KALBŲ KONTAKTAI LIETUVOS TSR

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXIII (1983)

SIMAS KARALIŪNAS

REPUBLIKENS LINGVOSOCIALA SITUATION

Inledande kommentarer

Litauiskan är kommunikationsmedlet för den socialistiska litauiska nationen, och i den nuvarande fasen av samhällsutvecklingen tillgodoser den alla behov av kommunikation mellan människor av litauisk nationalitet. Under sovjetmaktens år, i och med att den litauiska folkets kultur blomstrade, stärktes också litauiskans roll, dess samhälleliga användning intensifierades och dess användningsområden utvidgades. Ett annat viktigt kännetecken för republikens lingvosociala situation är att, utöver nationalspråket, även språket för kommunikation mellan sovjetfolken – ryska – fungerar på dess territorium. Litauiska och ryska fördelas mellan olika användningsområden; i republikens samhälls- och näringsliv kompletterar de varandra. Ryskans påverkan på litauiskans system är liten och yttrar sig huvudsakligen genom indirekt interferens.

Den harmoniska samexistensen och funktionen hos nationalspråket och ryskan samt den nationellt-ryska tvåspråkighetens utveckling och inriktning bestäms av genomförandet av principerna för den leninistiska nationalitetspolitiken, den språkpolitiska inriktningen.

Den litauiska kulturens framväxt, litauiskans användning och dess intensifiering

Under sovjetmaktens år blomstrade Sovjetlitauens ekonomi och kultur inom Sovjetunionens broderliga folkfamilj. Industrin blev den dominerande grenen av republikens folkhushållning.

Under efterkrigsåren skapades nya industrigrenar i republiken: kemiindustri, verktygsmaskintillverkning, varvsindustri, elektroteknisk industri och radioelektronikindustri samt tillverkning av prefabricerade armerade betong- och betongkonstruktioner och detaljer.

Tillväxten i industriproduktionen säkerställs av ökad arbetsproduktivitet, som beror på ett snabbt införande av ny teknik och avancerad teknologi, en omfattande mekanisering och automatisering av produktionsprocesserna samt en höjning av arbetarnas kvalifikationer och en förbättring av arbetsorganisationen.

Under sovjetmaktens år skapades ett storskaligt, socialistiskt och mekaniserat jordbruk. De främsta producenterna av jordbruksprodukter är kollektivjordbruken och sovjetjordbruken.

Under sovjetmaktens år gjordes stora framsteg i kulturutvecklingen. Befolkningens analfabetism avskaffades och utbildning blev tillgänglig för ungdomarna. Staten anslår årligen stora medel till folkbildning, vetenskap och kultur.

År 1940 fanns det i Litauen 69 gymnasier och 27 realskolor, där omkring 26 000 elever studerade. Under läsåret 1976/77 avslutade eleverna sin skolgång i republikens skolor

4

– 64 tusen skolelever (Griškevičius P., 1978, 87–88). Åren 1940–1941 fanns det i Litauen 7 högre läroanstalter och 24 specialiserade sekundärskolor. Nu finns det i republiken 13 högre läroanstalter och 74 teknikum och andra specialiserade sekundärskolor, där 138 tusen människor studerade vid början av läsåret 1978/79, varav 68,7 tusen vid högre läroanstalter. Under bourgeoisins tjugoåriga styre avlade mer än 4 tusen specialister högre utbildning. Under sovjetmaktens år har de högre läroanstalterna däremot utbildat 149 tusen specialister (Griškevičius P., 1978, 25). Bara år 1978 utexaminerades 9,9 tusen personer från högre läroanstalter och 18,2 tusen från specialiserade sekundärskolor (Lietuvos TSR liaudies ūkis 1978 metais, 8). Jämfört med år 1940 hade antalet studenter och skolelever ökat 11 gånger.

Per 10 tusen invånare i republiken går det 1,5 gånger fler studenter än i Frankrike, Italien och Japan och 2,2 gånger fler än i Förbundsrepubliken Tyskland och England (Griškevičius P., 1980, 150).

Vid början av läsåret 1978/79 studerade 1168 tusen människor i olika former: 611,9 tusen i allmänbildande skolor, 69,7 tusen vid teknikum och andra specialiserade sekundärskolor, 68,7 tusen vid högre läroanstalter. Skolorna ägnar stor uppmärksamhet åt undervisningen i modersmålet, så att de unga som avslutar sina studier behärskar standardspråket väl – medlet för kommunikation, informationsutbyte och förståelse mellan hela den litauiska nationen.

Allt detta saknade det litauiska folket i det tsarryska imperiet, som med V. Lenins träffande uttryck kallades ”folkens fängelse”.

