarnāṭī (1080–1170) Itil hos Yāqūt (†1229) Ītīl hos Ğuwainī (†1283) Ṣdīl i Šaġarat al-atrāk (ca 1457) Ṣadl hos al-Iṣfahānī (ca 1509) Ṣadal eller Ṣadil i Derbend-nāmeh etc.

2.0.5. Berättelser från europeiska resenärer från 1200-talet: Frater Richard Ethyl; Rubruk Etilia, Ethilia, Edilia; Marco Polo Edilia; Benedictus Polonus Ethyl (Gombocz 1917: 183; Pritsak 1956: 409).

2.0.6. Hydronymen är belagd i de turkiska språken från 1000-talet^th (Maḥmūd Kašġarī) och i de mongoliska språken från 1200-talet^th (Mongolernas hemliga historia): karakhanidiska Etil ’flodnamn, kanske Volga’ [Maḥmūd Kašġarī, 1000-talet; legenden om Oghuz–Qaghan från 1200-talet] (DTS 187), chagataiska Ātil, Ādil ’Volga’, Ak–Ādil ’Kama’, ordagrant ’Vita Ādil’, kazakiska och nogaiska Edil, teleutiska Ädäl, basjkiriska Idal ’Volga’, kazantatariska Izal, Idal ’Volga’, Kara Idal ’Volga’ =

56

Acta Linguistica Lithuanica LXXXI

Volga – the First River of Europe

’Svart Idal’ gentemot Ak Idal ’Kama’^¹⁰ = ’Vit Idal’, tjuvasjiska ADăl ’Volga’, Šură-ADăl ’Kama’, ordagrant ’Vit ADăl’ (Gombocz 1917: 183; Radlov I: 842, 857, 1509; Räsänen 1969: 52). Senare förekommer det ibland i appellativ funktion: chagataiska ädil ”flod, ström”, diminutiv ädil-ča & ădil-čik ”bäck”, kazan-tatariska idal ”stor flod” (> mansiska eĕtl ”havets vatten”) gentemot idal-čäk ”bäck” (Pritsak 1956: 415).

Mellanmongoliska Idil ’Volgafloden’ [Secret History of Mongols, §§ 262, 270], Ežil ’stad förstörd av mongolerna’ [Secret History of Mongols, § 274], kalmuckiska Idžl (mörn) ’Volga (flod)’ (Ramstedt 1935: 205).

Följande etymologier eller etymologiska kommentarer har föreslagits (eller skulle kunna föreslås):

2.1. Klaproth (1826) skilde mellan ’Aṭṭílas ’Volga’ (s. 117) och Tíl ’Kama’ (s. 274) och tillskrev den senare betydelsen ”svart” (s. 268). Utifrån sin föreställning om ett samband mellan de forntida avarerna och de moderna avarerna från Dagestan jämförde han hydronymen med andiska dir, men termen ”svart” borde på andiska vara b-ečedir, därtill karataiska b-ečetiro-b, hunzibiska çədilu, bezjta çodolo etc. (Klimov & Xalilov 2003: 354; enligt NCED 556 är andiska -dir ett avledningssuffix). Beträffande attributet ”svart”, jfr Pritsak (1956: 411), som hänvisar till Theophylactus Simocattas Historiae [258.9]: (skriven omkring 630, om slutet av ^6ᵗʰ århundradet), där

där floden Til flyter fram, vilken det är brukligt för turkarna att kalla <sed>

”där floden Til flyter fram, som turkarna brukar kalla ’den svarta’ <><>”

(se Haussig 1953: 283, 287),

och vidare den vanliga turkiska benämningen på Volga som ”svart”, Qara Idil eller Qara Itil. Pritsak (1956: 411) tolkade det som ”stor”, liksom namnet Qara Mö́ren på Huang Ho hos Rašīd ad-Dīn (†1318).

2.2. Haussig (1953: 426) rekonstruerade formen ’Aστıλ som *’As-Til = *’floden till ’Ασιοι’, där formen Tíl upptecknades av Theophylactus Simocatta (redan Abel-Rémusat 1820, 320 identifierade Tíl som Volgafloden). Men Haussig kunde inte anföra något belägg för att Tíl hade appellativ betydelse ’flod’ vel sim., inte bara på turkiska.

2.3. Pritsak (1956: 404–419; 1982: 444) analyserade både person- och flodnamnet ’Aттíλας och flodnamnet ’Aστıλ som en hypotetisk forn-bulgarisk sammansättning, bestående av leden *as ”stor, gammal” och *til ”hav”, dvs. ”oceanisk = universell {härskare}” (jfr den mongoliska titeln Dalaj-in Qa’an, med sin turkiska översättning Talui-nuŋ Xanï – se Pelliot 1923: 24–25: ’le khan océanique’; Pritsak

^¹⁰ Alternativt kallades Kama Čölmen-Idal på kazan-tatariska, dvs. ”ödemarkens flod”, likaså tjuvasjiska čolma och forn-bulgariska Čölmän-Itıl (Tomaschek 1889: 33), gentemot fornturkiska çöl, kazakiska śöl etc. ”stäpp, ödemark” (Räsänen 1969: 117).

Straipsniai / Articles

57

VÁCLAV BLAŽEK

1956: 417), med belägg i följande turkiska former: tjuvasjiska as-lă ”grov, förnäm”¹¹, chagataiska äs-li ”stor, stark”, gammaluiguriska, mellanturksika äs-ki ”gammal” etc. (Räsänen 1969: 50), och gammalturkiska talüy ”hav”, gammaluiguriska taluj ”hav” eller ”sjö”, sari-uiguriska talej, tali, tali ”sjö, hav, ocean” etc. (Räsänen 1969: 130; Clauson 1972: 502). Termen kan vara av kinesiskt ursprung, om den representerade en anpassning av det kinesiska flodnamnet 大漠 dà(i)lěi¹² < senmellankinesiska *tha(i)lɣjʹ < tidigmellankinesiska *daʾlwiʹ eller *dajhlwiʹ (Hirth 1895: 18). Det är dock tveksamt att detta kinesiska lånord skulle ha kunnat omvandlas till komponenten Tíl redan på 600-talet. Mer sannolik är en annan idé av Pritsak, nämligen att Tíl motsvarade det tjuvasjiska hydronymet TilĚe (> ryska Tel’ca), där den sista stavelsen återspeglade det turkiska diminutivsuffixet *-čǎ/*-čě. Pritsak (1956: 410–412) identifierade samma rot i det tämligen gåtfulla flodnamnet Qara Tíl från Syr-Darjas avrinningsområde hos Nizām ad-Dīn (†1404), alternativt kallat Qara Tal av ”den anonyme författaren till Iskander” från 1414. Ytterligare en Qara Tal mynnade enligt Ḥudūd al-ʿĀlam ut i Balchasjsjön. Pritsak (1956: 413) fann den egentliga appellativiska användningen av roten *til-/*tíl endast i tungusiskan: evenkiska tilkan ”översvämning”, eveniska ṭilqa, ulchiska čílčan, nanaiska čílqā, samma betydelse, vid sidan av verbet evenkiska tilka-, eveniska ṭilqən-, ulchiska čílčan-, nanaiska čílqa- ”svämma över, stänka” (Cincius 1977: 180–181). I EDAL jämförs den med turkiska *d(i)äl(i)- ”svämma över” > gammaluiguriska, karakhanidiska taš-, turkmeniska dāš-, kirgiziska, tatariska taštĭ-, jakutiska tahijetc., samma betydelse, samt oiratiska tašṭin ”översvämning” (Räsänen 1969: 466; Clauson 1972: 559; ESTJ 3: 169–170), och mongoliska *čilga- / *čal-gi- ”svämma över” > skriven mongoliska čilga-, čalgi-, chalchamongoliska calgi-, ordos čal-gi-, burjatiska salgĭ-, šalšagana-, šald. Det tjuvasjiska hydronymet Til och dess centralasiatiska motsvarigheter Tíl / Tal kan knytas till turkiska *d(i)äl(i)- ”svämma över”. I så fall kan hydronymet Ἀστῆλ analyseras som den gammalbulgariska sammansättningen *as-tiál ”översvämmar över” eller ”{flod som för med sig} stora översvämningar”.

Note: It is necessary to mention that Eugene Helimski (2000, 2004; plus Evgenij Xelimskij 2000, 2003) tried to present arguments about a Tungusic component in language(s) of the Avar Kaganat. It is natural to add the Tungusic candidate for the first component *asof the hydronym Ἀστῆλ etc. It could be

¹¹ Pritsak (1956: 414) tried to identify the component *äsin the Hunnic name Έσκάμ = *äs-kam “great priest”, and in the name of the Khazarian majordomus, called ʾaštarḥān (Ṭabarī), i.e. “great tarxan”, or rāštarḥān (Yaʿqūbī), with the first Arabic component raʾs “head; top; leader”, i.e. *“over-tarxan”. He added, the same etymology could be ascribed to the city-name Astraxán, although it was known only from the 14ᵗʰ cent.

¹² 大 dà, dài ”stor, väldig, omfattande, bred, djup” < senmellankinesiska *thaʾ, *thajʹ < tidigmellankinesiska *daʾ, *dajh & 濁 lěi ”flodnamn” < senmellankinesiska *lyjʹ < tidigmellankinesiska *lwiʹ (Pulleyblank 1991: 69, 185).

58

Acta Linguistica Lithuanica LXXXI

Volga – the First River of Europe

den tungusiska roten *as- ”mycket; många” > udihiska asahᶦ ”mycket”, ulchiska asir samma betydelse, nanaiska asō, asor ”inte särskilt”, manchuriska asi, asuru ”mycket; många, mycket, ofta” (Cincius 1975: 54–55). Sammansättningen *as(V)til skulle betyda *”{flod som för med sig} mycket {stora} översvämningar”, dvs. nästan detsamma som den gammalbulgariska tolkningen.

2.4. Axmetjanov (2001: 76) härledde former av typen karakhanidiska Etil från *ertil, möjligen via *ettil, och föreslog samma ursprung som för hydronymet Irtyš, som enligt honom bör härledas från verbet belagt i gammaluiguriska, kumanska, shor ert-, chakassiska, tjuvasjiska irt-, jakutiska irdě- ”passera” (Räsänen 1969: 46).

2.5. Med hänsyn till belägget ’Αστῆλ finns en alternativ turkisk tolkning, baserad på den hypotetiska sammansättningen *ast^¹³–(h)ȫl^¹⁴ ”låg fuktighet”, som skulle kunna hänföras till Volgas delta.

2.6. Alternativt får formen ’Αστῆλ oss att överväga en tidig ungersk sammansättning, bestående av fornUngerska (AD 1055) azaa, azah ”Fluß, Bach” (UEW 3) ~ ‘fehe rea’, modern ungerska (dial.) aszó ”Wasserriβ, zeitweiliger Wasserlauf; Trockental” (EWU I: 54), ”Tal, Niederung; ein Tal, in dem in Regenperioden und zur Zeit der Frühjahrschneeschmelze ein kleiner Bach fließt, das aber sonst trocken ist” (UEW 3); och ungerska tele (först belagt 1372), tel, dial. telle ‘voll, gefüllt’, tel- ‘voll werden, sich füllen’, teljes, arch. teles ‘ganz, vollständig, total, komplett; voll’, töl-t ‘(Flüssigkeit) schütten, gießen, (Getränke) einschenken; füllen, anfüllen’ (EWU II: 1497–1500; UEW 518: tillsammans med mansiska Tᵊ täwl, p P tayla och chantiska Vj. O tel ”voll” kan dessa härledas från FU *tälk³ eller *täwdę).

Den hypotetiska sammansättningen asz(a)tele skulle kunna beteckna ’dal full {av vatten}’ eller ’flod full {av vatten}’.

Anmärkning 1: Konstantin Porfyrogennetos hade också noterat sammansättningen Ἀτελκούζου [§ 38.30], förklarad som de platser där pechenegerna levde på hans tid. Senare förekom den i syntagmet Ἐτελ ^{{ποταμός} καὶ¹⁵}

¹³ turkmeniska, krimtatariska, krimkaraitiska, karakalpakiska, uiguriska ast, uzbekiska åst, kirgiziska, tatariska as(t), basjkiriska aş(t)/aθ(t) ”nedanför” (Sevortjan 1974: 195–196); jfr karakhanidiska (1000-talet) astīn ”under, nedanför”, (1200-talet) astındaɣı ”belägen nedanför”, chagataiska ast(i) ”nedanför”, kumanska astında ”nedanför” etc. (Clauson 1972: 242).

¹⁴ prototurkiska *(h)ȫl > gammalturkiska (manikeiska), gammaluiguriska (buddhistiska) (båda från 700-talet) ȫl ”fuktig” (om land), karakhanidiska öl [Maḥmūd Kašġari: Qutadğu Bilig] ”fuktig, våt”, mellanturksika öl (Sanglax) samma betydelse, (Payet de Courteille) ”träsk”, chagataiska (1400-talet) öl ”fuktig”, även använt om darya ”hav”, turkiska öl ”fuktig, våt”, osmanska öl ”pöl”, turkmeniska öl, dial. hȫl ”fuktig, våt”, khalajiska hēl, hēl, kirgiziska öl, karakalpakiska hȫl, uzbekiska hul samma betydelse, uiguriska hȫl ”fuktig, fuktig”, chakassiska öl ”fuktig, våt”, shor ül, oiratisk ül, tuviniska, tofalariska öl, jakutiska üöl ”fuktig, våt”, tjuvasjiska vile samma betydelse (Räsänen 1969: 371; Clauson 1972: 124; Sevortjan 1974: 524–525).

¹⁵ Marquart (1903: 33, fn. 3) explained the conjunction as a mistake of a copist, who thought that Κουζού was an alternative name for Ἐτελ.

Straipsniai / Articles

59

VÁCLAV BLAŽEK

Kουζού [§ 40.24], vilket förklarades mer explicit som ”den plats där turkarna (= ungrarna) tidigare brukade vara kallas efter namnet på floden som rinner genom den, Etel och Kouzou, och där bor nu pechenegerna” (översatt av Jenkins). Menges (1944–1945: 259) ansåg att denna term betecknade antingen en annan flod eller hade blivit en appellativ. I likhet med Zeuss (1837: 751) spekulerade Markwart (1903: 33) i att ordet Kουζού motsvarade grekiska μεσοποταμία och identifierade ungerska köze i Kουζού (3 sg. possessivform av köz ”centrum, mitt”), vilket också användes i ungerska distriktsnamn, t.ex. Szamos-köz, Mura-köze, Rába-köze. Ungerska köz kan härledas från finsk-ugriska *kütz (UEW 163; EWU II, 827) ~ *kütï ”mitt” (Sammallahti 1988: 544).

