BALTŲ KALBŲ VEIKSMAŽODŽIO TYRINĖJIMAI

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

RECENSIONER

J. Kazlauskas, Litauiskans historiska grammatik (accentuering, substantiv, verb), Vilnius, 1968, 414 s.

Varje språk har en längre eller kortare historia, i vilken också hela folkets historia till stor del återspeglas. Språkets utvecklingsväg blir synlig genom kunskapen om ordens och de grammatiska formernas ursprung och utveckling. Därför är en etymologisk ordbok och en historisk grammatik över modersmålet bland de viktigaste uppgifterna för varje folks språkforskare. Dessa grundläggande arbeten är emellertid omöjliga utan ett rikt underlag av material från äldre skriftliga källor och nutida dialekter, utan talrika detaljerade förberedande undersökningar och utan forskare med hög kompetens och bred lingvistisk bildning. Av dessa och andra skäl är det fortfarande jämförelsevis få språk som i dag har författade etymologiska ordböcker och historiska grammatiker.

Litauiskan har på grund av sin arkaiska karaktär och rikedom väckt uppmärksamhet hos många språkforskare världen över sedan mitten av 1800-talet och fortsätter att göra det än i dag. Under denna tid har ett stort antal studier skrivits om enskilda frågor i litauiskans historia och många sammanfattande arbeten publicerats. Särskilt bör de verk nämnas som utkommit under de senaste årtiondena: Ernst Fraenkels ”Litauisk etymologisk ordbok”, utgiven i Västtyskland¹, den framstående polske språkforskaren Jan Otrębskis ”Litauisk grammatik” i tre band², Kristian S. Stangs ”Jämförande grammatik över de baltiska språken”, professor vid universitetet i Oslo³, och andra.

Under de senaste åren har även litauiska språkforskare gjort ett betydande bidrag till forskningen om sitt modersmål. Ett av deras viktigaste arbeten är ”Litauiskans historiska grammatik” av Jonas Kazlauskas, tidigare professor vid Vilnius statliga V. Kapsukas-universitet — den första grammatiken av detta slag som skrivits på litauiska. Den är en stor gåva till alla som intresserar sig för litauisk filologi, och särskilt till filologistudenter vid republikens högskolor.

J. Kazlauskas bok är inte en efterföljd eller upprepning av andra liknande grammatiker. Det är ett moget och mycket originellt verk, där ett drygt årtionde av noggrant och intensivt arbete har ägnats åt insamlingen av de lingvistiska uppgifter som presenteras och undersökningen av de problem som tas upp. J. Kazlauskas lade grunden till detta verk genom att publicera ett femtiotal artiklar om olika frågor inom litauisk historisk fonetik, fonologi och morfologi.

¹ E. Fraenkel, Litauisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg – Göttingen, 1955–1965.

² J. Otrębski, Gramatyka języka litewskiego, t. III (Nauka o formach), Warszawa, 1956; t. I (Wiadomości wstępne. Nauka o głoskach), Warszawa, 1958; t. II (Nauka o budowie wyrazów), Warszawa, 1965.

³ Chr. S. Stang, Vergleichende Grammatik der baltischen Sprachen, Oslo – Bergen – Tromsø, 1956.

239

artiklar, som lingvister från många nationer i dag stödjer sig på och som intresserar sig för baltistik. På kort tid fick även ”Lietuvių kalbos istorinė gramatika” ett positivt mottagande och väckte intresse. År 1971 tilldelades författaren postumt Republikspriset för verket.

Grammatiken består av tre huvudavsnitt.

