HARALD BICHLMEIER

Sächsische Akademie der Wissenschaften zu Leipzig Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg

Forskningsområden: namnforskning (toponymi), historisk fonologi i de germanska språken, indoeuropeisk lingvistik, aljamiado-texter.

DOI: https://doi.org/10.35321/al182-06

Litauisk toponymis morfologi – skillnader och paralleller mellan olika namnklasser

Litauisk toponymis morfologi – skillnader och paralleller mellan olika namnklasser

ANNOTATION

Deltagandet i projektet ”Vakarinių pietų aukštaičių vietovardžių integravimas į Lietuvos vietovardžių geoinformacinę duomenų bazę ir jų kilmės bei motyvacijos tyrimai” [Integreringen av västra sydaukštaitiska ortnamn i den litauiska geoinformationsdatabasen och studier av deras ursprung och motivation] ledde till två intressanta resultat: 1) Det verkar nödvändigt att precisera (litauisk) terminologi och 2) det finns anmärkningsvärda skillnader i andelen morfologiska (och syntaktiska) strukturer som används för att bilda namn på rinnande vatten (potamonymer) och namn på stillastående vatten (limnonymer). Det visar sig att andelen avledda bildningar i limnonymer i det undersökta området är betydligt högre och andelen sammansatta namn betydligt lägre än i potamonymer. Ytterligare forskning behövs för att ta reda på om detta är kännetecknande för det undersökta området eller en allmän tendens i hela Litauen.

NYCKELORD: potamonymer/flodnamn, limnonymer/sjö namn, onymernas morfologi, onymernas syntaktiska struktur, västra sydaukštaitisk/dzūkisk toponomastik.

Straipsniai / Articles

117

HARALD BICHLMEIER

ABSTRAKT

Anledningen till att denna artikel skrevs var de intressanta slutsatser som drogs inom projektet ”Integrering av västliga sydaukštaitiska ortnamn i Lietuvos vietovardžių geoinformacinę duomenų bazę och undersökningar av deras ursprung och motivation”, där jag deltog och utförde undersökningar: 1) det visar sig vara nödvändigt att se över och precisera den litauiska terminologin för toponymbildning; 2) när resultaten sammanställdes noterades stora skillnader i den morfologiska (och syntaktiska) bildningen av flodnamn (potamonymer) och sjönamn (limnonymer). Undersökningen visade att merparten av de undersökta limnonymerna är avledningar, till skillnad från potamonymerna, som oftast är sammansättningar. Fler undersökningar behövs för att fastställa om denna bildning är utmärkande endast för den undersökta regionen eller för hela Litauen.

NYCKELORD: potamonymer / flodnamn, limnonymer / sjönamn, onymers morfologi, onymers syntaktiska struktur, sydvästaukštaitisk / dzūkisk toponomastik.

1. INLEDNING^¹

Denna artikel syftar till att ge en inblick i skillnader och paralleller mellan olika namngrupper inom litauiska ortnamn.

1.1. Först måste vi alltså klargöra vad vi egentligen talar om, vad vi menar med ortnamn etc.

Här ska ortnamn förstås i ordets vidaste bemärkelse, det vill säga som onymer/namn på alla slags topoi, dvs. platser – på tyska skulle det motsvara Ortsnamen och Örtlichkeitsnamen tillsammans. Det är mer eller mindre så som litauiska toponimai brukar förstås. I princip talar vi alltså här om hela mängden namn på platser i betydelsen geografiska objekt: dels namn på bebodda platser, såsom städer, byar, gårdar, hus osv., vilka är ortnamn i ordets snäva bemärkelse, så som tyska Ortsname ofta används, dels namn på obebodda geografiska enheter, såsom

- drymonymer (namn på skogar och skogsområden), - oronymer (namn på kullar och berg),

¹ Denna artikel bygger på föredraget med samma titel, som hölls i november 2019 vid ”4-oji tarptautinė mokslinė Aleksandro Vanago konferencija: Tikriniai žodžiai erdvėje ir erdvė tikriniuose žodžiuose. Lietuvių kalbos institutas, Vilnius / The 4th International Scientific Aleksandras Vanagas Conference: Onyms in Space and Space in Onyms. The Institute of the Lithuanian Language, Vilnius”. – Föredragets struktur, innehåll och karaktär behölls i huvudsak i denna tryckta version.

118

Acta Linguistica Lithuanica LXXXII

The Morphology of Lithuanian Toponyms – Differences and Parallels of Different Classes of Names

- potamonymer (namn på floder, bäckar osv.), - limnonymer (namn på sjöar), - helonymer (namn på träsk), - agronymer (namn på åkrar), - leimononymer (namn på ängar).

Det finns naturligtvis också namn på hav – thalassonymer – men de spelade ingen roll i ett projekt som undersökte ett område utan kust (mer om det projektet längre fram).

1.2. För alla dessa typer av ortnamn erbjuder det litauiska språket en mängd möjligheter att bilda dem. De vanliga sätten att bilda litauiska ortnamn är å ena sidan ordbildning, det vill säga avledning och sammansättning, och å andra sidan bildandet av syntagmatiska grupper. I båda typerna finner vi inget som inte också är känt från det litauiska appellativiska lexikonet eller från litauisk syntax. Båda huvudtyperna kan delas in i flera undergrupper, vilket visas i de följande styckena.

1.3. Analysen av olika typer av ortnamn visar att samma bildningssätt förekommer i alla dessa olika onyma klasser, men också att andelen namn som tillhör var och en av typerna kan skilja sig avsevärt.

2. PROJEKTET OCH DESS RESULTAT

I det följande vill jag främst presentera tre saker:

- några av resultaten från ett projekt vid Litauiska språkets institut åren 2017 och 2018, lett av Grasilda Blažienė och Laimutis Bilkis, - några överväganden om den traditionella indelningen av de morfologiska sätten att bilda namn och vad de kallas, och slutligen även ett resultat från det nyss nämnda projektet, - några överväganden om ett välkänt flodnamn och ett sjönamn som är relativt välkänt bland forskare som undersöker den oldeuropeiska hydronymien – samt deras koppling till ett flodnamn i Litauen och ett i Sydtyrolen.

2.1. Det projekt som nämndes undersökte i stora drag sydvästlitauiska ortnamn, mikrotoponymer och hydronymer i deras europeiska sammanhang (projekttitel: ”Vakarinių pietų aukštaičių vietovardžių integravimas į Lietuvos vietovardžių geoinformacinę duomenų bazę ir jų kilmės bei motyvacijos tyrimai” [Integreringen av västliga sydaukštaitiska ortnamn i den litauiska geoinformationsdatabasen och studier av deras ursprung och motivering]). Slutligen utkom i januari 2020 en tyskspråkig bok med resultaten från projektet:

Straipsniai / Articles

119

HARALD BICHLMEIER

Blažienė, Grasilda / Bilkis, Laimutis (red.): Die Orts-, Flurund Gewässernamen Südwestaukštaitiens. (Schriftenreihe der Gesellschaft für baltische Studien 2), Hamburg: Baar 2019.

I den finns – utöver artiklar av de två redan nämnda projektledarna, Grasilda Blažienė (om bebyggelsenamn, jfr Blažienė 2019) och Laimutis Bilkis (om helonymer, jfr Bilkis 2019) – bidrag av Veronika Adamonytė (om agronymer, jfr Adamonytė 2019), Dalia Kačinaitė–Vrubliauskienė (om oronymer, jfr Kačinaitė–Vrubliauskienė 2019), Ilona Mickienė (om drymonymer, jfr Mickienė 2019a, och om leimononymer, jfr Mickienė 2019b) samt artikelns författare (Bichlmeier 2020a).

