LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI,I

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

De litauiska litteraturspråkets konsonantfonemers sammansättning

V. VAITKEVIČIŪTĖ

1. Begreppet fonem

När vi talar om det litauiska litteraturspråkets konsonantfonem måste vi definiera själva fonembegreppet, ange antalet fonem i litauiskan och karakterisera vart och ett för sig. Den sovjetiska språkvetenskapen bygger i fråga om fonemet på L. Ščerbas och hans elevers landvinningar på detta område. Till detta arbete har uppgifterna om fonemet hämtats ur L. Zinders ”Allmän fonetik”¹.

I den moderna språkvetenskapliga litteraturen betraktas fonemet som den minsta ljudenhet som skiljer mellan ords eller morfems betydelser. I varje språk finns det mycket få fonem, vanligen bara några tiotal, och de bildar språkets samtliga ord och morfem. Detta visar att fonemet inte är knutet till något enskilt konkret ord eller morfem, utan förekommer i många ord och morfem och är abstraherat från dem. Om fonemet vore knutet till något enskilt konkret ord eller morfem, skulle enskilda ords försvinnande ur språket med nödvändighet också avspeglas i antalet språkljud. Historien för vilket språk som helst visar vilken anmärkningsvärd beständighet antalet språkljud uppvisar, kanske till och med större än grammatiken. Det bör sägas att stabiliteten i alla språks grammatiska struktur delvis också beror på ljudens beständighet.

Även om fonemet är abstraherat från konkreta ord och morfem, deltar det ändå i den ljudliga formen hos de ord och morfem som det utgör en del av. Fonemet är alltså å ena sidan abstraherat från det konkreta ordet eller morfemet, men å andra sidan existerar det endast i ord och morfem. Utan ord och morfem finns det inte, och kan det inte finnas, något fonem; det finns då bara ett enkelt ljud som har förlorat sin fonemiska karaktär.

Fonem skiljer ibland mellan ords betydelser, till exempel i orden [žl’°ʊg°:o]² žlugo och [žl’°ʊg°:o] žlugo, [sėn°:o] seno och [sėn’°:o] senio, [žm°:o:n°ų] žmonų och [žm°:o:n’°ų] žmonių och så vidare.

¹ Л. Р. Зиндер, Общая фонетика, докт. дисс., 1, 2, Библиотека ЛГУ, 1954.

² I artikeln följs L. Ščerbas transkription, som återges i hans tabeller ”Huvudsakliga konsonanttyper och några tecken för att beteckna dem” och ”Huvudsakliga vokaltyper och några tecken för att beteckna dem”, samt de ytterligare tecken han utarbetat.

5

Ibland skiljer den mellan ordformer, till exempel: [rašãu] rašau och [ras’ãu] rašiau, [sakãu] sakau och [sak’ãu] sakiau osv.

Vi har tidigare angett att ett fonem endast existerar i ord och morfem och dessutom i olika ljudrealiseringar som beror på ljudets fonetiska position. Alla dessa ljudskillnader, som inte förändrar fonemets väsen, kallas dess nyanser. En nyans är varje fonems realiseringsform. ”På så sätt – som L. Ščerba sade – ser vi att det levande språket uttalar ett mycket större antal olika ljud än vi vanligtvis föreställer oss, vilka i varje språk förenas till ett jämförelsevis litet antal ljudtyper som kan differentiera ord och deras former, dvs. tjäna människors kommunikationsbehov. Det är dessa ljudtyper man avser när man talar om enskilda språkljud. Vi ska kalla dem fonem. De olika ljud som faktiskt uttalas och utgör den del där det gemensamma (fonemet) realiseras, ska vi kalla fonemnyanser”³.

Nyanser som med nödvändighet hör till ett fonem kallas obligatoriska nyanser. I detta arbete ska vi endast behandla dessa nyanser.

De obligatoriska nyanserna är av tre slag.

1. Positionsbetingade fonemnyanser. De beror på betoning och accent. Dessa nyanser är mest typiska för vokaler. Eftersom arbetet behandlar konsonanter nämner vi dessa nyanser endast när vi talar om sonanterna [l, m, n, r], som i litauiskan, när de utgör den andra delen av en blandad diftong, kan ha accent och, beroende på den, ändra sin längd. En förändring av sonanternas längd påverkar dock inte deras grundläggande kvalitet. I exempelvis orden [k’ũrk’t’] kurkti, [p’ilnas] pilnas, [p’ílvas] pilvas, [ãːntis] antis, [añtis] antis, [k’l’ũmpe] klumpė, [k’l’ũmpa] klumpa bildar [r] och [ṝ], [l] och [l̄], [m] och [m̃], [n] och [ñ] ett och samma fonem.

2. Kombinationella nyanser. Det finns inga isolerade ljud i språket: ett ljud är alltid förbundet med ett annat. Ett ljuds rekursion smälter samman med ett annat ljuds exkursion, och därför beror ett fonems nyanser på dess förhållande till andra fonem. Sådana nyanser, som beror på närliggande fonem, kallas kombinatoriska nyanser; exempelvis skiljer sig [n] framför [k] och [g] i litauiskan från [n] framför andra klusiler osv.

3. Nyanser som beror på uttalssättet. Samma ord uttalas olika i vardaglig och fullständig stil. Detta återspeglas också i de enskilda fonemens nyanser. I detta arbete har fonemkarakteristikerna registrerats med kymogram i fullständigt uttal. Följaktligen kommer uppmärksamheten i huvudsak endast att riktas mot det fullständiga uttalssättet, där ordets alla fonem framträder tydligt.

Ett fonem kan ha flera nyanser. Den nyans där de gemensamma akustiska och fysiologiska egenskaperna hos det ena eller andra fonemet tydligast återspeglas kallas huvudnyans eller typisk nyans. Ščerba kallar de nyanser ”typiska” som ”i minsta grad beror på de omgivande förhållandena”⁴, och sådana nyanser

³ Л. В. Щерба, Фонетика французского языка, 19, Москва, 1953.

⁴ Л. В. Щерба, Русские гласные в качественном и количественном отношении, 12, С.-Петербург, 1912.

6

Vanligast är de ljud som kan uttalas isolerat utan omgivande ljud. Men endast stavelsebildande ljud kan uttalas på detta sätt, och därför är det i regel mycket svårare att fastställa den grundläggande klangfärgen hos ett icke-stavelsebildande ljud. I detta arbete, som just ägnas åt sådana ljud, beskriver vi flera lika betydelsefulla klangfärger för varje fonem.

Om två ljud inte skiljer betydelser åt är de klangfärger av ett och samma fonem, men om dessa ljud skiljer ord och deras former eller morfem åt bildar de separata fonem. Till exempel är [s] och [sˈ] i följande litauiska ord [saũsˈoː:] sauso och [saũsˈoː:] sauso separata fonem, eftersom de skiljer ordens betydelser åt; däremot är [s] i orden [saũsˈoː:] sauso och [sausˈoː] sausų ett och samma fonem, liksom [sˈ] i orden [saũsˈoː:] sausio och [sausˈoː] sausiu är samma fonem.

Det går dock inte att hävda att fonemet är den enda betydelseskiljande faktorn i ord. I litauiskan skiljer accent och i synnerhet tonaccent ofta betydelser åt, till exempel i orden [kʲieˈtʲis] kietis och [kʲeˈtʲis] kietis, [sˈūːrʲis] sūris och [sˈũːrʲis] sūris. Dessutom förekommer många metatoniska fenomen i litauiskan, till exempel i orden [kʲùrpʲe] kurpė och [kʲùrpʲˈus] kurpius, [vaːlgˈoː:] valgo och [vaːlg̃ˈoː:] valgio m.fl., där morfemens [kʲùr] och [kʲùr], [vaːl] och [vaːl̃] betydelser endast skiljer sig åt genom accentens placering och tonaccenten; [r] och [r̃], [l] och [l̃] utgör här olika klangfärger av ett och samma fonem.

Detta innebär dock inte att ljud som inte skiljer ordens betydelser åt inte kan bilda självständiga fonem. Till exempel är [k] och [g], [č] och [dž] i ord som [kʲlʲeˈbʲiːs] klėbys, [gʲlʲeˈbʲiːs] glėbys, [čʲiːrʲˈuoːtʲi] čiuruoti, [džʲiːrʲˈuoːtʲi] džyruoti m.fl. självständiga fonem som fakultativt växlar med varandra.

Det är alltså uppenbart att vi, när vi fastställer antalet fonem i ett språk, inte kan nöja oss med att endast finna motsvarande ordpar, eftersom sådana par förekommer tillfälligt i språket, och fonem som används mycket sällan kanske inte har några sådana alls. I dessa fall måste man undersöka om ljudskillnaden beror på uttalsmekanismen eller på ljudets position. Ett sällan använt ljud utgör ett separat fonem när det är ett nödvändigt element i de få ord där det förekommer. Till exempel är [č] och [dž], [dž] och [dzˈ] i litauiskan självständiga fonem, trots att de inte har några minimala ordpar.

När man talar om fonem och deras klangfärger bör man ange på vilka grunder vissa klangfärger hänförs till ett visst fonem. Här riktas uppmärksamheten mot två aspekter⁵: 1) att dessa klangfärger inte skiljer och inte kan skilja betydelser åt och 2) att alla klangfärger hos ett fonem ställs i motsats till alla andra fonem, som vart och ett förekommer i sina egna klangfärger. L. Ščerba säger i detta sammanhang: ”... varje fonem definieras framför allt av det som skiljer det från de andra fonemen i samma språk”⁶.

⁵ Se Л. Р. Зиндер, min. veik., 1, 94.

⁶ Л. В. Щерба, Фонетика французского языка, 21.

7

2. Fastställandet av antalet konsonantfonem i det litauiska litteraturspråket

Konsonantfonemen i det litauiska litteraturspråket kan inte undersökas isolerade från vokaler och diftonger, med vilka frågan om konsonanternas palatalisering är nära förbunden; denna spelar en mycket viktig roll vid fastställandet av konsonantfonemen och deras varianter i det litauiska litteraturspråket.

Ur fonemisk synvinkel har emellertid varken ljudsystemet i det litauiska litteraturspråket eller frågan om konsonanternas palatalisering tidigare undersökts. I dessa frågor finns några rent fonetiska anmärkningar. J. Jablonskis sade till exempel endast följande i ”Litauisk grammatik”: ”Konsonanterna i vårt språk kan vara hårda eller mjuka:

a) Före e, ę, ė, i, į, y uttalas konsonanterna mjukt: geras, keras, retas, gręžti, skęsti, tękšti, sėti, visas, kitas, kibiras, grįžti, lišti, grynas, šykštus, vyras, žymus.

b) Konsonanter före a, ą, o, u, ų, ū uttalas ibland hårt, ibland mjukt. I orden garsas, laimė, laikas, vaikas, kąsti, ropė, šonas, suktas, tų grūdų rūkiti, pušti uttalas konsonanterna d, g, k, l, n, p, r, s, š, t, v före a, ą, o, u, ų, ū hårt.

Om konsonanterna före a, ą, o, u, ų, ū uttalas mjukt, skrivs dessutom i efter dem, före själva vokalen: kiautas, šiaudas, šią, šio, šių, siūti, siuvo, siųsti, peiliai, žodžiai...⁷

P. Jonikas anger i ”Pagramantisdialekten”, som bygger på experiment, en liten skillnad mellan mjuka och förmjukade konsonanter: ”§ 51. Konsonanterna förmjukas (om än jämförelsevis svagt) mindre före främre vokaler, något mer före vokaler som har blivit främre... Men eftersom jag nöjer mig med denna allmänna anmärkning skiljer jag inte mellan dessa två grader av mjukhet”⁸.

I sitt dialektologiska arbete ”Studier i litauiska dialekter” påpekar J. Gerulis att graden av mjukhet är olika för [s] före [e] och [s] före [u] i ord som [sʲẽnʲẽlis] senelis och [sʲ⁰ũvimas] siuvimas m.fl.⁹ Som J. Gerulis säger skiljer de sig från varandra i många dialekter (några av dem ligger nära det litauiska litteraturspråket): den andra är mjukare än den första.

J. Endzelīns ansluter sig till J. Gerulis uppfattning i ”Ljud och former i de baltiska språken”¹⁰.

P. Skardžius uttryckte tydligt sin uppfattning i recensionen av B. Sereiskis bok ”Systematisk vägledning för den som studerar litauiska”: ”Författaren talar också olämpligt om den förmjukande vokalen i: i, när det står mellan en konsonant och vokalerna a, ą, o, u, ų, ū, förmjukar inte den föregående konsonanten utan visar att en mjuk konsonant står före dessa vokaler. Således motsvarar si i ordet sąjūvinis s’ [mjukt s]. Annorlunda är det med stavelserna -vi-, -nis i detta ord: här har konsonanterna v och n före i verkligen förmjukats; här kan vi inte säga att vi, ni motsvarar v’, n’ [det vill säga mjukt v, n]; ju

⁷ R y g i š k i ų J o n o, Lietuvių kalbos gramatika, 8, Kaunas — Vilnius, 1922.

⁸ P. J o n i k a s, Pagramančio tarmė, 22—23, Kaunas, 1939.

⁹ Žr. J. G e r u l l i s, Litauische Dialektstudien, 31, 40, 60, 70, Leipzig, 1930.

¹⁰ Žr. J. E n d z e l ī n s, Baltu valodu skaņas un formas, 44—45, Rīgā, 1948.

8

än mindre kan vi säga det om i i ordet sniegas: här är ie en diftong som har utvecklats ur ei; alltså har detta i vuxit oskiljaktigt samman med e, och därför är det inte sant att detta i här skulle kunna vara ett självständigt, enbart palataliserande ljud” ¹¹.

Dessa rent fonetiska anmärkningar visar att det litauiska språkets konsonanter delas in i tre typer; en typ kan kallas hårda konsonanter, den andra mjuka och den tredje palataliserade konsonanter, som i orden: [sᵒuo, šᵒuo, šį].

Frågan uppstår om skillnaden mellan de olika konsonanttyperna beror på konsonanternas egen natur (i så fall bör hårda, mjuka och palataliserade konsonanter betraktas som självständiga fonem, medan vokalerna endast är allofoner av ett enda fonem), eller på de vokaler och diftonger som följer efter konsonanterna (i så fall bör alla skillnader mellan konsonanterna betraktas som allofoner av ett enda fonem, medan de vokaler och diftonger som står efter dem bör betraktas som självständiga fonem).

Här bör det anges att hårda konsonanter förekommer före bakre vokaler [a, aː; ɔ, oː; u, uː], före diftonger [au, ai, uo, ui] och i absolut ordslut. Mjuka konsonanter förekommer före [a, aː; ɔ, oː; u, uː] och före diftonger [au, uo]. Palataliserade konsonanter förekommer före främre vokaler och diftonger [i, iː; e, ɛ, e, ɪe, ei, æi]¹².

Först ska vi undersöka om de hårda och mjuka konsonanterna i ord som [sᵒuo] och [šᵒuo], [sakaũ] och [sakᵒaũ] etc. är allofoner av ett och samma fonem eller självständiga fonem.

