RASUOLĖ VLADARSKIENĖ

Litauiska språkets institut

NORMERINGEN AV BISATSER I KOMPLEXA MENINGAR OCH ANVÄNDNINGEN AV RELATIVA BISATSER

NYCKELORD: syntax, bisatser, relativa bisatser, normering.

Sintaksės reiškiniai kinta labai pamažu. Vytauto Ambrazo (1986: 66) nuomone, „[s]intaksinės sandaros pastovumas – būdinga ir labai svarbi kalbos ypatybė. Jeigu žodžių santykiai ir jų raiškos būdai kistų taip greitai, kaip patys žodžiai, kalbos savitumas per kelis šimtus metų išblanktų.“ Todėl suvokiant sintaksinės sistemos reikšmę kalbos pastovumui, nes „[s]intaksės normų irimas jau rodo pačios kalbos nykimą, galima sakyti, kalba baigia egzistuoti kartu su sintakse“ (Pupkis 2005: 297), sintaksės reiškinių tinkamumas lietuvių bendrinei kalbai yra nuolat svarstomas.

Syntaxens studieobjekt är mycket omfattande. Språkforskare undersöker och bedömer främst regelbundenheter i ordrelationer; vid normeringen riktas normerarnas blick särskilt mot användningen av kasus och prepositioner, och det som främst vållar bekymmer är den så kallade mikrosyntaxen – fastställandet av ordens syntaktiska potential (deras valens i fråga om kombinationsmöjligheter) (Labutis 1985: 10). Relationerna mellan större syntaktiska enheter, till exempel mellan satsdelarna i en komplex mening, bedöms mer sällan ur normeringssynpunkt. Detta framgår tydligt även av omfattningen hos häftena i delen Kalbos patarimų Sintaksė: det första häftet behandlar användningen av kasus, det andra användningen av prepositioner och postpositioner, medan det tredje, som är mycket tunnare än de två första, behandlar alla övriga syntaktiska företeelser med varierande bruk.

Artikelns* syfte är att, efter en översikt över grunden för och kriterierna vid syntaxnormering samt de viktigaste problemen med normeringen av bisatser i komplexa meningar, närmare undersöka ett aktuellt fall av användning av en relativ bisats.

* Artikeln har utarbetats inom ramen för projektet ”Språkstudie av Europeiska unionens dokument”, som finansieras av Litauens statliga språkkommission enligt programmet ”Studier av den litauiska standardspråkets, dialekternas och andra språkvarieteters funktion och förändring 2011–2020”.

R. VLADARSKIENĖ. Sudėtinių prijungiamųjų sakinių norminimo ypatumai ir pažymimųjų sakinių vartosena

61

GRUNDEN FÖR NORMERING AV SYNTAXFÖRETEELSER

Vytautas Būda (1987: 8) mano, kad „lietuvių kalbos sakinių mokslas yra kilęs XVII–XIX a. lotynų, vokiečių kalbų arba lotyniškai, vokiškai rašytų kitų kalbų gramatikų dirvoje jau vien dėl to, kad šiomis kalbomis buvo rašomos pirmosios lietuvių k. gramatikos“. Tačiau lietuvių kalbos sudėtinių prijungiamųjų sakinių norminimo pradžia reikėtų laikyti Jono Jablonskio darbus, ypač jo Lietuvių kalbos sintaksę (1911). Joje kalbininkas pateikė pirmąjį sisteminį lietuvių kalbos sintaksės aprašą, remdamasis tarmių, tautosakos, šiek tiek senųjų raštų duomenimis ir grožinės literatūros kūriniais. Pripažino, kad rašomosios kalbos pavyzdžiais „sintaksės dėsniams kelti aikšten“ naudojosi atsargiai. Taip J. Jablonskis nubrėžė tolesnę sintaksės kodifikacijos kryptį, į pirmą vietą iškeldamas grynumo kriterijų, glaudžiai siejamą su sistemiškumu. Šią knygą galima laikyti pirmuoju lietuvių kalbos sintaksės kodifikacijos darbu.

