Zur textuellen Grundlage des altpreußischen „Enchiridions“ bei Vater (1821) oder zu dem verschollenen „VH“-Exemplar

Pietro U. Dini

doi:10.35321/all86-01

Machine-translated document

This is a machine-generated translation of the original document and may contain errors, omissions, or changes in meaning. Do not rely on this translation for quotations, citations, or authoritative references. Please consult and cite the original document.

Preparing document pages…

PIETRO U. DINI

Universitetet i Pisa

ORCID id: orcid.org/0000-0002-9063-1783

Forskningsområden: diakron lingvistik, lingvistikhistoria, de baltiska språkens historia, preussisk, litauisk och lettisk filologi och lingvistik.

DOI: doi.org/10.35321/all86-01

OM DEN TEXTUELLA GRUNDEN FÖR DET GAMMALPREUSSISKA ENCHIRIDIONS HOS VATER (1821) ELLER OM DET FÖRSVUNNA ”VH”-EXEMPLARET^*

Frågan om den primära texten till Vaters preussiska Enchiridiono (1821), eller det förlorade ”HV”-exemplaret

Med anledning av tvåhundraårsdagen av utgivningen av Johann Severin Vaters edition: 1821–2021

ANNOTATION

Viktiga aspekter som är förbundna med Vaters utgåva av ”Enchiridion” (1821) har hittills endast belysts otillräckligt. Detta gäller särskilt förhållandet mellan den text som Vater publicerade och en hittills okänd, i bandet

^* Jag står i stor tacksamhetsskuld till prof. dr dr h.c. Werner Lehfeldt (Göttingen), både för ett tankeutbyte om det här behandlade ämnet och för hans hjälp med dechiffreringen av vissa avsnitt samt med genomläsningen av den tyska texten till denna artikel.

Straipsniai / Articles

PIETRO U. DINI

Ms. boruss. fol. 462. (Berlin) innehållande en handskriven avskrift av detta språkminnesmärke. A. E. Hennig upprättade denna avskrift på grundval av ett ofullständigt originaltryck av Enchiridions, som tillhörde honom som privategendom. Sedan Nesselmann (1845) har detta exemplar ansetts vara försvunnet. Detta tryckta exemplar låg till grund för Hennigs avskrift och därmed även för Vaters utgåva, vilket såväl textinterna som textexterna argument vittnar om. Sidorna 126–134 saknades i det. Märkligt nog är texten i Vaters utgåva nästan två sidor kortare än avskriftens. Genom en jämförelse av olika material kan vissa kännetecken hos det försvunna exemplaret fastställas. Jag skulle föreslå att kalla detta exemplar av det fornpreussiska Enchiridions för ”HV”-exemplaret.

NYCKELORD: fornpreussiska, Enchiridion, Johann Severin Vater, Abraham Ernst Hennig, Karl Faber.

ANNOTATION

Vissa viktiga aspekter av Vaters utgåva (1821) är fortfarande inte särskilt klara, särskilt förhållandet mellan den text som publicerades av Vater och handskriftskopian av det fornpreussiska Enchiridion som förvaras i volymen Ms. boruss. fol. 462. (Berlin), vilken hittills varit okänd. Kopian utfördes av A. E. Hennig på grundval av ett ofullständigt tryckt exemplar av Enchiridion, som var hans egen egendom. Sedan Nesselmann (1845) har detta exemplar av det fornpreussiska Enchiridion ansetts vara förlorat. Både interna och externa argument visar att det förlorade ofullständiga tryckta exemplaret utgjorde utgångspunkten för Hennigs handskrift och följaktligen även för Vaters utgåva. Det ofullständiga exemplaret saknade sidorna 126–134. Märkligt nog är den text som publicerades av Vater två sidor kortare än Hennigs handskriftskopia. En jämförelse av olika uppgifter gör det också möjligt för oss att rekonstruera vissa drag hos det förlorade exemplaret. Jag skulle föreslå att kalla detta exemplar för ”HV”-exemplaret.

NYCKELORD: fornpreussiska, Enchiridion, Johann Severin Vater, Abraham Ernst Hennig, Karl Faber.

INLEDNING

Prussisterna har hittills ägnat Johann Severin Vaters utgåva från 1821 av den tredje fornpreussiska katekesen, den så kallade Enchiridion, endast ringa uppmärksamhet. I bästa fall betraktas den idag som en ren historiografisk sällsynthet. Dess värde för forskningen om fornpreussiskan har däremot hittills knappast uppskattats.

Av den följande framställningen kommer det att framgå att Vaters utgåva utgör ett särfall inom den fornpreussiska filologin. Viktiga aspekter förbundna med denna edition har än i dag endast blivit otillräckligt klarlagda

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Zur textuellen Grundlage des altpreußischen Enchiridions bei Vater (1821) oder zu dem verschollenen „VH“-Exemplar

…varit, ungefär och alldeles särskilt förhållandet mellan den text som publicerats av Vater och en avskrift av Enchiridion, som dr Marie-Luise Heckmann återfann i Berlin år 2019 och därmed så att säga upptäckte på nytt. Huvudsyftet med föreliggande arbete är att närmare undersöka detta förhållande.

Det är här inte fråga om att bedöma Vaters betydelse som preussist. Vidare är avsikten här inte att utforska förhållandet mellan den text av Enchiridion som publicerats av Vater och de andra kända exemplaren^¹ av detta språkminnesmärke. Detta tema ska här endast beröras i förbigående, eftersom det förtjänar att bli föremål för en självständig och grundligare analys (se 7.). Jag ämnar snarare koncentrera mig på tillkomsten av Vaters utgåva, med särskild hänsyn till dess förhållande till den ovan nämnda avskriften. Detta steg är nödvändigt om man så omfattande och uttömmande som möjligt vill rekonstruera den filologiska traditionen för det viktigaste fornpreussiska språkminnesmärket.

1. HENNIG OCH VATER I KÖNIGSBERG

I början av 1800-talet lärde två jämnåriga lärda känna varandra i Königsberg, Johann Severin Vater och Abraham Ernst Hennig. Deras vänskap och samarbete skulle ge en viktig frukt för utforskningen av fornpreussiskan: den första utgåvan av det fornpreussiska Enchiridion på grundval av ett originaltryck från 1500-talet.

1.1. Johann Severin Vater

Johann Severin Vater har ofta framställts som en mångsidigt verksam lärd, som skulle ha odlat olika fackområden. Götz von Selle (1965) använder en träffande definition: »Vater har tydliga drag av en polyhistor av gammal stil.« Selle hänvisar också till några omdömen om Vater,

^¹ På grundval av egna efterforskningar (jfr Verf. 2019) kan jag konstatera att följande exemplar av det fornpreussiska ”Enchiridion” för närvarande förvaras på tyska bibliotek: ”B1”-exemplaret, Staatsbibliothek zu Berlin – Preußischer Kulturbesitz (hus nr 1, Unter den Linden), signatur: Lib. impr. rar. Quart. 182; ”B2”-exemplaret, Geheimes Staatsarchiv Preußischer Kulturbesitz (hus nr 2, Berlin-Dahlem), signatur: 60, 17; ”D”-exemplaret, Staatsund Universitätsbibliothek Dresden, signatur: Lit. Slav. 51.

Straipsniai / Articles

PIETRO U. DINI

oavsett sådana som Wilhelm von Humboldts (Haym 1894), som visserligen ansåg Vater vara en god bibliotekarie men däremot en dålig lingvist. I denna fråga hade Kuhn (1895) ännu en annan uppfattning, som jag också finner mer adekvat. Kuhn skriver: »Hans [Vaters] lingvistiska verk förtjänar, betraktade ur sin tids perspektiv, allt beröm.« Här bör man faktiskt erinra om att Franz Bobps berömda lingvistiska verk publicerades först 1816 och hans bidrag till utforskningen av fornpreussiskan, avhandlingen ”Über die Sprache der alten Preußen”, först 1853.

Hur omdömena om Vater än faller ut är det i varje fall obestridligt att hans verk ”Die Sprache der alten Preußen: Einleitung, Ueberreste, Sprachlehre, Wörterbuch” (tryckt i Halle men utgivet i Braunschweig 1821), trots alla sina brister, måste betraktas som banbrytande^²

J. S. Vater föddes 1771 i Altenburg. De viktigaste stationerna i hans studier och karriär är följande: 1790–1794 studier i Jena och Halle; erhållande av venia legendi 1795 i Halle och 1796 i Jena; 1799 utnämning till ordinarie professor i teologi och orientaliska språk i Halle; 1809 flyttning till Königsberg, där han vistades till 1820. Under denna tid samarbete med A. E. Hennig, som mycket sannolikt väckte Vaters intresse för fornpreussiskan.

Vater ägnade sig också åt de semitiska språken, särskilt hebreiskan; han fortsatte J. Chr. Adelungs ”Mithridates” och beaktade därvid Alexander von Humboldts rön om baskiskan och kantabriskan. 1820/1821 återvände han till Halle, och under dessa år publicerades också hans studie om fornpreussiskan. I Halle ägnade Vater sig intensivt åt kyrkohistorien och de slaviska språken. Enligt vissa forskare var han grundare och den första företrädaren för den halleska slavistiken (Bernhagen 1964; Fleckenstein 1997).

1.2. Abraham Ernst Hennig

Forstreuter (1955: s. 48) visar sin uppskattning av Abraham Ernst Hennig när han skriver att denne var »den egentliga organisatören av Königsbergs statsarkiv«. Han framhåller: »Hennig åtnjöt, såväl hos myndigheterna som i den vetenskapliga världen, högt anseende« (ibid., s. 50). Dessutom nämner han: »Bland hans främjare hörde J. S. Vater,

^² Ett vittnesbörd om detta är recensioner av denna bok, inte bara i Tyskland (jfr Mone 1821; Grimm 1822), utan även i Warszawa (jfr Linde 1822).

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Zur textuellen Grundlage des altpreußischen Enchiridions bei Vater (1821) oder zu dem verschollenen „VH“-Exemplar

den förtjänstfulle forskaren av det fornpreussiska språket och historikern A. Huhlmann« (ibid., s. 50).

A. E. Hennig föddes 1771 i Tharau (Ostpreussen). Han studerade först teologi, därefter historia, i Königsberg och vid andra tyska universitet. De viktigaste stationerna i hans karriär är följande: 1799 lärare vid Friedrichskolleg i Königsberg; 1800 präst i Schmauch; 1805 promotion till Doctor philologiae vid universitetet i Königsberg; 1806–1808 lärare vid kretskolan i Goldingen [lett. Kuldig̦a], Kurland; 1810 direktör för det Hemliga preussiska statsarkivet i Königsberg; 1811 professor i historiska hjälpvetenskaper och bibliotekarie vid det kungliga biblioteket och Wallenrodts bibliotek³.

