BORIS LARIN

Den 26 mars 1964 avled Boris Larin i Leningrad efter en lång och svår sjukdom. Han var professor vid Leningrads universitet, doktor i filologiska vetenskaper, akademiker vid Litauiska SSR:s vetenskapsakademi och korresponderande ledamot av Ukrainska SSR:s vetenskapsakademi samt en förtjänstfull vetenskapsman i Ryska SFSR. En begåvad forskare har lämnat den sovjetiska filologins led. Ryska, ukrainska, belarusiska, litauiska och lettiska språkforskare har förlorat en uppriktig vän, en energisk ledare och en omtänksam lärare.

B. Larin föddes den 17 januari 1893 i staden Poltava, i en lärarfamilj. Efter att 1914 ha avslutat filologistudierna vid den historisk-filologiska fakulteten vid Kievan universitet skickades han till Rysslands då främsta centrum för humanistisk forskning, universitetet i Sankt Petersburg, för att förbereda sig för en professur. Här fick B. Larin en utmärkt filologisk skolning: hans slavistiska studier leddes av professorerna J. Baudouin de Courtenay och L. Sjtsjerba, sanskritstudierna av akademikerna S. Oldenburg och F. Sjtjerbatskoj, iranistiken av akademikern K. Zaleman och romanistiken av professor D. Petrov.

I Sankt Petersburg fann B. Larin också levande baltistiska traditioner. Vid Vetenskapsakademien verkade akademikerna F. Fortunatov och A. Sjachmatov, stora vänner till det litauiska folket och forskare med världsrykte. Här gavs A. Juškas litauiska ordbok ut. År 1912 försvarade J. Endzelīns sin berömda doktorsavhandling ”Slavisk-baltiska etyder” vid universitetet i Sankt Petersburg. Vid universitetet undervisade J. Baudouin de Courtenay och den blivande professorn vid Kaunas universitet, E. Volteris, i baltistiska ämnen. Vid J. Baudouin de Courtenays institution förberedde sig vår framstående språkforskare K. Būga för en professur. B. Larin kom till Sankt Petersburg med redan betydande kunskaper i baltistik. De grunder i litauiska som han hade tillägnat sig vid Kievan universitet befäste han särskilt under sina resor i Litauen, då han umgicks med dzūkiska bönder och flottare på Nemunas. Vid universitetet i Sankt Petersburg fördjupade B. Larin sina kunskaper i baltisk filologi under E. Volteris ledning. Baltisk filologi blev, vid sidan av slavisk och indisk filologi, ett av huvudområdena i B. Larins vetenskapliga verksamhet.

Efter att ha kommit till Sankt Petersburg, då det tsarryska rikets huvudstad, bröt B. Larin inte banden med staden förrän på sin sista levnadsdag. Med kortare avbrott tillbringade han hela sitt återstående liv här. Le-

245

ningrads högskolor var skådeplatsen för de bästa åren av hans skapande och pedagogiska arbete.

B. Larin var en forskare med utomordentligt breda vyer och djup lärdom. Han debuterade i filologisk press redan som nittonåring och publicerade under sin vetenskapliga verksamhet, som sträckte sig över mer än femtio år, över hundra arbeten om de mest skiftande frågor inom språk- och litteraturvetenskap. När man bläddrar igenom B. Larins publikationsförteckningar måste man helt enkelt förundras över att alla dessa arbeten är skrivna av en och samma person.

Som en utmärkt praktiker och djupsinnig teoretiker lämnade B. Larin tydliga spår i den sovjetiska lexikografin. Framför allt är han tillsammans med V. Vinogradov, G. Vinokur, S. Ozjegov och B. Tomasjevskij författare till ett av de mest betydande verken inom den ryska lexikografin — den fyrbandsutgåva av ”Förklarande ordbok över det ryska litteraturspråket” som redigerades av S. Usjakov¹. På sin tid var denna ordbok den största framgången inom sovjetisk lexikografi och påverkade lexikografins fortsatta utveckling i sin helhet.