Anm. 2: Müllenhoff (1906: 75) föreslog att hydronymen Δάϊς [Ptolemy 6.14.2,4,5], Δαϊχ [Zemarchus], Γεϊήχ [Constantine Porphyrogenitus 37.2], senare Jajïk, jfr Chuvash Jejăk, Kazakh Žajyk, sedan 1775 kallad Ural River (Vasmer IV: 551–552), kunde ha uraliskt ursprung; han förband den med uraliska *joke ”flod” (UEW 99) ~ *jukă (Sammallahti 1988: 537), även om den turkiska etymologin vanligen har antagits (jfr Menges 1944–1945: 260, som jämförde turkiska jaj-yк ”utvidgad, öppen”, perfekt particip passiv av jaj- ”utvidga”, Tuva čat-, mellanturksika [MK] jad-, gammaluiguriska jad-; men altaiska d’ajɣ ”översvämning”, tuva čajɣ ”störtflod, skyfall” ligger semantiskt närmare namngivningen av en flod och kan inte härledas från gemensturkiska *jad-, utan endast från *jāj-, som lever kvar i tuva čaj- ”svänga, pumpa”. Altaiska d’aj- ”svämma över, översvämma, breda ut sig (om en flod)” – se ESTJ 1989: 76–77).

3. УЛ

3.0. Mari: KB Jăl, В Jul, U Ju·l-lǝt Wolga (Wichmann 1953: 54, #264); östlig Jul (Paasonen 1948: 29).

3.1. Paasonen (1926: 38) förband hydronymen med khantiska från Konda i̯atpз ”källa, ursprung”, i̯atpo·ŋ ”mynningen av en bäck som rinner från en källa”, yuganskt i̯aLpa ”liten strid bäck, fors”. Den sista stavelsen förklarades av Toivonen (1933: 382–383).

3.2. Markwart (1929: 96) spekulerade i att denna marihydronym hade anpassats från sin tjuvasjiska motsvarighet A̯Dăl via *A̯jol. En sådan utveckling saknar dock motsvarigheter bland tjuvasjiska lån i mari.

3.3. Den mest sannolika förefaller vara Sinors lösning (1964: 1–8), som söker ursprunget till mari Jul ’Volga’ i turkiska *jul ”bäck, å, källa” > gammaluiguriska yuul ”fjällbäck, källa”, karakhanidiska jul, jul ”bäck”, oiratiska, salar jul,

60

Acta Linguistica Lithuanica LXXXI

Volga – the First River of Europe

koibaliska jul ”bäck, fjällbäck”, chakasiska čul ”bäck”, tjuvasjiska š́wəl ”källa” (Räsänen 1969: 209–210; Clauson 1972: 917–918; Sevortjan 4, 244; DTS 277).

3.4. Tatariska, bashkiriska jul ”väg, färdväg” jämfört med fornturkiska jol med samma betydelse, m.m. (Räsänen 1969: 205–206; Sevortjan 4: 217–219). Volga var i synnerhet en huvudfärdled som sedan förhistorisk tid förband det ryska norr med de pontisk-kaspiska stäpperna. Vad gäller sambandet mellan betydelserna ”väg” och ”flod” finns suggestiva semantiska paralleller i kushitiska och chadiska språk, närmare bestämt nordkushitiska: beja lagi f., pl. -a ”stig, gångväg, upptrampad väg” (Roper); östkushitiska: somaliska laag ”vattenfåra” (Luling), baysospråkets lága ”flodstrand” (Hy); oromo Macha laga ”flod”, lage ”dal” (LVS) > höglandets östkushitiska *laga ”flod” (Hudson 1989: 124); konso lak-a ”slätt, utsida”, d’irayta lak ”plats, tomrum, rum, utrymme” (B1), jfr Sasse 1982: 131; sydkushitiska: kwadzaspråkets lagalako ”stig, väg” (Ehret); samt centralchadiska: wamdiu làgu, margi lagù, västmargi lakù, kilba làkù ”väg” (Kraft 1981: 73, 93, 112, 122).

4. Λύκος

4.0. Herodotus [4.123] nämner fyra stora floder som från thyssageternas land rinner genom ett öde område och vidare in i maeetiernas land, där de mynnar ut i sjön som kallas Maeetis; deras namn är Lycus, Oarus, Tanaïs, (S)yrgis. Tomaschek (1889: 32) spekulerade i att Lycus kunde identifieras med Jajik (i dag Uralfloden) eller Volgas övre lopp, medan Oarus borde höra till dess nedre lopp.

4.1. Tomaschek (1889: 32–33) förband åtminstone indirekt flodnamnet Λύκος med den udmurtska hydronymen Jug, vid sidan av L’ug, och dess ryska motsvarighet Belaja, en biflod till Kama. Han härledde den från udmurtska Malmyž ju·g-ak adv. ”ljus, klar, ren”, Malmyž-Uržum l’u·g-ak, d’ug-ak ”på en gång och ljust”; Sarapul, Malmyž, Jelabuga jugit, Jelabuga, Malmyž-Uržum l’ugit, Ufa d’ugit adj. ”ljus, klar” etc. (Wichmann 1987: 82). Komi jugid ”ljus (substantiv, adjektiv), blixt”, jug ”blixt”, jugör ”stråle, ljus”, jugδini ”ljusna, lysa upp” (KESK 334). Denna lösning är utan tvivel tillfredsställande för hydronymen Jug/L’ug, men svår att tillämpa på Λύκος. Orsaken ligger i den historiska fonetiken: udmurtska initialt l’- och d’- är sekundära varianter av j, och permiska medialt -g motsvarar mari- och mordvinska -ŋg- < FU *-ŋk- (jfr KESK 14). Den permiska roten *jug motsvaras regelbundet av mari jongəštas ”ljusna”, jongədo ”rymlig” (KESK 334; Paasonen 1948: 27).

4.2. Kanske är det mer lovande att spekulera om en möjlig drivkraft utifrån det faktum att Λύκος rann genom ett öde område som Herodotus beskriver. Jfr även kazantatariska Čölmən–Idal ’Kama’, dvs. ”ödemarkens flod”, på liknande sätt tjuvasjiska

Straipsniai / Articles

61

VÁCLAV BLAŽEK

čolma and Old Bulgarian Čolmän-Itil (Tomaschek 1889: 33) vs. Old Turkish čöl, Kazakh söl etc. “steppe, wasteland” (Räsänen 1969: 117). If this is the case, the Baltic term *laukas “terrain without trees” seems to be a good candidate, cf. Lithuanian laũkas “terrain without trees, free space, field”, Latvian laũrs “clearing, opening (in forest), free space, field”, Prussian (III) laucks, acc.sg. laukan “field” (ALEW I: 561–562), all from IE *leuk- “to light” (Pokorny 1959: 687–689).

4.3. En annan lösning kan bygga på det faktum att Volga ändrar sin strömriktning från öster till söder vid mynningen av sin största biflod, Kama. På mari, som nu talas nära denna krök och tidigare talades omkring den, finns ordet luk (P, B, M, U, CÜ), lŭk (CK, Č, J), lāk (K) ”hörn, vrå” och också ”krök i en flod eller sjö” < proto-mari *lukā (Bereczki 1992: 34, nr 165; 2013: 124–125). Just denna betydelse motsvarar perfekt Volgas krök från öster mot söder. Andra besläktade ord bekräftar att denna betydelse är den ursprungliga: finska loukka, loukas ”lya, tillhåll”, loukku ”spricka, grotta”, loukko ”hörn, vinkel, gömställe, grotta”,?laukku ”öppning, hål”,?liukku ”snögrotta”; ungerska lyuk (dial. gyuk, juk, lik, luk) ”hål, läcka; grotta; skinkor”; nenetsiska O loxəʔ ”vinkel (t.ex. i ett rum eller i en långsträckt sjö)” (UEW 252: *lowkə).

Anmärkning: Det är möjligt att identifiera en analog semantisk motivation i det fornryska hydronymet Erelb (i dag Oreľ), som betecknar en vänsterbiflod till Dnepr och först nämndes i den hypatiska redaktionen av Den ryska primärkrönikan under år 1183 e.Kr.: Ереҕ, егоже Русь зовуть Уголь. Vasmer (III, 151) etymologiserade det med hjälp av osmanska əjri ”sned, krokig”, əjrilä ”böja sig” (Radloff I: 661–662), turkiska eğri ”krokig; kurva”, eğrilik ”krökning”, fornuiguriska ägri ”sned”, karakhanidiska, kumanska, chagataiska ägri ”krokig, böjd”; tjuvasjiska avăr ”djup plats, grop i en flod eller sjö” etc. (Räsänen 1969: 37–38).

5. RAV & RAVO

5.0. Mordvinska erzya Rav, Ravo ’Volga’, moksha rava ”flod”, Rav ’Volga’ (UEW 420). Ibn Ḥawqal, 977/8 e.Kr.: naḥr al-Rōs ~ mordvinsk bestämd form Rav-ś (Aalto 1976[79], 37). Föregångaren till det mordvinska hydronymet har rekonstruerats som (i) *rava (Keresztes 1986: 127), men det finns minst två andra alternativ, (ii) *raya och (iii) *raja; jfr beträffande (ii) mordvinska moksha pavaź ~ pavas ”Gud” < *payas < indo-iranska *bhagas och beträffande (iii) moksha ov(a) ”svärson” < fenno-volgaiska *wäje (se Keresztes 1986: 106, 103). Jämförelsen med chantiska DN rōu, DT rāu ”orenlighet, avfall, dy (i vatten)”, Likr. rāɣɜ, Mj. rāuɣ3 ”dy, slam (i vatten)” (Korenchy 1972: 65), som stöder möjligheterna (i) och (ii), är semantiskt svag.

62

Acta Linguistica Lithuanica LXXXI

Volga – the First River of Europe

5.1. Schlözer (1771: 306) var troligen den förste som kopplade det mordvinska hydronymet till den grekiska beteckningen ’Pã för Volga¹⁶, återgiven av Ptolemaios [6.14.1,4]. Därefter följde bland andra Klaproth (1826: 82), Šafarik (1837: 402) och Kiepert (1878: 346, fn. 3). De Lagarde (1866: 263) kopplade Ptolemaios ’Pã till namnet på den mytiska floden i Avesta Ranhā-, men var förbehållsam när det gällde att identifiera dessa hydronymer med Volga¹⁷. Senare (1868, 62) lade han till sanskrit Rasā och i båda studierna frygiska ’Péa, det vill säga Réha?, samt det armeniska hydronymet Rah, omnämnt av Koriwn i hans ’Mesrop Maš-tots liv’ [11.33]. Kuhn (1887: 214–215) lade till avestiska Ranhāoch vediska Rasā-, båda mytiska floder. Han uttryckte tvivel om deras identifiering. Han nämnde Geigers försök att identifiera Ranhā med Iaxartes och kommenterade detta: den som vill återfinna Ranha hade i alla fall ett annat namn bland sina invånare, ur vilket det moderna Sīr har utvecklats och som hos grekerna förekommer som Silis och hos indierna som Sidā (Kiepert 1878, § 58). Vidare sade han att... Sidā självklart måste betraktas som den iranska, inte den indiska formen av namnet.

Let us mention that Rasā- (see Blažek 2016a: 13) was the name of a mythical stream flowing around the earth and the atmosphere [e.g. RV IX.41.6; 10.108., also Nirukta of Yaska], only in RV V.53.9. is it described as the western tributary of the Indus River. In Puranas and Mahabharata Rasā is connected with the underworld or hell (MW 870c). The form rasāis the feminine to the masculine rāsa- “the sap or juice of plants, juice of fruit, any liquid or fluid, moisture, humidity, essence, marrow” [RV] (MW 869b, 870c: rasā- = “moisture, humidity”, but Mayrhofer in EWA I: 441–442 expressed doubts about any appellative sense of rasā-). In Iranian the corresponding hydronym is identified in Young Avestan Ranhā- ‘a mythical river’ [Yašt 5.63, 5.81, 10.104, 14.29, 15.27; Vidēvdāt 1.19 etc.], transcribed in Zoroastrian Pahlavi as Arang (Bartholomae 1904: 1510–1511).

Anmärkning 1: Marquart (1903: 378–379, fn. 4) tolkade etnonymet Rogasta-dzans hos Jordanes [Getica 23, § 116] som *Rauwa-stadjans ”invånarna vid Volgas strand”. Han såg samma hydronym i etnonymet ‘Ρόβοσκοι, återgivet av Ptolemaios.

¹⁶ Än i dag kallar de Volga Rhau, liksom den hos Ptolemaios heter ‘Pã.

¹⁷ Jag tror att namnet på den välkända floden ‘Pã inte är något annat än Raniha: naturligtvis menar jag inte att texternas mytiska Ranha skulle vara Volga. Det ארום {ʔarūm} i pehleviöversättningen Vd 7, 9 är, som Spiegel i sin kommentar (s. 46) framhöll som en möjlighet, det nypersiska Harūm (amazonernas stad): hos Ptolemaios låter ε 9.19 amasonerna bo μεταξὺ τοῦ ‘Pã ποταμοῦ καὶ τῶν Ἰππικῶν ὀρέων.

Straipsniai / Articles

63

VÁCLAV BLAŽEK

5.2. Schrader (1890: 633f) och Schrader & Nehring (1917–1923: 329) såg i hydronymen en anpassning av IE *srou̯a ”ström”, jfr episk sanskrit giri-srāvā- ”bergström”, litauiska sravā ”flöde, blodflöde, menstruation” etc. (Pokorny 1959: 1003).

5.3. I sin recension av Schrader (1890) försökte Bartholomae (1890: 1108) förklara den mordvinska hydronymen och Ptolemaios Ῥᾶ utifrån avestiska rau̯an-/raon- ”flod, vattendrag” [Yt. 14.21, 18.6, V. 5.1f / Y. 10.17, V. 2.23] (Bartholomae 1904: c. 1512) < iranska *hrauᵒ < *srauᵒ (jfr EWAI II: 784).

5.4. Paasonen (1897: 122–123) avvisade Schraders idé och lade fram sin egen etymologi, baserad på finska rapa ”dy, slam; något sprött, sprickbenäget”, estniska raba ”mosse; drav; murken, spröd”, liviska raba mā ”lös jord”; nordsamiska rappe ”coenum existens in loco, quem homines vei pecudes saepe calcant”. I själva verket är det samiska ordet av finskt ursprung och de baltisk-finska formerna av skandinaviskt ursprung, jfr fornnordiska draf ”bottensats, jäst” (de Vries 1962: 79–80; SKES 735–736).

6. *U̯ar(i̯)- > ᾽Oαρος

6.0. Hydronymen ᾽Oαρος belades först av Herodotos [4.123–124] omkring 450 f.Kr. Samma komponent *u̯ar kan identifieras i hydronymen Οὐαρουδάνης, belagd hos Ptolemaios [5.9.5, 28], vilken sannolikt betecknade Kubanfloden (jfr Abaev 1949: 188: *u̯aru-dānu- ”bred flod”).

