ALDONAS PUPKIS

STANDARDSPRÅK?

I den vetenskapliga nättidskriften Lietuvių kalba (www.lietuviukalba.lt) publicerades år 2016 artikeln ”Om termen standardspråk” av Irena Smetonienė, Antanas Smetona och Audrius Valotka (nedan: Smetonienė m.fl. 2016). Där ställs frågan ”om det inte vore lämpligt att börja använda termen standardspråk i stället för allmänspråk?” (s. 1). Eftersom artikelns slutsatser sammanfattar att ”vi måste använda termen standardspråk” (min kursivering. – A. P.), är det på sin plats att undersöka närmare varför och på vilka grunder ett ganska revolutionerande beslut föreslås inom den litauiska språkvetenskapliga terminologin.

I artikelns inledning anges varför frågan ställs. Författarna tycks anse att de viktigaste orsakerna är yttre och härrör från kommunikationen med utländska forskare: med dem ska vi ha börjat missförstå varandra på grund av termer som inte har diskuterats inom vår språkvetenskap (deras innebörd och synonymi). Författarna ger också konkreta exempel på termer som enligt dem inte har diskuterats (och som troligen leder till missförstånd): hur vi förstår termerna lånord och främmande ord, nybildning, nyord och neologism, hur vi förklarar förhållandet mellan språkpolitik och språkplanering¹, om man inom morfologin hellre bör använda termerna markör eller marker, och vad man ska göra åt termerna kanslispråklig, saklig och administrativ stil, som konkurrerar inom stilistiken. Även den önskade utvecklingsriktningen för språkbruket anges: ”[a]llt oftare tenderar man att välja en internationell term snarare än en litauisk, eftersom det då är lättare att kommunicera med forskare i andra länder” (Smetonienė m.fl.: 2016: 1). Detsamma ska enligt uppgift gälla termerna allmänspråk och standardspråk. Enligt författarna ”återspeglar termen standardspråk bättre en viss språkvarietets normativa karaktär, dess officiella status, dess officiella prägel, en konsekvent och lagbunden kunskap om språksystemet samt tillämpningen av resultaten av denna kunskap i processerna för språkstandardisering och språkpolitik” (Smetonienė m.fl. 2016: 1).

När det gäller de sistnämnda termerna – allmänspråk och standardspråk – resonerar man så här: ”Det är klart att vilken term som helst lätt kan ersättas med en annan utan att innehållet ändras (det är bara en fråga om överenskommelse och ändamålsenlighet

¹Det är svårt att förstå vilken logik som ligger bakom att förhållandet mellan språkpolitik och språkplanering har tagits med bland exemplen på termer som inte har diskuterats: en av medförfattarna till den omtalade artikeln publicerade för inte så länge sedan en utförlig artikel (se Valotka 2015) om förhållandet mellan dessa begrepps innehåll.

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351–7204

ALDONAS PUPKIS. Standartinė kalba? | 2

fråga), <...>, [o]ch internationell praxis visar att en lokal term också förblir lokal och orsakar problem när den översätts till andra språk” (Smetonienė m.fl. 2016: 1). Författarna försöker också urskilja en ”innehållsskillnad” mellan de båda termerna, som kommer till uttryck i att olika stadier av språkets utveckling benämns. De anser också att det är ett viktigt argument att allmänspråk enligt författarna i vetenskapliga arbeten och dokument översätts till engelskans common language, men betecknar ”den tidiga fasen i standardspråkets utveckling, som ännu inte nått det moderna språkstadiet” (Smetonienė m.fl. 2016: 2), alltså det förkodifierande stadiet. Men åtminstone när det gäller de termer som används i vetenskapliga arbeten är detta påstående helt obefogat (se tabellen).

TABELL. Uppgifter om användningen (översättningen) av termerna allmänspråk, standardspråk i nyckelordsavsnitten i den nätbaserade Lituanistikos-databasen²

Litauiskt nyckelord

Engelsk översättning av nyckelordet

Antal förekomster

1.

allmänspråk

standard language

150³

2.

allmänspråk

common language

6⁴

3.

standardspråk

litterärt språk

4⁵

4.

standardiserat språk

standardspråk

5⁶

Å andra sidan blir, om vi översätter standardspråk med standard language, förhållandet mellan det senare och common language oklart. Därför skriver författarna, utan att fundera närmare men genom att manipulera påståendena i en annan artikel (Cizikaitė 2002), på s. 2 att bendrinė kalba / common language betecknar språkets fas före kodifieringen, trots att Dalia Cizikaitė hävdar att det är just common language, det vill säga gemensamt språk, som avser fasen före kodifieringen. Detta framgår av citaten ur båda artiklarna som återges nedan.

² Besökt den 1–4 juni 2017.

³ I denna siffra ingår inte de nästan 20 fall där endast standardspråk nämns och motsvarigheten till den engelska termen saknas både bland nyckelorden och i sammanfattningarna (här liksom på andra ställen kan beräkningen innehålla ett obetydligt fel).

⁴ Denna term förekommer osystematiskt; det är inte alltid klart vem som lagt in den i databasen (till exempel saknas nyckelord helt för artiklarna som publicerats i Jono Klimavičius Terminologijoje (2000) och Arnoldo Piročkinos Gimtajame žodyje (2004); andra artiklar har publicerats i Polen eller i publikationer som är föga kända inom den litauiska forskningsvärlden).

⁵ Termerna har använts tillfälligt och är inte systematiska (jfr fotnot 4).

⁶ Bland dem finns också nyckelorden standardspråk (standardiserat språk) i artikeln av Giedrius Subačius som publicerades i samlingen från 2002, Res Balticae <...>. En annan artikel av Subačius, publicerad 2004 i tidskriften Metmenų, finns inte med i Lituanistikos databas; artikelns rubrik är formulerad på ett liknande sätt: ”Kronologi över standardiserade (gemensamma) språks historia” (vol. 84, s. 97–115).

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351–7204

ALDONAS PUPKIS. Standartinė kalba? | 3

(1) Smetonienė m.fl. 2016: 2:

Men om vi översätter bendrinę kalbą till Standard language kvarstår också problemet med relationen till common language. Bendrinė kalba / common language betecknar en ”språkfas som kunde kallas förkodifierande. Detta är ett av de tidiga stadierna i det gemensamma språkets utveckling, då det ännu inte finns allmänt erkända verk (grammatikor, ordböcker) som fastställer enhetliga språkkoder (normer) (Cizikaitė 2002: 274; det borde ha stått s. 275. – A. P.).