2.2. Projektet undersökte toponimai i ordets litauiska bemärkelse i den litauiska regionen Dzūkija, som utgör den västra delen av regionen södra Aukštaitija och gränsar till Polen och Belarus. Fokus låg på kommunerna Alytus och Lazdijai, delvis även Druskininkai, främst områden väster om floden Nemunas. Dialektalt är detta också den västra sydaukštaitiska regionen, lit. vakarinių pietų aukštaičių, även kallad västdzūkisk, lit. vakarinių dzūkų. Intressant nog kan antalet ortnamn i vid bemärkelse med slavisk etymologi vara mycket lågt i vissa namntyper, trots närheten till slaviska bosättningsområden och det faktum att det även i det undersökta området finns ett betydande antal talare av slaviska språk och många orter med blandad slavisk och litauisk befolkning. I exempelvis sjö- och flodnamn är andelen omkring 2–3%. I andra typer, såsom ängsnamn, är den – som man ändå skulle förvänta sig – fem till tio gånger så stor.

Å andra sidan kan naturligtvis projektets forskningsverktyg, den litauiska geodatabasen över ortnamn (Lietuvos vietovardžių geoinformacinė duomenų bazė; jfr http://lkiis.lki.lt/lietuvos-vietovardziu-geoinformacine-duomenu-baze) vara något skev i detta avseende, eftersom uppgifterna, åtminstone för den region som undersöktes i projektet, huvudsakligen samlades in under vetenskapliga fältundersökningar av området 1935–36. Då verkar man i övervägande grad och nästan uteslutande ha frågat litauisktalande om litauiska former av ortnamnen. De motsvarande namn som polsk- och belarusisktalande använder för samma platser, floder, sjöar osv. har därför vanligtvis inte registrerats.

2.3. Men något annat framträder ganska tydligt: vi befinner oss i ett område där det finns lämningar av ett västbaltiskt substrat, traditionellt tillskrivet jatvingiskan. Detta kan framför allt urskiljas från östbaltiska former genom att s och z förekommer där man skulle vänta sig š och ž. Detta kan illustreras med tre exempel ur områdets flodnamnskorpus:

120

Acta Linguistica Lithuanica LXXXII

The Morphology of Lithuanian Toponyms – Differences and Parallels of Different Classes of Names

Sąknas m. (2) Ve (42868), Saknius m. (?) Ve (42868) jämfört med lit. šaknis f. ’rot’;^² Ažągis m. (2) Lp (42933) jfr fornp. assegis (*azęgis), lit. až(ė)gỹs, ẽž(ė)gỹs ’Gymnocephalus cernua (en fisk);^³ Zebrius m. (4) Kr (126445) jämfört med lit. žẽbras ’smutsig, otvättad’.^⁴

2.4. Författarens del i projektet bestod i att analysera de 423 namnen på stillastående och rinnande vatten, bestående av 240 limnonymer och 183 potamonymer.^⁵

Detta för oss nu tillbaka till morfologin:

2.4.1. Som redan nämnts i inledningen finns det tre huvudtyper av ortnamnsbildning i litauiskan – och vanligtvis återfinns dessa typer i praktiskt taget alla andra indoeuropeiska språk i Europa – även om fördelningen förstås varierar.

Dessa typer är avledda namn, sammansatta namn och syntagmatiska namn. I alla tre typerna kan man skilja mellan namn som uteslutande består av appellativiskt material och namn som också innehåller onymiskt material. För avledda namn skiljer man exempelvis mellan deappellativiska och deonymiska avledningar. Dessa teoretiska distinktioner har dock vissa begränsningar och behöver förklaras mer ingående.

2.4.2. Det är framför allt de deonymiska bildningarna som behöver sådana mer ingående förklaringar. De bildas sällan genom övergång eller kvas övergång utan suffix från andra slags namn (om övergångar, se nedan § 2.4.4.). I de allra flesta fall bildas de genom uttrycklig suffixavledning. Beroendet av basordet, det derivationella underlaget, uttrycks vanligtvis med ett possessivt suffix eller ett diminutivsuffix. Ett biflodenamn kan till exempel bildas genom att en diminutivform av huvudflodens namn avleds (t.ex. Savica som namn på en biflod till Sava i Slovenien),^⁶ eller en sjöviks namn kan bildas genom att en form med possessivt suffix avleds från den aktuella sjöns namn.

2.4.3. Även deappellativiskt avledda namn kan vara problematiska att analysera. I många fall kan vi inte med säkerhet avgöra om suffixavledningen

² Cf. LitEW 957; not registered in Vanagas 1970; cf. Vanagas 1981a: 287; Vanagas 1981b: 104, 135; ALEW 1003f.

³ Cf. LitEW 28, 118, 125; Savukynas 1960: 299; Savukynas 1966b: 169; Vanagas 1970: 11, 32, 65; Vanagas 1981a: 54; Vanagas 1981b: 77; PKEŽ 1: 1041.; PKEŽ 49; ALEW 2711.; LVŽ 1: 249.

⁴ Cf. LitEW 1294; Vanagas 1970: 68, 69; Vanagas 1981a: 394; Vanagas 1981b: 135.

⁵ For the full corpus cf. Bichlmeier 2019a, 2019b.

⁶ Cf. Bezlaj 1956–1961: 2, 171–174; ESSZI 367f.

Straipsniai / Articles

121

HARALD BICHLMEIER

skedde under onymeringsprocessen – eller redan i appellativsfären:

Om avledningen skedde redan i appellativsfären, uppstod namnet naturligtvis genom konversion med nollsuffix från ett appellativ till ett onym. Eftersom särskilt possessiva suffix och diminutivsuffix är mycket produktiva i litauiskan, betyder det i detta sammanhang inte mycket att en viss bildning inte finns upptagen i en ordbok.

Vi kan i alla fall säga att det naturligtvis finns flera suffix i litauiskan som förekommer oftare än andra vid namnbildning, men det verkar inte finnas något enskilt suffix som kan kallas ett onymiskt suffix i den meningen att det uteslutande används för att bilda namn. Detsamma gäller till exempel även slaviska familjenamn (jfr Bichlmeier 2020) – och vi kan faktiskt anta att detta är ett universellt drag åtminstone hos de indoeuropeiska språken i Europa: det finns inget suffix som uteslutande bildar namn. Men det finns naturligtvis suffix som förekommer oftare än andra på detta område.

2.4.4. Innan vi går vidare till några litauiska terminologiska särdrag inom namnbildning ska vi se närmare på det som nyss kallades ”konversioner”. Med ”konversioner” avser jag avledningsprocesser med nollsuffix. Det innebär att ett visst ord övergår i ett annat ord utan formförändring. Här urskiljer vi fyra undertyper:

a) ”enkla” konversioner, där ett appellativ (ett substantiv) övergår till ett onym, jfr t.ex. Balandis m. Ku (40169): < Lith. balandis m. ”duva”;^⁷

b) ”dubbla” konversioner, där det förutom konversionen från ett appellativ till ett onym också sker en konversion från ett adjektiv till ett substantiv, jfr t.ex. Bedūgnis m. Ka (40254, 42932), Ku (40174) < Lith. bedūgnis ”utan grund eller botten”;^⁸

c) ”pseudokonversioner” är konversioner som ser ut som enkla konversioner men som i själva verket är tillbakabildningar, jfr till exempel sjönamnet Šaułys m. (4) < *Šaulio/-ių ežeras (inte < šaulys m. ’jägare, skytt’);^⁹

^⁷ Cf. LitEW 31; Savukynas 1961: 219; Savukynas/Vanagas/Vitkauskas/Vosyl ytė/Ermanytė 1963: 12; Vanagas 1970: 31; not registered in Vanagas 1981a; cf. Vanagas 1981b: 39, 77; ALEW 88; LVŽ 1: 322f.

