Jonas KLIMAVIČIUS

Lietuvių kalbos institutas, Vilnius

FÖR KLARHET OCH STADGA I METALLTERMINOLOGIN

Grunddragen i metallterminologin är etablerade och tydliga. Här vill man slutgiltigt befästa valet av endast några få termer och precisera betydelserna, så att terminologisk klarhet och precision råder överallt – i ordböcker, encyklopedier och läroböcker, vid institutioner, i föreläsningssalar och klassrum samt inom produktion och handel.

1. gjutjärn

Varje brukare av standardspråket och varje människa med ens ett uns sinne för logik förvånas över de marknadsförda spisarna av ”špižius” från Kaunas gjuteri för gjutjärn. Alla som gått i grundskolan vet från kemi, fysik och geografi endast ketus, och det borde räcka – livet ska inte rasera skolans grundvalar. Men vissa saknar fortfarande mycket civilisation – både reklam och viss tidningsmatlagning river ner terminologins norm: Fettet eller oljan hettas upp i en gryta av ”špižius” LA 1998 32 22. De flesta bildade vet (eller har åtminstone hört) att špižius (varianter špižas, špyžė, spižius, spyžius, spižas, spižė, spyžė) är en barbarism, ett polskt lånord (det har också betydelsen ”gjutjärnsgryta”, till och med ”lock av gjutjärn” i dialekterna), självt av tyskt ursprung [pol. spiż, östpreuss. špis, medelhögty. (Glocken)spise]. Vet någon av ”špižius-förespråkarna”, som försöker motivera användningen av špižius med dialektbruket, att det i östaukštaitiska och žemaitiska dialekter också finns ett annat polskt lånord, även känt från ryskan – čigūnas (čiugūnas), med samma betydelser och dessutom betydelsen ”järnväg”? En barbarism är likväl en barbarism, inte ett inhemskt ord och inte ett arvord; det finns många barbarismer i dialekterna.

Om ordet ketùs skrev den framstående språkforskaren Kazimieras Būga 1929 i sin bok ”Språk och forntid”: ”Med ordet ketùs betecknar Kursaitis det järn som används för att tillverka kärl (ryska чугун): ketùs das Gusseisen, ketinis puodas K¹ I 573. I Ulmanis och Brašes tysk-lettiska ordbok läser vi: Eisen: gegossenes čuguns ķets 236, Gusseisen lieta dzelze, čuguns

71

(чугун) kets (Bartau, lit. ketùs) 365. Var finns dessa båda ords hemland?” K. Būg RR II 139.

Även om Būgas fråga länge inte fick något exakt svar, rådde det ingen tvekan om att själva ordet ketus var litauiskt. Redan 1918 gav Rygiškių Jonas i sin i Voronezj utgivna ”Vår lilla ordbok” företräde åt det: ketùs, špižas – чугунъ. År 1919 i Kaunas ger KarŽ (sammanställd, såvitt man vet, av Petras Ruseckas) det litauiska ordet företräde: ketus (špižas) – чугунъ, ketinis (špižinis) – чугунный. Även TechŽ₁ från 1920 gör det: чугунъ – ketus, špižas (även om båda likställs i den litauiska delen). År 1939 rekommenderar KP i stället för orden špižius, špižinis ketùs, -aũs, ketinis, -ė. Detta var de mest auktoritativa normgivarnas rekommendation. Även LKV från 1950 i Bielefeld anger: ketus, -aus ”järnsort” (inte: pol. spyžius, r. чугунаѕ). DŽ₁ visar tydligt riktningen: špižius se ketus, medan DŽ₂ och DŽ₃ kodifierar strikt: špižius ntk. (dvs. inte rekommenderat!) = ketus. TechŽ₂ från 1949 föredrog fortfarande inte: чугун – ketus (špižius). PolŽ från 1959 går tillbaka till barbarismen: чугун – špižius; PolŽ från 1984 går framåt: чугун – ketus. ChŽ från 1960 ger det litauiska ordet ett visst företräde: špižius (=ketus), men ketus (=špižius) betraktas som huvudformen, eftersom det också förklaras här: ”en legering av Fe och C med inblandning av andra grundämnen”. ChŽ₂ från 1997: špižius ntk. (dvs. inte rekommenderat) ↗ ketus. Bostons LE har endast ketus (VII 106), MLTE II endast ketus. Men efter ett långt uppehåll och sedan den normerande lexikografin helt förkastat barbarismen špižius gör encyklopedisterna åter eftergifter – ketus, špižius LTE V, TLE II.

Lettarna, som överlag har betydligt fler slaviska inslag i sitt standardspråk, har här svängt åt sidan – de tenderar att oftare använda ķets än čuguns. Den lettiska språketsaurusen MELL jämför lett. ķets med lit. ketùs och anger att ordet används i trakten kring Liepāja, Kuldīga, Aizpute och Nīgranda. M. Brence påpekar visserligen att ”ķets (från lit. ketus) en gång har lånats in i litteraturspråket från sydvästra Kurzeme (de kursiska dialekterna), och sedan dess använts som parallellform till ordet čuguns (ry. чугун)” (M. Brence, Lituānismi latviešu literārajā valodā, – LVKJ I 60), men varken att ordet lånats från litauiskan (dess dialekter!) eller att det haft bredare spridning i standardspråket stöds av fakta. LaKV X anser čuguns: ķets vara huvudformen: sk. (dvs. se) čuguns. Även om båda räknas som termer, ges företräde inte åt det inhemska ordet: ču-

72

guns, kęts MTME. Den normativa enbandsordboken är mycket strikt: čuguns ”en legering av järn och kol; kęts” LVV₁, medan kets saknas! År 1964 gjorde LieLaV₁ tvärtom – i likhet med litauiskan: spižius se ketus, och ketus – kets, čuguns. Men 1977 anger LaLIE₂ kets se čuguns [och även den litauiska ordboken är anakronistiskt slaviserad: čuguns – ketus, spižius: ketaus (spižiaus) liejyklą; spižinis (ketinis) katilas; ketaus gabalas, luitas]. LieLaV₂ från 1995 är inkonsekvent: ketus – kets, čuguns, men kėtaus (=ketaũs!) liejyklą – čugunlietuve; i det litauiska talspråket återupplivas här helt i onödan spižius sar. (dvs. talspr.) – čuguns, kets.

Latv. kets är inte alls ovanligt i bruk: LVBV I 1 čuguns – 65x, kets – 8x; LVBV IV čuguns – 1/1, kets – 1/1; LVBV II 1 čuguns – 6/3; LVIBV čuguns – 73, kets – 8.