Hennig intresserade sig mycket för den baltiska historien, särskilt för fornkunskapen i Altlivland och Kurland. Han publicerade en Topographisch-historische Beschreibung der Stadt Insterburg (Königsberg, Kanter), Die Statuten des Deutschen Ordens (Königsberg, 1806), en historia om staden Goldingen (Mitau [lett. Cēsis], 1809) samt Preußische Chronik av Lukas David (Königsberg, 1812–1817; till och med band 7). 1796–1797 skrev han också talrika historiska, statistiska och språkvetenskapliga arbeten, särskilt om lettiskan.

Här bör det påpekas att Hennig också var bibliofil. Vater berättar att Hennig var stolt över att i sitt privata bibliotek kunna förvara ett unikum, nämligen ett originaltryck av det fornpreussiska Enchiridions.

1.3. Notis i Adelungs Mithridates (1809)

Man finner Hennigs namn för första gången i samband med det fornpreussiska Enchiridion i Johann Christoph Adelungs och Johann Severin Vaters Mithridates oder allgemeine Sprachkunde (1806–1817). Som bekant publicerade författarna i detta mångbandsverk och berömda arbete Fader vår-texten på många av världens språk. Hennig omnämns i följande utdrag ur bokens andra del⁴:

»Den riktiga formeln [för Fader vår] är den sista från det ytterst sällsynta Enchiridion eller Kirchen-Agende på fornpreussiskt språk, Königsberg, 1561,

³ Se utförligare om detta Forstreuter (1955: s. 47–61); Lehnert (1974: s. 296).

⁴ Adelung (1809: s. 702). Det är inte klart för mig varför Enchiridion här betecknas som „Kirchen-Agende“.

Straipsniai / Articles

PIETRO U. DINI

kl. 4, som herr predikanten Hennig äger. Dessa och katekesen är förmodligen de enda äkta kvarlevorna av detta språk».

Så får man veta intressanta uppgifter, som på annat håll ska behandlas närmare. För det föreliggande ändamålet kan vi begränsa oss till de uppgifter som rör Abraham Ernst Hennig och hans exemplar av Enchiridion. Det framgår att:

(1) detta exemplar av Enchiridion befann sig i predikanten Hennigs ägo;

(2) Enchiridion redan 1809 ansågs vara ”ytterst sällsynt”;

(3) författarna till Mithridates då endast kände till ett originaltryck.

1.4. Fornpreussiskan i Vaters Index (1815)

Omfattningen av Vaters kunskaper i de baltiska språken före och fram till hans samarbete med Hennig framgår tydligt av hans verk Linguarum totius orbis Index alphabeticus, quarum Grammaticae, Lexica, collectiones vocabulorum recensentur, patria significatur, historia adumbratur eller Litteratur der Grammatiker, Lexica und Wörtersammlungen aller Sprachen der Erde nach alphabetischer Ordnung der Sprachen, mit einer gedrängten Uebersicht des Vaterlandes, der Schicksale und Verwandtschaft derselben (1815) (se 8. avbildning N. 33).

Där finner man på tyska och latin en kort information om lettiskan och litauiskan. Vad beträffar dessa språks genealogiska tillhörighet ansåg Vater dem vara en blandning av element med till största delen slaviskt och till en annan betydande del germanskt ursprung. Här betraktas fornpreussiskan kort i samband med litauiskan, närmare bestämt bland de litauiska dialekterna, så att man inte kan värja sig mot intrycket att författaren just ansåg fornpreussiskan vara en dialekt av litauiskan, även om han inte uttryckligen säger det. Särskilt om fornpreussiskan heter det^⁵:

»...och fornpreussiskan, av vilken få, men delvis renare och den gemensamma beskaffenheten hos dessa besläktade språk närmare stående, kvarlevor har bevarats.

...tum veteris Prussicae, cujus pauca, quae etiamnum extant, monumenta ad communem harum dialectorum formam propius accedere videntur».

^⁵ Vater (1815: S. 133–134).

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Zur textuellen Grundlage des altpreußischen Enchiridions bei Vater (1821) oder zu dem verschollenen „VH“-Exemplar

I utdraget talar Vater endast om vaga rester av fornpreussiskan, som om han ännu inte hade någon kännedom om existensen av ett exemplar av Enchiridion. Naturligtvis kan så inte ha varit fallet, eftersom detta exemplar redan hade omnämnts i Mithridates (1809). Det är anmärkningsvärt att Vater här använder samma ord – ”Ueberbleibsel” – som i Mithridates. Detta bör alltså förstås så, att han med detta uttryck även betecknade det större fornpreussiska språkminnesmärket, det vill säga Enchiridion.

2. VATERS FÖRORD (1821)

Vaters studie föregicks av ett förord, författat på vacker ålderdomlig tyska med talrika komplexa syntaktiska konstruktioner. I slutet står uppgiften: »Halle, den 15. Oct.[ober] 1820«.

För att klargöra förhållandet mellan Vaters utgåva och den nyupptäckta avskriften av Enchiridion kommer det att vara nyttigt att lyfta fram och kommentera några avsnitt ur förordet.

2.1. Endast ett originaltryck?

I förordet tillerkänns Hennig en viktig roll. Först introduceras han som forskare och vän av Nordeuropas historia, och hans intresse för fornpreussiskan skildras:

»[...] bevarandet av den enda ännu återstående källan till närmare kännedom om detta gamla språk, [...], har vi att tacka denne forskande vän av Nordens historia, Hennig, för. Redan i Mithridates Bd. II: S. 702. uppmärksammade han oss på den mer utförliga katekesen, som han ensam ännu innehade; han försäkrade också att han, trots många års efterforskningar och sina förbindelser över hela Preussen, inte hade funnit något andra exemplar, varifrån den avslutning av helheten som saknas i det förra skulle kunna kompletteras. (Senare försök av detta slag har jag gjort lika förgäves.)« (S. VIII–IX).

Här betonar Vater att Hennig hade erkänts som kännare av de fornpreussiska fornminnena och att han till Mithridates hade bidragit med lydelsen av uppgiften om det fornpreussiska Enchiridion (se 1.3.). Därefter redogör han för den viktigaste informationen om ett originaltryck av det fornpreussiska Enchiridion från 1500-talet:

Straipsniai / Articles

PIETRO U. DINI

För det första. Hennig hade ett originaltryck av Enchiridions i sin privata ägo. Informationen ”den som han ensam ännu ägde” står i nära samband med lydelsen av det ifrågavarande stället i Mithridates och hade redan varit känd omkring 1809.

För det andra. Hennig ”försäkrar” att inget ytterligare originaltryck var känt för honom – ”inte ett andra exemplar” –, trots att han länge och målmedvetet hade sökt efter ett sådant exemplar. I en parentes informerar Vater om att även han utan framgång hade sökt efter ett annat originaltryck av Enchiridions.

För det tredje. Till sist framför Vater en önskan till sina läsare: Om det ändå någon gång skulle påträffas ytterligare ett exemplar av Enchiridions, borde det förhoppningsvis bli möjligt att fylla en lucka som uppstått genom att den avslutande delen saknas i Hennigs exemplar – det exemplar som då erkändes som det enda.

Vidare får man av Vaters redogörelse (1821: s. IX) veta att Hennig hade hållit så starkt fast vid sitt originaltryck av Enchiridions att han hade tagit det med sig på en resa från Königsberg till Bad Pyrmont, i avsikt att studera det under vägen:

»Men just detta enda monument hotades även från dess nitiske bevarares sida av den största faran att förstöras. I det hopp som en utmattande avmagring brukar nära tog han det med sig på resan till Pyrmont, för att, som han sade till mig, därigenom verkligen utforska det fornpreussiska språket; men han blev snart liggande vid ett värdshus i en by och dog där«.

Därefter uttrycker Vater sin glädje över att Hennigs exemplar av Enchiridions hade räddats. Eftersom Hennig uppenbarligen hade varit på väg utan sällskap och oväntat hade avlidit i Zanzhausen (i kretsen Landsberg an der Warthe) den 23 maj 1815, hade det funnits en risk att ett sådant ”litet häfte” skulle gå förlorat.

»Hur lätt kunde inte i ett sådant kvarlåtenskap, som ingen väns hand skyddade, ett litet oansenligt, ofullständigt häfte gå förlorat utan att någon lade märke till det, och med det all närmare kunskap om de gamla preussarnas språk.«

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Zur textuellen Grundlage des altpreußischen Enchiridions bei Vater (1821) oder zu dem verschollenen „VH“-Exemplar

2.2. Uppkomsten av Hennigs avskrift

Det verkar som om ett samtal ägde rum mellan de båda lärda vännerna före Hennigs avresa till Bad Pyrmont. Under samtalet framförde Vater en uppmaning till Hennig som skulle visa sig bli avgörande för ”det lilla häftets” öde.

Vater (1821: s. IX–X) berättar om detta med följande ord:

»När ägaren hade talat med mig, sin vän, om denna långa resa och sin plan för sysselsättningen under densamma, och samtidigt förevisat mig detta monument, besvor jag honom, i vetenskapens namn, att han under en så betänklig resa, med tanke på hans skröplighet, under inga omständigheter fick ta med sig detta, som han ju försäkrade vara ett helt unikt monument, utan att först låta göra en helt noggrann avskrift och lämna denna kvar«.

I detta utdrag upprepas ännu en gång deras övertygelse att Hennig ägde det enda existerande exemplaret av det fornpreussiska Enchiridion. Dessutom får vi veta att Hennig, innan han påbörjade sin resa, skulle ha låtit göra eller hade låtit göra ”en helt noggrann avskrift”. Därefter fortsätter Vater (ibid.):

»Det allvar med vilket jag hade talat som språkforskare, förenat med min innerliga omsorg om hans sätt att resa, måste ha gjort ett sådant intryck på honom att han, som jag senare fick veta av herr geheimearkivarien Faber, lämnade en sådan avskrift i F:s händer: den redan [...] skrivna, noggranna avskriften av denna katekes, förseglad och försedd med påskriften att, om han inte återvände från resan, jag skulle få den som minne och egendom«.