6.1. Marquart (1903: 378–379, fn. 4) ansåg att hydronymen ᾽Oαρος kunde vara en alternativ benämning på floden Volga, tolkad som iranska *u̯aru- ”bred”¹⁸, jfr avestiska vouru-, exempelvis i äldre avestiska vouru-cāšani- ”inom

¹⁸ Rogastadzans är den gotiska översättningen av Ῥόβοσοι, ett folk som av Ptol. 6.14 p. 426, 28 Wilberg anges vid de östligaste källorna till Rha; hos Orosius I, 2, 2 Rhobasci, identiskt med Βοροῦσκοι Ptol. 3, 5 p. 201, 15, vilka bodde under Rhipaeiska bergen. Ῥόβοσοι, Rhobasci härleds från det finska namnet på Volga, som ännu i dag bland mordvinerna lyder Raw, Rau och i bestämd form Rawš och som sannolikt ligger till grund för Agathemeros Ῥᾶς. Detta namn är sannolikt lånat från skytisk-iranska *Raha, hos Ptol. Ῥᾶ (endast gen. och ack.), avestiska Raihā, vediska Rasā. Vid sidan av det sistnämnda namnet kände de iranska skyterna ännu en benämning på Volga, ᾽Oαρος (Herodotos 4, 123. 124), dvs. *waru- ”den breda” (jfr Βοροῦ-σθένης, hunniska War), varifrån folkbenämningen Βοροῦσκοι härleds. Jfr Zeuss 1837: 80; Müllenhoff 1906: 98; Tomaschek 1889: 20. För ekvationen Ῥᾶ = Raiha har P. de Lagarde 1866: 263; Id. 1868: 62 uttalat sig.

64

Acta Linguistica Lithuanica LXXXI

Volga – the First River of Europe

”blickande” ~ vediska uru-cākṣas-; ossetiska urux ”vid, rymlig” (EWAI I: 227). På liknande sätt Herrmann (1937: cc. 1680–1681¹⁹).

6.2. Kretschmer (1928: 101) förklarade hydronymen med hjälp av sanskrit vār(i) ”vatten” och nämnde betydelsen ”regn” hos den motsvarande avestiska motsvarigheten vār-. I själva verket finns vediska vār- ”vatten”, vid sidan av sanskrit vārī-, som betyder både ”vatten” och ”regn” [Mn, MBh] och motsvarar avestiska vār- ”regn”, men även sanskrit vārī-, pl. varyas ”flod”, motsvarande avestiska vai̯ri- ”hav, havsvik” [Y. 42.2, 65.4, 71.10; Yt. 5.37, 8.46.8, 10.14, 19.51, 19.56, 19.59; Aog. 28; Ny. 5.5; S. 2.9] > zoroastrisk pahlavi var ”sjö” (Bartholomae 1904: 1364–1365; Eilers & Mayrhofer 1960: 110–111; Nyberg 1974: 203). Kretschmer förband också denna hydronym med tokhariska A wār ”vatten” och vidare med det liguriska flodnamnet Vārus, först belagt hos Caesar [BG 1.86.8]. Senare inordnade Krahe (1964: 38–40) det i sin ”gammaleuropeiska” hydronymi.

6.3. För Herodotos Ὄαρος sökte Napolskix (p.c.) ursprunget direkt i tokhariska A wār, B war ”vatten”, B -wār ”ström”, exempelvis ñoru-wār ”nedströms” (Adams 2013: 627–628), och antog att hydronymen bevarar ett spår av den proto-tokhariska migrationen österut.

6.4. Schramm (1973: 115) avvisade att Ὄαρος över huvud taget skulle vara en beteckning för Volga och föredrog att knyta namnet till Dnepr, uttryckligen benämnd Var av Jordanes 52: ut vix pars aliqua hostium remaneret, quae in fuga versa eas partes Scythiae peteret, quas Danabri amnis fluente praetermeant, quam lingua sua Hunni Var appellant²⁰, samt Βαζούχ hos Konstantin Porfyrogennetos (De administrando imperio 38.68). Denna hydronym har också etymologiserats på flera olika sätt:

6.4.1. Klaproth (1826: 245), som såg ett spår av de forntida avarerna här, försökte förklara Var med hjälp av modern avariska från Dagestan, där ordet ʒor ”flod” förekommer. Nikolayev & Starostin (NCED 537) jämförde det med tindalska reha ”vattenreservoar”, bezjtinska rühi ”konstgjord bäck”, lezginska och tabasaranska hül ”hav” etc., och rekonstruerade den nordkaukasiska protoformen *hʷilV/*l̥hʷV.

¹⁹ Oaros var enligt Herodotos [IV 123], tillsammans med Lykos, Tanais och Syrgis, en biflod till Maiotis och hade sin källa hos thyssageterna. Av Herodotos [IV, 124] framgår att O. var en större flod, där Dareios lät sitt härläger slå sig ned och lät bygga åtta fästningar när han trängde fram till ödemarken mellan budinerna och thyssageterna. Enligt detta (c. 1681) kan det bara röra sig om Volga, som Herodotos felaktigt låter mynna ut i Maiotis i stället för i Kaspiska havet. Kiessling u. Bd. IA s. 1f. jämför namnet O. med avestiska Vouru ”den breda (floden)”, vilket turkiska stammar översatte med Atl;

²⁰ ”Resterna vände på flykten och sökte sig till de delar av Skytien som gränsar till floden Danapers lopp, vilken hunnerna kallar Var på sitt eget språk.” Se The Gothic history of Jordanes i engelsk översättning med introduktion och kommentar av Charles Christopher Mierow. Princeton: University Press – London: Humphrey Milford – Oxford: University Press 1915: 128.

Straipsniai / Articles

65

VÁCLAV BLAŽEK

6.4.2. Tomaschek (1889: 20) jämförde Βαqούη med jakutiska üräx ”flod” (Böhtling 1851: 49). Besläktat kan vara tjuvasjiska vъrə, använt i uttrycket šъ vъri ”flodmynning”. Förlusten av det slutliga velarljudet kan jämföras med det homonyma tjuvasjiska vъrə ”frö” gentemot forn turkiska uruy dito (Egorov 1964: 49; Räsänen 1969: 516).

6.4.3. Vasmer (1923: 66), Abaev (1949: 187) och Schramm (1973: 99) förklarade Βαqούη med utgångspunkt i ossetiska: iron wærax, digor urux ”bred” < *uaruka−/*uruka− (Abaev 1989: 90).

6.4.4. Pritsak (1954: 124–134; jfr även Schramm 1973: 99) föreslog den forn bulgariska förklaringen av Var och åberopade tjuvasjiska var ”dal, kanal, ravin, klyfta; inre, centrum, mitt, buk”; anatoliskt turkiskt poet. öz i flodnamnen Ėgri öz, Qïlïğ özü, vidare kazantatariska üzän ”dal, lågland”, barabatatariska üzön ”liten bäck, å”, kazakiska özän ”flod; inre”, samt beteckningen Yozu (= özü < *özi) på Dnepr i en sen avskrift av Pseudo-Mowsés Chorenacʿis ”Geografi”, kanske från Anania Širakacʿi, omarbetad omkring 700 e.Kr., och det oghuz-kumaniska namnet Özi på samma flod (-i är possessivsuffikset för tredje person och fungerar som bestämning).

Anmärkning: Det är lockande att spekulera i att den forn bulgariska föregångaren till tjuvasjiska var ”dal, kanal, ravin, klyfta; inre, centrum, mitt, buk” i Dneprnamnet skulle kunna vara en kalkering av termen -коúζου, Κουζού, som Konstantin Porfyrogenetos återger i sammansättningen Ἀτελλοúζου [§ 38.30] och i syntagmen Ἐτέλ {ποταμός} καὶ Κουζού [§ 40.24]. Zeuss (1837: 751) och Markwart (1903: 33) identifierade ungerska köze (3 sg. possess. av köz ”centrum, mitt”) i -коúζου och Κουζού; ordet användes också i ungerska distriktsnamn, t.ex. Szamos-köz, Mura-köze, Rába-köze. Ungerska köz kan härledas från finsk-ugriska *kütз (UEW: 163; EWU II: 827) ~ *kütï ”mitt” (Sammallahti 1988: 544). I så fall motsvarade formerna -коúζου och Κουζού grekiska μεσοποταμία, och forn bulgariska Var hade troligen samma funktion.

7. VOLGA

7.0. Hydronymen Volga förekommer första gången som fornryska Volga i den ryska primärkrönikan, skriven omkring 1100, i skildringen av händelser daterade till år 964 e.Kr.

7.1. Den bysantinske historikern och arkivarien, teologen och astronomen Nikeforos Gregoras (1290/1–1360) formulerade i sin Byzantina Historia 1.26.19–21 hypotesen att beteckningen för bulgarerna Βούλγαροι härrör från flodnamnet Βούλγα ”Volga” (jfr även Moravcsik 1958: 105). En annan Volga är en biflod till Dnepr. I Polen finns två bifloder till Wisła som heter Wilga; den ena mynnar i Kraków (25 km lång), den andra

66

Acta Linguistica Lithuanica LXXXI

Volga – the First River of Europe

mynnar i södra utkanten av Warszawa (67 km lång). Dessa hydronymer kan uppenbart härledas från det urgermanska slaviskt *Volga ”fukt, väta” (Vasmer I: 336–337). De direkta baltiska kognaterna bör också nämnas; de kan likaså ligga till grund för etymologin av hydronymen Volga, nämligen lettiska vāļgs m., vaļga f. ”fuktig”, vīlgt, ōgstu, ōgu ”bli fuktig” (ME IV: 454, 587), litauiska vīlgti, vīlgstu, vīlgau ”fukta” etc. (Pokorny 1959: 1145–1146: *uelg-).

Det finns också alternativa etymologiska försök:

7.2. Tomaschek (1889: 32) och Rozwadowski (1913: 49; 1948: 227–230) försökte förklara hydronymen med finsk-volgaiska *walkeda ”vit”²¹, men Vasmer (I: 336–337) avvisade detta som fonologiskt omöjligt. Det stämmer beträffande *walkeda ”vit” och dess fortsättningar, men det finns också andra former som inte är bildade med suffixet *–đa, i synnerhet mari wolɣem ”jag lyser, glänser (eld, vatten, guld, glas)”. Dess tredje person singularis wolɣa ”det är ljust” förefaller vara en god kandidat, med tanke på att Volgas största biflod, Kama, kallas ”vit”, nämligen chagataiska Ätil, Ädil ’Volga’, Ak-Ädil ’Kama’, ordagrant ’Vita Ädil’, kazantatariska Iẓal, Idal ’Volga; stor flod’, Kara Idal ’Volga’ = ’Svarta Idal’ gentemot Ak Idal ’Kama’ = ’Vita Idal’, tjuvasjiska ADăl ’Volga’, Šură–ADăl ’Kama’, ordagrant ’Vita ADăl’ (Gombocz 1917: 183; Radloff I: 842, 857, 1509; Räsänen 1969: 52). Tomaschek (1889: 32) nämnde dessutom sjön Volgo (61 km²), den nedersta av de fyra naturliga sjöar som Volga rinner igenom.

7.3. Enligt Roman Jakobsons muntliga vittnesmål föreslog hans tidigare landsman Nikolaj Sergeevič Trubeckoj en baltisk etymologi för hydronymen Volga under sina föreläsningar i Wien på 1930-talet. Enligt honom var etymologin för Volga följande: i urgammal östslaviska övergick orundade främre vokaler till rundade bakre vokaler före ett tautosyllabiskt l, så att jilga måste ha övergått till julga; initialt j föll bort före rundade vokaler i östslaviska, och det initiala u fick ett obligatoriskt protetiskt v. Därmed uppstod formen vulga, och kort u övergick under 1100–1200-talen till o. Genom en lång serie förändringar blev alltså Jilga till Volga. Citerat efter Gimbutas 1963a: 69; 1963b: 33, 205. Se även Toporov 1980: 40. Bland de baltiska hydronymerna finns verkligen namn bildade av det baltiska adjektivet ”lång”, som fortlever i litauiska ilgas, lettiska ilgs dito, samt preussiskt adverb ilga ”länge”,

^{²¹ Fenno-volgaiska *}gå^walkeda >finska vit ”vit; lysande, ljus; eld, lysande låga, eldens ljus, blixt”, ludiska valged, estniska valge ”vit, ljus, blond; det vita, ljus”, liviska vālda (SKES: 1619–1621); samiska N viel’gâd ”vit; ljus, blek”, kildinsamiska vielked, Nõt vielked ibid.; mordvinska erzya valdo, moksha valdă ”ljus, klar”; mari (I) waylăd, (U B) wolyadă ”klar, ljus; ljushet, klarhet”. Jfr vidare mari wolɣem ”jag lyser, glänser (eld, vatten, guld, glas)”; ungerska világ ”ljus; värld; folk”, (åld.) ”mänsklighet, liv”, vilket pekar på fenno-ugriska *walkз ”vit, ljus; lysa” (UEW: 554–555; Bereczky 2013: 315–316). Sammalahti (1988: 551) rekonstruerade fenno-ugriska *wilki– ”ljus”, jämte fenno-permiska *vēlkita.

Straipsniai / Articles

67

VÁCLAV BLAŽEK

t.ex. i Litauen floderna Įlga, Įlė, Įlgės, Įlgupys etc. och sjöarna Įlgai, Įlgis, Įlgys, Įlgžeris, Įlgžeris etc. (Vanagas 1981: 129); lettiska floderna Įlga upe, Įlupe och sjöarna Įldza-ęzers, Įldzes-ezers etc.; preussiska sjöarna Įlgayn, Įlgen See, Įlgowen etc. (Toporov 1980: 39). Den längsta ”Långa floden” är kinesiska 長江 Cháng Jiāng, med en längd på 6 379 km och ett avrinningsområde på 1 808 500 km²; den har kallats ”Lång” sedan De sex dynastiernas period (220–589 e.Kr.). Det nuvarande namnet 揚子 Yángzǐ användes ursprungligen om flodens nedre lopp²².

7.4. Ännu mindre sannolikt är Mikolas (1929: 127–128) försök att identifiera en källa i proto-mariska *Jyl⁽²³⁾, som faktiskt är belagt som västmari Jāl och östmari Jul ”Volga” (se nedan). För att förklara skillnaden i ansatsljud hänvisade Mikola (1929: 127) till den fornr yska transkriptionen Омov(ь)за, Омovуза av det estniska flodnamnet Emajõgi. Förekomsten av fornr yska *Vьlga skulle beläggas av det udmurtiska folklorelånet Bulga ”Volga” (Mikola 1929: 128). Vasmer (I: 337) tillade att det hypotetiska proto-mariska *Jyl skulle ha lånats från sådana turkiska språk som Baba-tatariska, bashkiriska jylya ”flod, bäck”, kazakiska žylğa ”rinnil, flod” (Räsänen 1969: 200; lånat från mongoliska žylga ”flodbädd, bäck, sluttning” – se Ramstedt 1935: 109).