Den flerspråkiga LVV₂ betraktar dem som helt likvärdiga: čuguns – ”en spröd legering av järn och kol; kęts” och kets ”en spröd legering av järn och kol; čuguns”.

Att litauiska ketus och lettiska kets har något gemensamt utgör för Ernst Fraenkel, liksom tidigare för Būga, ännu ingen förklaring av deras ursprung: ”ist die Herkunft der Wörter unklar” FrnW. Konstantinas Karulis sammanför slutligen i sin LEV I kets ir ketus med orden lett. ķetna (med varianter) ”tass”, lit. ketera, gr. kotýle, kótylos ”hålighet; kärl”, lat. catīnus ”(ler)skål”, diminutivformen catillus ”liten skål, tallrik” [lånord som kommit via got. katil(u) – fornkyrkoslav. kotъlo, ryska комел, lit. katilas, lett. katls] – från den indoeuropeiska roten *ket- ”böja, luta; krökt, böjd”. Denna etymologi motsägs inte av, utan skulle kanske till och med kunna kompletteras och stödjas av Kazimieras Gaivenis oväntade och enkla koppling: ”dess kusin skulle möjligen endast kunna vara ordet ketai ’den förvedade innerbarken på björk’ TV I 38 (oavsett att ordet inte används särskilt mycket: Av björkens ketai brände man tjära Skaudvilė. Beržo liemens ketus nuluptus nešės į anglių vietą Skaudvilė. Kėtinis beržas Skaudvilė – LKŽ III).”

Etymologin kan stärka även lettiska ketss ställning i det standardspråkliga bruket. Litauiska ketus måste finnas kvar i standardspråket och terminologin, först och främst enligt principen om normens stabilitet. Även om någon någon gång skulle bevisa att ketus, liksom spižius, skulle vara av icke-litauiskt ursprung, skulle det ändå inte komma i fråga att ändra det – skolans grundvalar och språkets normer får ingen rasera. Špižiaus slaviska ursprung är tämligen uppenbart inte bara för språkvetare eller personer som kan polska, utan också för vanliga användare av standardspråket – de aktiva och tongivande, och därför sårar det känslan av nationell stolthet och kan inte vara prestigefyllt. Alltid väljer vi vårt eget ord, särskilt när ett lånord tydligt uppfattas som främmande.

73

Vi väljer alltid vårt eget ord, särskilt när ett lånord tydligt uppfattas som främmande. Även när vi måste välja mellan två lånord väljer vi det som användarna av standardspråket inte uppfattar som ett uppenbart främmande ord. Därför används i standardspråket det germanska gatvė, inte det slaviska ūlyčia; det germanska spinta (av latinskt ursprung), inte det slaviska šėpa; det germanska stry kas, inte det slaviska sm čius; det germanska budelis, inte det slaviska kotas (jfr kotavoti); turkismen svogūnas, inte det slaviska cibulis, även om just dessa slaviska former används mest i dialekterna. Även mellan två slaviska former väljer vi den som verkar mindre främmande eller inte alls främmande: sijonas (av italienskt ursprung), inte spadnyčia (och inte heller andarokas); ajeras (av turkiskt ursprung), inte totorka; liūtas, inte levas; smuikas, inte skripka; groti, inte grajyti, grajinti; liudyti, inte sviečyti. Ibland förvanskar vi till och med formen för att den inte ska verka främmande: kišenė (jfr kišti), inte kešenius; būgnas, inte būbnas; bijūnas, inte pivonija. På liknande sätt väljer vi mellan två germanska former: griovys (jfr griauti, griovė), inte grabė; rėmas (jfr remti), inte romas.

Vi använder och kommer att använda ketūs, ketinis – enbart! Om letter inte skulle bevara sitt eget ķets, skulle vi bli de enda arvtagarna och bevararna av det baltiska ketūs.

2. Hur slog alavas, och inte álvas igenom?

Språkhistorikerna kan inte få nog av ordet álvas, men det kom aldrig in i standardspråket. Man letar kanske inte efter syndabockar, men det finns liksom en viss förargelse – det baltiska arveordet alvas har gått förlorat, medan dess slaviska släkting används – låneordet alavas.

Enligt LKŽ I₁ användes alvas i J. Bretkūnas bibel och M. Daukšas katekes; dess betydelse anges som ”bly”, medan LKŽ I₂ anger ”en mjuk metall med silverfärg” (det skulle alltså vara vitt tenn – ”silvervitt, mjukt” LTE I; medan bly är ”blågrått, mjukt” LTE XI). SD₁ otow/Plumbum betyder bly, likaså – SD₃, och SD₃ Oblewam co otowem/woskiem/etc. Liquido obduco – Apteiu atawu/

74

waszku/etc. (nästan som DK 77 – álwų yr waszku teia, men här är det inte mässing, utan alvas!). Men redan i K. Sirvydas ordbok finns också lånordet cina – SD₁ Cyna/ex germ. stannum är cyna, SD₃ Cyná. Stannum – Cina (=Cina), liksom SD₃ Kontryfał/cyná przednia/abo Angielska Stānum Anglicanum – Cina iż Anglios tabay giera (SD₁ kontrifalt/plumbum cinereum – oöversatt). Blykulor Mrk antyder att detta betyder ”bly”. Alavelis Plv, Lš, alavukas Ūd, alupkà Kp, Pn, Mžk, alúpka Grg ”blyertspenna” förefaller också här sannolikt visa att betydelsen ”bly” ligger bakom (jfr ty. ”blyertspenna” – Bleistift: Blei ”bly” + Stift ”spik; stift; penna”). LKŽ II₁ cinas betyder ”en mjuk silverfärgad metall”, medan LKŽ II₂ anger 1. ”en legering av tenn och bly”, trots att både ty. Zinn och det från tyskan inlånade pol. cyna enbart betyder ”tenn”. Betydelseförskjutningen hos alavas (och alavas) – ”bly” → ”tenn” – tycks bero på metallurgisk pragmatik. Även om alavas och cinas är olika lånord, sammanföll deras betydelser på litauiska (pol. ołów betyder ”bly”, medan ”tenn” är cyna!