(2) Cizikaitė 2002: 274–275:

Termen common language (gemensamt språk) är, till skillnad från literary och national language <...> tämligen ovanlig. <...> common language återspeglade den tidiga fasen av det gemensamma språkets utveckling, som ännu inte hade nått stadiet för det moderna språkets utveckling, men som redan tydligt skilde sig från dialekten <...>. En sådan språkfas kunde kallas förkodifierande. Detta är ett av de tidiga stadierna i det gemensamma språkets utveckling, då det ännu inte finns allmänt erkända verk (grammatikor, ordböcker) som fastställer enhetliga språkkoder (normer).

Genom att så inexakt tolka andras påståenden och förse författarna med falsifierade uppgifter uppstår också tanken att dra slutsatsen att ”när vi presenterar oss så här för världen verkar vi ganska märkliga (ärligt talat – efterblivna)” (Smetonienė m.fl. 2016: 2).

Det är inte enkelt att bena ut ekvilibristiken i dessa påståenden, och det är inte heller lätt att orientera sig i den tankemässiga härva som sammanfattas med styckets sista ord – vi är atsilikę. Därför måste vi klargöra varför vi är efterblivna – för att vi inte kan översätta, för att vi blandar ihop termer eller av några andra skäl?

I artikelns första avsnitt (varför det kallas en del, trots att det senare talas om avsnitt) ”Termanvändning i andra länder” återberättas en artikel av litteraturvetaren (inte språkvetaren) Cizikaitė, publicerad i en vetenskaplig tidskrift för nästan ett och ett halvt årtionde sedan, om historien bakom den engelska termen bendrinės kalbos och dess motsvarigheter i litauiskan (Cizikaitė 2002: 273–284).

Man kan fråga sig varför författarna till den granskade artikeln inte i första hand vänder blicken direkt, utan via en enda mellanhand, mot andra engelskspråkiga länder i stället för mot arvet från den egna språkvetenskapens historia. Å andra sidan kunde de själva ha undersökt innehållet i de aktuella termerna och deras definitioner inte bara i de språk som Cizikaitė nämner, utan också i andra länder och språk (i synnerhet saknas en analys av den tyska termens utveckling, eftersom den kan ha haft – och hade! – ett betydande, kanske till och med avgörande inflytande på terminologin inom detta område i litauiskan, liksom på översikter över termerna i estniska, finska, norska, ungerska och andra språk). Cizikaitės artikel är inte på något sätt märkvärdig, men den bör kortfattat gås igenom, eftersom de nämnda författarna förlitar sig på den som sin enda källa.

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351–7204

ALDONAS PUPKIS. Standartinė kalba? | 4

Det går inte att invända mot författarens påstående att termen standard language konkurrerade ut tidigare termer i engelskan (Cizikaitė 2002: 280); den övertas allt oftare också i andra europeiska språks praktiker och blir på flera håll den dominerande termen. Här kan man tillägga en annan författares påståenden om att ”termen standard language representerar ”ett specifikt västerländskt begrepp, spritt genom en kulturell tradition” (Birštonaitė 2002: 266), och att ”[b]egreppen nationella eller standard languages <...> inte alls motsvarar den språkliga situationen i det tidigare brittiska imperiet” (Birštonaitė 2002: 265).

Slutsatserna i Dalios Cizikaitės artikel är formulerade på ett ganska motsägelsefullt sätt. När författaren diskuterar den litauiska termen inom detta område hävdar hon att ”standardspråk, till skillnad från engelskans common language, är en fullvärdig term” (Cizikaitė 2002: 280), och att dess ”definitioner innehåller nästan alla de viktigaste semerna och samma semer som engelska standard language har: nationell, normerad, standardiserad, gemensam, med en skriven och en talad form, förebildlig, använd inom många sfärer. Alltså uttrycks det som i engelsk lingvistik kallas standard English i litauisk lingvistik med termen standardspråk. Den lämpade sig bäst för att beteckna ett nytt skede i litauiskans utveckling och en ny språkförståelse, som formades i början av 1800-talet” (Cizikaitė 2002: 281). Men i den slutliga slutsatsen hävdas redan att ”[t]ermerna skriftspråk, standardspråk och litterärt språk är alltför snäva för att beteckna det kodifierade och normerade litauiska språket. Termen standardspråk är särskilt obekväm att använda vid jämförelser mellan flera språks historia” (Cizikaitė 2002: 281–282).

I det andra kapitlet i den granskade artikeln ges en översikt över förändringar i de termer som diskuteras i Litauen. Översikten är kortfattad, ofullständig och selektiv. Ibland får man intrycket att sofistiska knep har tagits till: endast de fall som är till fördel för författarna refereras, och översikten över förändringarna avslutas år 1980 (närmare bestämt 1972).

Först och främst är det förvånande att en av de mest ingående redogörelserna för termens utveckling, professor Arnoldo Piročkinas artikel (1970), inte alls behandlas. Där anges att termen skriftspråk kanske först började användas av Frydrichas Kuršaitis (jag vill i min tur tillägga att termen Schriftsprache förekommer i Augusto Šleicheris litauistiska skrifter. – A. P.), och inte av Jonas Jablonskis, vilket man kan få intryck av genom den granskade artikeln. När Jablonskis nämns i en vetenskaplig text borde man dessutom ha angett var han befäste detta val och den medvetna åtskillnaden från talspråket. Å andra sidan innebär det att man genom att ”glömma” Piročkinas artikel utelämnar mycket information om termens uppkomst, förändringar i dess form och andra termer; till sist får vi inte heller veta artikelns författare Piročkinas ståndpunkt.

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351–7204

ALDONAS PUPKIS. Standartinė kalba? | 5

Efter att kort ha nämnt termen skriftspråk utan att utveckla dess innehåll, skriver man ganska utförligt om termen standardspråk, som Pranas Skardžius skapade 1927 och införde i bruk. Den här gången tycks man försöka tillämpa en metod baserad på särskiljande kännetecken. Både i citat och i referat av Skardžius betonas särskilt denna språkvarietets g e m e n s a m h e t som egenskap (kännetecken): ”...för termens skapare var det viktigt att betona språkets gemensamhet – dess enande roll för staten <...>. I själva verket var det då det bästa valet, det motsvarade både den politiska och den historiska tidsandan i Litauen” (Smetonienė ir kt. 2016: 6; kursivering min. – A. P.).