B. Larin utförde ett omfattande arbete med att sammanställa en ordbok över det fornryska språket från 1000- till 1600-talet. I ett dussintal år ledde han sektionen för fornrysk ordbok vid USSR:s vetenskapsakademis institut för språk och tänkande, som arbetade med ordboken. Under hans ledning sammanställdes ett enormt kortregister, de första ordbandsvolymerna förbereddes och en grupp erfarna lexikografer utbildades. V. Vinogradov, som kallade arbetet med ordboken ”ett storslaget kollektivt företag av USSR:s Vetenskapsakademi”, skrev 1946: ”Förberedandet och utgivningen av ’Ordbok över det fornryska språket’ kommer att utgöra en hel epok i den ryska språkvetenskapens historia”². Det är beklagligt att arbetet med ordboken senare av olika skäl avbröts för en tid och att inte en enda volym av detta för språkvetenskapen så nödvändiga verk hittills har utkommit. Vi får hoppas att det svåra och komplicerade arbetet med att sammanställa ”Ordbok över det fornryska språket” snart kommer vidare och att ordbokens nya författare på vederbörligt sätt värdesätter B. Larins insatser i skapandet av detta stora verk inom den ryska lexikografin. Man får inte heller glömma att B. Larins ”Projekt till en ordbok över det fornryska språket”, som förbereddes och publicerades 1936³, var ett helt nytt inslag i ordboksarbetets praxis, och att B. Larin med rätta betraktas som skaparen av en ny lingvistisk genre — lexikografisk projektering⁴.

B. Larin ledde en stor grupp lexikografer vid Leningrads universitet och Pskovs pedagogiska institut, som arbetade med en regional ordbok över Pskov. Detta planerade verk i fyra band (den första volymen skulle bli färdig 1964) kommer på många sätt att skilja sig från tidigare publikationer av liknande slag. Källorna är inte bara talspråket utan också olika

¹ Plg. Толковый словарь русского литературного языка под ред. проф. Д. Н. Ушакова, сост. проф. В. В. Виноградовым, проф. Г. О. Винокуром, проф. Б. А. Лариным, С. И. Ожеговым, Б. В. Томашевским, I—IV, М., 1934—1940.

² В. В. Виноградов, Русская наука о русском литературном языке, «Уч. зап. МГУ», т. 3, кн. 1, вып. 106, М., 1946, р. 138.

³ Б. А. Ларин, Проект древнерусского словаря (принципы, инструкции, источники), Л., 1936.

⁴ Г. В. Степанов, Б. А. Ларин, «Вестник ЛГУ», 1963, № 14, р. 149.

246

under denna period lexikaliskt material, hämtat ur olika fackordböcker, handskrivna och tryckta dialektbeskrivningar samt historiska dokument. Allt detta kommer att ge ordbokens användare möjlighet att skapa sig en historisk bild av ordförrådets utveckling i Pskovområdet. För första gången i den regionala lexikografins praxis kommer denna ordbok att ge en emotionell och stilistisk karakteristik av orden samt ange deras funktionella och yrkesmässiga användningsområde.⁵

På B. Larins initiativ arbetade en grupp unga lexikografer vid Leningrads universitet, under hans ledning, med en ordbok över M. Gorkijs självbiografiska trilogi (”Barndom”, ”Bland människor”, ”Mina universitet”). Den första delen av ordboken planeras att lämnas till tryck 1964. Ordboken över M. Gorkijs trilogi skulle bli början på en fullständig ordbok över M. Gorkijs skrifter, vars principer Leningrads universitets lexikografer utarbetade under B. Larins ledning. Även andra högskolor deltog i arbetet med ordboken (universiteten i Saratov och Gorkij samt Fjärran Österns universitet), framför allt de där B. Larins elever arbetade. B. Larins initiativ att 1960 inrätta ett interkatedralt ordbokskabinett vid Leningrads universitet hade stor betydelse för utbildningen av lexikografer.

