LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, IV

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

OM OPTATIVETS HISTORIA

J. KAZLAUSKAS

§ 1. I litauiska dialekter varierar optativformerna mycket. Ingen grammatisk kategori har så många varianter som optativen. I dagens litauiska dialekter används följande optativformer i större utsträckning:

sg. 1 pers. būčiau, būčia, būčio, būč, būčiu, būtųu (būtau), būčiobe, būčiap (būtiap), būčiobi, būtum, būčium;

sg. 2 pers. būtum, būtumei, būtumi, būtųi (būtai), būtumbe, būtumbei;

pl. 1 pers. būtum(e), būtumėm(e), būtumim, būtumiam, būtūm (būtūme), būtum, būtumbe, sukutumbėmės;

pl. 2 pers. būtut(e), būtumėt(e), būtumit, būtųt (būtūte), būtūl, būtūtbe, sukutumbėtės;

3 pers. būtų, būtų, butu, būt, būtum, būtun, būčube, būčubi.

Om optativformerna som förekommer i litauiska texter från 1500- och 1600-talen läggs till blir bilden ännu mer brokig:

sg. 1 pers. būčiau, būčia, būčio, būtumobiau;

2 pers. būtumbei, būtumbi, būtumei, būtum, būtumb;

pl. 1 pers. būtumbim(e), būtum(e), būtumim(e), būtumb;

2 pers. būtumbit(e), būtumit(e), būtumbo, būtumbet;

3 pers. būtų (būtun).

§ 2. Denna mångfald av optativformer har länge intresserat forskarna. Intresset för baltisk optativ uppstod, kan man säga, redan i och med den jämförande historiska metodens tillkomst. Om den skrev A. Schleicher¹, F. Bop², A. Becenberger³, J. Šmitas⁴, O. Vydemanas⁵, V. Poržežinskis⁶ (hans analys bygger på ett rikt dialektalt och äldre

¹ Se A. Schleicher, Handbuch der litauischen Sprache, 228 ff., Prag, 1856; Compendium der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen, 841, Weimar, 1866.

² Se F. Bopp, Vergleichende Grammatik..., 3³, § 685 ff., 1861.

³ Se A. Bezenberger, Beiträge zur Geschichte der litauischen Sprache..., 214 ff., Göttingen, 1877; Lettische Dialekt-Studien, 72 ff., Göttingen, 1885; Litauische Forschungen, 16 ff., 39, Göttingen, 1882; Über die Sprache der preussischen Letten, 97 ff., Göttingen, 1888; BB 26, 175 ff.

⁴ Se KZ, 24, 305, 1879.

⁵ Se O. Wiedemann, Das litauische Präteritum, 184 ff., Straßburg, 1891; Handbuch der litauischen Sprache, 111, Straßburg, 1897.

⁶ Se B. K. Поржезинский, Къ исторіи формъ спряженія въ балтійскихъ языкахъ, 56 ff., Москва, 1901.

73

(material från skriftliga monument), E. Berneker⁷, J. Zubatis⁸, K. Brugmann⁹, F. Specht¹⁰, J. Endzelin¹¹, H. Pedersen¹², Ch. Stang¹³, V. Pisani¹⁴, J. Otrębskis¹⁵. Bildningen av enskilda optativformer förklaras ofta på olika sätt. Det finns nästan lika många skilda uppfattningar i frågan som det finns former. Några av dem har blivit föråldrade med tiden, och vissa har otillräckligt stöd i litauiska språkfakta. Nästan alla författare hade tillgång till alltför lite dialektologiskt material från litauiskan och kände dåligt till hur dessa former var spridda i dialekterna.

§ 3. Alla de nämnda forskarna, utom F. Bopp och V. Pisani, är överens om att den litauiska optativen är bildad av supinum och hjälpverbet -bime. Endast E. Berneker, som med fullt fog inte tror på V. Poržežinskis förslag att ett ensamt supinum skulle ha kunnat användas med optativ betydelse i alla tre personer, antar att en form av imperativ med *-tōd (fornind. -tād, gr. -τω, lat. -tod, -to) införlivades i optativsystemet i de baltiska språken; dess kvarleva är lett. 3 pers. suktuo-s, lit. suktu (med kort -u)¹⁶. F. Bopp¹⁷ och V. Pisani¹⁸ menar att den första beståndsdelen i den litauisk-lettiska optativen var ett indoeuropeiskt imperativ med -tu (jfr indo-iranska -tu, hettitiska -du), som i fornindiskan kunde användas med potentiell betydelse.

Även beträffande optativens andra beståndsdel (-bime m.fl.) har olika uppfattningar framförts. Flertalet (F. Bopp, A. Schleicher, J. Schmidt, V. Poržežinskis, E. Berneker, A. Bezzenberger, O. Wiedemann, J. Zubaty) betraktar den som optativformen av verbet vara. K. Brugmann hävdar utan tvekan att formen är ett preteritum. Ch. Stang är också benägen att betrakta den som ett preteritum. J. Endzelin ser på dess ursprung på ett alternativt sätt och utesluter inte den andra uppfattningen, även om den inte förklarar varför två stammar (-bei och -bime) förekommer i samma paradigm¹⁹.

Särskilt stora svårigheter vållar forskarna ursprunget till formerna būčia, -čio, -čiau i första person singularis. Trots betydande ansträngningar har dessa formers ursprung ännu inte klarlagts. Ingen hypotes har lagts fram som kan betraktas som säker.

§ 4. Imperativ eller supinum? Denna fråga kunde man låta bli att ta upp, om V. Pisani inte nyligen hade väckt den. Han stöder F. Bopps framförda

⁷ Se E. Berneker, AfslPh, 25, 485, 1903 (recension av V. Poržežinskis arbete som nämns i fotnot 6).

⁸ Se J. Zubaty, IFA, 16, 55 ff., 1904. (Recension av V. Poržežinskis arbete som nämns i fotnot 6).

⁹ Se K. Brugmann, IF, 30, 348 ff., 1912; Grundriss der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen, 2², 3, 513 ff. Strassburg, 1916 (hädanefter: Grundriss).

¹⁰ Se F. Specht, Litauische Mundarten, 2, Leipzig, 1922 (se längre fram under Optativ).

¹¹ Se J. Endzelin, Lettische Grammatik, § 695 ff., Riga, 1922; FBR, 15, 11, 1935; FBR, 17, 166, 1937; Latviešu valodas gramātika, § 695 ff., Rīga, 1951 (hädanefter: Grammatik).

¹² Se H. Pedersen, Études lituaniennes, 56, København, 1933.

¹³ Se Ch. Stang, Das slavische und baltische Verbum, 249 ff., Oslo, 1942 (hädanefter: Verbum); Die litauische Konjunktion jeib und der lit.-lett. Optativ (Norsk Tidsskrift for Sprogvidenskap, 18, 348 ff.).

¹⁴ Se V. Pisani, L'ottativo (congiunctivo) baltico e il trattamento di ō in sillaba finale in gotico e baltico. — ”Studi Baltici”, 9, 34 ff., 1952.

¹⁵ Se J. Otrębski, Gramatyka języka litewskiego, 3, 230 ff., Warszawa, 1956.

¹⁶ Se AfslPh, 25, 486.

¹⁷ Se F. Bopp, a.a. verk, § 685.

¹⁸ Se V. Pisani, a.a. art., 40.

¹⁹ Se J. Endzelins, Gramatika, § 695.

74

idén och försöker i hela sin artikel underbygga den med fakta från litauiskan och lettiskan. Grunden för denna idé är en felaktig tolkning av den litauiska och lettiska formen för 3:e person singularis med -tu (kort -u). Därtill är bildningen av många dialektala litauiska och lettiska optativformer oklar. Påståenden som inte tränger in i sakens kärna förs vidare från bok till bok, från artikel till artikel, ända fram till våra dagar.

Det korta -tu uppstod här genom den särskilda förkortningen av optativformerna. Därför stämmer inte heller E. Bernekers antagande med verkligheten, att lit. -tu, lett. -tuos skulle ha uppkommit ur imperativet *-tōd. Både lit. -tuos (turietō̜s ~ turētuos Vieksniai, suktu̜os Šakyna) och lett. -tuos har uppkommit genom analogi med andra reflexiva verbformer, eftersom reflexiva former vid sidan av de enkla formerna på -u alltid slutar på -uos (jfr lit. suku: sukuos, lett. velku: velkuos)²⁰. Så snart supinets ändelse -ty förkortades till -tu kunde också en reflexiv form på -tuos lätt bildas här, analogt med de reflexiva formerna i övriga personer.

