SOCIALINĖS LINGVISTIKOS PROBLEMOS LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XIX (1979)

Laima GRUMADIENĖ

OM DEN SOCIOLINGVISTISKA STATUSEN HOS VILNIUS LITAUISKA TALSPÖK

I takt med att formerna för masskommunikation har blivit fler och mer varierade och den allmänna utbildningen och bildningen har intensifierats, har frågan om det litterära talspråket blivit mer aktuell, och spannet för det skrivna och talade språkets inverkan har förändrats. Talspråkets ökade betydelse har skapat ett behov av att i stor skala behärska ett enhetligt litterärt talspråk. Gynnsamma förutsättningar för att framgångsrikt lösa denna uppgift i vår republik är att akademiska grammatiker och ordböcker över det litauiska språket har utarbetats, att skolböcker och undervisningsmetoder fortlöpande förbättras, språknämndens arbete, periodiska och enstaka publikationer om språkvård, språkspalter i pressen, program i radio och television samt föreläsningar om språkfrågor.

Ändå uppstår allt fler frågor av praktisk och teoretisk art om det litauiska litterära talspråket. För det första uppfattar inte alla detta begrepp på samma sätt. Därför finns det inget entydigt, allmänt godtaget svar på frågorna om vem som talar litterärt språk och när och var det talas.

Olika krav ställs på det litterära talspråket i olika språk. Lingvisten O. Lapteva (1976, 5), som har gått igenom den vetenskapliga litteraturen om det ryska talspråket, konstaterar att den lingvistiska statusen för det ryska talspråket som fenomen inom det litterära språket i stort sett är etablerad — det är det vardagliga språket hos de bildade invånarna i kulturcentra. Att språk normen är relativt enhetlig kan också förklaras av att det ryska litterära språket formades på grundval av talspråket i Moskva med omnejd, även om det påverkades starkt av både nordryska och östryska dialekter [Котков С. И., 1974, 31]. Två varianter av den nutida ryska litterärspråksnormen urskiljs — Moskvas och Leningrads talspråk [Вербицкая Л. А., 1976, 71]. Vissa folks litterära språk har till och med flera varianter. Till exempel har det schweiziska rätoromanska språket, som är ett av landets fyra nationella språk, ytterligare sex varianter av sin litterära form [Бородина М. А., 1973, 11]. Det faktum att denna språkform saknar en enhetlig norm förklaras också av att rätoromanerna saknar ett kulturellt och ekonomiskt centrum [Степанов Г. В., 1976, 124]. Även i Albanien urskiljs två litterära språkvarianter, vars lingvistiska bas utgörs av två olika dialekter [Десницкая А. В., 1960, 22]. Att de norska litterära språkvarianterna (riksmål och landsmål) skiljer sig åt förklaras av att man, i kampen för att jämka samman de skrivna och talade språkformerna, valde två olika vägar [Стеблин-Каменский М. И., 1953, 78].

Det litauiska litterära språket har inte flera jämbördiga varianter. När vårt litterära språk formades följde man J. Jablonskis normeringsprincip — att inte blanda element från olika dialekter [Piročkinas A., 1977, 100]. Även om den dialekt som det litterära språket formas på grundval av endast utgör en uttalsnorm under det litterära språkets inledande bildningsskede [Palionis J., 1976, 36], skiljer sig uttalsnormerna i dagens litauiska litterära språk inte särskilt mycket från den fonologiska strukturen i den västaukštaitiska dialekten [Pakerys A., Pupkis A., 1976]. Detta förhållande är ett ganska svårt hinder att övervinna för talare av andra dialekter.

