GIEDRĖ ČEPAITIENĖ

Šiauliai universitet

JONAS JABLONSKIS OM JONO ŠLIŪPAS BOK LIETUVISZKIEJIE RASZTAI IR RASZTININKAI

NYCKELORD: recension, Jonas Jablonskis, Jonas Šliūpas, litteratur, period, tidskrifter.

Jonas Jablonskis verk betraktas vanligtvis ur perspektivet av det allmänna språkets utformning och normering. Hans övriga verksamhet är föga utforskad och brukar bara nämnas i förbigående: J. Jablonskis var samhällsdebattör, översättare och pedagog. De recensioner som språkforskaren publicerade nämns oftast också bara som arbeten som återspeglar vissa kriterier för språknormering¹. I denna artikel undersöks två av J. Jablonskis arbeten som handlar om Jonas Šliūpas bok Lietuviszkiejie Rasztai ir Rasztininkai². Boken, som utgavs i Tilsit 1890, finansierades av Baltimores litauiska vännersällskap. Det är den första historien över litauisk skriftkultur och den överblickar litauiska skrifter från 1547 till slutet av 1800-talet; på titelbladet anges att boken sammanställts av en vän av Litauen. J. Jablonskis behandlade boken i två publikationer: i recensionen av den nämnda boken³, publicerad 1894 i avdelningen ”Kritik och bibliografi” i det första numret av Varpo (V 1894 1: 10–11), och i artikeln ”S. Daukantas liv och skrifter”, publicerad i det elfte numret av Varpo 1893 (V 1893 11: 165–168).

Jonas Jablonskis kommentarer om Jonas Šliūpas bok Lietuviszkiejie Rasztai ir Rasztininkai är viktiga ur flera aspekter. Dessa texter är J. Jablonskis första recensioner; dessförinnan hade han inte skrivit några texter i denna genre. De avslöjar alltså också vissa

¹ Några kommentarer om J. Jablonskis publicistik finns i Arnoldo Piročkinas bok Prie bendrinės kalbos ištakų (1977: 80–85).

² Så står det på bokens titelblad.

³ I J. Jablonskis recension benämns boken så här: Lietuviškiejie Raštai ir Raštininkai. En litteraturhistorisk översikt sammanställd av Lietuvos Mylėtojo. Tilsit, 1890, 234.

G. ČEPAITIENĖ. Jonas Jablonskis apie Jono Šliūpo knygą Lietuviszkiejie Rasztai ir Rasztininkai

37

J. Jablonskis, som vid den tiden arbetade som lärare vid gymnasiet i Mintauja, utvecklade då sina ståndpunkter som blivande språkvetare. Det är också viktigt att detta är de första recensionerna av ett verk om litauisk litteraturhistoria; de visar hur utgåvan bedömdes av samtida. Därför bör man undersöka vilka kriterier recensenten utgår från, vad han betraktar som positivt och vad han kritiserar. Recensionerna avslöjar dessutom vissa drag hos recensentens egen personlighet. Syftet med denna artikel är att visa vilka kriterier J. Jablonskis då utgick från när han recenserade Jono Šliūpas bok Lietuviszkieji Rasztai ir Rasztininkai, och vilka krav han ställde på författare till litauiska böcker.

En recension är en text i analytisk genre som förmedlar recensionsförfattarens förhållande till det recenserade verket och hans bedömning av det. Recensionens mest typiska kännetecken anses vanligen vara dess kritiska hållning, som får läsaren att tänka (Bitinienė 2007: 95; Marcinkevičienė 2008: 152). Även om man skiljer mellan vetenskapliga och publicistiska recensioner återspeglas skillnaden sannolikt i det språkliga uttrycket, eftersom endast en recension anses god när den belyser sådana aspekter av det bedömda verket som endast en kompetent specialist inom området kan urskilja (Bitinienė 2007: 95).