B. Larinas ledde också arbetet med ordböcker över vissa monument från den forntida ryska litteraturen.

B. Larinas var inte bara lexikograf; han begränsade sig inte till enbart systematisk klassificering och systematisering av ord, utan intresserade sig för ordets hela livshistoria, med dess minsta nyanser, från dess uppkomst ända fram till våra dagar. ”Ordet, med tidens uthuggna ärr och sitt tusenåriga minne, drar till sig vår uppmärksamhet som en hjälte i språkets historia och samtidigt i folkens historia”, skrev B. Larinas. I sina lexikografiska studier förenade B. Larinas alltid på ett utmärkt sätt historien om ordet med historien om det samhälle som använder det; han knöt varje enskilt ord till det relevanta ordförrådssystemet och sökte efter dess regelbundenheter. Särskilt betydelsefulla är B. Larinas studier i semantisk analys⁶, huvudsakligen grundade på slaviska, baltiska och forntida indiska språkdata. B. Larinas fraseologiska undersökningar vann allmänt erkännande.

B. Larinas gjorde stora insatser för den sovjetiska dialektologin. Han var en pionjär inom den ryska språkgeografin. B. Larinas tillhörde den lilla grupp lingvister som, under akademikern L. Ščerbas ledning, inledde det storslagna arbetet med att utarbeta en atlas över ryska dialekter. B. Larinas utarbetade atlasens avsnitt om lexik och syntax. Han förberedde också ett program och en instruktion för sammanställningen av en atlas över ukrainska dialekter⁷. Teoreti-

⁵ Plg. В. Н. Елина, О. И. Рак, В лаборатории исследования слов, «Вестник ЛГУ», 1963, № 14, р. 144.

⁶ Jfr B. A. Larin, Om ordens historia (Det vilda odjuret. Familjen. Kavardak), ”Saml. till minne av L. V. Sjtjerba”, red. av prof. B. A. Larin, L. R. Zinder och M. I. Matusevitj, Leningrad, 1951, s. 190–200; Om slavisk-baltiska lexikologiska jämförelser, ”Leningrads universitets bulletin”, 1958, nr 14, s. 150–159; Om eufemismer, ”Leningrads universitets vetenskapliga meddelanden”, 1961, nr 301, s. 110–124 m.m.

⁷ Plg. Б. А. Ларин, Программа для збирания материалов до диалектологичного атласа украиньской мови (з інструкцією), Київ, 1948; II изд. 1949.

247

B. Larinas publicerade värdefulla arbeten om atlasens teoretiska och praktiska sammanställningsfrågor⁸. B. Larinas betraktade sammanställningen av dialektatlaser över ryska, ukrainska och belarusiska som det första steget i arbetet med en gemensam atlas över de slaviska språken.

B. Larinas undersökningar av enskilda dialekter utmärks av stor originalitet. Till skillnad från den traditionella dialektologin, som främst undersökte äldre landsbygdsbefolkningens språk, ägnade B. Larinas lika stor uppmärksamhet åt språkfakta från företrädare för olika generationer och yrken. Bland B. Larinas dialektologiska studier utmärker sig särskilt arbetena om frågor kring stadsspråket. B. Larinas framhöll den teoretiska betydelsen av att undersöka stadsspråket för språkvetenskapen och betraktade det som en sammanbindande länk mellan de två ytterligheterna – språket hos landsbygdens ”gubbar” och ”gummor” och det litterära språket. B. Larinas skydde inte heller sådana ”dialektologiska” problem som undersökningen av stadens undre världars argot⁹. Det är intressant att dessa arbeten från den tidiga perioden av B. Larinas vetenskapliga verksamhet får särskild uppskattning i dag: unga sovjetiska strukturalister är helt enkelt hänförda av dem¹⁰.

B. Larinas bör också nämnas som en entusiastisk organisatör och deltagare i dialektologiska expeditioner, samråd och konferenser. Han förenade på ett utmärkt sätt sin vetenskapliga forskningsverksamhet med dialektologens ”grovarbete” – insamlingen av språkfakta.

