Om förståelsen av entydighet i vetenskapliga termer

STASYS KEINYS

NYCKELORD: term, vetenskaplig term, terminologi, entydighet

När jag satte mig för att skriva den här artikeln dök orden av den från Šeteniai (nära Kalnaberžė) bördige författaren, litteraturprofessorn och nobelpristagaren Czesław Miłosz upp från någon vrå av minnet: ”<...> att namnge och låsa in en fågel i bokstäver är nästan detsamma som att ha den för alltid” (Milošas 1991: 124). Jag gladde mig åt att den tanken kunde passa i ett bredare resonemang om termer. Under de fem decennier då jag direkt har varit verksam även med termer och terminologi har jag nämligen mer än en gång hört och läst att en term måste vara en och densamma inte bara för alla användare, utan nästan för all framtid. Detsamma gäller både uttryck och betydelse, det vill säga, liksom fågelns namn, med ett enda uttryck och en enda betydelse. Här följer ett par av många möjliga belägg för detta.

För det första. För exakt hundra år sedan sade människoläkaren, som man säger i folkmun – doktor Kazys Grinius, vid ett allmänt sammanträde i Litauiska vetenskapssällskapet (dåtidens motsvarighet till vår vetenskapsakademi), när han förklarade ”Vad kan man kräva av vetenskaplig terminologi?”, först och främst: ”Att det för varje begrepp ska finnas ett namn, ett ord, eftersom en vetenskaplig term är ett verkligt nomen proprium och måste vara endast en¹ (Grinius 1914: 432–433).

Det andra belägget lyder: ”En term är en liten citatbit. Enligt reglerna för citering måste termen behålla samma betydelse i alla vetenskapliga verk inom ett visst kunskapsområde”, så undervisade för tre decennier sedan professor och filolog Jurij Roždžestvenskij vid Michail Lomonosov-universitetet i Moskva sina studenter i Inledning till allmän filologi (Рождественский 1979: 141).

Man kan säga att man länge har eftersträvat den här nämnda entydigheten hos termen, och när man började standardisera inte bara produkter utan också deras egna

¹ Citaten i artikeln har inte redigerats, endast här och där har en accentmarkering lagts till.

Terminologija | 2013 | 20

47

och deras beståndsdelars benämningar, har denna strävan gjorts till ett av terminologins viktigaste krav. Det är inte förvånande att detta särskilt betonades i deras terminologiska arbeten av ingenjörerna, som varit verksamma inom standardiseringsområdet sedan 1930-talet: ryssen Dmitrij Lotė (1898–1950), österrikaren Eugen as Viusteris (1898–1977) och letten Ernestas Drezenas (1892–1937), som samtidigt arbetade med standardisering i Ryssland. De två förstnämndas terminteori, i första hand grundad på logik, lever kvar än i dag, även om lingvister efter andra världskriget började undersöka fackspråk och terminologi mer ingående, och åtminstone en del av dem mildrade strängheten i dessa krav avsevärt. Språket har nämligen ett system av betydelser och uttryckssätt som under hundratals år, och med urspråken inräknade under tusentals år, har formats och genomsyrat språkbrukarnas medvetande, gemensamt för såväl allmänspråket som fackspråket. Att försöka tvinga och förändra detta genom krav som påtvingas utifrån är inte ett arbete som gagnar samhället och språkets användare. Detta insåg och uttryckte utmärkt vår filosof och terminolog professor Stasys Šalkauskis (1886–1941), samtida med de nämnda ingenjörerna och verksam nästan samtidigt, rentav en aning tidigare. I sin studie om terminologisk teori, som då publicerades i den förkrigstida tidskriften Logos och nu återges i Raštuose, skrev han: ”<...> och när orden väl har kommit in i den vetenskapliga terminologin stelnar de inte semantiskt, utan underkastas en fortsatt utveckling som aldrig tar slut så länge språket lever i folkets själ” (Šalkauskis 1991: 43).