”I ryska har vi i sådana förbindelser som pa, p’a två olika konsonantfonem, men ett och samma vokalfonem (med två olika allofoner), eftersom hårda och mjuka konsonanter förekommer även i självständig fonetisk ställning, medan olika vokalallofoner alltid beror på den föregående konsonanten. Ryskans palataliserade konsonanter utgör separata fonem eftersom de, liksom de icke-palataliserade, förekommer i självständig fonetisk ställning—i ordslut”¹³.

I det litauiska litteraturspråket förekommer, som nämnts, inte mjuka konsonanter i ordslut. Orsaken framgår av deras historiska ursprung: mjuka konsonanter uppkom ur hårda konsonanter + j, följt av en bakre vokal eller diftong. Därför kan hårda och mjuka konsonanter i litauiskt litteraturspråk inte ställas mot varandra i ordslut. I alla andra ställningar—före bakre vokaler och diftonger—skiljer de däremot mellan ord och morfem, till exempel: [saũsᵒo:] och [saũsᵒo:], [kᵒũmpᵒo:] och [kᵒũmpᵒo:].

Frågan uppstår om dessa konsonanter kan betraktas som självständiga fonem.

Vokalen [o:] behåller sin grundläggande kvalitet både efter en hård och efter en mjuk konsonant, även om den efter en mjuk konsonant blir betydligt mer främre och bildar en annan allofon av vokalen [o:]. Skillnaden i uttal mellan hårda och mjuka konsonanter beror på konsonanterna själva, inte på de vokaler eller diftonger som står efter dem. Sepa-

¹¹ P. Skardžius, Kalba, 1 sąs., 46 (1930).

¹² Man får inte förväxla stavning och uttal: till exempel uttalas den sista diftongen i orden lakiai och lakei [ɛi], trots att den i stavningen i det första fallet betecknas ai och i det andra ei.

¹³ Jl. P. Зиндер, Советское востоковедение, 3, 94, Москва (1956).

9

…ratorn — en apparat som gör det möjligt att lyssna separat på isolerade ljud i vilket ord som helst, bekräftar också att skillnaden mellan kombinationerna [m°o:] och [m°o:], [r°o:] och [r°o:], [k°o:] och [k’o:], [gau] och [g’au] enbart beror på konsonanterna.

Dessa omständigheter ger grund för att betrakta hårda och mjuka konsonanter som självständiga fonem.

Eftersom motsättningen mellan hårda och mjuka fonem (naturligtvis även inbegripet lånade ljud) kan genomföras i hela konsonantsystemet, med undantag för [j], som inte kan ha ett motsvarande hårt par, är denna motsättning ett distinktivt fonemiskt drag. Därför är konsonanterna [p ir p’, b ir b’, k ir k’, g ir g’, l ir l’, m ir m’, n ir n’, r ir r’, s ir s’, š ir š’, ž ir ž’, z ir z’, v ir v’] i orden [k°ump’o:] och [k°ump’o:], [p’ô:b’o:] och [lô:b’o:], [k°jŕ°o:] och [k°’ŕ°o:], [sag°ū:] och [sag°ū:], [meit°’s] och [meit’°s], [maūk’t1] och [m’āūk’t1], [pašā:l’in°o:] och [pašālin°o:], [gēr°] och [gēr°], [saūs°o:] och [saūs’o:], [š°uo] och [š°uo], [gra:ž°ō:s] och [grā:ž°os], [zaunā] och [zirz’āu], [jav°ū:] och [av°ū:] självständiga fonem som skiljer de just nämnda orden och morfemen åt.

Vissa konsonanter används dock mycket sällan. Till dessa hör [c, c’, č, č’, dz, dz’ och dž, dž’]. Deras självständighet är inte lika uppenbar som hos de tidigare nämnda. Exempelvis ger den sporadiska användningen av konsonanterna [c] och [c’] i litauiskt litteraturspråk endast en fonetisk position före en bakre vokal i orden [c°’ukr°us] och [c’°’uč’e] (hund på barnspråk), där [c] och [c’] inte beror på den position de intar.

Det hårda [č] används i litauiskt litteraturspråk i mycket få ord: [čaiž°ūs, gīnčas, B°’čas] m.fl. Det finns dock flera morfem, såsom [gīnč°] och [anč°ū], [sn°’uč’o:] och [jaun°uč°o:], där [č] och [č’] står före vokalerna [u] och [o:], vilka inte kan framkalla den grundläggande skillnad — hårdhet i det ena fallet och mjukhet i det andra — genom vilken [č] skiljer sig från [č’].

[dz] och [dz’] står i ord som [dz°ū:kas] och [dz°’kin’t1] före de bakre vokalerna [u:] och [u], och uttalet av dessa framkallar inte den skillnad som vi ser mellan [dz] och [dz’].

[dz] och [dz’] bör också betraktas som självständiga fonem därför att de utgör de mest nödvändiga elementen i de få ord där de förekommer.

Det hårda fonemet [dž] förekommer endast i internationella ord och lånord, till exempel [džáu:l1s] m.fl.; det kan ställas mot det litauiska ordet [dž’áukšmas] för att visa att fonemen [dž] och [dž’] är självständiga.

Det som sagts ovan visar att även [c] och [c’], [č] och [č’], [dz] och [dz’], [dž] och [dž’] är självständiga fonem, trots att de används mycket sällan.

Fonemen [f, x, γ] användes tidigare inte i litauiskan, och därför tvistade man länge om deras användning, eftersom de endast förekommer i internationella ord och lånord. I dialekterna ersätts [f] fortfarande ofta av ljudet [p], [x] av ljudet [k] och [γ] av [g]. Även de lånord, oftast egennamn, som kom in i litteraturspråket via en indirekt väg men redan länge hade använts i litauiskt folkligt talspråk, såsom [Pranc°ū:žija] Prancūzija, [Pranc’iš°k°us] Pranciškus, [parā:piја] parapija, [ist°’°r’ija] istorija, [Prā:nas] Pranas, [Pr’ić°k°us] Pričkus, [arm°’ōnika] armonika, [Č°’ekija] Čekija m.fl., följde språkets allmänna tendens, och ljuden [f, x, γ] ersattes i dem av de tidigare nämnda ljuden eller uttalades inte alls.

10

Detta är acceptabelt för ord som det litauiska folket har införlivat sedan länge, men det var inte tillåtet att ändra dem i nya lånord, som kom in i det litauiska litteraturspråket inte från litauiska dialekter utan direkt från främmande språk.

Det avgörande ordet i denna fråga yttrades av J. Jablonskis, som redan 1893 började kräva att [f, x, γ]¹⁴ skulle användas i internationella ord i det litauiska litteraturspråkets skrifter.

I sin artikel ”Några stavningsfrågor” från 1920 säger han att det i litteraturspråket inte går att klara sig utan ljuden [f, x, γ], med tanke på det stora antalet lånord och internationella ord: ”…fonas, fonografas, fonetika, telefonistas, telefonuoti, gramofonas, grafika, grafuoti, telegrafistas, telegrafuoti; fauna, flora, fizika, fiziologija, faršas, farsas, forsuoti, reforma, chalta, chloroformas, profesija, profesorius, filologas, filosofija, sfera, diferencinis, profanas; figūra, farmacija, firma, filtras, flirtas, flirtuoti, furoras, Charbinas (stadsnamn), Faustas, filosofas Fichtė.…¹⁵”

Att ersätta dem med egna ljud skulle innebära att gratis imitera våra far- och morföräldrar. I denna artikel framhåller han att litauerna redan uttalar [f, x, γ] i internationella ord.

Jablonskis klandrar dem som inte följer detta uttal och ersätter [f, x, γ] i internationella ord med sina egna ljud [p, k, g]: ”…b) när vi skriver dessa ord utan ch, f, h gör vi det inte det minsta lättare för Litauens invånare att förstå ordens betydelse; c) när våra människor uttalar sina ord börjar de nu själva också uttala ch, f (cha-cha-cha! fe! falšius, falšyvas, festungė, firankos, feleris, futeris…),; d) när människor själva inför främmande ord i sitt språk uttalar de dem numera något annorlunda, särskilt den yngre och mer bildade generationen (och med f, ch…)”¹⁶

J. Jablonskis återkommer till denna fråga ytterligare flera gånger i olika artiklar och recensioner. Exempelvis skrev han 1922: ”Det är förvånande att även några människor skriver dessa ord så inkonsekvent, trots att de en kort tid tidigare uttalade dem allra vackrast med ch, f, h. Eftersom jag inte förstår detta råder jag skribenterna att vara mer konsekventa—att skriva som man gjorde tidigare: c h a l v a (vissa slags läckerheter…), c h l o r o f o r m a s, p s i c h o l o g i j a, f a r š a s (med ch, f, h)… Vi tar in dessa ord i våra skrifter och vårt språk inte från deras ursprungliga källa, utan från våra kultiverade grannar, så låt oss också skriva dem så som vi har vant oss vid att uttala dem efter dessa grannar”¹⁷.

Om dessa ljud tidigare var omstridda, används de nu utan tvekan i alla internationella ord och lånord i det litauiska litteraturspråket. Därför räknar vi också in dem bland det litauiska litteraturspråkets fonem, eftersom man, med tanke på det stora antalet internationella ord som innehåller [f, x, γ], inte kan klara sig utan dem.

Några exempel—internationella ord där de förekommer i samma fonetiska positioner men uttalas olika—illustrerar fonemernas [f′, x′, γ′] självständighet och deras oberoende av fonemen [f, x, γ], liksom [t′, d′] av [t, d], i vilka de intar identiska fonetiska positioner, men uttalas olika-

¹⁴ J a b l o n s k i o r a š t a i, 3, 7—8, Kaunas, 1934.

¹⁵ Där.

¹⁶ Där, 105.

¹⁷ J a b l o n s k i o r a š t a i, 4, 278, Kaunas, 1935.

11

nodai, till exempel: [t°] tu och [t’°ʊ̯is] tiulis, [d°] du och [d’°ubarā] Diubari, [x°urmā] churma och [brax’°ūra] brachiura, [f’°ūrija] furija och [k°urf’°urstas] kurfiurstas, [γ°uɡen’°tai] hugenotai och [γr’°uɡ°] Hiugo.

Alltså finns det sammanlagt 45 konsonantfonem i det litauiska litteraturspråket, vilka bildar par av hårda och mjuka konsonanter: [p, p’, b, b’, t, t’, d, d’, k, k’, g, g’, c, c’, č, č’, dz, dz’, dž, dž’, m, m’, n, n’, s, s’, š, š’, ž, ž’, z, z’, l, l’, r, r’, v, v’, j, f, f’, x, x’, γ, γ’].

Om den tredje kategorin konsonanter, det vill säga de förmjukade konsonanter som förekommer framför främre vokaler och diftonger, kan följande sägas.

När det gäller graden och arten av deras mjukhet skiljer sig litauiskans konsonanter framför främre vokaler och diftonger i grunden från ryskans konsonanter.

L. Ščerba skrev i sin artikel ”Teorin om rysk ortografi”: ”Eftersom det i normalt ryskt språkbruk före vokalerna ’и, э’ (det vill säga ’и, е’) endast står mjuka konsonanter, kan det förefalla som om de mjuka konsonanterna framför dessa vokaler är fonetiskt betingade, desto mer som det faktiskt finns en artikulatorisk och akustisk närhet mellan dem: när man uttalar båda dessa typer höjs tungans mittparti mot den hårda gommen. Detta är emellertid utan tvivel felaktigt när det gäller konsonanternas mjukhet framför vokalen ’э’ (det vill säga ’е’): saken är den att när man uttalar ryska mjuka konsonanter höjs tungan mot gommen lika mycket som när man uttalar ’и’, nämligen mycket mer än när man uttalar ’э’ (det vill säga ’е’); därav följer att konsonanternas mjukhet framför denna vokal över huvud taget inte är ett resultat av levande assimilation”¹⁸.

I litauiskan är däremot förmjukningen av konsonanter framför främre vokaler och diftonger av assimilatorisk karaktär, eftersom graden av konsonantens förmjukning beror på graden av tungans höjning, som kännetecknar den främre vokal eller diftong som följer efter konsonanten. Om tungan höjs högre mot gommen när man uttalar en främre vokal eller diftong, blir även konsonanten framför den mjukare, och omvänt. Man kan till och med urskilja flera grader av förmjukning hos konsonanter som står framför främre vokaler och diftonger.

Galimas daiktas, kad ir istoriniu atžvilgiu priebalsiai prieš priešakinės eilės balsius skiriasi nuo minkštųjų priebalsių prieš užpakalinės eilės balsius. P. Skardžius nurodo, kad „vard ažodinė priesaga -ē gali būti įvairios kilmės. Visų pirma jos dariniai gali būti netekę j prieš -ē lygiai taip pat, kaip, pvz., vs. šm. mede iš *medje ir kt., tai lyg patvirtintų ir suomių iš baltų paskolintoji purje = būrė, ds. km. (tarm.) žemju = lat. zemju, lot. faciēs „veidas“ ir kt. Bet, antra vertus, kaip rodo lot. faciēs „žvakė, žibintas“ ir kt., senovėje šalia -jē- galėjo būti ir senas ē- kamienas. Dabar to iš baltų kalbų negalime skirti“¹⁹.

Om vi studerar palatogrammen för alla konsonanter som står framför vokaler och diftonger av främre och bakre rad, kommer vi att märka att konsonanterna framför [i, e, ę, ė, æ] alltid är mindre mjuka än motsvarande mjuka konso-

¹⁸ L. V. Ščerba, Valda arbeten om det ryska språket, 170, Moskva, 1957.

¹⁹ P. Skardžius, Litauiska ords bildning, 70, Vilnius, 1941.

12

konsonanter framför bakre vokaler. Undantag utgör endast affrikatorna och konsonanterna [ʃ, x, γ], där endast hårda och mjuka skiljs åt. Här spelar tydligen den omständigheten en roll att de apikala affrikatorna själva kännetecknas av en mycket hög tunglyftning. När man därför uttalar hårda affrikator vidrör tungan gommen nästan lika mycket som vid uttalet av [ɪ, ɛ, æ] (se fig. 1, 2). De lånade konsonanterna [ʃ, x, γ] tycks inte följa den allmänna fonetiska lagen i litauiskan.

Fig. 1. 1 — e [štᶜ], 2 — dž° [dž°ū:kas]

Fig. 2. 1 — e [m̃æs], 2 — c [čaktʲ]

Fig. 3. 1 — k° [k°o:], 2 — ǩ [ǩitas], 3 — ǩ [ǩi:la], 4 — k° [k°ū:ra]

Fig. 4. 1 — p [pʲiktas], 2 — p° [pāup°o]

Dessutom skiljer sig även andra konsonanter framför vokalen [i:] oftast föga, eller inte alls, från motsvarande mjuka konsonanter. Om det finns en skillnad är den snarare kvalitativ än kvantitativ: konsonanternas palatalisering framför [i:] är ibland mer framskjuten än framför bakre vokaler. Orsaken till att någon tydlig skillnad saknas mellan en assimilerat mjuk konsonant och en mjuk konsonant bör inte sökas i den assimilerat mjuka konsonantens natur, vars mjukhet enbart beror på dess position, utan i vokalen [i:], som i litauiskan kännetecknas av tungans allra högsta läge. Tydligen drar därför [i:] konsonanterna närmare de mjuka. Vissa mjuka konsonanter, till exempel [k’, g’, n’], är emellertid så mjuka att de närmar sig de palatala konsonanterna, medan de framför [i:] är mindre mjuka (se palatogrammen i fig. 3—6 m.fl.). Alltså även

13

framför [i:], liksom framför andra främre vokaler, är de assimilerat mjuka [b', g', n'] utan tvivel varianter av hårda konsonanter.