B. Larinas betraktas som pionjär för ett helt nytt ämne i den ryska språkhistorien. Ämnet är det talade språket i Moskovitiska Ryssland under 1400–1600-talen. Eftersom han såg detta språk som grunden för det ryska nationalspråket, tog B. Larinas sig an de stora svårigheter som uppstod till följd av att talade språkdrag var sällsynta i den tidens skriftliga texter, starkt präglade av det forntida ryska språket. Han var den förste som började undersöka anteckningar av utlänningar som besökte Ryssland på 1500- och 1600-talen – svårlästa, otydliga och ofta inexakta, men med många autentiska belägg för talspråket. Efter många års noggrant arbete dechiffrerade B. Larinas och publicerade, med omfattande inledningar, kommentarer och textstudier, de tre viktigaste beskrivningarna av talad ryska från 1500- och 1600-talen, författade av utlänningar: Ludolfs grammatik från 1696, Moskoviternas ordbok från 1586 och Džems ordboksdagbok från 1618–1619¹¹. Dessa monografier, som utgjorde B. Larinas doktorsavhandling, fick stor uppskattning av slavister i Sovjetunionen och utomlands. Moskovitiska Ryss-

⁸ Jfr B. A. Larin, Om den ryska språkatlasen och den moderna dialektologin, ”Rostov-na-Donu pedagogiska instituts vetenskapliga meddelanden”, bd I, s. 105–116, Rostov-na-Donu, 1938; Om principerna för sammanställningen av en atlas över slaviska språk, ”Samlingsvolym till minne av L. P. Jakubinskij”, Leningrad, 1949, s. 23–37; Om den sovjetiska språkgeografins metodologi, ”Dialektologisk bulletin från Ukrainska SSR:s vetenskapsakademi”, Kyiv, 1949, nr 1, s. 6–15.

⁹ Plg. Б. А. Ларин, Западноевропейские элементы русского воровского арго. «Язык и литература», т. 7, Л., 1931, р. 1—20.

¹⁰ Plg. Симпозиум по структурному изучению знаковых систем, М., 1962, р. 36.

¹¹ Б. А. Ларин, «Русская грамматика Людольфа 1696 года», Л., 1937; Парижский словарь московитов 1586 года, Рига, 1948; Русско-английский словарь — дневник Ричарда Джемса (1618—1619 г.), Л., 1959.

248

Problemet med detta talspråk behandlade B. Larinas även i andra av sina arbeten¹².

B. Larinas litauiska arbeten väcker särskilt de litauiska språkforskarnas intresse. Som redan nämnts intresserade sig B. Larinas för litauisk språkvetenskap redan under studietiden. Utan att nöja sig med skriftliga källor beslöt han sig för att lära sig litauiska direkt från folkets läppar. Sommaren 1913 och 1914 besökte han Litauen två gånger och reste till fots genom många byar i de dåvarande distrikten Raseiniai, Telšiai, Panevėžys, Ukmergė och Trakai. Där samlade han ord med anknytning till folkets vardagsliv och kultur, studerade dialekter och antecknade deras mest karakteristiska särdrag. Resultatet av dessa resor var arbetet ”Material från litauisk dialektologi”¹³, som publicerades betydligt senare och består av en beskrivning av Nemunaitis-dialekten, en ordlista med ord insamlade från olika dialekter och historiska och etymologiska anmärkningar samt exempel på dialekttexter.

Även om den litauiska dialektologiska forskningen har blivit mer exakt sedan den tid då detta arbete skrevs, och dess metoder har förbättrats avsevärt, är några av författarens iakttagelser, lexikala uppgifter och framför allt teoretiska generaliseringar fortfarande betydelsefulla. Troligen finner vi här för första gången inom litauisk dialektologi synsättet att en dialekt inte är ett komplex av karakteristiska särdrag som skiljer sig från skriftspråket, utan ett självständigt språkligt system. B. Larinas framhåller att dialektologens uppgift är att urskilja och beskriva dialektnormen, som styr kommunikationen mellan dialektens talare, även om dess rena former sällan förekommer i deras vanliga tal¹⁴. Författarens anmärkningar om tvåspråkighet är intressanta, särskilt hans förklaring av de olika öden som element från polska och ryska språk fått i Nemunaitis-dialekten¹⁵. B. Larinas har också vid flera tillfällen använt lexikalt material från litauiska dialekter i många senare studier och artiklar.