K. Būga förde år 1912 samman och förklarade: lit. álvas = lett. alvs, álva ”Zinn” [dvs. ”tenn” – J. K.] = prus. alwis K. Būg. RR I 342. Senare: lit. álvas ”цинк” (Nesselmann Wb. 5); свинец (Bezzenberger Beitr. zur Gesch. 270); ”олово” = lett. alvs ”олово”, olvs = prus. alwis ”свинец” K. Būg RR II 507 (men prus. ”tenn” är sc arstis: lit. samog. skárdas K. Būg RR II 684). I K. Būgas ”Lietuvių kalbos žodynas” betyder álvas – Zinn B, Q, plumbum album, олово [о свинец, Blei, plumbum nigrum – švinas] K. Būg RR III 428. Enligt uppgifter i LotŽ är plumbum, arba plumbum nigrum (Plinius Major) ”bly”, medan plumbum album (Julius Caesar, Plinius Major), eller p. candidum (Plinius Major), betyder ”tenn” – sannolikt ”vitt tenn”; medan SD₁ plumbum cinereum kanske betyder ”grått tenn” (”Vid en temperatur lägre än 13,2 C övergår vitt tenn till grått, eller alfa-tenn, som är sprött och lätt sönderfaller till pulver” LTE I): lat. cinereus betyder ”askfärgad” (och motsvarar alltså både färg och konsistens). Den latinska (och vetenskapliga kemiska) benämningen på ”tenn”, stannum, betydde på Plinius tid ”en blandning av bly och silver”; först senare blev det återigen latinska stagnum – nu med betydelsen ”tenn” (Isidorus Hispalensis, ~570 – 636), även om stanioli betyder ”folie av tenn eller dess legeringar med bly”.

75

K. Būga förklarar utförligt ursprunget till álvo: ”Om metallen fått sitt namn efter sin färg, skulle den kunna jämföras med följande ord: sva. [dvs. fornhögtyska – J. K.] elo ’lohbraun, gelb’ (...): lat. al-bus, gr. ’αλι-φός ’vit’: ir. luaide ’Blei’ (...)” K. Būg RR III 428. För övrigt förklaras i ”Kalboje ir senovėje” även ursprunget till švino med hänvisning till färgmotivet: ”Sl. svin-bcb (*švein-) // lit. švinas (lett. svins kan knappast ha sitt ursprung annat än i roten kwei- ’lysa: glimma: skr. [dvs. sanskrit – J. K.] çvetáh, f. çvenī ’weiss’ P. Persson Beitr. 745?” K. Būg RR II 259. Det bör tilläggas att i T. V. Gamkrelidzes och Viačeslav Ivanovs senaste version av indoeuropeistiken finns bland de indoeuropeiska motsvarigheterna till ”vit; ljus” även lit. álvas ”tenn” (och inte ”bly”!), prus. alwis ”bly” IKI II 783.

För övrigt bör man inte glömma att K. Būga redan var fullt medveten om den relativa baltiska eller rentav indoeuropeiska karaktären hos álvo (och tydligen även andra metallnamn): ”Även om namnets ursprung för álvo (ie. olawo-) vore säkerställt, vore det ändå otillåtet att hävda att metallnamnet inte är ett lånord. Aisterna kunde inte ha ärvt álvo från det indoeuropeiska urspråket, eftersom det då fortfarande var stenålder (neolitikum) och man ännu inte kunde smida någon metall TŽ I 407” K. Būg RR III 428.

Således använde M. Daukša det ärvda ordet álvas, medan K. Sirvydas redan använde lånorden alavas och cina. I J. Bretkūnas bibel förekommer både alvas, ir alavas. Alavą betraktar K. Būga som ett vitryskt lånord – från vitryska [dvs. gammalbelarusiska – J. K.] olovo K. Būg RR III 388. Cina är ett polonism, medan cinas är en germanism. Således tillkom ganska tidigt, vid sidan av alternativen alvas ar alavas, även det andra alternativet alavas ar cinas. R 375 och K har cinas (fastän N ännu har: Alwas – Zinn), J har cina. År 1919: KarŽ alavas – олово, 1920: TechŽ, alavas – олово (och cinas – олово, net олово – cinas, alavas). K. Būga, trots sitt intresse för metallnamnens litauiska karaktär, föreslog inte álvo för standardspråket; själv använde han vid sidan av metalo det litauiska naugis: Naugiai (metalaï) tuomet dar ne labai pažinta K. Būg RR III 496. Varis esąs vienatinis naugis, kurį pažinę indoeuropiečiai K. Būg RR III 587; han påpekade att namnet geišis, som S. Daukantas använde för ”stål”, var litauiskt (:жестъ) K. Būg RR II 684 (geišis 2. dial. ”lie” Grg – LKŽ III). År 1933 använder LEnc I alavą. Endast LKŽ I₁ betraktar alavą som ett ord som inte bör användas: x alavas (sl.), men där betyder det ”bly”, inte áłvas... Det var som om porten öppnades

76

alvui, men den öppnades inte. Därefter, återigen, i LKV, som 1950 gavs ut i Bielefeld av Litauiska landsflyktingars samfund i en upplaga på 5 000 exemplar, används alavas (g.) i stället för alvas, men inte heller helt konsekvent eller helt kemiskt korrekt: álvas, cinas (plumbum album), trots att cinas inte står under sin alfabetiska uppslagsplats. För övrigt anger LieVoŽ redan 1943 alavas – Zinn (och cinas – Zinn), men alvinis – zinnern. Men den hade inte formen alvas. Även om Bostons LE I anger alavas som ”ett gammalt litauiskt lån från polskans ’olow’. I dess ställe använder våra kemister ett lånord från tyskan – cinas”, står det i själva verket i LE IV cinas, medan alvo saknas. I Litauen hade TechŽ₂ 1949 олово – alavas. ChŽ₁ 1960 hänvisar från cinas till alavas. DŽ₁ och DŽ₂ hänvisar från cinas till alavas, medan DŽ₃ anger cinas som icke-rekommenderat och hänvisar till = alavas. Endast KPP₁ och KPP₂ gör en ”etymologisk” reservation: cinas – alavas är bättre. Men inom terminologin existerar inget ”bättre”.

Alvas hade, till skillnad från ketus, helt enkelt ingen tur. Det är inte det enda sådana fallet – lit. samog. uostai (i Litauen Minor uosnai) fick också lämna plats åt sin slaviska motsvarighet – lånordet ūsai.

3. brons; mässing, ljus koppar (glanskoppar); messing; röd koppar; tombak

Redan 1907 har SNŽŽ brons – ”koppar smält med tenn” (TŽŽ 1936 – ”en guldliknande legering av koppar och tenn”). I STŽŽ 1923 är betydelsen av brons förväxlad – ”en blandning [legering – metall] av koppar, zink och aluminium”.