I det tsarryska imperiet, där folken förtrycktes nationellt och kulturellt och där skrift på deras modersmål begränsades eller förbjöds, kunde endast tjugo folk använda nationella litteraturspråk. I Litauen tillät tsaradministrationen inte att skolor med undervisning på modersmålet inrättades, begränsade på alla sätt användningen av litauiska i det offentliga livet, bedrev en tvångsmässig assimileringspolitik och förbjöd under fyrtio år (1864–1904) tryckning av böcker med litauiska-latinska bokstäver. Genom ett brev från Vilnas generalguvernör till Vilnas censurkommitté den 5 juni 1864 förbjöds tryckning av läroböcker med latinsk stil. Detta datum betraktas som början på tryckförbudet. Den 6 september 1865 formaliserades förbudet mot litauisk tryckning genom ett hemligt cirkulär till guvernörerna i Vilna, Grodno, Kaunas, Minsk, Vitebsk och Mogiljov.

”Att det litauiska språket avlägsnades från skolorna i Litauen och att tryckning av litauiska böcker och andra publikationer med latinsk-litauiska bokstäver förbjöds”, konstateras i ”Lietuvos TSR istorija” (II, 204), ”tillsammans med det allmänna sociala och ekonomiska förtrycket vilade med hela sin tyngd över de breda massorna av det litauiska folket. Berövandet av böcker på modersmålet och förbudet mot undervisning i modersmålet i skolorna hindrade all folkbildning, ökade analfabetismen och skapade förutsättningar för att hålla folket i fullständigt mörker. Därför knöt kampen mot det nationella förtrycket, trots tsarismens hårda reaktion, redan under de närmaste åren efter upproret an till och växte tillsammans med den litauiska bonderörelsens kamp mot godsägar- och kulakexploatering; folkets massor krävde att förbudet mot litauisk tryckning skulle upphävas och att litauiska böcker skulle få tryckas och spridas samt att barn skulle få undervisas på modersmålet i skolorna.”

5

Det litauiska folket förkastade de officiella böcker som tryckts med ryska bokstäver – de köpte och läste dem inte. Tsaradministratörernas försök att med tvång påtvinga det litauiska folket ett främmande alfabet och på så sätt assimilera det misslyckades.

Den progressiva ryska intelligentian och den socialdemokratiska rörelsen bidrog mycket till att försvara litauiskans rättigheter i det offentliga livet.

Det verkar som om Rysslands vetenskapsakademi inte hade informerats om det nämnda hemliga cirkuläret och att den därför, i fortsättning på traditionen att forska om det litauiska språket och litauiska skrifter i allmänhet, år 1865 gav ut K. Donelaitis skrifter, utarbetade av A. Schleicher, med latinska bokstäver.

Den 22 april 1880 utverkade Rysslands vetenskapsakademi rätt att ge ut litauiska böcker för vetenskapliga ändamål med latinska bokstäver, så att publikationerna också skulle vara tillgängliga för utländska filologer. Universitetet i Kazan, som liksom alla universitet hade rätt att ge ut böcker utan censur, tryckte 1880–1882 de tre banden av A. Juškas ”Lietuviškų dainų”, medan vetenskapsakademin år 1883 publicerade hans ”Lietuviškas svotbines dainas” och 1884 började ge ut en litauisk-rysk-polsk ordbok (band I utkom 1897). Vetenskapsakademin gav också ut M. Daukšas katekes och postilla.

De ryska forskarna F. Fortunatov, G. Uljanov, A. Šachmatov med flera bidrog mycket till forskningen om det litauiska språket och till det litauiska folkets kamp för tryckfrihet. I den liberala ryska pressen togs frågan om att upphäva förbudet mot litauisk tryckning upp många gånger (Merkys V., 1978, 114–130).

Lenins ”Iskra” skrev vid upprepade tillfällen om förbudet mot litauisk tryckning, den nationella förföljelsen och yttringarna av den nationella rörelsen. Den 1 februari 1903 publicerades där ett brev som fördömde förbudet mot litauisk tryckning; dess författare var sannolikt inte litauisk. Där står: ”Alla gränsfängelser (i det område där litauerna bor) är fulla av bönder – ”politiska” brottslingar, anklagade och dömda för att ha transporterat och spridit litauiska bönböcker tryckta med latinsk stil, ja till och med för att bara ha använt dem. Själva stilen förföljs, eftersom de myndigheter som förföljer dessa bönböcker inte finner något ”misstänkt” i dem” (Lietuvos TSR istorija, II, 296). ”Iskra” skrev också om repressalier mot boksmugglare och andra deltagare i den litauiska nationella rörelsen. Den 5 oktober 1905 publicerade tidningen en lista över politiska brottslingar som efterspanades av gendarmerna; först på listan stod Juozas Akelaitis, som spred illegal litauisk press (Merkys V., 1978, 134–136).