De flesta av sina arbeten med anknytning till litauisk språkvetenskap publicerade B. Larinas under de senaste två decennierna, då hans kontakter med filologerna i vår republik återupptogs efter att det socialistiska systemet införts i Litauen och sedan bestod ända fram till hans död. I periodens språkvetenskapliga undersökningar fördjupade han sig i frågan om relationerna mellan de baltiska och slaviska språken och undersökte konkreta lexikala och grammatiska motsvarigheter mellan litauiska, lettiska och fornryska, med omfattande användning även av material från icke-indoeuropeiska språk (särskilt finsk-ugriska). Bland B. Larinas arbeten av detta slag bör artikeln ”Om ordet янтарь”¹⁶ nämnas. Efter att i detalj ha analyserat material från de slaviska språken, drog B. Larinas fram-

¹² B. A. Larin, Om utlänningars anteckningar som källa till det ryska språkets historia, ”Arbeten från Leningrads statsuniversitets jubileumsvetenskapliga session”, sektionen för filologiska vetenskaper, L., 1946, s. 71—85; Talspråket i Moskovitiska Ryssland, i: Inledningsskedet av det ryska nationalspråkets bildning, L., 1961, s. 22—34 osv.

¹³ Б. А. Ларин, Материалы по литовской диалектологии, «Язык и литература», т. 1, Л., 1926, р. 93—170.

¹⁴ Ten pat, р. 93—94, 98.

¹⁵ Ten pat, р. 101—104.

¹⁶ B. A. Larin, Om ordet янтарь, i: Rakstu krājums veltījums akad, prof. dr. J. Endzelīnam, Riga, 1959, s. 149—162.

249

visar att slaverna har lånat detta ord från balterna, som använde det redan före 1100-talet. Men även det baltiska ordet gintaras bör på grund av sin semantiska isolering och bristen på funktionella och etymologiska samband betraktas som ett lånord. Med utgångspunkt i de ungerska orden gyenta och gyentár, som har tre inbördes förbundna betydelser – ”tallharts; bärnsten; glasyr” – drar författaren slutsatsen att ordet gintaras via de ugriska folken (eller direkt) övertogs av balterna från de äldsta invånarna vid Östersjökusten, vilka i artikeln för enkelhets skull kallas ”pamariai” (”поморы”) och inte räknas till vare sig indoeuropéerna eller de finsk-ugriska folken.

I artikeln ”Från slavisk-baltiska lexikologiska jämförelser”¹⁷ lyfts genetiska samband fram mellan fornslav. sramъ ”skam” och lit. šarma, šerkšnas, lett. serksnes, serns, sersna. De nämnda baltiska orden och deras slaviska motsvarigheter (ry. сереньй ”ljusgrå”, ry. серён ”rimfrost”) gör det möjligt för författaren att dra slutsatsen att den ursprungliga betydelsen av ordet sramъ också hade samband med köldkänslan. På så sätt konstateras, med stöd av material från de baltiska språken, en parallell mellan betydelseutvecklingen hos orden stydъ, studъ (och delvis även avledningar av roten merz-/morz-) och sramъ (köld→köldkänsla→affekt→skamkänsla). Det bör noteras att B. Larinas arbeten om ordhistoria inte heller begränsar sig till etymologin hos enskilda ord, utan framför allt syftar till att fastställa allmänna semantiska lagar som kännetecknar ett visst område av det lexikala systemet.