Man har länge försökt ersätta brons med ett litauiskt ord. År 1870: K I 262 Bronze – gelswas wärias. År 1914 rättar Jonas Jablonskis vainikas iš bronzos till žalvario karūną J. Jabl R IV 131–132. I Rygiškių Jono ”Mūsų žodynėlis” från 1918: žalvaris, skaistvaris – бронза. I KarŽ 1919: žalvaris (skaistvaris) – бронза [nors skaistvaris – ne „bronza“, o красная медь (v. žalvaris), taip pat gelsvarinė dėžutė – латунная коробка (beje, gelsvaris nefiksuotas net LKŽ III); dar ir misinginis aptrauk al as – медная рубашка]. 1924 m. VI skaistvaris – латунь.

Försöket misslyckades, eftersom mässing är en helt annan kopparlegering, men spåren av försöket finns fortfarande kvar: trots att brons infördes redan i TechŽ₂ 1949 och i PolŽ₁ 1959: бронза – brons, латунь – mässing, återges i ChŽ₁ 1960 skaistvaris – ”en legering av Cu och Zn” – латунь, желтая медь,

77

men under brons – ”en legering av Cu och Sn” – står бронза i ChŽ₂, med tillägget: ”somliga kallar det mässing”. Det påpekas inte utan anledning – det är fortfarande aktuellt. I första numret av den amerikanska ”Gimtoji kalba” 1958 besvarar P. S. (dvs. Pranas Skardžius) frågan: ”Har skaistvaris samma betydelse som žalvaris?” så här: ”Vanligtvis har dessa ord hittills inte strikt skilts åt i betydelse; till exempel är båda orden likbetydande i ’Lietuvių kalbos vadove’ [LKV nämnd i kap. 2 – J. K.] och används för att översätta brons ’en legering av koppar och tenn’ GK 1958 1 16. Även i NdŽ V från 1968: žalvaris – 1. Messing, 2. Bronze. I Litauen likaså: žalvaris – 1. tekn. латунь, 2. (brons) бронза LRKŽ₁ och LRKŽ₂; бронза – brons, mässing RLKŽ₁ I, бронза – 1. brons (i historien även mässing) RLKŽ₂ I. Därefter hänvisar P. S. till DŽ₁: ”I ’Dabartinės lietuvių kalbos žodyne’ är brons ’en kopparlegering med tenn och andra metaller’, medan skaistvaris – žalvaris är ’en legering av koppar, tenn och zink, messing’ GK 1958 1 16.” Här citerar P. S. felaktigt två gånger – DŽ₁ har i själva verket: skaistvaris se žalvaris, och i förklaringen finns ingen synonym misingis – tvärtom: misingis se žalvaris, alltså tas misingis inte upp. DŽ₁:s fel: förklaringen av mässing bör inte innehålla ”tenn” (för övrigt upprepas det också i LE XXXV – till och med utan ”zink”!).

Alltså är brons (ital. bronzo < pers. biring ”koppar”) en internationell term – fr. bronze, eng. bronze, ty. Bronze, tjeck. bronz, pol. brąz, lett. bronza, est. pronks, ry. бронза. Termen behöver inga synonymer. Och redan 1954 definierar LE III i Boston brons som ”den allmänna benämningen på en legering av koppar (Cu) och tenn (Sn)”: min kšta bronza (94% Cu + 6% Sn), bronza mašinoms (90% Cu + 10% Sn), patrankų bronza (86% Cu + 14% Sn), varpų bronza (80% Cu + 20% Sn), samt speciallegeringar – aliuminio bronza (93% Cu + 7% Al), manganinė bronza (95% Cu + 5% Mn), även fosforinė bronza, silicio bronza; särskilt utmärker sig raudonoji bronza – med zinktillsats (från 2 till 7%). LTE II 1977 betonar: brons är ”en kopparlegering med andra kemiska grundämnen, med undantag för legeringar med zink (mässing) och nickel” och ”en del av tennet kan ersättas med zink och bly”. Den äldsta är tennbrons; vidare nämns kiselbrons, aluminiumbrons, blybrons, berylliumbrons, krombrons. ChŽ₂: brons – 1. ”en legering av Cu (>60%) med Sn och tillsatser av andra grundämnen”. Någon brons är guldbrons eller mosaikguld ChŽ₂ –

78

”tenndisulfat, SnS₂, guldfärgade kristaller” LTE I (även om 2. ”legering av Cu och Sn” ChŽ₂). Mässing är ”en legering av koppar och zink” DŽ, ”en legering av Cu och Zn (4–45%), ibland med tillsatser av andra grundämnen” – латунь, желтая медь; brass ChŽ₂, ”en kopparlegering där zink är det viktigaste legeringsämnet” LTE XII. LTE XII skiljer mellan enfasig mässing (innehåller upp till 39% zink) och tvåfasig mässing – 40–45% Zn, ”utöver zink innehåller den ibland även tenn, aluminium, bly och nickel”. Varför mässing i LE XXXV beskrivs som ”en legering av koppar och tenn” kan man bara gissa (kanske genom att liknande kemiska symboler förväxlats: tenn – Sn, zink – Zn).

Frågan om det är bronsåldern eller mässingåldern avgörs pragmatiskt: först användes brons (dessförinnan till och med koppar – en kort kopparålder nämns på vissa håll), men brons (liksom koppar) var för mjuk för verktyg, så mässing kom snart till. Vanligtvis heter det bronsåldern – fr. âge de bronze, eng. the Bronze age, ty. Bronzezeit, pol. epoka (okres) brązu, lett. bronzas laikmets, ry. бронзовый век. I Litauen etableras en dubbel benämning: mässingåldern, bronsåldern (”man började tillverka verktyg av brons och mässing”) LTE XII.

Mässing är ett levande ord – enligt LKŽ:s kartoteksmaterial förekommer det mest hos samogiterna; i sånger: mässingsgrindar, små dörrar, en liten bro, en liten lie, till och med en vagga – och hos aukštaiter (även grön koppar); žalvarvs är en svordom, ”orm”. I texter har mässing använts av samogitiska författare – L. Ivinskis, S. Daukantas och M. Valančius – och ordet finns i A. Juškas ordbok.