Hennig hade alltså följt sin väns råd och före avresan gjort en avskrift av sitt eget exemplar av Enchiridions. På detta sätt kom en avskrift av originaltrycket till stånd och lämnades kvar i Königsberg hos arkivarien Karl Faber, med föreskriften att denne i värsta fall skulle träda fram till Vaters förmån som testamentsexekutor.

Straipsniai / Articles

PIETRO U. DINI

2.3. Vaters utgåva (1821) blir till

Så kom nu Hennigs avskrift av exemplaret av det fornpreussiska Enchiridion i Vaters händer. Om omständigheterna kring överlämnandet läser vi hos Vater (1821: s. X):

»Så fick jag den som den vackraste belöningen för min omsorg om kännedomen om det fornpreussiska språket. Men originalet var därmed ännu inte säkrat; och för att så skulle ske måste jag upprepade gånger vända mig till de högre myndigheterna. Det dröjde mer än ett år efter H:s död innan det kom till Geheime Archivs bibliotek, där det nu för alltid förvaras och som, eftersom det under tiden hade köpt H:s litterära kvarlåtenskap, också kom att äga denna inte ens särskilt angivna huvudraritet«.

Här får vi veta att ”huvudrariteten” – det vill säga Originaldruck av Enchiridions ur Hennigs ägo – omkring 1816/1817 hade införlivats med bestånden i Geheime Archivs bibliotek i Königsberg. Två aspekter bör framhävas här: För det första understryks än en gång att ”huvudrariteten” var ett unikum, och för det andra att Originaldruck överläts till det nämnda biblioteket ”för alltid”.

Det första påståendet stämmer dock inte. Redan då fanns det mer än ett Originaldruck av Enchiridions i Königsberg (se 5.). Och vad den andra punkten beträffar, blev det exemplar som överlämnats till Geheime Archiv tyvärr inte bevarat där ”för alltid”. Dess öde skulle ännu komma att utvecklas mycket äventyrligt.

I varje fall stod ”den lilla boken” till Vaters förfogande sedan den överlämnats till Geheime Archiv, och där kunde han använda den. Ännu i Königsberg började Vater arbeta med sin studie om fornpreussiska, särskilt som han där också kunde finna mycket ytterligare material^⁶.

Om det redaktionella förfarande som han följde rapporterar Vater (1821: s. X–XI) följande:

»Ur denna har jag först i år ännu en gång jämfört den noggranna avskriften med originalet och låtit trycka den här under mina ögon, samt av min gode vän, Hn. Geh. Archivar Faber, fått en förnyad noggrann jämförelse av mitt tryck med originaltrycket (varav de som

6 Dessutom ger Vater (1821: s. XVII–XXI) i inledningen till sin studie också en första hänvisning till ett fornpreussiskt språkcorpus: (a) två små katekeser från år 1545; (b) ett exemplar av Enchiridions från år 1561; (c) andra enskilda rester; jfr Verf. (2014: s. 92).

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Zur textuellen Grundlage des altpreußischen Enchiridions bei Vater (1821) oder zu dem verschollenen „VH“-Exemplar

de i slutet av denna skrift angivna rättelserna har införts); men denna avskrift, som särskilt efter en sådan upprepad genomgång kan träda i originalets ställe, har deponerats i Kungliga biblioteket i Berlin tillsammans med flera där numera förvarade, tidigare mig tillhöriga lingvistiska rariteter».

Till detta utdrag har några kommentarer fogats, eftersom inte alla detaljer som nämns däri omedelbart är helt klara.

Början med formuleringen ”Ur densamma” syftar på den tidigare nämnda ”huvudrariteten”, det vill säga originaltrycket av Enchiridion som Hennig ägde (även kallat ”lilla boken”).

Det som avses med uttrycket ”under detta år” kan vi bestämma närmare: Det måste vara år 1820, och dessutom före den 15 oktober, eftersom (1) Vater då fortfarande bodde i Königsberg och hade kunnat använda ”huvudrariteten” i Geheime Archiv och (2) han avslutade sitt Förord (jfr Vater 1821: s. XI) den 15 oktober 1820 och vid denna tidpunkt redan hade flyttat till Halle.

Vad syftar prepositionen ”därur” exakt på i formuleringen: ”och låta trycka det därur här under mina ögon”? Ur vad gjordes tryckningen?

Vi kan föreställa oss följande situation: Först jämförde Vater den av Hennig framställda avskriften med originaltrycket av Enchiridion. Därefter lät han trycka den under sin uppsikt, och slutligen jämförde han resultatet av den jämförelse som Karl Faber hade genomfört mellan hans tryck och originaltrycket – Enchiridions ”urtryck” (se 3.4.).

När det genom denna jämförelse hade säkerställts att ”urtrycket” och det nya trycket överensstämde fullständigt, skickades Hennigs avskrift – ”denna avskrift” – till Berlin, så att säga som ersättning för ”urtrycket”, om någon olycka skulle drabba detta.

Vater avslutar sin redogörelse på följande sätt (1821: s. XI):

»Först under detta år kunde jag tänka på att ägna mig åt detta minnesmärke över det fornpreussiska språket; men eftersom jag, som jag brukar, åtminstone vad beträffar hjälpmedlen för detta arbete i förväg hade sörjt ivrigt för dem, har det till min glädje blivit möjligt för mig att redan nu meddela resultaten av utforskningen av detsamma, utan att något väsentligt, som ytterligare skulle kunna främja densamma, ännu hade behövt inväntas«.^⁷

^⁷ Det övriga i Förord (jfr Vater 1821: s. XI–XII) rör inte längre Enchiridions tradering och beaktas därför inte vidare här.

Straipsniai / Articles

PIETRO U. DINI

Alltså började Vater ”[f]örst detta år”, dvs. 1820 – som redan preciserats ovan – undersöka och bearbeta det fornpreussiska Enchiridion. Redan ett år senare kunde han publicera resultaten av sin forskning om fornpreussiskan i den redan flera gånger nämnda studien (se 8. ABBILDUNG N. 34).

2.4. Struktur och karakteristik hos Vaters Ausgabe

Vaters studie från 1821 består av talrika olika delar:

(1) ett Vorwort (jfr 2.1–2.3);

(2) en Einleitung;

(3) Enchiridions text;

(4) en grammatik över det fornpreussiska språket;

(5) en ordbok över det fornpreussiska språket;

(6) tre bilagor: I. namn på fornpreussiska män i Samland, II. en del ur Preußischen Schaubühne av M. Prätorius om delar av Enchiridion, III. en sammanställning av de fornpreussiska, fornlitauiska och fornlivländska översättningarna;

(7) Verbesserungen und Zusätzen (2.5; se 8. ABBILDUNG N. 35).

Nedan ska några aspekter av Ausgabe diskuteras närmare. I Einleitung återger Vater (1821: S. XIX) en – felbehäftad – avskrift av det enda honom kända trycket av Enchiridion:

»Euchiridion: der kleine Catechismus Dr. Martin Luthers, Teutsch und Preußisch (gedruckt zu Königsperg in Preußen durch Johann Deubnern, MDLXII)«.

Med tanke på grova fel – såsom Euchiridion i stället för Enchiridion och Deubnern i stället för Daubman(n) – frågar man sig om Vater verkligen hade sett originaltrycket.

Om man undersöker Vaters Ausgabe i jämförelse med de senare utgåvorna av samma språkminnesmärke (t.ex. Nesselmann 1845; Trautmann 1910; Mažiulis 1966), konstaterar man många mindre och större skillnader. Det finns särskilt många egenheter i textens grafiska utformning och vid återgivningen av de långa vokalgraferna. Jag har fastställt minst 755 mikroskillnader, som kan fördelas på vissa grupper:

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Zur textuellen Grundlage des altpreußischen Enchiridions bei Vater (1821) oder zu dem verschollenen „VH“-Exemplar

a) Hos Vater återges regelbundet som <y> (t.ex.: dygi, mylan, powyštin, Rikǝyan osv.). Ibland saknas längdtecknen hos Vater vid <ā> och <ē>, vilka tydligt finns hos de senare utgivarna. Fall av omflyttning av längdtecken (t.ex.: gürins i stället för gurins respektive ſchλαits i stället för ſchλαits) är mycket sällsynta;

b) Ett särskilt fall hos Vater är den olika behandlingen av jämfört med de senare utgåvorna. Detta är förbluffande, eftersom Vater (1821: S. X) försäkrar att han »ännu en gång har jämfört den exakta avskriften med originalet«. Faktum är att det ofta är omöjligt respektive godtyckligt att avgöra om eller <ī> ska sättas, och i detta avseende skiljer sig besluten hos Enchiridions utgivare ganska kraftigt åt. Särskilt svårlästa är skrivningarna av <ī> efter <∫>;

c) Påfallande är sammanskrivningar som madlinkai i stället för madlin kai, eʃʃetennan i stället för eʃʃe tennan, neiʃmuʃubʃai i stället för ne iʃmu ʃubʃai, rikinpo i stället för rikin po, osv., samt felaktiga avstavningar, t.ex.: Jum praw an, panʃadau mannien, praka wīdans osv.) är påfallande.

En allmän egenskap hos Vaters utgåva är att utgivaren behandlar såväl den tyska som den apr. texten mycket ”fritt”.

I fråga om den tyska texten avviker Vater mycket starkt från förlagan. Uppenbarligen var hans mål att presentera denna text i en form som var begriplig för läsarna. Därför bearbetade han den lutherska originaltexten kraftigt och moderniserade den. Skillnaderna mellan den text han lade fram och Enchiridions parallelltext är faktiskt så många och så påfallande att det här är överflödigt att anföra ens ett enda exempel. Tyvärr var Vater inte mindre opålitlig i hanteringen av den apr. texten. Här använder han ett eget skriftsystem, som ofta måste bedömas som tvivelaktigt eller osäkert. På grund av detta förhållande kan båda texterna användas för filologisk-språkvetenskapliga ändamål endast med förbehåll och stor försiktighet.

2.5. Förbättringar och tillägg

Enligt förordet (jfr Vater 1821: S. X) lät utgivaren efter tryckningen av sin studie genomföra en slutlig jämförelse. Det kan faktiskt ha hänt att det vid framställningen av tryckförlagan hade uppstått (tryck)fel. För att utesluta denna möjlighet lät utgivaren Vater genomföra en ytterligare jämförelse av sitt avtryck med ”urtrycket” (jfr 3.4.). Denna slutliga jämförelse har vi

Straipsniai / Articles

PIETRO U. DINI

mycket sannolikt Karl Faber att tacka, som var verksam i Königsberg, där också originaltrycket från Hennigs ägo förvarades. Vater (1821: S. XI) erinrar om att:

»av min gode vän, hr. geheimearkivarie Faber, erhållit den förnyade noggranna jämförelsen av mitt avtryck med urtrycket (varav de rättelser som anges i slutet av denna skrift har framgått)«.