I takt med att standardspråket stärks förändras också kriterierna för dess kodifiering. De nya förhållandena har lyft fram ändamålsenlighetskriteriet, men Vytautas Ambrazas (1986: 69), forskare i litauisk historisk syntax, är obenägen att ge det alltför stor vikt. Han hävdar att syntaxen utgör språkets systemkärna och att dess företeelser i första hand bör bedömas efter hur väl de överensstämmer med detta system och inte bryter mot dess lagar. Han betraktar systematik som den grundläggande principen för syntaxnormering och menar att övriga kriterier är hjälpmedel. Aldonas Pupkis (2005: 304) instämmer och ser systematik som det primära villkoret (dvs. kodifieringsprincipen) för att normera endast sådana företeelser som överensstämmer med det litauiska språkets lagar (dvs. system). Enligt honom ökar dock distinktivitetens betydelse alltmer, eftersom språkföreteelsernas funktionella spridning kräver det. När man alltså bedömer om syntaktiska företeelser är normriktiga försöker man först avgöra om företeelsen är systematisk och tar därefter även hänsyn till andra kriterier.

Som redan nämnts var det Jonas Jablonskis som först beskrev komplexa meningar och indelade dem i olika typer. En mycket ingående beskrivning av komplexa meningar ges i tredje bandet av Lietuvių kalbos gramatikos (1976); karakteristiska typer av bisatser i komplexa meningar och deras betydelser beskrivs också i Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje (2006). Syntaxnormerna fastställs med stöd av de beskrivningar av syntaxen som ges i dessa verk. Den etablerade strukturen för komplexa meningar är tämligen stabil och förändras mycket långsamt, varför några större normeringsproblem inte uppstår. Axel Holvoet och Artūras Judžentis (2003: 99–172) granskade på nytt grunderna för beskrivningen av den komplexa meningen med bisats.

Själva meningsstrukturen förändras mycket långsamt, och därför finns det inte många råd om normerna för komplexa meningar. Rita Miliūnaitė (2003: 192) hävdar att vid bedömningen

62

KALBOS KULTŪRA | 85

Rekommendationerna om användningen av bisatser med avsikts-, villkors-, tids- och medgivandedelar utgör huvuddelen av anvisningarna om normeringen av komplexa meningar.

För att ta reda på vilka normeringsproblem som uppstår i komplexa meningar med bisatser har häftet Kalbos patarimų Sintaksė: įvairūs dalykai. gåtts igenom. Där finns endast drygt 10 rekommendationer om användningen av komplexa meningar med bisatser. De flesta rekommendationerna motiveras med att bindeord (konjunktioner) används i betydelser som inte är typiska för dem. Vanligen rör det sig om översättningspåverkade uttryck, till exempel kaip ne keista i betydelsen medgivande, o tai i betydelsen orsak (reikia važiuoti, o tai (nes) jau vėlu) eller det grammatiska ordet kuomet, kaip för att inleda tidsbisatser. Även olämpligt valda verbformer (infinitiv, adverbial particip eller nekad verbform) i meningar med vissa strukturer kritiseras, liksom ordföljden i relativa bisatser när bisatsen inte anknyter till det ord som den bestämmer. Alla dessa fall betraktas som normstridiga eftersom de inte överensstämmer med det litauiska språkets system; det vill säga, att de inte är lämpliga i standardspråket motiveras med systemkriteriet.

Nedan ska vi undersöka ett fall av olämplig användning av bisatser, nämligen en olämpligt använd relativ bisats.

REKOMMENDATIONER OM ANVÄNDNINGEN AV RELATIVA BISATSER

I den tredje delen av Kalbos patarimų, Sintaksės, Įvairūs dalykai, rekommenderas att man undviker det relativa pronomenet kuris för att uttrycka en egenskap som följer av en handling som äger rum efter huvudsatsens (predikatets) handling, när det inte är en egenskap utan handlingens subjekt eller objekt som avses: Idén att ordna en allmän välgörenhetskampanj uppstod, och den (=ir ji) började på våren. Bilen upptäcktes av en svampplockare av en slump, och han (=ir) underrättade myndigheterna om det (KP S3 2003: 33–34). Tolkningen av denna rekommendation väcker ibland en hel del diskussion, så det är lämpligt att undersöka den närmare.