Som redan nämnts gavs boken Lietuviszkieji Rasztai ir Rasztininkai ut under pseudonymen Lietuvos mylėtojas, men J. Jablonskis kände till författarens identitet. I större delen av texten nämner han inte författarens efternamn, utan säger endast att denne ”är en känd emigrant från vårt land, bosatt i Amerika” (V 1894 1: 10). I recensionen presenterar J. Jablonskis bokens struktur för läsaren och lyfter fram dess förtjänster och brister.

Recensenten uppmärksammar att skriftlig litteratur från 1500–1700-talen behandlas kortfattat i boken (s. 1–23), medan 1800-talets publikationer får nästan tio gånger så stort utrymme (s. 23–222). Han påpekar att författaren i bokens avsnitt om 1500–1700-talens litteratur ”som man kunde vänta sig inte samlade in allt material om våra skrifter”⁴ (V 1894 1: 10). Samtidigt ursäktar J. Jablonskis denna disproportion, ”eftersom ett sådant arbete för närvarande knappast skulle kunna utföras av en enda person, i synnerhet en som bor långt från sitt hemland” (V 1894 1: 10). Ändå riktas en allvarlig anmärkning mot avsnittet: dess uppgifter ”är inte alls förbundna med vårt folks historia” (V 1894 1: 10).

1800-talets litteratur behandlas mer ingående i recensionen. Enligt J. Jablonskis ”skriver författaren här om 35 författare av olika värde, med början hos D. Poška och prästen A. Strazdelis och avslutning med M. Jankus och prästen A. Bur-

⁴ Överallt citeras originalet.

38

KALBOS KULTŪRA | 85

bas“ (V 1894 1: 10). I huvudsak bedöms denna del positivt i recensionen. J. Jablonskis skriver: ”Den som vill bekanta sig närmare med vår litteratur från 1800-talet kommer med nödvändighet att behöva de uppgifter som samlats i den bok som här beskrivs.” (V 1894 1: 10). Samtidigt får avsnittet också kritik. Språkvetaren betraktade följande drag hos utgåvan som kritiserbara:

1) Författaren återger på många ställen endast vad den ena eller andra person som gjort sig förtjänt av den litauiska skriftkulturen har hävdat, men presenterar det utan någon bedömning; därför förblir de beskrivna verkens verkliga värde oklart för läsaren;

2) om vissa författare ges subjektiv eller tendentiös information;

3) inom den litauiska skriftkulturen finns viktiga omständigheter som bokens författare kände till men ändå har förtigit.

Även om den recenserade utgåvan är en översikt över litauisk litteratur bedömer J. Jablonskis den inte som litteraturvetare utan som språkvetare. Han påpekar att det är oklart för läsaren hur Mikalojaus Akelaičio eller prästen Mykolo Miežinio verk ska bedömas. I J. Šliūpas bok återges faktiskt naiva etymologier av M. Akelaitis utan några kommentarer, så läsaren kan uppfatta dem som vetenskapliga fakta. J. Šliūpas skriver till exempel att M. Akelaitis, med stöd av lingvistiken, i boken Rzut oka na starożytności narodu litewskiego (Peterburgas, 1885) skulle ha visat att namnet på berget Šatrija kan knytas till sanskritorden s’ath och adri, vilket betyder ”ärofullt berg”; namnet på Karpaterna förknippas med ett okänt karpiskt folk, vars namn i sin tur skulle betyda ”fårklippare”; namnet på den trakiska stammen jämförs med litauiska draikus, vilket enligt J. Šliūpas betyder att ”människorna var utspridda och levde utan samband” (LRR 1890: 93–94); M. Akelaitis härledde namnet på det ryska folket från namnet på ön Rusnė, vilket J. Šliūpas också framställer som ett obestridligt faktum (LRR 1890: 94). J. Šliūpas hämtar exempel också från en annan bok av M. Akelaitis – List otwarty do pana Leonarda Niedzwiedzkiego (Paryžius, 1887) – där författaren säger sig ha upptäckt en lag om rotväxling, som visar hur ord kan förändras både inom ett och samma språk och när de vandrar från ett språk till ett annat. På så sätt anser M. Akelaitis sig bevisa att ord från olika språk är besläktade: ”skargas, skundas, klage, lugeo”. J. Šliūpas avslutar detta avsnitt med ett citat av M. Akelaitis, där hans efterföljare ”driver vetenskapen om språkvetenskap framåt och höjer sig över den tyska lärdomen” (LRR 1890: 96). Det är förståeligt att sådana ståndpunkter inte kunde godtas av J. Jablonskis, som hade avslutat studier i klassisk filologi.