^⁸ Jfr LitEW 38, 108; Savukynas 1961: 221; Savukynas/Vanagas/Vitkauskas/Vosyl ytė/Ermanytė 1963: 16; Vanagas 1970: 44; Vanagas 1981a: 60f.; ALEW 101, 238; LVŽ 1: 414. – Jfr även limnonymen Bedūgnė f. (2) Al (42731) i Bichlmeier 2019a: § 2.2.1.1.1.

^⁹ Jfr LitEW 125; inte registrerat i Vanagas 1970; jfr Vanagas 1981a: 327; ALEW 271.

122

Acta Linguistica Lithuanica LXXXII

The Morphology of Lithuanian Toponyms – Differences and Parallels of Different Classes of Names

d) ”onymiska överföringar”, där en överföring av ett ony m från en onymklass till en annan äger rum, jfr t.ex. sjönamnet Gadeikà f. Šv (42799) < PN Gadeìka^.10

2.5. Låt oss nu se på två särdrag inom den litauiska terminologin för ordbildning och namnbildning. Det första är de så kallade ”ändelseavledningarna”, ty. Endungsableitungen, lit. galūnių vediniai, och det andra är de så kallade ”prefixavledningarna”, ty. Präfixableitungen, lit. priešdėlių vediniai.

2.5.1. Dessa ”ändelseavledningar”, ty. Endungsableitungen, lit. galūnių vediniai visar sig utgöra en tämligen heterogen grupp:

2.5.1.1. Till dessa bildningar räknas:

– enkla pluralbildningar av vanliga appellativ – alltså egentligen utan någon avledning alls – och

– namn som uppvisar en synkron stambokstavsväxling mellan namnet och appellativet. Detta är emellertid endast en beskrivning av vad vi ser, inte en förklaring. Förklaringen till dessa bildningar tycks vara något annorlunda. De förefaller oftast, eller åtminstone i grunden, vara avledningar med ett suffix som innehåller jod. Dessa bildningar är alltså i själva verket avledningar av ganska ålderdomligt slag, eftersom suffixet *-io redan på urindoeuropeisk tid användes för att bilda avledningar, främst adjektiv som uttrycker tillhörighet. Om det alltså finns ett appellativ eller ett onym XY och vi lägger till suffixet *-io får vi ett ord som betyder ”som tillhör eller har anknytning till XY”. Gammalslaviska/gammalryska ortnamn utgör goda exempel, såsom Jaroslav-lb ”Jaroslavs (stad)” < *Yaroslav-ia- ← ORuss. PN Yaroslavb; ett liknande fall är ortnamnet pol. Przemyśl etc.

I vårt korpus finner vi till exempel,

Ángė f. (1) Si (42698) < *angiiā- ← lit. angì-s f. ”orm”;¹¹ Angỹs m. (4) Si (42698) < *angi-ia- ← lit. angì-s f. ”orm”;¹²

¹⁰ Cf. Savukynas/Vanagas/Vitkauskas/Vosylytė/Ermanytė 1963: 41; Savukynas 1966a: 185, 186; Vanagas 1970: 107, 108, 134; Vanagas 1981a: 102; Vanagas 1981b: 32; Zinkevičius 2008: 281; LVŽ 3: 7.

¹¹ Cf. LitEW 10; not registered in Savukynas/Vanagas/Vitkauskas/Vosylytė/Ermanytė 1963; not registered in Savukynas 1960; not registered in Vanagas 1970; cf. Vanagas 1981a: 42 (Ãņĝė according to Būga apud Vanagas s.v. Anginas); ALEW 40f.; LVŽ 1: 98f.

¹² Jfr LitEW 10; belagt i Savukynas/Vanagas/Vitkauskas/Vosylytė/Ermanytė 1963: 6; inte belagt i Savukynas 1960; inte belagt i Vanagas 1970; jfr Vanagas 1981a: 42; Vanagas 1981b: 77; ALEW 40f.; LVŽ 1: 98f.

Straipsniai / Articles

123

HARALD BICHLMEIER

Dum̃blis m. (2) Ka (42940), Ka (42945), Lz (40151) < *dumbl-ia- ← Lith. dum̃blas m. ‘mud (on the ground of a lake)’;^¹³ Samānius m. (2) Ka (42923) < *saman-iu- ← Lith. sãmana, samanà f. ‘moss’;^¹⁴ Nemajūnė f. Lz, Šv (37117) < *Nemaĩn-iiā- ← Lith. PIN Nemajūn-ai m. Pl.^¹⁵

2.5.1.2. Vi kommer alltså fram till slutsatsen att denna synkrona klass helt enkelt inte existerar ur ett diakront perspektiv. Men eftersom endast det diakrona perspektivet erbjuder en förklaring – och det är förklaringar vi söker – bör denna klass snarare avskaffas. Alla medlemmar i klassen är antingen enkla suffixavledningar eller pluralformer av grundordet (således nollavledningar [av pluralformer]).

2.5.2. Ett annat problematiskt fall – vad gäller terminologin – är de så kallade ”prefixavledningarna”, ty. Präfixableitungen, lit. priešdėlių vediniai. Även här rör det sig om en terminologisk fråga som verkar oproblematisk ur ett synkront perspektiv, men som bör avfärdas ur ett historiskt, det vill säga förklarande, perspektiv. Även om vissa av dessa bildningar endast uppvisar tillägg av ett prefix i början av grundordet, uppvisar det betydligt större antalet bildningar också en förändring av stamböjningsklass i ordslutet.

2.5.2.1. I båda fallen bör vi vara mer precisa: Om endast ett prefix läggs till är detta formellt sett inte en avledningsprocess utan en sammansättningsprocess. Men om stamböjningsklassen också förändras utöver tillägget av ett prefix, rör det sig i själva verket om en cirkumfixeringsprocess. Den överväldigande majoriteten av dessa bildningar uppvisar alltså en avledningsprocess som är välkänd från de germanska språken – däribland tyskan – och från de slaviska språken: De ursprungliga bildningarna var kollektiv, men semantiken vidgades naturligtvis med tiden, så det verkar som om dessa avledningsprocesser i litauiskan uppvisar en viss anhopning inom flera typer av onymer.

2.5.2.2. Bildningar som ängs- och fältnamnen Pa-lazdynė ← lit. laz̃dynas, Pa-salaitys ← lit. salaitė (salà), Pa-sal̃ys ← lit. salà uppvisar i slutändan – på proto-baltisk eller åtminstone proto-litauisk nivå – samma avledningsstruktur som sina germanska och slaviska motsvarigheter: PLit. *Pa-lazdīn-iiā ← PLit. *lazdīn-a- ’hassel’,

^¹³ Cf. LitEW 108; Savukynas 1962: 197; Savukynas/Vanagas/Vitkauskas/Vosyl y tė/Ermanytė 1963: 35; Vanagas 1970: 11, 65, 148; Vanagas 1981a: 96; Vanagas 1981b: 65; ALEW 243; LVŽ 2: 386–388.

^¹⁴ Cf. LitEW 761; Savukynas/Vanagas/Vitkauskas/Vosyl y tė/Ermanytė 1963: 142; Vanagas 1970: 69, 220; Vanagas 1981a: 289; Vanagas 1981b: 93.

^¹⁵ Cf. Savukynas/Vanagas/Vitkauskas/Vosyl y tė/Ermanytė 1963: 108; not registered in Vanagas 1970; cf. Vanagas 1981a: 226.