SinŽ betraktar följande som synonymer: huvudordet mässing och skaistvaris (litterärt), švitvaris (litterärt), misingis (dialektalt). Dialektord blir ofta litterära ord i standardspråket om de inte sprids i talspråket. Enligt LKŽ XV är švitvaris ett ord från Lill-Litauen – Lex 61, Q 344, C II 44, N, varianten švitvaras R, MŽ, N. Enligt LKŽ XII är också skaistvaris känt från Lill-Litauen – C II 44, H, R, MŽ, N, liksom Bt Apg 1, 14, men även DP 581; den genuint östaukštaitiska formen skaistavaris finns i SD, 79, 172, SD, 179, 416, Ch 1 Mos 4, 22. Även i sånger förekommer det ofta: Den lilla mässingsklockan darrade, den lilla klara klockan klingade KlvD 216. Små trummor av ljus koppar, trumpeter av koppar – de ska följa mig, de ska muntra upp mig RD 94. Ordbildningen och motiveringen bakom skaistvaris är ganska tydliga – skaistus betyder 1. ”lysande, strålande”, 2. ”som har en klar färg” LKŽ XII.

79

Švituvaris är sannolikt et hantverksmässigt ord som hänger samman med švitrus 1. ”glänsande, lysande, blank” LKŽ XV.

I F. Kuršaitis ordbok, som utgör höjdpunkten inom Lilla Litauens lexikografi, kan man se hur orden žalvaris, švituvaris, skaistvaris och gelsvas varias har använts och trängts undan. Orsaken till att de trängts undan är det tyska språkets inflytande. Žalvaris registreras redan som ett ord okänt i levande språkbruk: [žálwaris, –io, Subst. masc. = misingė, Messing; och Schl. grünes Erz]. Och överallt i Kuršaitis ordbok är det redan misingė: βwitwaris, –io Subst. m. das Messing, in S. L. Flitter [LKŽ XV švituvaris 2. Trg, J, Rp ”glitter, prydnad”]; skaistwaris, –io Subst. m. das Messing, egentligen Glanzkupfer. Numera vanligen misingė; Messing, das, misingė. även i skrifter: βwitwaris. io. skaistwaris. io. Alltså vanligen redan misingė, men i skrift även švituvaris, skaistvaris. Sådant språkbruk registrerar Kuršaitis, trots att han ogillar lånord: Bronze, die, gelswas warias (samt i Stallup. βpizas), alltså vill han benämna brons på litauiska.

Germanismen misingis (ty. Messing) är enligt uppgifterna i LKŽ VIII, vid sidan av švituvaris och skaistvaris, tydligen en senare spridd benämning på ”mässing” i Lilla Litauen – R 255, ST 465; varianter: misingas N, misingė K, LB 13; ordet har spridits vidare in i Litauen och fått större spridning. Misingis har till och med upphöjts till internationell ordstatus: TŽŽ 1936: misingis (ty.) – ”en legering av koppar och zink, mässing”; 1951: ”mässing (somliga kallar det skaistvaris); en kopparlegering med zink, ibland <...>”. DŽ₁:s försiktiga normering – misingis se žalvaris (likaså i DŽ₂) hindrade inte heller TŽŽ 1969 från att ta upp: misingis (ty. Messing) ”mässing”, och därför normerar DŽ₃ nu strängt: misingis ntk. = žalvaris. Misingis är inget internationellt ord, utan bara ett regionalt lånord – lit. misingis, lett. misiņš, est. messing (och valge vask), tjeck. mosaz, pol. mosiądz. VoLiež 1943: Messing – žalvaris, gelton-, skaist-, švituvaris.

Geltonvaris är belagt i skrifter i LKŽ III.

Švituvaris har använts mycket sparsamt i standardspråket och togs inte ens med i DŽ₁, DŽ₂ eller DŽ₃, även om det nämns i ChŽ₂: švituvaris ntk. ↗ žalvaris.

Skaistvariss ställning i standardspråket har växlat, och den är kanske ännu inte slutgiltigt klarlagd. Så länge žalvaris synonymiserades med bronza, skaistvaris försökte man ersätta misingis: LL 1919 mosiądz – skaistvaris; men som vi sett var det inte alla som tog avstånd från misingis. När kemisterna skilde mellan brons och mässing

80

skildes åt, återstod skaistvaris endast som synonym till žalvaris: DŽ 1954, skaistvaris se žalvaris; NdŽ III 1957 skaistvaris = žalvaris. LKV 1950 hade dock motsatt ordning: žalvaris = skaistvaris (och švitvaris = skaistvaris), men där betyder skaistvaris ”brons”: skaistvaris, brons; brons – ”en legering av koppar och tenn, skaistvaris”. Men 1958 föreslår P. S.: ”Det vore dock ändamålsenligt att framöver göra följande åtskillnad: skaistvaris ’gulaktig koppar, en legering av koppar och zink, misingis (eng. brass)’ och žalvaris ’röd, rödbrun koppar och tennlegering, brons’. En sådan skillnad är särskilt praktisk för vetenskapen: på så sätt får två helt olika metaller verkligt litauiska namn och hålls tydligare isär – skaistvaris ’misingis’ (kemisk beteckning: CuZn) och žalvaris ’brons’ (kemisk beteckning: CuSn)” GK 1958 1 16. Språkligt sett vore detta möjligt om det infördes på jungfrulig mark och inte innebar att språkbruket gjordes om. Det är inte så illa att GK:s P. S. efter åtta år motsäger det som han och hans kolleger föreslog i LKV; värst är att språkbruket här vänds upp och ned: žalvaris har genuint alltid varit benämningen på det som kallats ”misingis” (och kunde därför inte bli ”brons”) – P. S. medger själv att ”skaistvaris betraktas som likvärdigt med žalvaris” i den auktoritativa NdŽ (redigerad av A. Salys), GK 1958 1 16.

Försöket att inte betrakta skaistvaris och žalvaris som ”likvärdiga” gjordes på ett annat sätt i LE – även om LE XXVII 1962 fortfarande följer den vanliga ordningen: skaistvaris se žalvaris, föreslås i LE XXXV 1966 en ganska intressant distinktion: röd mässing – 85% Cu + 15% Zn, gul mässing, eller skaistvaris – 65% Cu + 35% Zn.