Här visas jämförande palatogram av hårda, mjuka och assimilerat mjuka konsonanter. I palatogrammen i fig. 3—4 visas de mjuka och assimilerat mjuka klusilerna [k] och [p], och i palatogrammen i fig. 5—6 frikativorna.

Fig. 5. 1—š [šaka], 2—š [ši], 3—š [ši:ta], 4—š° [š°o:]

Fig. 6. 1—ž [žā:’as], 2—ž [žēŋ̃gē], 3—ž [ž’i:d’l], 4—ž° [ž°dun°o:s]

De återgivna palatogrammen visar att konsonanterna framför [i:] intar en mellanposition mellan de assimilerat mjuka konsonanter som förekommer framför de övriga främre vokalerna och diftongerna, å ena sidan, och de mjuka konsonanterna framför bakre vokaler och diftonger, å andra sidan. Mjukheten hos alla konsonanter framför de övriga främre vokalerna och diftongerna (med undantag för de ovan nämnda undantagen) har uppkommit genom assimilation, medan de mjuka konsonanternas mjukhet är medfödd. Av denna anledning bör konsonanterna framför främre vokaler och diftonger hänföras till de hårda fonemen och betraktas som varianter av dessa.

Konsonanter som står framför främre vokaler kan inte hänföras till de mjuka fonemen och betraktas som assimilerat mjuka varianter av mjuka fonem, eftersom de assimilerat mjuka varianterna i så fall borde vara mer palataliserade än de mjuka fonemen. I verkligheten är det inte så. Varför tungan höjs högre när konsonanter uttalas framför bakre vokaler än när de uttalas framför främre vokaler, och vilken kraft som får tungan att höjas högre framför bakre vokaler än framför främre vokaler, kan vi förklara först om vi erkänner att mjuka konsonanter framför bakre vokaler fonetiskt sett är självständiga, det vill säga självständiga fonem.

3. Konsonantfonem i det litauiska litteraturspråket: klassifikation

Vissa konsonantfonem i det litauiska litteraturspråket har gemensamma drag och kan därför klassificeras (se tabell 1). Konsonanter som uttalas med röst räknas till de tonande, medan de som uttalas tonlöst hör till gruppen tonlösa. Tonande och tonlösa bildar motsatspar: [p—b, p'—b', t—d, t'—d', k—g, k'—g', c—dz, c'—dz', č—dž, č'—dž'] osv.

14

Vissa konsonanter saknar motsvarande tonlösa par. Till dessa hör [m, m’, n, n’, r, r’, l, l’].

[l, l’, m, m’, n, n’, r, r’] skiljer sig från alla andra konsonanter också genom att friktionen hörs mindre tydligt när de uttalas än när andra konsonanter uttalas. Därför kallas de sonoranter. De förblir sådana även före tonlösa konsonanter, men [r] i slutet av ett ord blir ibland tonlöst (se kymogrammet i fig. 211).

[j] och [v, v’] räknas inte till sonoranterna i litauiskan, eftersom [j] och [v, v’] i början av ord, och dessutom [j] även i slutet av ord, medan [v] mitt i ord efter en konsonant inte uppvisar någon sonoritet (se kymogrammen i fig. 179 och 188). De är mycket sonoranta endast i intervokalisk ställning. Dessutom varierar de litauiska sonoranterna [l, l’, m, m’, n, n’, r, r’] i längd i olika positioner beroende på betoning och accent, medan [j] och [v, v’] saknar denna egenskap. Alltså är [j] och [v, v’] konsonanter som tenderar att vara sonoranta, men inte sonoranter.

Efter artikulationssätt delas litauiskans konsonanter in i följande grupper:

1. klusiler, 2. frikativor och 3. tremulanter.

1. Till litauiskans klusiler räknas [p, p’, b, b’, t, t’, d, d’, k, k’, g, g’, c, c’, dz, dz’, č, č’, dž, dž’, m, m’, n, n’].

Det karakteristiska drag hos alla klusiler som förenar dem i en och samma grupp är att en tillslutning bildas genom att tungspetsen pressas mot alveolerna eller de övre tänderna, eller genom att överläppen pressas mot underläppen.

De klusiler där friktionen är stark kallas friktionsklusiler, medan de där tonen dominerar kallas nasala sonoranter. Till den första gruppen hör [p, p’, b, b’, t, t’, d, d’, k, k’, g, g’, č, č’, dž, dž’, c, c’, dz, dz’], och till den andra [m, m’, n, n’].

Friktionsklusilerna delas efter sin artikulatoriska karaktär in i rena klusiler [p, p’, b, b’, t, t’, d, d’, k, k’, g, g’] och affrikator [c, c’, dz, dz’, č, č’, dž, dž’].

På så sätt delas alla klusiler in i tre grupper: a) rena klusiler, b) affrikator och c) nasala sonoranter.

a) Rena klusiler. När vi beskriver dem riktar vi uppmärksamheten mot följande tre aspekter: tonande och tonlöst uttal, tillslutning och explosion, aspiration.

Till de rena tonande klusilerna räknas [b, b’, d, d’, g, g’], och till de tonlösa [p, p’, t, t’, k, k’].

Alla rena tonlösa klusiler artikuleras kraftigare och energiskare, medan alla tonande artikuleras svagare.

De tonande konsonanterna [b, b’, d, d’, g, g’] är röstade: stämbanden är aktiva redan före explosionsfasens början. Begynnelsen av de tonande konsonanterna [b, b’, d, d’, g, g’] i början av ett ord kan fastställas i kymogrammet utifrån struphuvudslinjen. Däremot kan begynnelsen av en tonande klusil mitt i ett ord efter vokaler och tonande konsonanter fastställas endast utifrån munlinjen.

De rena klusilerna, tonlösa konsonanterna, är helt tonlösa. Deras slutningar i början av ordet kan inte ses på munlinjen, stämbanden vibrerar inte, och därför går det inte att fastställa början på någon av de rena tonlösa klusilerna i början av ordet; mitt i och i slutet av ordet fastställs den med hjälp av de föregående ljuden.

15

Alla klusila konsonanter har inte lika explosiv release. Samma klusila konsonanter skiljer sig åt i explosivitet i olika fonetiska positioner. Det blir bättre att ange skillnaderna i explosionens karaktär, som beror på fonemets fonetiska position, när deras nyanser beskrivs. Här ska vi bara säga att de tonande [b, d, g] i allmänhet har en mindre explosiv release, medan de tonlösa [p, t, k] har en mer explosiv, även om skillnaden i enskilda fall varierar.

I litauiskan är det endast rena klusiler, hårda och tonlösa, och endast i ordslut, som är aspirerade.

b) Affrikator. Till affrikatorna i litauiskan hör, som bekant, [c, c’, dz, dz’, č, č’, dž, dž’].

De skiljer sig från klusilerna genom sitt särpräglade artikulationssätt: alla affrikator har en klusil början och en frikativ slutdel. Övergången från klusilelementet till frikativelementet präglas emellertid inte av någon abrupthet; tvärtom sker den så jämnt att gränsen mellan dessa två element inte ens kan fastställas. En viktig roll i övergången spelar det förhållandet att affrikatornas båda beståndsdelar vanligen ”uttalas med ett och samma aktiva talorgan, dvs. om slutningen (affrikatans början) exempelvis bildas med tungans främre del, uttalas även öppningen (affrikatans slutdel) med tungans främre del”²⁰.

När affrikator karakteriseras bör man uppmärksamma deras tonande respektive tonlösa karaktär och förhållandet mellan klusilelementet och frikativelementet.

De tonande affrikatornas början kan på kymogrammet fastställas endast utifrån struphuvudets linje, eftersom slutningen inte syns på munlinjen, medan början på tonlösa affrikator i början av ordet är okänd – stämbanden är inaktiva.

De tonande affrikatorna i litauiskan har inte någon hög klangfullhet, och deras klusila och frikativa element är olika långa: klusilelementet är alltid längre och frikativelementet kortare. Visserligen går det inte att fastställa början på tonlösa affrikator i början av ordet med hjälp av kymogrammet; klusilelementets längd i ordinitial position är okänd, medan frikativelementet här, liksom mitt i ordet, är ganska kort. Mitt i ordet är det lätt att fastställa längden på den tonlösa affrikatans klusilelement med hjälp av ljudet före och efter det.

De tonlösa affrikatorna har större frikativitet än de tonande.

c) Nasala sonoranter. Den tredje gruppen klusila konsonanter utgörs av de nasala sonoranterna [m, m’, n, n’]; när de uttalas sänks den mjuka gommen, luften leds in i näsan och en nasal resonans uppstår.

Alla andra konsonanter uttalas däremot med höjd mjuk gom och utan nasal resonans. [m, n] bildar motsvarande par med de orala [b] och [d].

När nasala sonoranter karakteriseras bör man uppmärksamma följande huvuddrag: klangfullhet, explosion, artikulationsstyrka och sonorantens längd.

²⁰ M. I. Matusevitj, Inledning till allmän fonetik, 35, Leningrad, 1941.

16

Nasala sonoranter är, som redan nämnts, alltid tonande och saknar tonlösa motsvarigheter.

I kymografens registreringar syns början och slutet på ljuden [m] och [n] tydligt överallt, utom när de står före en tonande klusil, där stämbanden vibrerar oavbrutet och munlinjen är noll både vid uttalet av [m, n] och under klusilens slutning.

Litauiskans nasala sonoranter hör till klusilerna, som kännetecknas av en slutning och en ytterst svag explosion. Sannolikt passerar en betydande del av luften in i näshålan, och den återstående luftströmmen förmår inte ge upphov till någon kraftigare explosion.

Artikulationen av litauiskans nasala sonoranter är ganska kraftig: på kymogrammets munlinje förekommer det oftast inga vibrationer, vilket visar att läpparna är hårt sammanpressade och inte släpper igenom ljudvågen (se kymogrammen i fig. 43, 67 och 107).

Sonoranternas längd, som beror på accentueringen och den fonetiska position de intar, kommer vi att analysera när vi karakteriserar de nasala konsonantfonemen och deras nyanser.

2. De frikativa konsonanterna i litauiskan är följande: [s, s’, š, š’, z, z’, ž, ž’, t, t’, v, v’, f, f’, x, x’, γ, γ’, j]. Ett karakteristiskt drag hos alla frikativor är att en förträngning bildas mellan tungan och den hårda gommen eller mellan de övre tänderna och underläppen.

Frikativor där brus dominerar kallas brusfrikativor, medan de där tonen dominerar kallas sonoranta frikativor. Till den första gruppen hör [s, s’, z, z’, š, š’, ž, ž’, j, f, f’, x, x’, γ, γ’], och till den andra [l, l’].

a) Brusfrikativor. När vi karakteriserar brusfrikativorna riktar vi uppmärksamheten mot två aspekter: tonande respektive tonlös artikulation och frikativitet.

De tonlösa brusfrikativorna i litauiskan är [s, s’, š, š’, f, f’, x, x’], och de tonande är [z, z’, ž, ž’, j, v, v’, γ, γ’].

På kymogrammen är det lätt att skilja tonlösa frikativor från tonande eller närliggande tonlösa ljud. Svårare är det med tonande frikativor i intervokalisk ställning. Vibrationerna hos tonande frikativor på kymogrammets munlinje sjunker ibland lägre än vokalernas vibrationer, ligger ibland på samma nivå som de, men skiljer sig då i mönster, och ibland smälter de helt samman med vokalerna.

b) Sonoranta frikativor [l, l’]. Inom gruppen av frikativor utmärker de sig som konsonanter där tonen, snarare än bruset, dominerar. De är alltid tonande. På kymogrammet är de mycket svåra att skilja från närliggande vokaler eller tonande frikativa konsonanter.

3. Till de rullande konsonanterna i litauiskan räknas endast [r] och [r’]. Ett karakteristiskt artikulatoriskt drag är tungspetsens vibrationer, som framkallas av en svag luftström från lungorna. Vid analysen av fonemet [r] måste tre aspekter beaktas: tonande artikulation, [r]s längd och antalet slag.

Eftersom fonemets [r] längd och antalet slag hänger samman med fonetisk position, ordaccent och accenttyp, kommer dessa aspekter att behandlas i samband med de enskilda nyanserna hos fonemen [r] och [r’].

2. Kalbotyros klausimai

17

Utifrån talorganens funktion delas konsonanterna i litauiska, liksom i andra språk, in i följande grupper: 1. labiala, 2. främre tungljud, 3. mellersta tungljud och 4. bakre tungljud.

1. Labiala: a) bilabiala [p, p′, b, b′, m, m′], som uttalas genom att överläppen pressas mot underläppen, och b) labiodentala: [v, v′] samt [f, f′], som uttalas genom att underläppen pressas mot de övre tänderna.

2. Främre tungljud [t, t′, d, d′, c, c′, dz, dz′, č, č′, dž, dž′, s, s′, š, š′, z, z′, ž, ž′, l, l′, n, n′, r, r′], som uttalas genom att tungans främre del pressas mot eller närmas till de främre övre tänderna, alveolerna eller tandvallen. Exempelvis pressas tungspetsen mot tandvallen när [t, t′, d, d′, n, n′, c, c′, dz, dz′, č, č′, dž, dž′] uttalas, och därmed bildas en tillslutning på denna plats.

När frikativorna [s, s′, š, š′, z, z′, ž, ž′] uttalas närmar sig tungspetsen alveolerna, och en öppning bildas där i mitten. När [l, l′] uttalas pressas tungspetsen kraftigt mot tandvallen eller alveolerna, medan luften passerar genom öppningar som bildas på sidorna.

3. Mellersta tungkonsonanter. Ett sådant konsonantljud i litauiskan är [j].

4. Bakre tungkonsonanter. Dessa är [k, k′, g, g′] och de inlånade [x, x′, γ, γ′]. [k, g] uttalas genom att tungans bakre del pressas mot den hårda gommens kant.

1. Explosiva konsonanter

a) Orala klusiler. Hårda orala klusiler är mycket vanliga ljud i litauiskan. De förekommer i alla positioner: i början och mitten av ord, och de tonlösa även i slutet av ord. Man kan också säga att de i början av ord i litauiskan förekommer före vokaler i alla främre och bakre vokalserier samt före alla diftonger, men används mindre ofta före konsonanter. [p] och [b] förekommer i början av ord endast före [l, r]; [t, d] före [r, v] och [k, g] före [r, l, n, v].

I mitten av ord förekommer de före vokaler i alla främre och bakre vokalserier och bildar dessutom vissa konsonantförbindelser med andra konsonanter: [p] står ofta i mitten av ord före [r, l, s, š, t, č], medan [b] står före [r, l, ž, d]. Fonemet [t] förekommer i litauiskan i mitten av ord efter konsonanterna [p, k, s, š, l, m, n, r], och [d] efter [b, g, z, ž, l, n, r].