Det bör uppmärksammas hur språkkodifiering, norm och bruk hänger samman och samverkar. Inom lingvistiken behandlas frågan om olika språk normer på ett tämligen mångtydigt sätt—

93

miškai. Palyginti išsami šio klausimo apžvalga pateikta L. Verbickajos (1976, 5—19) darbe, skirtame rusų literatūrinės kalbos tarčiai. Pastaruoju metu lituanistai paprastai laikosi nuomonės, kad kodifikacija yra „mokslinis literatūrinės kalbos normų aprašymas bei susisteminimas, taip pat tam tikrų kalbos (ir rašybos) lyčių tikimo normai nustatymas“ [Palionis J., 1976, 44], kad „literatūrinės kalbos norma — tai literatūrinėje kalboje tam tikru metu tvirtai prigijusi ir visų arba bent daugelio jos vartotojų aprobuota kalbos lytis“, o „literatūrinės kalbos vartosenoje gali būti (ir paprastai būna) daugiau ar mažiau ir nenorminių, individualių, okazionalinių reiškinių, atskirų šios kalbos vartotojų susidarytų ar iš kitų kalbos tipų patekusių, bet plačiau nepaplitusių literatūrinėje kalboje ir netapusių jos norma“ (ten pat, 33). Pakitimai vartosenoje tam tikra prasme veikia normą, o pastaroji — kodifikaciją.

Språkbruket förändras av många orsaker. Språkets sociala, funktionella och territoriella differentiering spelar här en viktig roll. Följden av allt detta är språklig variation och variering. I det litterära språket är följande typer av variering möjliga: sociala modifieringar, funktionell-stilistisk variering, genre-stilistisk variering, rumslig (eller territoriell) variering och variering över tid [Гухман М. М., 1977, 6].

Språkets sociala stratifiering är en nödvändig följd av klassamhällets utveckling. Social språkdifferentiering uppstår eftersom språket framför allt måste fylla sin kommunikativa funktion i samspelet mellan grupper av människor inom en viss social struktur. Dessa konkreta människor har uppnått en viss materiell och andlig kulturnivå, som avgör deras behärskning av språket, värdeorientering och sociala inställning.

Om språkets sociala stratifiering i vårt samhälle blir mindre framträdande när klassgränserna försvinner, finns det ingen tendens för språkets funktionell-stilistiska differentiering att minska, eftersom behovet av specifika språkliga uttrycksmedel ökar i takt med att samhällsverksamhetens områden blir fler.

Den territoriella språkdifferentieringen minskar, och dialekterna lämnar snabbt plats åt det litterära språket [Zinkevičius Z., 1966, 17—22], men övergångsperioden kännetecknas av olika halvdiaklekter utan systematik. Halvdialekter uppstår både på landsbygden och i städerna. V. Sobinikova (1975, 7), som forskar om språket i Voronezj, framför hypotesen att stadsbor som nyligen har flyttat från landsbygden och hamnat i en ny språkmiljö talar en så kallad halvdialekt, där dialektala drag förverkligas desto mer osystematiskt ju längre man kommit från den dialektala basen. Detta skulle delvis kunna förklaras med den amerikanska sociolingvisten S. Ervin-Tripps (1971, 58) ”vertikala regler”. Här förklaras växlingen från bruket av en språkvarietet till en annan med vertikala regler för hur språkelement samordnas med varandra, vilket innebär att när man använder lexikonet i en annan språkvarietet används även dess morfologi, fonetik och så vidare. Växlingen kan vara fullständig, då de vertikala reglerna följs i alla situationer, eller partiell, då man till exempel växlar endast på lexikal nivå. Det har också betydelse om reglerna följs automatiskt: ju mer automatiskt denna växling sker, desto jämnare blir den. Automatiseringsgraden beror direkt på hur ofta språkelementen används.

Det nuvarande utvecklingsskedet för de utvecklade språken kännetecknas av social och territoriell stratifiering. Enligt vissa forskare inom dagens engelska kan engelskans struktur schematiskt framställas som en pyramid, vars horisontella tvärsnitt skulle återspegla språkets territoriella differentiering och vars vertikala tvärsnitt skulle återspegla den sociala. Pyramidens bas skulle utgöras av lågavlönade arbetares språk, som kännetecknas av stor territoriell differentiering. I pyramidens topp, där den territoriella uppdelningen inte längre är märkbar, skulle varianterna av de nästan identiska talspråken i Oxford och Cambridge återges [Halliday M. A. K., McIntosh A., Strevens P., 1973, 18]. Så klassificerade språkvarieteter kallas sociala regionala dialekter. Vår socialistiska samhälls sociala stratifiering är utan tvekan inte lika strikt, men den är relevant i språkforskningen.