I det första avsnittet (s. 5–122) behandlas utförligare den litauiska språkaccentens och intonationsaccentens karaktär, accentens tillbakadragning i dialekterna och orsakerna till denna tillbakadragning, samt de viktigaste lagar som har format dagens litauiska accentuering. En betydande del ägnas här åt att förklara hur accentparadigmen för de nominala orden i litauiskan uppkom och hur de förhåller sig till accentparadigmen i andra indoeuropeiska språk. Nytt för den litauiska accentologin är också fastställandet av den äldre accentpositionen hos verb med prefix, rekonstruktionen av verbens rörliga accentparadigm och belysningen av den historiska utvecklingen av accentueringen i particip, reflexiva verb och andra verbformer. Avsnittet avslutas med en undersökning av akuta ändelser och det indoeuropeiska ēs öde i litauiskan. J. Kazlauskas originella teori om den litauiska accentueringens utveckling grundar sig på en fonologisk analys av accentsystemen i olika nutida dialekter. Accentens tillbakadragning från ändelsen i vissa fall, förkortningen av långa vokaler i ordslut, reflexen av nämnda ē i litauiskan och många andra fonetiska företeelser, som hittills i regel har studerats isolerade från varandra, är enligt grammatikens författare endast enskilda led i förändringen av hela det litauiska språkets morfonologiska system. Han förbinder alla dessa företeelser med utvecklingen av själva accenttypen, övergången från melodisk till dynamisk accent och förstärkningen av den kvantitativa accentens element: ”förkortningen av akuta ändelser eller deras övergång till cirkumflexa kan förklaras med uppkomsten av dynamisk ordaccent, som under den fortsatta utvecklingen av litauiskan (i dialekterna) får allt större utbredning eller övergår i kvantitativ accent” (s. 108). Det är självklart att grundliga och tillförlitliga experimentella undersökningar av accent och intonationsaccent i olika dialekter skulle vara av oerhörd betydelse för att ge dessa påståenden starkare stöd; sådana undersökningar saknas dessvärre fortfarande i stor utsträckning inom litauisk dialektologi.

Grammatikens andra avsnitt (s. 123–286) ägnas åt substantivets deklinationshistoria. Där ges en översikt över kategorierna genus, numerus och kasus, den historiska utvecklingen för samtliga substantivstammar belyses ingående, liksom enskilda stammars försvinnande eller övergång till andra stammar. Särskilt utförligt och intressant behandlas utvecklingen av dativ singularis, lokativformerna, dativ pluralis och instrumental pluralis. J. Kazlauskas har ägnat merparten av sin tid och kraft åt att undersöka alla de frågor som tas upp här. Därför är avsnittet om substantivets morfologi kanske det mest ingående; det innehåller den största mängden faktamaterial från äldre litauiska texter och nutida dialekter, och de slutsatser och påståenden som förs fram väcker i många fall inga tvivel. Visserligen är förklaringarna till vissa företeelser inom substantivmorfologin fortfarande hypotetiska och kommer sannolikt att bli föremål för lingvistisk diskussion. Ett exempel är former av typen namie, orie, som hittills har betraktats som relikter av den äldre lokativen, men som enligt grammatikens författare ”är adverb, inte rester av några försvunna kasusformer” (s. 136; på s. 160 behandlas de i detta avseende mindre kategoriskt: ”troligen har dessa former aldrig varit kasusformer, utan tidigare varit vissa adverbformer som senare började användas med postpositioner. Och endast de icke-postpositionella formerna av vissa stammar kan i dialekterna också ha fyllt kasusfunktioner.”). Man kan också ifrågasätta författarens påstående, som kategoriskt hävdar att lokativ i preussiska uttrycks