En sådan rekommendation började ges under de sista årtiondena av förra seklet. Enligt Aldonas Pupkis (1980: 163) är det olämpligt att använda sådana relativa bisatser ”där bisatsledet bara anger en andra handling i meningen, men inte fyller en förklarande funktion”. Rekommendationen togs visserligen inte med i Kalbos praktikos patarimus (1985), men den återfinns i senare källor som behandlar korrekt språkbruk.

I Litauiska språkets instituts register över språkrekommendationer finns endast åtta fall som behandlar konkreta exempel på felaktig användning av relativa bisatser – rekommendationernas författare är Aldonas Pupkis, Jonas Šukys, Albinas Drukteinis, Rita Šepetytė, Ramunė Vaskelaitė och Loreta Laužikaitė.

R. VLADARSKIENĖ. Sudėtinių prijungiamųjų sakinių norminimo ypatumai ir pažymimųjų sakinių vartosena

63

I dessa fall är det rekommendationernas författare Aldonas Pupkis, Jonas Šukys, Albinas Drukteinis, Rita Šepetytė, Ramunė Vaskelaitė och Loreta Laužikaitė. I Kalbos patarimų informaciniame biuletenyje tas också få exempel på sådan felaktig användning upp, inte för att den skulle vara sällsynt – tvärtom är den ganska vanlig – utan sannolikt även för att rekommendationen är tämligen oklar. Olämpliga relativa bisatser kritiseras oftast i språkgranskningar av olika publikationer. Där påpekas att satsdelar med samma funktion som betecknar två handlingar efter varandra inte ska fogas samman i en och samma komplexa mening: Jag läste J. Biliūnas noveller, och de (=ir jie...) tyckte jag mycket om (Masaitienė 1999); det framhålls att pronomenet kuris fogar bisatsen till huvudsatsen och inte till självständiga satser med egen betydelse som visar en följd av handlingar: Mannen sprang fram till pumpen och tog av handtaget, som han tog med sig hem (=tog det med sig hem) (Vaskelaitė 2002); det hävdas att en beskrivning i bisatsen logiskt sett (utifrån handlingarnas förlopp) inte kan inträffa senare än handlingen i huvudsatsen. De övriga lokalerna tilldelades [...] avdelningen för utbildning och ungdomsutveckling, kuris (=ir jis) kommer att utlysa en tävling (Drukteinis 1994).

Bland de få rekommendationerna bör Jonas Šukys och KancKP:s bidrag lyftas fram. Där anges relativa bisatsers betydelse som det viktigaste kriteriet för varför sådana meningar inte rekommenderas, medan handlingarnas följd nämns endast som ett kompletterande kännetecken.

Jonas Šukys (2003: 235) mėgina populiariai paaiškinti rekomendacijos esmę: „[k]ai nekyla klausimas koks, -ia, o tikslinga pabrėžti įvykių kaitą, jų priežastingumą ar ką kita, šalutiniai pažyminio sakiniai nevartotini“. Jis pateikia konkrečių netaisyklingų sakinių bei jų taisymo būdų: Per gatvę bėgo vaikas, kuris pakliuvo po automobiliu (=ir pakliuvo po automobiliu – čia ne vaiką reikia apibūdinti, o rodyti įvykių kaitą). Kilo keli maištai, kurie buvo greitai numalšinti (= bet jie buvo greitai numalšinti – čia akcentuojame įvykių priešingumą). Tai padrąsina mažuosius, kurie nustoja bijoti (=ir jie nustoja bijoti – pabrėžiame padarinį). Dar visas gyvenimas prieš akis, kurio tau turi užtekti (= ir jo tau turi užtekti – mintis plėtojama, paremiama). Žmonės atsisako šilumos, už kurią nepajėgia susimokėti (=nes už ją nepajėgia susimokėti – čia svarbiau nurodyti priežastį).