7.5. En helt ny lösning kan erbjudas med utgångspunkt i ungerska völgy ”dal, sänka” (121); (föråldrat) ”märke, kärna i en böld”, jfr de forn ungerska ortnamnen: Furizelgi (121), Welg (120), Saswelgy (126), Welgzad (1338), Worrewwabelgy (1342) etc. (EW 1653). Besläktade är ob-ugriska *wāyəl > PKhanty *wāyəl > khantiska Trj. wāyəl ”ett tillflöde till Ob”, Oxal, Kaz. wōxal ”tillflöde; vogul”, wōxal-jōxan ”Boryka (rinnil); mansiska *wāl > mansiska (LM) vuol ”flodböj”, (KU KM P LO) wōl, (So.) wōl ”flodsträcka” (Honti 1982: 193, #677); komiska (S) vol, vol-ju ”en liten flod”, (Vō) vel ”en högra biflod till den övre Vyčegda”; nentsiska (Nj.) wäej i jaew wäej ”längre rak flodsträcka mellan två krökar; плёс” < uraliska *waδз ”liten flod; flodböj eller flodsträcka mellan två krökar” (UEW: 550–551).

7.6. För fullständighetens skull bör även tochariska B walke (oböjligt) adj. ”lång (om tid)”, adv. ”under lång tid” läggas till som en hypotetisk källa. Den semantiska motiveringen är densamma som för litauiska ilga f. ”lång” (jfr § 7.3). Den synkrona formen ligger också mycket nära formen Volga. Den traditionella tillbakaprojektionen till *uḷ₂Hgo-, möjligen härlett från verbet *uel- ”vända” (Adams 2013: 631–632), är också tillämplig på Volga. Men den etymologiska analysen *u̯i-dH̥gʰo- (se Blažek 2015: 62) skulle, om den är korrekt, sannolikt utesluta denna lösning.

²² Tillgänglig på:<https://en.wikipedia.org/wiki/Yangtze> [hämtad 01.11.2019].

²³ Bortfallet av γ efter den slutliga vokalens bortfall är regelbundet; jfr mari KB jal ”fot” kontra mordvinska mokša jalga ”till fots”, finska jalka ”fot” (Mikola 1929: 127; UEW: 88–89).

68

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Volga – the First River of Europe

8.

SAMMANFATTNING

Indoiranska

slaviska

baltiska

iranska

tochariska

mordvinska

mari

ungerska

tatariska

(ca. tatariska Kara Tatar Volga)

* astai med stora översvämningar

* ast(h)ol låg fuktighet

* ul bäck

tatarisk väg

asz (V) dal fylld med vatten

kröken

flod * Rava * Rava * Runa

* draša- fuktighet > Avestan Raŋha-

* naraxs- helt mörk

* hraxsa- mörk mynning

* daugas trädlöst område

* Aogəs

* As(a)f[?]

* ul

* Aresos

Rau(e)

Strainsai / Articles

69

VÁCLAV BLAŽEK

Indoeuropeiska

*Ocos

Slaviska

*bog fuktighet

Baltiska

lettiska padag t. våt

*lōg lång t.

Iranska

avestiska tāri – hav, havsvik; pahlavi bar sjö

*pāru- bred

Tokhariska

B war vatten, B-war-ström

Mordvinska

Mari

nuolya är ljus

Ungerska

zóly-dal

turkiska

bashkiriska iylya-floden

70

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Volga – the First River of Europe

9. SLUTSATS

9.1. Den föregående tabellen (§ 8) sammanfattar alla mer eller mindre sannolika lösningar, även om de ofta utesluter varandra. Utifrån deras semantiska motiveringar kan de delas in i två grupper. Den första gruppen består av de fullt ut ”hydronymiska” namnen, motiverade av betydelser med anknytning till ”vatten”, nämligen ”vatten” i sig, vidare ”flod”, ”(flod-)dal”, ”bäck”, ”översvämning”, ”fukt”, ”sjö”, ”hav”. Den andra gruppen omfattar termer som karaktäriserar flodfåran eller stränderna, här nämligen ”bred”, ”lång”, ”krökt”, ”trädlös”, ”ofarlig”, ”vit/ljus”, ”svart/mörk”. Det är uppenbart att den första semantiska gruppen har direkt samband med vatten och bör föredras. När det finns flera etymologiska kandidater verkar en semantisk motivering som återkommer i olika benämningar mer lovande än isolerade förklaringar. Så motsvarar fornrussiska Volga < gemenslaviska *vəlgə ”fukt” iranska, kanske skytiska, *raha-, vars betydelse ”väta, fukt, luftfuktighet” rekonstrueras utifrån vediska [RV] rasā-, femininformen till maskulinformen rāsa- ”växtsaft eller saft, fruktsaft, vilken vätska som helst, väta, luftfuktighet, essens, märg”. Den tredje motsvarigheten skulle kunna identifieras i den hypotetiska turkiska sammansättningen *ast-(h)öl ”lägre fukt”. Det är möjligt att föreställa sig att den beskrev Volgas delta. Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att de slaviska och kanske turkiska hydronymerna är kalkeringar av sina iranska föregångare.

9.2. Kronologiskt tycks de mytiska flodnamnen Rasā́ komma först. De är kända redan från Ṛgveda, som troligen komponerades mellan 1500 och 1100 f.Kr., och dess ungavestiska motsvarighet Raŋhā, från början av det första årtusendet f.Kr. Mordvinska Rav eller Rav kan återspegla både *ra och *raya. I det första fallet bevaras den specifika avestiskliknande utvecklingen av sekvensen *ə̄hā; det senare fallet representerar sannolikt formen *Rahā, som kan rekonstrueras för flera forn- och tidigmedeliranska dialekter, nämligen skytiska, sarmatiska och sakiska, med hänsyn till deras geografiska utbredning. Ptolemaios Ῥᾶ och Pseudo-Agathemeros Ῥᾶ ligger fortfarande nära *Rahā, från 100- respektive 200-talet e.Kr. I mitten av 400-talet f.Kr. noterade Herodotos tre olika flodnamn som kanske kan avse Volga: Ὄαρος, Ἀγάρης, Λύκος. Ὄαρος kan etymologiseras med utgångspunkt i ungavestiska vāiri- ”hav, havsvik” och pahlavi var ”sjö”. Denna lösning pekar på en flod som mynnar ut i en stor vattenreservoar. I konkurrens med den inte mindre tilltalande tokhariska etymologin (B war ”vatten”, -wär ”bäck”) bör det iranska ursprunget föredras med hänsyn till Ptolemaios hydronym Οὐαράνης, som troligen betecknar Kubanfloden, vilken mynnar ut i Azovska sjön/Maeotis och uttryckligen kan analyseras som *uar(V)-dānu- ”flod som mynnar ut i ett hav/en sjö”, där den andra komponenten är iranska *dānu- ”flod” > ungavestiska dānu ”flod, bäck”, ossetiska don ”flod, vatten”, utan någon känd

Straișnai / Articles

71

VÁCLAV BLAŽEK

Tocharisk motsvarighet. Herodotos beskrev floden Ἀογῆς som en ström uppdelad i 40 armar före dess mynning i Kaspiska havet. Denna beskrivning passar endast in på ett verkligt stort delta. Om Volgas delta avsågs, är minst tre iranska tolkningar tänkbara, nämligen *a-raxsā- ”ofarlig” med hänvisning till dess lugna lopp eller *ha-raxsā- ”helt mörk”, med varianten *āh-raxsā- ”mörk mynning”, med hänvisning till den svarta dyn i deltat (jfr även kazantatariska Ka-ra Idəl). Herodotos tredje hydronym, som troligen hör till Volga, Λύκος, ser ut som en grekisk transkription av proto-mari *lukə ”krök”, vilket kan syfta på Volgas krök från öster mot söder vid mynningen av den största bifloden, Kama. Denna lösning förefaller mer övertygande än den alternativa baltiska beteckningen *laukas ”trädlös terräng”, som skulle ha betecknat ödemarken kring Kama, beskriven av Herodotos. Även om en sådan tolkning är fullt rimlig, är den inte typisk för de semantiska motiven bakom hydronymer. Under ^2nd och ^3rd århundradena e.Kr. nedtecknade Ptolemaios respektive Pseudo-Agathemeros Volganamnen Ῥᾶ och Ῥᾶς, vilka utgör fortsättningar på det iranska *Rahā, som diskuterats ovan. Från ^6th århundradet e.Kr. är Volgas nya namn känt, vilket kan rekonstrueras som *As(a)tEl. Det finns minst tre alternativa etymologier. Fornbulgariska *as-tíl ”med stora översvämningar” kan stödjas av det faktum att exempelvis Astrachans och Volgograds regioner översvämmas mer eller mindre regelbundet vart femte år. En svaghet med denna lösning är att det saknas en appellativ fortsättning i tjuvasjiska; endast hydronymen Tilž finns (se § 2.3). Den hypotetiska sammansättningen *ast-(h)əl ”lägre fuktighet” bör troligen direkt hänföras till någon större turkisk dialekt, eftersom ingen av beståndsdelarna har bevarats i tjuvasjiska. Det tredje etymologiska försöket framställer hydronymen som en föregångare till den hypotetiska ungerska sammansättningen asz(V)-tele ”floddal full {av vatten”. Det bör inte förvåna att även möjligheten av en ungersk etymologi beaktas. Ungrarnas förfäders migrationsväg följde mycket sannolikt Kamas lopp och därefter Volga från deras sammanflöde till Donbäckenet, vilket förde dem till Pontos och längs dess stränder vidare till Donaubäckenet (jfr Blažek 2013: 181). Etymologin förutsätter att ungrarnas förfäder befann sig i nedre Volgas bäcken före cirka 570 e.Kr., då Zemarchus korsade floden och återgav dess namn som Ἄττιλας. Denna tolkning kan stärkas av en av de alternativa etymologierna för själva hydronymen Volga, nämligen ungerska völgy ”dal”. Själva Volga omnämns för första gången i den ryska primärkrönikan, daterad till år 964 e.Kr. Dess slaviska protoform *vьlga ”fuktighet” förefaller säker; motsvarande hydronymer är kända från Dneprs och Wisłas avrinningsområden. Men Volga kan vara en

²⁴ Tillgänglig på: <https://www.climatechgepost.com/russia/river-floods/> [hämtad 01.11.2019].

72

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Volga – the First River of Europe

Östslavisk anpassning av det baltiska namnet av typen lettiska valga f. ”våt” också. En liknande semantisk motivering föreslås för den vediska mytiska floden Rasā och dess avestiska motsvarighet Raŋhā, vilka har förknippats med det iranska/indoiranska urhemmet och identifierats med Volga. Den hypotetiska turkiska sammansättningen *ast-(h)öł ”nedre fuktighet” skulle uttrycka samma egenskaper. Men det finns flera alternativa etymologier baserade på språk som talades längs Volga innan de första slaverna nådde floden (kanske omkring 600 e.Kr., med hänsyn till den glottokronologiska dateringen av det gemensam-slaviska språkets upplösning till 600-talet^th), nämligen baltiska (lettiska valga f. ”våt”; mindre sannolikt är litauiska ilga f. ”lång” med tanke på svårigheten att förklara det slaviska v–); mari wolγa ”är ljus”; ungerska völgy ”dal”; tokhariska wake ”lång”. Basjkiriska yïlya ”flod” kan direkt uteslutas som ett sent mongoliskt lån. Även om de mariiska, ungerska och tokhariska tolkningarna inte är förenliga, kan de ha tillämpats på samma flod vid olika tidpunkter. Man kan föreställa sig att en äldre benämning ersattes av en ny enligt principen om kvasihomonymi, oberoende av den semantiska skillnaden. Ett illustrativt exempel finns till exempel i den fornryska hydronymen Erel, återgiven i den ryska primärkronikan som Уголъ ”vinkel”, i överensstämmelse med dess turkiska etymologi (osmanska äjri ”huvud, krumm”, äjrilä ”böja sig”), men den har i dag förändrats till Orel, det vill säga ”örn” (se § 4.3). Av de tre sistnämnda alternativen hade det tokhariska skilts av först. Enligt glottokronologiska analyser dateras den tokhariska grenens separation från den indoeuropeiska huvudgruppen (den anatoliska grenen hade redan skilts av under det femte^th årtusendet f.Kr.) till 3 810 f.Kr. respektive 3 900 f.Kr. av Sergej Starostin och Georgij Starostin (se Blažek & Schwarz 2017: 203–204), medan upplösningen av det finsk-ugriska urspråket dateras till endast 2 350 f.Kr. av Blažek (2012: 34; 2016b: 89), till 2 180 f.Kr. av S. Starostin (se Blažek 2012: 32) och till 2 160 f.Kr. av G. Starostin (2015: 569); i genomsnitt 2 230 f.Kr. Den mariiska och permiska grenens separation dateras till 1 370 f.Kr. av S. Starostin och till 1 200 f.Kr. av Blažek (se Blažek 2012: 32, 34; 2016: 89), och ungerskans separation från obugriska dateras till 1 340 f.Kr. av S. Starostin och till 1 480 f.Kr. av Blažek (se Blažek 2012: 32, 34). Detta innebär att den tokhariska grenen skildes av omkring ett och ett halvt årtusende före det finsk-ugriska enhetsspråkets upplösning och omkring två och ett halvt årtusende före de mariiska och ungerska grenarnas separation. Tokharerna var den östligaste indoeuropeiska grenen under det första^st årtusendet e.Kr. De intog sannolikt också den östligaste positionen i det indoeuropeiska urhemmet. Om den nordpontiska lokaliseringen av det indoeuropeiska urhemmet godtas, åtminstone efter den anatoliska grenens separation, kan Volga ha utgjort den östra gränsen för det indoeuropeiska dialektkontinuumet, som först korsades av tokharernas förfäder, kanske under första hälften av det fjärde^th årtusendet.

Strapšnia / Articles

73

VÁCLAV BLAŽEK

f.Kr. I så fall förefaller det naturligt att beteckningen på en så mäktig flod, viktig för orientering, transport och fiske, bevarades länge, och att nya befolkningar som bosatte sig vid dess stränder föredrog att använda kvasihomonyma namn, även om betydelserna omtolkades. Förutom den längsta kedjan, representerad av tokhariska B wake ”lång”²⁵ → ungerska volǵ ”floddal” → mari wolγa ”är vit” → lettiska vala ”våt” → fornryska Volga *”fuktighet”, finns också serien bestående av tokhariska B war ”vatten”, -wār ”ström” → avestiska vari- ”hav, havsvik”, pahlavi var ”sjö” → tjuvasjiska var ”dal, ränna, ravin, klyfta; insida, centrum, mitt, buk”, eller ungavestiska Raŋhā eller ”skytiska” *Rahā → mordvinska erzya Rav, Rav ”Volga”, moksha rava ”flod”, Rav ”Volga”. Denna hypotes förutsätter att befolkningar varit kontinuerligt närvarande trots perioder av omfattande migrationer, sannolikt i form av kvarlevande bosättningar längs viktiga floder som förmedlade de ursprungliga hydronymerna. Genom denna mekanism bevarades namnen på många viktiga floder trots att språken vid deras stränder förändrades. Naturligtvis infördes nya namn vid sidan av de gamla. I fråga om Volga är det yngsta exemplet av denna typ sannolikt mari Jul, lånat från någon turkisk källa av typen fornuiguriska yul ”bergbäck, källa”.