Därefter skriver man om den ryska termen (= översatt från ryska. – A. P.) allmänspråkets som ersatte termen år 1950: det litterära språkets term. Det hävdas att den inte var ett dugg bättre (förmodligen än allmänspråket, men det sägs inte varför) och att den saknade all tradition i Litauen (trots att bruket av den och dess motsvarigheter sträckte sig ända tillbaka 100 år; se Piročkinas 1970: 31). Varken lingvister bosatta i Litauen eller utomlands var nöjda med ett så meningslöst utbyte: Pranas Skardžius och Petras Jonikas hade skrivit om detta flera gånger, och även lingvister i Litauen hade aktivt diskuterat frågan (det sistnämnda påståendet känner jag inte till från litteraturen – diskussionerna började först nästan 20 år senare). Termen allmänspråk började återupplivas 1969; det anges var den först började användas. Inte alla lingvister instämde, och flera debattartiklar publicerades. Bland dem är särskilt Jonas Palionis (1975) ståndpunkt värd att lägga märke till: utöver att termen får genomslag är det enligt honom särskilt viktigt att ”när den litauiska termen allmänspråk översätts till andra språk, särskilt till sovjetfolkens språk, bör man antingen använda motsvarigheterna till termen litterärt språk i dessa språk eller i varje enskilt fall förklara det begrepp som betecknas med termen allmänspråk” (Palionis 1975: 32). Författarna till den artikel som diskuteras medger att just dessa ord av Palionis blivit deras artikels ledmotiv: ”det är omöjligt att använda termen allmänspråk på ett adekvat sätt på andra språk, närmare bestämt numera västerländska språk” (Smetonienė ir kt. 2016: 7).

Men trots diskussionerna (= och det ideologiska och byråkratiska motståndet. – A. P.) fick termen standardspråk fäste, och det var en ”stor ideologisk seger, som visade den litauiska lingvistkårens ryggrad” (Smetonienė ir kt. 2016: 7; kursivering min. – A. P.). Den återinförda termen hade senare fått ”andra semer” (Jonikos påstående nämns (1972: 1): standardspråk ”kan kallas den språktyp som är avsedd för hela nationens kulturella och civilisatoriska behov”), men enligt Jonikas hade termen också brister: det skulle vara svårt att fastställa begreppet ”gemensamhet” mer exakt, eftersom även enskilda familjers, byars och församlingars tal har gemensamma drag. Aleksas Girdenis (1973: 45) definierade standardspråket som nationens språk i det offentliga livet; ”offentlighetssemen” infördes också i Lietuvių kalbos enciklopedija (1999, 2008). Men här dras genast slutsatsen att en sådan utvidgning av termens innehåll (som om detta vore någon slags

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351–7204

ALDONAS PUPKIS. Standartinė kalba? | 6

ett undantag i terminologiarbetets praktik) och en anpassning till den internationellt spridda termen standard language ”inte är bra, eftersom man i andra länder ser standard language som ett förflutet (?) skede; det innebär att även vi bör överväga frågan med tanke på att litauiskan inte heller står stilla, att standardspråket också var en viss period i dess utveckling, men att den, liksom i andra länder, har tagit slut” (Smetonienė ir kt. 2016: 8).

Det tredje kapitlet har rubriken ”Varför bör termen standard language användas i dagens Litauen?” Där borde vi finna en tydlig och logisk förklaring till varför den etablerade, traditionella termen standardspråk inte kan kompletteras med nya semer, varför alla eller åtminstone många (så kan man få intryck av artikelns sammanhang) språks utveckling redan har nått (eller gått in i) ett nytt utvecklingsskede och hur detta bör beskrivas, varför den äldre utvecklingsfasen för standardspråket har avslutats eller håller på att avslutas i engelskan, i språken i postsovjetiska och andra postkoloniala länder samt i utvecklingsländer, och vad detta innebär. Alltså har en brytning i språkutvecklingen (rentav en revolution) ägt rum över hela världen; författarna till den aktuella artikeln var kanske de första i Litauen som lade märke till detta (eller också lånade de idén från Cizikaitė (2002), kanske från Giedrius Subačius artikel från 2002, även om de inte tog med den sistnämnda i litteraturförteckningen) och beslöt att inte heller vi borde hamna på efterkälken i dessa processer, utan följa engelskan (det brittiska imperiets tradition) och överta den där brett etablerade termen. Dessutom skulle den nya termen återspegla ”en konsekvent och lagbunden kunskap om språksystemet och tillämpningen av denna kunskap i språkstandardiserings- och språkpolitiska processer” (Smetonienė ir kt. 2016: 1). Det är verkligen en nyskapande tanke att ett termbyte i grunden skulle kunna stimulera forskningen inom ett helt lingvistiskt område, eftersom termen standardspråk, får vi förstå, inte skulle kunna åstadkomma detta. Tyvärr finner vi inga mer ingående förklaringar i artikeln, vare sig till denna eller andra frågor. Den innehåller bara många svårbegripliga resonemang, som främst förs fram genom citat från olika källor eller författare; här återstår därför bara att framföra några kommentarer som följer av dessa överväganden och försöka bedöma författarnas förslag.

Det verkade mer än märkligt när jag i den granskade artikeln läste påståendet att det just var jag som redan 1980 i mina Kalbos kultūros pagrinduose hade närmat förståelsen av termen standardspråk till den term för standard language som redan då användes i Europa (var det alltså då jag redan hade skönjt att ett nytt skede i det litauiska standardspråkets utveckling hade inletts?). Dessutom finner författarna i den boken även mitt förslag om användningen av termen standard language i Litauen (Smetonienė ir kt. 2016: 8; min kursivering. – A. P.). Efter att ha läst om sådana upptäckter måste man påminna om den exakta formuleringen av min tanke i Kalbos kultūros pagrinduose: ”Standardspråket skiljer sig framför allt från andra språkvarieteter (dialekter, jargonger, sociolekter) genom att det är normerat och mer eller mindre bearbetat

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

ALDONAS PUPKIS. Standartinė kalba? | 7

system. Detta särskiljande drag kommer till uttryck genom kodifiering, det vill säga genom förekomsten av fasta regler. Andra egenskaper hos standardspråket som olika författare anger behöver inte vara absoluta och kan känneteckna inte alla språk eller alla epoker” (Pupkis 1980: 7). Av de flera termer som används för att benämna denna språkvariant och som har den ena eller andra bristen skulle ”[t]ermen standartinės kalbos bäst åskådliggöra standardspråkets särart (standartas förklaras i ’Tarptautinių žodžių žodynas’ som ’norm, förebild’; ordet kan också betyda ’mall, schablon’ – standardspråket är inte ett mallartat, schablonmässigt språk), men termen saknar helt tradition inom litauisk språkvetenskap” (Pupkis 1980: 8). Jag kan alltså verkligen inte urskilja något slags ”närmande” eller ”förslag” här.