G. ČEPAT tienė. Jonas Jablonskis apie Jono Šliūpo knygą Lietuviszkieji Rasztai ir Rasztininkai

39

J. Jablonskis uppmärksammar i sin recension att boken ägnar mycket utrymme åt Andrius Vištelis-Višteliauskas, men inte innehåller någon kritik av hans verk. I själva verket framstår han i publikationen som den viktigaste personen i 1800-talets litauiska litteraturhistoria; mer än 30 sidor ägnas åt honom (LRR 1890: 136–168), och endast avsnittet om Jonas Basanavičius är ett par sidor längre. I J. Šliūpas bok framhålls att A. Vištelis-Višteliauskas är en föga känd person, trots att han utövade stort inflytande på Jurgis Mikšas⁵, Martynas Jankus⁶, Jonas Basanavičius och andra litauiska kulturpersonligheter. Större delen av det här avsnittet består av utdrag ur A. Vištelis-Višteliauskas brev (boken anger inte vem som var adressat), där de tankar som framförs tycks stärkas av utdrag ur dikter publicerade i Aušroje. På så fragmentariskt vis ges en översikt över denne författares liv, hans syn på litauiskhet och relationerna mellan litauer och polacker behandlas, och det anges att A. Vištelis-Višteliauskas talade om det litauiska språkets ställning och betonade behovet av en grammatik för litauiska.

J. Jablonskis bedömer avsnittet synnerligen strängt. Man skulle kunna säga att han inte lämnar sten på sten. Han störs till och med av A. Vištelis-Višteliauskas dikter som J. Šliūpas citerar, och av kommentarerna till dem: ”här finner vi hänvisningar, helt utan kritik, till V-kos visor, som för att tala sanning är alldeles misslyckade” (V 1894 1: 10). De olika tankar av A. Višteliauskas som citeras i boken möts av synnerligen känsloladdad kritik från J. Jablonskis: ”V-os [Višteliauskas] svada kan i en och annan läsares ögon förvandlas till verkliga resonemang och vetenskapliga upplysningar.” (V 1894 1: 10). Recensenten riktar sin kritik mot två huvudområden i A. Višteliauskas påståenden: 1) ogrundade etymologier; 2) uppfattningen om olika språks inbördes förhållanden. Som fullständigt misslyckade etymologier pekar J. Jablonskis ut exempel från J. Šliūpas bok på att lit. motina, fr. matin ’morgon’, pol. mowa ’språk’ skulle vara besläktade (A. Višteliauskas anger för övrigt ännu fler ”släktingar” till ordet: mutter, mater, madre, och till och med det ”litauiska” ordet muterkė). J. Jablonskis återger också A. Višteliauskas tankar som visar hur han uppfattade olika språks inbördes förhållanden. I dag skulle de väcka ett leende, men en läsare i slutet av 1800-talet, särskilt en utan grundläggande kunskaper i språkvetenskap, kunde ha tagit dem för sanna. J. Jablonskis citerar ironiskt dessa tankar av A. Višteliauskas: ”Polackerna har ett omformat litauiskt språk, inget annat. Tyskarna har hälften litauiska ord i sitt regeringsspråk, bara oerhört omformade; det litauiska språket, som polskans moder, kan inte avvisa och förakta sin

⁵ Jurgis Mikšas (1862–1903) – pressverksam inom Lill-Litauen, aušrininkas, översättare.

⁶ Martynas Jankus (1858–1956) – pressverksam inom Lill-Litauen, aušrininkas, tryckare.