En av orsakerna till den litauiska nationella pånyttfödelsen under 1800-talets andra hälft kan ha varit tsarismens brutala repressalier och förbudet mot litauisk tryckning. ”Våld framkallar vanligtvis motstånd i sådana fall”, skriver den norske lingvisten A. Sommerfelt (1974, 69). ”I själva verket är det bästa sättet att väcka ett döende språk att försöka kväva det.”

När sovjetmakten återupprättades i Litauen 1940 och det litauiska folket anslöt sig till de broderliga sovjetfolkens familj, inleddes ett nytt skede i det litauiska folkets och dess kulturs utveckling. Den litauiska folkhushållningens och kulturens snabba uppgång under sovjettiden möjliggjordes av de socialistiska omdaningarna, de broderliga sovjetfolkens – särskilt det stora ryska folkets – hjälp och genomförandet av den leninistiska nationalpolitikens principer.

6

Republikens snabba utveckling av ekonomi, utbildning och kultur i allmänhet intensifierade i hög grad själva det samhälleliga bruket av det litauiska språket och utvidgade dess användningsområden. ”Det litauiska språkets, liksom det lettiska språkets, samhälleliga funktioner har vuxit maximalt, och dess lexikalisk-semantiska, stilistiska och syntaktiska system har vidgats på ett aldrig tidigare skådat sätt. Under Litauens månghundraåriga historia har det litauiska språket aldrig uppnått en sådan allsidig funktionell och strukturell utveckling”, konstaterar träffande J. Dešerijevas (1976(b), 230), specialist på nationella språks funktion under sovjettiden.

En sådan karakteristik gäller naturligtvis i första hand det litauiska standardspråket – det skrivna (litterära) och det talade språket. Avskaffandet av analfabetismen och införandet av obligatorisk åttaårig skolgång, och under de senaste åren även gymnasieutbildning, kostnadsfri högre utbildning, utgivning i stora upplagor av politisk, skönlitterär, vetenskaplig och annan litteratur, den utbredda amatörkonstverksamheten, teatrarna, radion och televisionen, olika möten och andra former av kollektivt umgänge banade väg för det litauiska standardspråket till de breda arbetarmassorna och in i hela folkets språkliga praktik. Den stora mängden studerande ungdomar, kvalificerade specialister inom olika vetenskaps- och teknikområden samt en betydande grupp vetenskaps- och kulturarbetare utökade på ett avgörande sätt kretsen av användare av det litauiska standardspråket. Den nationella litauiska film- och televisionsverksamhet som vuxit fram använder litauiskt standardspråk i tal. Det skrivna standardspråkets område är litteraturen och pressen.

Štai kaip tarybinio periodo lietuvių kalbos funkcionavimą apibūdina J. Kruopas (1967, 19–20): „Nuvertus kapitalistinę santvarką, įvykdžius socialinę ir kultūrinę revoliuciją, plačiai ir intensyviai ėmė plisti lietuvių literatūrinė kalba, turtėdama nauja leksika ir frazeologija, apsivalydama nuo seną buitį ir ideologiją reiškiančių žodžių ir posakių. Nors tarybiniais metais iš esmės nepasikeitė nei literatūrinės kalbos žodyninė sudėtis, nei gramatinė sandara, tačiau literatūrinė kalba žymiai išplėtė savo funkcijas bei vartojimo sferą, praturtėjo daugybe naujų žodžių, reikšmių, posakių ir kitokių išraiškos priemonių. Kartu su naujais politiniais, socialiniais, ekonominiais, kultūriniais ir kitokiais reiškiniais atsirado daug nauja ir kalbos gyvenime, ypač jos leksikoje. Lietuvių literatūrinės kalbos vartojimo sferos išsiplėtimas, leksikos, frazeologijos ir gramatinės sandaros praturtėjimas aiškiai rodo, kad tarybinis laikotarpis lietuvių literatūrinės kalbos raidoje yra ypač svarbus ir reikšmingas“.

Det samhälleliga bruket av det litauiska språket förändrades alltså under sovjettiden på två sätt: för det första började litauiska användas inom nya områden (nationell film och television), och för det andra utvidgades de traditionella användningsområdena för litauiska (utbildning, bokutgivning, massmedier m.m.).

Användningen av litauiska och ryska

Litauiska är ett nationellt språk med en gammal och rik skriftspråkstradition. För närvarande fyller litauiska de viktigaste sociala funktionerna och tillgodoser alla behov av inbördes kommunikation mellan medlemmarna i den litauiska socialistiska nationen. Det är undervisningsspråket i våra grundskolor, gymnasieskolor och högre läroanstalter. Litauiska är republikens press-, teater-, radio-, film- och televisionsspråk. På litauiska utges en omfattande skönlitterär, samhällspolitisk och vetenskaplig litteratur. Det är språket vid republikens kongresser och konferenser.