124

Acta Linguistica Lithuanica LXXXII

The Morphology of Lithuanian Toponyms – Differences and Parallels of Different Classes of Names

*Pa-sal-ia- ← PLit. *salā- ’ö, torr fläck i en mosse’ är helt parallella med NHG Berg m. ’berg’ → Gebirge n. ’bergen, bergskedja’ (PGerm. *berg-a- → *ga-berg-ia) eller serb.-kroat. Dūnav m. ’Donau’ → Pӧdunāvље n. ’område längs Donau’, tjeck. břeh m. ’flodstrand, strand’ → po-břež-í n. ’område längs flodstranden’, ná-břež-í n. ’promenad längs en flodstrand’ (< CSlav. *bergъ: *po-/na-berg-bje < PSlav. *berg-a-: *pa/nā-berg-ia-).

2.6. Låt oss gå över till sammansatta namn. De innebär färre problem och uppvisar strukturellt tydliga undergrupper. Den andra sammansättningsleden är (med några få undantag där vi hittar ett adjektiv) ett substantiv, oftast ett som betecknar en vattenförekomst, såsom lit. ežeras m. ’sjö’, diminutivformen ežerėlis m., prūdas m. ’damm’, upė f. ’flod’ osv. Den första sammansättningsleden kan vara antingen ett onym eller ett appellativ; om det är ett appellativ kan det i sin tur vara ett substantiv – det vanligaste fallet – ett adjektiv eller, mer sällan, till och med ett verb (al rot). Normalt uppvisar den andra sammansättningsleden en förändring av stamböjningsklass respektive stammens vokal (vilket yngre lager av sammansättningar inte gör). Denna synkrona förändring av stamböjningsklass åstadkoms vanligen genom en historisk suffixförändring, oftast med ett suffix som innehåller jod – samma slags jod som beskrivs ovan i 2.5.1.1.

Teoretiskt sett finner vi således åtminstone följande typer:

A) första sammansättningsledet är ett appellativ:

Aa) substantiv + substantiv:

Pelialapūkas¹⁶ m. (?) Ve (42896): lit. pelė f. ’mus’ eller lit. pėlūs m. pl. ’agnar’¹⁷ + lit. lapūkas m. ’hästhov (Tussilago), kabbleka (Caltha palustris), vit näckros (Nymphaea alba), blad (till kål eller liknande).¹⁸

Ab) substantiv + substantiv + förändring av stamböjningsklass:

Vilkėzeris m. (1) Lp, Ve (42877): lit. vilkas ’varg’ och ežeras ’sjö’.¹⁹

Ac) adjektiv + substantiv:

Šventupė²⁰ f. (?) Te (130781): lit. šventas ’helig’ och upė f. ’flod’.²¹

¹⁶ Namnet saknar accent i databasen.

¹⁷ Jfr LitEW 565f.,568f.; ALEW 751f., 754f.

¹⁸ Inte belagt hos Vanagas 1970; inte belagt hos Vanagas 1981a.

¹⁹ Jfr LitEW 125, 1251f.; Vanagas 1970: 231; Vanagas 1981a: 384; Vanagas 1981b: 40, 42, 82; ALEW 271, 1243f.

²⁰ Namnet saknar accent i databasen.

²¹ Jfr LitEW 1041f., 1169; Vanagas 1970: 247; Vanagas 1981a: 337f.; Vanagas 1981b: 111; ALEW 1060–1062, 1155f.

Straipsniai / Articles

125

HARALD BICHLMEIER

Ad) adjektiv + substantiv + ändring av stamklass: Bāltabalė f. (1) Šv (42792): lit. báltas ’vit’ och balà f. ’träsk’,^²² Senáupis m. (1) Si (133679): lit. šẽnas ’gammal’ och ùpė f. ’flod’.^²³

Ae) adjektiv + adjektiv: Inte belagt i korpusen.

Af) adjektiv + adjektiv + ändring av stamklass: Lapõčiazalis m. (1) Se (120807): lit. lapõtas ’med löv’ och žãlias ’grön’.^²⁴

Ag) verb + substantiv: Zūrzaupė f. (1) Si (133303): lit. zur̃zti ’surra, vina, knastra’ och lit. ùpė f. ’flod’.^²⁵

Ah) verb + substantiv + ändring av stamklass: Šliaũžupis f. (1) Al (39512): lit. šliaũžti ’gå långsamt, släpa sig fram, krypa’ och ùpė f. ’flod’.^²⁶

B) första leden är ett egennamn: Ba) egennamn + substantiv: Stasiūpė f. (1) Lp (93705): lit. personnamn Stasỹs och lit. ùpė f. ’flod’.^²⁷

Bb) egennamn + substantiv + ändring av stamklass: Gũdežeris m. (1) Ve (43073): etnonymet lit. gùdas ’vitryss’ och ẽžeras ’sjö’,^²⁸ Račkũpỹs m. (3b) Al (120573): lit. personnamn Račkỹs eller Račkùs och lit. ùpė f. ’flod’.^²⁹

2.7. Det sista sättet att bilda ortnamn är genom att bilda syntaktiska enheter. De består oftast av två delar, mer sällan av tre. Den andra leden är alltid huvudordet

^²² Jfr LitEW 30f., 32; inte belagt hos Savukynas 1961; jfr Savukynas/Vanagas/Vitkauskas/Vosylytė/Ermanytė 1963: 13; Vanagas 1970: 251, 252, 254; Vanagas 1981a: 56; ALEW 87, 89f.; LVŽ 1: 338.

^²³ Jfr LitEW 775, 1169; Savukynas/Vanagas/Vitkauskas/Vosylytė/Ermanytė 1963: 144; Vanagas 1970: 248, 252; Vanagas 1981a: 296 (s.v. Senūtė); Vanagas 1981b: 71; ALEW 901f., 1155f.

^²⁴ Jfr LitEW 339f., 1287; inte belagt hos Vanagas 1970; jfr Vanagas 1981a: 181; ALEW 1285f.

^²⁵ Jfr LitEW 1169, 1280f.; inte belagt hos Savukynas/Vanagas/Vitkauskas/Vosylytė/Ermanytė 1963; jfr Vanagas 1970: 240; Vanagas 1981a: 395; ALEW 1155f.; Zinkevičius 2008: 582.

^²⁶ Jfr LitEW 1003, 1169; Vanagas 1970: 252; Vanagas 1981a: 334; ALEW 1044, 1155f.

^²⁷ Jfr LitEW 1159; inte belagt hos Vanagas 1970; inte belagt hos Vanagas 1981a; jfr ALEW 1155f.; Zinkevičius 2008: 345, 475.

^²⁸ Jfr LitEW 125, 174; Savukynas 1966a: 193; Vanagas 1970: 238; Vanagas 1981a: 125f.; Vanagas 1981b: 115; ALEW 271; LVŽ 3: 333, 341.

^²⁹ Jfr LitEW 1169; inte belagt hos Vanagas 1970; inte belagt hos Vanagas 1981a; jfr ALEW 1155f.; Zinkevičius 2008: 515.

126

Acta Linguistica Lithuanica LXXXII

The Morphology of Lithuanian Toponyms – Differences and Parallels of Different Classes of Names

substantiv; det första ledet är antingen ett kongruerande adjektiv eller ett attributivt substantiv i genitiv, vilket kan vara antingen ett appellativ eller ett namn; om det är ett namn kan det vara ett antroponym eller ett toponym.