I slutet av Vater (1821: S. 183) finns faktiskt de av utgivaren sammanställda Förbättringarna och tilläggen (se 8. avbildning nr 35).

3. MS. BORUSS. FOL. 462

Det är nu värt att även ta med Ms. boruss. fol. 462. i diskussionen av denna fråga. Det rör sig om en volym som Marie-Luise Heckman (2019) återupptäckte i Berlin för bara några år sedan och som beskrivs på följande sätt (Heckman 2019: S. 31–33):

Ms. boruss. fol. 462: Johann Severin Vater: Enchiridion. Der kleine Catechismus Doctor Martin Luthers, Teutsch und Preussisch. Gedruckt zu Königsberg in Preussen durch Johann Daubmann. M. D. LXI (avskrift) Faber: Collatio der Abschrift an Druck, 64 Bl., Halle, um 1821.

Brunmelerat pappband, på ryggen en grön etikett med inskriften Ms. Boruss. fol. 462. Preussischer Catechismus. Abschrift des gedruckten v. 1561. Därunder en röd etikett med giltig signatur, 30 x 20. Papper, BR 32,5 x 19,5. Två fasciklar: I: Bl. 1r–62v, bladpaginering med dekorerad bård, i bläck, radantalet varierar, kurrentskrift, en hand, reklamanten. II: Bl. 63r–64v större format: 36,5 x 22, vikt, beskriven på båda sidor. Ytterligare en hand.

Volymen består av tre delar om sammanlagt 64 blad: 1. Från blad 2a till 61b – en avskrift med titelsida på blad 2a (se 8. avbildning nr 36). 2. Blad 62a – en anmärkning av Vater (se 8. avbildning nr 37). 3. Från blad 63a till 64b – en förteckning över former av Enchiridion, upprättad av Karl Faber (se 8. avbildning nr 38).

Det verkar som om den i Ms. boruss. fol. 462. innehållna avskriften av ett oidentifierat exemplar (respektive originaltrycket) av det apr. Enchiridion tillskrivs Vater. En sådan tillskrivning förefaller dock vara högst tvivelaktig.

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Zur textuellen Grundlage des altpreußischen Enchiridions bei Vater (1821) oder zu dem verschollenen „VH“-Exemplar

Den analys av förordet till Vater (1821) som genomförts ovan (se 2.) medger, förefaller det mig, följande konstaterande:

(a) Den Abschrift som finns i Ms. boruss. fol. 462. är just ”den Abschrift” som Hennig, efter ett råd av Vater, upprättade före sin avresa från Königsberg till Bad Pyrmont (se 2.2.);

(b) På grundval av Hennigs Abschrift och med beaktande av vissa rättelser i Fabers Verzeichnis (jfr 3.4.) förberedde Vater sin studie och publicerade den sedan 1821.

3.1. Anteckningen

För tillskrivningen av författarskapet till Abschrift åt Hennig utgör en anteckning på baksidan av pärmens främre pärmblad (Karte 1b) inget verkligt hinder:

ABBILDUNG N. 1

Ms. Bor. In Fol. N. 462. P. Joh. Severin Vater’s die Sprache der alten Preußen Braunschweig 1821. Vorr. S. X. XI.

Förmodligen tillfogades denna anteckning av en bibliotekarie – enligt Heckmann (2019: S. 33) av S. Josef Sauer – vid en senare tidpunkt som tyvärr inte kan fastställas närmare.

Man kan föreställa sig följande situation: Alla de material som i dag är sammanbundna i Ms. Bor. In Fol. N. 462. – Hennigs Abschrift, Vaters Bemerkung och Fabers Verzeichnis – lämnades in av Vater i Berlin. Kort därefter publicerade Vater sin studie om det fornpreussiska. Det är därför ingen överraskning att även författarskapet till hela bandet Ms. Bor. In Fol. N. 462. tillskrevs honom.

Analysen av Vaters (1821) förord gör det nu möjligt att exakt fastställa författarskapet till Abschrift (liksom till Verzeichnis).

Straipsniai / Articles

PIETRO U. DINI

3.2. Ägarstämpeln

Såväl i början (på blad 2b) som i slutet (på blad 62b) av bandet Ms. Bor. In Fol. N. 462. liksom i förteckningen finns en röd ägarstämpel med dubbel ytterlinje.

Denna stämpel kännetecknar de band som under perioden mellan 1795 och 1840 införlivades med bestånden i Königliche Bibliothek zu Berlin⁸. Av Vorwort till Vater (1821) vet vi redan (jfr 2.3.) att överlämnandet av Hennigs Abschrift tillsammans med annat material till Berlin ägde rum omkring år 1820.

Abschrift 2b

Abschrift 62b

Verzeichnis 64.

ABBILDUNG N. 2

^⁸ Jfr Verf. (2020a: S. 327–328) med bibliografi.

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Zur textuellen Grundlage des altpreußischen Enchiridions bei Vater (1821) oder zu dem verschollenen „VH“-Exemplar

3.3. Vaters anmärkning

Das Ms. boruss. fol. 462. innehåller också en odaterad anmärkning av Vater (se 8. Abbildung N. 37). Den har i samma band bundits samman med avskriften, omedelbart efter denna. För fullständighetens skull återges dess text här:

Anmärkning av herr doktor Vater i Halle.

Så långt sträcker sig originalet, som, såvitt man vet, befinner sig i det enda exemplar som ännu finns kvar, tryckt i det geheime arkivet i Königsberg och återtryckt i Vaters språk om de gamla preussarna. I den ovanstående avskriften står lika mycket på varje sida som i originalet. Detta avtryck har ännu en gång jämförts med originalet, och avvikelserna i accenter och interpunktion anges i den efterföljande förteckningen av herr geheime arkivar^⁹ Faber i Königsberg; så att jämförelsen av den ovanstående avskriften med denna och med avtrycket skulle kunna ersätta originalet.

I denna anmärkning beskriver Vater det kunskapsläge beträffande det fornpreussiska Enchiridion som han hade uppnått tillsammans med Hennig och som redan hade behandlats i föreliggande bidrag. Enligt detta fanns det endast ett enda originaltryck av det apr. Enchiridion.

(a) Detta exemplar förvarades i det Geheime Archiv i Königsberg. (b) Det trycktes och publicerades i Vater (1821). (c) Avskriften hade upprättats bokstavstroget, sida för sida efter originaltrycket. (d) Den hade ännu en gång jämförts med originaltrycket. (e) Vissa – framför allt grafiska – avvikelser hade sammanställts i Fabers så kallade förteckning. (f) Dessa material – avskrift, förteckning och avtryck – kan ersätta originaltrycket.

^⁹ Det går inte entydigt att läsa ”Archivar”; på detta ställe står sannolikt ”Archivon” eller ”Archivan”, vilket troligen är ett skrivfel.

Straipsniai / Articles

PIETRO U. DINI

Anmärkningen innehåller preciseringen ”zu Halle”, som ska förstås som en uppgift om huvudarbetsplatsen för anmärkningens författare. Något datum anges tyvärr inte. Men eftersom Hennig först år 1815 begav sig ut på resan och redan tidigare hade färdigställt sin avskrift och överlämnat den till Faber, får man anta att Vater skrev denna anmärkning först efter detta datum, närmare bestämt mellan 1815 och 1820, då han fortfarande var verksam även i Königsberg.

Om man också vill sätta tilltro till uttrycket ”in Vater’s Sprache der alten Preußen wieder abgedruckt ist”, skulle det innebära att Vater tidigast hade tillfogat anmärkningen efter publiceringen av sin studie, det vill säga år 1821. Under alla omständigheter är det lätt att inse att Vater inte påstår sig ha varit avskriftens författare.

3.4. Fabers förteckning

I slutet av Ms. boruss. fol. 462. är ytterligare tre större, utan titel, flera gånger vikta kartor (63a–64b) inbundna. Dessa kartor är kända som Fabers förteckning (se 8. Abbildung N. 38).

Sedan 1808 var Karl Faber verksam som arkivarie i Königsberg. Han föddes där 1773, och där dog han också år 1853. Hans många publikationer vittnar om att han hyste ett livligt intresse för historiska ämnen¹⁰.

På Vaters begäran – som redan antytts i 2.5. – genomförde Faber en kontroll av avskriften med hjälp av Königsbergs originaltryck. Resultatet av denna kontroll är just den förteckning som redovisar de avvikelser i Hennigs avskrift från originaltrycket som Faber fastställde. Här redovisas omkring 90 avvikelser. Intressant nog är bland annat just alla de fall understrukna som senare skulle samlas i Vaters (1821: s. 183) Förbättringar och tillägg. Det är inte svårt att anta att Vater själv var upphovsmannen till dessa understrykningar, som han sedan stödde sig på i avsnittet Förbättringar och tillägg i sin studie.

Det är förvisso möjligt att genom en grundligare undersökning av Fabers förteckning fastställa ytterligare former och drag i Königsbergs originaltryck av det apr. Enchiridion. Men detta är också en uppgift vars genomförande bör företas vid ett senare tillfälle.

¹⁰ Om Faber, se Krollman (1974); Forstreuter (1955: S. 47–48).

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Zur textuellen Grundlage des altpreußischen Enchiridions bei Vater (1821) oder zu dem verschollenen „VH“-Exemplar

4. DATAINSAMLINGAR: EN JÄMFÖRANDE ANALYS

För att få en mer konkret inblick i textunderlaget för Vaters utgåva kan man följa olika slags ledtrådar. Enligt min mening lönar det sig särskilt att genomföra en jämförande analys av tre sammansbundna datainsamlingar, nämligen Hennigs avskrift, Vaters Verbesserungen und Zusätzen och Fabers förteckning. Därvid framkommer 23 rättelser (därtill kommer ytterligare två, som dock endast berör den moderniserade tyska texten av Vater), vilka här återges enligt Vaters ordningsföljd:¹¹

1. (Abschr. 12a,5: Vater 2,12: Verz. 63).

ABBILDUNG 3

Även om Hennig i Abschr. redan hade skrivit formen som <dinkauimai> lät Vater trycka den som <dinkauma>. I Verbess. återställde han emellertid den korrigerade stavningen <dinkauimai>, precis som den är belagd i Verz. (och förmodligen även i originaltrycket).