7

republikens press-, teater-, radio-, film- och televisionsspråk. På det utges en omfattande skönlitterär, samhällspolitisk och vetenskaplig litteratur. Det är språket vid republikens kongresser och konferenser.

I Litauen används även andra språk – ryska, polska m.fl. – men litauiska har en dominerande roll i republikens liv. Av de 532 000 eleverna i dagskolor med allmän undervisning vid början av läsåret 1978/79 fick exempelvis 451 000 undervisning på litauiska, 66 000 på ryska och 15 000 på polska, det vill säga 85, 12 respektive 3% (Lietuvos TSR liaudies ūkis 1978 metais, 236).

År 1980 utgavs 1 672 böcker och broschyrer i en upplaga på 16 miljoner 716 tusen exemplar; av dessa var 1 270 titlar på litauiska i en upplaga på 14 miljoner 485 tusen exemplar, och 282 böcker och broschyrer på ryska i en upplaga på 1 miljon 558 tusen exemplar. Samma år utkom i republiken 126 tidskrifter och bulletiner med en sammanlagd upplaga på 2 miljoner 762 tusen exemplar; bland dem fanns 94 titlar på litauiska med en sammanlagd upplaga på 2 miljoner 622 tusen exemplar och 27 tidskrifter och bulletiner på ryska med en sammanlagd upplaga på 74 tusen exemplar (Lietuvos TSR spaudos statistika, 22, 87).

Litauiskans dominerande roll framgår också av de sociolingvistiska enkätuppgifter som samlades in genom en undersökning av studenter på de högre årskurserna vid Kaunas Antanas Sniečkus polytekniska institut (omkring två tusen) (Korsakas J., 1979). På frågan ”Vilka språk använder ni under studietiden?” svarade de så här: 92,8% av de utexaminerade kommunicerar på litauiska, 6,2% på ryska och 1% på främmande språk; 69,2% av de utexaminerade läser litteratur på litauiska, 28,6% på ryska och 2,2% på främmande språk; 90,5% av de utexaminerade skriver på litauiska, 8,5% på ryska och 1% på främmande språk. Studenter på första och andra året, som fortfarande får praktisk undervisning i ryska och främmande språk, besvarade frågan så här: vi kommunicerar på litauiska (88%), ryska (10,5%), främmande språk (1,5%); vi läser på litauiska (81,4%), ryska (11,5%), främmande språk (7,1%); vi skriver på litauiska (89,9%), ryska (7,9%), främmande språk (3,2%).

Studenternas huvudsakliga språk i vardagslivet, i det dagliga umgänget och i studierna är alltså deras modersmål – litauiska. Vid sidan av det spelar även ryska en viss roll, främst som hjälpmedel för läsning av litteratur (läroböckerna är till största delen på ryska), och delvis även som kommunikationsmedel.

Eftersom litauiska är ett nationellt språk med en gammal och rik skriftspråkstradition utövar det ett märkbart inflytande på företrädare för olika nationaliteter som bor inom republikens territorium. Vid den allunionsomfattande folkräkningen 1979 angav 106 954 ryssar, 27 506 polacker, 7 341 belarusier, 4 865 ukrainare, 4 579 judar m.fl. litauiska som ett andra språk bland folken i TSRS som de behärskade obehindrat (Вестник статистики, 71).

En del av de människor med ett annat modersmål som bor och arbetar inom Litauiska TSR:s territorium går över till att använda litauiska permanent, och litauiska blir deras modersmål. Enligt uppgifterna från den senaste allunionsomfattande folkräkningen (Вестник статистики, 71) betraktar 9 536 personer av polsk nationalitet, 6 641 personer av rysk nationalitet, 790 personer av belarusisk nationalitet, 654 personer av ukrainsk nationalitet, 619 personer av judisk nationalitet m.fl. litauiska som sitt modersmål.

Litauiska är alltså den huvudsakliga komponenten i det sociala kommunikationssystemet (jfr beträffande termen Швейцер А. Д., 1977, 75), vilket utgör en nödvändig

8

ett villkor för det ekonomiska, sociala, samhällspolitiska och kulturella livet. Detta hänger samman med att den absoluta majoriteten av republikens invånare (80%) utgörs av litauer. Deras antal ökade under 9 år med 205,5 tusen personer, eller 8,2 procent. I sammanhanget är det värt att komma ihåg att 138,7 tusen litauer bor i andra unionsrepubliker, därav: i Ryska federationen — 66,8 tusen, i Kaliningrad oblast — 19,6 tusen, i Lettland — 37,8 tusen, i Kazakstan — 11 tusen, i Ukraina — 9,7 tusen, i Belarus — 7 tusen, i Estland — 2,4 tusen, i Uzbekistan — 1 tusen, i övriga republiker — 3 tusen (Lietuvos TSR gyventojai, 17). Det är självklart att litauer som bor i andra unionsrepubliker är två- eller flerspråkiga — utöver sitt modersmål, litauiskan, behärskar och använder de ryska och, får man förmoda, språken hos de sovjetiska folk på vars territorium de bor. Därför uppgav vid den senaste folkräkningen på unionsnivå mer än hälften (52%) av litauerna att de behärskade ryska flytande (på republiknivå — 48%).