A) kongruerande struktur:

Aa) adjektiv + substantiv:

Gilulis nendrȳnas m. Lp (94814): lit. gilūs ”djup” + (kollektivt) nen-dr̄ynas ”plats med vass”.³⁰

Ab) adjektiv + ony m:

Baltoji Ąnčia f. (1) Lp, Ve (35048): lit. báltas ”vit”³¹ + sjönamnet Ąnčia.³²

B) beroendestrukturer:

Ba) substantiv [gen.] + substantiv:

Gluosnių griovis³³ m. Al (120557): gen. pl. av lit. glúosnis m. ”vide” + lit. griõvis m. ”dike, ränna”,³⁴

Bb) onymer [Gen.] + substantiv:

Ãniškio ežeras³⁵ m. Al, Kr (42692): PIN Ãniškis + lit. ẽžeras m. ’sjö’.

2.8. Som nämnts ovan var författarens uppgift inom projektet att analysera sjönamn och flodnamn. Teoretiskt sett skulle naturligtvis ytterligare underindelningar kunna göras, och det återstår att undersöka i framtiden om dessa underindelningar, som grundar sig på den extralingvistiska verkligheten, återspeglas i olika sätt att namnge dessa objekt. Sådana skillnader skulle kunna framträda i varierande andelar av de olika typer som namn kan bildas på.

Limnonymer/sjönamn förstås här som namn på huvudsakligen stillastående vattensamlingar. Dessa kan vara naturliga eller artificiella, människoskapade. Därför kan vi anta att namn på konstgjorda sjöar teoretiskt sett kan innehålla fler antroponymer och toponymer, eftersom de oftare kan ha fått namn efter den person som skapade dem, lät anlägga dem eller ägde dem, eller efter den by eller gård i vars närhet de grävdes. Eftersom databasen emellertid inte innehåller sådana uppgifter kan vi inte säga mycket om detta. Detsamma kan också gälla flodnamn eller, mer allmänt, namn på rinnande vattendrag, i motsats till

³⁰ Cf. LitEW 151, 493f.; not registered in Savukynas 1966a; not registered in Vanagas 1970; not registered in Vanagas 1981a; cf. ALEW 324, 694f.; not registered in LVŽ 3.

³¹ Cf. LitEW 32; ALEW 89f.

³² Cf. Vanagas 1970: 275; Vanagas 1981a: 42.

³³ Namnet saknar accenttecken i databasen.

³⁴ Cf. LitEW 158, 171; not registered in Vanagas 1970; not registered in Vanagas 1981a; cf. ALEW 346, 366f.; LVŽ 3: 228.

³⁵ Cf. LitEW 125; Vanagas 1970: 266; Vanagas 1981a: 42; Pupkis 2002: 22; ALEW 271; LVŽ 1: 103.

Straipsniai / Articles

127

HARALD BICHLMEIER

namngivningen av naturliga floder och bäckar jämförd med namngivningen av kanaler, diken osv. Sådana interna undergrupper kan alltså ännu inte undersökas på grund av brist på uppgifter i databasen – man skulle behöva forska i arkiv. Som alltid skulle detta å ena sidan vara ett mycket tidskrävande arbete, men å andra sidan också kunna leda till ganska intressanta resultat.

2.8.1. Men vad vi kan göra med våra resultat är att jämföra namngivningsstrategierna för floder och bäckar å ena sidan med dem för sjöar och dammar å andra sidan, och det visar sig att det finns ganska påtagliga skillnader i andelen av vissa typer av namnbildning och därmed i rangordningen mellan de olika typerna i de två grupperna. Resultaten baseras på regionens fullständiga material, det vill säga 240 sjönamn och 183 flodnamn. Än så länge kan vi dock inte säga om dessa resultat är representativa för hela Litauen, eftersom sådan forskning, såvitt jag vet, ännu saknas för resten av landet. Men för Džūkija visar de verkligen tydliga skillnader:

2.8.2. Om vi ställer upp en frekvenshierarki för de olika bildningarna av sjönamn och flodnamn ser vi följande:

a) när det gäller sjönamn: suffixavledningar (43.75%) > syntaktiska namn (18.75%) > konversioner (17.92%) > ändelseavledningar (10.42%) > sammansättningar (08.33%) och b) när det gäller flodnamn: suffixavledningar (26.23%) > syntaktiska namn (22.95%) > ändelseavledningar (18.03%) > konversioner (17.49%) > sammansättningar (14.75%)

Vi ser alltså att suffixavledningar bland sjönamnen utgör den klart största undergruppen med nästan 44%, och är nästan 2,5 gånger så vanliga som syntaktiska namn. Samma undergrupp är också vanligast bland flodnamnen, men med något mer än en fjärdedel är den knappt vanligare än syntaktiska namn, som utgör nästan en fjärdedel.

2.8.3. Som nämnts ovan (§ 2.5.) behandlas ändelseavledningar som en egen grupp inom litauisk lingvistik och onomastik, men de är i själva verket inget annat än en särskild grupp suffixavledningar. Därför kan vi vara berättigade att diakroniskt hänföra dem till suffixavledningarna. Därmed får vi följande hierarki för

128

Acta Linguistica Lithuanica LXXXII

The Morphology of Lithuanian Toponyms – Differences and Parallels of Different Classes of Names

a) sjönamn:

suffixavledningar inklusive ändelseavledningar (54.17%)

> syntaktiska namn (18.75%)

> konversioner (17.92%)

> sammansättningar (08.33%)

och

b) flodnamn:

suffixavledningar inklusive ändelseavledningar (44.26%)

> syntaktiska namn (22.95%)

> konversioner (18.67%)

> sammansättningar (14,75%)

Som framgår är den hierarkiska strukturen för flodnamn och sjönamn nu densamma, men frekvensen hos underklasserna skiljer sig fortfarande ganska mycket åt på vissa punkter, det vill säga i hierarkiernas övre och nedre delar. Sjönamn uppvisar en betydligt högre andel avledningar och en betydligt lägre andel sammansättningar än flodnamn.

2.8.4.

Låt oss ta ett sista steg: Konversioner är egentligen inget annat än avledningar med ett nollsuffix (se § 2.4.4 ovan). Så de är i slutänden avledningar. Därmed kommer vi fram till följande resultat:

a) sjönamn:

suffixavledningar inklusive ändelseavledningar och konversioner (72,09%)

> syntaktiska namn (18,75%)

> sammansättningar (08,33%)

och för

b) bland flodnamn finner vi:

suffixavledningar inklusive ändelseavledningar och konversioner (62,91%)

> syntaktiska namn (22,95%)

> sammansättningar (14,75%)

Dessa sammanvägda resultat understryker resultatet som nämndes ovan: avledningar är betydligt vanligare bland sjönamn, medan sammansättningar är betydligt vanligare bland flodnamn. Syntaktiska namn ligger däremellan, med något mer än en femtedel bland flodnamn och något mindre än en femtedel bland sjönamn.

2.9.

Eftersom det såvitt jag vet ännu inte finns någon övergripande sammanräkning av bildningarna av flodnamn och sjönamn i Litauen, kan vi inte säga om vårt resultat är ”normalt” enligt litauiska mått eller visar en betydande avvikelse från genomsnittet. Ytterligare forskning kommer att behövas för att ta reda på det. När sådan forskning väl har genomförts kan dessa resultat med fördel jämföras med liknande resultat från andra onymiska landskap. Men jag tror faktiskt att sådan forskning i

Straipsniai / Articles

129

HARALD BICHLMEIER

Även andra onyma landskap måste fortfarande undersökas. Jag känner i alla fall inte till någon sådan forskning i andra baltiska eller slaviska länder, än mindre i Tyskland. En anledning kan vara att databaser som Lietuvos vietovardžių geoin-formacinė duomenų bazė helt enkelt saknas på andra håll.