10. BILAGA: TEXTFRAGMENT

Den ryska primärkrönikan

Laurentianska redaktionen

[642 (964)] Князь Стославъ възрастыю. и възмужавъ. нача воѣ сокупляти. многи и храбры и легко хода. акы пардусь. воинѣ многи творяше хода. воз по собѣ не возяше. ни котла ни мясъ варя. но потонку изрѣзавъ. коню ли. звѣрину ли. или говядину. на углехъ испекъ ядяше. ни шатра имаше. но подкладъ пославъ. и сѣдло в головахъ. также и прочи воѣ его вси бѣхѫ. [и] посылаше къ странамъ глѣ. хочю на вы ити. и иде на Оку рѣку и на Волгу. и налезе Вятичѣ. и речѣ Вятичемъ. кому дань даете. они же рѣша Козарамъ по щьлягу. и тѣ ра даемъ.

Tillgänglig på: <http://litopys.org.ua/lavrlet/lavr03.htm> [hämtad 01.11.2019].

25 Om tokhariska B wake verkligen härleddes från *ui-dḷHgh⁰-, bör det strykas från kandidaterna till urformen för Volga. I så fall skulle mari vara den äldsta medlemmen i denna kedja som följer Volgas lopp. Kedjan bör se ut så här: ungerska volǵ ← mari wolγa → lettiska vala → fornryska Volga.

74

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Volga – the First River of Europe

Hypatioska redaktionen

[6472 (964)] Князю Святославу възрастьшю. и възмужаю. нача воевати. многы и храбры. бѣ бо и сам храбръ и легокъ. хода акы пардусъ. воины многы творяше. въз бо по себѣ не возяше. ни котла ни масла варя. но по тонку изрѣзав. конину. или звѣрину. или говядину на угльех испекъ аше. ни шатра имаше. но подклада постилаше. а сѣдло въ головѣ. тако же и прочи вои єго бѣху. и посылаше къ странамъ. глаголя хочю на вы ити. и иде на Оку рѣку. и на Волгу. и налѣзе Вятичи. и рече имъ кому дань даете. они же рекоша Козаромъ. по щелягу ѡ рала даємъ

Tillgänglig på: <http://litopys.org.ua/ipat/ipat03.htm> [hämtad 01.11.2019].

Engelsk översättning av den Laurentianska redaktionen

472 (964). ”När furst Svjatoslav hade vuxit upp och mognat började han samla en talrik och tapper här. Lätt på foten som en leopard företog han många fälttåg. På sina expeditioner medförde han varken vagnar eller grytor, och kokade inget kött, utan skar tunna remsor av hästkött, vilt eller nötkött och åt det efter att ha rostat det över glöden. Han hade inte heller något tält, utan bredde ut en hästfilt under sig och lade sin sadel under huvudet; (65) hela hans följe gjorde likadant. Han sände budbärare till de andra länderna och tillkännagav sin avsikt att anfalla dem. Han begav sig till Oka och Volga, och när han kom i kontakt med vjatitjerna frågade han vem de betalade tribut till. De svarade att de betalade en silverpenning per plogbill till khazarerna.”

Den ryska primärkrönikan: Laurentianska texten, översatt och redigerad av Samuel Hazzard Cross & Olgerd P. Sherbowitz-Wetzor Cambridge, Massachusetts: The Medieval Academy of America, nr 60, 1953. Tillgänglig på:<http://www.mgh-bibliothek.de/dokumente/a/a011458.pdf> [hämtad 01.11.2019].

De grekiska författarnas vittnesbörd

Herodotus 1.201–202: 201. När Kyros hade underkuvat även detta folk, ville han lägga massageterna under sitt välde. Detta folk sägs vara både talrikt och tappert och bo österut, där solen går upp, bortom floden Araxes och mitt emot issedonernas land. Det finns också de som säger att detta folk är skythiskt.

Tillgänglig på: <http://data.perseus.org/citations/urn:cts:greekLit:tlg0016.tlg001.perseus-grc1:1.201.1>

”När även denna nation hade besegrats av Kyros ville han underkuva massageterna. De sägs vara ett stort och mäktigt folk som bor mot

Stripsnii / Articles

75

VÁCLAV BLAŽEK

österut och mot soluppgången, bortom Araxes och mittemot issedonerna; och några säger att de är ett skytiskt folk.”

Tillgänglig på: <http://data.perseus.org/citations/urn:cts:greekLit:tlg0016.tlg001.perseus-eng1:1.201.1>

202. Ἀράξης sägs vara både större och mindre än Ister. Man säger att det finns många öar i den, ungefär lika stora som Lesbos, och på dem människor som om sommaren livnär sig på alla slags rötter som de gräver upp; frukter som de har fått från träd lägger de undan som föda när de är mogna, och äter dem under vintern.

Ἀράξης sägs vara både större och mindre än Ister. Man säger att det finns många öar i den, ungefär lika stora som Lesbos, och på dem människor som om sommaren livnär sig på alla slags rötter som de gräver upp; frukter som de har fått från träd lägger de undan som föda när de är mogna, och äter dem under vintern. De har också, sägs det, funnit andra träd som bär frukter av följande slag: när de samlas i grupper ute på fälten tänder de en eld och sitter i en ring runt den och kastar frukterna på elden. När de sedan känner lukten medan frukten brinner blir de berusade av doften, precis som grekerna av vin; ju mer frukt som kastas på, desto mer berusade blir de, tills de reser sig och börjar dansa och sjunga. Detta sägs vara deras levnadssätt. Floden Ἀράξης rinner från Matienernas land, där även Gyndes har sitt ursprung, den flod som Kyros delade upp i de trehundrasextio kanalerna. Den mynnar ut genom fyrtio mynningar, av vilka alla utom en leder ut i träsk och kärr; där sägs människor bo som äter rå fisk och brukar klä sig i sälskinn. Den enda återstående av Arakses mynningar rinner genom en klar fåra ut i Kaspiska havet.

Tillgänglig på: <http://data.perseus.org/citations/urn:cts:greekLit:tlg0016.tlg001.perseus-grc1:1.202> [hämtad 01.11.2019].

Enligt vissa är Araxes större, enligt andra mindre, än Ister. Det berättas att det finns många öar i den, lika stora som Lesbos, och människor på dem som om sommaren lever av alla slags rötter som de gräver upp och om vintern av frukt som de har fått från träden när den mognat och lagt i förråd som föda; och de känner till (sägs det) träd som bär en frukt med följande verkan: när människorna samlas i grupper och tänder en eld sätter de sig runt den och kastar frukten i lågorna; när den brinner gör röken dem berusade, liksom grekerna blir av vin, och ju mer frukt som kastas på elden, desto mer berusade blir de, tills de till slut reser sig för att dansa och till och med sjunga. Sådan sägs deras livsföring vara. Araxes rinner från matienernas land (liksom Gyndes, som Kyros delade upp i trehundrasextio kanaler) och mynnar ut genom fyrtio

76

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Volga – the First River of Europe

mynningar, av vilka alla utom en leder ut i träsk och kärr, där det sägs bo människor vars föda är rå fisk och vars sedvanliga klädsel består av sälskinn. Den enda återstående strömmen från Araxes rinner genom en klar fåra ut i Kaspiska havet.Araxes

Tillgänglig på: <http://data.perseus.org/citations/urn:cts:greekLit:tlg0016.tlg001.perseus-eng1:1.202.1> [hämtad 01.1.2019]. Herodotus 1920: Histories, med engelsk översättning av A. D. Godley. Cambridge: Harvard University Press.

Herodotos 4.123–124:

4.123.3

ὕπερ δὲ τῆς ἐρήμου θυσάμεται οἰκέουσι, ποταμοὶ δὲ ἐξ αὐτῶν τέσσερες μεγάλοι ῥέοντες διὰ Ματτην ἐκδίδουσι ἐς τὴν λίμνην τὴν καλεομένην Μαῖτιν, τοῖσι οὐνόματα κέεται τάδε, Λύκος Ὄαρος Τάναϊς Σύρις.

Tillgänglig på: <http://data.perseus.org/citations/urn:cts:greekLit:tlg0016.tlg001.perseus-grc1:4.123.3> [hämtad 01.1.2019].

Bortom denna ödemark bor thyssageterna; fyra stora floder rinner från deras land genom maeetiernas land och mynnar ut i sjön som kallas maeetiernas sjö; deras namn är Lykos, Oarus, Tanais, Syrgis.

Tillgänglig på: <http://data.perseus.org/citations/urn:cts:greekLit:tlg0016.tlg001.perseus-eng1:4.123.3> [hämtad 01.1.2019].

4.124.1.

När Dareios hade kommit ut i öknen stannade han sin marsch och slog läger med armén vid floden Oaros. Därefter lät han uppföra åtta stora befästningar, med ungefär sextio stadier mellan var och en; ännu på min tid stod ruinerna kvar.

Tillgänglig på: <http://data.perseus.org/citations/urn:cts:greekLit:tlg0016.tlg001.perseus-grc1:4.124.1> [hämtad 01.1.2019].

När Dareios kom till det öde landet avbröt han förföljelsen och slog läger vid floden Oarus, där han byggde åtta stora fästningar, vars ruiner fortfarande stod kvar under min livstid; de låg alla på samma avstånd, omkring sju miles från varandra.

Tillgänglig på: <http://data.perseus.org/citations/urn:cts:greekLit:tlg0016.tlg001.perseus-eng1:4.124.1> [hämtad 01.1.2019]. Herodotus 1920: The Histories, med engelsk översättning av A. D. Godley. Cambridge: Harvard University Press.

Straipsniai / Articles

77

VÁCLAV BLAŽEK

Ptolemaios, 6.14.1–4:

Skythien innanför Imausbergen avgränsas i väster av det asiatiska Sarmatien, längs den angivna gränslinjen, i norr av okänd mark, i öster av Imausbergen, som löper norrut längs en ungefär meridianriktad linje från den nämnda bergsryggen till den okända marken __________________ i från; i söder och vidare österut av sakai, sogdianer och margianer längs deras angivna gränslinjer fram till Oxosflodens mynning i Hyrkaniska havet, och därefter av den del av Hyrkaniska havet som sträcker sig därifrån till floden Rha, enligt följande kustbeskrivning. Floden Rhas krökning, där gränsen mellan Sarmatien och Skythien ___________· pe νδ efter floden Rhas mynning, vars läge motsvarar graderna ________ ς μ η γ floden Pymmas mynning ______. α μ η δ floden Daïkos mynning ________ δ μ η δ floden Iaxartes mynning ______ ς μ η floden Iasos mynning _______. ε μ ζ floden Polymetos mynning __ ργ με _ staden Aspabota ____________. β μ δ och därefter floden Oxos mynning.

Skythien innanför Imausbergen avgränsas i väster av den asiatiska Sarmatien, som vi har sagt; i norr av Terra Incognita (okänt land); i öster enbart av Imausbergen, som löper norrut längs meridianlinjen och, som vi har uppgett, sträcker sig till Terra Incognita; i söder av östra Sogdiana och Margiana, längs deras angivna gräns till Oxosflodens mynning, som flyter ut i Hyrkaniska havet, och av en del av Hyrkaniska havet fram till floden Rha, vars kust beskrivs på följande sätt:

Efter floden Rhas mynning: floden Rymnos mynning 91 48 15; floden Daix mynning 94 48 15; floden Iaxartes mynning 97 48; floden Istos mynning 100 47 20; floden Polymetos mynning 103 45 30; staden Aspabota 102 44; därefter floden Oxos mynning 100 43

Engelsk översättning av Edward Luther Stevenson (1932).

78

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Volga – the First River of Europe

[Anonym] Geographiae expositio compendiaria (vanligen tillskriven Agatheres; 200-talet e.Kr.)

§ 29. Iaxartes, Oxos, Rymnos, Rhas, Kyros och Araxes mynnar i Innanhavet

”Iaxates et Oxus et Rhymus et Rhas et Cyrus et Araxes Caspio mari miscentur.”

Anmärkning: Redaktören gjorde konjekturen `Ρᾶς för `Ρώς

Geographi Graeci Minores, Vol. II, ed. by Karl Müller. Paris: Firmin-Didot, 1861, 502.

Bysantinska källor

Zemarchus, ca 570 (förmedlat genom Menander Protector, född omkring mitten av 500-talet)

Zemarchus färdades längs sjöns sandiga strand i tolv dagar och, efter att ha rundat några svårframkomliga områden, kom han till floden Ikhs lopp, därefter till Daikh och sedan, genom ytterligare sjöar, till Atilas.

”Zemarchus färdades längs den sandiga stranden i tolv dagar och kom, efter att ha rundat en del svårframkomlig terräng, till floden Ikh, därefter till Daikh och, efter att ha passerat några andra sjöar, till Atilas {floden}.”

Edited and translated by Blockley 1985: 124–125.

Further see Moravcsik (1958: 78–79):

Theophylactus Simocata (Θεοφύλακτος Σιμοκάτ(τ)ης: Historiae (skriven ca 630 om slutet av 500-talet)

258.9: floden Til..., som turkarna brukar kalla Svarta <sed>

Theophanes Homologetes (†818), Krönika (284–813 e.Kr.; skriven omkring 680)

356.23: Ἄτελ

i Svarta havets nordliga, avlägsna delar, i den så kallade sjön Maeotis, dit en mycket stor flod rinner från oceanen genom sauromaternas land; den kallas Ἄτελ. I denna flod mynnar den så kallade floden Tanaïs, som själv rinner ut från de iberiska portarna i Kaukasusbergen. Från sammanflödet av Tanaïs och Ἄτελ (där Ἄτελ delar sig ovanför den tidigare nämnda sjön Maeotis) kommer den så kallade floden Κοῦφις, som mynnar i änden av Pontiska havet, nära Nekropolerna, vid udden som kallas Κριοῦ Πρόσωπον.

Stripsni / Articles

79

Václav Blažek

”I de norra delarna av Svarta havet, vid sjön som kallas Maotis, i vilken en stor flod mynnar, flytande från Oceanen genom sarmaternas land, kallad Atel, i vilken floden vid namn Tanais mynnar, med sitt ursprung vid de Iberiska portarna i Kaukasusbergen; från Tanais och Atels sammanflöde (ovanför den tidigare nämnda sjön Maotis, där Atel delar sig) flyter en flod kallad Kuphis och mynnar längst ut i Pontiska havet nära Necropole vid udden som kallas Baggläppen.”

Bysantinska geografiska notiser från 700-talet. ὁ Ἀστήλ ἐν ᾧ λέγεται ὁ Ἀστήλ ὁ ποταμὸς τῆς Χαζαρίας, ἔστιν δὲ κάστρον ”{biskopssäte} Astil, det vill säga Astil – floden i Khazaria, men där finns också en fästning {med samma namn}” (se Moravcsik 1958: 78). Seibt (2017: 301) nämner den alternativa formen Ἀσταήλ för detta biskopssäte enligt ett parisiskt manuskript.