¹¹ I de följande korta kommentarerna använder jag följande förkortningar: Abschr. – Hennigs handskrivna avskrift av det fornpreussiska Enchiridion; Vater – hans utgåva från 1821; Verz. – de rättelser som sammanställts av Faber; Verbess. – Verbesserungen und Zusätze av Vater (1821: s. 183; se 8. figur 35). Med originaltryck (eller urtryck) avser jag ett okänt, i dag försvunnet exemplar av det fornpreussiska Enchiridion, som tillhörde Hennig och som denne använde för en slutlig jämförelse.

Straipsniai / Articles

PIETRO U. DINI

2. (Abschr. 12a,7: Vater 2,16: Verz. 63).

ABBILDUNG N. 4

Detta fall är komplicerat. Redan i Abschr. hade formen förbättrats till <Länkina> med <n> i slutet. Vater lät först trycka den som <Länkina>, men korrigerade den senare, i Verbess., till <Länkinan>. Verz. visar däremot <Länkinan> utan längdtecken, så att korrigeringen till <Länkinan> med ett längdtecken endast hade kunnat göras på grundval av originaltrycket.

3. (Abschr. 13a,12: Vater 4,2: Verz. 63).

ABBILDUNG N. 5

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Zur textuellen Grundlage des altpreußischen Enchiridions bei Vater (1821) oder zu dem verschollenen „VH“-Exemplar

I fallet med <ſeggen> läste Vater först som i Abschr., men senare korrigerade han formen till <ſeggē>. I fallet med <ſejſma> fanns redan hos Vater en annan form än i Abschr., där <ſejſmu> uppenbarligen står. Båda formerna, <ſeggē> och <ſejſmu>, är korrekt belagda både i Verbess. och i Verz. (såsom de också borde vara i originaltrycket).

4. (Abschr. 17a,8: Vater 9,2: Verz. 63).

ABBILDUNG 6

Vater lät trycka <Criſtianikas>. Om man i <Criſtianijſkas> i Abschr. observerar detta, märker man att formen på det andra <ſ> skiljer sig från formen på det första; och så förhåller det sig också i liknande former i Abschr., som till exempel i följande:

Abschrift 55a, 13: <Crixtianiſkun>.

Abschrift 60a, 1: <Crixtianiſkan>.

Abschrift 60a, 3: <Krixtianiſkan>.

ABBILDUNG 7

Straipsniai / Articles

PIETRO U. DINI

Man måste därför anta att det i det aktuella fallet i Abschr. är det andra <> resultatet av ett senare tillägg av denna bokstav. Däremot var formen <Crĳtanjkas> helt klart i Verbess. och i Verz. (såsom den också borde vara i originaltrycket).

5. (Abschr. 17a,9: Vater 9,6: Verz. 63).

FIGUR N. 8

I Abschr. står <lakut>, och så skrev även Vater ursprungligen. I Verbess. korrigerade han sin stavning till <laikut> genom två korrigeringar som han gjorde efter mönster av Verz. (och förmodligen efter en jämförelse med originaltrycket).

6. (Abschr. 21a,1: Vater 13,24: Verz. 63).

FIGUR N. 9

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Zur textuellen Grundlage des altpreußischen Enchiridions bei Vater (1821) oder zu dem verschollenen „VH“-Exemplar

I Abschr. har man <Butta>. Här lät Vater först trycka formen <Buta> felaktigt, men efter en jämförelse med Verz. (eller med originaltrycket) korrigerade han den till <Butta>; så är den också i Verbess.

7. (Abschr. 24a,13: Vater 17,26: Verz. 63).

FIGUR N. 10

På grundval av stavningen i Abschr. lät Vater trycka <Taukan>. Det framgår emellertid tydligt att skillnaden mellan <L> och <T> i Verz. är tydlig. Vater korrigerade senare formen till <Laukan> i Verbess., i enlighet med Verz. (och förmodligen även originaltrycket).

8. (Abschr. 25a,17–18: Vater 19,19–20: Verz. 63).

FIGUR N. 11

Straipsniai / Articles

PIETRO U. DINI

På detta ställe uppvisar både Abschr. och Vater en och samma felaktiga stavning: <epkieckan ikai>. Senare, i Verbess., korrigerade Vater formerna till <epkiekan. Beh ikai>, alltså med <k> i stället för <ck> och med tillägg av <Beh> efter mönster av Verz. (och förmodligen även originaltrycket).

9. (Abschr. 26a,13: Vater 20,22: Verz. 63).

ABBILDUNG N. 12

Såväl i Abschr. som hos Vater läser man <titet>, varför korrigeringen till <titat> i Verbess. först kunde ske efter jämförelse med Verz. (och förmodligen med originaltrycket).

10. (Abschr. 27a,11: Vater 21,26: Verz. 63).

ABBILDUNG N. 13

Först läste Vater felaktigt <m> i stället för <n>. Senare korrigerade han, i Verbess., formen till <pogūnans>, såsom i Verz. (och förmodligen även i originaltrycket).

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Zur textuellen Grundlage des altpreußischen Enchiridions bei Vater (1821) oder zu dem verschollenen „VH“-Exemplar

11. (Abschr. 29a,11: Vater 24,8: Verz. 63).

ABBILDUNG N. 14

På grund av en felaktig läsning — <r> i stället för <e> — lät Vater först trycka <turri>, men i Verbess. korrigerade han senare formen till <turei>, såsom den är belagd i Verz. (och förmodligen även i originaltrycket).

12. (Abschr. 31a,5: Vater 26,14: Verz. 63).

ABBILDUNG N. 15

Vater lät först stavningen <feggūns>, såsom i Abschr., tryckas. I Verbess. eliminerade han däremot längdtecknet och korrigerade formen till <feggiuns>. I detta fall kan det endast ha skett efter jämförelse med originaltrycket, eftersom placeringen i Verz. är en annan. Faktiskt hade formen där först felaktigt lästs av Faber som <feggin[n]s> och sedan korrigerats till <feggūns>.

Straipsniai / Articles

PIETRO U. DINI

13. (Abschr. 32a,18: Vater 28,34: Verz. 63).

FIGUR N. 16

Även i detta fall läste Vater felaktigt <m> i stället för <n> och korrigerade först senare, i Verbess., till <pertenniums>. Detta kan förmodligen ha skett efter jämförelse med originaltrycket, eftersom Verz. har <pertenniūns> försett med längdtecken.

14. (Abschr. 32a,19: Vater 28,36: Verz. 63).

FIGUR N. 17

Först läste Vater <guit> och lät även denna form tryckas. I Verbess. korrigerade han sedan formen till <zuit>, liksom i Verz., och motiverade sitt förfarande på följande sätt: »(welches aber im Originale wohl Druckfehler ſtatt guit iſt, da ſonſt kein z vorkommt)«. Redan i Abschr. kan man emellertid tydligt urskilja <zuit>.

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Zur textuellen Grundlage des altpreußischen Enchiridions bei Vater (1821) oder zu dem verschollenen „VH“-Exemplar

15. (Abschr. 33a,12: Vater 29,30: Verz. 63).

FIGUR N. 18

Vater läste felaktigt <n> i stället för och lät trycka <andaſei>. I Verbess. korrigerade han formen till <audasaɪ>, delvis efter mönster av Verz., där <audaſai> är belagt med <ʃ> (och förmodligen var det så även i originaltrycket).

16. (Abschr. 35a,12: Vater 32,6: Verz. 63).

FIGUR N. 19

I Abschr., liksom hos Vater, finner man stavningen <etwerpſenniem>, som först senare, i Verbess., korrigerades till <etwerpſenniem>. Här måste återigen en felaktig stavning hos Vater konstateras, eftersom Verz. (och förmodligen även originaltrycket) uppenbarligen har <etwerpſenniŋn> belagt.

Straipsniai / Articles

PIETRO U. DINI

17. (Avskr. 35a,12: Vater 32,8: Verz. 63).

FIGUR N. 20

Här lät Vater först <Iſprettinge> trycka, såsom i Avskr.. Sedan korrigerade han i Verbess. formen till <Iſprettingi> utan längdtecken. I Verz. står dock uppenbarligen , vilket Vater inte beaktade.

18. (Avskr. 38a,8: Vater 36,4: Verz. 63).

FIGUR N. 21

Vater lät först <eſſei> trycka, såsom i Avskr.. Sedan korrigerade han i Verbess. formen till <aſſei>, såsom i Verz. (och förmodligen även i originaltrycket).

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Zur textuellen Grundlage des altpreußischen Enchiridions bei Vater (1821) oder zu dem verschollenen „VH“-Exemplar

19. (Avskr. 43a,3: Vater 42,32: Verz. 63).

FIGUR N. 22

Till skillnad från <feititentiis>, såsom i Avskr., föreslog Vater i Verbess. att formen skulle korrigeras till »<feititēntis> (så uppdelad)«. Denna form är belagd i Verz., och förmodligen motsvarade även denna uppdelning originaltrycket.

20. (Avskr. 43a,5: Vater 43,6: Verz. 63).

FIGUR N. 23

Här läste Vater fel <-u> i stället för <-n> och lät först formen <abſergiſnau> tryckas. I Verbess. korrigerade han den emellertid till <abſergiſnan>. I Avskr. står <abſergīnan>. I Verz. (och förmodligen även i originaltrycket) står dock <abſergīnan> utan längdtecken och två gånger med <ſ>.

Straipsniai / Articles

PIETRO U. DINI

21. (Abschr. 48a,14: Vater 51,12: Verz. 63).

därför kommer en stadig paggan att kasta en

ABBILDUNG N. 24

Vater korrigerade här ett typiskt fall av saut du même au même, som redan finns i Abschr. av Hennig: När Hennig skrev av Enchiridions lät han – och efter honom även Vater – en hel mening falla bort, nämligen inom två upprepningar av <ſteffe paggan>. Vater förklarar detta i Verbess.: »<ſteffe paggan> ska tilläggas: <kai tenna eſſe wyrau imta aſt, ſteffe paggan>«. Fallet hade redan uppmärksammats i Verz., där man läser: »Där, efter paggan, saknas: / kai tenna eſſe wyrau imta aſt, / Steffe paggan / På svenska: därför att den har varit från / mannen«.

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Zur textuellen Grundlage des altpreußischen Enchiridions bei Vater (1821) oder zu dem verschollenen „VH“-Exemplar

22. (Abschr. 50a,7: Vater 53,26: Verz. 63).