Båda dessa teorier är redan a priori föga trovärdiga, enbart därför att vi inte har några belägg för imperativformer med *-tu eller *-tōd, vare sig i de baltiska språken eller i de närbesläktade slaviska och germanska språken. Dessutom finns det ingen litauisk dialekt som ger anledning att ens i någon mån tvivla på att dess optativformer verkligen har bildats på supinets grund.

En korrekt förståelse av optativbildningen hindras av den sedan V. Poržežinskis tid utbredda uppfattningen att supinet från början kunde användas som optativform i alla numerus och personer. E. Berneker tvivlade med all rätt på detta, eftersom en sådan situation är svår att ens föreställa sig. Även Ch. Stang menar att det ursprungligen var det rena supinet som användes som form för alla optativens personer och numerus²¹. J. Endzelynas stöder också V. Poržežinskis uppfattning²². Det finns ingen anledning att fortsätta bygga på denna uppfattning.

§ 5. I nästan alla litauiska språkminnesmärken från 1500- och 1600-talen har vi optativ med -b-. Även i de äldre lettiska skriftminnesmärkena och dialekterna finns bevarade former med -b-. Därför kan man anta att optativen under den gemensamma litauisk-lettiska perioden bildades av supinet och ett hjälpverb vars rot började med konsonanten b-. Med tiden fogades detta hjälpverb till det föregående supinet, och syntetiska optativformer bildades. Så småningom försvann hjälpverbet som självständig böjd verbform och blev, efter att ha smält samman med supinet, en postposition, som förlorade sin morfologiska optativbetydelse och var dömd att försvinna²³. Utjämningen av postpositionens morfologiska betydelse påskyndades också av 3:e personens form (suktu), som sedan gammalt saknade postposition (se § 16). Postpositionens försvinnande främjades också av optativens personböjningssystem och dess betydligt kortare 3:e person-form. I de baltiska språken är 3:e person-formen verbets centrum. På denna grund har både preussarna och litauerna och letter bildat en hel del nybildningar. Optativens postposition försvann snabbare i de långa formerna av flerstaviga verb (pasivaiškėtuombime och andra). Hos de östliga dzukerna, där optativ med b- används, har dess andra komponent särskilt sällan bevarats i flerstaviga verb.

²⁰ Jfr lett. suktuos, se J. E n d z e l i n s, Gramatika, § 705.

²¹ Ch. S t a n g, Verbum, 251.

²² Se J. E n d z e l i n s, Gramatika, § 696.

²³ Om försvinnandet av element som förlorat sin morfologiska betydelse, se K. B ū g a, Rinktiniai raštai, 1, 578 ff., redigerad av Z. Zinkevičius, Vilnius, 1958. K. Būga skulle troligen också ha kommit fram till en liknande slutsats, om han hade avslutat den här anförda artikeln.

75

När optativens postposition försvann måste följande system för optativböjning ha uppstått i vissa litauiska och lettiska dialekter:

Den första typen Den andra typen sg. 1 pers. suktumbiau (där suktum, hade den redan bildats), 2 pers. suktumbei; suktum, 3 pers. suktų, pl. 1 pers. suktumbime, suktum, 2 pers. suktumboite. suktum.

Vid sidan av de nya korta formerna kan naturligtvis de gamla långa ha använts ännu en tid. Spår av den andra typen finns bevarade i litauiskan, jfr: sg. 1 pers. suktum (Biržai), būčium (Viekšniai, en kontamination av būčiu och būtum), 2 pers. suktum (allmänt utbredd), 3 pers. suktų, pl. 1 pers. suktum (allmänt utbredd), 2 pers. suktum²⁴, nebutum-te ChB 16¹. žynotum-te ChB 26²⁰.

I de lettiska dialekterna är den andra optativtypen ganska utbredd²⁵, men här har även 3 pers. fått formen med -tum, eftersom -tum blev indifferent med avseende på person. Detta är fullt begripligt. En sådan typ måste också ha varit utbredd i de samogitiska och östpreussiska högtyska dialekterna, jfr 3 pers.-formerna neštum < neštum och neštõm < neštumi²⁶, som används i nästan hela det samogitiska området, samt de östpreussiska högtyska formerna paskubin-tum, darytum²⁷. I de lettiska dialekterna används vid sidan av suktum även suktu för alla tre personer. Den gemensamma formen suktu för alla optativens personer uppstod genom att suktum användes med betydelsen av alla tre personer. Förutom den nya sg. 3-pers.-formen suktum kan nämligen även den gamla sg. 3-pers.-formen suku ha använts, jfr de östpreussiska högtyska formerna darytum || darytu || daryt²⁸, de samogitiska nešto < neštu < neštų och neštūm < neš-tum. Genom analogi med suktum började även sg. 3-pers.-formen suktu användas med betydelsen av alla personer; detta underlättades också av att formen suktu passade mycket väl för sg. 1 pers., i överensstämmelse med sg. 1 pers. hos alla verb²⁹. I de lettiska dialekterna används vid sidan av sg. 1 pers. med -tu även sg. 2 pers. med -ti, nybildad efter sg. 2 pers. hos o- och a-stamsverb³⁰.

§ 6. Den andra optativtypen (se § 5) kan ha använts i alla litauiska och lettiska dialekter: tidigare i vissa, senare i andra. Det var dock endast lettiskan som var

²⁴ Se A. Schleicher, Handbuch, 229. ²⁵ Se J. Endzelīns, Gramatika, § 697. ²⁶ neštumi uppstod genom att ändelsen -i från i-stamsverb fogades till neštum (analogt med de övriga personerna, vars former sammanföll med i-stamsformer), jfr också den reflexiva formen neštumis>neštomes, som övergick till ia-stammen neštumias. ²⁷ A. Bezzenberger, Litauische Forschungen, 39 och fotnot 1. ²⁸ A.a. ²⁹ J. Endzelīns förklarar suktu på ett annat sätt utan grund och bygger därvid på V. Por-žezinskis tidigare nämnda uppfattning; se J. Endzelīns, Gramatika, § 698. ³⁰ J. Endzelīns försöker utan grund knyta detta -ti till litauiska -tai, som är av sent datum. Det andra antagandet av J. Endzelīns är värdefullt; se Gramatika, 896. Lettiska sg. 2 pers. -tib kan vara en kontamination av -tub och -ti, som J. Endzelīns menar (896), men har snarare bildats av -ti med ett senare tillagt -b-; jfr pl. 2 pers. būtūtėbe i östliga dzūkiska dialekter och s. 82 i denna artikel.

76

och är mer tolerant mot likformighet mellan olika personformer. De litauiska dialekterna kunde däremot inte tåla att formerna var indifferent med avseende på person (med undantag för sg. 2 pers. med -tum). Därför ombildades den andra typen:

sg. 2 pers. suktum, 3 pers. suktų, pl. 1 pers. suktum, 2 pers. suktut.

De gamla postpositionsformerna av optativ försvann naturligtvis inte omedelbart när de nya kortformerna uppstod.

Den situation där de gamla formerna fortfarande användes vid sidan av de nya optativformerna återspeglas mycket väl i Kėdainiaiutgåvorna från 1653; jfr i ”Knigos No-bažnistes” sg. 2 pers. -tumbei (Nepażieystum bey 80) och -tum (noretum 68), i ”Sumos” pl. 1 pers. -tum(e)³¹ (apturetume 13) och -tumbim(e) (garbintumbim 8). En liknande situation har bevarats även i de östliga dzūkiska dialekterna, jfr:

sg. 2 pers. sùktum || suktum̃ och sùktumbėis, pl. 1 pers. sùktum || suktum̃ och sùktumbėmės, 2 pers. sùktūt || suktū̃ (nybildade) och sùktumbėtės³².

När nya former utan personmarkering uppstod i och med att postpositionen försvann, och eftersom litauiskan inte kunde tåla en sådan situation, bildades ännu en ny optativtyp genom kontamination mellan de nya och de gamla långa formerna som användes sida vid sida. I ”Maldose Krikščioniškose” och ”Sumoje” från 1653 har vi redan även sg. 2 pers. -tumei (būtumei 2), bildad genom kontamination av -tum och -tumbei; i ”Sumoje” används också den nya formen pl. 1 pers. — tumim(e) (galetumime 9), som förekommer inte mindre ofta än -tum(e) eller -tumbim(e). I K. Širvydas skrifter används sg. 2 pers. endast med -tumei, pl. 1 pers. endast med -tum(e) och -tumim(e), pl. 2 pers. -tumit(e), men dessa former visar tydligt att om optativ med -bei, -bime, -bite. inte användes i Širvydas dialekt under hans livstid (Širvydas kan ha undvikit former med -bime, -bite av normeringsskäl), så användes den något tidigare.