Å andra sidan är en annan viktig faktor som bestämmer den lingvosociala situationens särdrag i republiken ryska språkets funktion. Kunskaper i och användning av ryska är en social nödvändighet, som följer av intresset av att bygga kommunismen i vårt land. Unionsrepublikernas ekonomi och vetenskapliga och tekniska potential utvecklas och växer integrerade i Sovjetunionens gemensamma ekonomiska och vetenskapligt-tekniska komplex. Detta utgör en nödvändig social förutsättning för att ha ett gemensamt kommunikationsmedel, en funktion som fylls av ryska språket. Denna sociala nödvändighet är i allmänhet beroende av republikens hela ekonomiska, sociala, samhälleliga och kulturella liv.

”Litauens partiorganisation, alla republikens arbetande människor och intelligentsian förstår detta väl och gör allt för att våra ungdomar, vid sidan av litauiskan, också ska behärska ryska fullständigt. Ryska är det främsta kommunikationsmedlet mellan de sovjetiska folken och skapar gynnsamma förutsättningar för att lära känna den stora ryska nationens och alla sovjetiska folks andliga värden samt världskulturen. I sin tur gör den litauiska kulturen, tack vare ryska språket, till en tillgång för vårt lands broderliga folk och för den utanför sina egna gränser”, sade L. Šepetys, sekreterare i Litauens kommunistiska partis centralkommitté, vid den vetenskapliga unionskonferensen ”Ryska språket — språket för vänskap och samarbete mellan Sovjetunionens folk”, som hölls i Tasjkent den 22—24 maj 1979 (1981, 153).

Så här beskriver den framstående samhällsaktören, forskaren och poeten, akademikern K. Korsakas (1962, 77—78), ryska språkets roll i det litauiska litterära livet: ”Tack vare ryska språket har många av våra författares böcker och de mest värdefulla verken ur deras litterära arv redan nått utanför republikens gränser och på jämförelsevis kort tid blivit allmänt kända inte bara i Sovjetunionen utan också långt utanför dess gränser. Ryska språket är ett effektivt medel för att göra människor som läser ryska bekanta med den litauiska litteraturens värden, men hjälper också våra författares ord att ljuda på många andra språk. Genom att använda ryska språket översätts våra författares verk, deras artiklar och uttalanden i aktuella frågor allt oftare till andra folks språk och får internationell spridning.”

Republikens språkliv påverkas också av att människor av 54 nationaliteter bor och arbetar på dess territorium, och deras antal överstiger 20 (Lietuvos TSR gyventojai, 16). Enligt den senaste folkräkningen på unionsnivå (Tiesa, 1980 m. vasa-

9

rio 22 d.; Lietuvos TSR gyventojai, 16) bodde i början av 1979 2 miljoner 712 tusen (80%) litauer, 303 tusen (8,9%) ryssar, 247 tusen (7,3%) polacker, 58 tusen (1,7%) belarusier, 32 tusen (0,9%) ukrainare, 15 tusen (0,4%) judar och 25 tusen (0,8%) personer av andra nationaliteter i republiken.

För en sociolingvistisk karakteristik av republikens språkliv är det viktigt att den absoluta majoriteten av republikens invånare (96,9%) betraktar språket hos den egna nationaliteten som sitt modersmål, medan 3,1 procent betraktar andra folk i Sovjetunionens språk som sitt modersmål. Det faktum att människor av olika nationaliteter bor här och att var och en talar sitt eget språk skapar också ett socialt behov av ett gemensamt kommunikationsspråk — ett medel för kommunikation mellan de sovjetiska folken.

Förutom huvudkomponenten — litauiskan — är således ryska ett annat viktigt inslag i det sociala och kommunikativa systemet. Det parallella bruket av litauiska — det nationella kommunikationsmedlet — och ryska — kommunikationsmedlet mellan de sovjetiska folken — utgör det som är utmärkande för den lingvosociala situationen i republiken.

Litauiska och ryska används inom olika områden; i republikens ekonomiska, sociala, samhällspolitiska och kulturella liv kompletterar de varandra och samexisterar harmoniskt.