94

I sovjetisk lingvistik kallas olika språkformer som är typiska för övergångsperioden från dialekter till litteraturspråk ofta för halvdialekter [Степанов Ю. С., 1975, 195; Жирмунский В. М., 1956, 574; Степанов Г. В., 1976, 222]. Enligt F. Filin (1968, 12) talar många invånare på dagens ryska landsbygd antingen litteraturspråk eller koine, en särskild övergångsform. V. Jarceva (1969, 27) och V. Kolesov (1975, 3) kallar de interdialektala språkformerna i storstäder för koine. Man antar att det även i Vilnius på 1600-talet hade utvecklats en litauisk koine, som fyllde det östra Litauens litteraturspråksfunktioner [Zinkevičius Z., 1972, 79 – 100]. Eftersom övergångsformerna framträder tydligast i invånarnas språk i stora städer, där den sociala snarare än den territoriella differentieringen är mer uttalad, studeras denna språkvarietet separat och ges egna benämningar. B. Larin (1977, 187) lade 1928, då han uppmanade till studier av städernas talspråk, fram hypotesen att man i städerna talar olika slags argot, vilket forskaren betraktade som tvåspråkighet bestående av två led: det första utgörs av yrkesgruppers argot och det andra av stadens folkliga talspråk (просторечие). O. Lapteva (1976, 76) och L. Verbickaja (1976, 16 – 19), forskare inom dagens ryska språk, betraktar storstadsinvånarnas talspråk som ett litteraturspråk med lokala särdrag. En motsvarande syn på storstadsinvånarnas talspråk har också blivit vedertagen i de omfattande studier av dagens ryska talspråk som leddes av M. Panov (red., 1968), E. Zemskaja (red., 1973) och L. Krysinac (red., 1975). V. Jarceva (1977, 12 – 15) kallar storstädernas talspråk för regional substandard. Ibland kallas stadstalspråk helt enkelt dialekt [Степанов Г. В., 1975, 30; Швейцер А. Д., 1976, 145; Лабов V., 1975, 213].

Matyt, teбėra aktualūs B. Larino (1977, 175) 1928 m. pasakyti žodžiai, jog, „jeigu žemėlapyje pavaizduotume lingvistinį šių laikų Europos tyrinėjimą, tai didžiausi balti plotai būtų ne patys tolimiausi užkampiai, o kaip tik didieji miestai“. Tame pačiame pranešime mokslininkas apibūdina ir miestų kalbos tyrinėjimo metodologinę reikšmę, pažymėdamas, jog šios problemos studijavimas galėtų stumtelėti lingvistiką pirmyn taip, kaip tai padarė kaimo tarmių tyrinėjimas XIX a.

Den sociolingvistiska frågan om stadstalspråkets status är fortfarande olöst. Forskningen har tydligt visat att en framgångsrik lösning till stor del beror på arbetsmetodologin och metoden.

New Yorks talade engelska har till exempel undersökts flera gånger. År 1950 drog A. F. Hubbell slutsatsen att språket hos New York-borna saknar varje system [Hubbell A. F., 1950, 48], medan W. Labov 1966 visar att ett system finns [Labov W., 1966, 7].