ABBILDUNG N. 25

Vater läste felaktigt <r> i stället för <e> och lät trycka formen <niturri>. I Verbess. korrigerade han den emellertid till <niturei>, så som den uppenbarligen förekommer i Verz. (och förmodligen även i originaltrycket).

23. (Abschr. 57a,20: Vater 65,24: Verz. 64).

ABBILDUNG N. 26

Ursprungligen lät Vater trycka Abschr. <Nofeilin>. Senare korrigerade han i Verbess. formen till <Nofeilien>, efter mönster av Verz. (och förmodligen även originaltrycket).

4.1. Synopsis I

När alla observationer av datasamlingarna sammanställs framträder följande synopsis:

Straipsniai / Articles

PIETRO U. DINI

I sju fall kan en viktig skillnad mellan Verbess. och Verz. konstateras. I jämförelse med förteckningen uppvisar Vaters Verbesserungen und Zusätze följande skillnader: dels förekomsten av längdtecknet (jfr 2.), däremot tre gånger dess frånvaro (jfr 12., 13., 17., 21.), och slutligen två olika skrivsätt (jfr 15., 20.). I detalj:

Till 2.: <Länkinan> visar att korrigeringen med längdtecknet inte bara kunde ha gjorts efter originaltryckets mönster, utan också efter avskriftens.

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Zur textuellen Grundlage des altpreußischen Enchiridions bei Vater (1821) oder zu dem verschollenen „VH“-Exemplar

Till 12.: <ʃeggiuns>. Korrigeringen – dvs. elimineringen av längdtecknet – kunde endast ha gjorts efter jämförelse med originaltrycket.

Till 13.: <pertenniuns>. Korrigeringen – dvs. elimineringen av längdtecknet – kunde endast ha gjorts efter jämförelse med originaltrycket.

Till 15.: <audafai>. Man märker <ʃ> i stället för <s>; denna förändring kan redan förklaras som en felaktig efterbildning av formen i Verz. (se ovan 4.).

Till 17.: <lʃprettingi>. Korrigeringen – dvs. elimineringen av längdtecknet – kunde endast ha gjorts efter jämförelse med originaltrycket.

Till 20.: <abſergiʃnan>. Elimineringen av längdtecknet och även förekomsten av <ʃ...s> i stället för <ʃ...ʃ> kan endast ha skett efter jämförelse med originaltrycket.

Till 21.: I detta fall bör <y> i stället för <ÿ> framhävas.

De få fall där en förbättring respektive ett tillägg av Vater inte finner någon bekräftelse i Fabers förteckning kan logiskt endast förstås så, att utgivaren direkt hade granskat originaltrycket. Jag har emellertid redan påpekat att (1) originaltrycket förvarades i Königsberg och (2) den avslutande jämförelsen inte hade utförts av utgivaren, utan av Faber. Dessutom (3) kan man inte med säkerhet utesluta att Vater har begått nya fel. Den nya sammanställningen i 4.2. skulle kunna tjäna till att eventuellt fastställa motbevis.

4.2. Synopsis II

Om vi antar att formerna i Vaters Verbesserungen und Zusätze går tillbaka på former som faktiskt förekom i originaltrycket, vore det lämpligt att som stöd för denna hypotes även ta med Enchiridions tre andra exemplar i den jämförande analysen av de aktuella fallen. Sammanfattningsvis framträder följande synopsis:

Vater (1821) Exemplar av Enchiridions Verbess. B1 B2 D 2. <Länkinan> <Länkinan> <Länkinan> <Länkinan> 8. <epkjekan. Beh ikai> <epkjеckan. Bhe ikai> <epkjеckan. Bhe ikai> <epkjеckan. Bhe ikai> 12. <ʃeggiuns> <ʃeggiuns> <ʃeggiuns> <ʃeggiuns> 13. <pertenniuns> <pertenniuns> <pertenniuns> <pertenniuns>

Straipsniai / Articles

PIETRO U. DINI

På grundval av jämförelsen med Enchiridions övriga exemplar framgår följande konstateranden: Till 2.: Verbess. <Lānkīnan> med längdtecken över det första <a> motsvarar B1, B2 och D. Till 8.: Verbess. <epkiekan. Beh ikai> motsvarar B1, B2 och D <epkiečkan. Bhe ikai> inte. Till 12.: Verbess. <ʃeggiuns> motsvarar B1, B2 och D. Till 13.: Verbess. <pertenniuns> motsvarar B1, B2 och D. Till 15.: Verbess. <audəsai> motsvarar B1, B2 och D <audaʃei> inte. Till 20.: Verbess. <abʃergiʃnan> utan längdtecknet över motsvarar inte B1, B2 och D. Till 21.: Med <wyrau> följer Vater sin typiska stavning med <y> i stället för <ii>, såsom i B1, B2 och D. Dessutom står hos Vater <wijrau>, liksom i Enchiridions övriga exemplar. Denna form måste dock överallt korrigeras till <wijran>. Endast i tre fall (2., 12., 13.) överensstämmer Vater i Verbesserungen und Zusätzen med B1, B2 och D, medan han i tre fall (8., 15., 20.) inte gör det. Ett fall (21.) är oklart. Därför är det inte tillåtet att anta att Vater förbättrade formerna endast efter att ha fått insyn i originaltrycket. Det återstår därför misstanken att nya fel just i sektionen Verbesserungen und Zusätze har uppstått hos Vater.

4.3. Bindefel

Vissa ställen i avskriftens text och hos Vater är entydiga ledarfel, som tydligt visar hur noggrant Vater följde Hennigs avskrift. Det rör sig om felaktiga läsningar som kvarstod även efter den sista jämförelsen med originaltrycket, vilken hade utförts av Faber.

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Zur textuellen Grundlage des altpreußischen Enchiridions bei Vater (1821) oder zu dem verschollenen „VH“-Exemplar

Ett makroskopiskt exempel räcker för att tydliggöra detta sakförhållande:

(Absch. 21a,1: Verz. Ø: Vater 13,23).

ABBILDUNG N. 27

Fallet är klart: En felaktig läsning kan konstateras både i Abschr. och hos Vater, vilka båda här läser <Wou̯ſon> respektive <Vou̯ſon> i stället för Nou̯ſon »vår«. En jämförelse med Enchiridions övriga exemplar visar otvetydigt att endast Nou̯ſon är belagt:

B1, S. 24a.

B2, S. 236.

D, S. 19a.

ABBILDUNG N. 28

Straipsniai / Articles

PIETRO U. DINI

Jämförelsen visar dessutom inte bara att Noūfon är den riktiga formen, som bekant (vilket överensstämmer med vår kunskap om fornpreussiskan), utan också att ett tydligt bindefel kan konstateras mellan avskriften och Vaters publikation (1821).

4.4. Mellanslutsats

Efter en förnyad sammanställning och jämförelse är helhetsbilden som framträder långt ifrån entydig. I stället för att skingra dimman väcker analysen nya frågor. Är det till exempel över huvud taget tänkbart att så många skillnader uteslutande kan tillskrivas Vaters slarv? Med tanke på de (tryck)fel som redan konstaterats ovan i 2.4 verkar ett sådant antagande emellertid fullt plausibelt.

Med utgångspunkt i denna iakttagelse kan man dessutom spekulera: 1820/1821 avslutade Vater sin studie i Halle och Berlin, och i Berlin hade han endast materialet i bandet Ms. boruss. fol. 462. till sitt förfogande, eftersom ”lilla boken” eller originaltrycket hade blivit kvar i Königsberg.

På grundval av såväl textinterna som textexterna bevis får vi med goda skäl anta att Vater i verkligheten inte bara själv underlät att granska originaltrycket, utan också att han använde Fabers förteckning mycket slarvigt.

5. ”HENNIG-VATER”-EXEMPLARETS ÖDE

Efter det sagda är jag övertygad om att det har lyckats att vederbörligen uppskatta Hennigs och Vaters bemödanden att rädda ett exemplar av det fornpreussiska Enchiridion.

Det har dessutom visat sig att det exemplar, på vars grundval såväl Hennigs avskrift som Vaters studie (1821) utarbetades, var ett ofullständigt originaltryck som vid denna tid förvarades i hemlighet i det hemliga arkivet i Königsberg.

Situationen kan schematiskt framställas på följande sätt:

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Zur textuellen Grundlage des altpreußischen Enchiridions bei Vater (1821) oder zu dem verschollenen „VH“-Exemplar

ABBILDUNG N. 29

Knappt 25 år efter publiceringen av Vaters studie (1821 togs detta Exemplar upp av Nesselmann (1845: S. XIX) i följande sammanhang:

»Av denna likaledes mycket sällsynta och under lång tid förlorad ansedda översättning [till fornpreussiska av ”M. Luthers lilla katekes”] finns två fullständiga Exemplar i det härvarande Kungliga biblioteket, ett ofullständigt, där de tre sista bladen saknas, i biblioteket vid det härvarande Geheime Archiv«.

I detta citat bör särskilt följande ord framhävas:

»ett ofullständigt [Exemplar], där de tre sista bladen saknas, [finns] i biblioteket vid det härvarande Geheime Archiv«.

Därefter anför Nesselmann (1845: S. XX) ytterligare en viktig upplysning:

»Denna katekes trycktes endast en gång, men efter det ofullständiga Exemplar som tidigare tillhörde professorn och direktören för Geheime Archiv i Königsberg, A. E. Hennig, och som efter hans död kom att tillhöra Geheime Archiv, i det verk av Vater som närmare beskrivs nedan«.

Faktiskt var Vaters Ausgabe (1821) – som bekant – den första publiceringen av ett Exemplar av Enchiridions över huvud taget. Det är emellertid endast delvis riktigt att, med Nesselmann, hävda att Vater stödde sig direkt på Hennigs Originaldruck. Jag hoppas ha visat ovan

Straipsniai / Articles

PIETRO U. DINI

(jfr 3.), att Vaters utgåva snarare byggde på Hennigs avskrift av originaltrycket.

Det bör än en gång understrykas att både Hennig och Vater var fast övertygade om att ”deras” exemplar av Enchiridions var det enda existerande originaltrycket, alltså ett unikum. Nesselmann visste däremot redan att ytterligare två exemplar förvarades i Königsberg, varför han anklagade Vater för att inte ha undersökt Königsberg tillräckligt noggrant^¹².

Trettio år efter Nesselmanns omnämnande – alltså ett halvt sekel efter Vater (1821) – finner man ännu ett liknande vittnesmål. Adalbert Bezzenberger (1874: S. 1231) skrev då:

»Ett tredje, ofullständigt exemplar av ”Enchiridions” fanns fortfarande i det Hemliga arkivet i Königsberg«.