B. Larinas forskning omfattade inte bara lexikala utan också grammatiska gemensamma drag i de baltiska och slaviska språken. I artikeln ”Från anteckningar om rysk-litauiska motsvarigheter”¹⁸ jämförde han fornryska presensparticip i passiv form med motsvarande litauiska particip och konstaterade att deras betydelser låg nära varandra. Även det sista arbete som publicerades medan författaren ännu levde ägnades åt baltisk och slavisk syntax: ”Om en slavisk-baltisk-finsk isogloss”¹⁹. Där analyseras användningen av nominativ som direkt objekt i de baltiska, slaviska och östersjöfinska språken. Författaren behandlar utförligt infinitiv- och gerundiumkonstruktioner med nominativ, som ännu nästan inte hade undersökts i litauisk språkvetenskap (t.ex.: Rugeliai piauti labai nusibosta; Linai raunant, reikia šiltai apsivilkti); han visar deras arkaiska karaktär och samband med motsvarande konstruktioner i lettiska, ryska och finska. Artikeln framför tanken att nominativ som direkt objekt i alla dessa språk kan ha ärvts från substratet i de allra äldsta östersjöinvånarnas stamdialekter.

För litauisk språkhistoria är B. Larinas ”Kort historisk översikt över litauisk lexikografi”²⁰ betydelsefull, eftersom den belyser den litauiska lexiko-

¹⁷ Б. А. Ларин, Из славяно-балтийских лексикологических сопоставлений, «Вестник ЛГУ», 1958, № 14, р. 150—158.

¹⁸ Б. А. Ларин, Из заметок о русско-литовских соответствиях, «Научный бюллетень Ленинградского гос. университета». Л., 1946, № 11—12, р. 30—31.

¹⁹ Б. А. Ларин, Об одной славяно-балто-финской изоглоссе, „Lietuvių kalbotyros klausimai“, т. 6, Vilnius, 1963, р. 87—107.

²⁰ Б. А. Ларин, Краткий исторический обзор литовской лексикографии, «Лексикографический сборник», вып. 2, М., 1957, р. 119—144.

250

lexikografins utveckling från de allra första ordböckerna på 1600-talet fram till våra dagar. Efter att ingående ha beskrivit K. Sirvydas ordbok och lyft fram dess originalitet och förhållande till de använda källorna visar författaren hur senare författare till litauiska ordböcker, med stöd i K. Sirvydas tradition, fortsatte att förfina lexikografins metoder och utöka och variera förrådet av uppslagsord. Som ett av 1800-talets viktigaste lexikografiska monument lyfter författaren fram D. Poškas handskrivna ordbok, som hittills har undersökts föga och skrevs ”till folkets ära och stolthet, för framtida forskare och poeter”²¹. Artikeln innehåller många intressanta utdrag ur olika litauiska ordböcker, som jämförs med varandra och med de använda källorna. Kapitlet om utarbetandet av den stora ”Litauiska språkets ordbok” är skrivet med stor polemisk glöd. B. Larinas kritiska bedömning av de två första banden av den stora ”Litauiska språkets ordbok” (på vissa ställen till och med överdrivet negativ) redogör här för de metodiska principerna för redigeringen av Ordboken, av vilka en del användes när instruktionerna för redigeringen av de följande banden utarbetades.

År 1940 redigerade B. Larinas den rysk-litauiska ordbok som sammanställts av S. Rozėnas. Det var den första rysk-litauiska ordbok som gavs ut under sovjettiden²².

B. Larinas är inte bara författare till arbeten om litauistiska frågor, utan också organisatör och ledare för litauistisk forskning. ”B. Larinas bidrog aktivt till att organisera och genomföra de allra viktigaste arbetena inom vår sovjetiska filologi”, framhåller akademikern K. Korsakas²³. När frågan om att förbättra arbetet med den stora ”Litauiska språkets ordbok” aktualiserades 1951 deltog B. Larinas aktivt i utarbetandet av en ny redigeringsinstruktion för Ordboken. Leksikograferna vid Institutet för litauiska språket och litteraturen minns väl med vilken entusiasm B. Larinas strävade efter att precisera de metodiska principerna för utarbetandet av ”Litauiska språkets ordbok” och ge dem en fastare vetenskaplig grund. På hans förslag beslutades att prefixavledda verb skulle tas upp som separata ord i Ordboken, att fraseologiska uttryck skulle skiljas ut från de illustrerande exemplen, att ordens betydelser skulle differentieras mer exakt och så vidare. De metodiska principer som B. Larinas införde förverkligades i det tredje och senare banden av ”Litauiska språkets ordbok”; våra leksikografer följer dem fortfarande.