Studier av stadsspråk är viktiga inte bara därför att man just i städer bäst kan iaktta hur ”dialekterna smälter samman” och vilka övergångsformer som framträder, utan också därför att storstädernas talspråk ofta blir en värdemässig riktpunkt för samhället. Här är två synsätt möjliga: antingen likställs stadstalspråkets norm med normen för litterärt talspråk, eller så följer man helt enkelt medvetet stadsspråkets norm (”vi talar så här”). Städernas, särskilt huvudstädernas, språk har stor betydelse för litteraturspråkets normer: samhällets omorientering kan förändra själva normen. G. Stepanov (1978, 40) betonar detta när han diskuterar det talade språket i Mexico Citys inverkan på den litterära normen för mexikansk spanska. Den pågående omorienteringen av litteraturspråkets norm i Italien mot den talade italienskan i Rom är numera allmänt erkänd, även om Rom ännu inte har blivit en sådan språklig huvudstad som Paris [Касаткин А. А., 1976, 183].

Det verkar inte meningsfullt att tala om en enhetlig norm för stadstalspråket, eftersom även denna språkvarietet uppvisar en viss differentiering, beroende på talarnas sociala ställning, geografiska ursprung, värdeorientering, syftet med talet, platsen och liknande omständigheter.

Det bör påpekas att stadsbor ofta befinner sig i diglossiska situationer, det vill säga använder olika språkformer och varieteter beroende på sociala omständig-

95

heter. Sociala attityder avgör vilken språkform som blir prestigefylld i en viss situation. Den prestigefyllda formen blir inte alltid litteraturspråk. Bedömningsskalan för storstädernas talspråk är dock mycket bred – från en prestigefylld form till en förhatlig. Detta beror i hög grad på den sociala språkliga differentieringen: språket hos de lägre samhällsskikten i New York [Labov W., 1966, 25] och cockneyspråket (Cockney) i London [Matthews W., 1970, 232] är språkformer som ofta betraktas som förhatliga.

Samhällets värdeorientering i fråga om språk måste formas på vetenskaplig grund. Detta sker inom ramen för ett omfattande arbete med språkvård. En förutsättning för att detta arbete ska lyckas är en allsidig undersökning av språknormen och språkbruket. Stadstalspråket erbjuder goda förutsättningar för detta arbete.

Ur detta perspektiv kan även det talade litauiska språket bland Vilnius invånare undersökas. Vilnius, republikens huvudstad, är inte bara ett ekonomiskt utan också ett kulturellt centrum för nationen. Det är just från kulturcentrumen som litteraturspråkets normer sprids och förverkligas. Språket i dessa kulturcentra är i viss mening också en del av stadens talspråk, dess högsta nivå. Men liksom elementen i vilken struktur som helst är också nivåerna i Vilniusbornas talspråk inbördes betingade. Det bör nämnas att det finns flera stadstalspråk i Vilnius: litauiska, ryska, lokal polska och andra. Normerna för olika språk bland olika sociala grupper av invånare flätas således samman i det dagliga språkbruket och påverkar varandra.

Man bör också uppmärksamma det faktum att en stor del av litauerna i Vilnius är inflyttade från landsbygden eller från andra städer i Litauen. Det har konstaterats att även de inflyttades språk med tiden får vissa gemensamma drag. För övrigt talar barn till föräldrar vars språk har dialektdrag ett språk som kan skilja sig avsevärt från föräldrarnas språk, men som knappast skiljer sig från språket hos jämnåriga födda i Vilnius. Detta faktum är av stor betydelse för att etablera litteraturspråkets normerade bruk, eftersom den artikulatoriska basen formas under barndomen. Barn blir bärare av en viss dialekt vid 4—13 års ålder. Ett barn på 10—11 år kan redan vara oförmöget att lära sig en annan dialekt så väl att det talar utan brytning [Labov W., 1970, 34].

Stadstalspråkets påverkan är betydande. Om man jämför språket hos dem som studerat vid högskolor i Vilnius och Kaunas, och som mot slutet av studierna oundvikligen tillägnar sig vissa mer eller mindre tydligt framträdande särdrag, kan man se att de har tillägnat sig två slags särdrag – från Vilnius respektive Kaunas.