När man granskar entydigheten hos såväl ord som termer bör man inte glömma att själva orden vienareikšmis, vienareikšmiškas ir vienareikšmiškumas inte är entydiga. I Dabartinės lietuvių kalbos žodyne skiljer man sedan den andra upplagan mellan två betydelser av dessa ord, beroende på om det som avses har dels endast en betydelse, dels samma betydelse (DŽ 1972: 934). Det verkar som om båda dessa betydelser avses när man talar eller skriver om terminers semantik. Och även om man när man räknar upp terminers kännetecken vanligtvis, eller åtminstone oftast, bara nämner att de har en enda betydelse, betonas i det tidigare återgivna citatet ur J. Rožd estvenskijs bok just att termen ska ha s a m m a betydelse (för tydlighetens skull upprepas citatet här på originalspråket): «Термин является как бы минимальной цитатой. По правилам цитирования термин должен сохраняться в одном и том же значении во всех научных сочинениях, принадлежащих к определенной области знания.» Strängt taget är det inte lätt att förstå denna författares kategoriska hållning, eftersom han inte skriver om en isolerad term i sig, som en enhet eller medlem i ett visst system, inte om termrekommendation eller fastställande, utan om dess bruk.

48

Stasys Keinys | Dėl mokslo terminų vienareikšmiškumo supratimo

Dessa två sätt som termer förekommer på (fastställande och rekommendation respektive bruk) bör man ständigt ha i åtanke i terminologiskt arbete och vetenskaplig forskning. I arbeten med rekommendation och fastställande, det vill säga i termordböcker, uppslagsverk, standarder och liknande, liksom stelnar termen och görs oföränderlig; dess grundbetydelse anges. Där är det lätt att presentera den som man vill – som entydig, utan synonymer och så vidare. Men det är användaren som ger termen liv, och det är framför allt denne, som upphovsperson till en vetenskaplig text (och man bör inte heller glömma mottagaren – lyssnaren eller läsaren), som avgör om termen används (och förstås) precis så som den eller de som rekommenderat den har fastställt, eller om dess betydelse begränsas, utvidgas, överförs eller preciseras i något avseende. Vi tror väl ändå inte att terminologerna, till skillnad från alla andra människor, är ofelbara allvetare som bättre än alla andra kan förstå och benämna det som termerna betecknar.

St. Šalkauskis hade lagt märke till detta och uttryckt det träffande så här: ”Terminologins semantiska utveckling har sin grund i det faktum att varje ord får en särskild nyans av det sammanhang i vilket det används” (Šalkauskis 1991: 43). Längre fram fortsatte han: ”Man måste till och med klart inse att språkets egen natur inte alls kräver att ordens innebörd och betydelse fastställs så strängt att det inte längre finns någon frihet att använda orden på ett särskilt sätt i enlighet med vad nya sammanhangs särdrag kan kräva. Om ordens innebörd och betydelse stelnade inom ett järnhårt ordboksramverk som en gång för alla fastställts, skulle människans fria tankebana begränsas så mycket att hennes intellektuella initiativ skulle bli mycket lidande” (Šalkauskis 1991: 44).

Man skulle kunna tro att detta visar på den motsättning i synsätt och förståelse som nämnts ovan mellan ingenjörerna och, mer allmänt, de så kallade exakta vetenskaperna å ena sidan, och filosofen och, mer allmänt, humanistiska forskare å den andra, en motsättning som uppstår ur vetenskapernas skilda objekt, karaktär och behov. Men filosofi är ju inte bara en enskild vetenskap, utan också vetenskapens allmänna metodologi, och utveckling är kännetecknande för alla vetenskapsområden liksom för hela tillvaron. Språket och dess terminologi utgör inget undantag.

För övrigt presenteras termer i våra termordböcker vanligen utan bruksexempel, och författare till vetenskapliga arbeten låter inte sällan sina avvikande eller varierande användningar av betydelsen förbli oförklarade. Därför får läsarna eller lyssnarna själva försöka förstå vad som avsågs med en sådan term.

Det bör sägas att det allmänna påståendet att termer ska vara entydiga och att deras flertydighet är en brist i terminologin uppfattas bokstavligt, som en dogm, av inte så få specialister inom olika områden, och börjar