När författarna tar upp de termer för standardspråket och dess egenskaper som jag angett, sammanställer de allt detta i en fri parafras och hävdar att jag vid den tiden hade urskilt fyra kännetecken för standardspråket: 1) ett normerat, mer eller mindre bearbetat språksystem; 2) kodifiering – fasta regler; 3) skriftlig form och monolog; 4) den viktigaste funktionen – kommunikativ. Men i boken presenteras dessa kännetecken (egenskaper) i en något annorlunda ordning, och de är inte riktigt sådana som författarna har modellerat dem.

Det har redan nämnts att andra författares tankar tolkas på ett särpräglat sätt, vilket är ett av den här artikelns kännetecken och får en att tvivla även på många av dess övriga påståenden och slutsatser. När man läser vidare kan det exempelvis verka som om jag bara en enda gång har talat om standardspråket och termen för det, och att detta skulle vara min slutgiltiga uppfattning. Men mina ståndpunkter, liksom mer än en annan språkforskares, är ingen stelnad betong som inte kan förändras med tiden. Varför nämns till exempel inte ens med ett ord min beskrivning av standardspråket (begreppet och termen) i Kalbos kultūros studijose (2005)? Där tycks jag, utan att avvika särskilt mycket från 1980 års uppfattning, ha tagit ett visst steg framåt och skriver att standardspråket inte bara är en medvetet bearbetad utan också historiskt framvuxen variant av nationalspråket, som används för att tillgodose hela nationens behov av kommunikation, tänkande och politiskt, ekonomiskt och kulturellt liv samt för att uttrycka nationell identitet och representation (Pupkis 2005: 30). Här, vågar jag påstå, lyfts standardspråkets funktioner tydligare fram; bland dessa är funktionerna att uttrycka nationell identitet och representation särskilt viktiga.

Författarna fann uppenbarligen ingen anledning att studera andra litauiska språkforskares böcker och artiklar om standardspråket – dess term, egenskaper, definitioner, uppkomst, historia med mera. Artikeln nämner inte ens böckerna av de främsta litauiska språkhistorikerna Jonas Palionis och Zigmas Zinkevičius, termerna som används i dem, periodiseringen med mera. Inte heller nämns äldre artiklar av Pranas Kniūkšta och Albertas Rosinas eller arbeten från början av detta århundrade av Jonas Klimavičius, Rita Miliūnaitė med flera, där många frågor med anknytning till den aktuella artikeln behandlas på ett eller annat sätt.

BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351–7204

ALDONAS PUPKIS. Standartinė kalba? | 8

När vi återgår till den gemensamhet hos standardspråket som författarna gång på gång betonar och säger sig inte riktigt förstå (påminn om att Cizikaitė 2002: 280 betraktar gemensamheten som ett socialt, inte ett lingvistiskt kännetecken för standardspråket), kan vi erinra oss att de menar sig ha funnit tvivel på den även hos äldre tänkare (minns Jonikos redan nämnda tvivel, men han (1972: 1) kallade utan tvekan standardspråket för ”en språkart avsedd för hela nationen, med kulturell och civilisatorisk prägel”). Denna ”gemensamhet”, dess kulturella och civilisatoriska karaktär, korrelerar direkt med Girdenis (2000: 316) ”offentlighet” hos standardspråket (”Standardspråket (det litterära språket) är språket i nationens offentliga liv (skrift, skola, litteratur, massmedier)”). Detsamma betonas också i mina Kalbos kultūros studijose (2005). Och just här säger författarna, om än indirekt och vid sidan av de nämnda citaten, vad de egentligen vill uppnå: ”I själva verket skapar vi själva traditioner, och i dag finns det varken behov av eller mening med att enbart betona gemensamheten eller räkna upp de områden där det normerade språket ska användas” (Smetonienė ir kt. 2016: 8). De föreslår att man i stället betonar de egenskaper som jag nämnde 1980, där standardspråkets gemensamhet inte lyfts fram som dess viktigaste egenskap. Men om vi betraktar gemensamheten som ett lingvistiskt och inte ett socialt fenomen måste vi medge att själva kärnan i standardspråket, som Giedrius Subačius skriver (2003: 63), bygger på idén om språkformernas integracijos idėja, det vill säga på ett uttryck för konvergens och standardisering, vilket behövs för att konsolidera det samhälle eller den gemenskap som använder språket. Gemensamheten är alltså inget fel eller någon innehållslös konstruktion, utan en idé som samlar och förenar samhället, och som i dag står i fullständig motsättning till nyliberalismens vitt spridda dezintegracijos nuostatomis.

När vi går vidare längs sammanfattningens väg behöver ytterligare några grundläggande frågor diskuteras.

För det första, som jag nämnde är det författarna framför allt tycks anse viktigt att vi med termen bendrinės kalbos skulle ha hamnat på efterkälken jämfört med Västeuropa, som har kommit långt i språkutvecklingen. Här tycks man försöka tillgodose interna behov av terminologisk förändring, men trasslar helt in sig. Det hävdas att olika termer betecknar olika stadier i språkutvecklingen, vilka visar språkens kvalitetsnivå. Ett sådant resonemang skulle kunna vara logiskt, men i artikeln förklaras inte två grundläggande aspekter av ämnet: 1) vilka lietuvių kalbos raidos etapai som avses här och vilka deras chronologinės ribos är, 2) hur lietuvių kalbos kokybė mäts (eller redan har mätts) (om det sistnämnda sägs ingenting alls; inte ens förklaras vad man avsåg eller vad påståendet innebär).