Den explosiva konsonanten [g] förekommer i mitten av ord före [d, z, ž, l], medan [k] förekommer före [t, č, s, š, r, l, n, v].

I slutet av ord förekommer endast de hårda tonlösa [p, t, k].

Användningen av de palataliserade klusilfonemen betingas av deras ursprung: samtliga används endast före bakre vokaler [a, aː; oː, u, uː] och före [au, ui, uo].

Undantagsvis förekommer [p′] och [b′] i början av ord i litauiskan endast före [j], som följs av en bakre vokal, medan de i mitten av ord förekommer före alla ovan angivna vokaler och diftonger.

[p′] och [b′] används i början av internationella ord omedelbart före en bakre vokal, oftast före [u], till exempel i orden [p′uˈrė] piurė, [b′uˈras] biuras med flera.

18

Konsonantfonem i det litauiska språket

1 lentelė

Efter talorganens funktion; efter artikulationssätt; läpp-läpp: bilabiala, labiodentala; tungspets-: främre; tung-: mellersta; tungrots-: bakre; hårda, mjuka; klusiler: rena klusiler – tonlösa, tonande; affrikator – tonlösa enkelartikulerade, dubbelartikulerade; tonande enkelartikulerade, dubbelartikulerade; nasala sonoranter; frikativor: väsande frikativor – tonlösa, tonande; visslande frikativor – tonlösa, tonande; frikativa sonoranter; vibrerande sonoranter; p, p’, b, b’, m, m’; f, f’, v, v’; t, t’, d, d’, c, c’, č, č’, dz, dz’, dž, dž’, n, n’, s, s’, š, š’, z, z’, ž, ž’, l, l’, r, r’; j; k, k’, g, g’.

19

[k’] förekommer i början av ord framför [o:, u, u:, au], medan [g’] förekommer framför [au, o:, ɔ] och så vidare. Inuti ord förekommer [k’] och [g’] framför alla ovan angivna vokaler och diftonger.

[k] och [g] i början och inuti ord mjuknar aldrig och blir aldrig mjuka när de står framför andra konsonanter, inte ens om en främre vokal eller diftong står efter dem.

Fonemet [p]. Ett bilabialt, rent, klusilt och tonlöst fonem, som artikuleras genom att läpparna pressas samman. Den slutning som bildas med läpparna öppnas plötsligt, och den instängda luften strömmar ut med ett brus. Vid artikulationen är stämbanden ospända och vibrerar inte, därför är fonemet [p] tonlöst. Fonemet [p] har följande kombinatoriska varianter.

Fig. 7.

1. [p] framför vokalerna [a, a:], framför diftongerna [ai, au] och så vidare. Denna variant av fonemet [p] kännetecknas av en plötslig explosion, vid 100 till 105° (se kymogrammet i fig. 7). Den är opalataliserad och olabialiserad (se läppfotot i fig. 8).

2. [p] framför vokalerna [o:, ɔ, ʊ, u:] och diftongerna [uɪ, uo] har samma explosionsvinkel som framför [a, a:] och så vidare (se fig. 7). Dessutom är den labialiserad (se läppfotot i fig. 9 och jämför med fig. 8).

Fig. 8. p [pås]

Fig. 9. p° [p°:]

Fig. 10. p [pʲiktas]

Fig. 11. p̂ [pʲi:łe]

3. Den palataliserade [p] framför främre vokalerna [ɪ, i:, ɛ, œ, e] och framför diftongerna [ɪə, ɛɪ, æɪ].

Framför [ɪ, ɛ, œ] och så vidare mjukas [p] upp en aning, medan det framför vokalen [i:] palataliseras kraftigt (se palatogrammen i fig. 10 och 11). När [p] uttalas framför en sluten-

20

Vid bakre vokaler och diftonger berör tungan inte gommen alls. Explosionsvinkeln varierar från 105 till 110° (se fig. 12).

4. Det hårda aspirerade [pᶜ] i ordslut. Explosionsvinkeln är här ungefär densamma som framför bakre vokaler (100—105°). Explosionen åtföljs av tydlig aspiration (se fig. 13).

Fig. 12

Fig. 13

Fonemet [p’]. Fonemet [p’] uttalas som [p], men med en ytterligare höjning av tungans mellersta del mot den hårda gommen; därför är [p’] mjukt. (Mjukheten syns tydligt på palatogrammen i fig. 14 och 15.)

[p’] explosionsvinkel varierar i alla ovan angivna fonetiska positioner mellan 100 och 105° (se kimogrammet i fig. 16).

Fig. 14. p° [p̄aupʰo:]

Fig. 15. p’ [p’jau t’i]

Fig. 16

21

Fonemet [p’] har två kombinatoriska varianter:

1. O-labialiserat [p’] före [j] i början av ord och före [a, a:, au] inne i ordet (se läppfotot, fig. 17).

Fig. 17. p’ [p’ aŭp’a]

Fig. 18. p° [păup°o]

2. Labialiserat [p’] före [ō:, ɔ, u, u:, uo, u]. När denna variant artikuleras pressas båda läpparna samman (se läppfotot, fig. 18). Explosionsvinkeln och graden av mjukhet är desamma som för den ovan nämnda varianten.

Här bör det sägas att F. Fortunatov hade fel när han hävdade att ”före [j] är själva läppkonsonanten inte helt mjuk”²¹. Fig. 14 och 15 visar att [p’] före bakre vokaler och [p’] före [j] har samma grad av mjukhet.

Fonemet [b]. Det är ett bilabialt, oralt, klusilt tonande fonem. Artikulationssättet är detsamma som för [p] (se röntgenbild 19), men när [b] artikuleras närmar sig och spänns stämbanden.

Fig. 19. b [bã:ltas]

Följande kombinatoriska varianter av fonemet [b] urskiljs.

1. [b] före vokalerna [a, a:], före diftongerna [ai, au] och före vissa andra konsonanter.

Denna variant kännetecknas av en brant explosionsvinkel på mellan 100—110° (se fig. 20), är hård och o-labialiserad (se läppfotot, fig. 21).

Fig. 20.

²¹ Ф. Ф. Фортунатов, Об ударении и долготе в балтийских языках, 4, Варшава, 1895.

22

Fig. 21. b [bál:tas]

Fig. 22. b° [b°o:ba]

Fig. 23. b [bæʔʃtʲ]

2. [b] före vokalerna [ɔ, oː, u, uː] och diftongerna [uɪ, uo]. Denna nyans kännetecknas av samma plötslighet i explosionen som den föregående, samt av labialisering (se läppbilden i fig. 22 och jämför den med fig. 21).

3. Palataliserad

[b] före främre vokaler [ɪ, iː, ɛ, æ, e] och före diftongerna [ɪe, ei, æi]. [b] palataliseras i liten utsträckning före [ɪ, ɛ, æ, e] (se fig. 23, 24),

Fig. 24. b [bæˈʃtʲ]

Fig. 25. b [bi:ra]

men före [i:] är palataliseringen ganska tydlig (se palatogrammet i fig. 25 och jämför det med fig. 23, samt röntgenbilden i fig. 26 och jämför den med fig. 19). I fig. 26 syns att tungan höjs mot den hårda gommen, medan detta inte förekommer i fig. 19. Explosionsvinkeln för [b] är oftast inte brant (från 110 till 115°, se fig. 27).

Fig. 26. b [bi:ra]

Fonemet [b’]. Den uttalas på samma sätt som fonemet [b], men tungans mellersta del höjs dessutom mot den hårda gommen. När [b] uttalas före bakre vokaler och diftonger, tung-

Fig. 27.

23

Tungan rör inte alls vid gommen, medan tungans beröring mot gommen tydligt kan ses när man uttalar [b’] på fig. 28 och 29.

[b’] har samma explosionsvinkel som [b] framför bakre vokaler (från 100 till 110°, se fig. 30).

Fig. 28. b’ [b’jatur°us]

Fig. 29. bʷ [baubʷ°u]

Fig. 30.

Två kombinatoriska varianter av fonemet [b’] skiljer sig åt:

1. O-labialiserat [b’] i början av ord före [j] och mitt i ord före [a, ɑ; ai, au] (se bilden av läpparna i fig. 31).

Fig. 31. b’ [baib’a]

Fig. 32. bʷ [baubʷ°u]

2. En labialiserad variant av fonemet [b’] före [ɔ, o; ʊ, u] och [ui, uo] (se fig. 32 och jämför med fig. 31).

Båda varianterna är lika mjuka (jämför fig. 28 och 29).

24

Fonemet [t]. Det är ett rent klusilt tonlöst apikalt alveolart fonem (se fig. 33). Det kännetecknas av större energi och spänning än det ryska [t]. När det uttalas bildar tungspetsen en slutning mot alveolerna och de övre tänderna, medan tungans mittparti ligger plant, liksom vid uttalet av andra apikala ljud.

Fig. 33. t [tãs]

Fig. 34. t [tã]

Luftströmningens hastiga utträngande öppnar slutningen och orsakar ett kraftigt brus.

Fonemet [t] har följande kombinatoriska varianter.

Fig. 35. t [tã]

Fig. 36. t [tãs]

1. [t] före [a, aː; ai, au] och andra konsonanter som följs av en bakre vokal. Detta [t] är den hårdaste av alla varianter (fig. 34, 35) och är icke-labialiserat (se läppfotografiet i fig. 36). Explosionsvinkeln är 95–110° (se fig. 37).

2. Labialiserat [t] före vokalerna [ɔ, oː; u, uː] och diftongerna [uɪ, uo] (se fig. 40 och jämför med fig. 36). Båda varianterna är lika mjuka (se fig. 34, 35 och 38) och har samma explosionsvinkel (se fig. 39).

Fig. 38. t° [t°ö:]

Fig. 37.

25

3. Palataliserat [t̆] framför främre vokaler [ɪ, iː, ɛ, æ, e], diftonger [ie, ei, æi] och framför andra konsonanter följda av en främre vokal eller diftong, [t] mjuknar något i denna position (jfr fig. 41, 42 med fig. 34, 35).

[t̆] explosionsvinkel framför främre vokaler varierar mellan 100 och 120° (se fig. 43, 44).

4. Aspirerat [tʰ] i ordslut. Det uppvisar alla egenskaper som kännetecknar det hårda, icke-palataliserade [t] och är dessutom aspirerat (fig. 117).

Fig. 39.

Fig. 40. t° [t°:ɔ:]

Fig. 41. t̆ [t̆ikʲ]

Fig. 42. t̆ [t̆i:la]

Fig. 43.

Fig. 44.

26

Fonem [t’]. Fonemet [t’] artikuleras på samma sätt som [t], men med en extra höjning av tungans mellersta del mot den hårda gommen.

Den används sällan (endast i internationella ord), och därför kan vi urskilja endast en labialiserad [t’]-variant, som, vilket figur 45 visar, är mjukare än [t] framför främre vokaler (se fig. 45 och jämför den med fig. 42). [t]s explosionsvinkel är ungefär densamma som hos [t] framför bakre vokaler — mellan 95 och 110° (se fig. 46).

Fig. 45. [t°] [t’°] [tʲs]

Fonem [d]. Den frikativa explosiva, främre apikala tungspetsfonemen (fig. 47) är energirikare än det ryska [d]. Den skiljer sig från [t] genom sin tonande karaktär.

Fonemet [d] har tre kombinatoriska varianter.

1. [d] framför [a, aː, a₁, au] och framför konsonanter följda av en bakre vokal, som i orden [dár] dar, [draik°o:] draiko osv.

Denna variant är icke-labialiserad och hård (se fig. 48, 49 och 50). Explosionsvinkeln varierar mellan 100 och 110° (se fig. 51).

Fig. 46.

Fig. 47. d [dár]

Fig. 48. d [dãːr°o:]

Fig. 49. d [dãːr°o:]

Fig. 50. d [dár]

27

2. Labialiserat [d] framför [ɔ, o̜, u, u̜] och diftongerna [uɪ, uo]. Explosionsvinkeln och palataliseringsgraden är desamma som för den nyss angivna nyansen, men en tydlig labialisering tillkommer (fig. 52, 53, 54; jämför den sistnämnda med fig. 50).

Fig. 51

Fig. 52

3. Palataliserat [d] framför [i, ż; e, æ, ɛ, e, iɛ, ɛl, æl] och framför andra konsonanter som följs av en främre vokal eller diftong. [d] palataliseras en aning i denna position (se fig. 55 och jämför den med fig. 53); framför [i:] är palataliseringen starkare (se fig. 56). Explosionsvinkeln är inte lika brant som hos de tidigare angivna nyanserna av [d]: från 110 till 115° (se fig. 57).

Fig. 53 d° [d°:ra]

Fig. 54 d° [d°uo t₁]

Fig. 55 d̄ [d̄i d̄e i₁]

Fig. 56 d̄ [d̄i:la]

28

Fonem [d’]. Detta är ett mjukt fonem som endast används i internationella ord. Det uttalas som [d], men med en extra höjning av tungans mittparti mot den hårda gommen.

Fig. 57.

Fonemet [d’] har endast en kombinatorisk variant före vokalen [u]. Den kännetecknas av stark labialisering och mjukhet. Som fig. 58 visar är [d’] mjukare än [d] före främre vokaler, ja, till och med mjukare än [d] före [i:]. Explosionsvinkeln varierar mellan 110 och 135°.

Fig. 58. d° [d°ubaˉr’i]

Fig. 59. k [kãs]

Fonem [k]. En ren klusil, velar och tonlös fonem med frikativt brus (se fig. 59). Slutningen bildas mellan den bakre delen av tungans rygg och den bakre kanten av den mjuka gommen. Slutningen öppnas hastigt och luften strömmar med ett brus ut genom den öppning som har uppstått. Stämbanden vibrerar inte. [k] har följande varianter.

1. [k] före [a, aː; aɪ, au] och före konsonanter, oavsett vilken vokal som följer efter dem – främre eller bakre. [k] är hårt i alla dessa positioner.

Fig. 60. k [kėː]

Fig. 61. k [kãː]

29

(fig. 60) och icke-labialiserat (se fig. 61). Explosionsvinkeln för detta [k] varierar mellan 100 och 115° (se fig. 62).

2. Labialiserat [k] före [ɔ, oː, ʊ, uː, uɪ, uo]. Denna nyans kännetecknas av labialisering (se fig. 63 och jämför med 61) och en mindre brant explosionsvinkel (125—140° och mer). [k] exploderar mindre brant, eftersom [k] och de just nämnda vokalerna och diftongerna uttalas på samma ställe, och tungan nästan inte ändrar läge (se fig. 72).

Fig. 62.

3. Palataliserat [k], som förekommer omedelbart före främre vokaler [i, iː, ɛ, æ, e] och före diftongerna [ie, ɛɪ, æɪ]. Denna nyans av [k] är något mjukare (se fig. 64) och kännetecknas av en brantare explosionsvinkel än de hårda, icke-labialiserade och labialiserade nyanserna av [k]. Explosionsvinkeln uppgår till 95–110° (se fig. 65).

Fig. 63. k° [kʔoː]

Fig. 64. k̂ [kʔæːtʔɪ]

[k] före [iː] är ganska mycket mjukare, men [k] före ingen främre vokal når samma grad av mjukhet som [kʲ] (jämför fig. 66 med fig. 69).