J. Dešerijevas (1976) har i stor utsträckning undersökt och jämfört de funktioner som litauiska och ryska fyller i Litauens liv. Han urskilde tjugotvå användningsområden för språk. Enligt hans uppfattning används litauiska och ryska sida vid sida inom följande områden: republikens radio och television, högre utbildning, vetenskap och teknik, statliga myndigheter, kontorsadministration och officiell korrespondens, kultur- och utbildningsinstitutioner, vetenskapligt liv, samhällspolitiskt liv, kulturliv, kommunikation inom industriproduktionen och teknisk dokumentation, lokaltrafik och kommunikationsinrättningar, hushållsservice, handel och offentlig bespisning. Litauiska och ryska betraktas som de främsta kommunikationsmedlen inom dessa områden av ekonomisk, social, samhällspolitisk och kulturell verksamhet. I tre områden används uteslutande ryska: ryssar sinsemellan, litauers kommunikation med företrädare för andra folk samt korrespondens med centrala myndigheter och andra republiker. Litauiska och ryska används i lika stor utsträckning inom ett område, nämligen industriproduktion och teknisk dokumentation, där förhållandet mellan användningen av litauiska och ryska beror på arbetarnas, tjänstemännens och ingenjörs- och teknikpersonalens nationella sammansättning. I de återstående områdena av republikens ekonomiska, sociala, samhällspolitiska och kulturella verksamhet används litauiska. Det gäller grundskole- och gymnasieutbildning för barn av litauisk nationalitet, rättsväsendet och periodiska publikationer.

För att komplettera och precisera denna övergripande bild av förhållandet mellan användningen av litauiska och ryska bör det framhållas att det i republiken finns goda förutsättningar för användning och funktion av ryska. Inom ett så viktigt kulturområde som massmedierna intar ryska till exempel en betydande plats. År 1980 utkom 22 tidningar, 27 tidskrifter och bulletiner på ryska i republiken (Lietuvos TSR spaudos statistika, 85, 87). På ryska utges tidningen ”Pabaltijo geležinkelietis”, de republikstäckande tidningarna ”Vakarinės naujienos” och dess bilaga ”Reklama”, ”Tarybų Lietuva”, ”Savaitės ekranas”, stadstidningen ”Tarybinė Klaipėda”, Vilnius, Trakų,

10

Tidningarna i Zarasai-, Šalčininkai- och Švenčionys-distrikten samt flera tidskrifter och periodiska publikationer, såsom ”Litauiska SSR:s högsta sovjets och regeringens kungörelser” med bilagan ”Alfabetisk-sakregister över gällande normer i Litauiska SSR:s lagstiftningsakter”, ”Kino”, ”Kommunisten”, ”Litterära Litauen” (från 1978), ”Litauisk matematisk samling”, ”Litauisk fysiksamling”, ”Ryska språket i skolan” (från 1977), ”Tid och händelser”, ”Litauiska SSR:s vetenskapsakademis arbeten” (serierna B och V), ”Lingvistik (slavistik)” m.fl.

I Vilnius finns en rysk dramateater.

Litauens radio och television ger möjlighet att lyssna på program på ryska. Vilnius radio sänder dagligen sina program på ryska under 1 timme och 10 minuter (från kl. 15 till 16 och från kl. 18 till 18.10). Under läsåret sänds ryska språkletioner två gånger i veckan, 20 minuter åt gången. Sportevenemang, konserter och högtidligheter sänds på ryska 2 timmar och 20 minuter per dygn. Återutsändningar från Moskva ökar avsevärt den tid då Vilnius radio sänder på ryska — 3,5 timmar per dygn.

Även Litauens television sänder på ryska under en betydande del av sändningstiden. Exempelvis ägnades den 10 oktober 1980, en fredag, 2 timmar och 37 minuter av televisionens 9 timmar och 43 minuters sändningar åt ryska. Den 11 oktober 1980, en lördag, sände republikens television sammanlagt 15 timmar och 56 minuter — av detta var 4 timmar och 33 minuter på ryska (9 timmar och 34 minuter på litauiska). Den 12 oktober 1980, en söndag, pågick Litauens televisionssändningar i 15 timmar. Förutom programmet ”Tid” och återutsändningarna ägnades 4 timmar och 35 minuter åt sändningar på ryska (8 timmar och 23 minuter på litauiska). Under hela september samma år uppgick programmen på ryska till 85 timmar av Litauens televisions 201 sändningstimmar, eller 35% av den totala tiden.

En annan vidsträckt sfär där ryska används intensivt är folkbildningen. I Sovjetlitauen finns många åttaåriga skolor och gymnasieskolor där undervisningsspråket är ryska.

Enligt uppgifter från Litauiska SSR:s statistikförvaltning finns det i republiken 3 248 åttaåriga skolor och gymnasieskolor, varav 97 skolor har två undervisningsspråk: 43 av dem litauiska och ryska, 42 ryska och polska, och 18 skolor har tre undervisningsspråk — litauiska, ryska och polska. De flesta ligger i de nationellt blandade sydöstra distrikten i Litauen.