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351–7204

ALDONAS PUPKIS. Standartinė kalba? | 9

Om termen bendrinės kalbos syftar på en fas i standardspråket som ännu inte nått stadiet för det moderna språket, var ska då gränsen för det moderna språket dras? Från när kan det normerade litauiska språket betraktas som modernt – från Aušros tid, från Varpo? Eller kanske från början av det återupprättade Litauens självständighet 1918, när språket blev statsspråk och funktionella språkstilar började utvecklas snabbt? Men då fanns termen bendrinės kalbos ännu inte. Kanske från 1927, då termen bendrinės kalbos dök upp? Eller avses den förjablonskiska epoken eller en ännu äldre tid (då man inte skulle hitta termen bendrinės kalbos ens med lykta)?⁷ Å andra sidan blandar man ihop historiska datum: man borde noggrant ha angett när detta nya stadium i standardspråket började (i Västeuropa och Litauen), eftersom jag redan 1980, enligt författarna, förde uppfattningen om termen Kalbos kultūros pagrinduose bendrinės kalbos ”närmare den term för standardspråk som redan användes i Europa vid den tiden” (Smetonienė ir kt. 2016: 8)⁸. Om valet av term alltså skulle avgöras av ”språkets kvalitetsnivå”, vem ska då förklara vilken nivå som avses här och övertyga oss om att de termer och nivåer som författarna diskuterar inte motsäger varandra?

Jag är övertygad om att denna förvirring hade kunnat undvikas om författarna hade närmat sig de litauiska språkvetenskapliga termerna utifrån litauiska språkvetenskapliga källor i stället för att i första hand utgå från utländsk praxis. Inom vår språkvetenskap har termerna på detta område varit etablerade sedan länge; det hade räckt att exempelvis se på Palionis arbeten för att allt skulle falla på plats. I boken Rašomosios kalbos istorija kallar Palionis (1995) exempelvis språket i texter från den så kallade förnationella perioden för rašomąja kalba, diskuterar ingående tillkomsten av den litauiska bendrinės rašomosios kalbos i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, och använder sedan endast den sistnämnda termen genom hela boken (Palionis 1995: 3–5). Han betonar dessutom att man här, ”med hänsyn till den tidigare traditionen och tendenserna i det nutida språkbruket, har avstått från termen literatūrinės kalbos (även om han inte anser att den är särskilt dålig), och i stället återinfört termerna rašomosios kalbos och bendrinės kalbos. Den sistnämnda termen används dock endast om det skrivna och talade (’standardiserade’) språk som uppkommit sedan Aušros tid och är gemensamt för hela det litauiska folket” (Palionis 1995: 7). Om man dessutom hade läst Cizikaitės artikel noggrant hade det varit lätt att förstå att termen common language som hon nämner, inom parentes översatt med orden ”gemensamt språk” och därefter förklarad som helt enkelt ’vilken som helst

⁷ Kiek anksčiau Smetonienės (2014) buvo pasakyta aiškiau: svarbiausiais standartinės kalbos (pradžios) metais laikytini 1922 m., kai Konstitucijoje lietuvių kalba paskelbta valstybine, Švietimo ministerija Jablonskio gramatiką pripažino standartu, o Kaune buvo įsteigtas universitetas. Klausimą dėl šio teiginio čia reikėtų formuluoti kitaip: ar kalbos istorijos periodizacija priklauso nuo istorinių politinių, socialinių ar kultūrinių aplinkybių, kad ir labai svarbių visuomenės gyvenime, ar nuo kokybinių ir (ar) kiekybinių pačios kalbos struktūros (sistemos) ir vartosenos pokyčių?

⁸ Det hade varit möjligt att exempelvis hänvisa till utvecklingsschemat för det nutida kodifierade litauiska språket som presenteras i min bok Kalbos kultūros studijos eller diskutera det (se Pupkis 2005: 45–46).

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351–7204

ALDONAS PUPKIS. Standartinė kalba? | 10

bendra kalbá (Cizikaitė 2002: 274, 275), kuri Palionio knygoje atitinka rašomąją kalbą, bent ikijablonskinį jos laikotarpį.

För det andra får man vid byte av termer inte tappa de närliggande termerna inom området ur sikte, eftersom de tillsammans omfattar hela gruppens mikrosystem. Man måste ge artikelförfattarna rätt i att terminologin inom detta område (teorin och praktiken kring standardspråket) inte är helt genomarbetad och tillräckligt diskuterad. Men författarna avgränsar sig från en granskning av hela mikrosystemet och överlåter arbetet med att ordna det åt andra. De drar endast slutsatsen att ”termerna för gemensamt och standardspråk är förvirrade i den litauiska språkvetenskapliga tanketraditionens kontext – den första implicerar båda (de nationella och förnationella perioderna i standardspråkets utveckling? – A. P.), medan man av någon anledning undviker den andra” (Smetonienė ir kt. 2016: 11). Här bör tilläggas att termen inte undviks av någon obestämd anledning, utan därför att den i själva verket nästan inte används; hur kan då dessa termer vara förvirrade?

Således skulle införandet av termen standardspråk, trots att den inte används i någon större utsträckning, ”göra det möjligt att reda ut det spindelnät av termer som nu används och föreslås” (Smetonienė ir kt. 2016: 11). Eller är det kanske just ett sådant förslag som spinner detta nät?

Det visar sig att spindelnätet påstås ha uppstått därför att termerna litauiska språket, standardspråk, statsspråk, officiellt språk används i dag, samtidigt som det föreslås att man även inför normerat standardspråk, och att vissa lingvister påstås anse att även dialekter ryms inom begreppet standardspråk, och så vidare. Sådant prat i en vetenskaplig artikel utan angiven källa (särskilt i det sistnämnda fallet) är tomt prat. I stället för att resonera om skillnaderna mellan de här nämnda termerna, som är mer eller mindre tydliga för de flesta som forskar om och använder standardspråket, borde man åtminstone ha dragit upp ramarna för det aktuella mikrosystemet. Om vi exempelvis ersätter standardspråk med standardspråk, borde man då inte kort ha förklarat hur termerna norm och standard förhåller sig till varandra, om vi borde ersätta normering (med andra ord, standardisering) med standardisering, hur den då skulle förhålla sig till normalisering, och så vidare (tabellen på artikelns s. 10 säger i grunden ingenting om detta)?