40

KALBOS KULTŪRA | 85

dotter” (V 1894 1: 10). Recensenten drar följande slutsats: ”V-s [Višteliaus-kas] hör till de av våra språkforskare som anser att det litauiska språket är alla språks moder, Adams och Evas språk.” (V 1894 1: 10). Samtidigt kritiserar J. Jablonskis även J. Šliūpas. Enligt honom borde ”[d]enna okunnighet och våra inhemska språkforskares svaghet författaren till ’Lietuv. R. ir R.’ absolut ha förklarat och inte kalla allt sådant svammel för forskning” (V 1894 1: 10). J. Jablonskis ställer alltså krav på att publikationen ska uppfylla vetenskapliga kriterier.

Ändå är J. Jablonskis här något partisk. Man kan instämma i hans invändningar mot naiva etymologier och uppfattningar om språkens inbördes förhållanden. Men språkforskaren säger i recensionen ingenting alls om andra fakta som nämns i J. Šliūpas bok: A. Višteliauskas syn på det litauiska språkets dåvarande ställning, behovet av en grammatik för litauiska och annat.

En betydande del av recensionen ägnas åt att visa hur boken Lietuviszkiejie Rasztai ir Rasztininkai behandlar Antanas Baranauskas person och verk. I den här delen av recensionen ser J. Jablonskis inget positivt. Recensenten skriver att författaren till den behandlade boken hade lovat att inte nämna namn på författare som bodde i Ryssland (V 1894 1: 11), och att han stöder den hållningen. Det är förståeligt: både boken och recensionen kom ut under pressförbudets tid, då såväl författare till litauiska skrifter som deras spridare förföljdes. Därför behandlas i boken författare som redan hade avlidit när den utkom. Undantaget är Antanas Baranauskas. J. Jablonskis betraktar det som ett misstag av bokens författare att nämna honom, eftersom ett sådant agerande utsätter den behandlade författaren för fara. J. Šliūpas kritiseras också för att han riktar uppmärksamheten mindre mot A. Baranauskas som poet än mot A. Baranauskas som präst, och grundar sig på sina egna barndomsintryck. J. Jablonskis påpekar att ”läsaren förgäves skulle leta efter en kritik av hans ’Šilelis’ och en bedömning av författaren själv i artikeln om denne man” (V 1894: 11). Faktum är att boken Lietuviszkiejie Rasztai ir Rasztininkai inte innehåller någon utförligare bedömning av dikten Anykščių šilelis. Bokens författare säger bara att ”[d]en bästa av hans sånger till sin skapnad är ’Anykszsciu Szilelys’” (LRR 1890: 83). Här citerar J. Šliūpas A. Baranauskas egen förklaring av när och var ”Šilelis” skrevs och räknar upp kända utgåvor av dikten: den utgavs 1861 i Laurynas Ivinskis almanacka, 1875 genom Leopold Geitlers och 1892 genom Hugo Vėberis försorg (LRR 1890: 83). I recensionen sägs att bokens författare klandrar A. Baranauskas för hans överdrivna fromhet (”några timmar om dagen ägnas åt studier, och resten åt att läsa medeltida böner” (LRR 1890: 82)), som om han inte förstod A. Baranauskas stånd. J. Ja-

G. ČEPATIENĖ. Jonas Jablonskis apie Jono Šliūpo knygą Lietuviszkiejie Rasztai ir Rasztininkai

41

blonskis nämner i recensionen inte andra fakta som J. Šliūpas hade publicerat om A. Baranauskas (om förhållandet mellan litauer och polacker och om biskopens ”adliga” respektive ”bondaktiga” uppträdande), utan säger bara: ”Hur mycket som här är sant och falskt, om denne man verkligen är så ’förskräcklig’, är svårt för oss att veta för tillfället; <...> författaren borde absolut ha avstått från dessa smädelser mot enskilda personer, eftersom det gagnade och höjde själva ’Raštai’.” (V 1894 1: 11). Samtidigt förebrår J. Jablonskis bokens författare för partiskhet: ”Av allt att döma fick L. M-jas, när han bodde i herr A. B-ios hus (s. 82), ett särskilt hat mot honom och tog till sina ’Raštai ir Raštininkai’ för att ’hämnas’ på honom.” (V 1894 1: 11). Här framträder alltså ännu ett krav som J. Jablonskis som recensent ställer på författaren: att ovillkorligen förbli objektiv.