Flest gemensamma särdrag kan iakttas i språket hos människor som är födda och har bott en längre tid i Vilnius, även om skillnader ofta också framträder.

För att besvara frågan om hur man talar i Vilnius måste en sociolingvistisk analys av Vilniusbornas talspråk genomföras. Man bör undersöka litauiskan hos personer som är födda och bor i Vilnius. Det är ju just i deras språk som särdragen i ”Vilniusbornas språk” framträder tydligast, och dessa tillägnas även av inflyttade. Om man klarlägger dessa särdrags ursprung, utbredning och värdering kan man effektivare bekämpa slanginslag och ibland kanske också ompröva frågor om litteraturspråkets normer och kodifiering. Om en sådan analys tillämpas på talspråket i alla större städer i Litauen, skulle det verkliga förhållandet mellan litteraturspråkets norm och språkbruket i dagens litauiska bli tydligt. Under stadsförhållanden pågår dialektutjämningen särskilt snabbt. Att klarlägga dess tendenser skulle vara av stor betydelse för en medveten reglering av språkets utveckling, i den utsträckning som ämnets särart tillåter.

Med hjälp av den konceptuella sociolingvistiska modell som den sovjetiske forskaren A. Šveicer föreslagit (1976, 69—85) skulle Vilniusbornas språk kunna studeras som ett språkkollektivs sociala kommunikativa system, där litauiskan är en av komponenterna. Det bör noteras att komponenterna i det sociala kommunikativa systemet är förbundna med varandra genom funktionella komplementaritetsrelationer. Fördelningen av systemets komponenter, som bestäms av sociala förhållanden, är av två slag: fördelning efter användningsområden och språkets samhällsfunktioner samt fördelning efter sociala situa-

96

Därför bör den litauiska talspråkliga kommunikationen bland Vilnius invånare, som en separat komponent i alla Vilniusbors kommunikativa system, undersökas ur stratifikations- och situationsperspektiv. Stratifikationsvariation är en social differentiering av språket som bestäms av samhällets sociala struktur. Situationsvariation bestäms av olika sociala situationer. När stadens talspråk undersöks måste hänsyn tas till dessa olika variationsdimensioner.

För att undersöka stratifikationsvariation i språket är det ändamålsenligt att inom talspråkskollektivet urskilja talspråksgemenskaper, det vill säga vissa sociala eller sociodemografiska grupper vars medlemmar bör ha åtminstone ett gemensamt kännetecken (ålder, utbildning och så vidare).

Kollektivet av litauiskt talspråk i Vilnius utgörs av alla litauer som bor här. Enligt uppgifterna från folkräkningen i hela Sovjetunionen år 1970 [Vilnius skaičiais, 1975, 11–12, 15] bodde 372 100 invånare i Vilnius, varav 159 156 (det vill säga 42,8%) var litauer. Det är svårt att exakt fastställa hur många av dessa litauer som är Vilniusbor, det vill säga födda och bosatta i Vilnius utan längre avbrott. För att identifiera sådana personer användes arkivet hos Litauiska SSR:s centrala statistikförvaltning, med frågeformulären från den allunionsomfattande folkräkningen 1970. Där finns uppgifter om från vilket år en person har bott i samma stad eller by. Informanterna valdes alltså ut genom att jämföra dessa år med födelseåren.

Tre talspråksgemenskaper bildades med ålder som indelningskriterium. Den första gemenskapen består av personer födda före 1931, den andra av personer födda 1932–1952 och den tredje av personer födda 1953 eller senare.

Undersökningen kan genomföras på två sätt: antingen genom att samla in många svar på få frågor eller genom att intervjua färre personer mer ingående. Den senare metoden valdes. Med utgångspunkt i vissa krav inom statistisk teori fastställdes att det minsta antalet intervjuade i en talspråksgemenskap med en viss åldersgrupp är 19 [Урбанис Б. Ц., 1962, 251]. Inom ramen för ett relativt omfattande undersökningsprogram intervjuades 61 Vilniusbor. Vid analysen av det insamlade materialet beaktas informanternas yrkeskaraktär [Руткевич М. Н., 1972], utbildningsnivå, födelseorten för deras föräldrar, som båda måste vara litauer, deras kunskaper i och bruk av ryska och polska samt andra omständigheter.