Sådana fall är särskilt vanliga i administrativt språk, där vissa förfaranden behöver regleras eller redan inträffade händelser beskrivas. Detta har också behandlats i KancKP, där både korrekta och felaktiga meningar med pronomenet kuris ges som exempel och en gräns mellan korrekt och felaktigt språkbruk försöker dras. Det anges att kuris används för att foga bisatser till huvudsatser när bisatsen preciserar det ord som pronomenet kongruerar med —

64

KALBOS KULTŪRA | 85

dis: Till sammanträdet kallas kommissionens ledamöter, som utarbetade utkastet till beslut. I KancKP:s rekommendation om händelseförloppet, det vill säga om tidigare och senare tid, talas det inte längre. Som det viktigaste kännetecknet för att avgöra om en relativsats är olämplig anges bisatsens karakteristiska betydelse (förklarande) – att förklara ett ord i huvudsatsen. Som ett kompletterande kännetecken anges att bisatsen i en sammansatt mening inte förklarar huvudsatsen, utan endast berättar om en annan handling. Bisatser med denna betydelse fogas samman samordnande och inleds med pronomen: Till denna grupp av dokument räknas inte personalärenden, som (=de) ska registreras separat; jfr Separat registreras dokument, som räknas till personalärendena. En adressatförteckning upprättas, som (=och den) bifogas det exemplar som blir kvar på institutionen (det är inte den förteckning som bifogas, utan det är den upprättade förteckningen som bifogas).

Av översikten över rekommendationer om olämplig användning av relativsatser framträder två huvudkriterier som tillämpas när sådana meningar rättas:

1) semantiskt – den karakteristiska relativa betydelsen saknas,

2) logiskt – en senare handling kan inte beskriva en tidigare.

Det logiska kriteriet är tydligt, men betydelserna hos relativa bisatser bör undersökas närmare. I dagens litauiska grammatik (2006: 675–676) anges tre betydelser av de inbördes relationerna mellan leden i relativsatser: 1) särskiljande, när bisatsen beskriver den sak eller person som uttrycks av det bestämda ordet och skiljer den från andra liknande saker eller personer; 2) kvalitativ, när bisatsen kvalitativt beskriver den sak som uttrycks av det bestämda ordet; 3) berättande – bisatsen tillför ett nytt påstående om det som uttrycks av det bestämda ordet: I fordoms tid levde en man vars hustru dog (Litauiska folksagor); Han gick rakt mot solnedgången, i vars täta rodnad han själv och träden försjönk (Katiliškis); Från Pamūšis kom en sång, som nu föreföll den gamle ny (Paukštelis).

Tokios pačios reikšmės pateikiamos ir Lietuvių kalbos gramatikoje (1976: 827), tik čia kalbant apie pasakojamąją reikšmę dar patikslinama, kad šalutinis dėmuo pažymimojo žodžio sąvokos neišskiria ir kokybiškai neapibūdina, bet pasako su ja susijusį naują teigimą (naratyvinė, arba pasakojamoji, reikšmė): Apie vienuoliktą valandą atėjo gražus ponas, kuris sako: „Einam, merga, šokt“ (Lietuvių liaudies sakmės).

Berättande (narrativa) relativsatser liknar mycket det olämpliga språkbruk som diskuteras, eftersom bisatsen tillför ett nytt påstående om det som uttrycks av det bestämda ordet. Gränsen mellan norm-

R. VLADARSKIENĖ. Sudėtinių prijungiamųjų sakinių norminimo ypatumai ir pažymimųjų sakinių vartosena

65

och icke-norm blir mycket oklar. Följaktligen vore det svårt att betrakta en relativsats som avråds som helt oförenlig med systemet för relativsatser i litauiskan. Naturligtvis bör man beakta att berättande relativsatser är typiska för en specifik genre – berättande folkdiktning – och att sådana fall inte är särskilt vanliga i allmänt språkbruk.

I dagens standardspråk beror spridningen av relativsatser med en sådan struktur sannolikt också på påverkan från andra språk. Detta uppmärksammades även av Ramunė Vaskelaitė (2003) när hon recenserade en översättning från italienska. Hon skriver att meningar i italienskan vanligtvis fogas samman med pronomenet som när verbet i bisatsen betecknar en handlingstid som är senare än den handlingstid som uttrycks av verbet i huvudsatsen; i litauiskan behövs ingen sådan konjunktion i dessa fall: […] därifrån hoppade en rask kyckling ut, som (=den) bugade graciöst och började tala; han höll en tjock piska, flätad av orm- och rävsvansar, med vilken (=och med den) han oupphörligt smällde.

En sådan påverkan från andra språk märks också i det administrativa språket när EU-dokument översätts till litauiska.