Fig. 65.

30

4. Aspirerad [kᶜ] i slutet av ordet. Explosionen är inte abrupt, och munhålans kurva sjunker långsamt, vilket bekräftas av kimogrammet (fig. 67). Hårdheten är densamma som hos de tidigare angivna nyanserna.

Fonemet [k’]. Uttalet av fonemet [k’] skiljer sig från [k] endast genom en ytterligare höjning av den mellersta delen av tungans rygg mot den hårda gommen och genom att hela tungan skjuts tydligt framåt. Detta syns tydligt

Fig. 68 (jfr med fig. 59) och fig. 69.

Två kombinatoriska nyanser av fonemet [k’] skiljer sig åt:

1. Oavlabialiserat [k’] före [a, aː; au] (fig. 70).

2. Labialiserat [k’] före vokalerna [ɔ, oː; u, uː] och diftongerna [uɪ, uo] (se fig. 71).

Fig. 66 k̄ [k̄ːi:a]

Fig. 67

Fig. 68 k° [k°uːra]

Fig. 69 k° [k°uːra]

Fig. 70 k’ [k’aũTė]

Fig. 71 k° [k’ɔːk’ɔː]

31

Explosionsvinkeln för de båda nyanserna varierar mellan 100 och 120° (se fig. 72).²²

Fonem [g]. Detta är ett rent klusilt, hårt, tonande dorsalt fonem (se fig. 73). Det uttalas på samma sätt som det tonlösa fonemet [k]; skillnaden är bara att stämbanden vibrerar när [g] uttalas. [g] kännetecknas av en trubbig explosionsvinkel.

Fig. 72

Fig. 73 g [garai]

Fig. 74 g [garai]

Fig. 75 g [garai]

[g] förekommer i olika positioner. Följande kombinatoriska nyanser av [g] urskiljs. 1. [g] framför vokalerna [a, aː, aɪ, au] och framför andra konsonanter. Detta [g] är det hårdaste (se palatogrammet i fig. 74) och inte labialiserat (se fig. 75). Explosionsvinkeln varierar kraftigt, men är inte skarp (fig. 76).

²²Den brantare explosionsvinkeln hos [k’] beror på [k’]:s position i en betonad stavelse.

32

2. Labialiserat [g] före vokalerna [ɔ, oː, u, uː] och diftongerna [ui, uo]. Det kännetecknas av stark labialisering (fig. 77) och en abrupt explosion (se fig. 78), eftersom artikulationsstället för dessa vokaler och [g] nästan sammanfaller. Tungan vidrör gommen lika mycket som vid uttalet av [g] före [a, aː] etc. (se fig. 79).

Fig. 76.

Fig. 77. g° [g°: d°u̯s]

Fig. 78.

Fig. 79. g° [g°: d°u̯s]

3. Palataliserat [g], som används i litauiskan omedelbart före främre vokaler och diftonger. Detta [g] skiljer sig från andra allofoner genom palatalisering; särskilt tydligt mjukas [g] upp före [i̯], men [g′] är mjukare än [g] före [iː]. (Jfr fig. 80 med fig. 81 och fig. 84.)

3. Kalbotyros klausimai

33

Explosionsvinkeln är inte abrupt—110—130° (se fig. 82).

Fonemet [g’]. Det mjuka fonemet [g’] bildar ett par med det hårda [g]. När [g’] uttalas höjs tungbladets mellersta del mot den hårda gommen. Detta extra

Fig. 80. ˜ [g̑irdž°]

Fig. 81. g [g̑: ȓe]

Fig. 82.

Fig. 83. g° [vãlg°o:]

Fig. 84. g° [vãlg°o:]

Fig. 85. g° [vãlg°o:]

denna höjning framträder mycket tydligt vid jämförelse av röntgenbilderna av ljuden [g] och [g’] (fig. 73 och 83). När [g’] uttalas vidrör tungan gommen i betydligt större utsträckning (fig. 84 och 85), varför [g’] i litauiskan närmar sig tungans mittkonsonanter.

34

Fonemet [g’] har två varianter: 1. O-labialiserat [g’] mitt i ordet före [a, aː, au] (se fig. 86). 2. Labialiserat [g’] före [ɔ, oː, u, uː, ul, uo] (se fig. 87 och jämför med fig. 86). Båda varianterna kännetecknas av samma grad av mjukhet och en trubbig sprängningsvinkel, som varierar mellan 110 och 140° (se fig. 88).

b) Afrikator. Afrikator, särskilt de hårda, används mycket sällan i litauiskan: [c] i början av ord — endast före [a, aː, ɔ, oː, u] och före konsonanten [v], efter vilken [a] står. [č] före [ai] och [v], efter vilken [a] följer, medan [dž] endast förekommer i internationella ord, oftast före [au, ɔ]. Inuti ord förekommer [c], bortsett från internationella ord, endast i några få ord, såsom [kʲn’oːtʲi] kicnoti osv. Av de övriga affrikatorna förekommer även [č] inuti ord före [a, aː, ɔ, oː, u, uː, al, uo, ul]. I slutet av ord förekommer endast affrikatorna [c] och [č], till exempel: [šñac] šnac och [č°uč] čiūč. De mjuka affrikatorna används oftare: [c’] i början av ord före [i, iː, u, uː, ɪ] och inuti ord före [e, æ, ɛ]. Användningen av [dž’] i litauiskan är mycket begränsad: i början av ord förekommer den endast före [e, æ, i]. [č’] och [dž’] är de mest frekvent använda av alla affrikator, både i början och inuti ord. [č’] förekommer i början av ord före [i, iː, e, æ, ɛ, a, aː, oː, u, uː, au, uo]; [dž’] före [i, iː, e, æ, oː, u, uː, au]. Inuti ord används [č’] och [dž’] före [a, aː, oː, u, uː, au, uo, ul], och [č’] även före [e]. I konsonantkombinationer inuti ord förekommer av alla affrikator endast [č’] och [dž’], som står sist i kombinationen. De återstående mjuka affrikatorna kombineras inte med andra konsonanter inuti ord.

Fig. 86. g’ [váɪg’au]

Fig. 87. g’° [vaɪg’°oː]

Fig. 88.

Fonemet [c]. Det är en främre, explosiv, apikal affrikata med rund öppning. När den uttalas vilar tungspetsen mot alveolerna, medan tungans rygg är platt (se röntgenbilden i fig. 89). Tungans kanter vilar mot gommens sidor (fig. 90).

35

Tungspetsen, som vilar mot tänderna, bildar en slutning som övergår i en öppning, vilken bildas av samma organ på samma ställe. Övergången från slutning till öppning sker mycket jämnt.

Fonemet [c] har följande varianter i litauiskan.

Fig. 89. c [caktc]

1. [c] före [a, a:] och [v, n], vilka följs av en bakre vokal. Denna variant är den hårdaste och helt o-labialiserad (fig. 91).

Det frikativa elementet i den är, liksom i de andra varianterna, mycket kort (se fig. 92).

Fig. 90. c [čā:ras]

Fig. 91. c [cåbʲe]

2. Labialiserat [c], före vokalerna [ɔ, o:, u]: Dess frikativa element är ungefär detsamma som i den föregående varianten. De är också båda lika hårda (jfr fig. 93 och 90). Denna variant är labialiserad (se fig. 94).

Fig. 92.

Fonemet [c’]. Det mjuka [c’] uttalas som det hårda [c], men med en ytterligare höjning av den mellersta delen av tungans rygg mot den hårda gommen. Denna ytterligare höjning syns tydligt vid jämförelse av fig. 89 och 95.

36

Fonemet [cʹ] har två nyanser: 1. en icke-labialiserad framför främre vokaler [i, iː; ɛ, æ, e]; 2. en labialiserad [cʹ] framför bakre vokaler [ɒ, u:] (se fig. 96).

Båda nyanserna kännetecknas av samma grad av mjukhet (se fig. 97, 98) och ett frikativt element av samma längd (se fig. 99).

Fig. 93 c° [c°:lis]

Fig. 94 c° [c°ukr°us]

Fig. 95 cʹ [cʹibe]

Fig. 96 c° [c°ʊc°e]

Fig. 97 cʹ [cʹiktʹ]

Fig. 98 c° [c°u: – c°ū:]

Fig. 99

37

Fonemet [č]. Den tonlösa klusila främre apikala tungaffrikatan med rundad öppning och ett sekundärt bakre artikulationsställe (se fig. 100). Slutningen för [č] bildas mellan tungspetsen och alveolerna. Slutningen övergår smidigt i en öppning. Friktionselementet bildas på samma ställe som slutningen, vilket underlättar övergången från slutning till öppning.

Fig. 100. č [čãiž:č̇1]

Två allofoner av fonemet [č] skiljs åt: 1. den hårda allofonen före [a, aː; a̟] och [ə] (se fig. 101). Den är o-labialiserad; 2. den hårda, labialiserade [č] före vokalerna [ɔ, oː; u, uː] och diftongerna [uɪ, uo]. De viktigaste kännetecknen för denna allofon är hårdhet och labialisering (se fig. 102).

Båda allofonerna kännetecknas av ett kort friktionselement (se fig. 103).

Fig. 101. č [čãiž:č̇1]

Fig. 102. č° [g m̥č°o:]

Fig. 103.

Fonemet [č’]. Uttalet liknar uttalet av [č]. Skillnaden ligger i en ytterligare höjning av tungans mellersta del intill den hårda gommen (fig. 104). När [č’] uttalas vidrör tungan gommen mer än vid uttalet av [č] (se fig. 105, 106). Friktionselementet i [č’] är ungefär detsamma som i [č] (se fig. 107).

38

Vi har två kombinatoriska varianter av fonemet [č’]: 1. en icke-labialiserad [č’] före [a, aː, i, į, e, æ, e, ei] (se fig. 108); 2. en labialiserad [č’] före [ɔ, oː, u, uː, uo, u] (se fig. 109).

Fig. 104. č’ [č’á]

Fig. 105. č’ [č’ iːˈuo t i]

Fig. 106. č’° [č’°ūːžīs]

Fig. 107.

Fig. 108. č’ [č’á]

Fig. 109. č’° [č’°ūːžīs]

39

Fonemet [dz]. En främre apikal tonande affrikata som artikuleras med tungan. Vid dess artikulation vidrör tungspetsen alveolerna. Slutningen övergår mjukt i en trång passage. Explosions- och friktionskomponenterna bildas på samma ställe (se fig. 110).

Fig. 110. dz° [dz°ũ:kas]

Följande varianter av fonemet [dz] förekommer:

1. Ett hårt [dz] före konsonanten [v], följd av [a]. Denna variant kännetecknas av hårdhet och är icke-labialiserad.

2. Ett labialiserat [dz] före [u: u], som kännetecknas av hårdhet (se fig. 111) och labialisering.

Friktionskomponenterna hos båda varianterna av [dz] är mycket korta, till och med kortare än motsvarande tonlösa. Deras friktion är också betydligt svagare jämfört med de motsvarande tonlösa.

Fonemet [dz’]. Fonemet [dz’] artikuleras på samma sätt som [dz], men med en ytterligare höjning av tungans mittre del mot den hårda gommen (se fig. 112, 113, 114).

Fig. 111. dz° [dz°ũ:kas]

Fig. 112. dz’ [dz’iːr’uoTi]

Fig. 113 dz° [dz°upšėtī]

Fig. 114 dz’ [dz’iːr’uoTi]

40

Två allofoner av fonemet [dž] särskiljs: 1. en icke-labialiserad [dz’] framför vokalerna [i, iː, e, æ] (se fig. 115); 2. en labialiserad framför [u, uo] (se fig. 116). Båda allofonerna kännetecknas av ett kort frikativt och ett långt klusilelement (se fig. 117).

Fig. 115 dz’ [dzːinkʲ]

Fig. 116 dz’o [dz’oʊpʃɛtʲ]

Fig. 117

Fonemet [dž]. Detta är en främre apikal tonande affrikata med ett andra bakre artikulationsställe. Tungspetsen bildar en tillslutning mot alveolerna. Tillslutningen övergår jämnt i en öppning.

[dž] förekommer i litauiskan endast i internationella ord och har oftast två allofoner: 1) en som tenderar att labialiseras framför [a, au] m.fl. (se fig. 118), 2) en labialiserad framför [ɔ, oː, ʊ, uː] m.fl.

Fig. 118 dž [džauːlis]

Fig. 119 dž [džauːlis]

Båda allofonerna kännetecknas av hårdhet (se fig. 119), svag frikativitet och ett kort frikativt element (se fig. 120).

Fonemet [dž’]. Fonemet [dž’] uttalas på samma sätt som [dž], men med en ytterligare höjning av tungryggens mittparti mot den hårda gommen (se röntgenbilden i fig. 121 och palatogrammen i fig. 122, 123, 124).

41

Längden hos det frikativa och det klusila elementet är densamma som i [dž] (se fig. 173).

Det finns två kombinatoriska varianter av fonemet [dž′]: 1) en som tenderar att labialiseras framför vokalerna [i, į; e, ė, a, ą] och framför diftongerna [ei, au] (se fig. 124, 125), 2) den labialiserade varianten av [dž′] framför vokalerna [ɔ, o; u, ū] och framför diftongerna [uo, ui] (se fig. 126).

Fig. 120

Fig. 121 dž′ [dž′ aužmas]

Fig. 122 dž′ [dž′ iːrʲoːu̯]

Fig. 123 dž′° [dž′°oːvǎ]

Fig. 124 dž′ [dž′ iːrʲmʲi]

Fig. 125 dž′ [dž′ auːri]

Fig. 126 dž′° [dž′°oːvǎ]

42

c) Nasala approximanter. Litauiskans nasala approximanter och [r, l], när de har betoning och tonaccent, har olika längd och intar därför en särställning bland språkljuden.

Fonemen [m] och [n] används mycket ofta i litauiskan och har många positionsbetingade varianter. De förekommer i början av ord före vokalerna [a, aː; ɔ, oː; ʊ, uː; ɛ, æ, e, ɪ, iː], före diftongen [ui], och [n] även före [uo]. [m] och [n] förekommer aldrig i början av ord före konsonanter. De förekommer ibland i början av ord efter konsonanterna [k, s, š], och [n] även efter [g].

I ordets mitt förekommer [m] och [n] före vokalerna [a, aː; ɔ, oː; ʊ, uː; ɛ, æ, e, ɪ, iː] och före diftongerna [ai, au, ui, uo, ɛi, æi, ɪe]. Dessutom förekommer [n] före konsonanterna [k, g, t, d] m.fl., medan [m] förekommer före [p, b, t, d].

I absolut ordslut används [m] och [n] mycket ofta. [m′] och [n′], liksom andra palataliserade fonem, används mer sällan. De förekommer av naturen endast omedelbart före bakre vokaler, och efter [m′, n′] står aldrig någon konsonant; därför bildar de aldrig blandade diftonger.

[m′] förekommer i början av ord endast i några få ljudord, t.ex.: [m′aukʒ′oːtɪ] miaukčioti, [m′aukʧɪ] miaukti m.fl.