B. Larinas var en av de mest aktiva pionjärerna och organisatörerna bakom den litauiska språkets dialektatlas. Han stödde systematisk dialektforskning, bidrog till utarbetandet av programmet för insamling av material till den litauiska språkets atlas och deltog sommaren 1951 i den första dialektologiska expeditionen till Prienai-distriktet. Denna expedition inledde en omfattande insamling och systematisering av dialektologiskt material, något som B. Larinas fortsatte att främja på alla sätt. Genom att hålla föredrag vid dialektologiska konferenser, recensera dialektbeskrivningar och vid andra tillfällen försökte B. Larinas att för-

²¹ Där, s. 132.

²² С. Я. Розен, Русско-литовский словарь, под ред. проф. Б. А. Ларина, М., 1941.

²³ K. Korsakas, Įžymaus kalbininko netekus, „Literatūra ir menas“, 1961, Nr. 14(908), p. 7.

251

medla sin mångåriga erfarenhet av dialektologiskt arbete till unga forskare i litauiska dialekter och rikta deras uppmärksamhet mot den historiska dialektologins viktigaste problem. På hans initiativ organiserades 1963 en dialektologisk expedition med personal från Institutet för litauiska språket och litteraturen till Saratovområdet, med uppgift att beskriva språket hos ättlingarna till de upprorsmän som tsarregimen deporterade efter upproret 1863. B. Larinas hade själv för avsikt att delta i expeditionen, men en svår sjukdom som bröt ut strax före avfärden och senare ledde till hans död hindrade honom från att medverka i expeditionens arbete.

B. Larinas kreativa verksamhet begränsade sig inte till rent lingvistisk forskning. Han intresserade sig också för stilistiska problem inom skönlitteraturen, vilka behandlas i flera av hans artiklar och föredrag. Även inom detta område var B. Larinas vetenskapliga intressen mycket vidsträckta — från den nyaste ryska skönlitteraturen till de äldsta monumenten inom indisk skriftkultur. I polemik med de filologer som betraktade den antika litteraturens mästerverk enbart som främmande källor till språkligt och historiskt material för samtiden översatte B. Larinas själv Rigvedas hymner till ryska och publicerade dem 1924²⁴. Det var den första konstnärliga översättningen av Rigveda till ryska, där en filologisk analys av texten kombinerades med en subtil stilistisk känsla och förmågan att återge nyanser i originalets stil som är svåra att uttrycka. B. Larinas är också välkänd som forskare och översättare av verk om sanskritisk poetik och som redaktör för översättningen av Mahabharata. När B. Larinas började ägna sig åt litauistik nöjde han sig inte heller med enbart teoretiska arbeten inom området. 1941–1943 översatte han skickligt P. Cvirkas roman ”Jorden som föder” till ryska. Översättningen, som fick ett positivt omdöme av författaren själv, har hittills utkommit i flera upplagor.

Stilistens hand märks inte bara i B. Larinas poetiska studier och översättningar, utan också i hans språkvetenskapliga arbeten. ”Bland de många skribenterna”, konstaterar hans biograf G. Stepanov, ”utmärker sig B. Larinas genom en enastående stilistisk elegans. Hans studier i ordens historia […] påminner genom sin lockelse och sin slipade stil om mästerligt skrivna noveller med oväntade slut; hans översättningar från Rigveda förmedlar de finaste stilistiska nyanserna till läsaren, den knappt fångbara stämningen och spänningen i de ariska hymnerna; hans uttalanden om Gorkij och Sjojlohov kan mäta sig med de bästa exemplen på rysk publicistik”²⁵.