RELATIVA SATSER I ADMINISTRATIVT SPRÅK

Även i administrativt språk bör de mest karakteristiska betydelserna hos bisatser bevaras. Oftast preciserar och beskriver de relativa bisatserna här substantiv eller deras ersättningar i huvudsatsen. De anger vad som utmärker substantivet i huvudsatsledet (eller de pronomen som ersätter det) och vilken egenskap det har, exempelvis genom att beskriva dokumentets innehåll: Europaparlamentets och rådets förordning, genom vilken unionens tullkodex fastställs; kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 858/2012 av den 2 september 2012, genom vilken exportbidrag för ägg fastställs; Europaparlamentets och rådets förordning, genom vilken förordning (EG) nr 223/2009 om europeisk statistik ändras. En bisats passar däremot inte när dokumentet inte beskrivs, utan det anges vilka åtgärder som vidtas med det: De anmälande parterna upprepade sin begäran, vilken (=men den) slutligen avslogs (Slutrapport från den förhörsansvarige. Europeiska unionens officiella tidning C 195, 2012 07 03); Med utgångspunkt i dessa samråd utarbetade EU ett reviderat förslag, vilket (=och det; det) presenterades vid ett möte i Wien den 5 juni 2012 (=Med utgångspunkt i dessa samråd utarbetade EU ett reviderat förslag. Det presenterades vid mötet i Wien den 5 juni

66

KALBOS KULTŪRA | 85

2012) (Halvårsrapport om framsteg. Europeiska unionens officiella tidning C 237, 2012 08 07).

När man bedömer om relativa satser är normriktiga bör man också uppmärksamma att administrativt språk kan beskriva generaliserade eller konkreta handlingar (som har ägt rum eller ännu ska äga rum). De senare fallen är tydligare; här är det enklare att fastställa handlingarnas ordningsföljd, särskilt när konkreta datum anges: Den 6 december 2001 vände sig Grekland till förlikningsorganet, som (=och det; det) lämnade sitt yttrande den 25 april 2002 (Tribunalens dom av den 5 juli 2012 (åttonde avdelningen). Mål T-86/08); Återstoden av året ägnades åt förberedelserna inför den sextonde medlemmen – Slovakiens – anslutning, som (=och den) officiellt ägde rum den 1 januari 2009 (Kommissionens meddelande, 2009 02 23). Sådana meningar är otvivelaktigt felaktiga.

I själva verket kan handlingarnas ordningsföljd vara ett bra stöd när man bedömer om en relativ sats är normriktig; handlingar som följer på varandra bör förbindas samordnande: Den första EU-representanten i landet utsågs, som (=och han) vid sitt första möte fokuserade på Somalia och den okontrollerade piratverksamheten i regionen (Kommissionens rapport till rådet och Europaparlamentet COM/2012/0444); För det första hävdar sökanden att kommissionens befogenhet att ålägga företaget böter [...] upphörde när beslutet av den 29 november 2006 (C (2006) 5700 final) antogs, vilket (=och detta) upphävdes och ersattes av Europeiska unionens tribunal genom dom av den 13 juli 2011 i mål T-59/07, vilken (=denna dom) för närvarande har överklagats till EU-domstolen (Mål T-241/12. Europeiska unionens officiella tidning C 227, 2012 07 28).

Mer komplicerade tidsrelationer mellan handlingar uppstår när det handlar om generaliserade handlingar och vissa förfaranden fastställs: En medlemsstat som vill börja tillämpa åtgärder som avviker från bestämmelserna i nämnda direktiv måste få rådets tillstånd, vilket (=och det; det) beviljas genom ett rådsbeslut (Kommissionens förslag till rådets beslut om ändring av genomförandebeslut 2009/1008/EG 30/11, 2012 11 30).

Ett av de vanligaste fallen av olämplig användning av relativa satser är beskrivningar av personers (tjänstemäns) arbetsuppgifter eller institutioners funktioner. När det inte är nödvändigt att beskriva en person utan endast ange vilken handling personen ska utföra, bör man använda samordning, inte underordning: Rådet väljer genom ett offentligt urvalsförfarande experter enligt principen om mångfald i representationen av kultur- och konstområden samt territorier, vilka (=och de; de) lämnar de yttranden som behövs för att rådet ska kunna fatta beslut (Valstybės žinios, 2012 09 26, Nr. 111-5631); Ordföranden för avdelningen underrättar omedelbart domstolens ordförande, som (=och denne) utser en annan domare så att avdelningen är fulltalig

R. VLADARSKIENĖ. Sudėtinių prijungiamųjų sakinių norminimo ypatumai ir pažymimųjų sakinių vartosena

67

satt (=Avdelningens ordförande underrättar omedelbart domstolens ordförande. Denne utser en annan domare så att avdelningen är fulltalig) (EU-domstolens rättegångsregler. Europeiska unionens officiella tidning L 265, 2012 09 29).