Material från samma informant samlades in på flera sätt: med hjälp av sociolingvistiska intervjuer och enkäter samt tester av värdeorientering. Vissa frågor undersöktes med audiotest och spektralanalys. Under hela undersökningstiden sökte man, genom okontrollerad observation, efter mer utmärkande drag i det litauiska talspråket i Vilnius.

En sådan sociolingvistisk undersökning av det litauiska talspråket i Vilnius gör det möjligt att ur en viss synvinkel följa det litauiska språkets utveckling under särskilda förhållanden, när talarna ständigt befinner sig i situationer präglade av flerspråkighet, tvåspråkighet och diglossi.

Literatūra

Ervin-Tripp S. Sociolinguistics. – In: Fishman J. (ed.). Advances in the Sociology of Language. The Hague, Mouton, 1971, Vol. 1.

Halliday M. A. K., McIntosh A., Strevens P. The Users and Uses of Language. – In: Bailey R. W., Robinson J. L. (eds.). Varieties of Present-Day English. The University of Michigan, 1973.

Hubbel A. F. The Pronunciation of English in New York City. New York, 1950.

Labov W. The Social Stratification of English in New York City. Center for Applied Linguistics, 1966.

Labov W. The Study of Nonstandard English. Columbia University, 1970.

Matthews W. Cockney Past and Present. A Short History of the Dialect of London. Detroit, 1970.

Pakers A., Pupkis A. Lietuvių kalbos bendrinė tartis. Plokštelių tekstai. V., 1976.

Palionis J. Lietuvių literatūrinės kalbos istorijos įvadas. V., 1976.

Piročkinas A. Prie bendrinės kalbos ištakų. V., 1977; Vilnius skaičiais. 1940–1974 metų statistinių duomenų rinkinys. V., 1975.

7. Užs. Nr. 1554

97

Zinkevičius Z. Lietuvių dialektologija. V., 1966.

Zinkevičius Z. Rytiėsiöji XVII a. lietuvių raštų kalba, jos kilmė ir išnykimas. — Baltistica. V., 1972. T. VIII (1).

Бородина М. А. Сравнительно-сопоставительная грамматика романских языков. Ретороманская подгруппа. — Л., 1973.

Вербицкая Л. А. Русская орфоэпия. — Л., 1976.

Гухман М. М. Введение. — В кн.: Ярцева В. Н., Гухман М. М. (отв. ред-ы). Социальная и функциональная дифференциация литературных языков. М., 1977.

Десницкая А. В. Из истории образования албанского национального языка. — Тр. Ин-та языкознания АН СССР. Вопросы формирования и развития национальных языков. М., 1960. Т. X.

Жирмунский В. М. Немецкая диалектология. — М.—Л., 1956.

Жирмунский В. М. Русская разговорная речь. Под ред. Е. А. Земской. — М., 1973.

Касаткин А. А. Очерки истории литературного итальянского языка XVII—XX вв. — Л., 1976.

Колесов В. В. Границы стилистической вариативности в современном русском произношении. — В кн.: Вопросы стилистики. Межвузовский науч. сб. Саратов, 1975. Вып. 10.

Котков С. И. Московская речь в начальный период становления русского национального языка. — М., 1974.

Русский язык по данным массового обследования. Под ред. Л. П. Крысина. — М., 1975.

Лабов У. О механизме языковых изменений. — В кн.: Новое в лингвистике. М., 1975. Вып. VII.

Лаптева О. А. Русский разговорный синтаксис. — М., 1976.

Ларин Б. А. История русского языка и общее языкознание. — М., 1976.

Русский язык и советское общество. Под ред. М. В. Панова. — М., 1968.