Recensionens sista stycke ägnas åt litauiska tidningar. Enligt J. Jablonskis ägnas den litauiska pressen liten uppmärksamhet i boken (s. 223–229). Som något positivt framhåller han att boken nämner både tidningar från Preussiska Litauen och amerikanska tidningar (Keleivis, Tilžės Keleivis, Garsas, Nemuno Sargas, Aušra, Šviesa, Lietuvių Balsas). Samtidigt lägger J. Jablonskis märke till en viss partiskhet. Ironiskt säger han: ”Det är framför allt gott som sägs om Lietuv. Balsą och dess tidigare redaktör, herr J. Šliūpas; författaren till ’R. ir R.’ sparade inte på orden för att herr Šliūpas skulle framstå som upphöjd, fullständigt frikänd och försvarad från alla håll....” (V 1894 1: 11). När man vet att J. Šliūpas själv är bokens författare blir ironin begriplig. Recensenten beklagar att boken inte säger något om Varpą och Ūkininką (som bekant väckte dessa tidningar den nationella medvetenheten och gavs ut i stora upplagor på den tiden – mellan 1 000 och 2 000 exemplar). J. Jablonskis följande kommentar visar hans förargelse: ”Det verkar som om de i L. M-jas ögon står lägre än alla möjliga ’Laiškus’, ’Keleivius’ och ’Ceitungas’.” (V 1894 1: 11).

Sammanfattningsvis säger recensenten: ”Med dessa ord avslutar jag min anmärkning om en bok som kom ut för länge sedan, vars innehåll hur som helst är mycket intressant” (V 1894 1: 11). Denna korta kommentar visar framför allt två saker: 1) recensenten betraktar boken, som utkom för fyra år sedan, som gammal och antyder därmed för läsaren att det finns många nyare böcker; 2) trots att recensionen innehåller en hel del kritik avslutar J. Jablonskis sin text positivt och uppmanar läsarna av Varpo att intressera sig för den recenserade boken.

Texten i J. Jablonskis artikel ”S. Daukantos liv och skrifter” visar att dess tillkomst också kan kopplas till boken Lietuviškieji Raštai ir Raštininkai. Där skriver språkforskaren: ”Hur lite vi vet om Simanas D. kan man förstå redan av att en så djärv författare till ’Lietuv. raštų ir raštininkų’ (Tilžė-

42

KALBOS KULTŪRA | 85

je, 1890) kunde han endast ägna en femtedel av det utrymme som gavs åt A. J. Višteliauckas åt honom och behandlingen av hans verk; Višteliauckas var föga känd för oss och nyligen avliden, en liten författare från vår egen krets” (V 1893 11: 165). J. Jablonskis artikel är alltså närmast ett komplement till kunskapen om Simonas Daukantas liv och verk. J. Šliūpas behandlade endast kortfattat de viktigaste skedena i S. Daukantas liv (studierna vid Vilnius universitet⁷, arbetet i Riga och Sankt Petersburg) och räknade upp de publikationer som S. Daukantas hade förberett, ordnade efter utgivningsår. Samtidigt drog han den allmänna slutsatsen att historien väcker intresse för det egna folket (LRR 1890: 37).