Terminologija | 2013 | 20

49

tillämpas på hela språkets terminologi. Men det finns ingen anledning att stödja strävan efter sådan fullständig, absolut entydighet, eftersom man, om den infördes, skulle tvingas genomföra en omfattande terminologisk omvälvning och, som nämnts ovan, rasera ett benämningssystem som har stabiliserats under lång tid och vuxit in i språkbrukarnas medvetande. Finns det verkligen någon som skulle vilja att termen šaknis bara användes inom botaniken och växtodlingen, och klandra lingvister, anatomiker och andra specialister för att de har överfört betydelsen av denna botaniska term och anpassat den till sina egna vetenskaper? Skulle det verkligen bli lättare att förstå varandra om ordet taškas bara hade sin vanliga betydelse i allmänspråket, ”en rund markering, en liten fläck” (LKŽ XV 982), och man för språkvetenskap, matematik, fysik, teknik, idrott och andra områden hade hittat på eller lånat helt andra benämningar? Visserligen har språket medel och möjligheter att genomföra en sådan omvälvning av ordförrådet, men även betydelseöverföring och anpassning av ord eller termer är ett av de mest typiska sätten att tillgodose benämningsbehov. Dessutom bidrar detta till att skydda språket från en flod av nybildningar och/eller lån från andra språk, och är därmed ekonomiskt för språket och mycket praktiskt för användaren: det är betydligt enklare att använda ett välbekant ord eller en term, även om betydelsen har ändrats något och anpassats till ett annat område, än att förstå och minnas ett nytt, helt obekant och omotiverat lånord eller en nybildning som, vilket ofta händer, har bildats på ett sätt som är främmande för språket.

Kravet på termers entydighet förefaller mer verklighetsnära – eller, som jag hellre skulle säga, önskemålet om entydighet inom det område eller system där termen ingår. Man brukar också nämna närliggande områden, men de fall där termer som används inom olika områden borde ha exakt samma betydelse förefaller sällsynta eller till och med mycket sällsynta. I nödfall skulle man här kunna nämna benämningar på talorgan som hämtats från anatomins nomenklatur eller kanske direkt från det levande allmänspråket till språkvetenskapen (framför allt fonetiken, eller ljudläran) (troligen skulle ingen berömma en lingvist som för detta ändamål började skapa nybildningar eller använda lånord från något annat språk). Men strax därefter använder någon fonetiker, som om han genast glömt de egna benämningarna på talorganen, de försvenskade lånadjektiven dentalinis ”dental”, labialinis ”labial”, nazalinis ”nasal”, uvuliarinis ”uvular” och så vidare för att benämna ljud som bildas med dessa organ, samt lånade benämningar på motsvarande fenomen, labializacija, nazalizacija och så vidare. Det är visserligen en annan fråga – entydigheten hos termer – och alltså inte ämnet för denna artikel, men den kan inte helt skiljas från detta, eftersom uttryck och betydelse är en enhet i två delar, två nödvändiga sidor av samma tecken, utan vilka det inte skulle kunna finnas.

50 Stasys Keinys | Dėl mokslo terminų vienareikšmiškumo supratimo

Att föra över en term till ett annat område är oftast förknippat med att dess betydelse anpassas, preciseras eller ändras. Och det kan nog mer än en gång uppstå en önskan att förena sådana partiella (områdesspecifika) termer till en sorts överterm med en enda, mest allmän betydelse. Det verkar ju uppenbart att termen morfologija, som kom från biologin till språkvetenskapen och några andra vetenskaper, har blivit en sådan överterm med betydelsen ”läran om former”, medan de termer som används inom dessa områden och deras grenar har betydelser som begränsats med hänsyn till det undersökta objektet, till exempel augalų morfologija, gyvūnų morfologija, kalbos (žodžių) morfologija, kraujo morfologija, de enordiga citomorfologija ”cellmorfologi”, geomorfologija ”jordens morfologi” och så vidare. För övrigt är det åtminstone i ordböckerna över vårt språks betydelser, liksom i uppslagsverk, brukligt att ta upp endast de separata betydelserna, uppdelade efter vetenskapsområden. Kanske beror det på att det, tycks det, ännu inte finns någon vetenskap om allmän morfologi. Detta borde dock inte hindra oss från att skilja mellan ordens betydelser.

När vi försöker förstå det som diskuteras kommer vi in på området för betydelserelationer mellan allmänna termer inom vetenskap och andra vidare områden (vi skulle också kunna kalla sådana allmänna termer, som vanligtvis har den vidaste betydelsen, befintliga, verkliga övertermer), liksom tvärvetenskapliga termer, och termerna för enskilda vetenskapsområden och deras grenar. Med andra ord handlar det om kopplingar mellan termer med vidare och snävare räckvidd i relation till entydighet och flertydighet. Ordet forma är till exempel en allmän term inom vetenskap, teknik och konst, och används i sin vidaste betydelse inom filosofin: ”ett element i verkligheten och kunskapsprocessen som ger kända objekt åtskillnad och identitet” (VLE VI 187). Inom olika verksamhetsområden och deras grenar används termen ensam eller som led i sammansatta termer med en betydelse som anpassats och definierats för det aktuella området. Inom språkvetenskapen används forma till exempel oftast i två betydelser: den vidare ”uttryck, manifestation” och den snävare, mer konkreta ”genus” (jfr EWJP 1978: 89; DL 1980: 222–223; KTŽ 1990: 65, 75, 88, 166, 241; Булыгина, Крылов 1990: 557–558).