Dessutom görs ingen åtskillnad mellan kodifieringen av standardspråket och dess bruk. Hur skulle termen standarduttal se ut i detta schema? Hur bör vi bedöma konkurrensen mellan varianter i språkbruket (inte bara i uttalet), en konkurrens som knappast skulle kunna förekomma i en standard? Frågorna är fler än de möjliga svaren. Och resonemangen om att begreppsförvirringen skulle ha uppstått genom att de nationella och förnationella utvecklingsperioderna för standardspråket slagits samman i definitionen av termen standardspråk är, milt uttryckt, värdelösa, eftersom gränserna mellan dessa perioder och innebörden av de termer som användes under dem inte har klarlagts. För övrigt,

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351–7204

ALDONAS PUPKIS. Standartinė kalba? | 11

Det hade varit bättre om författarna hade formulerat sina slutsatser utan att ta dem ur luften, utan till exempel försökt diskutera de termer som används i min bok (Pupkis 2005: 30 ff.), såsom standardisering, kodifiering med flera. Utbytet av de aktuella termerna kan inte diskuteras frikopplat från frågor som rör litauisk språkstilistik. Redan i min bok från 1980 sägs det att termen standardspråk, där en del utgörs av ordet standard, som inte bara betyder ”norm, förebild” utan också ”mall, schablonmässighet”, leder till uppfattningen att allmänspråk kan förstås som ett mallartat, schablonmässigt språk (Pupkis 1980: 8). Författarna citerar själva den ryske lingvisten Leonid Krysin, enligt vilken den negativa konnotationen hos ordet standard hindrar termen standardspråk från att slå rot i Ryssland, eftersom ordets betydelse förknippas med begreppen ”mall” och ”kliché” (Smetonienė ir kt. 2016: 3). Men kanske är det inte detta som är viktigast här, utan hur man ska förhålla standardspråket till språkets poetiska (konstnärliga) funktion – eller inte förhålla dem till varandra alls – där alla slags klichéer och standarder är tecken på texter av dålig kvalitet. Eller, om vi medger att det finns en sådan talspråklig (vardaglig) stil, hur ska man då bedöma de många icke-standardiserade inslagen i den? Detta är alltså en mycket mer komplicerad fråga än den kan verka vid första anblicken, och vi bör inse att man inte bara kan föreslå att en term byts ut mot en annan utan att alls beakta det breda terminologiska sammanhanget inom detta vetenskapsområde.

För det tredje återstår, när inga yttre eller inre fördelar hos den ena termen framför den andra kan påvisas, att ta till extralingvistiska argument. Ett sådant argument är översättning. Det är märkligt att läsa att man på andra språk skulle använda den litauiska termen (inte dess översättning?!) standardspråk. Som nämnts skrev Palionis under sovjettiden att det uppstod svårigheter när termen standardspråk översattes till andra språk, särskilt till de sovjetiska folkens språk (Palionis 1975: 32), medan det nu hävdas att ”[d]et är särskilt olämpligt att använda termen standardspråk när man jämför flera språks historia. Naturligtvis bör man inte skapa nya termer, eftersom det är ett meningslöst slöseri med energi att skapa ex novo det som redan existerar som en sedan länge etablerad modell <...>. Vid behov kan man dra nytta av andra språks erfarenheter (kanske engelskans)” (Cizikaitė 2002: 281–282). Bådas resonemang leder till pragmatiken i språkbruket – det förstnämnda österut, det andra västerut – i det senare fallet med en tydlig anpassning till den engelskspråkiga traditionen. Det är på något sätt ganska talande att dessa två olika riktningar sammanfaller. Jag vill påminna om att Moskvas språkpolitik under sovjettiden (sociolingvistisk forskning och besluten vid konferenserna i Tasjkent) energiskt styrde de sovjetiska folkens lingvister mot att skapa en så stor (omfattande) gemensam fond som möjligt av internationella ord (termer) för alla sovjetiska folk (givetvis med ryskt språkbruk som grund), så att de sovjetiska folken snabbare skulle närma sig varandra. Deras ledare hade fått i uppdrag att så snabbt som möjligt fostra homo sovieticus. Nu uppmanas vi aktivt, även av våra egna lingvister,

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351–7204

ALDONAS PUPKIS. Standartinė kalba? | 12

att fostra en annan grupp kosmopolitiska mankurter, homo liberalis, för vilka internationella ord lättare skulle bli en del av (det egna språkets) identitet och tränga undan så många goda, traditionella ord från det egna språkets arbetsliv som möjligt.

Enligt min mening är det inte översättningen av de termer som diskuteras som försvårar kommunikationen med utländska kollegor. Snarare handlar det om mindervärdeskomplexet som vuxit in i varje cell hos oss och den därav följande benägenheten att hellre ödmjukt kopiera andra än att skapa självständigt. Att man kan klara sig utmärkt med litauiska termer framgår inte bara av de tidigare citerade styckena ur Cizikaitės artikel, utan också av flera rader i den nämnda artikeln av Palionis (1970).

För det fjärde framhåller samma författare, Cizikaitė, i sin artikel att ”[i] litauiska lingvisters arbeten används tills vidare inte [år 2002] någon motsvarighet till standard language, nämligen standardspråk” (Cizikaitė 2002: 280). Av hennes förklaringar skulle man kunna få intrycket att Subačius⁹, påverkad av den engelskspråkiga (amerikanska) miljön, naturligtvis, kan ha varit den som började införa en term av engelskt ursprung i litauiskan. Hans doktorander Cizikaitė och Birštonaitė försökte, förståeligt nog, följa sin handledares uppfattning när den framfördes för dem. Men den engelska låneöversättningen dök upp i språkbruket för mer än ett decennium sedan och användes senare, såvitt jag kan se, inte i någon större utsträckning. Först under de senaste åren har författarna till den granskade artikeln återupplivat den och börjat sprida den i sina skrifter och föreläsningar för studenter. De presenterar till och med en kort lista över anhängare till sin uppfattning (Smetonienė ir kt. 2016: 12): förutom de redan nämnda Subačius¹⁰ och Birštonaitė står där även Smetonienė, Jūratė Lubienė och Dalia Pakalniškienė, Daiva Aliūkaitė och Audrius Valotka. Även forskare vid Vilnius universitet använder termen av engelskt ursprung i artiklar för allmänheten, offentliga föreläsningar och diskussioner. De beräknade till och med att sökprogrammet Google den 26 augusti 2016 hittade termen i olika kasusformer 1 784 gånger. Siffran är naturligtvis imponerande, men man anger inte i vilken betydelse termen används (kanske även i betydelsen ”schablonmässig”?). Å andra sidan är en sådan undersökning, när det inte finns någon term att jämföra med (i detta fall termen standardspråk), inget annat än ett rent försök att vilseleda¹¹.