J. Jablonskis säger sig bygga på en artikel av Eduardas Volteris, material som han fått från en person som inte namnges och S. Daukantas eget testamente. Därigenom kompletterar han S. Daukantas biografi med några fakta. J. Jablonskis skriver att fadern Jurgis D., en kunglig bonde, var skogvaktare; att S. Daukantas fick ekonomisk hjälp till sina studier av prästen Sim. Lopacinskis, altarist i Trikūnai; att S. Daukantas 1814 avslutade en fyraårig skola i Žemaičių Kalvarija; att det är okänt om han under studietiden i Vilnius umgicks med ”den berömde Ad. Mickevičius och några sympatiska studentkretsar”; att han tog magisterexamen i filosofi i Dorpat (Tartu); och att han förblev ogift hela livet. J. Jablonskis framhåller att S. Daukantas ”var en synnerligen bildad man, en utmärkt kännare av historia, han kände och brevväxlade med sin tids mest berömda vänner och forskare inom sitt folk, med Pabrėža⁸, Kazim. Maigys⁹, professor Voigt i Königsberg¹⁰ och många andra”; S. Daukantas själv hade avböjt att skriva en biografi och bibliografi (V 1893 11: 165–167).

I J. Jablonskis artikel presenteras för första gången i litauisk bibliografi en klassificerad förteckning över S. Daukantas verk (publikationerna delas in i historiska, filologiska, småskrifter med nyttiga läsestycken för folket samt böcker med religiöst innehåll). Språket i S. Daukantas skrifter behandlas mycket kortfattat. Det sägs vara samogitiskt, med en betydande inblandning av lettiska ord och konstruktioner; ibland

⁷ Förresten, är det inte från J. Šliūpas bok som legenden spreds om att S. Daukantas kom till Vilnius universitet till fots (LRR 1890: 34).

⁸ Här avses prästen Jurgis Ambraziejus Pabrėža (1771–1849), en skapare av litauisk religiös litteratur, botanisk terminologi och poesi.

⁹ Adelsmannen Kazimieras Maigys (1800–omkring 1858) brevväxlade inte bara med S. Daukantas utan skickade också folkvisor till honom som han själv hade upptecknat i östra Aukštaitija. Som förvaltare av flera gods klagade han i sina brev över att bönderna inte förmådde arbeta. Detta fick S. Daukantas att förbereda små böcker med råd om jordbruk (se Merkys 1991: 135, 146).

¹⁰ Profesorius Johanas Voigtas (Johann Voigt) (1786–1863) – žinomas istorikas, išleidęs 9 tomų Prūsijos istoriją (Geschichte Preussens von den ältesten Zeiten bis zum Untergang der Herrschaft des Deutschen Ordens 1525), kryžiuočių ordino istoriją (Geschichte des deutsche Rittersordens). Šiais darbais S. Daukantas rėmėsi, rašydamas istorijos veikalus (žr. Kaunas 1996: 326, 438; Merkys 1991: 167).

G. ČEPATITENĖ. Jonas Jablonskis apie Jono Šliūpo knygą Lietuviszkieji Rasztai ir Rasztininkai

43

där syns ofria konstruktioner. J. Jablonskis inser själv att detta bara är obetydliga anmärkningar och skriver därför: ”en undersökning av hans språk och en bedömning av hans verkliga förtjänster i vår litteratur överlåter jag till en senare tid. Tills vidare borde man samla in allehanda material och publicera det i ”Varpas” – om hans liv, om hans skrifter, handskrifter....” (V 1893 11: 168). I denna artikel undersöker J. Jablonskis alltså inte så mycket vad som sägs om S. Daukantas i J. Šliūpas bok, utan försöker snarare komplettera dess material med nya fakta och egna kommentarer.

SLUTSATSER

1. Jonas Jablonskis intresserade sig för alla litauiska publikationer; redan medan han arbetade som lärare vid gymnasiet i Mintauja, det vill säga i början av sin yrkesbana och verksamhet, försökte han recensera dem eller komplettera dem med nya fakta.

2. Recensionerna visar att J. Jablonskis betraktade boken ur ett vidare perspektiv: han ville att bokens historia skulle vara oupplösligt förenad med folkets allmänna historia.