I de nämnda östliga dzūkiska dialekterna används också former som uppkommit genom kontamination, jfr:

sg. 2 pers. sùktumės vid sidan av sùktum̃ och sùktumbėis, pl. 1 pers. sùktumėnės vid sidan av sùktum̃ och sùktumbėnės, 2 pers. sùktumėnės vid sidan av sùktumbėtės.

Genom kontamination uppstod också den form för pl. 1 pers. med -tumim som förekommer i de samogitiska dounininkai-dialekterna, liksom den ganska utbredda formen för pl. 2 pers. med -tumi i samma dialekter. I de samogitiska dounininkai-dialekterna är pl. 1 pers. med -tumiām mycket mer utbredd än formen med -tumim och har ia-stam, liksom i-stamsverben, som där har övergått till ia-stam (jfr tyliam). I den samogitiska dialekten kan även optativens sg. 1 pers. ha bildats efter mönster av i-stamsverb, jfr būčiau (Viekšniai m.fl.).

³¹ -e bildades i pl. 1 pers. efter mönster av einame, nešėme osv.

³² En betydande mängd fakta från de östliga dzūkiska dialekterna har författaren fått av J. Kardelytė. En del har hämtats från examensarbeten av studenter vid Vilnius universitet, och en del har författaren själv samlat in i trakten kring Palūšė.

77

Den singulariska 2:a person-formen suktumei, som uppstått genom kontamination mellan saktum och saktumbei, används vid sidan av saktum allmänt bland de žemaitiska ūnininkai och nästan alla aukštaitiska dialekter, med undantag för dzūkiska. Genom kontamination mellan saktum och saktumbei uppstod den singulariska 2:a person-formen suktumi³³ (reflexiv suktumės), utbredd i de žemaitiska donininkai-dialekterna.

§ 7. Om pluralens 1:a person med -umime har uppstått genom kontamination, kan man med goda skäl fråga sig om inte också formen -tumėm(e) kan ha uppstått genom kontamination mellan -tumbėme och -vum. Pluralens 1:a person på -tumėm(e) är utbredd över nästan hela Litauiska SSR:s territorium, med undantag för en stor del av de žemaitiska donininkai- och dzūkiska dialekterna samt deras randdialekter. På vissa håll är den den enda formen som används, på andra håll används vid sidan av den en form med -tum (pazanavykio kapsai³⁴, Dotnuva, Palomenė, Baisogala, Alunta, Kupiškis, Lyduokiai, Raguva, Skapiškis, Svėdasai, Troškūnai, Gerviniai m.fl.). -tumėm(e) kan också vara en nybildning, skapad efter mönster av pluralens 1:a person i preteritum för verb med ē-stam, på grund av singularens 2:a person -tumei, vars ändelseform -ei sammanföll med preteritumformen för 2:a person³⁵ (jfr § 10). Men det finns litauiska dialekter där singularens 2:a person har -tum, medan pluralens 1:a person har -tumėm(e) (Alunta, Dusetos, Pašvitinys, Pandėlys, Palomenė, Biržai m.fl.). Formen med -tumei kan naturligtvis ha försvunnit där, liksom formen med -tum för pluralens 1:a person har försvunnit i vissa dialekter, men den kan också ha saknats från början. Här har formen -tumėme troligen uppstått genom kontamination mellan formerna -tum och -tumbėme.

Att -bē- också var utbrett i plural visar de lettiska pluralformerna för 1:a person celtubem, celtubemes och för 2:a person butubet³⁶. I de östliga dzūkiska dialekterna används liknande optativformer:

singular 1:a person sùktóbė, sùktóbės,

2:a person sùktumībės,

3:e person sùktī,

plural 1:a person sùktumībėmės,

2:a person sùktumībėtes.

J. Endzelynas anade väl att litauiska būtumēm kan ha uppstått ur būtumbēm, lettiska byutumem ur *būtumbēm jämte būtubēm³⁷, men förklarade deras uppkomst med en osannolik dissimilation. I själva verket kan våra former med -tumėm, liksom formerna med -tumim, ha uppstått genom kontamination mellan de sida vid sida förekommande -tum och -tumbėme. Det vore naturligtvis fel att anta att formerna med -tumėm i alla dialekter där de används på detta sätt och

³³ suktumi har i dessa dialekter ett slutet -i, som utvecklats ur -ī; det är tydligt att formerna för 2:a person singularis hos andra verbklasser (a- och i-stammar) med -i < -ī har utövat inflytande.

³⁴ Se J. Senkus, Lietuvos TSR MA Darbai, Serija A, 2 (5), 133, 1958.

³⁵ Ch. Stang ansåg att -tum i många dialekter hade uppfattats som optativstam, till vilken presens- eller preteritumändelser började fogas. På så sätt uppkom formerna med -tumei, -tumi, -tumėme, -tumime, se Ch. Stang, Verbum, 250. Men som den tidigare analysen av uppkomsten av -tumime visade, kunde ett sådant fenomen knappast ha inträffat, se § 6. J. Otrembskis förklarar uppkomsten av -tumėme på ett annat sätt; se J. Otrębski, Gramatyka języka litewskiego, 3, 233.

³⁶ Senare kan dessa former, tillsammans med verb med ē-stam, ha övergått till a-stammar; jfr sanggathubam, se J. Endzelīns, Gramatika, § 696. Det korta -u-(celtubem) kan ha uppstått genom inflytande från 3:e person celtu, se J. Endzelīns, ibid. På ett liknande sätt, dvs. på grundval av 3:e person, kan de mycket sällsynta formerna i Daukšas postilla ha uppstått: dariŕubit 499₂₇, estŕubit 499₃₈, giartubit 499₃₈ m.fl. I vissa lettiska dialekter kan optativen celtu också ha uppstått ur former av typen celtubem, sedan postpositionen försvunnit till följd av att den förlorat sin morfologiska betydelse (se även § 5).

³⁷ Se J. Endzelīns, FBR, 15, 11.

78

atsiradusios. Nereikia pamiršti ir to, kad forma su -tumėm daug kur gali būti atsiradusi ir vietoj formos -tumim(e), kilusios kontaminuojant formas su -tum ir -tumbime. Išlyginant optatyvo asmenavimą, -tumim galėjo būti perdirbta ė-kamieno būtojo laiko formų pavyzdžiu dėl to, kad vns. 2 asm. -tumei (atsiradęs kontaminuojant -tum ir -tumbei) sutapo su ė-kamieno vns. 2 asm. -ei. Be to, kai kur -tumėm gali būti ir atkeliavusi iš gretimų tarmių, plg. dzūkiškų formų su -tau, -tai paplitimą padzūkio kapsų tarmėje, kur jos vartojamos greta formų su -čiau, -tum, -tumėi³⁸.

§ 8. Mažvydas belägger ytterligare en typ av optativ, med -bi- inte bara i pluralis utan också i singularis:

sing. 2:a person butumbi, 3:e person butu, plur. 1:a person butumbim, 2:a person butumbit.

singularis 2:a person suktumi i žemaitiska douininink-dialekt uppkom genom korsning mellan suktumbi och suktum (se § 6).

Att Mažvydas singularis 2:a person hade -bei framgår av singularis 1:a person issakiumbiau Mž 521¹⁸.

§ 9. I de äldre litauiska språkminnesmärkena (B. Vilentos, J. Bretkūnas, M. Daukšas och S. Vaišnoras skrifter, M. Petkevičiaus skrifter, katekesen från 1605 och Kėdainiai-utgåvorna från 1653) har vi en tredje typ av optativ:

sing. 2:a person būtumbei, 3:e person būtų, plur. 1:a person būtumbime, 2:a person būtumbite.

§ 10. Av de tre sistnämnda typerna är den sista äldst, eftersom den har bevarat vokalväxlingen i det gamla indoeuropeiska atematiska optativet: i singularis graden *-(i)jē och i pluralis graden -ī-; jämför fornlatinets siēm, siēs, siēt, sīmus, sītis, sint. *-bīme, *-bīte förkortades till -bime, -bite antingen på grund av enklitisk ställning eller under påverkan av i-stamsverb³⁹. Ch. Stangs tanke att būtumbei, būtumbiau bildades efter mönster av ē-stamsverb⁴⁰ är helt opålitlig redan av det skälet att formen būtumbei är utbredd i nästan alla äldre språkminnesmärken, medan optativens böjning inte kan ha haft något samband med ē-stamsverb (snarare skulle den ha påverkats av presens hos i-stamsverb), om man följer Ch. Stangs uppfattning att -bime är ett gammalt preteritum. Dessutom förblir det, om man resonerar så, oklart varför ē-stamsändelserna övertogs endast i singularis 2:a och 1:a person, medan pluralis förblev opåverkad. De största tvivlen på om -bime har optativiskt ursprung beror på att litauiskan, efter att ha avskaffat vokalväxlingen i atematiska verbs böjning, knappast kan ha bevarat den gamla indoeuropeiska vokalväxlingen även i böjningen av verbets -bi--optativ. Men början till bildandet av vår nya optativ går tillbaka till forntiden, till och med till den gemensamma litauisk-lettiska perioden. Man bör tillsammans med J. Endzelīns anta att optativen tog form vid en tid då *-m i ordslut ännu inte hade utvecklats till

³⁸ Se J. Senkus, anf. arb., 133.