Här är det särskilt anmärkningsvärt att detta exemplar enligt Bezzenbergers formulering vid den tidpunkt då han skrev sitt arbete ”hade varit” i det Hemliga arkivet i Königsberg, vilket rimligen betyder att det då, 1874, inte längre fanns där.

Ännu under förkrigstiden heter det hos Trautmann (1910: S. XXVII):

»ett [d.v.s. ett exemplar] i det Kungliga statsarkivet i Königsberg, vilket i slutet saknar 3 blad (S. 129–134)^¹³ (enligt en anteckning i slutet var detta redan fallet 1823)«^¹⁴.

Däremot förlorades alla spår av detta exemplar gradvis under efterkrigstiden. Dess tidigare existens var fortfarande känd för Mažiulis (1966: S. 38). Han nämner ett ofullständigt originaltryck av Enchiridions från det Hemliga kungliga arkivet i Königsberg, men endast en passant, nämligen det exemplar som inte hade de sista sidorna

^¹² Jfr Verf. (2021).

^¹³ Detta bör med mycket stor sannolikhet korrigeras till 126–134; se nedan den sista fotnoten i denna artikel.

^¹⁴ Eftersom Trautmann nämner en ”anteckning i slutet”, skulle man till och med kunna anta att han fortfarande hade sett originaltrycket. Tyvärr påstår han inte detta uttryckligen, och därför måste denna punkt lämnas öppen. Å andra sidan kan Trautmann inte ha fått denna information från de tidigare utgivarna, eftersom ingen av dem har skrivit något om saken.

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Zur textuellen Grundlage des altpreußischen Enchiridions bei Vater (1821) oder zu dem verschollenen „VH“-Exemplar

skulle¹⁵. Då kunde han inte längre få veta något mer om detta exemplars öde.

5.1. In cauda venenum...

Hur det än må ha varit, är utgivarna från tiden före kriget i alla fall eniga om konstaterandet att de tre sista bladen saknades i Hennigs ”lilla bok” respektive i originaltrycket av Enchiridion.

När det gäller Vaters utgåva förblir denna punkt emellertid oklar och svår att lösa.

Om man jämför den avslutande delen av texten som publicerades hos Vater (1821: s. 68) med de sista korten i Hennigs avskrift, konstaterar man följande makroskopiska skillnad: sida 68 hos Vater (se 8. Abbildung N. 39) motsvarar inte slutet av Hennigs avskrift (se 8. Abbildung N. 40).

Om man betraktar sida 68 hos Vater ännu noggrannare, märker man att den innehåller texten på kort 60a i avskriften samt begynnelsedelen av kort 60b (fornpreussiska) och 61a (tyska). Mer konkret slutar sida 68 med ”påståendet om motsägelsen”:

ABBILDUNG N. 30. Slutet av sida 68 hos Vater (1821)

Man ser att det sista ordet (Atträiti.) på den tredje sista raden på sida 68 och de två sista raderna i sin helhet motsvarar begynnelsedelen av det följande kortet 60b (tyska) och 61a (fornpreussiska) i avskriften:

¹⁵ Jfr Mažiulis (1966: s. 38): buvusio Karaliaučiaus Valstybiniame archyve egzemplioriaus (be 129–134 p.), likimas nėra man žinomas ”Men detta exemplars öde, liksom exemplarets öde i [Geheimes] Staatsarchiv Königsberg (utan sidorna 129–134), är inte känt för mig”; jfr Verf. (2020a: s. 319–320); se nedan den näst sista fotnoten i denna artikel.

Straipsniai / Articles

PIETRO U. DINI

FIGUR N. 31. Början av karta 60b (tyska) i avskriften

FIGUR N. 32. Början av karta 61a (fornpreussiska) i avskriften

Hur det kunde komma sig att Vater (1821) i slutet av sin sida 68 kunde återge just början och inte resten av texten på karta 60b och 61a, förblir för närvarande utan någon som helst plausibel förklaring.

Men ännu viktigare är att avskriftens text är nästan två sidor längre än den som är belagd hos Vater (1821). Jag understryker ordet ”nästan”, eftersom de två första raderna – som redan har redogjorts för – också togs med hos Vater. Faktum är att de tre återstående korten i avskriften (dvs. 60b – tyska, 61a – fornpreussiska och 61b – tyska) saknar motsvarighet hos Vater (se 8. figurerna N. 41, 42, 43).

Tyvärr förblir frågan om orsakerna till utelämnandet av avskriftens avslutande textdel (nästan två kort), som inte publicerades i Vater (1821), obesvarad. Alla dessa iakttagelser och överväganden leder åter till frågan i vilken utsträckning och enligt vilka kriterier Vater använde Hennigs avskrift, och även om han över huvud taget någonsin hade sett originaltrycket.

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Zur textuellen Grundlage des altpreußischen Enchiridions bei Vater (1821) oder zu dem verschollenen „VH“-Exemplar

6. DET FÖRSVUNNA OFULLSTÄNDIGA ”VH”-EXEMPLARET

Vid slutet av dessa överväganden har vår kunskap om traditionshistorien för ett i dag försvunnet exemplar av det fornpreussiska Enchiridion förhoppningsvis utvidgats och förbättrats något. På detta sätt har Hennigs ”lilla bok” vunnit något i textuell substans och är inte längre bara en innehållslös bibliografisk uppgift.

Jag föreslår att det fjärde, ofullständiga, i dag försvunna exemplaret av det fornpreussiska Enchiridion betecknas som ”HV”-exemplaret. Detta exemplar är i dag känt i två varianter:

(1) som en handskriven, längre variant, som förvaras på Staatsbibliothek zu Berlin – Preußischer Kulturbesitz (hus nr 1, Unter den Linden) under signaturen: Ms. boruss. fol. 462. –, och

(2) en tryckt, kortare variant, som har publicerats av Vater (1821).

Det bör emellertid än en gång framhållas att texten i den längre varianten, det vill säga Hennigs avskrift, totalt är nio kort kortare – inklusive det preussiska vapnet som också saknas i slutet och som har överskriften: IVSTVS EX FIDE VIVIT – än den text som finns i de andra kända exemplaren (B1, B2 och D) och även hos de senare utgivarna av det fornpreussiska Enchiridion. Mer precist sagt: Texten slutar i avskriften med karta 60b, som motsvarar sida 240 i Mažiulis utgåva från 1966¹⁶.

(och motsvarar sida 77.27 i Trautmanns utgåva från 1910)¹⁷.

7. AVSLUTANDE ANMÄRKNINGAR I TESFORM

Slutligen vill jag försöka lägga fram några slutsatser, om än endast i tesform.

Man kan med gott fog hävda att Vaters utgåva aldrig skulle ha publicerats utan Hennigs preliminära bearbetning. Enligt min mening innehåller

¹⁶ Enligt Mažiulis (1966) saknas sidorna 126–134 i exemplar III och sidorna 110–118 i exemplar D.

¹⁷Enligt Trautmann (1910) saknas sidorna 126–134 i exemplaret K och sidorna 111–118 i exemplaret D. Här måste en inexakthet konstateras i förhållande till Trautmanns (1910: s. XXVII–XXVIII) iakttagelse, där sidorna 129–134 anges (jfr Verf. 2020).

Straipsniai / Articles

PIETRO U. DINI

den i Heckmann (2019: s. 31–33) avskrivna volymen Ms. boruss. fol. 462. Hennigs avskrift – och inte den av Vater själv! – tillsammans med annat material.

Annorlunda och förmodligen mer exakt uttryckt: Vaters Ausgabe bygger på den av Hennig utförda avskriften av Enchiridions. Detta kan med säkerhet hävdas på grundval av såväl textinterna (framför allt sammanställningarna av datainsamlingar) som textexterna (framför allt analysen av förordet av Vater 1821) belägg.

Ändå uppvisar Vaters Ausgabe en makroskopisk utelämning eller förkortning i slutet av Enchiridions text, omfattande nästan två sidor, vars orsaker varken är uppenbara eller möjliga att förstå. Detta faktum, liksom förekomsten av många andra mindre och större inexaktheter av olika slag, får Vaters Ausgabe att framstå som föga tillförlitlig.

Ett Originaldruck från 1500-talet av ett ofullständigt exemplar av Enchiridions, som Hennig hade ägt och återgett skriftligen, har alltid varit känt för prussisterna, men har redan sedan Nesselmann (1845) ansetts vara försvunnet, och situationen är fortfarande densamma i dag. Detta Exemplars ofullständighet bestod i att sidorna 126–134 saknades (inklusive det preussiska vapnet i slutet).

Detta försvunna exemplar av Enchiridions var den Originaldruck som låg till grund för Hennigs avskrift och följaktligen även för Vaters Ausgabe.

Slutligen måste också förhållandet mellan „HV“-exemplaret och de andra kända exemplaren av Enchiridions (B1, B2, D) utforskas vidare. Lösningen av denna uppgift får reserveras för ett annat bidrag. Här har jag undersökt detta förhållande endast i den mån det var nödvändigt för bidragets huvudsyfte. Dessutom har det varit möjligt att fastställa vissa drag hos det försvunna Enchiridions, på grundval av en jämförelse mellan avskriften, Vaters Ausgabe med dess Verbesserungen und Zusätze[n] och Fabers Verzeichnis.

Teoretiskt kvarstår visserligen möjligheten att Originaldruck en dag kommer i dagen bland de gamla Borussica-bestånden från de Königsbergska biblioteken. Vi hoppas fortfarande på ett vidareförande bidrag från Frau Heckmanns penna.

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Zur textuellen Grundlage des altpreußischen Enchiridions bei Vater (1821) oder zu dem verschollenen „VH“-Exemplar

8. APPENDIX. ILLUSTRATIONER

Illustration nr 33. Titelblad av Vater 1815.

Illustration nr 34. Titelblad av Vater 1821.

Illustration nr 35. Förbättringar och tillägg ur Vater (1821: s. 183).

Illustration nr 36. Avskriftens titelblad (karta 2).

Illustration nr 37. Vaters odaterade handskrivna anmärkning (karta 62a).

Illustration nr 38. Förteckning av Faber (karta 63 och 64).

Illustration nr 39. Vaters sista sida (1821: s. 68).

Illustration nr 40. Blad 60a i avskriften.

Illustration nr 41. Blad 60b i avskriften.

Illustration nr 42. Blad 61a i avskriften.