3. TVÅ ETYMOLOGIER

Till sist – och eftersom etymologi helt enkelt är mitt favoritämne – vill jag kort diskutera etymologierna för två namn som förekommer i korpusen. Det ena är till en början ganska ointressant – eftersom dess etymologi faktiskt varit oomstridd i årtionden – och det andra är intressant framför allt ur forskningshistorisk synvinkel, liksom med avseende på den gammaleuropeiska hydronymien och den indoeuropeiska lingvistiken. Dessutom har dessa två namn en gemensam egenskap: de tillhör den ytterst lilla gruppen namn från vårt undersökningsområde som har ganska goda möjligheter att vara av proto-baltiskt, kanske pre-proto-baltiskt ursprung.

3.1. Först ska den mindre spännande diskuteras: namnet på den största floden som rinner genom Litauen, Nẽmunas:

3.1.1. Enligt många forskare går flodnamnet Nẽmunas m. (3b) Al, Lp (37080) tillbaka på ett adjektiv PBalt. *nemuna- ’böjd, krökt’. Semantiskt sett är detta ett ganska bra val för den floden – liksom för de flesta floder som långsamt flyter genom slätterna i Öst- och Nordösteuropa. Detta adjektiv betraktas som en sekundär avledning med *-na– (< PIE *-nó-) från ett substantiv med u-stam PBalt. *nemu- ’kurva, böjning’, från roten PIE *nem- ’böja’. Numera anses roten vanligen snarare ha betytt ’böja sig, luta nedåt’ (således LIV² 453f.). Detta får naturligtvis just den nämnda etymologin att framstå som mindre självklar. Men den kan ändå sannolikt fungera.

Men utöver detta finner vi också ord som lit. nẽmuogė f. ’björnbär’ eller nemùnė f. ’en svamp som växer i sumpiga, fuktiga områden’. Resonemanget som gör det möjligt att förklara de två växtnamnen går i stort sett ut på följande:

Utifrån ’kurva, böjning’ kommer vi fram till ett adjektiv ’som har kurvor, böjningar’; ’som har kurvor’ kan sedan omtolkas till ’som är ojämn, inte plan’, vilket slutligen kan leda till ’som har högre och lägre platser eller delar’.

Därefter går utvecklingen i två riktningar:

a) ’som har högre platser eller delar’ → ’som är torr’ → ’som har torr botten/mark’ → ’skog’

130

Acta Linguistica Lithuanica LXXXII

The Morphology of Lithuanian Toponyms – Differences and Parallels of Different Classes of Names

→ ’gran–skog’

→ nẽm–uogė *’skog–bär’ > ’björnbär’;

b) ’med djupare ställen eller delar’

→ ’att vara fuktig’

→ ’träsk’

→ nemūnė ’träsk–svamp’.

3.1.2. Naturligtvis kommer också Lat. nemus n. ’(helig) liten skog’ på något sätt in i diskussionen. I allmänhet menar man att den ursprungliga betydelsen var ’plats där gudarna tilldelas sin andel’. Vi har alltså här på latin – förutom PIE *nem–u– som sannolikt har fortlevt i baltiska språk – en s-stam PIE *nem–e/os–, som vi också finner i indo-iranska språk. Huruvida detta latinska ord är identiskt med OI nāmas– n. ’vördnad’, OAv. namah– n. ’vördnad’, beror i slutändan på svaret på frågan om det fanns två rötter i PIE *nem₁ ’tilldela’ och *nem₂ ’böja sig, kröka sig’ (således LIV² 453f.) eller om det bara fanns en enda rot PIE *nem– ’fördela’ (således EDLIL 405). Om den sistnämnda tolkningen är den riktiga kan det bli nödvändigt att utveckla en ny etymologi för flodnamnet Nẽmunas, eftersom vi i så fall knappast längre kan förutsätta en etymologi med betydelsen ’den krokiga, böjda’.

Kanske måste vi för baltiska språk förutsätta en liknande betydelseutveckling som i latin, där utvecklingen går från ’plats där deras andelar tilldelas (gudarna)’ till ’skog’. Om detta stämmer kan PBalt. *nem–u– också ha betytt ’skog’, precis som PItal. *nem–e/os– gör, vilket leder till slutsatsen att PBalt. *nemu–na– kan ha betytt ’skogbevuxen (omkring sig)’. Denna betydelse kan då också avspeglas i växtnamnen nẽmuogė och nemūnė. Naturligtvis kan vi för närvarande inte vara helt säkra på allt detta – men det verkar värt att fundera över.

3.2. Det andra intressanta namnet som jag stötte på under projektet var sjönamnet Atesys _{m. (3ᵇ) Al, Mrs, Si (42705)}^³⁶ och det motsvarande flodnamnet Atesė f. (3ᵇ) Si (34967):^³⁷

³⁶ Cf. Savukynas 1960: 298; Savukynas/Vanagas/Vitkauskas/Vosylytė/Ermanytė 1963: 9; Schmid 1971: 41f. with fn. 20; Schmid 1972: 7; Vanagas 1970: 137; Vanagas 1981a: 50; Vanagas 1981b: 74, 96, 131; Küh ebacher 1995: 65f. (with a completely different etymology for At(h)esis/Etsch); Pupkis 2002: 29; LVŽ 1: 201.

³⁷ Cf. Savukynas/Vanagas/Vitkauskas/Vosylytė/Ermanytė 1963: 9; Vanagas 1970: 137, 205; Schmid 1971: 41f. with fn. 20; Schmid 1972: 7; Vanagas 1981a: 50; Vanagas 1981b: 74; Küh ebacher 1995: 65f.; Pupkis 2002: 29; LVŽ 1: 201, 204.

Straipsniai / Articles

131

HARALD BICHLMEIER

3.2.1. Sjönamnet lit. Atesỹs (3ᵇ) kan härledas till en förform PBalt. *at-es-(i)id̯-. Enligt den allmänna uppfattningen ingår namnet i ett vidare europeiskt sammanhang och jämförs ofta med namnet på den sydtyrolska floden Etsch, som är belagd i antiken som At(h)esis. Om At(h)esis går tillbaka på *at-es-io-, vilket skulle motsvara den litauiska formen, eller *at-es-ikan vi inte avgöra. De båda namnen sägs i allmänhet härstamma från en urindoeuropeisk rot *h₂et(h₂)- ’gå, vandra’.³⁸ Här ser vi sannolikt en avledning från en urindoeuropeisk s-stam *h₂et(h₂)-es- ’vandring, gående’.

Men semantiken är fortfarande ett problem: Atesỹs är ett sjönamn – och att vandra omkring, det vill säga röra sig framåt i en riktning, är inte direkt något som sjöar brukar göra. Därför drar vi slutsatsen att den ekvation Atesỹs: At(h)esis/Etsch som förekommit i onomastisk litteratur sedan Hans Krahe och Wolfgang P. Schmid kanske inte är helt korrekt. W. P. Schmid nämner ibland också Atesē vid sidan av Atesys, liksom Greule när han citerar Schmid (jfr DGNB 135), men de förs samman under en rubrik, ’Gewässernamen’ (hydronymer), utan att skilja mellan sjönamn och flodnamn. Om vi inte vill betrakta de alpina och litauiska namnen som oberoende av varandra utan som parallellbildningar, måste vi söka efter ett samband – men det skiljer sig från vad man hittills har antagit.