³⁹ Se J. Endzelīns, Gramatika, § 683; Ch. Stang, Verbum, 198.

⁴⁰ Se Ch. Stang, Verbum, 250.

79

į -n, eftersom, tvärtom, -un- skulle ha utvecklats till ū- (jfr top <*tanpa), och vi skulle inte ha de lettiska dialektformerna sukum (se § 5). De preussiska och litauiska språkminnesmärkena har endast dokumenterat 1500-talsspråk — ett ganska sent språkstadium — och ändå finner vi i dem spår av den gamla växlingen; jfr esti och participet santyji, eiti ’går’ och participets nom. pl. entis, gerundiet enti < *jent (jfr ved. yant⁴¹). Se även § 14.

Det är naturligtvis knappast tänkbart att vokalväxlingen i optativ skulle ha utjämnats i vissa litauiska och lettiska dialekter vid en tid då b- ännu inte hade sammanfallit med supinum (jfr ved. pl. syāma, dadhyāma, gr. εἴημεν i stället för εἴμεν, lat. sim i stället för siēm). En jämförelse mellan uppgifter om litauiska dialekter från 1500-talet och uppgifter om dagens dialekter talar också emot detta (i de äldre språkminnesmärkena finns former med -tumbim(e), -tumbit(e); -tumim(e), -tumit(e), medan former med -tumėm, -tumėt i dag är de mest utbredda i litauiska dialekter). Utjämningen av optativens personändelsesystem, dess anpassning till verbens böjningssystem, ägde alltså rum ganska sent. I vissa dialekter skedde detta medan postpositionen ännu fanns kvar; jfr Mažvydas 2 pers. sg. būtumbi, östlitauiska dzūkiska 1 pers. pl. suktumbėmės (och lett. celtubem); i andra skedde det först efter postpositionens försvinnande och kontaminationsformernas uppkomst. Utjämningsprocessen i optativens personböjning gick i dialekterna i två riktningar: på vissa håll utgjorde pluralformerna grunden, eftersom de sammanföll med motsvarande former i presens av verb med i-stam (būtumb-ime=tyl-ime); på andra håll var det 2 pers. sg.-formen som sammanföll med motsvarande form i preteritum av verb med ē-stam (būtumb-ei eller būtum-ei=kel-ei). I vissa dialekter uppkom även 2 pers. sg. būtumbi efter mönster av presensböjningen hos verb med i-stam; i andra dialekter uppkom pl. 1 pers. suktumbėmės, 2 pers. suktumbėtės, pl. 1 pers. būtumėm och 2 pers. būtumėt efter mönster av preteritumböjningen hos verb med ē-stam.

Optativens postposition måste alltså ha omvandlats till former av optativ av den gamla stammen bhū-: *bh(ų)īē->*bjē->*bē och *bh(ų)ī->*bi-. De som här antar ett preteritum och inte en optativ hänvisar till bi(i) ’var’ i äldre litauiska språkminnesmärken och dialekter samt lett. biju ’var’, eftersom en betydelseförändring optativ→preteritum enligt dem är svårare att förklara än preteritum → optativ. Men att den baltisk-litauiska optativens bi- övergår till preteritum är lätt att förstå. Optativens *bhū- måste nämligen ha haft samma singularböjning som preteritumformen bē-; jfr nābe (Lit. Mundarten I 154), preuss. be, bei (med utvidgat -i), samt böjningen av fornkyrkoslav. bē (aorist, använt med imperfektbetydelse). När den gamla optativen försvann kunde därför även stammen bi- lätt få preterital betydelse. Senare kan verbets 3 pers. sg.-form ha fått presensändelsen -ti⁴² från atematiska verb, eftersom man behövde undvika en enstavig form och skillnaden mellan ”primära” och ”sekundära” personändelser hade försvunnit i de baltiska språken. I lettiskan utvidgades bi- med sekundärt -jā.

§ 11. Det preteritala *bē- har sannolikt bevarats i konjunktionen bet och i pronomenet bet kas, östlitauiska bēt kas (K. Būga Aist. stud. 56). 3 pers. sg. *bē, liksom *bi, kan ha utvidgats med presensändelsen -ti. Att vi här har en rest av *bēti visas av följande meningar:

Det fanns någon anledning att buga sig här! ’han behövde inte buga sig; varför skulle någon som helst buga sig här!’;

⁴¹ Se E. Fraenkel, Sprachliche, besonders syntaktische Untersuchung des kalvinistinio litauischen Katekismus des Malcher Pietkiewicz von 1598, 28, Göttingen, 1947.

⁴² Se Ch. Stang, Verbum, 198; E. Fraenkel, ZfSlPh, 20, § 61, 1950.

80

Det fanns något att be om här! ’man behövde inte be honom; varför be om vad som helst här?’ (Birštonas, Paliūšė).

Uttrycken buvo kam, buvo ko i de nämnda meningarna tycks vara på väg mot betydelsen hos pronomenet bet kas. Konjunktionen nes används i vissa dialekter med betydelsen bet⁴³; jfr: būdamas išsitužęs lapumus netiktai kitą, nes nie savęs nebalgėję pa-glemžti nu gōslibės DB 237. I allmänhet ligger nyansskillnaderna mellan nes och bet nära varandra. J. Endzelynas⁴⁴ har förklarat etymologin till konjunktionen nes: nes härstammar från *neest(i) (jfr slav. je greta jestb), använt som en fråga där man väntar sig ett jakande svar, jfr fr. n’est-ce pas? Om nes < kommer från *neest(i), kan bet härstamma från *bēti. I proklitisk ställning förkortades *bēti till bet, medan det långa ē i pronomenet bēt kas bevarades i de östlitauiska dialekterna eftersom bet behöll sin betoning⁴⁵.

Vi hade alltså också aoristen *bē- vid sidan av aoristen bū⁴⁶; jfr ved. abhūt, gr. ἔφυ, fornkyrkoslav. by. Liksom slaverna har vi aoristen bē vid sidan av aoristen by.

Om bet kas har uppkommit enbart på det nyss beskrivna sättet, kan man starkt betvivla att den första komponenten by i pronomenet by kas är lånad från polskan⁴⁷. Den kan ha bildats på ett liknande sätt som bet kas, ur optativen av roten *bhū- (kanske redan använd även med preterital betydelse), vid en tid då *bī ännu inte hade utvecklats till bi. Att även optativen kan stå som första komponent i det nämnda pronomenet framgår av följande meningar:

Det vore bra att hjälpa till här! ’man behöver inte hjälpa till; varför hjälpa vem som helst!’;

Det vore bra att be om något här! ’man behöver inte be om något; varför be om vad som helst’ (Birštonas).

Men būt är här tvetydigt: i denna dialekt kan formen härstamma både från būtų och från būta; jfr Būta ko čia prašyt! (Paliūšė). Denna fråga kräver särskild undersökning.

§ 12. Ilgiausiai išliko kamieno *bhū- optatyvo 3 asm. formos be ir bi. be < *bē (plg. rytinių dzūkų vns. 2 asm. praustumbe ir praustumbės) yra kamieno *bhū- optatyvo vns. 3 asm. forma, o bi gali būti jo dgs. 3 asm. forma: bi < *bī < bint (plg. greta tam pačiam reikalui vartojamas -be ir -bi Apse, žr. žemiau). Kaip modalinės dalelytės jos galėjo būti vartojamos dar gana ilgai. Su modaline dalelyte be, suteikiančia veiksmui nerealumo atspalvį, mes esam susidarę ir vadinamąjį sudurtinį pradinį esamąjį laiką: buvau beeiṅas iš namų, bet atėjo svečių, ir pasilikau namie; ir aš buvau beeiṅas iš namų, bet pradėjo smarkiai lyti, ir turėjau pasilikti namie; buvo beiṁas tą peilį, bet žiūri — kirmėlė ir nuėjo⁴⁸. Vėliau dalelytė be neteko tokio modalinio atspalvio, ir virto paprastu priešdėliu be-, plg. Buvom besėja, bet ėmė lyti — ir metėm sėję⁴⁹.