Ett annat fall där relativa satser är olämpliga är när man behöver redogöra för den ordningsföljd i vilken de handlingar som ingår i ett förfarande utförs, och inte beskriva de institutioner som utför handlingarna: Om en part i klagomålsförfarandet inte godtar det beslut som kvestorerna fattat, kan parten begära att ärendet hänskjuts till presidiet för behandling, som (=och detta) fattar det slutliga beslutet (Europaparlamentets presidiums beslut. Europeiska unionens officiella tidning C 283, 2010 10 20); Informationen lämnas också till Europeiska värdepappersmarknadstillsynskommittén, som (=och den; den) vidarebefordrar informationen till de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater (Direktiv, 2009 04 30).

Det är svårare att bedöma sådana fall där handlingarna sker samtidigt: E. E. S. talade för EFD-gruppens räkning, som (=och; han) motiverade begäran; En ledamot talade och (=och; han) sade att …; Därefter talade ledamöter, som (=de talande ledamöterna) lade fram förslag …; V. B. talade, som (=hon) svarade på A. L:s fråga, som ställts genom att det blå kortet höjdes… Här vill man räkna upp handlingar, inte beskriva de ledamöter som talade eller ange vilka egenskaper som kännetecknar dem och vad som skiljer dem från andra ledamöter – det viktiga är uppräkningen av handlingar, inte beskrivningen av egenskaper. Därför passar relativa satser inte betydelsemässigt, trots att någon handlingsföljd inte framgår här: handlingarna sker samtidigt, och aktören i huvudsatsen och bisatsen är densamma. Därför kan samordnade predikat användas, eller så kan satsleden fogas samman utan konjunktion med hjälp av ett personligt pronomen som ersätter subjektet.

SLUTSATSER

En stabil språksyntax skapar förutsättningar för att bevara språkets särprägel. Därför måste företeelser som utgör en fara för syntaxsystemet bedömas noggrant. Systematik betraktas som det främsta kriteriet vid normering av syntaktiska företeelser; övriga kriterier är stödjande.

När normriktigheten i en komplex mening bedöms har flest rekommendationer getts om användningen av bisatser med underordnade satsled som uttrycker avsikt, villkor, tid och medgivande. Även om det inte finns särskilt många rekommendationer om korrekt användning av komplexa meningar med bisatser, väcker vissa formuleringar ofta diskussion och tolkas på olika sätt. Oklara fall måste undersökas och kommenteras mer ingående, så att de syntaktiska normerna blir tydliga och inte ger språkbrukarna anledning till tvivel.

68

KALBOS KULTŪRA | 85

Rekommendationerna om användningen av attributiva bisatser är inte lätta att avgränsa, eftersom de bygger på betydelserelationen mellan huvudsatsen och bisatsen, och den kan tolkas på olika sätt. Det viktigaste kriteriet vid bedömningen av normriktighet är den beskrivande betydelsen; kriteriet om händelseförlopp är stödjande, även om båda dessa kännetecken oftast förekommer vid felaktigt språkbruk. En rekommendation om sådana meningar skulle vara tydligare om fallen av felaktigt språkbruk definierades mer precist (t.ex. beskrivningar av befattningar och funktioner).

LITERATŪRA

Ambrazas V. 1986: Sintaksinės sandaros raida ir norminimas. – Kalbos kultūra 51, 66–77.

Būda V. 1987: Lietuvių kalbos prijungiamieji sakiniai, Vilnius: Mokslas.

DLKG 2006: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika. Red. Vytautas Ambrazas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Drukteinis A. 1994: Ar taisyklinga Klaipėdos miesto laikraščių kalba? – Gimtoji kalba 4–5, 4–12.

Holvoet A. 2003: Sintaksinių ryšių tyrimai. Red. Axel Holvoet, Artūras Judžentis. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2003.