240

”med prepositionen en (an) och dativ eller ackusativ” (s. 136). De skriftliga minnesmärkena på preussiska (vars uppgifter man stöder sig på) kan av välkända skäl ha påverkats starkt av dåtidens tyska. Även användningen av konstruktionen i + ackusativ med inessiv betydelse i Nida bör utan tvivel förklaras med inflytande från detta språk (fast av mycket senare datum). Författaren nämner denna konstruktion bland andra exempel när han söker en parallell i litauiska dialekter som stöder hans antagande ”att en med dativ och en med ackusativ i preussiskan tidigare kan ha differentierats betydelsemässigt: en + dativ betydde befintlighet, medan en + ackusativ betecknade riktning” (s. 136). Det finns fler fall där påståenden stöds av belägg som skulle kunna tolkas annorlunda än i grammatiken. Ändelsen -ij i formerna káili, móli av lokativ singularis (inessiv) i trakten kring Bagaslaviškis, Gelvonai och Pabaiskas (vid sidan av aký, pirtý) kan till exempel ha utvecklats inte bara ur -ij(e) (s. 156), utan också ur -yj(e), som förkortades där i obetonad position. Dessutom skulle den singulara lokativformen kártij, som anges tillsammans med de nämnda exemplen, också kunna återges som kártę, eftersom femininumord med i-stam och rotaccent i dialekten i dessa trakter övergick till ē-stamsdeklination (jfr även nominativ singularis žēmė ~ žēmėj, lokativ singularis žēmij ~ žēmėj).

Vissa dialektala fakta om substantivets morfologi, som under de senaste årtiondena har väckt en hel del motstridiga uppfattningar bland lingvister om sitt ursprung, undersöks inte av J. Kazlauskas och nämns inte ens. Det gäller dativändelsen -ai i singularis av o-stammen, former av typen rankai för instrumental singularis av a-stammen, med betydelsen ”(med) en hand”, och så vidare.⁴

Rubriken på det tredje avsnittet (s. 287–404), ”Ur verbets historia”, visar att grammatiken inte gör anspråk på att ge en heltäckande bild av utvecklingen av formerna hos denna mycket komplexa ordklass. De utvalda frågorna – utvecklingen av personändelserna samt bildningen och historien för presens, preteritum, futurum, imperativ och konjunktiv – belyser dock i huvudsak det litauiska verbets böjningssystem. J. Kazlauskas ger uttryck för sin allmänna syn på det litauiska verbet i början av avsnittet, där han överblickar de indoeuropeiska verbens allmänna utvecklingsdrag. Enligt honom ”innehåller verbstrukturen i alla nutida indoeuropeiska språk (och därmed också i litauiskan) ett stort antal innovationer, formade av de enskilda språkens utvecklingslagar och utan motsvarighet i den äldre indoeuropeiska verbmodellen” (s. 288). Samtidigt ansluter han sig till lingvister (V. Toporov med flera) som kritiserar den länge rådande junggrammatiska uppfattningen, enligt vilken den indoeuropeiska urspråkets verbmodell rekonstruerades med utgångspunkt i vedisk sanskrit och forngrekiska.

Efter att ha gått igenom verbändelsernas system drar författaren slutsatsen att det i de baltiska språken är mycket enklare än i andra indoeuropeiska språk. ”Denna enkelhet beror dels på att särskilt arkaiska drag har bevarats, dels på det baltiska verbets egenartade utveckling” (s. 304). Bland förklaringarna till enskilda ändelser bör särskilt nämnas den väl underbyggda uppfattningen att en och samma form för tredje person singularis och pluralis i de baltiska språken är en arkaism, inte en nybildning, och att en förhistorisk ren stam kan fylla tredje personens funktion här. Författaren ser också kvarlevande fall av användning av tredje persons former i sådana östlitauiska hög-

⁴ Maty anser J. Kazlauskas, liksom några andra lingvister i sina arbeten från de senaste åren, att denna ändelse är ny och har uppkommit enligt dialekternas fonetiska lagar ur -ui (jfr dativ singularis vaikai ”till barnet” och lokativ singularis turgai ”på marknaden” i Debeikiai-dialekten).

16. 902

241

men i uttryck som förekommer i dialekterna, såsom: det finns ingen tid när han åker, det fanns ingen tid när han gjorde det, det kommer inte att finnas tid när han går och liknande. Det är bara synd att denna gissning ännu inte kan styrkas med uppgifter ens från våra skriftliga minnesmärken, som når tillbaka till en jämförelsevis sen tid.