[n′] förekommer i början av ord före vokalerna [ɔ, oː; ʊ, uː], före diftongen [au] och i slutet av konsonantförbindelser, till exempel i orden [žn′aukʧɪ] žniaugti, [šn′aukšʧɪ] šniaukšti, [gn′aušʧɪ] gniaužti, [kn′aukʧɪ] kniaukti.

I ordets mitt förekommer [m′] och [n′] endast före [ɔ, oː; ʊ, uː] och före diftongerna [au, uo, ui]. Dessutom förekommer [n′] även före [a, aː].

De palataliserade fonemen [m′] och [n′] används också i slutet av konsonantförbindelser, till exempel: [pr′iēvɛiksm′oː] prieveiksmio, [n′uožm′au] nuožmiau, [v′ɛrkšn′oː] verksnio, [v′ɛikšn′oː] veiksnio, [dažn′au] dažniau, [g′urkšn′oː] gurkšnio m.fl.

Fonem [m]. En bilabial, nasal, klusil, tonande fonem. Det uttalas på samma sätt som [b]. Uttalet skiljer sig endast genom den mjuka gommens aktivitet: när [b] uttalas är den mjuka gommen upphöjd och stänger luftströmmen ute från näshålan, medan den vid uttalet av [m] är sänkt: luften passerar fritt in i näshålan och ger den sonoranta [m] nasal resonans.

Fonemet [m] har följande kombinatoriska varianter.

1. [m] i början och mitten av ord före vokalerna [a, aː] och diftongerna [ai, au], [m] i absolut slutställning och [m] i alla blandade diftonger som följs av en hård konsonant, samt [m] före de hårda konsonanterna [p, b, t, d] och ibland även före palataliserade konsonanter.

Detta [m] kännetecknas av hårdhet och är olabialiserat. När det uttalas rör tungan inte vid gommen.

2. Den labialiserade varianten av [m] före vokalerna [ɔ, oː; ʊ, uː] och diftongen [u] i början och slutet av ord, samt före [uo] endast i ordets mitt.

Båda varianterna kännetecknas av samma grad av hårdhet, men den andra skiljer sig från den första genom labialisering.

3. Den palataliserade varianten av [m] i början och mitten av ord före de främre vokalerna [ɛ, æ, ɪ, iː] och diftongerna [ɪe, ɛi, æi]. Denna variant är betydligt

43

palataliserad (se fig. 127), och framför vokalen [i:] är palataliseringen ännu starkare, och ett sådant [m] skiljer sig mycket lite från [m’] (se fig. 128 och jämför med fig. 129).

Utöver de just nämnda kombinatoriska allofonerna har det litauiska fonemet [m] flera positionsallofoner som är knutna till accentens placering och intonation.

Fig. 127. ṁ [mīn]

1. [m] i icke-blandade diftonger i en betonad stavelse i början, mitten och slutet av ordet. Ett sådant [m] har en genomsnittlig längd på 11,03 σ.

2. [m] i icke-blandade diftonger i en obetonad stavelse i början, mitten och slutet av ordet. Denna positionsallofon av [m] är kortare än den första: i genomsnitt 9 σ.

Fig. 128. ṁ [miːl]

3. [m] i blandade diftonger [aːm, eːm, im, um], där den fallande eller korta intonationen ligger på den första delen av den blandade diftongen. [m] är här kortare än med stigande intonation. Denna allofon har i genomsnitt en längd på 10 σ i sekvensen [aːm], 11 σ i [eːm], 14 σ i [im] och 12,65 σ i [um].

4. Det längsta [m] förekommer i blandade diftonger där den stigande intonationen ligger på [m]. Ett sådant [m] har en genomsnittlig längd på 16,92 σ i sekvensen [aːm], 18,2 σ i [eːm], 14,62 σ i [um] och 19,65 σ i [im].

5. [m] i obetonade blandade diftonger, där betoningen ligger på stavelsen efter [m]. Ett sådant [m] är i genomsnitt något längre än [m] i en blandad diftong med fallande intonation på dess första del. Denna allofon har en längd på 12,8 σ i sekvensen [am], 13,56 σ i [em], 14,03 σ i [im] och 14,44 σ i [um].

Fig. 129. m’ [m’aik’al]

6. [m] i diftongiska sekvenser som ligger i den tredje eller en senare stavelse räknat från den betonade. Ett sådant [m] kännetecknas av reduktion och är mycket kort. I sekvensen [am] är det endast 7,78 σ.

Fonemet [m’]. Det mjuka fonemet motsvarar det hårda [m]. Det uttalas som [m], men med en extra höjning av tungans mittparti mot den hårda gommen (se fig. 129).

Följande kombinatoriska allofoner av fonemet [m’] urskiljs: 1) icke-labialiserat [m’] framför diftongen [au] i början och mitten av ordet, 2) en labialiserad allofon av [m’] framför vokalerna [ɔ, oː, u, uː] och framför [uo, ui] mitt i ordet.

Dessutom finns det två positionsallofoner av fonemet [m’]: 1) [m’] i en betonad stavelse. Dess längd är 14 σ, 2) [m’] i en obetonad stavelse. Ett sådant [m’] har en genomsnittlig längd på 11,42 σ.

Fonemet [n]. Det är ett främre, tonande, nasalt, apikalt och approximantiskt fonem, som uttalas på samma sätt som den främre klusilen [d], skillnaden är endast

44

Detta innebär att när [n] uttalas sänks den mjuka gommen och en passage öppnas för luftströmmen till näshålan, vilket ger nasal resonans (se fig. 130).

Fonemet [n] har följande kombinatoriska varianter.

1. [n] före vokalen [a] och före diftongerna [ai, au] i början och i mitten av ordet, [n] i absolut slutställning, [n] före de hårda [t, d] och [n] i blandade diftonger, följda av en hård konsonant. Denna variant kännetecknas av hårdhet (se fig. 131) och är helt olabialiserad.

Fig. 130. n [nā:mas]

Fig. 131. n [namō:ž]

2. Labialiserat [n] före vokalerna [ɔ, o:, u, u:] och före diftongen [uo] i början och i mitten av ordet samt före [u] endast mitt i ordet. Denna variant har samma grad av hårdhet som den föregående (se fig. 132).

3. Palataliserat [n] i början och i mitten av ordet före [l, i:, e, æ, ɪ̯, ɛ̯, æl] och före de förmjukade konsonanterna [t, d]. Denna variant kännetecknas av en låg grad av palatalisering (se fig. 133).

Fig. 132. n° [n°]

Fig. 133. n [ňɛ]

Fig. 134. n [aŋka]

4. Bakre, hårt tungspetsljud [n] före det hårda [k] och [g]. Uttalssättet och styrkan är desamma som för [k] och [g] (se fig. 134, 135).

5. Bakre klusilt [n] före de mjuka och förmjukade [k] och [g]. Som framgår av fig. 136 och 137 är detta ljud mer framflyttat än den variant som nämnts tidigare.

Fonemet [n] har följande positionsvarianter.

1. [n] i icke-blandade diftonger i början, mitten och slutet av ordet i en betonad stavelse. Längden hos ett sådant [n] är i genomsnitt 13 σ.

45

2. [n] i icke-blandade diftonger i början, mitten och slutet av ordet i en obetonad stavelse. Längden hos sådant [n] är i genomsnitt 9,83 σ.

3. [n] i blandade diftonger där den första komponenten har akut eller kort accent. Sådant [n] är kortare än [n] med cirkumflexaccent. Detta [n] uppgår i förbindelsen [á:n] i genomsnitt till 8,19 σ, [ãn]—13,8 σ, [in]—12,98 σ.

Fig. 135. n [angã]

Fig. 136. ñ [a ñ k̃ i]

Fig. 137. ñ [p̃riengʹo:]

4. [n] i blandade diftonger med stigande accent. Denna nyans av [n] skiljer sig från de andra genom att den är den allra längsta. Dess längd i förbindelsen [aãn] är i genomsnitt 14,03 σ, [ẽn]—14,78 σ, [in]—19,49 σ och [un]—16,11 σ.

5. [n] i obetonade blandade diftonger. Det är längre än den första positionsnyansen. Dess längd i förbindelsen [an] uppgår i genomsnitt till 10,55 σ, [en]—12,47 σ, [in]—12,28 σ, [un]—13,5 σ.

6. [n] i obetonade blandade diftonger som står i den tredje eller någon senare stavelse räknat från slutet. Det kännetecknas av reduktion och är mycket kort. Dess längd är i genomsnitt 10,19 σ.

Fig. 138. nʹ [nʹaukʹaʒi]

Fig. 139. nʹ [nʹaukʹaʒi]

Fonemet [nʹ]. Detta är ett mjukt fonem med en mycket stor extra höjning av den mellersta delen av tungans rygg mot den hårda gommen. [nʹ] närmar sig av denna anledning tungans mellersta konsonanter (se fig. 138 och palatogrammet i fig. 139).

Det finns flera kombinatoriska nyanser av fonemet [nʹ]: 1) icke-labialiserat [nʹ]—i ordets mitt före vokalerna [a, ɑ:] och diftongen [au], samt före [au] i början av ordet

46

i början; 2) labialiserat [n′] i början av ordet före de rundade vokalerna [ɔ, oː; ų, uː] och diftonger samt mitt i ordet före [ɔ, oː; ų, uː; uo, ui].

Fonemet [n′] har två positionsvarianter.

1. [n′] i en betonad stavelse. Denna variant är längre än [n′] i en obetonad stavelse. Den första variantens längd är ungefär 11,5 σ.

2. [n′] i en obetonad stavelse. Den är kortare än den första — endast 8,65 σ.

2. Frikativor.

a) Frikativor med brus. Till dem hör [s, s′, š, š′, z, z′, ž, ž′, v, v′, j, f, f′, x, x′, γ, γ′].

Av dessa används [s] oftast.

[s] och [š] förekommer före alla främre och bakre vokaler samt före alla diftonger, med undantag för [ui], framför vilket [s] och [š] förekommer endast i internationella lånord och oftast i egennamn. Dessutom förekommer [s] i början av ord före konsonanterna [k, l, m, n, p, r, t, v]; [š] före [l, m, n, v], och före [k, t, r] endast i ett fåtal ord, såsom [škac] škac, [štai] štai, [šrā:tas] šratas.

[š] före [p] förekommer endast i lånord.

Mitt i ord kan [s] och [š] förekomma före alla främre och bakre vokaler, före alla diftonger och före konsonanterna [t, k, l, m, n, r, v]. Dessutom förekommer [s] mitt i ord före [č], och i verbprefix även före konsonanterna [p, j] med flera.

[s] och [š] förekommer mycket ofta i olika grammatiska former i slutet av ord i litauiskan.

[ž] förekommer i början av ord före främre och bakre vokaler samt före diftongerna [ai, uo, ei, ie]; [ž] förekommer före [i, iː, e, ɔ, o, uː, a, aː] och före diftongerna [au, ui]. I början av ord används både [ž] och [z] före konsonanterna [l, m, v], och dessutom används [z] även före [n].

Mitt i ord används [ž] och [z] före alla främre och bakre vokaler, före diftongerna [au, ai, ei, ie, ui, uo] och före konsonanterna [d, n, l]; [z] förekommer före [ai, d, g, l].

Tonande konsonanter förekommer inte i slutet av ord.

Fonemet [v] förekommer i litauiskan i början av ord före [a, aː, ɔ, oː; ų, uː; e, æ, ɛ, i, iː] och före [u] i internationella lånord, samt före [ai, au, ie, ei, æi].

Mitt i ord används [v] före [a, aː, ɔ, oː; ų, uː; e, æ, ɛ, i, iː; ai, uo, ui, ie, ei, æi, au]. Med andra konsonanter förekommer det i sammansatta ord vid fogstället, till exempel i orden [v̌ištvanaːgis] vištvanagis; det förekommer också i slutet av konsonantförbindelserna [dv-, čv-, zv-] och så vidare.

I slutet av ordet används [v] inte.

[j] förekommer i alla positioner i litauiskan. [j] bildar inte konsonantkluster med andra konsonanter i början av ord, med undantag för de bilabiala [p, b], efter vilka det används.

I början och i mitten av ord används [j] före vokalerna [a, aː, ɔ, oː; ų, uː, i, iː, e, ɛ] och före diftongerna [au, uo, ie, ai], och dessutom i början av ord före [æi] och i mitten av ord före [ui].

47

I slutet av ord förekommer [j] i vissa ords ofullständiga former, till exempel: [jō:j] joj, [v͜i̯sō:j] visoj m.fl.

Fonemen [f, x, γ] används i litauiskan endast i lånord. I slutet av ord förekommer [f, x] i litauiskan endast i ljudhärmande ord [ʃf] uf, [aχ] ach. Till lånord och efternamn som slutar på [f, x] fogas motsvarande litauiska ändelser, t.ex.: [bʹubikʹɔpfas] bubikopfas, [Mʹɛtɛrnʹixas] Meternichas m.fl.

Mjuka frikativfonem används i litauiskan mycket mer sällan än hårda. De används inte alls i absolut utljud.

[sʹ] förekommer i början av ord före vokalerna [u, u:] och före diftongen [au]. [šʹ] förekommer före [a, a:, u, u:] och före diftongerna [ai, au, uo, ui].

I mitten av ord används [sʹ] och [šʹ] före vokalerna [a, a:, o:, u, u:] och före diftongerna [au, uo, ui].

I början av ord förekommer [žʹ] före de bakre vokalerna [o:, u, u:] och före diftongen [au].

[zʹ] förekommer inte alls i början av ord, med undantag för ordet [zʹōj] — ziu-ziu. I mitten av ord används [žʹ] före alla bakre vokaler och före diftongerna [au, uo, ui].

I konsonantkluster med andra konsonanter står fonemet [žʹ] alltid endast sist i klustret, oftast efter [r], till exempel [vʹi̯rʹžʹo:] viržio.

I mitten av ord förekommer [zʹ] endast före [a, a:, u, au] och efter [r].

I början av ord används [vʹ] endast före diftongen [au] och i sådana ljudhärmande ord som [vʹaukʹtʹɛlʹɛtʹi] viauktelėti, [vʹaukʹɔ:tʹi] viaukčioti m.fl.

I mitten av ord förekommer den före vokalerna [a, o:, u, u:] och före diftongerna [au, uo, ui].

Fonema [s]. Detta är ett tonlöst frikativt apikalt hårt främre tungfonem. När det uttalas vilar tungspetsen mot alveolerna, medan tungans ovansida

ligger nästan platt; dess kanter vilar mot sidotänderna och den hårda gommens kanter, så att en smal, rund öppning bildas mellan tungans främre del och den hårda gommen (fig. 140). Luftströmmen som passerar genom denna öppning orsakar friktion. När [s] uttalas, liksom när alla andra frikativa konsonanter uttalas, stänger den mjuka gommen passagen till näshålan, och det frikativa [s] saknar nasal resonans.

Följande kombinatoriska varianter är karakteristiska för fonemet [s]. 1. [s] i början och mitten av ord före vokalerna [a, a:] och före diftongerna [ai, au], i absolut slutposition och före alla tidigare angivna hårda konsonanter, och ibland även före mjuka konsonanter. Detta [s] är hårt och icke-labialiserat, se fig. 141. Det kännetecknas av en ganska kraftig friktion (se fig. 20, 30, 37, 39, 67 m.fl.).