⁹ Subačius använder själv oftast termen standardspråk i sina artiklar, medan standardspråk förekommer sällan, främst i tidigare artiklar skrivna i Amerika (se Lituanistikos duomenų bazę).

¹⁰ Se fotnot 9.

¹¹ Googles sökprogram Google gav följande resultat när fraserna ”standardspråk” och ”standardspråk” söktes: den första hittades 19 600 gånger och den andra 1 030 gånger. Det bör noteras att standardspråk här också används om andra språk (t.ex. kinesiska), om standarder som används inom informationsteknik och om standardmässigheten i administrativt språk, dvs. dess schablonmässighet, och så vidare (avläst 2017 06 19).

BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351–7204

ALDONAS PUPKIS. Standartinė kalba? | 13

Artikelns författare kan, när de läser dessa rader och hör kritiken mot den nyligen införda termen standardiserat språk, lätt invända att Girdenis och Pupkis agerade precis så när de på sin tid började återuppliva termen allmänspråk. Men här finns flera väsentliga skillnader: då återupplivade vi den förkrigstida termen, som fördömts av sovjetmakten, och försökte överge termen litterärt språk, som påtvingats av myndigheterna; något nytt behövde inte skapas, medan den term som nu införs saknar längre tradition. Man får inte glömma att tiderna då var helt annorlunda: inga termer (ordböcker, grammatiker...) kodifierades officiellt, medan allmänspråk nu, i en rättsstat, är inskrivet som den huvudsakliga och enda termen i Republiken Litauens termbank¹², vars tillkomst även den dåvarande ordföranden för den statliga litauiska språknämnden, Irena Smetonienė, bidrog till. Om någon borde känna till denna status för termen allmänspråk bättre än andra samhällsmedlemmar, så är det den tidigare ordföranden för språknämnden (termen standardiserat språk finns inte i den termbanken). Än mer beklagligt är det att en term som inte har övervägts eller diskuterats och som strider mot språknämndens beslut har skrivits in i texten till den litauiska lärobok för årskurs 6 som nämnden utarbetar.

För det femte. Den statliga litauiska språknämnden har vid upprepade tillfällen deklarerat en av de viktigaste principerna för kodifiering och bruk av allmänspråket – stabiliteten hos språkets normer. I detta avseende är allmänspråk som språkvetenskaplig term ett av de mest stabila språkbruksfaktumen i litauiskan. Dessutom är den betydelsefull även som samhällelig och kulturell term (och företeelse). Det är den enda termen som används i de uppslagsverk som publicerats sedan Litauen återfick sin självständighet (särskilt Litauiska språkets uppslagsverk, Litauens allmänna uppslagsverk), i rättsakter, skolböcker och undervisningspraktik, i medierna och på många andra håll. Det är mycket viktigt att den nyintroducerade termen standardiserat språk inte har något fäste i språkbrukarnas medvetande. Det finns till och med lingvister som hävdat att allmänspråket numera, på 2000-talet, har blivit allmänt brukat, även om nya varianter av språket sägs uppstå (Kalėdienė 2013: 22). Om det verkligen förhöll sig så, kunde (=borde, måste) författarna till den artikel som diskuteras åtminstone ha knutit detta påstående till sin egen uppfattning och inte tigit om det, utan kommenterat och bedömt det, kanske försökt infoga det i sitt schema (till exempel till och med övervägt om början av 2000-talet skulle kunna betraktas som början på ett nytt skede i litauiskans utveckling).

¹² Det anges i följande källor: 1) Lingvodidaktikos terminų žodynas / Meilutė Ramonienė, Jelena Brazauskienė, Nida Burneikaitė, Jurga Daugmaudytė, Eglė Kontutytė, Joana Pribušauskaitė. Vilnius: Vilniaus universitetas, Vilniaus universiteto leidykla, 2012; 2) Lagförslag nr XP-1320(3) om ändring av Republiken Litauens lag om statsspråket (läst 2017 06 14).

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351–7204

ALDONAS PUPKIS. Standartinė kalba? | 14

Som redan nämnts ignorerar författarna till den granskade artikeln uppenbart genom detta förslag principen om stabilitet hos allmänspråkets normer, och de följer den inte heller alltid i några av sina andra arbeten (det gäller bland annat förslagen att avskaffa skrivningen av nasala bokstäver i vissa ordstammar; den skarpa och rentav enträgna ivern att föra in bokstäverna W, X, Q i det litauiska alfabetet; införandet av valfri interpunktion, som fortfarande skapar förvirring i skolan och ger återklang i medierna; underlåtenheten att förhindra en revidering av det traditionella systemet för kvinnors efternamn m.m.). Sådana steg bidrar sannerligen inte till att stabilisera allmänspråkets normer, utan har tvärtom rubbat dem rejält och orsakat stor förvirring i mer än en samhällsgrupp. Denna upplösning av språkets normer förenar inte människor och deras gemenskaper, utan splittrar dem.

Det bör också tilläggas att enligt de gamla traditionerna vid Vilnius universitets institution för litauiska språket var lärarnas viktigaste uppgift inte att kungöra några reformer av språkets normer, utan att skriva grundläggande forskningsverk om allmänspråket, sådana som ännu för inte så länge sedan var hela det humanistiska forskarsamhällets stolthet.

För det sjätte. Utan att föresätta mig att här i detalj granska alla påståenden i den aktuella artikeln ville jag visa att detta granskade verk inte håller för någon kvalitetskritik av vetenskapligt arbete. Det är en samling citat ur och återgivningar av tankar från några lingvisters artiklar, omvandlad till ett veritabelt textvirrvarr. Att många andra författares påståenden och problem förtigs, att olika språkfakta och citat manipuleras och att litteraturen används så sparsamt visar på en ringa, rentav ytlig kännedom om den undersökta frågan, en överdriven betydelse som tillmäts enstaka påståenden, en allmän brist på vetenskapligt tänkande och andra brister som kännetecknar ett omoget arbete. Det liknar vetenskaplig simulering snarare än en väl genomtänkt lösning på frågan, logiskt underbyggd med argument.

För det sjunde, bör även artikelns formella aspekter nämnas: citering, vetenskaplig apparat och korrekturläsning.