Man antar också ett ytterligare samband med thrak. (*)at(–u)–, som påstås betyda ’ström, fors’.³⁹ Men thrakiska, ett ’Trümmersprache’ som vi knappt vet någonting om, är en dålig kandidat för att belägga någonting över huvud taget. Tillsammans med lat. annus ’år’ < urindoeuropeiska *h₂et(h₂)-no- (jfr EDIL 43f.) och kanske thrak. *at(u)– kan den litauiska hydronymen peka på en ordgrupp med suffix från det så kallade Caland-Wackernagel-suffixsystemet (om detta, se Bichlmeier 2014 med vidare litteratur).

3.2.2. Om denna etymologi är riktig verkar det, ur semantisk synvinkel, mer sannolikt att sjönamnet Atesỹs är en sekundär avledning från flodnamnet lit. Atesē < PBalt. *at-es-iid̯a-. Att ett flodnamn bygger på ett ord som betyder ’vandrare’ eller ’vandring’ är ganska trivialt, även om vi fortfarande måste förklara hur denna ändelseavledning egentligen kom till och varför den feminina formen här tycks vara den primära – vanligtvis är det ju tvärtom.

3.2.3. I Litauen finns några andra hydronymer som har samma suffixkombination i slutet – och som saknar samband med bildningar utanför Litauen. Det finns till exempel lit. Eglesỹs (lit. ėglė f. ’gran’),

³⁸ Cf. LIV² 273; IEW 69.

³⁹ Cf. Duridanov 1969: 90.

132

Acta Linguistica Lithuanica LXXXII

The Morphology of Lithuanian Toponyms – Differences and Parallels of Different Classes of Names

Žalesÿs (lit. žãlias ’grön’) etc.^⁴⁰ Problemet är emellertid att det inte går att konstruera något internt litauiskt samband för elementet at-. Å andra sidan är hydronymer med suffixelementet -es huvudsakligen kända från östra Litauen.^⁴¹

3.2.4. Till sist måste vi alltså säga: Sambandet mellan Atesÿs och Athesis ’Etsch’ finns sannolikt, men det är inte ett direkt samband, eftersom Atesÿs är ett sjönamn. Det primära sambandet är med lit. Atesẽ < PBalt. *at-es-iã–, som kan vara en internbaltisk ombildning av en äldre *at-es-i-, vilken också kan vara bevarad i Athesis/Etsch.

4. SLUTSATSER

Vad kan vi lära oss av allt som har presenterats här? Framför allt tre saker:

1. Analys och förklaring av namn är alltid en diakronisk angelägenhet; synkron lingvistik förklarar nästan aldrig någonting.

2. Det lönar sig att närmare undersöka semantiken och strukturen hos undergrupper av namn som hittills ofta har behandlats tillsammans. Den jämförande analysen av de två undergrupperna hydronymer, potamonymerna och limnonymerna i Dzǖkija-regionen, visade på betydande skillnader i andelen förekommande namnbildningstyper. Ytterligare forskning om resten av Litauen behövs för att ta reda på om detta är ett normalt drag i hela Litauen eller något särskilt. Ytterligare undersökningar i den riktningen kan göras: en jämförelse mellan agronymer och leimononymer bland mikrotoponymerna kan också ge intressanta resultat.

3. Det är alltid mödan värt, och ofta rentav nödvändigt, att kontrollera om äldre etymologier fortfarande håller. Ju äldre etymologierna är, desto viktigare är det.

FÖRKORTNINGAR

Al – Alytaus seniūnija Croat. – kroatiska CSlav. – fornslaviska dimin. – diminutiv Germ. – tyska Ka – Kapčiamiestis (Rayon Lazdijai)

^⁴⁰ Cf. Vanagas 1970: 137f.; Vanagas 1981a: 99, 397; Vanagas 1981b: 91. ^⁴¹ Cf. Skardžius 1943/1996: 311–313; Vanagas 1970: 136–138.

Straipsniai / Articles

133

HARALD BICHLMEIER

No – Noragelis (Lazdijai distrikt) Kr – Krokialaukis (Alytus distrikt) Ku – Kučiūnai (Lazdijai distrikt) Lith. – litauiska Lp – Leipalingis (Druskininkai distrikt) Lz – Lazdijai (Lazdijai distrikt) Mrs – Miroslavas (Alytus distrikt) NHG – nyhögtyska ORuss. – fornryska PGerm. – urgermanska PBalt. – urbaltiska PItal. – uritaliska PLith. – ur-litauiska Pol. – polska Pl. – plural PIN – ortnamn PN – personnamn PSlav. – urslaviska Se – Seirijai (Lazdijai distrikt) Serb. – serbiska Sg. – singular Si – Simnas (Alytus distrikt) Še – Šeštokai (Lazdijai distrikt) Šl – Šlavantai (Lazdijai distrikt) Šv – Šventežeris (Lazdijai distrikt) Te – Teizai (Lazdijai distrikt) Ve – Veisiejai (Lazdijai distrikt)

BIBLIOGRAPHY

Adamonytė Veronika 2019: Ursprung und Bildung der mit menschlicher wirtschaftlicher Tätigkeit verbundenen Agronyme der Gemeinden Kapčiamiestis und Veisiejai. – Grasilda Blažienė, Laimutis Bilkis (eds.): Litauische Orts-, Flurund Gewässernamen im europäischen Kontext. (Schriftenreihe der Gesellschaft für baltische Studien 2). Hamburg: Baar 2019, 287–313.

ALEW – Altlitauisches etymologisches Wörterbuch. Vol. 1: A–M. Vol. 2: N–Ž. Unter der Leitung von Wolfgang Hock und der Mitarbeit von Elvira–Julia Bukeviciūtė und Christiane Schiller bearb. von Rainer Fecht, Anna Helene Feulner, Eugen Hill und Dagmar S. Wodtko. Bd. 3: Verzeichnisse und Indices. Unter der Leitung von Wolfgang

134

Acta Linguistica Lithuanica LXXXII

The Morphology of Lithuanian Toponyms – Differences and Parallels of Different Classes of Names

Hock und der Mitarbeit vieler anderer bearb. von Rainer Fecht. (Studien zur historisch-vergleichenden Sprachwissenschaft 7), Hamburg: Baar 2015.

Bez laj France 1956–1961: Slovenska vodna imena. I. del (A–L). II. del (M–Ž), Ljubljana: Slovenska Akademija Znanosti in Umetnosti.

Bichlmeier Harald 2014: Caland System and Greek. – Georgios Giannakis (ed.): Encyclopedia of Ancient Greek Language and Linguistics [EAGLL], Leiden, Boston: Brill, 256–260.

Bichlmeier Harald 2019a: Morphologische und semantische Analyse der Gewässernamen des westlichen Südau(k)staiten (Teil 2). – Acta Linguistica Lithuanica 80, 195–263. DOI: https://doi.org/10.35321/all80-09

Bichlmeier Harald 2019b: Morphologische und semantische Analyse der Gewässernamen des westlichen Südwestaukštaiten. – Grasilda Blažienė, Laimutis Bilkis (eds.): Litauische Orts-, Flurund Gewässernamen im europäischen Kontext. (Schriftenreihe der Gesellschaft für baltische Studien 2), Hamburg: Baar 2019, 13–83.

Bichlmeier Harald 2020: Die häufigsten Suffixe in Familiennamen slawischer Herkunft: ein etymologischer Überblick. – Namenkundliche Informationen 111 (2019[2020]), 123–152.

Bilkis Laimutis 2019: Ursprung und Motivation der Helonyme. – Grasilda Blažienė, Laimutis Bilkis (eds.): Litauische Orts-, Flurund Gewässernamen im europäischen Kontext. (Schriftenreihe der Gesellschaft für baltische Studien 2), Hamburg: Baar 2019, 85–123.