Constantine Porphyrogenitus (Κωνσταντίνος Πορφυρογέννητος; 905–959 e.Kr.): De Administrando Imperio (ca 50)

37.2–4: Ἰστέον, ὅτι οἱ Πατζινακῖται τὸ ἀπ’ ἀρχῆς εἰς τὸν ποταμὸν Ἀτήλ τὴν αὐτῶν εἶχον κατοίκησιν ὁμοίως δὲ καὶ εἰς τὸν ποταμὸν Γείχ, ἔχοντες τοὺς τε Χαζάρους συνοροῦντας καὶ τοὺς Οὔζους ”Ursprungligen bodde pechenegerna vid floden Atil och likaså vid floden Geik, med khazarerna och de så kallade uzenerna som grannar.”

38.30 εἰς τόπους ἐπονομαζομένους Ἀτελούζου, ἐν οἷς τόποις τὰ νῦν τῶν Πατζινακιτῶν ἔθνος κατοικεῖ ”till platser som kallas Atelkouz, där pechenegernas folk nu bor”

38.66–71 Ὅτι ὁ τῶν Πατζινακιτῶν τόπος, ἐν ᾧ τῷ τότε καιρῷ κατῴκησαν οἱ Τοῦρκοι, καλεῖται κατὰ τὴν ἐπωνυμίαν τῶν ἐκεῖσε ὄντων ποταμῶν. Οἱ δὲ ποταμοί εἰσιν οὗτοι· ποταμὸς πρῶτος ὁ καλούμενος Βαρούχ, ποταμὸς δεύτερος ὁ καλούμενος Κουβού, ποταμὸς τρίτος ὁ καλούμενος Τρούλλος, ποταμὸς τέταρτος ὁ καλούμενος Βρούτος, ποταμὸς πέμπτος ὁ καλούμενος Σέρετος. ”Pechenegernas område, där turkarna bodde vid den tiden, har fått namn efter de lokala floderna. Floderna är följande: den första floden kallas Baroukh {Dnepr}, den andra Kouou {Bug}, den tredje Troullos {Dnestr}, den fjärde Broutos {Prut} och den femte Seretos {Seret}.”

40.23–25 Området där turkarna tidigare bodde kallas efter namnet på floden Etel och Kubu, som rinner där och vid vilken patsinakerna nu bor.

80

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Volga – the First River of Europe

”Den plats där turkarna (= ungrarna) tidigare bodde kallas efter den flod som rinner genom den, Etel och Kouzou, och där bor pechenegerna nu.”

Edited by Gy. Moravcsik; translated by R. J. H. Jenkins 1967: 166–179.

Nicephorus Gregoras (1290/1–1360) 1.26.19-21 Det finns ett visst Oson, beläget bortom och längre norrut än Ister, och en inte obetydlig flod rinner genom det; Βούλγαρ kallar ortsbefolkningen den; från den har de själva också fått namnet bulgarer, eftersom de från början var skyter.

”Bortom Ister, mot norr, ligger en plats genom vilken en inte obetydlig flod rinner, kallad Bulga av invånarna; därav fick även de själva namnet bulgarer, trots att de ursprungligen var skyter.”

Nicephori Gregorae Byzantina Historia, på grekiska och latin, med kommentarer av Hier. Wolfii, Car. Ducangii, Io. Boivini och Cl. Capperonnerii. Bonn: Weber, 1829 (Scriptorum Historiae Byzantinae, reviderad och utökad upplaga, utgiven på B.G. Niebuhrs initiativ, Pars IX: Nicephorus Gregoras, Vol. I), 26.

Tillgänglig på: <https://ia800207.us.archive.org/31/items/byzantinahistor00bekgoog/byzantinahistor00bekgoog.pdf> [hämtad 01.11.2019].

Ungavestisk vittnesbörd

Avestan Raŋhā- ‘a mythical river’ (Bartholomae 1904: 1510–1511)

ym bariti Karō masiō upā yō Raŋhaiiā dūrāeparāiia. jafraiia hazarō vīraia varəsō.stauuaŋhəm apō uruaesəm maraiiete ”den vattenlevande fisken Kara äger, som märker en hårstråstunn vattenvirvel i den fjärran begränsade, djupa Raŋhā, tusen män djup”

[Yt. 14.29].

təm yazata yōišō yō friianąm paiti pəduuaēpā Raŋhaiiā. satəm aspanəm aršnəm hazarəm gauuəm baēuuarə anumiiąm ”Yōišta, som tillhör (familjen) Fryana, offrade till henne på Raŋhās sköljda ö hundra hingstar, tusen nötkreatur och tiotusen får”

[Yt. 5.81].

xšuuāš.kasəm asahəmca šōiθranəmca | vahištəm frāβərəsəm azəm yō ahurō mazdā | upa aoδešu Raŋhaiiā | yō. asarō. aibiiaxšaienti:

Stripsnai / Articles

81

Václav Blažek

”Som den sextonde av orterna och boplatserna skapade Jag, Ahura Mazdāh, (landet) upa aodāešu Rahaiiā (=vid Rahās källor), där de bor som inte har någon överherre”

[Vd. 1.19].

yațcīt ahi rašnuō āšam upa aodāešu raha iiā yațcīt ahi rašnuō āšam upa sanke raha iiā ”Även om du, o välsignade Rānu, befinner dig vid Rahās källa, åkallar vi dig … Även om du, o välsignade Rānu, befinner dig vid Rahās mynning, åkallar vi dig”

[Yt. 12.18–19].

yațcīt sanke raha iiā yațcīt ūmaidīm aihā zəmō ”även om (Mithra) befinner sig vid Rahās mynning, även om (han) vore här i jordens mitt”

[Yt. 10.104].

təm yazata naire.māṇ kərəsāspō upa guδəm apəžarəm Ranhaiiā mazdātaiiā. ”Den hjältemodige Kərəsāpa offrade till honom vid Guδa, armen av den av Mazda skänkta Ranhā”

[Yt. 15.27].

Aduiš ūre āhite | mōšu mē javca auuahe | nūram mē bara upastaṇ hazərəm tē azəm zaoθraṇ | haomauuaitiṇəm gaomauuaitiṇəm | yaoždātəm pairihaštāṇəm | bārani | oi āpəm yəm Rahəm | yezi jun frapaiēni | oi zəm ahuraδātəm | oi nūnan yim xᵛēpaθəm ”O mäktiga, obefläckade Arəδvī! Skynda snabbt till min hjälp, bringa mig nu stöd! Jag ska frambära åt dig tusen haomahaltiga, mjölkhaltiga, vederbörligen renade och silade zaδra vid vattnet Rahā, om jag levande når den ahuraskapade jorden och mitt hus”

[Yt. 5.63].

Tillgänglig på: <http://titus.fkidg1.uni-frankfurt.de/texte/etcs/iran/iran/avesta/avest.htm>

Tysk översättning av Wolff 1910.

Vediskt vittnesbörd

I.12.12

yā́bʰiḥ rasā́m kṣódasā udnā́ pinvat́ uḥ anasvám yā́bʰiḥ rāt́ am āvatam iṣé yā́bʰiḥ triṣókaḥ usriyā́h údīyata tá́bʰiḥ u sū́ utíbʰiḥ áśvinā ā́ gatam

82

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Volga – the First River of Europe

Ja: ”Med dem svällde ni Rasā (floden) med en vattenström, med dem hjälpte ni den hästlösa vagnen till seger, med dem drev Triśoka upp rödbruna kor åt sig själv – kom hit med dessa hjälpsamma krafter, o Aśviner.”

Gr: ”Med vilka ni fick Rasā att svälla full av vattenflöden och drev vagnen utan häst till seger; med vilka Triśoka drev fram sina återfunna kor – kom hit till oss, o Aśviner, med dessa hjälpmedel.”

Ge: ”Genom vilka ni svällde Rasā med vattenflodens ström, genom vilka ni hjälpte vagnen utan häst till seger, genom vilka Triśoka drev ut korna, kom då hit med dessa hjälpmedel, ni Aśviner!”

IV.43.6.

sindhūḥ ha vām rasāyā sincad áśvān ghṛṇāḥ! vāya aruṣāsa pari gman tā ū sū vām ajiram ceti yānam yena pāti bṛhávātah sūryāḥ

Ja: ”Sindhufloden stänker era hästar med Rasā; era rödbruna fåglar undgår den glödande hettan. Er snabba vagn har just visat sig, med vilken ni två blir Sūryās herrar [/makar].”

Gr: ”Må Sindhu med sin våg fukta era hästar: i eldig glöd har de röda fåglarna kommit hit. Alla såg er snabba färd, genom vilken ni blev Sūryās dotters herrar.”

Ge: ”Sindhu fuktade era hästar med Rasā; de rödaktiga fågelhästarna undkom lågorna. Denna er snabba färd väckte stor uppmärksamhet, genom vilken ni blir Sūryās makar.”

V.41.15

padé-pade me jaramāṇi dhāyai vārtrī vā śakrā yā pāyubhiḥ ca śak tu mātā mahī rasā naḥ smat surbhih juhāsta juvanih

Ja: ”Steg för steg har ålderdom tryggats åt mig, antingen av henne som är den mäktiga Skyddsgudinnan eller av beskyddarna. Må modern, den stora Rasā, följa oss tillsammans med våra gynnare, hon med utsträckta händer och utsträckta vinster.”

Gr: ”Behörigen har min lovsång framburits till var och en. Må Varātrī vara stark med sina krafter att bistå. Må den stora Modern Rasā här vara oss vänligt sinnad, med rak hand och priserna, strävande framåt.”

Ge: ”Må ålderdomen tryggas för mig vid varje steg, vare sig genom den mäktiga Vatrī och genom skyddsandeväsendena. Må den stora modern Rasā stå vid vår sida tillsammans med löneherrarna, hon som har en redlig hand och skänker riklig vinning.”

Straipsniai / Articles

83

VÁCLAV BLAŽEK

V.53.9.

mā vaḥ rasā anitabʰā kubʰā kr̥muḥ mā vaḥ sindʰuḥ ni rīramat mā vaḥ pāri stʰāt sarayuḥ puriṣiṇī asmē it sunnām astu vaḥ

Ja: ”Må Rasā {floden}, Anitabhā, Kubhā och Krumu inte hejda er; må Sindhu inte hejda er. Må den överflödande Sarayu inte ringa in er. Må er ynnest vara endast hos oss.”

Gr: ”Må alltså inte Rasā, Krumu eller Anitabhā, Kubhā eller Sindhu hålla er tillbaka. Må Saratis vatten inte hindra er väg. Må all den salighet ni skänker vara hos oss.”

Ge: ”Rasā, Anitabhā, Kubhā och Krumu skall inte hålla er tillbaka, och inte heller Sindhu; inte heller skall den källrika Sarayu stå i er väg. Er ynnest skall vara hos oss.”

VII.72.13.

ā suté siñcata śriyam rodasyoḥ abʰiśriyam rasā dadʰīta vr̥sabʰām

Ja: ”Häll härlighet {= mjölk} i den pressade soma-juicen, de båda världshalvornas fulla härlighet. Rasā (flodens {= vatten}) skall ta emot tjuren.”

Ge: ”Gjut härligheten i den pressade saften, så att den överstrålar de båda världarna! Rasā skall ta emot tjuren!”

IX.41.6.

pári naḥ sarmayāntā dʰārā soma viśvataḥ | sāra rasā́ iva viṣṭapam

Ja: ”O Soma, flöda in till oss i en skyddande ström runtom på alla sidor, likt {den himmelska floden} Rasā, längs den övre ytan {av filtret}.”

Gr: ”På alla sidor, o Soma, låt din skyddande ström flöda runt oss, liksom Rasā flyter runt världen.”

Ge: ”Flöda för oss i en skyddande ström, o Soma, runtom likt Rasā runt jordhöjden!”

X.75.6

tr̥ṣṭāmayā pratʰamā yatave sajūḥ susartvā rasayā śvetāyā tvām sindʰo kubʰayā gomatiṃ kr̥mum mehanvā saratʰam yábʰiḥ iyase

Ja: ”För att färdas först förenad med Tr̥ṣṭā, {sedan} med Susartū, Rasā och denna Śvetā, kommer du, o Sindhu, {tillsammans} med Kubhā till Gomati, med Mehatn till Krumu, i samma stridsvagn {med alla dessa}, med vilken du far fram i full fart.”

84

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Volga – the First River of Europe

Gr: ”Först med Tṛstāma är du ivrig att strömma fram, med Rasā och Susartū och med Śvetā här, med Kubhā; och med dessa, Sindhu och Mehatnū, söker du i ditt lopp Krumu och Gomati.”

Ge: ”Först kommer du förenad med Trstama i dess lopp, med Susartū, Rasā, med denna Svetā; Sindhu, med Kubhā till Gomati, med Mehatnū till Krumu, med vilka du färdas där på samma vagn.”

X. 108.1–2

kím ic^h ánti saramá prá idám ánat dúré hí á^dh vā jagurih parācáḥ kā asméhitih kā pártakmyā ásit kat^hām asāyā atarah pāyamsi índrasya dútih iśā carāmi maháś ic^h ánti panáyah nid^h vah atiśadab^h iyāsā tát nah ávat tāt^hā asāyā ataram pāyamsi

Ja: [Pani] ”Vad har Saramā kommit hit för att söka? Vägen är ju lång och slukar [resenären] i fjärran. Vad är ditt uppdrag hos oss? Vilken var den sista vändpunkten som förde dig hit? Hur korsade du Rasās vatten?”

[Saramā] ”Som Indras sändebud, utsänd för att söka era stora gömda skatter, vandrar jag, ni Paṇis. Rädslan för att hoppa över – det hjälpte oss! – gjorde att jag korsade Rasās vatten.”

Gr: ”Vilken önskan hos Saramā har fört henne hit? Vägen går långt bort till avlägsna platser. Vilket uppdrag har du åt oss? Vart vänder din färd? Hur tog du dig över Rasās vatten?”

”Jag kommer som Indras utsedda sändebud och söker era rikliga förråd av rikedomar, o Paṇis. Detta har bevarat mig från rädslan för överfarten: så tog jag mig över Rasās vatten.”

Ge: ”Med vilken begäran har Sarama kommit hit? Vägen bort i fjärran är ju så lång och utmattande. Vad innebär uppdraget till oss? Vilken var den avgörande vändpunkten? Hur kom du över Rasas flöden?”

”Jag kommer som Indras sändebud, utsänd för att söka era stora skatter, ni Panis. Av rädsla för att hoppa över hjälpte hon oss med det. Så tog jag mig genom Rasas flöden.”

X. 121.4.

yásya imé himávantaḥ mahitvā yásya samudráṃ rasáyā sahá āhuḥ yásya imāḥ pradíśaḥ yásya bāhū kásmai devāya haviṣā vid^hema

Ja: ”Vems är dessa snöklädda berg (= Himalaya) i sin väldighet; vems är havet tillsammans med världsströmmen, säger man; vems är dessa väderstreck, vems (deras) två armar (= zenit och nadir?) – Vilken gud bör vi bringa vår offergåva och hylla?”