Bland presensformerna behandlar grammatiken atematiska och infixala verb samt sta-stamverb. En fullständig bild ges av de verb som har bevarat atematisk presensflexion, dess rester eller spår; formernas frekvens och förhållande till motsvarande tematiska former anges för enskilda minnesmärken från den äldre litauiska skrifttraditionen (M. Daukšas ”Postilė”, M. Petkevičius ”Katekizmas” m.fl.) och för dialekterna. Utvecklingen av de atematiska verbens personändelser och samspelet mellan singular- och pluralformer förklaras på ett intressant sätt.

Med stöd av uppgifter från äldre skrifter och dialekter har författaren mycket övertygande visat att former av optativ (eller permissiv) av typen tedārai, teeini, tetylė (eller tetylỹ), liksom andra person singularis imperativformer i vissa östliga höglandsmål (t.ex. dārai ”gör”, tylỹ ”var tyst”), är identiska med andra person singularis presensformer. Samtidigt har den uppfattning som länge dominerat i denna fråga vederlagts, och den utan tvivel riktiga slutsatsen har dragits att ”det tydligen inte finns några spår i litauiskan av tematiska verbs optativ, helt identisk med optativen i fornindiska, grekiska eller andra indoeuropeiska språk” (s. 382).

Det är förstås inte möjligt att hävda att författaren i verbkapitlet, liksom i de övriga kapitlen, redan har sagt ”det sista ordet” i alla frågor. Det kommer nog även fortsättningsvis att diskuteras hur sådana korta tredje person-former av preteritum som förekommer i dialekterna, såsom dė, sto, har uppkommit; J. Kazlauskas anser att de är äldre än de längre formerna dėjo, stojo. Trots vissa nya argument är påståendet att imperativens formant -k(i) härstammar från partikeln gi fortfarande föga övertygande. En sådan härledning av formanten -k(i) är dessutom svår att förstå även ur fonetisk synvinkel.

Det går också att nämna ytterligare någon mer allmän kritisk anmärkning, det vill säga en som berör samtliga delar av grammatiken. Författaren förklarar exempelvis inte sina motiv till att han i arbetet återger exempel från litauiska dialekter på olika sätt: på ett ställe med fonetisk transkription, på ett annat genom att överföra dem till standardspråket. Lokaliseringen av dialektuppgifterna anges inte alltid konsekvent och ibland inte särskilt noggrant.

Vissa termer har valts och används mindre lyckat. Detta gäller i synnerhet beteckningarna för enskilda litauiska dialekter⁵, där olika synonymformer ofta skapar oklarhet eller rentav vilseleder läsaren. Jämför de beteckningar som används för en och samma dialekt: ”västliga höglandsmål” och ”höglandsmål i väster”, ”sydvästliga höglandsmål” och ”sydvästliga höglandsmålens dialekt”, ”östliga höglandsmål” och ”höglandsmål i öster”, ”dzukiska” och ”höglandsmål i öster” m.fl.

Man kan också beklaga att frågor om adjektivets utveckling nästan inte alls berörs i den recenserade boken, och att historien om räkneord, pronomen, adverb och andra mindre ordklasser inte behandlas över huvud taget. J. Kazlauskas hade planerat en separat bok om dessa ordklasser. När vi bedömer den ”Historiska grammatiken över litauiska språket” som vi nu har i våra händer, trots att den är ofullständig, kan vi konstatera att den är skickligt skriven med moderna metoder för synkronisk och diakronisk analys av språkfakta. Gau-

⁵ I grammatiken använder J. Kazlauskas den traditionella litauiska dialektklassificeringen (K. Jaunius–K. Būga–A. Salys) och tar bestämt avstånd från den nya variant av A. Baranauskas klassificering som föreslagits av A. Girdenis och Z. Zinkevičius (se s. 410).