3. Recensenten betraktar den recenserade publikationen om litauisk litteraturhistoria med en språkforskares blick. I recensionerna framträder språkvetenskapliga insikter som kommer till uttryck i J. Jablonskis senare verksamhet. Hans anmärkningar om etymologi, språkens inbördes förhållanden och liknande är viktiga.

4. För J. Jablonskis är objektivitet och vetenskaplighet viktiga principer; det är just dessa han saknar i den recenserade boken (jfr anmärkningarna om det utrymme som ägnas åt enskilda författare, kapitlet om A. Baranauskas, periodisk press med mera).

5. Recensionerna avslutas med positiva uppmaningar – såväl böckernas författare som andra kulturaktörer uppmuntras att utföra viktiga insatser för det litauiska folket.

KÄLLOR OCH LITTERATUR

LRR – Lietuviškieji Raštai ir Rasztininkai: Raszliszka peržvalga parengta Lietuvos Mylėtojo, Tilsit, 1890.

V – Varpas – en litterär, politisk och vetenskaplig månadstidning (utgiven från januari 1889 till 1906 i Tilsit och Ragnit).

Bitinienė A. 2007: Publicistinis stilius, Vilnius: Vilniaus pedagoginio instituto leidykla.

Kaunas D. 1996: Mažosios Lietuvos knyga: Lietuviškos knygos raida, Vilnius: Baltos lankos.

44

KALBOS KULTŪRA | 85

Marcinkevičienė R. 2008: Žanro ribos ir paribiai: Spaudos patirtys, Vilnius: Versus aureus.

Merkys V. 1991: Simonas Daukantas, Vilnius: Vyturys.

Piročkinas A. 1977: Prie bendrinės kalbos ištakų, Vilnius: Mokslas.

Mottagen 2012 12 02

JONAS JABLONSKIS OM BOKEN

LIETUVISZKIEJIE RASZTAI IR RASZTININKAI

(LITAUISKA SKRIFTER OCH FÖRFATTARE)

AV JONAS ŠLIŪPAS

Sammanfattning

Jonas Jablonskis verk betraktas vanligtvis utifrån standardiseringens och standardspråkets framväxt. Hans övriga verksamhet har undersökts i liten utsträckning. Jablonskis kommentarer om den bok som Jonas Šliūpas förberedde – den första historien om litauisk skrift – och som behandlade litauiska skrifter från år 1547 till slutet av 1800^th-talet publicerades i tidningen Varpas 1893–1894. Jablonskis kommentarer utgör ett viktigt historiskt faktum som visar hur publikationen bedömdes av samtiden. Dessa essäer är också Jonas Jablonskis första recensioner. När recensionerna skrevs arbetade Jonas Jablonskis som lärare vid gymnasiet i Mintauja. De avslöjar dessutom särskilda ståndpunkter hos Jablonskis som blivande språkvetare.

Jablonskis kommentarer gör det möjligt att dra följande slutsatser: 1) Jablonskis brydde sig om alla litauiska publikationer; när han arbetade i Mintauja försökte han recensera dem eller komplettera dem med nya fakta; 2) Som recensent försöker Jablonskis vara objektiv: han diskuterar boken utan hänsyn till sin relation till dess författare; 3) Recensionerna visar att Jablonskis betraktade boken i ett vidare sammanhang: hans mål var att bokens historia skulle knytas till nationens gemensamma historia; 4) Recensionerna avslutas i en positiv anda och uppmuntrar därigenom både författaren och andra personer i kulturlivet att skapa verk som skulle vara betydelsefulla för den litauiska nationen; 5) I recensionerna framträder språkliga iakttagelser som skulle bli viktiga i Jablonskis senare verksamhet.

NYCKELORD: recension, Jonas Jablonskis, Jonas Šliūpas, litteratur, perioder, tidskrifter.

GIEDRĖ ČEPAITIENĖ

Šiaulių universitetas

P. Višinskio g. 38, LT-76352 Šiauliai

[email protected]

G. ČEPAITIENĖ. Jonas Jablonskis apie Jono Šliūpo knygą Lietuviszkieji Rasztai ir Rasztininkai 45