Stripsnai / Articles

85

Václav Blažek

Gr: ”Genom sin makt tillhör dessa snötäckta berg honom, och människor kallar havet och Rašā hans egendom: Hans är dessa armar, hans är dessa himmelska regioner. Vilken gud ska vi dyrka med vårt offer?”

Ge: ”Genom hans makt finns dessa snöberg, genom hans makt är, som man säger, oceanen jämte Ra hans, genom hans makt är dessa himmelska regioner båda hans armar. – Vem är den gud som vi ska tjäna med offer?”

Tillgänglig på: <http://titus.fkidg1.uni-frankfurt.de/texte/etcs/ind/ind/ved/rv/mt/rv.htm>

Translations: Ja = Jamison & Brereton 2013; Gr = Grith 189[1987]; Ge = Geldner 1951.

Anmärkning: Förkortningar utan särskilda förklaringar, nämligen namn på delar av Avesta eller dialekter av de uraliska språken, följer de förkortningar som vanligen används i de citerade källorna.

BIBLIOGRAPHY

Aalto Pentti 1976[79]: Kara-kala, le poison. – Études Finno-Ougriennes 13, 29–38.

Abaev Vasili I. 1949: Osetinskij jazyk i fol’klor I. Moskva–Leningrad: Izdatel’stvo Akademii nauk SSR.

Abaev Vasili I. 1958–1973–1978–1989–1995: Istoriko-ètimologičeskij slovar ossetinskogo jazyka I–V. (Moskva)–Leningrad: Izdatel’stvo Akademii nauk SSR.

Abel-Rémusat M. 1820: Recherches sur les langues tartares, ou Mémoires sur differens points de la grammaire et de la littérature des Mandchous, des Mongols, des Ouigours et des Tibétains. Paris: Imprimerie Royale.

Adams Douglas Q. 2013: A Dictionary of Tocharian B (Revised and Greatly Enlarged) 1–2. Amsterdam–New York: Rodopi.

Aufrecht Theodor 1955: Die Hymnen des Rigveda. Wiesbaden: Harrassowitz.

Axmetjanov R. G. (Әхмәтьянов Р. Г.) 2001: Татар теленең кыскача тарихи-этимологик сүзлеге. Казан: Тат. кит. Нәшр

Bailey Harold W. 1979: Dictionary of Khotan Saka. Cambridge: University Press.

Barthélemae Christian 1890: Review of Shader 1890. – Wochenschrift für klassische Philologie 7, 1105–1110.

86

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Volga – the First River of Europe

Bartholomae Christian 1904: Altiranisches Wörterbuch. Berlin: Walter de Gruyter.

Bereczki Gábor 1992: Grundzüge der Tscheremissischen Sprachgeschichte II. Szeged: Studia uralo-altaica, 34.

Bereczki Gábor 2013: Etymologisches Wörterbuch des Tscheremissischen (Mari). Der einheimische Wortschatz, Nach dem Tode des Verfassers herausgeben von Klára Agyagási und Eberhard Winkler. Wiesbaden: Harrassowitz.

Blažek Václav 2012: Was the a Volgaic unity within Finno-Uric? – Finnisch-Ugrische Forschungen 61, 29–91.

Blažek Václav 2013: Northern Europe and Russia: Uralic migrations. – The Encyclopedia of Global Human Migration I, ed. by Immanuel Ness & Peter Bellwood. Oxford: Wiley-Blackwell, 178–183.

Blažek Václav 2015: A Long Way to “far”: Tocharian A lo, B lau and A lok, B lauke adv. “(a)far (off; away” in perspective of the Indo-European etymon “long”. – Journal of Indo-European Studies 43(1–2), 57–80.

Blažek Václav 2016a: Hydronymia Řgedica. – Linguistica Brunensia 64(2), 7–54.

Blažek Václav 2016b: On the classification of the Samoyed languages. – Finnisch-Ugrische Forschungen 63, 79–125.

Blažek Václav & Schwarz Michal 2017: Early Indo-Europeans in Central Asia and China. Cultural relations as reflected in language. Innsbruck: Innsbrucker Beiträge zur Kulturwissenschaft, Neue Folge, Band 13.

Böhtling Otto 1851: Die Sprache der Jakuten, Theil 2: Jakutisch-deutsches Wörterbuch. St. Petersburg: Kaiserliche Akademie der Wissenschaften.

Bongard-Levin G. M. & Grantovskij E. A. 1983: Ot Skifii do Indii. Moskva: Mysl’.

Cabolov Ruslan L. 2001–2010: Ėtimologičeskij slovar’ kurdskogo jazyka I–II. Moskva: Vostočnaja literatura.

Cincius Vera I. (ed.) 1975–1977: Sravnitel’nyj slovar’ tunguso-man’čžurskix jazykov I–II. Leningrad: Nauka.

Clauson sir Gerard 1972: An Etymological Dictionary of Pre-Thirteenth-Century Turkish. Oxford: Clarendon Press.

Collinder Björn 1960: Comparative Grammar of the Uralic Languages. Stockholm: Almqvist & Wiksell.

Constantine Porphyrogenitus 1967: De administrando imperio, ed. by Gyula Moravcsik, translated by R. J. H. Jenkins. Dumbarton: Center for Byzantine Studies.

Straipsniai / Articles

87

VÁCLAV BLAŽEK

Cf. Available at: <https://epf.pub/de-administrando-imperio.html> [accessed 01.11.2019].

Eilers Wilhem & Mayrhofer Manfred 1960: Namenkundliche Zeugnisse der indischen Wanderung? Eine Nachprüfung. – Sprache 6, 107–134.

ERS – Ėrjansko-russkij slovarʹ, ed. by M. N. Koljadenkov & N. F. Cyganov. Moskva: Gosudarstvennoe izdatelʹstvo inostrannyx i nacionalʹnyx slovarej, 1949.

ESIJ – Ėtimologičeskij slovarʹ iranskix jazykov I–IV, by V. S. Rastorgueva (I–III) & Dž. I. Ėdelʹman (I–IV). Moskva: Vostočnaja literatura, 2000–2011.

ESTJ – Ėtimologičeskij slovarʹ tjurkskix jazykov 1 (glavnye), 2 (B), 3 (V, G, D) by Ė. V. Sevortjan. Moskva: Nauka, 1974, 1978, 1980; 4 (Ď, Ž, Z) by Ė. V. Sevortjan & L. S. Levitskaja. Moskva: Nauka, 1989; 5 (K, Q). Moskva: Jazyki russkoj kulʹtury, 1997 & 6 (K) by L. S. Levitskaja, A. V. Dybo, V. I. Rassadin. Moskva: Indrik, 2000; 7 (L, M, N, P, S) by L. S. Levitskaja, G. F. Blagova, A. V. Dybo, D. M. Nasilov. Moskva: Institut jazykoznanija RAN, 2003.

EWAI – Etymologisches Wörterbuch des Altindischen I–II, by Manfred Mayrhofer. Heidelberg: Winter, 1986.

EWU – Etymologisches Wörterbuch des Ungarischen I–II, ed. by Loránd Benkő. Budapest: Akadémiai Kiadó, 1994.

Gaster M. 1891: The Chronicles of Jerahmeel, or the Hebrew Bible Historie. London: Royal Asiatic Society.

Geldner Karl Friedrich 1951: Der Rig-Veda aus dem Sanskrit ins Deutsche übersetzt (3 vols.). London and Wiesbaden: Harrassowitz. Available at: <http://www.sanskritweb.net/rigveda/rigveda.pdf> [accessed 01.11.2019].

Gimbutas Marija 1963a: Ancient Baltic Lands. – International Journal of Slavic Linguistics and Poetics 6, 65–102.

Gimbutas Marija 1963b: The Balts. London: Hudson & Thames.

Gombocz Zoltán 1917: A magyar őshaza és a nemzeti hagyomány. – Nyelvtudományi Közlemények 45, 129–194.

Griffith Ralph T. H. 1884[2002]: Hymns of the Atharvaveda I–II. New Delhi: Munshiram Manoharlal.

Griffith Ralph T. H. 1889[1987]: Hymns of the Ṛgveda I–II. New Delhi: Munshiram Manoharlal.

Hausig J. 1953: Theophylakts Exkurs über die skythischen Völker. – Byzantion 23, 275–462.

88

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Volga – the First River of Europe

Helimski Eugene 2000: On probate Tungus-Manchurian origin of the Byla inscription from Nagy-Szentmiklós. – Studia Etymologica Cracoviensia 5, 43–56.

Helimski Eugene 2004: Die Sprache(n) der Awaren: Die manschu-tungusische Alternative. – Procedings of the First International Conference on Manchu-Tungus Studies (Bonn, VIII–IX, 2000), Vol. 2: Trends in Tungusic and Siberian Linguistics, ed. C. Näher. Wiesbaden (Tunguso-Sibirica 9), 59–72.

Hermann Albert 1937: Oars. – Pauls Realencyclopädie der classischen Altertumswissenschaft, neue bearbeitung von Georg Wissowa und Wilhelm Kroll, 34. Halbband. Stuttgart: Druckenmüller, cc. 1680–1681.

Hirth Friedrich 1895: Nachwort zur Inschrift des Tonjuk. Beiträge zur Geschichte der Ost-Türken im 7. und 8. Jahrhundert nach chinesischen Quellen. – Die Alttürkische Inschriften der Mongolei von Wilhelm Radloff. St. Petersburg: Académie imperiale des sciences, 1–140.

Honko Lauri et al. 1993: The Great Bear. A Thematic Anthology of Oral Poetry in the Finno-Ugrian Languages. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.

Honti László 1982: Geschichte des ugrischen Vokalismus der erste Silbe. Budapest: Akadémiai Kiadó.

Horn Paul 1893: Grundriss der neupersischen Etymologie. Strassburg: Trübner.

Humbach Helmut, in collaboration with Josef Elfenbein & Prods O. Skjærvø 1991: The Gāthās of Zarathustra and the Other Old Avestan Texts. Heidelberg: Winter.

Jacobsohn Hermann 1922: Arier und Ugrofinen. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht.

Jamison Stephanie & Brenton Joel P. 2014: The Rigveda. The Earliest Religious Poetry of India Vol. I–III. Oxford: University Press.

Joki Aulis J. 1973: Uralier und Indogermanen. Helsinki: Suomalais-Ugrilainen Seura (Mémoires de la Société Finno-Ougrienne 151).

Keresztes László 1986: Geschichte des mordwinischen Konsonantismus. II: Etymologisches Belegmaterial. Szeged: Studia uralo-altaica, 26.

KESK – Kratkj etimologičeskij slovar’ komi jazyka, by Vasilij I. Litkin & Evgenij I. Guljaev. Moskva: Nauka, 190.

KEWA – Kurzgefasstes etymologisches Wörterbuch I–IV, by Mannfred Mayrhofer. Heidelberg: Winter, 1956f.

Kiepert Heinrich 1878: Lehrbuch der alten Geographie. Berlin: Reimer.

Straipsniai / Articles

89

VÁCLAV BLAŽEK

Klaproth Julius 1826: Tableaux historiques de l’Asie, depuis la monarchie de Cyrus jusqu’à nos jours; accompagnés de recherches historiques et ethnographiques sur cette partie du monde. Paris: Schubart.

Klimov Georgij A. & Xailov Magiz Š. 2003: Slovar kavkazskix jazykov. Sopostalenie osnovnoj leksiki. Moskva: Vostočnaja literatura, RAN.

Korenchy Éva 1972: Iranische Lehnwörter in den ugrischen Sprachen. Budapest: Akadémiai Kiadó.

Krahe Hans 1964: Unsere ältesten Flussnamen. Wiesbaden: Harrassowitz.

Kretschmer Paul 1927: Weiteres zur Urgeschichte der Ind. – Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung auf dem Gebiete der Indogermanischen Sprachen 55, 75–103.

Kuhn Ernst 1887: Miszellen. – Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung 28, 214–216.

de Lagarde Paul 1866: Gesammelte Abhandlungen. Leipzig: Brockhaus.

de Lagarde Paul 1868: Beiträge zur batrischen Lexikographie. Leipzig: Teubner.

Lehtiranta Juhani 1989: Yhteis-saamelainen sanasto. Helsinki: Suomalais-ugrilainen Seura (Mémoires de la Société Finno-Ougrienne 200).

Lewy Ernst 1937: Merja und Tscherewisen. – Ungarische Jahrbücher 16, 79–81. Available at: <http://real-j.mtak.hu/7008/1/MTA_UngarischeJahrbücher_16.pdf> [accessed 01.11.2019].

Lytkin Vasilij I. & Guljaev Evgenij S. 1970: Kratkij etimologičeskij slovar komi jazyka. Moskva: Nauka.

Macdonell A. A. 191: Vedic Mythology. Delhi–Varanasi: Indological Book House.

Markwart Josef 1929: Kultur- und sprachgeschichtliche Analekten. – Ungarische Jahrbücher 9, 68–103. Available at: <http://real-j.mtak.hu/7008/1/MTA_Ungarische-Jahrbücher_9.pdf> [accessed 01.11.2019].

Marquart Josef 1903: Studien zur Geschichte des 9. und 10. Jahrhunderts (ca. 840–940). Leipzig: Dietrich.

ME – Mühlenbach K. & Endzelin J. 1929–1932: Lettisch-deutsches Wörterbuch IV. Band. Riga: Herausgegeben vom lettischen Kulturfonds.

Menander 1985: The history of Menander the Guardsman. Introductory essay, text, translation, and historiographical notes R.C. Blockley. Liverpool: Cairns.

Menges Karl H. 1944–1945: Etymological notes on some Päčäg names. – Byzantion 17, 256–280.

90

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Volga – the First River of Europe

Mikkola J, J. 1929: Der name Wolga. – Finnisch-ugrische Forschungen 20, 125–128. Available at: <http://fennougrica.kansalliskirjasto.fi/handle/10024/9295> [accessed 01.11.2019].

Montgomery James E. 2000: Ibn Faḍlān and the Rūsiyah. – Journal of Arabic & Islamic Studies 3, 1–25. Available at:<http://www.unm.edu/~doug/montgomery.ibn-fadlan.2000.pdf> [accessed 01.11.2019].

Moravcsik Gyula 1958: Byzantinoturcica II: Sprachreste der Türkvölker in den byzantinischen Quellen. Berlin: Akademie-Verlag.

Morgenstierne Georg 1974: Etymological Vocabulary of the Shughni Group. Wiesbaden: Reichert.

Müllenhoff Karl 1906: Die Nord- und Ostnachbarn der Germanen. – Deutsche Altertumskunde II, 1–416.

Munkácsi Bernát 1910: Review of Arische U rzeit von Hermann Brunnhofer (Bern: Francke 1910). – Keleti Szemle 11, 150–158.

Munkácsi Bernát & Kálmán Béla, ed., 1986: Wogulisches Wörterbuch. Budapest: Akadémiai Kiadó.