Oavsett om man betraktar semantiken hos en enskild term för ett område eller en gren ur ett vidare eller snävare perspektiv, beror frågan om hur många och hur vittomfattande betydelser som tillskrivs en enskild term eller en grupp termer också på hur den terminologiska betydelsen uppfattas och avgränsas, hur den förhåller sig till begreppet som benämns, dess omfattning och själva benämningen, samt i vilken mån systematiska tendenser i språkets ordförråd beaktas vid benämningen. I det nutida standardspråket är det till exempel vanligt att ord och termer som bildas med suffixet -ystė av yrkesbeteckningar för personer benämner teorin och praktiken (vetenskapen och näringen) inom området eller grenen

Terminologija | 2013 | 20

51

för exempelvis bitininkystė, daržininkystė, gyvulininkystė, jūrininkystė, oreivystė, paukštininkystė, žemdirbystė och så vidare. Terminologin rymmer dock undantag: vid sidan av miškininkystės har man kanske på grund av en alltför stark känsla för termens flertydighet, kanske av hänsyn till forskarnas värdighet, eller båda orsakerna på en gång, eller kanske av något annat skäl, bildat vetenskapsnamnet miškotyra och därifrån även ordet för den som bedriver sådan forskning, miškotyrininkas. För en tid sedan föreslogs också att man skulle frånta bibliotekininkystės dess vetenskapliga betydelse och kalla vetenskapen bibliotekotyra eller till och med bibliotekologija. Det är faktiskt högst tvivelaktigt om det är värt att rubba språkets etablerade benämningssystem med nybildningar på det här sättet.

Man bör inte förbise att arbeten som registrerar termer inte alltid tar upp alla betydelser hos de termer som behandlas. För ungefär tre decennier sedan gick jag, i samband med arbetet på en ordbok över språkvetenskapliga termer tillsammans med Kazimieras Gaivenis, igenom en samling tillgängliga termordböcker för språkvetenskap på flera språk. Jag blev förvånad över att benämningen på varje ordklass i dem förklarades enbart som en grammatisk ordklass, utan att den lika gamla men i språkvetenskapliga arbeten och i språkbruket betydligt vanligare betydelsen ’ett enskilt ord tillhörande den klassen’ nämndes. Vi kom överens om att ta upp termerna i den gruppen med två betydelser i ordboken (för övrigt fick vi beröm av fler än en språkvetare för detta när ordboken kom ut).

Både termordböcker och, i synnerhet, bruket inom fackspråket visar att en viss del av termerna har mer än en betydelse. Detta gäller särskilt allmänna vetenskapliga termer och termer inom enskilda vetenskaper. Bland termerna som används i språkvetenskapliga arbeten är den grundläggande termen kalba ett mycket tydligt vittnesbörd om flertydighet: på litauiska återger den oftast inte bara Ferdinand de Saussures berömda tre begrepp langue, parole, langage, utan också många andra betydelser. Den ryske filosofen och filologen, professor Aleksejus Losevas, behandlade flertydigheten hos termer som betecknar gemensamma begrepp i en artikel som publicerades 1978 (och trycktes på nytt 1982), ”Flertydigheten hos termer i teorier om tecken och symboler”. Där skrev han: ”Termer som tecken, betydelse, struktur, modell, symbol har dussintals olika betydelser i olika författares bruk. Man bör inte tro att något enda terminologiskt system måste vara obligatoriskt inom detta område och utesluta andra terminologiska principer. Det enda man kan kräva av författare är att de, när de använder ett eller annat terminologiskt system, följer sin egen terminologi fullt ut och inte gång på gång vacklar mellan det system de har valt och något annat” (Лосев 1982: 220).