242

Användningen av material från litauiska dialekter, äldre skrifter, lettiska och fornpreussiska, liksom från andra indoeuropeiska språk, särskilt slaviska, och stödet på statistiska data gjorde det möjligt för författaren att framföra nya, mycket väl underbyggda ståndpunkter om hur det nuvarande litauiska accentueringssystemet uppkommit samt om ursprunget och utvecklingen hos många grammatiska former. J. Kazlauskas bok är betydelsefull inte bara för litauisk språkvetenskap, utan också för baltologi, indoeuropeistik och den allmänna språkvetenskapen i stort.

K. Morkūnas

R. Eckert, Baltistische Studien, Berlin, 1971, 102 p.

Leipziguniversitetets professor Rainer Eckert är en ”bekant person” för språkvetarna i vår republik: vi träffar honom ofta vid olika konferenser och överläggningar, läser ofta hans intressanta artiklar, som publiceras i såväl Tyska demokratiska republiken som Sovjetunionen (först och främst, naturligtvis, vår republik) och andra länder; hans namn stöter vi då och då på i information om baltologernas verksamhet i DDR, översättningar av skönlitteratur från litauiska till tyska och så vidare.

Nyligen gav Sachsiska vetenskapsakademien i Leipzig ut en separat bok med artiklar av denne språkvetare i sin rapportserie, med titeln „Baltistische Studien“. Utgivningen av en sådan bok är en glädjande händelse redan därför att det är den första bok som utgivits i DDR och som helt ägnas åt baltologiska frågor. Den är liksom ett avlägset eko av de fina traditionerna vid Leipzigs universitet och inom den tyska baltologin i stort, vilka framstående tyska forskare grundade redan under förra seklet. August Schleicher, pionjären inom dessa traditioner, hedras i ett förord som den framstående DDR-slavisten Rudolf Fischer skrivit särskilt för denna bok. Där påminns bland annat om att intresset för de baltiska språken på senare tid åter har ökat.

Med August Schleicher i åtanke kan man konstatera det glädjande faktum att det under de senaste åren har publicerats särskilt många intressanta arbeten om denne tyske språkvetare – ”språkvetenskapens hjälte”, som Fridrichas Kuršaitis en gång kallade honom – av J. Dietze, R. Fischer med flera¹.

R. Eckerts bok inleds också med en artikel om August Schleicher, „Zu August Schleicher's ‘Litauischer Grammatik’“ (s. 9—20). Artikelns författare karaktäriserar träffande Schleichers berömda grammatik, ger en intressant redogörelse för hur boken kom till och påminner om dess betydelse för litauiskans forskningshistoria, utvecklingen av vårt litteraturspråk och så vidare. Naturligtvis pekar han också på svagheterna i August Schleichers verk; för dem bar tidens språkvetenskapliga nivå det största ansvaret, inte författaren.

Kanske är endast en av R. Eckerts invändningar mot August Schleicher en smula ”sträng”. Artikelns författare påminner om ett uttalande av August Schleicher som redan blivit, får man förmoda, ett bevingat ord bland många baltologer: lettiskan är „eine in Laut und Grammatik jüngere Sprache (ist), die sich zum Litauischen etwa verhält wie das Italienische zum Latein“ (jfr s. 13). R. Eckert har rätt när han säger att lettiskan vid den tiden ännu inte hade undersökts tillräckligt och att det var först J. Endzelīns arbeten som fyllde denna lucka. Men även efter J. Endze-

¹ Amerikanerna tryckte om en av de kanske mest intressanta artiklarna om August Schleicher som människa och forskare, skriven för mer än ett århundrade sedan av hans berömde elev Johan Schmidt, jfr Portraits of Linguists, A Biographical Source Book for the History of Western Linguistics, 1746—1963, edited by Thomas A. Sebeok, I, Bloomington and London, 1967, s. 374—395.

16*

243