Руткевич М. Н. Методологические проблемы изучения социальной структуры социалистического общества. Свердловск, 1972.

Собинникова В. И. Заметки о речи городского населения. — В кн.: Изв. Воронежского гос. педагогического ин-та. Очерки по русскому языку. Воронеж, 1975. Т. 141.

Стеблин-Каменский М. И. История скандинавских языков. — М.—Л., 1953.

Степанов Г. В. Типология языковых состояний и ситуаций в странах романской речи. — М., 1976.

Урланис Б. Ц. Общая теория статистики. — М., 1962.

Филин Ф. П. Введение. — В кн.: Язык и общество. М., 1968.

Швейцер А. Д. Современная социолингвистика. Теория, проблемы, методы. — М., 1976.

Ярцева В. Н. О территориальной основе социальных диалектов. — В кн.: Норма и социальная дифференциация языка. М., 1969.

Ярцева В. Н. Соотносительность региональных и социальных вариантов языка в плане стиля и нормы. — В кн.: Социальная и функциональная дифференциация литературного языка. М., 1977.

Lietuvos TSR Mokslų Akademijos Lietuvių kalbos ir literatūros institutas

К ВОПРОСУ О СОЦИОЛИНГВИСТИЧЕСКОМ СТАТУСЕ ЛИТОВСКОЙ РАЗГОВОРНОЙ РЕЧИ ЖИТЕЛЕЙ г. ВИЛЬНЮСА

Резюме

В связи с развитием форм массовой коммуникации и интенсификацией всеобщего образования особенно актуальной стала проблема разговорной разновидности литературного языка.

В некоторых языках наблюдается разнообразие вариантов литературной разговорной речи, что часто объясняется наличием нескольких культурно-экономических центров на территории, где распространен определенный язык.

Литовская литературная разговорная речь различных вариантов не содержит. Однако узус литовского литературного языка неоднороден, различается несколько потенциальных его типов: „социальные модификации, варьирование функционально-стилистическое, жанрово-стилистическое, пространственное (или территориальное) и временное“ („Социальная и функциональная дифференциация литературных языков“. М., 1977).

Для узуса литовской разговорной речи очень характерна территориальная дифференциация. Наличие различного происхождения полудиалектов — характерная черта современного состояния литовского языка, особенно четко выступающая в городской среде.

Но язык города подлежит исследованию не только из-за обилия полудиалектов, по которым можно проследить процесс плавления территориальных диалектов, он часто является ценностным ориентиром носителей языка. В этом случае возможны два аспекта: норма

98

городской разговорной речи отождествляется с литературной нормой, или сознательно предпочитается городская норма и противопоставляется литературной.

Речь горожан отличается неоднородностью и в связи с тем, что значительная роль отводится социальной установке и ценностной ориентации. Поэтому следует уделять большое значение научному формированию ценностной ориентации общества по поводу языка. Это, в сущности, работа над культурой речи. Необходимым условием для успеха становится всестороннее исследование соотношения речевой нормы и узуса. Обширный материал для этой цели может дать изучение городской речи.

С этой точки зрения возможно социолингвистическое исследование и литовской разговорной речи жителей г. Вильнюса. Вильнюс – это столица, из культурных центров которой распространяется реализация нормы литературной речи. В данном случае в определенной степени проявляется взаимовлияние нормы и узуса. Дети даже тех родителей, которые являются недавними выходцами из диалектной среды, разговаривают уже на языке, отличающемся от речи родителей, но во многом совпадающим с речью ровесников. Из Вильнюса различными путями распространяется узус городской речи на всю Литву.

В исследовании жители-литовцы г. Вильнюса рассматриваются как речевой коллектив, а литовская речь — как компонент его социально-коммуникативной системы. Анализ данных проводится с учетом стратификационной и ситуативной вариативности речи.

Исследование литовской разговорной речи жителей г. Вильнюса способствует решению проблемы реального соотношения узуса и нормы литовского литературного языка.

7*