52

Stasys Keinys | Dėl mokslo terminų vienareikšmiškumo supratimo

Det finns dessutom, oavsett om de har terminologers välsignelse eller inte, inte bara allmänna termer utan också partiella betydelser som används inom vetenskap och andra områden av olika riktningar, strömningar, skolor och enskilda författare, och slutligen betydelser som bara förekommer i vissa texter eller grupper av texter; sådana betydelser vare sig godkänns eller avvisas nog oftast över huvud taget. De finns helt enkelt och används rätt ofta. Om sådana individuella betydelser av termer som han själv använde talade professor Algirdas Julius Greimas vid föreläsningen ”Den allmänna semiotikens problem” vid Vilnius universitet 1971: ”Om jag först skiljer mellan värdesystem som axiologier och organisationer för hur värden fungerar, som jag kallar ideologier, är det här min personliga terminologi, och jag ber er att inte betrakta den som något heligt. Jag vill bara säga att det är praktiskt att skilja mellan en sak, nämligen värdesystemet som ett statiskt system (jag kallar det axiologi), och värdesystemet, givet åt människor som en verksamhetsmodell, som jag kallar ideologi. Detta motsvarar inte nödvändigtvis de distinktioner som görs inom sociologin” (Greimas 1991: 48). Denna terminologiska anmärkning av den mest framstående och i den vetenskapliga världen mest kända litauiske forskaren stämmer utmärkt med artikelns upplägg och huvudtanke: vetenskapliga termer bör inte pressas in i trånga ramar av en allmängiltig entydighet som gäller för alla, eftersom terminologiska principer inte är som militära reglementen och forskare inte är blinda verkställare av dem. Annars vore vetenskapen inte skapande och inte heller en medskapare av språket.

Vetenskapsspråket innehåller många entydiga termer, men också många termer som förstås och förklaras på olika sätt. Orsakerna är skiftande, liksom uttryckssätten. Jag hade varken avsikten eller förhoppningen att i den här artikeln täcka problematiken kring termernas entydighet och mångtydighet, som kanske skulle räcka till mer än en bok. Avsikten var endast att belysa problemets natur inom ett vetenskapsområde och påminna användare, skapare och normerare av vetenskapliga termer om att det i såväl terminologisk forskning som praktiskt terminologiarbete inte alltid är lämpligt att använda ord med kategorisk innebörd, såsom krav, förbud, obligatoriskt, otillåtet, och att vi nog inte alltid själva vet om en term verkligen är entydig, än mindre om den kommer att ha samma och endast en betydelse efter en tid. Vetenskapsspråket, och därmed dess termer, förändras ju i takt med vetenskapens utveckling och förändras nu liksom alltid, ty, med Romualdas Granauskas ord ur essän ”Tolv korpar som flaxar kring Daukantas”, ”<...> vetenskapen är också frihet, medan okunnighet är järnkedjor kring halsen och ekstockar på fötterna” (Granauskas 1995: 272).

Terminologija | 2013 | 20

5 3

LITERATŪRA

DL 1980: Dictionnaire de linguistique par J. Dubois, M. Giacomo, L. Guespin, Chr. Marcellesi, J.-B. Marcellesi, J.-P. Mével, Paris: Librairie Larousse.

DŽ 1972: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. II papildytas leidimas. Ats. red. J. Kruopas, Vilnius: Mintis.

EWJP 1978: Encyklopedia wiedzy o języku polskim. Pod redakcją St. Urbańczyka, Wrocław–Warszawa–Kraków–Gdańsk: Zakład Narodowy im. Ossolińskich Wydawnictwo.

Granauskas R. 1995: Vakaras, paskui rytas: Apsakymai ir apysakos, Vilnius: Leidybos centras.

Greimas A. J. 1991: Iš arti ir iš toli: Literatūra, kultūra, grožis, Vilnius: Vaga.

Grinius K. 1914: Apie botanikos organografijos lietuviškąją terminologiją. – Lietuvių tauta. Kn. 2, d. 3 (1912–1913). Yra ir atskiras K. Griniaus darbo atspaudas.

KTŽ 1990: Gaivenis K., Keinys St. Kalbotyros terminų žodynas, Kaunas: Šviesa.

LKŽ XV – Lietuvių kalbos žodynas 15. Vyr. red. K. Ulvydas, Vilnius: Mokslas, 1991.

Milošas Č. 1991: Isos slėnis. Vertė A. Kalėda, Vilnius: Vaga.

Šalkauskis St. 1991: Terminologijos teorija ir bendroji filosofijos terminija. – Raštai 2. Filosofijos ir pedagogikos terminija, Vilnius: Mintis.

VLE VI – Visuotinė lietuvių enciklopedija 6. Vyr. red. A. Račis, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2004.

Булыгина Т. В., Крылов С. А. 1990: Форма в языкознании. – Лингвистический энциклопедический словарь. Гл. ред. В. Н. Ярцева, Москва: Советская энциклопедия.