En annan vidsträckt sfär där ryska används intensivt är systemet för högre utbildning. Användningen av ryska här visar sig inte bara i att studenterna läser en stor del av läroböckerna och annan speciallitteratur på ryska (det råder brist på läroböcker för olika specialiteter på modersmålet), utan framför allt i att ryska inom Litauiska SSR:s system för högre utbildning fungerar som undervisningsspråk vid sidan av litauiska. Följande siffror visar detta tydligt. Under läsåret 1980/81 fanns det vid Litauiska SSR:s tretton högskolor 400 akademiska grupper på dagavdelningarna, 140 på kvällsavdelningarna och 150 på korrespondensavdelningarna; på respektive avdelningar fanns 40, 14 och 15 grupper (en grupp består i genomsnitt av 22–25 studenter) där föreläsningarna i alla ämnen hölls på ryska. Att ryska spelar en viktig roll inom Litauiska SSR:s system för högre utbildning framgår också av studenternas sammansättning. År 1980 antogs 9 100 studenter till Litauiska SSR:s högskolor. Av dessa utgjorde 1 587 studenter (eller 17,4%) de ovan nämnda grupperna med ryska som undervisningsspråk: ge-

11

nomsnittligen 920 studenter på dagavdelningarna, eller 57,9%, omkring 1 322 studenter på kvällsavdelningarna, eller 20,3%, och omkring 345 studenter på korrespondensavdelningarna, eller 21,7%¹.

Av detta följer slutsatsen att Litauens kommunistiska parti beaktar och sätter sig in i behoven avseende språk, kultur och levnadsförhållanden hos medborgare av icke-lokala nationaliteter som arbetar och bor i republiken.

Således intar det ryska språket i Litauiska SSR, liksom i de andra unionsrepublikerna, en viktig plats sett till omfattningen av sina samhällsfunktioner. Som redan nämnts är ryska det främsta medlet för litauer att kommunicera med människor av andra nationaliteter som bor i republiken och inte kan litauiska. Vid sidan av litauiska används det vid republikanska konferenser och möten. På många företag och institutioner i Vilnius, Klaipėda och Sniečkus, där majoriteten av arbetarna och tjänstemännen tillhör andra nationaliteter än den litauiska, förs dokumentation, teknisk dokumentation och korrespondens på ryska.

I allmänhet fyller ryska inom Litauiska SSR:s territorium följande funktioner. För det första fungerar det som ett språk för kommunikation mellan sovjetfolken: personer av litauisk nationalitet använder det för att kommunicera med företrädare för andra sovjetfolk. Invånare av olika nationaliteter i republiken (polacker, vitryssar, ukrainare, judar m.fl.) använder det oftare än litauiska för inbördes kommunikation. Det bör särskilt påpekas att polacker som bor i Vilniusområdet ofta kommunicerar med litauer just på ryska. För det andra fyller ryska inom Litauiska SSR:s territorium funktionen av inbördes kommunikationsspråk för personer ur den ryska nationen som stadigvarande bor i republiken. För det tredje fungerar ryska som kommunikationsmedel mellan de sedan länge bofasta ryssarna. Denna funktion fylls av en dialektal variant av ryska.

Om samspelet mellan litauiska och ryska

Den växlande användningen av två språk – i det aktuella fallet litauiska och ryska – leder naturligt till att språken börjar påverka varandra. När man iakttar konkreta situationer där litauiska och ryska används är det lätt att konstatera att ryskan utövar ett visst inflytande på litauiskan, medan litauiskan i någon mån påverkar den ryska som används i Litauiska SSR. Ryskans inflytande på litauiskan visar sig i talet, det vill säga i produktionen av ljud och meningar och i bruket av språkliga medel – enkelt uttryckt i talandet – och sträcker sig delvis även till skriftspråket. Men ryskan har ingen större inverkan på det litauiska språksystemet – dess strukturella enheter och deras inbördes förhållanden. Språkets mer organiserade och strukturerade nivåer, såsom de fonologiska och grammatiska systemen och vissa delar av de syntaktiska systemen, förblir intakta under lång tid. Detta framgår tydligt av de litauiska språköarnas öde i Vitryska SSR (Zietela, Rodūnia, Gervėčiai m.fl.): deras ordförråd, som överlag är ganska torftigt, vimlar av slaviska ord, meningarna konstrueras efter slaviska språkmönster och samma fonem kan uttalas på flera olika sätt, men de fonologiska oppositionerna är litauiska, och substantivens och

¹ Uppgifterna samlades in av sociolingvisten L. Grumadienė.