Fig. 140. s [salė]

48

2. Labialiserat [s] i början och mitten av ord omedelbart före [ɔ, oː; u, uː].

Den labialiserade variantens mjukhet skiljer sig inte på något sätt från den icke-labialiserade (se fig. 142 och jämför med fig. 141). Dess friktion är densamma som hos den variant som angavs ovan.

3. Palataliserat [s] före främre vokalerna [i, iː; ɛ, æ, e], före diftongerna [ie, ei, ai] och före vissa av de just nämnda mjuka och förmjukade konsonanterna. Av fig. 143 och 144 framgår, när de jämförs med de tidigare, att [s] är något förmjukat.

Fig. 141. s [sävɔː]

Fig. 142. sː [sːoːpa]

Fig. 143. š [šɛkːtʲ]

Fig. 144. š [šɛtʲ]

Fig. 145. š [šiːkis]

Fig. 146.

Före [iː] palataliseras konsonanten [s] mycket kraftigt, nästan lika mycket som [sʲ] (se fig. 145). Friktionen är densamma som hos de tidigare angivna varianterna (se fig. 146).

Fonemet [sʲ]. Det mjuka fonemet [sʲ] uttalas som [s], men med en ytterligare höjning av tungans mittparti mot den hårda gommen (se fig. 147). Tungans avtryck på gommen syns tydligt i fig. 148. [sʲ] har mer väsande friktion än [s].

4. Kalbotyros klausimai

49

Följande kombinatoriska allofoner är karakteristiska för fonemet [sʲ]: 1) labialiserat [sʲ] före [u, uː] i början av ord och före [uɔ, uɪ] i ordets mitt, 2) icke-labialiserat [sʲ] i början av ord före diftongen [au] och i ordets mitt före [aɪ, au]. Båda allofonerna har samma friktion som det hårda [s] (se fig. 149).

Fig. 147. s′ [s′aũštʲi]

Fig. 148. s⁰ [s⁰uːlʲe]

Fig. 149.

Fonem [š]. Detta är ett tonlöst frikativt fonem med två artikulationsställen. [š] skiljer sig från [s] genom att två öppningar (fokus) bildas när [š] uttalas, inte en enda. När fonemet [š] uttalas förs tungspetsen nära alveolerna, där den första öppningen bildas, medan den andra bildas vid den främre kanten av den mjuka gommen, mot vilken den bakre delen av tungans rygg höjs (se fig. 150). Luftströmmen passerar genom dessa öppningar och ger ljudet [š] dess särskilda brus. Den mjuka gommen höjs och stänger näshålan. Friktionen hos [š] är starkare än hos [s] (se fig. 151).

Fig. 150. š [šakà]

Fonemet [š] uppvisar följande kombinatoriska allofoner: 1) [š], som tenderar att labialiseras, före vokalerna [a, aː] och diftongerna [aɪ, au], före hårda konsonanter och i absolut slutposition (se fig. 152). Denna allofon är hård (se palatogram 153). Friktionen är densamma som hos de ovan nämnda allofonerna (se fig. 151); 2) starkt labialiserat [š] i början och

50

i mitten av ord, omedelbart före vokalerna [ɔ, oː; u, uː] (se fig. 154). När denna allofon uttalas berör tungan gommen i samma utsträckning som vid uttalet av den ovan nämnda allofonen. Friktionen skiljer sig inte alls från den hos den ovan nämnda; 3) palataliserat [ś] före främre vokaler och diftonger samt före mjuka och sam-

manljuder

S.V.

š

aũ

k′

g

Fig. 151.

mjuka konsonanter. Denna allofon, liksom den första, tenderar att labialiseras; före vokalerna [ɪ, ɪ̯, æ, e], diftongerna [ie, æɪ, ɛɪ] och andra konsonanter blir den något mjukare (se fig. 155). [ś] blir betydligt mjukare före [ʒː] (se fig. 156 och jämför den med fig. 155).

Friktionen är densamma som hos de ovan nämnda allofonerna.

Fonem [ś]. Vad gäller tonlöshet sammanfaller [ś] med [š]. [ś] skiljer sig från [š] genom att tungans ryggs mellersta del höjs tydligt mot den hårda gommen, vilket ger [ś] ett andra, mellersta snarare än bakre artikulationsställe (fokus). (Se röntgenbild 157, jämför den med fig. 150.) [ś]:s mjukhet framgår tydligt även av palatogram 158.

51

Fonemet [š’] kännetecknas av följande kombinatoriska varianter: 1) [š’] har en tendens att labialiseras i början och i mitten av ord före vokalerna [a, aː] och diftongen [au] (se fig. 159), 2) starkt labialiserat [š’], beroende på den fonetiska position det intar, före vokalerna [oː, u, uː] och diftongerna [uo, ui] i början och mitten av ord (se fig. 160).

Fig. 157. š’ [š’ aː]

Fig. 158. š’ᵒ [š’ᵒ ǫː]

Fig. 159. š’ [š’ aː]

Fig. 160. š’ᵒ [š’ᵒ ǫː]

Frikationen hos båda varianterna är stark och skiljer sig inte på något sätt från [š] (se fig. 161).

Fonemet [z]. Detta är ett väsande, frikativt, främre apikalt, hårt tonande fonem med tungspetsen, motsvarande det tonlösa [s] (se fig. 162). Det kännetecknas av svag friktion.

Följande varianter av fonemet [z] urskiljs.

1. Hårt, icke-labialiserat [z] i början av ord före vokalerna [a, aː], diftongen [au] och vissa hårda, mjuka och palataliserade konsonanter, samt i mitten av ord före [a, aɪ] och vissa konsonanter.

Fig. 161.

52

Framför lateralerna är dess friktion starkare än vanligt (se fig. 163 och 164).

2. Labialiserat [ʒ] förekommer i början av ord omedelbart före vokalerna [o, ɔ, u:] och diftongen [uɪ], samt före [ɔ, oː; ɔ, u:] mitt i ord.

Denna variant kännetecknas av samma hårdhet som den tidigare angivna och av mycket svag friktion (se fig. 165).

Fig. 162. ʒ [ʒauni:t:i]

Fig. 163. ʒ° [ʒ°ʒna]

Fig. 164.

Fig. 165.

3. Palataliserat [ʒ] i början av ord före [l, s], mitt i ord före [l, i:, e, e] och i början samt mitt i ord före vissa konsonanter, efter vilka en främre vokal följer. Jämfört med de två ovan angivna varianterna kännetecknas denna av en viss palatalisering (se fig. 166). Före vokalen [i:] blir den betydligt mjukare (se fig. 167). Friktionen är mycket svag (se fig. 168).

Fonem [ʒ′]. Detta är ett mjukt främre fonem som motsvarar det hårda [ʒ]. Det uttalas med en extra höjning av tungans mellersta del mot den hårda gommen, vilket gör [ʒ′] mjukt (fig. 169).

53

Fig. 166 ž [ž’ɪžɪ]

Fig. 167 ž [ž’:ɪ̯e]

Fig. 168

Fig. 169 ž’ [ž’ɪrʒ’o]

Fig. 170 ž [žarnà]

Vi har två varianter av fonemet [ž’]: 1) en icke-labialiserad [ž’] mitt i ordet före vokalerna [a, o:] och diftongen [au], 2) en labialiserad [ž’] mitt i ordet före [u].

Friktionen är mycket svag i båda varianterna, och båda är lika mjuka.

Fonemet [ž]. En sibilant, frikativ, främre, hård, apikal, tonande fonem med ett andra bakre artikulationsställe (se fig. 170). [ž] uttalas som motsvarande tonlösa [š] (se s. 51).

Tre varianter av fonemet [ž] skiljs åt.

1. Hårt [ž], benäget att labialiseras, i början av ordet före vokalerna [a, a:], diftongen [ai] och före de hårda konsonanterna [l, m, v], mitt i ordet före [a, a:, au, ai] och före de hårda [d, n, l]. Friktionen är stark endast före sonoranterna (se fig. 171).

54

2. Starkt labialiserat [ž] i början av ord före [ɔ, oː, u, uː] och i mitten av ord före [uo, u, ɔ, oː, u, uː]. Denna allofon är också hård (se fig. 172). Friktionen är svag (se fig. 173).

Fig. 171

Fig. 172 ž° [ž°oːžė]

Fig. 173

Fig. 174 ž [žæ me]

Fig. 175 ž [žʲ:al]

3. Palataliserat [ž] i början och mitten av ord före [i, iː, æ, e, ɪe, ɛɪ, æɪ], i början av ord före [n, l, v] och i mitten av ord före [n, l, d] m.fl. Palatogrammet i fig. 174 visar att [ž] framför [i, e, æ] m.fl. palataliseras föga, och betydligt mer framför [iː] (se fig. 175). Friktionen är stark endast framför sonoranterna.

55

Fonemet [ž’]. Motsvarande mjuka fonem. Det skiljer sig från [ž] genom att tungans mittre del höjs mot den hårda gommen när det uttalas (se fig. 176) och bildar ett andra — mittre — artikulationsställe.

[ž’] är mer friktionsljudande än [ž].

Fonemet [ž’] har två kombinatoriska allofoner: 1) [ž’] i början av ord före diftongen [au] och i mitten av ord före [a, a:, au], 2) labialiserat [ž’] före [ɔ, o:, u, u:, uo, ui].

Fig. 176 ž’ [ž’o:vaun t1]

Fig. 177 ž’o [ž’o ü:rı]

Fig. 178

Båda allofonerna kännetecknas av mjukhet (fig. 177) och svag friktion (fig. 178).

Fonemet [v]. Det är en tonande, hård, labiodental, frikativ klusilkonsonant. När den uttalas förs underläppen nära de övre tänderna så att en öppning bildas, genom vilken luftströmmen passerar och orsakar friktion och ett friktionsljud som är karakteristiskt för ljudet [v].

Följande allofoner av fonemet [v] bör urskiljas.

1. Hårt, olabialiserat [v] i början och mitten av ord före vokalerna [a, a:] och diftongerna [ai, au]. Denna variant är till sin natur helt opalataliserad, och när den uttalas lämnar tungan inga spår på gommen.

Frikationen hos detta [v] är mycket svag (fig. 179), men starkare efter konsonanter.

Fig. 179.

56

2. Labialiserat [ʋ] i början av ord före de rundade vokalerna [oː, u, ɔ] och mitt i ord före [oː, u, uː, uo, ui]. Denna variant kännetecknas av samma hårdhet och svaga friktion som den första, samt av labialisering.

Mellan två rundade vokaler uttalas det med båda läpparna, som i orden: [b°ʋ°oː] buvo, [dź°iːʋ°oː] džiūvo osv.

3. Palataliserat [ʋ] förekommer i början och mitten av ord före vokalerna [i, iː, e, æ, ɛ, ɪə, ɛɪ, æɪ]. Denna variant är svagt palataliserad (fig. 180), men palataliseringen är mycket stark före [iː] (se fig. 181).

Frikationen hos [ʋ] är mycket svag (se fig. 182).

Fig. 180. ʋ [ʋæɪ̯tʲ]

Fig. 181. ʋ [ʋʲfras]

Fig. 182.

Fonemet [ʋ′]. Den uttalas som det hårda [ʋ], men med en extra höjning av tungans mellersta del mot den hårda gommen (se fig. 183).

Fonemet [ʋ′] har två varianter: 1) olabialiserat [ʋ] mitt i ord före vokalerna [a, aː] och diftongen [au], samt i början av ord före [au], 2) labialiserat [ʋ′] mitt i ord före [oː, u, uː] och [uo, ui]. Mellan två rundade vokaler uttalas denna variant bilabialt.

Frikationen hos [ʋ′] är svag.

Fonemet [f]. Det är ett tonlöst labiodentalt fonem som bildar ett par med det tonande [ʋ].

I litauiskan har [f] följande varianter. 1. En hård, olabialiserad variant före vokalerna [a, aː] och diftongerna [ai, au]. När det hårda [f] uttalas vidrör tungan inte alls gommen. 2. En hård, labialiserad variant före vokalerna [oː, ɔ, u, uː] och diftongerna [ui, uo]. Mellan två rundade vokaler är den bilabial. Båda varianterna kännetecknas av frikativitet (fig. 184).

Fig. 183. ʋ′ [ʋ′áu]

57

Fonem [f’]. Det är en mjuk motsvarighet till den hårda fonemen [f]. Den uttalas som den senare, med den skillnaden att när [f’] uttalas höjs den mellersta delen av tungans rygg mot den hårda gommen; detta syns mycket tydligt i fig. 185 och 186. Den förekommer endast i internationella ord, oftast före [ʊ, ɪ]. Vi har två varianter: 1) en labialiserad före [ʊ] osv., 2) en icke-labialiserad före [ɪ] osv. och främre vokaler.

tabula V.V.

Fig. 184.

Fig. 185. f° [f’irma’re]

Fig. 186. f’ [f’ir­ma]

Båda varianterna har samma grad av mjukhet och en ganska stark friktion.

Fonem [j]. Det är en tonande frikativ medial konsonant. Tungspetsen stöder mot de nedre tänderna, och tungans sidor mot sidotänderna; den mellersta delen av tungans rygg höjs mot den hårda gommen och lämnar en smal öppning i mitten (se fig. 187). När luften passerar genom denna öppning uppstår ett svagt friktionsljud. Den mjuka gommen är höjd och stämbanden vibrerar. Vi har två varianter av [j]. 1. Före vokalerna [a, a:, ɛ, e, ɪ, i:] och före [au, ɪe, æɪ] i början och mitten av ordet, samt i slutet av ordet efter varje vokal eller diftong. Den är icke-labialiserad.

Fig. 187. j [javai]

2. En labialiserad [j] i början och mitten av ordet före vokalerna [ɔ, o:, ʊ, u:] samt före [uo], och i mitten av ordet före [u]. Mellan vokaler kännetecknas båda varianterna av svag friktion och hög sonoritet, medan de i början och slutet av ordet är mindre sonora (se fig. 188).

58

Båda nyanserna kännetecknas av samma grad av mjukhet (se fig. 189, 190).

Fonem [x]. Detta är ett tonlöst hårt velart frikativt fonem med friktionsljud, som uttalas genom att tungans bakre del förs nära den bakre kanten av den hårda gommen. Stämbanden vibrerar inte. Den mjuka gommen är höjd och stänger passagen till näshålan.

Fig. 188

Fig. 189 j [j̥]

Fig. 190 j° [j°õ]

Följande kombinatoriska nyanser är karakteristiska för fonemet [x].

1. Hårt, icke-labialiserat [x] i internationella ord i början och mitt i ord före [a, a:, ai, au] och efter vilken vokal som helst i absolut ordslut. Vid uttalet av [x] vidrör tungan inte gommen alls eller endast mycket lätt.

2. Hårt, labialiserat [x] i början och mitt i ord före [ɔ, o:, u, u:] och [uo, ui].

Denna nyans har samma grad av mjukhet som den tidigare nämnda (fig. 191).

Fonem [x’]. Detta är ett mjukt fonem som motsvarar det hårda [x]. Det uttalas som det senare, men med en kraftig extra höjning av tungans mittparti mot den hårda gommen (fig. 192, 193).