En språkvetare kan inte svara på frågan om man bör göra en sådan åtskillnad. Är det möjligt? Det skulle inte möta några större hinder. Även om det finns väl mycket rött inom detta område. Röd brons (med zinkförorening) i LE IV har redan nämnts. Det finns också raudonvaris – ”teknisk (röd) koppar” i DŽ₂, DŽ₃ samt ChŽ₁, ChŽ₂, PolŽ₂, RLKŽ₁, RLKŽ₂, II. Raudonvaris förekom redan för 100 år sedan i M. Miežinis ordbok: raudonvaris, v. varis – lett. kapars, sarkanais varš, pol. miedź czerwona, ry. медь, красная медь; där finns även žalvaris – misiņš; mosiądz; желтая медь (och skaistvaris, v. žalvaris) M. LKŽ XII belägger raudonvaris från Žemaitija – Brs, Šts. Varför finns det också raudonvaris för koppar, när ”koppar är rödbrun” LTE XII? Ja, men innan dess är den svart: ”den smälta <...> kopparstenen [”icke-oxiderad sulfid” ChŽ₁] skiljs från slaggen och oksi-

81

syresätts – då erhålls svart koppar, som innehåller 97,5–99% koppar” LTE XII. Eftersom detta är en mellanprodukt benämns den inte juodvariu, utan endast som svart koppar, ”oxiderad Cu” ChŽ₂, ”CuO” ChŽ₂ (på motsvarande sätt svart nickel ”oxiderat nickel” ChŽ₂).

Så är inte rödbrons, röd koppar och dessutom röd mässing lite väl många? Och hur är det på andra språk med röd mässing och gul mässing, eller skaistvaris? Färgernas magi fungerar, men det är den vetenskapliga klassificeringen och benämningen av begreppen som bör vara avgörande, inte språkets möjligheter, eftersom de drar åt alla håll. Således anges till och med i RLKŽ₂ II från 1983, visserligen латунь – mässing, men желтая медь (synonym till латунь! – J. K.) – skaistvaris: jämsides med красная медь – röd koppar. Alltså söker skaistvaris en plats, men hittar ingen.

LTE XII nämner en variant av enfasig mässing, som innehåller 15% zink och 0,5% aluminium – ”vackert färgad, lätt att förgylla och emaljera; av den tillverkas smycken, utmärkelsetecken och mynt”, medan mässing med högst 10% zink kallas tompakas. LTE XI tom pakas (fr. tombac < malaj. tambaga – koppar) – ”mässing som innehåller 72–90% koppar och upp till 10% zink. Mässing med 10% zink kallas halvtompak. Röd (när zinkhalten är upp till 3%) eller gul (när zinkhalten är 10%) till färgen.” Vissa utländska ordböcker anger en lång kedja av ursprung: sanskr. → malaj. → sp. → fr. → holl. De malajiska formerna varierar – tombaga. tambaga, tembaga. I de europeiska språken dominerar b – fr. tombac, it. tombacco, eng. tombac, tombak, pol. tombak. Rus. томпа́к anges ha lånats från ty. Tompak, men TŽŽ från 1985, som ersatte formen tompakas i TŽŽ från 1936, 1951 och 1969 med tombakas, anger just ty. Tombak. tombākas från efterkrigstiden finns redan i LKV, PolŽ₂, ChŽ₂ och DailŽ från 1950. LKŽ XVI tar inte upp tombakas (inte heller tompakas) (även om LKŽ XV anger támbakas med hänvisning till NdŽ och KŽ, utan markering för M, L, Rtr.; se tombakas), men ordet är känt redan från LL 1919. NdŽ IV har tòmbakas och tòmbākas, liksom tombakìnis. Tòmbakas ’disk’ i Plv är utan tvekan av samma ursprung. Rus. томпак – красная латунь, alltså … röd mässing (även om röd mässing innehåller 15% zink, tombakas bara upp till 10%, halvtombakas mer än 10%)! Och i LL 1919: pol. tombak – tombakas, röd koppar (LKŽ XI tar inte upp raudonvaris i betydelsen 2. ’tombakas’). I polska ordböcker tombak

82

kallas ibland sztuczne złoto. Sådan är tydligen också västdzukiska sångers tambakinis žiedelis: Už žiedelį tambakinį davė rublį sidabrinį DrskD 245, LTR (Lp) (LKŽ XV).

Avslutningsvis kan tilläggas att varis (och varys; i Lill-Litauen varas; även dess varias, som också användes av M. Daukša och K. Sirvydas; M. Valančius och M. Slančiauskas văriai) i vardagligt språk betecknar både grundämnet och dess legeringar – ”en rödaktigt gul metall (Cu); mässing, brons” LKŽ XVIII.

4. Både ädla och dyrbara metaller, men inte samma sak

Inom kemin finns ädla metaller – guld, platina, iridium, osmium, silver, palladium, rodium och rutenium – ”kemiskt motståndskraftiga” DŽ₃, närmare bestämt ytterst motståndskraftiga mot oxidation och svaga syror (vissa mot alla syror) (”Guld är en ädel, oreaktiv metall; det förstörs varken i luft eller av syror eller baser” LE I). Detta är rena metaller. I ren form används de inom den kemiska industrin, elektrotekniken, medicinen samt foto- och filmtekniken. Kemiskt är allt klart, men språkligt – varför ädla?

DŽ₃ taurus 1. ”ödesbestämd, redbar”: taurus žmogus, 2. ”ädel”: taurios mintys. LKŽ XV tar även upp taurus från levande språkbruk: 2. ”redbar, ödesbestämd, renlig”: Den här sonen är ädlare än de andra barnen Tr. En oädel, elak flicka Rm. Vår hund är förfärligt oädel (elak) Vel; 3. ”bra, lämplig, passande, sådan som behövs”: Jag har inga lämpliga kläder, kan inte gå ut, måste stanna hemma Ukm. Det finns ett abstrakt substantiv med ändelsen taura – 3. ”nytta, godhet, redbarhet”: Smågrisarna gick inte till gagn (de förökade sig inte, blev inte bättre) Rm. ^ Bakom stängslet finns ingen nytta SkrT. Det finns ett sammansatt abstrakt substantiv tauróji ”godhet, välgång”: Det blir ingen välgång för honom: han är sjuk jämt Er. Verben tauruoti har en bred och mångskiftande semantik: 1. ”växa bra, frodas, grönska”: Rågen växer bra Prn. I år frodas boskapen Dkš [och taurauti: Han själv frodas och allt (boskap, träd, grödor) frodas hos honom J. Jabl]; 2. ”leva gott, blomstra”: Lätt för honom att leva gott när hans far hjälpt honom på fötter Vvr [och taurauti: Jag kommer inte att leva, men inte heller du kommer att blomstra Kš]; 3. opers. ”hjälpa; gå bra”: Nu finns det tillräckligt med regn, och grödorna frodas Gdl. Det går också bra för honom där Pkn; 4. ”roa sig”: Ungdomarna roar sig på bröllopet Prn [och taurauti 3. ”umgås”: Petras med

83

Jonuku taurauja Ss]. Här hör också taurintis ”att stiga upp (ur sömnen)” Vlk och det metatoniska táurinti 1. ”transportera, lägga på någon plats” Ds; 2. // ”göra sig redo, förbereda sig på att göra något”: Viena višta jau peret taurinas Trgn. Djävulen gör sig redan redo att sluka honom (ps.) Mlt; užtaurinti 1. ”lyfta upp, lägga ovanpå” Trgn, Ds; 2. ”klättra upp, stiga upp” Trgn, Ds m.fl., som för övrigt har en ungefärlig betydelsemotsvarighet med samma betydelse som adjektivets synonym taurus, nämligen kilnus, kilnyti 1. ”lyfta” J; 2. refl. ”göra sig redo, ha för avsikt (att bege sig någonstans, göra något)”: Aš jau kilnijuos pradėti tą darbą Skr (LKŽ V). Hit hör, om än ganska avlägset, taūras, ”förknippat med ord från den indoeuropeiska roten, vars ursprungliga betydelse var ’svälla, växa; stark’. Dessutom förekommer liknande benämningar även i semitiska språk” LKK 35.