B. Larinas arbeten kännetecknas av tankens rörlighet, originella utvikningar och generaliseringar som ibland vid första anblicken förefaller oväntade, men alltid vilar på en hög intellektuell bildning och lärdom som gjorde det möjligt för författaren att obehindrat disponera över material från många språk och litteraturer²⁶. I detta avseende påminner B. Larinas arbeten om skrifterna av den franska filologiska skolans främsta företrädare.

²⁴ Ur den vediska poesins område (versöversättningar från vedaskrifterna med en inledande artikel). ”Vostok”, L., 1924, nr 4, s. 46—57.

²⁵ Г. В. Степанов, Борис Александрович Ларин, «Нева», 1963, № 6, р. 163.

²⁶ Det var ingen tillfällighet att V. Krževskis kallade B. Larinas ”vår mest bildade filolog”; se Г. В. Степанов, Б. А. Ларин, «Вестник ЛГУ», 1963, № 14, р. 147.

252

Med en sällsynt begåvning som organisatör och pedagog var B. Larinas samtidigt en ytterst anspråkslös och tillgänglig människa. B. Larinas elever såg i sin lärare inte bara en krävande handledare utan också en uppriktig vän. Genom sin smittande optimism och sin förmåga att sätta sig in i andras situation kunde B. Larinas alltid uppmuntra en kollega eller elev som drabbats av ett misslyckande. Utan att utöva småaktig tillsyn försökte B. Larinas leda sina elever längs vägen mot originella kreativa sökanden och kämpade mot rutin och schablonmässighet inom vetenskapen. Och han hade oerhört många elever och vänner. Om vi försökte räkna upp de städer där B. Larinas elever arbetar vid vetenskapliga institutioner, skulle listan bli lång och med sina geografiska koordinater omfatta nästan hela Sovjetunionens territorium. De lingvistiska konferenser som anordnades vid Leningrads universitet var ibland närmast återkommande sammankomster för B. Larinas elever.

B. Larinas lämnade också efter sig en stor skara elever i vår republik. Vid Litauiska SSR:s vetenskapsakademis institut för litauiskt språk och litteratur, Vilnius statliga universitet uppkallat efter V. Kapsukas och Vilnius statliga pedagogiska institut arbetar framgångsrikt ett femtiotal lärare och forskare som tidigare varit B. Larinas elever.

B. Larinas bidrog i betydande grad till utbildningen av baltistiska forskare även i den broderliga republiken Lettland. B. Larinas var nästan den ende ryske språkprofessorn som kunde läsa och bedöma arbeten skrivna på lettiska²⁷.

Att B. Larinas kunde omfatta så breda områden av vetenskaplig verksamhet möjliggjordes inte bara av hans enorma lärdom och begåvning som forskarorganisatör, utan också av hans stora kreativa entusiasm och övertygelse om betydelsen av de filologiska undersökningar som bedrevs för vår samhällskultur. Alla som fick lära känna B. Larinas minns honom alltid full av nya planer, tankar och idéer, som han delade med sina elever och kollegor vid varje tillfälle — i privata samtal, på möten, vid diskussioner om arbeten eller vid disputationer (som han alltid kallade disputationer). Övertygad om att en viss ståndpunkt var riktig försvarade B. Larinas den passionerat och kompromisslöst, utan hänsyn till vem som berördes och utan rädsla för att själv lida för sin åsikt. Vetenskaplig principfasthet, grundad i en hög intellektuell kultur, är ett av B. Larinas mest framträdande och vackraste kännetecken, något som länge kommer att leva kvar i minnet hos alla kollegor och elever som kände honom.

V. Ambrazas och A. Sabaliauskas

²⁷ Plg. Valodnieka Borisa Larina piemiņai, „Literatūra un Māksla“, 1964.IV.4, Nr. 14(1012), p. 6.