Fig. 191 x° [x°ras]

Fig. 192 x’ [x’ərs°mēsas]

Fig. 193 x° [brax°ūra]

59

Fonemet [x’] förekommer endast i internationella ord, oftast före [ʊ] och före främre vokaler.

Fonemet [x’] har två varianter: 1) en olabialiserad variant före [ɪ, ɛ] och andra främre vokaler; 2) en labialiserad variant före vokalen [ʊ]. Båda varianterna kännetecknas av kraftig friktion (194 fig.).

kaos S.V.

194 fig.

Fonemet [ɣ]. Fonemet [ɣ] kännetecknas i litauiskan av en artikulation som liknar artikulationen av [x], men [x] uttalas utan röst, medan stämbanden däremot vibrerar när [ɣ] uttalas.

Man måste skilja mellan två varianter av fonemet [ɣ]: 1) ett hårt, olabialiserat [ɣ] före vokalerna [a, aː] och diftongerna [ai, au], 2) ett hårt, labialiserat [ɣ] före vokalerna [ɔ, oː, u, uː] och diftongen [ui]. Båda varianterna är lika hårda (195 fig.).

195 fig. γ° [γ°umai izmas]

196 fig. γ° [γ°uɡ°ɔ]

197 fig. γ’ [γ’idra]

Fonemet [ɣ’]. Det uttalas på samma sätt som [ɣ], men skiljer sig från det senare genom en mycket markant höjning av tungans mellersta del mot den hårda gommen (se fig. 196, 197).

Det förekommer före främre vokaler och före [ʊ]. Fonemet [ɣ] har två varianter: 1) en olabialiserad variant före främre vokaler, 2) en labialiserad variant före [ʊ]. Båda varianterna är mycket mjuka. Friktionen är ganska kraftig (se fig. 198).

Hiugo V.V.

198 fig.

60

b) Frikativa likvida konsonanter. Till litauiskans frikativa likvida konsonanter hör [l] och [l’]. Som nämnts ovan uppvisar [l] och [l’] ibland, när de har betoning och accent, varierande längd.

[l] förekommer i litauiskan i början av ord före [a, aː; ɔ, oː; u, uː; ɪ, iː; ɛ, æ, e] och före [ai, au, ui, uo, ie, ei, ɛi], samt efter konsonanterna [k, g, p, b, s, š, z, ž] m.fl.

[l] används i mitten av ord före alla främre och bakre vokaler, före alla diftonger och före konsonanterna [k, g, t, d, n, v, š, ž] m.fl.

I slutet av ord förekommer [l] endast i ett fåtal ord, till exempel: [t°õ:l] tol och [k°õ:l] kol, [pak°õ:l] pakol m.fl.

Fig. 199. l [lä:pas]

[l’] används mer sparsamt — i början och mitten av ord före vokalerna [a, aː; ɔ, oː; u, uː] och före diftongerna [au, uo, ui]. I början och mitten av ord förekommer det endast efter vissa konsonanter, till exempel efter [k, g, š, ž, p, b] m.fl.

Det mjuka [l’] förekommer inte i slutet av ord i standardspråket.

Fonemet [l]. Detta är en främre apikal lateral frikativ velariserad sonant. Den uttalas genom att tungspetsen pressas mot de främre övre tänderna och alveolerna. Tungans bakre del höjs något, tungans sidor pressas inte mot sidotänderna, och luftströmmen lämnas fri passage. Luftströmmen som blåses ut längs tungans sidor ger ett mycket svagt friktionsbrus. [l] och [l’] kallas laterala sonanter. Vid uttalet av [l] vidrör tungbladets mittparti inte den hårda gommen (fig. 199).

Fig. 200. l [lä:b°o:]

Fig. 201. l° [l’ū:pa]

Vi har följande kombinatoriska varianter av fonemet [l]:

1. [l] hårt dentalt velariserat, icke-labialiserat förekommer i litauiskan i början och mitten av ord före vokalerna [a, aː] och före diftongerna [ai, au], [l] i slutet av ord och [l] i blandade diftonger följt av en hård konsonant. Denna variant kännetecknas av hårdhet — tungan vidrör nästan inte den hårda gommen (se fig. 200).

2. Labialiserat [l] före vokalerna [ɔ, oː; u, uː] och före [ui, uo]. Denna variant kännetecknas av samma hårdhet som den ovan angivna och av velarisering (fig. 201).

61

3. Palataliserat [ɪ̯] före främre vokaler och diftonger. Detta [ɪ̯] palataliseras betydligt (fig. 202, 203).

Fonemet [ɪ] har även följande positionsvarianter.

1. [ɪ] i blandade diftonger i betonad och obetonad stavelse. Längden på detta [ɪ] är i genomsnitt 9,32 σ.

2. [ɪ] i blandade diftonger som har akut accent. Längden på ett sådant [ɪ] är i genomsnitt 10,08 σ.

3. [ɪ] i sådana blandade diftonger där den gravis faller på den andra komponenten. Denna variant av [ɪ] är den allra längsta. Dess längd är i genomsnitt 15,9 σ.

4. [ɪ] i en obetonad blandad diftong. Ju längre från den betonade stavelsen, desto kortare är det. Det är i genomsnitt 9,68 σ.

Fonemet [ɪ̯]. Det är ett mjukt fonem som motsvarar det hårda [ɪ]. Dess uttal skiljer sig från [ɪ] genom att tungans ryggs mittparti höjs mot den hårda gommen (fig. 204), vilket gör [ɪ̯] mjukt (fig. 205, 206). [ɪ̯] är mer susande än [ɪ].

Fig. 202. ɪ [ɪ̯pa]

Fig. 203. ɪ [ɪ̯ɪːdɪ]

Fonemet [ɪ̯] har två kombinatoriska varianter: 1) icke-labialiserat före vokalerna [a, aː] och diftongen [au], 2) labialiserat före [ɔ, oː, u, uː, uo, ui]. Båda varianterna kännetecknas av samma grad av mjukhet.

Eftersom [ɪ̯] har ungefär samma längd i betonad och obetonad stavelse kan positionsvarianterna lämnas ospecificerade; man behöver bara ange att längden på ett sådant [ɪ̯] är i genomsnitt 10,72 σ.

3. Vibrerande sonanter.

[r] bildar tillsammans med de korta vokalerna [a, ɛ, ɪ, ʊ] framför en konsonant eller i absolut slutposition

Fig. 204 ɪ̯ [ɪ̯áu̯tɪs]

Fig. 205 ɪː [ɪːóːvɛsɪ]

Fig. 206 ɪː [ɪːūːrɪs]

62

en blandad diftong, där [r]:s längd varierar beroende på betoning och intonation. Längden på [r] förändras dock inte genom att antalet slag ändras, utan genom att den oäkta vokalens längd ändras. [r] med cirkumflexintonation är längre, och i andra fall kortare.

Eftersom den oäkta vokalen inte kan vara särskilt lång, då dess längd betingas av dess natur, är skillnaden mellan de enskilda positionella nyanserna av fonemet [r], som vi senare ska se, liten.

Litauiskans [r] och [r′] är likadana i början och mitten av ord, med undantag för [r] i ordslut, där det har två slag.

Fonemet [r] används ganska ofta i litauiskan. I början och mitten av ord kan det stå framför alla främre och bakre vokaler och framför alla diftonger. Dessutom förekommer det i ordinitial position efter konsonanterna [k, g, t, d, p, b, s] m.fl., och i ordmedial position i början av sådana konsonantförbindelser som till exempel i orden: [ɡarpsˈtʲiːtʲi] garbstyti, [bʲeržas] beržas, [pʲirkˈtʲi] pirkti, [pʲikˈčʲūrna] pikčiurna, [k°urkˈtʲi] kurkti, [vʲirkšˈčʲoːs] virkščios, [vʲiršˈtʲi] virsti, [k°urmis] kurmis m.fl.

Fig. 207 r [rāːtas]

I ordslut förekommer [r] endast i adverben [vʲis°ur] visur, [kʲit°ur] kitur, [dabar] dabar, i frågeorden: [k°ur] kur, [ai] ar och i konjunktioner, till exempel [ir] ir.

I början av ord förekommer [r] framför vokalerna [oː, u, ū] och framför diftongen [au], samt efter konsonanterna [k, g, t, d, s] m.fl. I mitten av ord framför alla bakre vokaler och framför [aɪ, au, uɪ, uo].

[r′] förekommer aldrig i ordslut.

Fonemet [r]. En vibrerande, främre, tonande tungsonant. När den uttalas får luftströmmen som kommer från lungorna den spända tungspetsen, som är böjd uppåt, att vibrera. Tungans rygg ligger plant (fig. 207).

Fig. 208 r [ram°u]

Antalet slag är begränsat: vanligen ett, och i ordslut två. [r] i litauiskan är inte flerflappigt.

Följande kombinatoriska nyanser är karakteristiska för fonemet [r].

1. [r] före vokalerna [a, aː], diftongerna [aɪ, au], i början och mitten av ord i blandade diftonger samt före de ovan angivna konsonanterna.

De viktigaste kännetecknen för denna nyans är hårdhet (fig. 208) och ett enda tungslag; dessutom är den olabialiserad.

En labialiserad nyans av fonemet [r] före vokalerna [ɔ, oː, u, ū] och före [uɪ, uo]. Denna nyans har samma hårdhet som den tidigare angivna och ett tungslag. Den skiljer sig från de andra nyanserna genom sin labialisering.

63

3. Palataliserat [r], vars palatalisering beror på en efterföljande främre vokal eller diftong [i, iː; e, æ, e, ɪe, ɛl, æɪ]. Detta skiljer sig från de tidigare angivna nyanserna genom att det är mjuknat och olabialiserat.

Fig. 209. ṙ [ṙita]

Fig. 210. ṙ [ṙiːas]

[r] mjukas upp endast obetydligt före [ɪ, ɛ, æ, e] (se fig. 209), men mer före [iː] (fig. 210). 4. [r] i slutet av ord och i blandade diftonger. Denna nyans kännetecknas av hårdhet, är olabialiserad och har oftast mer än ett tungslag. Slutet på ett sådant [r] blir ofta, men inte alltid, tonlöst (se fig. 211).

Följande positionella nyanser är karakteristiska för fonemet [r]. 1. [r] i rena diftonger i en betonad stavelse eller intill en betonad stavelse. Denna [r]-variant har en medellängd på 8,89 σ. 2. [r] i rena diftonger i den tredje eller en senare stavelsen räknat från den betonade. En sådan [r]-variant har en medellängd på 6 σ. 3. [r] i rena diftonger vars första del har kort eller akut accent. Längden hos [r] i förbindelsen [ir] är 7,68 σ, i [ar] 7,65 σ, i [er] 6,94 σ och i [ur] 7,74 σ. 4. [r] i blandade diftonger med cirkumflex accent. Denna positionella nyans av fonemet [r] kännetecknas av en längre icke-fonematisk vokal än i andra fall. Längden hos en sådan [r]-variant är i genomsnitt 10,7 σ i förbindelsen [ar]; [ir]—10,36 σ, [er]—8,00 σ, [ur]—8,98 σ. 5. [r] i en obetonad blandad diftong. Dess längd i förbindelsen [ir] är 8,15 σ.

Fig. 211.

Fonemet [r’]. Detta är ett mjukt fonem som bildar ett par med det hårda [r]. Det uttalas som det första, men med en ytterligare höjning av tungans mittparti mot den hårda gommen. Därigenom uppstår mjukhet, vilket tydligt framgår av fig. 212 och 213.

Fig. 212. r’° [r’°õːks°oː]

Fig. 213. r’ [r’áuʃes]

64

Det finns två kombinatoriska nyanser av fonemet [r′]: 1) icke-labialiserat [r′] före vokalerna [a, aː] och diftongen [au], 2) labialiserat [r′] före vokalerna [oː, u, uː] och [uɪ, uo]. Båda nyanserna kännetecknas av samma grad av mjukhet (se fig. 212, 213).

Fonemet [r′] har följande positionsbetingade nyanser: 1) [r′] i en betonad stavelse eller i en stavelse intill en betonad stavelse. Denna [r′] har en genomsnittlig längd på 9,53 σ, 2) [r′] i den tredje stavelsen från den betonade eller längre bort. Denna [r′] har en längd på ungefär 5,95 σ.

DE LITAUISKA LITTERÄRSPRÅKETS KONSONANTFONEM

В. А. ВАЙТКЯВИЧЮТЕ

Sammanfattning

Artikeln sammanfattar kort den allmänna fonetikens grundläggande principer, som är nära knutna till frågor om fonemet. Med utgångspunkt i dessa principer har man fastställt att det litauiska litteraturspråket har 45 konsonantfonem: 24 klusiler, 19 frikativor och 2 tremulanter. De 6 frikativa fonemen [f, f′, x, x′, γ, γ′] och de 2 klusilerna [t′, d′] har lånats in i det litauiska litteraturspråket från främmande språk och förekommer endast i främmande ord.

Artikeln presenterar en klassificering av konsonantfonem efter artikulationsorgan och artikulationssätt.

Alla konsonanter, med undantag för [j], delas in i två stora grupper: hårda och mjuka fonem.

Experiment visar att konsonanter före främre vokaler [i, e, æ, ε] och diftongerna [ie, ei, æi] alltid är mindre mjuka än de motsvarande mjuka konsonanterna före bakre vokaler, vilket tyder på att de förstnämndas palatalisering är assimilatorisk. De enda undantagen är affrikatorna och konsonanterna [f, x, γ], där endast hårda och mjuka varianter tydligt skiljer sig åt.

De övriga konsonanterna före vokalen [iː] skiljer sig dock vanligtvis endast obetydligt, eller inte alls, från motsvarande mjuka konsonant. Orsaken till att det i detta fall saknas en tydlig skillnad mellan en palataliserad och en mjuk konsonant bör inte anses vara den palataliserade konsonantens natur, vars mjukhet beror enbart på dess position, utan vokalen [iː], som i litauiskan har den högsta tunghöjden. Tydligen drar därför [iː] konsonanterna närmare de mjuka. Vissa mjuka konsonanter, såsom [k′, g′, n′], är dock så mjuka att de närmar sig tungrotskonsonanter, medan deras mjukhet före [iː] är jämförelsevis mindre. Följaktligen är de palataliserade [k, g] och [n] även före [iː], liksom före andra främre vokaler, utan tvekan allofoner av hårda konsonantfonem.

5. Kalbotyros klausimai

65

Konsonanter framför främre vokaler kan inte hänföras till mjuka fonem och betraktas som förmjukade varianter av mjuka fonem, eftersom de förmjukade varianterna i så fall skulle behöva vara mer palataliserade än de mjuka fonemen. Så är det emellertid inte i verkligheten. Varför konsonanter framför bakre vokaler har en högre tungställning än framför främre vokaler, och vilken kraft som får tungan att höjas högre framför bakre vokaler än framför främre vokaler, kan endast förklaras om man erkänner att mjuka konsonanter framför bakre vokaler är fonetiskt oberoende — självständiga fonem.

Därefter ges i artikeln beskrivningar av alla konsonantfonem och deras varianter anges.

Av beskrivningarna framgår att ett särskilt drag hos det litauiska språket är att konsonantfonemen uteslutande uttalas apikalt och att dorsalt och kakuminalt uttal helt saknas.