Således skulle tauriųjų metalų ha den enkla, inte kemiska, motiverande betydelsen ”goda metaller”. Kanske är det därför bytet av inertinių dujų mot tauriosiomis inte lyckades – deras godhet är inte särskilt uppenbar.

Inom juvelerarbranschen och på andra håll används ofta termen brangieji metalai (ädelmetaller). För övrigt skiljer sig inte bara användningsområdet utan även begreppets innehåll och omfattning: till smycken används oftast inte rena ädelmetaller (och inte alla sådana), ”på grund av deras låga hållfasthet och slitstyrka” LTE V, utan juvelyriniai lydiniai (smyckeslegeringar) – ”legeringar av ädelmetaller (guld, silver, platina, palladium) med varandra eller med deras ersättningsmetaller (vanligen koppar)” LTE V. För övrigt är juvelyriniai lydiniai endast en fackterm; annars kallas de brangiaisiais metalais (dyrbara metaller), eftersom metalai (metaller) ”i vidare bemärkelse även omfattar legeringar som framställs av dem” LTE VII. Rent guld är klart gult, medan det med hälften silver är ljusgult; med 20–40% silver är det gröngult; med koppar rödgult; med platina vitaktigt; guld med finheten 583 (vilket anger promillehalten guld), innehållande 235% koppar, 122% nickel och 60% zink, kallas baltuoju auksu (vitt guld; något helt annat är tidningsmetaforen baltasis auksas, ”bomull”).

Motiveringen bakom Brangiųjų metalų (dyrbara metaller) är tydlig – jfr brangakmeniai (ädelstenar), liksom pusbrangiai akmenys, brangenybės, brangmedis (halvädelstenar, dyrbarheter, ädelträ) ”valnötsträ, mahogny m.m.”, brangiakailiai žvėreliai. (pälsdjur med dyrbar päls).

Begreppen skiljer sig alltså åt i många språk – taurieji metalai (ädelmetaller), ryska благородные металлы, engelska noble (ret. non-reactive) metals, lettiska cēlmetāli ir brangieji metalai, ryska драгоценные металлы, engelska pre-

84

cious metals, lettiska dārgmetāli. Vissa språk har sammanfört betydelserna i en enda term – tyska Edelmetalle eller edle Metalle (och brangakmenis – Edelstein, brangmedis – Edelholz), polska metale szlachetne och franska metaux précieux. Skillnaden är inte enkel, och därför förekommer misstag vid översättning. På litauiska gjorde man länge ingen åtskillnad – ChŽ₂ hade endast taurieji metalai. I PolŽ₂ återges både благородный och драгоценный металл endast med taurusis metalas. DŽ₂ tar upp båda, men skillnaden framhävs inte: under metalas – taurieji metalai (guld, silver, platina m.m.), under brangus – brangieji metalai (guld, silver), under taurus – taurieji (brangieji) metalai; DŽ₃ tydliggör det något: under taurus – taurieji (kemiskt beständiga) metalai. ALChŽ återger både noble metal och precious metal endast som taurus (! – J. K.) metalas. ChŽ₂ gör ingen åtskillnad – taurieji metalai, brangieji metalai – благородные металлы, драгоценные металлы; noble metals, precious metals.

Det är intressant att notera K. Almins försök från 1943 i VoLieŽ, som upptäcktes nästan av en slump (inte belagt i LKŽ XII): edel metall – brangusis (skaistusis) metalas. I själva verket betyder skaistus 8. ”hederlig, ädel” Mž 84, I, P, Vd (varianterna skaistas Mž 333, skaiščas S. Dauk), likaså skaistinti 3. ”förädla, göra ädel” Vaižg., nuskaistinti 2. ”göra ädel, nobel” J. Balč (LKŽ XII). För övrigt även švitrus 4. ”ädel(?)” S. Dauk (LKŽ XV).

Korta normativa slutsatser

1: I standardspråket och terminologin används och bör användas det baltiska arveordet ketùs, inte den utbredda och tydligt slaviska dialektformen špìžius. Lettiskan har visserligen också bevarat ķets, men har i stor utsträckning tagit in den slaviska lånformen čuguns i standardspråket.

2. Den baltisk-slaviska gemensamma formen álvas, känd från de äldsta skrifterna, kom inte in i standardspråket (försök gjordes mycket sent). Där används den slaviska släktingen till álvo – lånformen alavas, också känd från de äldsta skrifterna. Man försökte i viss mån även använda den polska lånformen cina, belagd redan i de äldsta skrifterna, samt den något senare tyska lånformen cinas.

3. Legeringen av koppar och tenn benämns med det internationella lånordet bronza (brons). Inom terminologin benämns legeringen av koppar och zink med ett ord ur talspråket, populärt i folkvisor – žalvaris (mässing), även om man försökt använda en utdöende—

85

… ord från Lill-Litauen som švitvaris och skaistvaris (från östaukštaitiska och äldre skrifter: skaistvaris). Där trängdes de undan av den tyska formen misingis (misingė, misingas), som till och med trängde in i standardspråket (detta är ett regionalt lån: lett. misiņš, est. messing (även valgevenask), tjeck. mosaz, pol. mosiadz). Det föreslogs att skaistvariu skulle beteckna gul mässing (65% Cu + 35% Zn). En mer sällsynt term är raudonvaris, ”teknisk (röd) koppar”. Raudonvariu har också försökt användas som beteckning för en typ av mässing, tombakas.

4. Inom kemin finns endast ädla metaller, inom juvelerarkonsten ädelmetaller. Även begreppens innehåll och omfattning skiljer sig åt. Denna åtskillnad görs i många språk, även om vissa har slagit ihop båda benämningarna till en (till och med ”ädelmetaller”).