Med en sådan modal partikel be eller bi har östlitauiska dzūker också bildat en optativ, som används vid sidan av optativen med äldre avledning; jfr:

⁴³ Se E. Fraenkel, KZ, 60, 237 ff., 1933.

⁴⁴ Se J. Endzelīns, IMM, 2, 122, 1927. F. Specht instämde med honom, se KZ, 57, 281, och E. Frenkel, se KZ, 60, 237, 1933.

⁴⁵ E. Frenkel menar felaktigt att bēt har långt ē på grund av påverkan från by, se ZfslPh, 20, § 60.

⁴⁶ Angående bū, se F. Specht, KZ, 59, 58; 62, 142.

⁴⁷ Så menar E. Frenkel, se E. Fraenkel, Litauisches etymologisches Wörterbuch, 42, Göttingen, 1955 ff.

⁴⁸ Se J. Jablonskis, Rinktiniai raštai, 1, 311, 316, redigerad av J. Palionis, Vilnius, 1957.

⁴⁹ Se samma verk, 316.

6, Kalbotyros klausimai, IV.

81

sg. 1 pers. sùkčōbe, 2 pers. sùktùmbe || sùktùmbeis, 3 pers. sùktūbe, pl. 1 pers. sùktùmbe || sùktùmbėmės, 2 pers. sùktūbe || sùktūbėtės.

Det verkar som om de nya optativformerna i de östliga dzukiska dialekterna, när postpositionen -bėme… försvann, var alltför svagt utmärkta som optativa (jfr 2 pers. sùktum), och att den modala partikeln be därför användes för att framhäva deras form. I vissa dialekter har partikeln bi denna funktion, jfr praustùžbi, eitùbi (Lazūnai). I ytterligare några dialekter används båda partiklarna — be och bi — för att markera optativ, jfr sg. 3 pers. būtùbe och papraustùbi (Apsas)⁵⁰. När den postpositionella partikeln förkortades uppkom sg. 1 pers. nemiegóčiap, užgírščiap (Apsas)⁵¹, gyventup (Lazūnai) med flera. Förkortningen av en sådan modal partikel gav också upphov till optativformer i äldre skriftliga monument:

sg. 2 pers. peržegnotumb K1M 147; pl. 1 pers. atneštumb K1M 142, užmigtumb K1M 186, atsigautumb K1M 185⁵².

Även i lettiskan finns slutligen spår av liknande former, jfr sg. 1 pers. kolpotub, sg. 2 pers. bywutùb, sacytùb; duib, sistìb⁵³ (se § 5, not 28).

Parallella företeelser finns i de slaviska språken. I fornkyrkoslaviskan böjdes bimb fortfarande; senare påverkades det av aoristformerna bychb och ersattes så småningom av dem. Senare upphörde bychb att böjas, och formen i sg. 1 och 2 pers. by generaliserades till alla tre optativpersoner och blev därmed en modal partikel.

§ 13. Om litauiskans optativ är bildad av optativformen *bhū- och inte av preteritum, bör man anta att även den slaviska optativen är bildad på detta sätt. E. Frenkel menar att sl. bi kommer från optativformen *būi och förbinder den med lit. bui ”var”, pl. buite, som Volteris upptecknat från Linkmenys⁵⁴. Men i Linkmenys finns būj, pl. 2 pers. būjite, och dessa former har uppkommit nyligen. Detta framgår av imperativsystemet i denna dialekt⁵⁵, jfr:

1. bū, būn, būj; griū, griūn, griūj; 2. griau, griaun; mau, maun; 3. šluo, šluoj; atsista, atsistoj; 4. šìžau, šìžaun; riešutai, riešutaun; 5. knáisioj, láipoj; 6. didėį, mažėį; 7. blogin, gerin.

Hur uppstod denna mångfald av former? I alla indoeuropeiska språk var den rotbildade imperativens 2 pers. sg.-form en ren stam. Troligen var en sådan imperativ

⁵⁰ Se E. Ginaveckienė, Lietuvos TSR MA Darbai, serija A, 2 (9), 180, 1960. ⁵¹ Se E. Ginaveckienė, Lietuvos TSR MA Darbai, serija A, 2 (9), 180, 1960. ⁵² Se även Pirmoji lietuvių kalbos gramatika, 87; A. Bezzenberger, BGLS, 214, 7. ⁵³ Se J. Endzelīns, Gramatika, 894 ff. ⁵⁴ Se E. Fraenkel, Sprachliche, besonders syntaktische Untersuchungen..., 33. ⁵⁵ Se J. Kardelytė, Lietuvių kalbotyros klausimai, 1, 184, Vilnius, 1957.

82

Optativets rester i de baltiska språken är duo, išěi, nèj, lett. ej⁵⁶. Vissa av dess former sammanföll i litauiskan med verbets infinitivstam (jfr. duo och duo-ti), vilken också började användas i imperativisk betydelse. Så uppstod bū, griū, šluo, šūkau m.fl. Att de inte har uppkommit nyligen framgår av att akut accent övergår i cirkumflex eller förkortas, jfr. griau < *griau, riešutau < *riešutau, atsista < *atsistā.

I Linkmenų-dialekten, liksom i andra östliga dzūkiska dialekter, används även de gamla optativformerna i imperativisk betydelse; de sammanfaller ofta med presensformerna i andra person, jfr. žālgai, ródai, žadĭes, barĭes m.fl. Därigenom uppstod ett nära samband mellan presensformerna och imperativ⁵⁷. Presensformerna i andra person påverkade imperativformerna: vid sidan av bū, riešutau osv. uppstod, efter andra person būnĭ, riešutāuni osv., formerna būn, riešutaūn, šluo, atsistoj, knáisjoj, láipioj osv. Vid sidan av šluoj, stoj m.fl. kan även būj, grī̄j lätt ha uppstått ur bū, griū. Som synes kunde den litauiska optativformen *bui inte finnas.

§ 14. Singularis, första person būčiau, būčia osv., är på grund av formens särart (-t-j- och avsaknaden av -b-) en verklig gåta. E. Berneker förkastar med fog V. Poržezinskis förklaring och menar att sukčiau uppstått genom korsning mellan formerna suktumčiau och *suktu (jfr. lett. suktu); sukčia och sukčio vågade E. Berneker inte förklara (”vor sukcza und sukczo muss ich die Waffen strecken”)⁵⁸. Ch. Stang betraktar, eftersom han anser att formens ursprung är en av de svåraste frågorna i litauisk historisk grammatik, formen på -čia som nominativ singularis av substantiv med verbala ējā-stammar och medger att det förblir oklart varför en sådan nominativ här kom att bli optativens första person⁵⁹. Av alla hittills framförda hypoteser i denna fråga är Ch. Stangs ovan nämnda hypotes den mest sannolika⁶⁰, även om den knappast heller motsvarar verkligheten. Formen är alltså oklar.

De numera mest utbredda singularformerna i första person i de litauiska dialekterna är formerna på -čiau, -čia, som används vid sidan av varandra i många västliga högaitiska och östliga högaitiska dialekter. Vid sidan av dem används ofta också former på -č (Veliuona-dialekten och vissa östliga högaitiska dialekter). Det finns dialekter där båda används: både -čiau och -č (den litauiska fiskardialekten, Biržai, Molėtai, Utena, Pagramantis, Gerviniai, Nemakščiai m.fl.). I vissa dialekter förekommer -č vid sidan av -čia (Alunta, Kuktiškės, Dusetos, Pasvalys m.fl.). Slutligen används i vissa dialekter endast -čiau (Dotnuva m.fl.), i andra endast -čia (Žasliai m.fl.) och i ytterligare andra endast -č (Debeikiai m.fl.). I de žemaitiska dounininkai-dialekterna används formen -čio.

Att -č har uppstått genom förkortning råder det inget tvivel om. Det är svårt att avgöra, utifrån dess utbredning i dialekterna, från vilken form (-čiau eller -čia) den förkortats. En sak är klar — denna förkortning är inte en regelbunden fonetisk förkortning. Det är svårt att säga vilken form som är äldre: -čiau, -čia eller -čio. Visserligen finner vi i östliga högaitiska dialekter en reflexiv form på -čias eller -čios (Svedasai, Alunta, Pa-

⁵⁶ Se F. Specht, KZ, 55, 182; E. Fraenkel, Balticoslavica, 2, 41; IF, 55, 85.

⁵⁷ I vissa dialekter (Dieveniškės, Apse) började presens singularis, andra person, användas i imperativisk betydelse.