Illustration nr 43. Blad 61b i avskriften. Till höger ser man också en del av Vaters odaterade anmärkning (karta 62a).

Straipsniai / Articles

BILD N. 33. Titelblad av Vater 1815

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Zur textuellen Grundlage des altpreußischen Enchiridions bei Vater (1821) oder zu dem verschollenen „VH“-Exemplar

Det

de gamla preussarnas språk

Inledning, översättning, språkvetenskap; ordbok,

uppställd

Johann Severin Vater,

professor i Halle, medlem av akademierna för vetenskap och lärda sällskap i Berlin, München, Philadelphia, Warszawa m.fl.

Braunschweig, i skolbokhandeln. 1821.

BILD N. 34. Titelblad av Vater 1821

Straipsniai / Articles

PIETRO U. DINI

BILD N. 35. Förbättringar och tillägg från Vater (1821: s. 183)

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Zur textuellen Grundlage des altpreußischen Enchiridions bei Vater (1821) oder zu dem verschollenen „VH“-Exemplar

BILD N. 36. Titelbladet till avskriften (karta 2a)

Straipsniai / Articles

PIETRO U. DINI

BILD N. 37. Vaters handskrivna odaterade anmärkning (karta 62a)

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Zur textuellen Grundlage des altpreußischen Enchiridions bei Vater (1821) oder zu dem verschollenen „VH“-Exemplar

BILD N. 38. Förteckning av Faber (flerfaldigt vikta kartor 63a–64b)

Straipsniai / Articles

PIETRO U. DINI

BILD N. 39. Vaters sista sida (1821: s. 68)

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Zur textuellen Grundlage des altpreußischen Enchiridions bei Vater (1821) oder zu dem verschollenen „VH“-Exemplar

BILD N. 40. Blad 60a i avskriften

Straipsniai / Articles

PIETRO U. DINI

BILD N. 41. Blad 60b i avskriften

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Zur textuellen Grundlage des altpreußischen Enchiridions bei Vater (1821) oder zu dem verschollenen „VH“-Exemplar

BILD N. 42. Blad 61a i avskriften

Straipsniai / Articles

PIETRO U. DINI

FIGUR N. 43. Blad 61b i avskriften. Till höger ser man också en del av Vaters odaterade anmärkning (karta 62a).

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Zur textuellen Grundlage des altpreußischen Enchiridions bei Vater (1821) oder zu dem verschollenen „VH“-Exemplar

KÄLLA OCH SEKUNDÄRLITTERATUR

Adelung Johann Christoph, Vater Johann Severin 1809: Mithridates eller allmän språkvetenskap: med Fader vår som språkprov på nära femhundra språk och dialekter, del 2, europeiska språk, Berlin: Voss.

Bernhagen Wolfgang 1964: Johann Severin Vater, en bortglömd slavist från 1800-talet. – Bidrag till slavistikens historia, utg. av H. H. Belfieldt, K. Horálek, Berlin: Akademie-Verlag, 162–170.

Bezzenberger Adalbert 1874: Recension av Nesselmann 1873. – Göttingische Gelehrte Anzeigen 39, 1221–1250.

Bopp Franz 1853: Om de fornpreussiskares språk, uppläst vid Vetenskapsakademien den 24 maj 1849, den 25 juli 1850 och den 24 februari 1853. – Kungliga Vetenskapsakademiens avhandlingar från år 1853, Berlin: F. Dümmler’s Verlags-Buchhandlung.

Fleckenstein Christa 1997: Johann Severin Vater – en företrädare för den tidiga fasen av slavistiken i Halle. – Bidrag till slavistikens historia vid Martin Luther-universitetet i Halle-Wittenberg, del 1 (= Slavica Varia Halensia 2), utg. av Chr. Fleckenstein, H. Schmidt, Halle-Wittenberg: Universitätsverlag, 34–38.

Forstreuter Kurt Hermann 1955: Det preussiska statsarkivet i Königsberg. En historisk återblick med en översikt över dess bestånd, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht.

Grimm Jacob 1822: Recension av Vater 1821. – Göttingische gelehrte Anzeigen 121, 1201–1207.

Götz von Selle 1965: Vater, Johann Severin. – Altpreußische Biografie 2, utg. av Chr. Krollmann, Marburg: Elwert, 755.

Haym Rudolf, red., 1894: Brev från Wilhelm von Humboldt till Georg Heinrich Ludwig Nicolovius, Berlin: Verlag von Emil Felber.

Heckmann Marie-Luise 2019: Prussica och Lithuanica i Staatsbibliothek zu Berlin–Preußischer Kulturbesitz. – Acta Linguistica Lithuanica 81, 22–51.

Krollmann Christian 1974: Faber, Karl. – Altpreußische Biographie 2, utg. av Chr. Krollmann, Marburg: Elwert, 172.

Kuhn Ernst 1895: Vater, Johann Severin. – Allgemeine Deutsche Biographie 39, 503–508.

Lehn erdt Joh. Max 1974: Hennig, Abraham Ernst. – Altpreußische Biografie 2, utg. av Chr. Krollmann, Marburg: Elwert, 286.

Straipsniai / Articles

PIETRO U. DINI

Linde Samuel B. 1822: O języku dawnych prusaków. Rozbior dzieła professora Vatera, w Warszawie w drukarne Xięży Pharów.

Mažiulis Vytautas 1966: Prūsų kalbos paminklai 1, Vilnius: Mintis.

Mažiulis Vytautas 1981: Prūsų kalbos paminklai 2, Vilnius: Mokslas.

Mone Franz J. 1821: Rezension zu Vater 1821. – Heidelberger Jahrbücher der Literatur 5(31), 489–495.

Ms. boruss. fol. 462: Johann Severin Vater: Enchiridion. Der kleine Catechismus Doctor Martin Luthers, Teutsch und Preussisch. Gedruckt zu Königsberg in Preussen durch Johann Daubmann. M. D. LXI (Abschrift) Faber: Collatio der Abschrift an Druck, 64 Bl., Halle, um 1821.

Nesselmann G. H. Ferdinand 1845: Die Sprache der alten Preußen an ihren Überresten erläutert, Berlin: Reimer.

Nesselmann G. H. Ferdinand 1873: Thesaurus Linguae Prussicae. Der preussische Vocabel-vorrath soweit derselbe bis jetzt ermittelt worden ist, nebst Zugabe einer Sammlung urkundlich beglaubigter Localnamen, gesichtet und zusammengestellt, Berlin: Dümmlers Verlagsbuchhandlung, Harrwitz & Gossmann.

Trautmann Reinhold 1910: Die altpreußischen Sprachdenkmäler. Einleitung, Texte, Grammatik, Wörterbuch, Göttingen: Vandenhoeck und Ruprecht.

Vater Severin Johann 1815: Linguarum totius orbis Index alphabeticus, quarum Grammaticae, Lexica, collectiones vocabulorum recensentur, patria significatur, historia adumbratur oder Litteratur der Grammatiken, Lexica und Wörtersammlungen aller Sprachen der Erde nach alphabetischer Ordnung der Sprachen, mit einer gedrängten Uebersicht des Vaterlandes, der Schicksale und Verwandtschaft derselben, Berlin: in der Nicolaischen Buchhandlung.

Vater Severin Johann 1821: Die Sprache der alten Preußen: Einleitung, Ueberreste, Sprachlehre, Wörterbuch, Braun(schweig: in der Schul-Buchhandlung Halle, gedruckt in der Gebauer schen Buchdruckerei.

Verf. 2014: Dėl prūsų kalbos tekstų švado susidarymo, red. T. Civjan, M. Zavjalova, A. Judžentis. – Baltai ir slavai: dvasinių kultūrų sankirtos, Vilnius: Versmė, 89–100.

Verf. 2019: К вопросу о дошедших до нас сведениях о древне-прусском «Энхиридионе» [К voprosu o doshedshykh do nas svedeniyakh o drevne-prusskom «Enkhyridione»] (1561). – Славянское и балканское языкознание. Славистика, индоевропеистика, культурология. К 90-летию со дня рождения Владимира Николаевича Топорова [Slavianskoe i balkanskoe iazykoznanye. Slavistika, indoevropeistika, kul’turologia. K 90-letiyu so dnia rozhdeniya Vladimira Nikolaievicha Toporova], Moskva:

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Zur textuellen Grundlage des altpreußischen Enchiridions bei Vater (1821) oder zu dem verschollenen „VH“-Exemplar

Ryska vetenskapsakademin. Institutet för slavistik [Moskva: Rossiyskaia akademiya nauk. Institut Slavianovedeniya], 238–263.

Förf. 2020: Om den textuella grunden för det fornpreussiska Enchiridions hos Trautmann (1910). – Baltistica 55(1), 105–118.

Förf. 2020a: Om den textuella grunden för det fornpreussiska Enchiridions hos Mažiulis (1966). – Baltistica 55(2), 315–328.

Förf. 2021: Om den textuella grunden för det fornpreussiska Enchiridions hos Nesselmann (1845) och hans efterföljare Uhlenbeck (1889) och Berneker (1896). – Baltistica 56(1), 107–120.

Frågor rörande den ursprungliga texten till Vaters fornpreussiska Enchiridion (1821), eller det förlorade ”HV”-exemplaret

SAMMANFATTNING

Vissa viktiga aspekter av Vaters utgåva (1821) är fortfarande oklara. Särskilt många frågor väcks av förhållandet mellan den text Vater tryckte och en handskriven kopia av det fornpreussiska Enchiridion, bevarad i Ms. boruss., vol. fol. 462 (i Berlin), som hittills varit okänd. Författaren till denna kopia, A. E. Hennig, upprättade den på grundval av ett tryckt, ofullständigt exemplar av Enchiridion som tillhörde honom. Detta exemplar av det fornpreussiska Enchiridion ansågs vara förlorat redan på Nesselmanns (1845) tid. Både interna och externa argument visar att det förlorade tryckta, ofullständiga exemplaret utgjorde förlagan för Hennigs handskrift och därmed senare även för Vaters utgåva. Sidorna 126–134 saknades i detta exemplar. Det är anmärkningsvärt att den text Vater tryckte är två sidor kortare än Hennigs handskrivna kopia. En jämförelse av olika uppgifter gör det möjligt att rekonstruera vissa kännetecken hos det förlorade exemplaret. Jag föreslår att detta exemplar benämns ”HV”-exemplaret.

Inlämnad den 9 oktober 2021.

PIETRO U. DINI Pizos universitet Via S. Maria 36, I–56126 Pisa, Italien [email protected]

Straipsniai / Articles