Mottaget 1998-09-07

Förkortningar

ALChŽ – Talačka V. Engelsk-litauisk ordbok över kemi och kemisk teknologi. K., 1994.

K. Būg RR – Būga K. Rinktiniai raštai. V., 1958, T. 1. 1959, T. 2. 1961, T. 3. Straipsnyje vartojami ir K. Būg RR sutrumpinimai.

ChŽ₁ – Daukšas K. Chemijos žodynas. V., 1960.

ChŽ₂ – Chemijos terminų aiškinamasis žodynas / Ats. red. Z. Mačionis. V., 1997.

DailŽ – Dailės žodynas. V., 1998.

DŽ – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas: DŽ₁ – I leid., V., 1954. DŽ₂ – II leid., V., 1972. DŽ₃ – III leid., V., 1993.

FrnW – Fraenkel E. Litauisches etymologisches Wörterbuch. Göttingen, 1955–1965.

GK – ”Modersmålet”.

IKI – Гамкрелидзе Т. В., Иванов Вяч. Вс. Индоевропейский язык и индоевропейцы. Тбилиси, 1984, Т.2.

J. Jabl R – Jablonskio raštai/ Redagavo J. Balčikonis. K. 1935, T. 4.

KarŽ – Kariškas lietuviškai-rusiškas ir rusiškai-lietuviškas žodynėlis. K., 1919.

KP – Språkrådgivaren / sammanställd av L. Dambrauskas, redigerad av A. Salys och Pr. Skardžius. K., 1939.

KPP – Kalbos praktikos patarimai / Sudarė A. Pupkis: KPP₁ – I leid., V., 1976. KPP₂ – II leid., V., 1985.

LA – ”Lietuvos aidas”.

LaKV – Latviešu konversācijas vārdnīca. Rīga, 1933–1934, 10 sēj.

86

LaLieŽ – Balkevičius J., Kabelka J. Latvių–lietuvių kalbų žodynas. V., 1977.

LE – Litauiska encyklopedin. Boston, 1953, bd 1. 1954, bd 3. 1954, bd 4. 1956, bd 7. 1962, bd 27. 1966, bd 35.

LEnc – Lietuviškoji enciklopedija. K., 1933, T. 1.

LEV – Karulis K. Latviešu etimoloģijas vārdnīca. Rīga, 1992, 1. sēj.

LieLaV₁ – Bojāte A., Subatnieks V. Litauisk-lettisk ordbok. Riga, 1964.

LieLaV₂ – Balkevičs J., Balode L., Bojāte A., Subatnieks V. Litauisk-lettisk ordbok. Riga, 1995.

LieVoŽ – Paškevičius J. Lietuviškai vokiškas žodynas. K., 1943.

LKL – Sabaliauskas A. Lietuvių kalbos leksika. V., 1990.

LKV – Litauisk språklig handbok / Redigerad av Pr. Skardžius, St. Barzdukas, J. M. Laurinaitis. Bielefeld, 1950.

LKŽ – Litauisk ordbok. V., 1941, bd 1, 1:a uppl., 1968, 2:a uppl. 1947, bd 2, 1:a uppl., 1969, 2:a uppl. 1956, bd 3. 1959, bd 5. 1970, bd 8. 1978, bd 11. 1981, bd 12. 1991, bd 15. 1995, bd 16. 1997, bd 18. I artikeln används även förkortningarna i denna ordbok.

LotŽ – Дворецкий И. Х. Латинско-русский словарь. Москва, 1986.

LRKŽ – Lyberis A. Litauisk-rysk ordbok: LRKŽ₁ – 1:a uppl., V., 1971. LRKŽ₂ – 2:a uppl., V., 1988.

LTE – Litauiska sovjetencyklopedin. V., 1976, bd 1. 1977, bd 2. 1979, bd 5.

LVBV – Latviešu valodas biežumu vārdnīca. Rīga, 1966, 1. sēj. Tehnika un rūpniecība, 1. d. 1969, 2. sēj. Laikraksti un žurnāli, 1. d. 1971, 4. sēj. Zinātne.

LVIBV – Latviešu valodas inversā biežumu vārdnīca. Rīga, 1976.

LVKJ – Latviešu valodas kultūras jautājumi. Rīgā, 1965, 1.

LVV₁ – Lettisk ordbok. Riga, 1987.

LVV₂ – Lettisk ordbok. Riga, 1973, del 2. 1980, del 4.

ME – K. Mülenbachs lettiska ordbok / redigerad, kompletterad och fortsatt av J. Endzelīns. Riga, 1925–1927, del 2.

MLTE – Mažoji lietuviškoji tarybinė enciklopedija. V., 1968, T. 2.

MTME – Metalų technologija un mašīnu elementi. Rīgā, 1958.

NdŽ – Litauisk skriftspråksordbok / sammanställd av M. Niedermann’as, A. Senn’as, F. Brender’is och A. Salys. Heidelberg, 1957, bd 3. 1963, bd 4. 1968, bd 5.

PolŽ₁ – Rysk-litauisk polyteknisk ordbok / Ansvarig redaktör A. Novodvorskis. V., 1959.

PolŽ₂ – Rysk-litauisk polyteknisk ordbok / sammanställd av G. Daugėla. V., 1984.

RLKŽ₁ – Rysk-litauisk ordbok / sammanställd av V. Baronas, V. Galinis. V., 1967, bd 1.

87

RLKŽ₂ – Rysk-litauisk ordbok / Sammanställd av Ch. Lemchenas. V., 1983, T. 2.

SinŽ – Lyberis A. Sinonimų žodynas. V., 1980.

SNŽŽ – Svetimų ir nesuprantamų žodžių žodynėlis / Sudarė J. Šlapelis. Tilžė, 1907.

STŽŽ – M. ir S. Svetimų ir tarptautinių žodžių žodynėlis. Šiauliai, 1923.

TechŽ₁ – Maciejauskas J. Teknikordlista. K., 1920.

TechŽ₂ – Novodvorskis A. Teknisk ordbok. K., 1949.

TLE – Tarybų Lietuvos enciklopedija. V., 1986, T. 2.

TV – Terminologins spår. V., 1994, 1.

TŽŽ – Tarptautinių žodžių žodynas: K., 1936. V., 1951. V., 1969. V., 1985.

VoLieŽ – Vokiškai lietuviškas žodynas / Nauja paruošė K. Alminas. K., 1943.

Siffrorna anger överallt årtal, nummer (romerska siffror – band) och sidor.

88