⁵⁸ Se AfslPh, 25, 488.

⁵⁹ Se Ch. Stang, Verbum, 252 ff.

⁶⁰ J. Otrembskis förklaring av denna form är helt osannolik; se J. Otrębski, Gramatyka języka litewskiego, 3, 233 ff.; V. Pizani är benägen att betrakta *-tjau som ett ”deuterotetiskt” lån, se Studia Baltici, 9, 41, 1952.

83

Iušė, Tverečius, Kuktiškiai m.fl.). Den tycks visa att -čia < *-tjá, men detta kan vara vilseledande.

Fakta från de gamla litauiska språkminnesmärkena hjälper en något att orientera sig i denna svåra situation. Mažvydas använder former med -čia (negalėčia 10₁₈). B. Vilentas har -cžia och -cʒo, J. Bretkūnas -cžia, -cʒau och -cʒo, M. Daukša — -cʒe och -cʒio, K. Širvydas -čia och -čio, publikationer från 1653 — -čia och -čio, D. Kleinas -čiau. Som man kan se var formen med -čio, som numera tycks förekomma endast i de žemaitiska dounininkai-dialekterna, tidigare betydligt mer utbredd och användes jämsides med -čia. Denna form måste utan tvivel ha bildats på nytt genom analogi med de reflexiva formerna. Jämsides med den enkla formen med -čia bildades en reflexiv form med -čiás(i), eftersom den reflexiva formen har -ās där den enkla verbformen har -a; jfr plural 1:a person prausiama och prausiamos m.fl. Den bildades på samma sätt som den reflexiva formen turėtuos jämsides med 3:e person turėtu (se § 4), eller den reflexiva formen turėčiuos jämsides med 1:a person singularis, nybildningen turėčiu (Viekšniai). I vissa dialekter (bland žemaitiernas dounininkai, i några äldre språkminnesmärken) uppstod även den enkla formen -čio⁶¹ efter mönster av de reflexiva formerna; jfr nybildningar av samma slag patrepšėmo, pašokėmo (TŽ III 433), Kupiškis m.fl. Dessutom har žemaitiernas former för 1:a och 2:a person singularis sakāu, sakāi; darāu, darēi också uppstått ur reflexiva former sakāusi, sakāisi; dariāusi, darēisi i stället för de äldre sakāu, sakāi osv. På annat sätt kan man inte förklara den akuta betoningen i žemaitiskans ordslut. Det är möjligt att tänka sig att den reflexiva formen -čiás(i) har nybildats jämsides med den enkla -čia, medan -čio har tillkommit från den reflexiva formen. När den modala partikeln be fogades till en sådan form uppstod även 1:a person singularis sūkčiōbe i vissa östliga dzūkiska dialekter.

Nu återstår att klargöra förhållandet mellan -čiau och -čia. -čia kan ha uppstått ur *-tjáu. *-tjáu kan ha förkortats till *-tjá, liksom akutiskt långa vokaler och diftongerna ie, uo i ordslut. Om akutiskt -áu i absolut slutställning annars skulle bli -āu (jfr sakāu), kan det här, i optativformen, ha förkortats oregelbundet. Optativformer kännetecknas nämligen av oregelbunden förkortning. Optativens 3:e person -tų har förkortats till -t i dzūkiska och viduriečių-dialekterna samt i de östliga aukštaitiska dialekterna. I många dialekter som inte förkortar ändelser används den förkortade singularformen för 1:a person būč. Jfr dessutom 1:a person singularis šākčia, bēgčia || šōkčia, bēgčia; 2:a person šāktum || šōktum; 3:e person šākt || šōrt (Linkmenys) m.fl. Sådan oregelbunden förkortning är också utmärkande för imperativ- och futurumformer (jfr 1:a person singularis būs, eīs i dialekter som inte förkortar ändelser).

Att áu kan förkortas till -a visas av palā < palāuk.

Senare, när formen med -čia isolerats i verbets böjningssystem, kan den i dialekterna åter ha blivit -čiau (enligt sakiau).

Betoningen dėčia, būčia, som förekommer i dialekterna och i Daukšas ”Postilė”, kan ha uppkommit senare under inflytande av ändelsebetoningen i 3:e person-formerna med -tų.

På så sätt kan grunden för alla dialektvarianter vara formen med -čia < -*tjáu. Formen för 1:a person singularis har sedan gammalt optativ betydelse. I de gamla litauiska språkminnesmärkena finns inga belägg för att den skulle ha postpositionen b-. 1:a person singularis, bildad av supinum och -biau, är mycket sällsynt i de gamla språkminnesmärkena (endast nusidetumbi-au (1 belägg, 1605 års katekes) och išsakitumbi-au Mž 52₁₈).

⁶¹ Jfr Ch. Stang, Verbum, 251.

84

Allt detta visar den arkaiska karaktären hos optativens singularisform i första person och dess gamla optativa betydelse. Om vi antar att dess grund är ett verbalsubstantiv möter vi flera omständigheter som tydligt talar emot dess nominala ursprung. Om det är ett substantiv, varför har det då inget formant -b-? Varför behövde man i första person singular införa ett substantiv och inte en supin? Detta har inte besvarats, och det är knappast möjligt att besvara frågan över huvud taget.

Vår gamla optativ utvecklades till permissiv och imperativ. Förändringen av den gamla optativens betydelse och dess övergång till imperativ är också förknippade med supinens införlivande i optativsystemet (se § 16). I litauiska dialekter finns rester av formerna för alla personer i den gamla optativen: singularis 2 pers. sākai, 3 pers. tesākai, pluralis 1 pers. sāk aime, pluralis 2 pers. sākaite. Hittills har endast rester av singularformen i första person inte påträffats. På grund av imperativbetydelsen kunde denna form inte övergå till imperativsystemet. Om den inte kunde få imperativbetydelse, kunde den alltså bevaras och ingå i det nya optativsystemet som dess första person.

Den tematiska verboptativens singularis i första person måste ha haft formen: *likjęm ’jag skulle stanna’, *migjęm ’jag skulle sova’ (jfr sanskr. iyām, gammallat. siēm m.fl.). När de ”sekundära” ändelserna försvann och ersattes med de tematiska verbens ändelser uppstod *lik-jēd eller *likjēuo, som måste ha utvecklats till *likjau (jfr uppkomsten av sakiau). Den kunde också bli kvar i det nya optativsystemet, jfr.

sing. 1 pers. likčiau,

2 pers. likt umbei,

3 pers. liktum osv.

När vokalväxlingen i verbformerna utjämnades i de baltiska språken var singularformen i första person av optativen hos nästan alla atematiska verb densamma, jfr *duojau, *dėjau m.fl.

Från de övriga personerna kunde även t genom systempåverkan överföras till första person; så uppstod *liktjau, *duotjau m.fl. Senare, när ljudföljden un i tredje person singular uppfattades som en ändelse, började första personsändelsen -jau fogas till supinstammarna daryt-, miegot- osv. *-tjau kunde också ha lagts direkt till infinitivstammen, jfr bildningen av futurum. Lettiska -tjau måste ha utvecklats till -šu och sammanfallit med futurums singularform i första person. Det är inte förvånande att formen från atematiska verb spreds hit. Liknande företeelser förekommer också i andra språk. I vissa slaviska språk (serbiska, slovenska) spreds ändelsen -mi, som ursprungligen bara förekom hos några få atematiska verb, till alla verb redan under historisk tid.

Man kan fråga sig varför formen hos atematiska verb spreds och inte den hos tematiska verb. Det skedde av fullt begripliga skäl: singularformen i första person hos tematiska verb (*sākam, *vežėm, *tylīm) passade väl när tredje person hade den gamla optativformen. Men på grund av denna formvariation passade den inte alls i det nya optativsystemet, där formerna hos verb med alla stammar är likadana. Den atematiska verbformens singularis i första person motsvarade bäst det nya systemet och spreds därför som optativens singularform i första person.

Ursprunget till en sådan singularform i första person bekräftar ytterligare att optativens postposition -bei, -bime, -bite är av optativiskt ursprung (se § 10).

§ 15. De sydliga dzukerna har en egen optativ, vars bildning ännu inte heller är helt klar:

85

sing. 1 pers. būtáu, 2 pers. būtái, 3 pers. būtų. plur. 1 pers. būtūm (būtūmė), 2 pers. būtūt (būtūtė).

Former för plur. 1 och 2 pers. är utan tvivel nya. De har bildats genom att till formen för 3 pers. būtų anpassa de äldre būtum, būtut, som ännu förekommer i denna dialekt: ändelsen -ų i 3 pers. har införts i former för alla personer⁶².