Först faller olika förvanskningar av citat i ögonen, och särskilt att man inte har respekterat deras typografi. Exempelvis återges på s. 6 termen allmänspråk ur Pranas Skardžius artikel (Skardžius 1997: 631–632) med vanlig rak stil (kursiv stil i originalet; likaså allmän-, gemensamt, talat, skrivet språk), medan orden äpple och halm, som hos Skardžius står med vanlig rak stil, här står i kursiv. Dessutom har en ellips utelämnats efter ordet hel. I ett annat citat ur Skardžius skrifter (s. 6; se Skardžius 1997: 35) har spärrade ord satts utan spärrning; här står vadinam i stället för originalets vaidinim. I detta sammanhang kan jag inte heller låta bli att nämna det citat ur min bok från 1980 som återges i artikeln (se s. 8). I det

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351–7204

ALDONAS PUPKIS. Standartinė kalba? | 15

De två första orden i termen standartinės kalbos är skrivna med kursiv stil i originalet, men med rak stil i citatet; konjunktionen bet i citatet har ersatts med konjunktionen tačiau. I artikeln och på andra ställen varierar typsnittet för de omtalade termerna. Ibland citeras det återigen inte helt exakt, t.ex. ”literary language – det är den variant som anses bäst (”as the best”), använd och i litterära texter” (Cizikaitė 2004: 277; min kursivering. – A. P.) och författarnas: ”variant som används i litterära texter” (Smetonienė ir kt. 2016: 2).

Andra saker hanteras inte alltid korrekt. Girdenis artikel, som anges i litteraturförteckningen, heter exempelvis ”Bendrinė kalba”, inte ”Bendrinė (literatūrinė) kalba”. Varför citeras flera av Skardžius artiklar ur hans Rinktinių raštų (bd II, s. 34 ff., 587–599, 631–632), medan en artikel som tryckts i samma band (s. 337–368) i litteraturförteckningen anges endast utifrån nätversionen (kanske för att man bara sökte efter citat och inte studerade själva skrifterna systematiskt)? Jag fick fundera länge över vad det där Tarybinė enciklopedija som nämns i fotnot 11 är. Jag kom fram till att man kanske syftade på den så kallade Didžioji tarybinė enciklopedija (på ryska), men varken (vilken) upplaga, år, band eller sida anges. I några andra fotnoter (3, 5) hade det varit lämpligt att ange när de citerade källorna konsulterades.

Inte heller ägnades den egna artikelns korrektur någon uppmärksamhet. På s. 2 behövs inget kommatecken efter ordet (Queens [ska vara: Queen’s language); högst upp på s. 10 ska det stå kalbos, inte kabos.

Frågan är om det passar sig för experter på standardspråk att i en vetenskaplig text, och inte i någon publicistisk text, använda det tillfälliga ordet denna gång (s. 1; det finns inte ens i DŽₑ), att inte böja inte bara Dantes, utan också Petrarcas efternamn (s. 3), och att kalla lingvisternas ståndpunkt enhetlig i stället för likadan, gemensam, samordnad (s. 7). Eller är man här på väg mot ännu en språk­reform: att bortse från de rekommendationer som för närvarande ges i ordböcker och språkhandböcker. Det skulle också framgå av en mening som författarna skriver i artikelns inledning: internationell praxis visar att en lokal term förblir lokal (s. 1). Hittills har det instrumentala kasusets användning betraktats som ett stort språkfel, men här används det som om ingenting hade hänt.

Den omtalade artikeln har alltså inte utarbetats i enlighet med de krav som ställs på vetenskapliga artiklar, vare sig innehållsligt eller formellt. Därför uppstår naturligt frågan hur man kan lita på sådana texter, som innehåller många sakfel, allehanda förvanskningar och bristfälligt korrektur. Sådana publikationer väcker också frågor om den vetenskapliga kompetensen hos tidskriftens recensenter och gör överlag inte heller själva vetenskapliga tidskriften någon ära.

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351–7204

ALDONAS PUPKIS. Standartinė kalba? | 16

LITERATŪRA

Birštonaitė R. 2002: Kai kurie anglų, slovakų ir lietuvių šnekamųjų standartinių kalbų formavimosi bruožai. – Archivum Lithuanicum 4, 265–272.

Cizikaitė D. 2002: Anglų kalbos terminai common language, national language, literal language, King’s language, standard language ir jų lietuviški atitikmenys. – Archivum Lithuanicum 4, 273–282.

Girdenis A. 1973: Bendrinė kalba. – Mūsų kalba 3, p. 45–47. – Tas pats: Aleksas Girdenis. Kalbotyros darbai 1, 2000, 316–318.

Jonikas P. 1972: Lietuvių bendrinės rašomosios kalbos kūrimasis antrojoje XIX a. pusėje. Čikaga: Pedagoginis lituanistikos institutas.

Kalėdienė L. 2013: Urnėžiūtė R., Valskys V. Dvidešimtoji Jono Jablonskio konferencija. – Gimtoji kalba 10, 21–24.

Palionis J. 1975: Literatūrinė kalba, bendrinė kalba ar kaip kitaip? – Kalbos kultūra 29, 28–32.

Palionis J. 1995: Lietuvių rašomosios kalbos istorija. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Piročkinas A. 1970: Literatūrinės kalbos terminas ir jo analogai. – Kalbos kultūra 19, 25–32.

Pupkis A. 1980: Kalbos kultūros pagrindai. Vilnius: Mokslas.

Pupkis A. 2005: Kalbos kultūros studijos. Vilnius: Gimtasis žodis.

Skardžius P. 1997: Rinktiniai raštai 2. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Smetonienė I. 2014: Kalbos vieta valstybių politikoje: standartinių kalbų susikūrimas. – Parlamento studijos 16. Prieiga internete: http://www.parlamentostudijos.lt/Nr16/16_kalba_2.htm.

Smetonienė I., Smetona A., Valotka A. 2016: Dėl standartinės kalbos termino. – Lietuvių kalba 10. Prieiga internete: www.lietuviukalba.lt.

Subačius G. 2003: Standartinė kalba – valdžios nuosavybė. – Kultūros barai 12, 63–64.

Valotka A. 2015: Kalbos planavimo ir kalbos politikos terminai. – Parlamento studijos 18, 84–101. Prieiga internete: www.parlamentostudijos.lt/Nr18/files/5.

Gauta 2017 06 20

ALDONAS PUPKIS

[email protected]

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351–7204