Лосев А. Ф. 1982: Знак. Символ. Миф: Труды по языкознанию, Москва: Издательство Московского университета.

Рождественский Ю. В. 1979: Введение в общую филологию, Москва: Высшая школа.

ABOUT UNDERSTANDING THE UNAMBIGUITY OF THE TERMS OF SCIENCE

Unambiguity is usually treated as one of the important features of a term and quite often it is viewed as one of the main requirements of terms. Therefore polysemy of a term is treated as a fault. However, polysemous terms are quite frequent in term recording works (special dictionaries, encyclopaedias, etc.) as well as in scientific texts of various domains. This article deals with the problem of unambiguity of terms of science in respect of science development and naming system of the language.

First of all it is noted that the words and terms vienareikšmis (unambiguous) and vienareikšmiškumas (unambiguity) are not unambiguous themselves, because on the one hand they mean ‘having only one meaning’ and on the other hand – ‘having the same meaning’. When speaking about the unambiguity of terms often both these meanings are kept in mind, but more frequently the oneness of term meaning is emphasized.

The Lithuanian philosopher Stasys Šalkauskis (1886–1941) who published his works on terminology theory and practice from 1927 onwards gave a reasoned argument against strict restraint of the meaning of terms. In his work Terminologijos teorija (Terminology Theory) Šalkauskis wrote: “<...> ir patekę į mokslinę terminiją, žodžiai nesustingsta semantiniu atžvilgiu, o yra palenkti tolimesnei evoliucijai, kuri niekados nesibaigia, kol kalba yra gyva tautos dvasioje” (translation: “<...> and when words make their way into scientific terminology they do not freeze in semantic respect, but are inclined towards further evolution which never stops while the language is alive in the spirit of a nation”). These words are very important for the cognition of the essence of science and its language creation.

The article rejects an absolutization of unambiguity of scientific terms and argues that the main manifestation of the existence of terms is not their fixation in

54

Stasys Keinys | Dėl mokslo terminų vienareikšmiškumo supratimo

dictionaries or encyclopaedias, but scientific texts where terms are used not only in general, but also in partial meanings specific to particular domains and scientific schools as well as in some individual meanings characteristic to particular scientists or to some of their works. This is viewed as a natural thing for the language and terminology of science, because only terminology theory and practice which do not restrict the freedom of scientific creative work can facilitate the development of scientific cognition and ensure the progress of science.

К ВОПРОСУ О ПОНИМАНИИ ОДНОЗНАЧНОСТИ ТЕРМИНОВ НАУКИ

Однозначность обычно считается важной чертой терминов, нередко даже одним из основных к ним предъявляемых требований, а многозначность – недостатком терминологии. Но как в работах по фиксации научных терминов (в специальных словарях, энциклопедиях и т.п.), так и особенно в научных текстах неоднозначные термины не являются редким исключением. В настоящей статье обсуждается проблема однозначности научных терминов в контексте развития науки и номинативной системы языка.

С начала обращается внимание на факт неоднозначности самих слов и терминов vienareikšmis «однозначный» и vienareikšmiškumas «однозначность» – 1) имеющий только одно значение, 2) имеющий тождественное (неизменённое) значение. К терминологии относят оба этих значения, но чаще подчёркивается единственность значения термина.

В литовском терминоведении против строгого ограничения значения терминов аргументированно выступил философ и терминолог профессор Стасис Шалкаускіѕ (Stasys Šalkauskis, 1886–1941), с 1927 года включившийся в разработку теории терминологии и создавший словарь философских терминов. В труде по теории терминологии он писал, что после попадания в терминологию науки слова не прекращают семантического развития, которое никогда не оканчивается пока язык остаётся живым в духе народа.

Далее в статье показана несостоятельность абсолютизации однозначности научной терминологии, доказывается, что основной сферой существования терминов является не фиксация в словарях или энциклопедиях, а тексты науки, в которых термины используются не только в общих, но и в частных, в том числе свойственных для отдельных научных направлений, школ, значениях. Кроме того, термины употребляются и с индивидуальными значениями, характерными как для отдельных учёных, так и отдельным их трудам. Это считается естественным, так как только ненарушающая свободы научного творчества терминология способствует успешному развитию научного познания и самой науки.

Gauta 2013-11-12

Stasys Keinys Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius E. paštas [email protected]

Terminologija | 2013 | 20

55