Former för sing. 1 och 2 pers. har också nybildats efter mönster av a-stammiga verbs personböjning. Liksom sing. 1 pers. bėgau och 2 pers. bėgai existerar vid sidan av 3 pers. bėgo, uppstod sing. 1 pers. būtau och 2 pers. būtai på samma sätt vid sidan av būtų. Den akutbetonade tonen i ordslutet förklaras av att betoningen, under inverkan av betoningen i būtų, hamnade i slutet här vid en tid då den posttoniska akuten ännu tydligt skildes åt.

§ 16. K. Brugman gissade genialt att de slaviska språken, som har en optativ bildad av ett particip och ett hjälpverb, har bevarat ett mer arkaiskt tillstånd än de baltiska språken, vilka ersatte participet med supinum⁶³. Ännu tidigare hade A. Leskien i Bretkūnas ”Postilė” lyft fram en typ av irreala villkorssatser där konjunktionen jeib endast används med ett particip, men han betraktade detta som en tillfällighet⁶⁴. Ch. Stang presenterar i en utmärkt artikel⁶⁵ denna typ av satser ur M. Mažvydas och M. Daukšas skrifter, jfr.

jeib Pons Diews mums nepagelbas... Ir nepretelu neramdas Jau butumbim praszuwe Mž 337;

Om vår gosse inte hade fötts || skulle hela världen ha gått under Mž 192.

Med utgångspunkt i dessa satser drog Ch. Stang den djärva och helt välgrundade slutsatsen att konjunktionen jeibs konsonant b har verbalt ursprung (samma som i optativens -bime, -bite), och att konstruktionerna jeib mums bernelis negimęs, jeib Pons... mums nepagelbas visar att även litauerna hade typen ašė bi bylo.

Även min modersdialekt (Birštonas) stöder denna utmärkta slutsats av Ch. Stang; där används fortfarande konjunktionen jép < jeib, till exempel:

1. om han inte kom, vet man inte vad man skulle göra; om det inte frös till, skulle man ha hunnit med arbetet; om man hade älskat, skulle man ha levt gott; 2. om han kommer, skulle man ha rest bort; om jag vet att han sätter krokben för mig, skulle jag inte vara vid liv.

I satser av den andra typen används presensformer av verb i stället för presensparticip, eftersom presensparticipets nominativ har försvunnit i denna dialekt. Detta är en ersättning av participet, det particip som förekommer i Mažvydas skrifter.

Man måste hålla med Ch. Stang om att vi har haft en perifrastisk presens- och preteritumoptativ.

Jag tror att även den återgivande modusformen i litauiska och lettiska är en kvarleva av en sådan optativ. Dess betydelse har J. Jablonskis beskrivit träffande: ”En människa som återger eller berättar något på återgivande språk, föreställer sig själv den saken

⁶² Jfr J. Otrębski, Gramatyka, 232. ⁶³ Se K. Brugmann, IF, 30, 349; Grundriss..., 2. 2³, 513. ⁶⁴ A. Leskien, IF, 14, 103, 1903. ⁶⁵ Se Ch. Stang, Die litauische Konjunktion jeib und der lit.-lett. Optativ.— „Norsk Tidsskrift for Sprogvidenskap“, 18, 348—356.

86

Den som inte har undersökt saken och inte vet säkert tycks ha sagt det enbart så som han själv har hört eller funnit det någonstans. Detta ”indirekta”, återberättande språk används oftast av ”raka”, öppna och försiktiga människor, sådana som, när de själva inte vet något säkert, också säger att de inte vet det säkert när de berättar om det⁶⁶. En sådan betydelse kan ha uttryckts med optativ. Oratio obliqua uttrycks också med optativ i andra indoeuropeiska språk (germanska, grekiska, italiska). Senare överfördes den optativa betydelseladdningen i en sådan perifrastisk optativ till participet, och partikeln bi eller be, som då blivit betydelselös, kunde försvinna.

Det finns alltså kvarlevor av den äldre perifrastiska optativen i litauiskan, vilka för oss tillbaka till den tid då supinum ännu inte användes för att uttrycka optativ.

Frågan är varför och hur participet här ersattes av supinum.

Supinums inträde i optativsystemet hänger samman med en förändring av den gamla optativens betydelse. Optativens 3:e person fick permissiv betydelse, medan 2:a personen fick imperativisk betydelse. Att optativen för länge sedan hade ändrat sin tidigare betydelse framgår inte bara av de östlitauiska dialekterna, där optativen utgör hela imperativsystemet, utan också av flertalet av våra dialekter, där vi ännu finner kvarlevande optativformer med imperativisk betydelse, jfr kláusai (lyssna) Linkuva, tylý (var tyst) Svedasai, imý, bėgý, nešý (ta, spring, bär) Kretinga⁶⁷. Först senare ersattes optativformerna i många dialekter tydligen av ett nybildat imperativ med suffixet -ki. Även i lettiskan finns spår av att optativ används i imperativisk betydelse.

Vi vet inte vilken betydelse den presensiska respektive preteritala bildningsoptativen användes i, lika lite som vi vet vilken roll optativen över huvud taget spelade i bisatser. Att den förekom där visas av sådana meningar: det finns ingen som äter (det finns ingen ätare), det kommer att finnas någon som gör, det finns ingen som arbetar (jag arbetar)⁶⁸.

De tidigare citerade meningarna⁶⁹ visar att även presensoptativen används i preterital betydelse, precis samma betydelse som preteritaloptativen, jfr jép ateina (han kommer), būtum išvažinėję. Att en sådan optativ av presensbildning verkligen kan ha haft preterital betydelse framgår också av följande mening: Kad tasai ne būtų ėssąs piktadėja, ne išdavę būtumbime io taw DP 163.

Man bör anta att både den presensiska och den preteritala bildningsoptativen hade preterital betydelse. Tydligen bildades en ny optativpreteritum i litauiskan, liksom i andra indoeuropeiska språk (germanska, avestiska, latin). I litauiskan bildades den av verbet * bhū-s optativ och ett presens- eller perfektparticip.

När de gamla optativformerna övergick till att bli imperativ kunde de perifrastiska optativformerna, på grund av sin preteritala betydelse, inte ersätta den enkla optativens former. Participet måste här ersättas med en verbform som är indifferent i fråga om tempus. Både infinitiven och supinum är tempusindifferenta former. Varför var det inte infinitiven utan supinum som ersatte participet?

⁶⁶ Se J. Jablonskis, Rinktiniai raštai, 1, 524, redigerad av J. Palionis, Vilnius, 1957. ⁶⁷ Se E. Grinaveckienė, Lietuvos TSR MA Mokslo darbai, serija A, 2 (9), 181, 1906; J. Aleksandravičius, Vilniaus Valstybinio pedagoginio instituto Mokslo darbai (Lietuvių kalba ir literatūra), 8, 117, 1959. ⁶⁸ Se J. Jablonskis, Rinktiniai raštai, 1, 460. ⁶⁹ Se s. 86.

87

Supinets betydelse måste ha varit närmare knuten till optativ än till infinitiv. I vissa bisatser med ändamålsbetydelse, där huvudsatsen hade verbum movendi, kan supinet ha använts sedan gammalt, jfr.: Han gick till marknaden för att köpa ärter (nusipirktų). Han gick ut för att hämta hästarna (parvestų). Han gick till grannen för att hämta mjölk (Palūšė).

I andra meningar av liknande typ, där huvudsatsen inte innehöll verbum movendi, kan optativ ha använts, t.ex. *vi ska köpa bröd, så att de äter. När den gamla optativbetydelsen försvagades kunde supinet här lätt ersätta optativ genom analogi med primära satser. I meningar av liknande typ kan supinet också ha fått en nyans av optativisk betydelse.

Kanske är det därför som den nya optativens 3:e personsform sedan gammalt är ett rent supin. Ch. Stang menar visserligen att även supinet i 3:e person hade bi, men att det användes tillsammans med en konjunktion, med tiden blev en enklitik på grund av sin korta form och växte samman med konjunktionen; det vill säga att man en tid sade: jeib visste: om vi visste, tills jeib slutligen blev en konjunktion⁷⁰. Så kan det ha varit.

Men för det första säger ingen i den tidigare nämnda dialekten, där konjunktionen jėp = jeib används, *jep visste, skulle komma, utan endast om han visste, skulle han komma. Denna konstruktion är arkaisk. För det andra förblir det oklart varför -bime, -bite i de övriga personerna hamnade i enklitisk position. Verbet *bhū-s optativ borde ju ha haft en fri plats i satsen, liksom den hade i de slaviska språken.