DGNB – Greule Albrecht 2014: Deutsches Gewässernamenbuch. Etymologie der Gewässernamen und der zugehörigen Gebiets-, Siedlungsund Flurnamen. Unter Mitarbeit von Sabine Hackl-Rößler, Berlin, Boston: de Gruyter.

Duridanov Ivan 1969. Thrakisch-dakische Studien. Erster Teil: Die thrakischund dakisch-baltischen Sprachbeziehungen, Sofia: Verlag der Bulgarischen Akademie der Wissenschaften.

EDLIL – de Vaan Michiel 2008: Etymological Dictionary of Latin and the other Italic Languages. (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series 7), Leiden, Boston: Brill.

ESSZI – Snoj Marko 2009: Etimološki slovar slovenskih zemljepisnih imen, Ljubljana: Modrijan / Založba ZRC.

IEW – Pokorny Julius 1959: Indogermanisches etymologisches Wörterbuch I, Band. München, Basel: Francke.

Kač inaitė–Vrubliauskienė Dalia 2019: Ursprung und Motivation der südwestaukštaitischen Oronyme. – Grasilda Blažienė, Laimutis Bilkis (eds.): Litauische Orts-,

Straipsniai / Articles

135

HARALD BICHLMEIER

Flurund Gewässernamen im europäischen Kontext. (Schriftenreihe der Gesellschaft für baltische Studien 2), Hamburg: Baar 2019, 185–220.

Kühebacher Egon 1995: Die geschichtlich gewachsenen Namen der Täler, Flüsse, Bäche und Seen. (Die Ortsnamen Südtirols und ihre Geschichte 2), Bozen: Athesia.

LitEW – Fraenkel Ernst 1962–1965: Litauisches etymologisches Wörterbuch. 2 vols. (Indogermanische Bibliothek: 2. Reihe Wörterbücher), Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

LIV² – Rix Helmut et al. 2001: Lexikon der indogermanischen Verben. Die Wurzeln und ihre Primärstammbildungen. Zweite, verb. u. erw. Aufl., Wiesbaden: Reichert.

LVŽ 1 – Bilkis Laimutis (ed.) 2008: Lietuvos vietovardžių žodynas I, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

LVŽ 2 – Bilkis Laimutis (ed.) 2014: Lietuvos vietovardžių žodynas II, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

LVŽ 3 – Bilkis Laimutis (ed.) 2018: Lietuvos vietovardžių žodynas III, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Mickienė Ilona 2019a: Südwestaukštaitische Drymonyme. Entstehung und Bildung. – Grasil­da Blažienė, Laimutis Bilkis (eds.): Litauische Orts-, Flurund Gewässernamen im europäischen Kontext. (Schriftenreihe der Gesellschaft für baltische Studien 2), Hamburg: Baar 2019, 221–249.

Mickienė Ilona 2019b: Die Onyme der Region Südwest–Aukštaitija: Überblick über Ursprung und Bildung der Wiesennamen. – Grasil­da Blažienė, Laimutis Bilkis (eds.): Litauische Orts-, Flurund Gewässernamen im europäischen Kontext. (Schriftenreihe der Gesellschaft für baltische Studien 2), Hamburg: Baar 2019, 251–286.

PKEŽ – Mažiulis Vytautas 1988–1997: Prūsų kalbos etimologijos žodynas 4, Vilnius: Mokslas.

PKEŽ² – Mažiulis Vytautas 2013: Prūsų kalbos etimologijos žodynas. Antrasis pataisytas ir papildytas leidimas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras. Available at: http://www.prusistika.flf.vu.lt [without the pagination of the print version].

Pupkis Aldonas (ed.) 2002: Vietovardžių žodynas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Savukynas Bronys 1960: Ežerų vardai [A]. – Lietuvių kalbotyros klausimai 3, 289–299.

Savukynas Bronys 1961: Ežerų vardai [B]. – Lietuvių kalbotyros klausimai 4, 216–226.

136

Acta Linguistica Lithuanica LXXXII

The Morphology of Lithuanian Toponyms – Differences and Parallels of Different Classes of Names

Savukynas Bronys 1962: Ežerų vardai [Č–D]. – Lietuvių kalbotyros klausimai 5, 191–198.

Savukynas Bronys 1966a: Ežerų vardai [E–G]. – Lietuvių kalbotyros klausimai 8, 183–194.

Savukynas Bronys 1966b: K probleme zapadnobaltišskogo substrata v jugozapadnoj Litve. – Baltistica 1/2, 165–176.

Savukynas Bronys, Vanagas Aleksandras, Vitkauskas Vytautas, Vosylytė Klementina, Ermantytė Irena 1963: Lietuvos TSR upių ir ežerų vardynas, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

Schmid Wolfgang P. 1971: Zum litauischen Flussnamen Aitra. – Baltistica 7/1, 37–42.

Schmid Wolfgang P. 1972: Baltische Gewässernamen und die Vorgeschichte Europas. – Indogermanische Forschungen 77/1, 1–18.

Skardžius Pranas 1943/1996: Lietuvių kalbos žodžių daryba / Die Wortbildung im Litauischen, Vilnius/Wilna: Lietuvos mokslų akademija, Lietuvių kalbos institutas / Litauische Akademie der Wissenschaften, Institut für litauische Sprachforschung 1943. [Reprint: Rosinas Albertas (ed.): Skardžius Pranas: Rinktiniai Raštai 1. Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1996.]

Vanagas Aleksandras 1970: Lietuvos TSR hidronimų daryba, Vilnius: Mintis.

Vanagas Aleksandras 1981a: Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas, Vilnius: Mokslas.

Vanagas Aleksandras 1981b: Lietuvių hidronimų semantika. – Lietuvių onomastikos tyrinėjimai = Lietuvių kalbotyros klausimai XXI, 4–153.

Zinkevičius Zigmas 2008: Lietuvių asmenvardžiai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Lietuvių toponimijos morfologija – įvairių vardų grupių skirtumai ir paralelės

SANTRAUKA

Straipsnio pradžioje kritiškai analizuojama ir tikslinama lietuviškų žodžių ir tikrinių vardų darybos terminija, pavyzdžiui, galūniniai vediniai ‘Endungsableitung’, priešdėliniai vediniai ‘Präfixableitung’ ir konversija ‘Konversion’. Antrojoje dalyje atliekama pietvakarių aukštaičių (dzūkų) upių ir ežerų vardų lyginamoji analizė, iš kurios aiškėja, kad abiejų

Straipsniai / Articles

137

HARALD BICHLMEIER

vandenvardžių grupių darbai būdingi tie patys darybos būdai, tik jų dažnumas kiekvienoje grupėje gana stipriai skiriasi. Stambiau klasifikuojant vedinius pastebima ta pati sintaksinių vedinių ir dūrinių hierarchija – ežerų vardų, kaip vedinių, žymiai daugiau, o dūrinių atvirkščiai – proporcingai mažiau negu upėvardžių. Mėginant detaliau klasifikuoti darybos principus, gaunami įvairesni rezultatai. Trečiojoje straipsnio dalyje pateikiamas upėvardžio Nemunas ir ežerų Atėsys bei Atesė patikslintas etimologinis aiškinimas ir susiję komentarai.

Įteikta 2020 m. kovo 6 d.

HARALD BICHLMEIER

Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg Orientalisches Institut Seminar für Indogermanistik und Allgemeine Sprachwissenschaft Ludwig-Wucherer-Str. 2 D-06099 Halle (Saale) [email protected]

Sächsische Akademie der Wissenschaften zu Leipzig Arbeitsstelle Jena: Etymologisches Wörterbuch des Althochdeutschen Zwätzengasse 12a D-07743 Jena [email protected]

138

Acta Linguistica Lithuanica LXXXII