Jablonskis J. (Rygiškių Jonas) 1911: Lietuvių kalbos sintaksė. Seinai: Laukaičio, Dvaranausko, Narjausko ir b-vės sp. Prieiga per internetą: <http://www.epaveldas.lt/vbspi/biDetails.do?biRecordId=28082> (žiūrėta 2012 09 20).

KancKP 2007: Kanceliarinės kalbos patarimai. Sud. Pranas Kniūkšta. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, internetinis leidimas. Prieiga per internetą: <http://lkz.mch.mii.lt/Kanceliarinis> (žiūrėta 2012 09 20).

Kalbos praktikos patarimai. Sudarė Aldonas Pupkis. Vilnius: Mokslas, 1985.

KP S1: Kalbos patarimai. Kn. 2. Sintaksė: 1. Linksnių vartojimas. Sud. Rita Miliūnaitė, teksto aut. Vitas Labutis, Aldonas Pupkis ir Jonas Šukys, vyr. red. Aldonas Pupkis. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2003.

KP S2: Kalbos patarimai. Kn. 2. Sintaksė: 2. Prielinksnių ir polinksnių vartojimas. Sud. Rita Miliūnaitė, teksto aut. Aldonas Pupkis ir Jonas Šukys, vyr. red. Aldonas Pupkis. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2003.

KP S3: Kalbos patarimai. Kn. 2. Sintaksė: 3. Įvairūs dalykai. Sud. Rita Miliūnaitė, teksto aut. Vitas Labutis ir Aldonas Pupkis, vyr. red. Aldonas Pupkis. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2003.

Labutis V. 1985: Sintaksės reiškiniai ir jų kodifikacijos specifika. – Mūsų kalba 3, 9–14.

LKG 1976: Lietuvių kalbos gramatika 3: Sintaksė. Vyr. red. Kazys Ulvydas. Vilnius: Mokslas.

Masaitienė J. 1999: Nauji išbandymai lietuvių kalbai. – Dialogas, spalio 29.

R. VLADARSKIENĖ. Sudėtinių prijungiamųjų sakinių norminimo ypatumai ir pažymimųjų sakinių vartosena

69

Miliūnaitė R. 2003: Lietuvių kalbos gramatikos norminimo pagrindai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Pupkis A. 1980: Kalbos kultūros pagrindai, Vilnius: Mokslas.

Pupkis A. 2005: Kalbos kultūros studijos, Vilnius: Gimtasis žodis.

Šukys J. 2003: Kalbos kultūra visiems, Kaunas: Šviesa.

Vaskelaitė R. 2002: L. Frank Baum. Amerikiečių pasakos. Recenzija. – Gimtoji kalba 7–8, 17–20.

Vaskelaitė R. 2003: Recenzija. – Gimtoji kalba 6, 23.

Gauta 2012 12 10

PECULIARITIES OF CODIFICATION OF SUBORDINATE CLAUSES AND THE USAGE OF ATTRIBUTIVE CLAUSES

Summary

The article provides an overview of the basis and the criteria of syntax codification as well as the main issues of codification of complex sentences and raises the problem of evaluation of some topical cases of attributive clause usage.

In evaluating the conformity of complex sentences with the norm, recommendations about usage of the attributive clauses of purpose, condition, time and concession are given. There are not so many correct usage recommendations regarding subordinate clauses, but some formulations in these recommendations quite often cause discussion and are differently interpreted. Unsettled cases ought to be discussed more thoroughly and commented on so that the proposed norms of syntax would be clear and would not raise doubts for language users.

Usage recommendations for attributive clauses are not so easy to define, because they are based on the relation of meaning of the main and the subordinate clauses and such relation can be interpreted differently. The definable meaning is the main criterion of evaluation of conformity with the norm, the criterion of the sequence of actions is subsidiary, though most often both of these features are common in incorrect usage. Recommendations about such sentences would be clearer if the cases of incorrect usage were more precisely defined (for instance description of duties or functions).

KEYWORDS: syntax, subordinate clauses, attributive clauses, codification.

RASUOLĖ VLADARSKIENĖ

Lietuvių kalbos institutas

P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius

[email protected]

70

KALBOS KULTŪRA | 85