MW – Monier-Williams Sir Monier 1899 (reprint 1993): A Sanskrit-English Dictionary. Delhi: Motilal Banarsidas.

NED – A Northern Caucasian Etymological Dictionary, Sergei L. Nikolayev & Sergei A. Starostin. Moscow: Asterisk Publishers, 1994.

Nobe C. F. A. 1966: Claudi Ptolemaei Geographia. Hildesheim: Olms.

Nyberg Henrik S. 1974: A Manual of Pahlavi Vol. II. Wiesbaden: Harrassowitz.

Olsen Birgit A. 1999: The Noun in Biblical Armenian Origin and Word-Formation – with special emphasis on the Indo-European heritage. Berlin–New York: de Gruyter Mouton (Trends in Linguistics. Studies and Monographs 119).

Paasonen Heikki (Henrik) 1897: Indogermän eredetű-e a Volga folyónak régebbi ismeretes mordvin neve? – Nyelvtudományi Közlemények 27, 121–123.

Paasonen Heikki 1926: Ostjakisches Wörterbuch (nach den Dialekten an der Konda und am Jugan), ed. Kai Donner. Helsingfors: Société Finno-Ougrienne (Lexica Societatis Fenno-Ugricae II).

Paasonen Heikki 1948: Ost-Tscheremissisches Wörterbuch, ed. P. Siro. Helsinki: Suomalais-Ugrilainen Seura (Lexica Societatis Fenno-Ugricae XI).

Pellioi Paul 1923: Les Mongols et la papauté. – Revue de l’Orient chrétien 23, 3–30.

Straipsniai / Articles

91

VÁCLAV BLAŽEK

Pokorny Julius 1959: Indogermanisches etymologisches Wörterbuch. Bern–München: Francke.

Pritsak Omeljan 1954: Ein hunnisches Wort. – Zeitschrift der Deutschen Morgenländischen Gesellschaft 104(1), 124–135.

Pritsak Omeljan 1956: Der Titel Atila. – Festschrift für Max Vasmer, ed. by Margarete Woltner & Herbert Bräuer. Wiesbaden: Harrassowitz, 404–419.

Pritsak Omeljan 1982: The Hunnic Language of the Attila Clan. – Harvard Ukrainian Studies VI(4), 428–476.

Ptolemäus 1990: Cosmographia. Das Weltbild der Antike. Stuttgart: Parkland.

Ptolemaeus Claudius 1998: Geography, book 6: Middle East, Central and North Asia, China, eds. Humbach Helmut & Ziegler Susanne. Wiesbaden: Reichert.

Ptolemy Claudius 1932 (repr. 1991): The Geography by Claudius Ptolemy, translated and edited by Edward Luther Stevenson. New York: The New York Public Library. Available at: <http://www.heritageinstitute.com/zoroastrianism/reference/ptolemy/index.htm> [accessed 01.11.2019]; <http://bedrosian.com/Classic/Ptol/ptoltoc.html> [accessed 01.11.2019].

Radloff Wilhelm (Radlov Vasilij V.) 1893: Versuch eines Wörterbuches der Türk-Dialecte 1. Band. St. Petersburg: Commissionaires de l’Académie Impériale des Sciences.

Ramstedt Gustav J. 1935: kalmückisches Wörterbuch. Helsinki: Lexica Societatis Fenno-Ugricae, 111.

Räsänen Martti 1969: Versuch eines etymologischen Wörterbuchs der Türksprachen. Helsinki: Lexica Societatis Fenno-Ugricae, XVII.1.

Rédei Károly 1986: Zu den indogermanisch-uralischen Sprachkontakten. Wien: Österreichische Akademie der Wissenschaften (Sitzungsberichte, Philosophisch-historische Klasse, Bd. 468).

Rozwadowski Jan 1913: Kilka uwag do przedhistorycznych stosunków wschodniej Europy i praojczyzny indoeuropejskiej na podstawie nazw wód. – Rocznik slawistyczny 6, 39–73.

Rozwadowski Jan 1948: Studia nad nazwami wód słowiańskich. Kraków: Polska Akademia umiejętności (Prace onomastyczne Nr. 1).

Sammallahti Pekka 2001: The Indo-European Loanwords in Sami. – Early Contacts between Uralic and Indo-European: linguistic and Archaeological Considerations, eds.

92

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Volga – the First River of Europe

Christian Carpelan, Asko Parpola & Petteri Koskikallio. Helsinki: Suomalais-ugrilainen seura (Mémoires de la Société Finno-Ougrienne 242), 397–415.

Schlözer August Ludwig von 1771: Allgemeine nordische Geschichte aus den besten nord. Schriftstellern und eigenen Untersuchungen beschrieben & als eine geogr. & histor. Einleitung zur richtigen Kenntniß aller Skandinavien... Völker in alten & mittleren Zeiten. Halle.

Schrader Otto 1890: Sprachvergleichung und Urgeschichte 2. Jena: Costenoble.

Schramm Gottfried 1973: Nordpontische Ströme. Namenphilologische Zugänge zur Frühzeit des europäischen Ostens. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht.

Seit W. [Zaj[t] V.] 2017: Iako, mitropolit Gotii, i ego pečat’ (XIV v.). Materialy po arxeologii, istorii i etnografii Tavrii, vypusk 22, 299–305.

Sertjan Ervand V. 1974–1980: Ėtimologičeskij slovar’ tjurkskix jazykov I–III. Moskva: Nauka.

Sinor Denis 1964: Yul. – Studia Orientalia (Helsinki) 28(7), 1–8.

SKES – Suomen kielen etymologinen sanakirja, ed. Y. H. Toivonen et al. Helsinki: Suomalais-Ugrilainen seura, 1955f.

Starostin Georgij S. 2015: K istokam jazykov raznoobrazi͡a. Desyat’ bes o sravni-tel’no-istoričeskom jazykoznanii. Moskva: Izdatel’kij dom Delo.

Steblin-Kamenskij Ivan M. 1999: Ėtimologičeskij slovar’ vaxskogo jazyka. Sankt-Peterburg: Sankt-Peterburgskij Gosudarstvennyj universitet.

Strabonis Geographica recognit A. Meineke. Lipsiae: Teubner, 1907.

Šafarik Pavel Josef 1837: Slowanské starožitnosti. Oddíl dějepný. Praha: Spurný.

Tereškin Nikolaj I. 1981: Slovar’ vostočno-xantyjskix dialektov. Leningrad: Nauka.

Toivonen Y. H. 1933: Kleiner Beitrag zur Geschichte der finnisch-ugrischen Sib-anten. – Mémoires de la Société Finno-Ougrienne 67, 377–384.

Tomaschek Wilhelm 1888: Ueber das Arimaspische Gedicht des Aristeas. – Sitzungsberichte der philosophisch-historischen Classe der Kaiserlichen Akademie der Wissenschaften 116, 715–780.

Tomaschek Wilhelm 1889: Kritik der ältesten Nachrichten über den skythischen Norden II: Die Nachrichten Herodots über den skythischen Karawanenweg nach Innerasien. Sitzungsberichte der philosophisch-historischen Classe der Kaiserlichen Akademie der Wissenschaften 117, Abh. Nr. I, 1–70.

Stripsnai / Articles

93

VÁCLAV BLAŽEK

Tomaschek Wilhelm 1895: Araxes. – Pauly Realencyclopädie der classischen Altertumswissenschaft 2.1. Stuttgart: Metzler, cc. 403–404.

Toporov Vladimir N. 1980: Prusskij jazyk. Slovar (I–K). Moskva: Nauka.

Toporov Vladimir N. 1981: Ob iranskom vlijanii v mifologii narodov Sibiri i Central'noj Azii (1–2). – Kavkaz i Srednjaja Azija v drevnosti i srednevekoje (istorija i kultura). Moskva: Nauka, 146–162.

Turner Ralph L. 1966: A Comparative Dictionary of the Indo-Aryan Languages. London: Oxford University Press.

UEW – Uralisches etymologisches Wörterbuch, ed. Károly Rédei et al. Budapest: Akadémiai Kiadó, 1986–1988.

Vanagas Aleksandras 1981: Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas. Vilnius: Mokslas.

Vasmer Max 1923: Untersuchungen über die ältesten Wohnsitze der Slaven I: Die Iranien in Südrussland. Leipzig: Markert & Peters.

Vasmer Max 1986–1987: Etimologičeskij slovar' russkogo jazyka I–IV, translated in Russian by Oleg N. Trubačev. Moskva: Progress.

Wichmann Yrjö 1953: Tscheremissische Texte mit Wörterverzeichnis und grammatischem Abriss. Turku: Turun suomalai ja kirjapaino osakeyhtiö.

Wichmann Yrjö 1987: Wotjakischer Wortschatz, bearbeitet von T. E. Uotila & Mikko Korhonen. Helsinki: Suomalais-Ugrilainen Seura / Lexica Societatis Fenno-Ugricae XI.

Wolff Fritz 1910: Avesta. Die heiligen Bücher der Parsen. Strassburg: Trübner.

Xelimskiĭ Evgeniĭ 2000: Jzyk(i) avarov: tunguso-man'čžurskiĭ aspekt. – Folia Orientalia 36, 135–148.

Xelimskiĭ Evgeniĭ 2003: Tunguso-man'čžurskiĭ jazykovyj komponent v Avarskom kaganate i slavjanskaja etimologija. – Zbornik povzetkov 13. Mednarodni slavistični kongres (Ljubljana, VII, 2003), I. del: Jezikoslovje, ed. F. Novak. Ljubljana, 140–141.

Zeuss Kaspar 1837: Die Deutschen und die Nachbarstämme. München: Lentner.

Acknowledgement

The article was prepared under the auspice of the research Fund of Masaryk University, Nr. 287. I am grateful to John Bengtson for his correction of English.

94

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Volga – the First River of Europe

Volga – pirmoji Europos upė

SANTRAUKA

Šiame tyrime apibendrinami visi Volgos upės pavadinimai, kurie, kai įmanoma, yra aprašomi platesniame pirminių tekstų, pateiktų prie, kontekste. Taip pat straipsnyje tiriamos ir aptariamos esamos etimologijos bei nurodomos naujos etimologijos, kai senosios atrodo nepakankamai įtikinamos. Volga yra ilgiausia Europos upė (ilgis – 3534 km (prieš užtvankų sistemą ji buvo 3693 km) su didžiausiu baseinu (1 380 000 km²), vakariausia ir didžiausia Eurazijos upė bei didžiausia endorinė upė pasaulyje. Tokiems ilgiems upėms būdinga, kad jos įvairiomis kalbomis vadinamos keliais pavadinimais: septyni hidronimai (Ἀράξης, *As(a)tEl, Jul, Λύγος, Rav(o), Ὄαρος, Volga), išdėstyti abėcėlės tvarka, yra išsamiai išanalizuojami tiek etimologiniu, tiek semantinės motyvacijos požiūriais. Nors šių hidronimų etimologijos yra dažnai nesuderinamos, įvertinus jų semantinę motyvaciją, jos gali būti suskirstytos į dvi grupes. Pirmą grupę sudaro visiškai hidroniminiai vardai, pagrįsti reikšmėmis, susijusiomis su „vandeniu“, t. y. „vanduo“, toliau „upė“, „(upės) slėnis“, „srovė (tėkmė)“, „potvynis“, „drėgmė“, „ežeras“, „jūra“. Antroji grupė apima terminus, apibūdinančius upę ar krantus, būtent: „platus“, „ilgas“, „išlenktas“, „be medžių“, „nekenksmingas“, „baltas / šviesus“, „juodas / tamsus“. Akivaizdu, kad pirmoji semantinė grupė yra tiesiogiai susijusi su vandeniu ir turėtų būti svarbesnė. Keliems etnonimams skirtinguose varduose pasikartojanti semantinė motyvacija atrodo yra perspektyvesnė nei pavieniai paaiškinimai. Tai senovės rusų Volga < bendrinės slavų *vьlga „drėgmė“ sutampa su iranėčių, greičiausiai skitų, *rahā-, kurio reikšmė „drėgnė“ gali būti rekonstruojama pagal vedų [RV] rasā- (vyriškos giminės rasā- „augalų sultys ar sula, vaisių sultys, bet koks skystis ar skystis, drėgmė, esme, čiulpai“ moteriškos giminės forma). Trečiąjį atitikmenį būtų galima identifikuoti hipotetiniame tiurkų junginyje *ast-(h)ōl „apatinis drenumas“. Tikėtina, kad tai apibūdino Volgos deltą. Kyla pagrįsta išvada, kad slavų ir galbūt tiurkų hidronimai kilo iš iranėčių kalbos.

Remiantis senoviniais tekstais, prieinama prie išvados, kad Volga galėjo žymėti rytinę indoeuropiečių tarmės kontinuumo ribą, kuri pirmiausia kito tik toliau protėviai, galbūt pirmoje 4-ojo tūkstantmečio prieš Kristų pusėje. Tokiu atveju atrodytų natūralu, kad tokios galingos upės vardas, kuri yra svarbi orientavimuisi, laivybai, krovinų gabenimui ir žvejybai, buvo išlaikytas ilgą laiką. Kai šios upės krantuose apsigyveno naujų tautų, teisių pirmenybę, kvaizonominiškiems vardams, pradėtos naujai interpretuoti šių vardų reikšmės. Šalia ilgiausios vardų grandinės – tocharų B waike „ilgas“ → vengrų völgy „upės slėnis“ → marų (finougrų) wola „yra baltas, balta“ → latvių valga „šlapias“ → senovės rusų Volga „drėgnumas, drėgė“ – egzistuoja dar viena: tocharų B war „vanduo“, -wär „srovė, tėkmė, upė“ → avestų vairi- „jūra, jūros įlanka“, pelevų var „ežeras“ → čuvašų var „slėnis, pylimas, vaga, tarpeklis; vidurė, centre, viduryje, pilvas“, arba nauji avestų Raŋhā arba ‘skitų’ *Rahā → mordvių erzių Rav, Ravo ‘Volga’, mokšų rava „upė“, Rav ‘Volga’. Ši hipotezė, nepaisant minių migracijų laikotarpių, rodo populiacijų tęstinumą, greičiausiai atsispindi

Straipsniai / Articles

95

VÁCLAV BLAŽEK

reikinių gyveniečių prie svarbių upių varduose, kurie yra kilę iš pirminių hidronimų. Šis mechanizmas padėjo išsaugoti daugelio svarbių upių vardus, nors jų krantose keitėsi kalbos. Natūralu, kad šalia senų vardų atsiranda naujų. Volgos atveju jauniausias tokio tipo pavyzdys yra greičiausiai marų (fino-ugrų) Jul, paimtas iš senovės turkų šaltinio senovės uigūrų yul „kalnų upelis, šaltinis, versmė“.

Įteikta 2019 m. lapkričio 4 d.

VÁCLAV BLAŽEK

Ústav jazykovědy a baltistiky

Filozofická fakulta Masarykovy University

A. Nováka 1, CZ-60200 Brno

[email protected]

96

Acta Linguistica Lithuanica XXI