Det förefaller som om 3:e person i äldre tid utgjordes av ett rent supin. Senare började supinet i 3:e person på vissa håll, efter mönster av de övriga personerna, också användas med optativen bi eller be. Men eftersom det inte behövdes här kunde det snart växa samman med konjunktionen.

Det betyder att vi troligen till en början hade:

* om vi visste, och * om vi visste, * om ni visste, och * om ni visste. * om han visste.

Senare kan det på vissa håll ha uppstått:

* om vi visste, och * om vi visste, * om ni visste, och *om ni visste, * om han bi visste. * om han jeibi visste.

Ännu senare försvagades *bime:s optativiska betydelse, och supinet måste överta en allt större del av dess semantiska börda. För tredje person behövdes ingen ändelse, eftersom inte heller andra verbformer i 3:e person hade någon ändelse. Språkets krav på att skilja mellan personändelser ledde till att den enklitiska positionen hos optativen bhū- generaliserades till de övriga personerna, och supinet växte samman med den till en enda form. Tredje personsformen be, bi växte samman med konjunktionen.

Förkortningar

Arkiv för slavisk filologi, Berlin, 1876 ff.

Bidrag till kunskapen om de indoeuropeiska språken, Göttingen, 1877—1906.

⁷⁰ Se Ch. Stang, anf. verk, 353.

88

BGLS — A. Bezzenberger, Bidrag till det litauiska språkets historia... Göttingen, 1885.

ChB — Chylińskis litauiska bibel. Nya testamentet. Band II, utgivna av Czesław Kudzinowski—Jan Otrębski, Poznań, 1958.

DP — Postilla Catholica... Per Kuniga Mikolai D a v k s z a. Wilniui 1599. Naudotasi 1926 m. fotografuotiniu leidimu.

FBR — Filologu biedrības raksti, Riga, 1921 ff.

IF — Indoeuropeisk forskning, Strasbourg, 1892 ff.

IFA — Tidskrift för indoeuropeisk språk- och fornkunskap, bilaga till Indoeuropeisk forskning, Strasbourg, 1892 ff.

IMM — Utbildningsministeriets månadsskrift.

KIM — D. Klein, Naujos Labbay priwalingos.... Maldu knygeles.... Karalauczuje, 1704.

KZ — Tidskrift för jämförande språkforskning inom de indoeuropeiska språkens område, 1852 ff.

Mž — M. Mažvydas, De äldsta minnesmärkena på litauiska fram till år 1570, Kaunas, 1922.

ZfslPh — Tidskrift för slavisk filologi.

OPTATIVETS HISTORIA

И. И. КАЗЛАУСКАС

Sammanfattning

Bildningen av den litauisk-lettiska optativen har hittills inte klarlagts. Frågan om vad optativformernas andra komponent består av – optativ eller preteritum av stammen *bhū- – är omstridd. Det är inte helt klart vad den första komponenten består av – supinum eller imperativ (efter att V. Pisani publicerat sin artikel). Det är oklart hur och varför supinum kunde dras in i optativsystemet. Forskarnas uppfattningar går också isär beträffande ursprunget till enskilda dialektformer av optativen. Särskilt oklart är ursprunget till formen i 1:a person singularis (på -čiau, -čia). Denna artikel ägnas åt dessa frågor.

I artikeln visas att det inte finns någon anledning att betvivla att optativens första komponent är supinum. Den andra komponenten i optativformerna är optativ, inte preteritum av stammen *bhū-, eftersom 1) optativens postpositionella betydelse och vokalväxlingen (-bei: -bime) talar för detta; den senare kan inte utan krystade förklaringar förklaras på annat sätt, och det finns heller inget behov av att göra det, eftersom denna växling kan ha bevarats till sen tid i optativens särpräglade böjning; 2) optativstammen *bi- (<*bī-) kunde lätt få preteritum betydelse, eftersom formerna i singularis av denna stam (*bē<*bjē) sammanföll med motsvarande former av preteritum bē-, jfr litauiska dial. niabē ’var inte’, fornprussiska be, bei, fornkyrkoslaviska bē. Den modala partikeln -be< -*bē, med vars hjälp optativen kan bildas i östdzukiska dialekter, må-

89

ste betraktas som en rest av 3:e person singularis av optativen till stammen *bhū-, medan partikeln -bi, som i vissa dialekter används för samma ändamål vid sidan av -be, sannolikt är en rest av 3:e person pluralis (-bi<*-bi<*-bint).

Optativen av stammen *bhū- måste ha smält samman med supinum till ett enda ord senast under den litauisk-lettiska perioden. Alla dialektformer i 2:a personens båda numerus och 1:a person pluralis av litauiskans optativ som är författaren kända går tillbaka på denna sammansatta form.

Under påverkan av 3:e personens form (būtų), som aldrig hade någon postposition, förlorade postpositionen, som optativen av stammen *bhū- hade utvecklats till, sin morfologiska betydelse och började försvinna. Därför uppstod vid sidan av de långa postpositionella formerna även korta (jfr dial. 2:a person singularis sùktū̃ || sùktū̃beis, 1:a person pluralis sùktū̃ || sùktū̃bėmės). Denna nya typ av optativ på -tum används i lettiska dialekter (även 3:e person har här en form på -tum, eftersom den blivit indifferent i fråga om person). Tydliga rester och spår av den har bevarats i litauiska dialekter (jfr exempelvis 1:a person singularis suktum, 2:a person singularis suktum, 1:a person pluralis suktum, 2:a person pluralis suktum eller suktut (en nybildning i stället för suktum, under påverkan av verbets övriga former i 2:a person), 3:e person suktų, suktum). I lettiskans litteraturspråk kan den form suktu som används för alla personer, till sitt ursprung vara en 3:e personsform som började användas för alla personer efter mönster av suktum (eller ha uppkommit ur suktubem... i samband med att postpositionen -bem... försvann av morfologiska skäl).

Under påverkan av verbböjningens ändelsesystem bildades i många litauiska dialekter ytterligare en typ av optativ genom sammanblandning av förkortade och långa postpositionella former, t.ex. 2:a person singularis -tumei (av de former -tumbei och -tum som används sida vid sida), -tumi (av -tumbi och -tum), 1:a person pluralis -tumim (av -tumbim och -tum), -tumėm (av -tumbėm och -tum) osv. Kedainiaiutgåvorna från 1653 visar tydligt på en sådan sammanblandning; jämför de här samtidigt använda formerna i 1:a person pluralis på -tum(e), -tumbim(e) och -tumim(e).

Utjämningen av optativens ändelsesystem i litauiska dialekter gick i två riktningar: i vissa dialekter utjämnades det med utgångspunkt i 2:a person singularis, efter mönster av böjningen av verbstammar på -ė, i andra med utgångspunkt i pluralformerna, efter mönster av böjningen av stammar på -i.

Den sydliga dzukiska optativen būtai, būtái... är nybildad. Den akutmarkerade ändelsen förklaras av att betoningen under påverkan av būtų drogs tillbaka till ordets slut när den akutmarkerade intonationen i de posttoniska stavelserna uttalades tydligt.

Varianterna av 1:a person singularis på -č, -čio, -čiau förklaras som nybildningar som går tillbaka på -čia. -čia kan ha utvecklats ur *-tjàu, som kan ha förkortats till *-tja tillsammans med andra akutmarkerade långa ljud, eftersom optativformer kännetecknas av oregelbunden förkortning (jfr būt<būči, būč<būčia m.fl.). Formen på *-tjàu

90

förklaras som en ombildad form av den atematiska optativen (jfr ved. iyām, formlat. siēm m.fl.), dvs. *likjēm>*likjēō (*likjēuo)>*likjau ’skulle ha stannat kvar’. Eftersom den väl motsvarade det nya optativets böjningssystem spreds den till alla verb. Under påverkan av andra personers former (liktumbei osv.) fick den -t-, dvs. *likjau>*liktjau. Att formen på -č- kan ha optativt ursprung framgår också av att optativen av stammen *bhū- inte fogades till den.

Supinets uppkomst inom optativsystemet är nära förbunden med förändringen av den gamla optativens betydelse. Att döma av uppgifterna i de gamla källorna och i vissa litauiska dialekter kan det i litauisk-lettiska, liksom i vissa andra indoeuropeiska språk, ha funnits ett sammansatt preteritum av optativen, bildat av ett particip och optativen av stammen *bhū-. När den gamla optativens betydelse förändrades kunde dessa preteritumformer, på grund av sin preteritala betydelse, inte ersätta den. Därför kunde participet i dessa former ersättas av supinet, en verbform som är indifferent i fråga om tempus. Supinet kunde få optativ betydelse i vissa bisatser.