12

verbens böjning samt pronomenens och räkneordens system har bevarats helt intakta.

Ryskan påverkar tydligare litauiskans fonetik, i ännu högre grad dess lexikon, som har ett öppet system och överlag är benäget att reagera känsligare på förändringar i samhällsliv och kultur, och därefter syntaxen.

Följande fall av fonetisk interferens inom talområdet kan nämnas: uttal av obetonat kort o som a i vissa ord (till exempel komunizmas, kampotas); uttal av hårt l före i i vissa ord (till exempel šalibakas); uttal av mjukt l och č i vissa ord (till exempel kul’tūra, bač’ką, Sniec’kus, Radčkauskas). Av vilka orsaker sådana fonetiska företeelser uppstår – såsom att i, y och e, ė uttalas hårt efter š, ž eller att betonade korta vokaler förlängs i vissa vilniusbors tal – är inte tillräckligt klart. Här kan både de omgivande litauiska dialekterna och de ryska eller polska språk som används i närheten, och där dessa drag är typiska, spela en roll. Det bör framhållas att de nämnda dragen bara förekommer i enskilda individers tal.

Lexikal interferens är ganska påtaglig i enskilda individers eller till och med vissa sociala gruppers tal: han för sig dåligt (i stället för uppför sig) — он плохо ведет себя; vad har jag med det att göra? (i stället för vad har jag med saken att göra?) — при чем тут я?; avlägsna sig från arbetet, lektionerna (i stället för gå, smita, fly) — сняться с работы, уроков; dålig inställning (i stället för synsätt, uppfattning) — плохое отношение; har en kylig inställning till sitt arbete (i stället för är likgiltig inför sitt arbete) — холодно относится к своей работе; hur märkligt det än kan tyckas (i stället för även om det är mycket märkligt, hur märkligt det än må vara) — как ни странно, och många andra.

Sådana och liknande felaktiga uttryck tar sig ibland från talspråket in i standardspråket – både skriftligt och muntligt – men språkbrukets vårdande motverkar dem beslutsamt.

Det förefaller lämpligare att beskriva ryskans påverkan på litauiskan som indirekt interferens. Den visar sig för det första genom kalkering av ryska ord och fraseologiska uttryck och för det andra genom att bruket av litauiska ord och uttryck, liksom vissa ordbildningsmedel, stimuleras.

De flesta neologismer som uppkom under sovjettiden i skriftspråket skapades enligt sådana litauiska ordbildningsmodeller som har motsvarande former i ryskan. Till exempel ökade antalet adjektiv med suffixet -inis under inflytande av ryska adjektiv på -енный: tėvyninis — отечественный, plėšininis — целинный, gamybinis — производственный m.fl. Kalkering av ryska ord och fraseologiska uttryck blev under sovjettiden det dominerande sättet att bilda nya ord, framför allt vetenskapliga och samhällspolitiska termer. Den berikar det litauiska lexikonet avsevärt. Det är lätt att finna litauiska motsvarigheter till ryska ordbildningselement, eftersom litauiskans och ryskans grammatiska strukturer är ganska närbesläktade. De kalker som uppkommit på detta sätt har ordbildningsdrag som är typiska för litauiskan.

Förutom vissa ordbildningsformanter stimulerar ryskan också användningen av litauiska ord: exempelvis har bruket av ord som kovoti (kovą), vystytis (vystymas, -asis) eller aukštas intensifierats under inflytande av de ryska motsvarigheterna бороться (борьба), развивать (развитие) och высокий. Ryskan stimulerar också vissa

13

användningen av vissa syntaktiska konstruktioner, till exempel: Jei... tai Если... то: Om mängden mjölk som mjölkades förra året uppgick till så och så många tusen ton, så producerades det dubbelt så mycket i år.

Det litauiska språkets terminologiska system är etablerat, och under dess utformning var många termer hämtade från västeuropeiska språk (tyska, engelska, franska, polska), men inte från ryska, vilket ibland obefogat antas. Detta framgår tydligt av den olika grammatiska utformningen av termer i litauiska och ryska; jämför till exempel molekulė, dozė (från tyska die Molekül, die Dose, Dosis) och ryska молекула, доза. På senare tid har ryskan, närmare bestämt, redan fungerat som förmedlande språk för många internationella termer som återspeglar nya tekniska upptäckter och vetenskapliga framsteg på deras väg in i litauiskan.

Kalkering av nya, särskilt sovjetiska, ryska ord och fraser, en intensivare användning av motsvarigheter i nationalspråken till ord, uttryck och fraseologiska förbindelser i detta språk, sovjetismernas spridning och den internationella lexikans tillväxt genom ryskans förmedling är utmärkande drag för alla sovjetiska folks språk. Dessa processer leder till vissa likheter mellan de sovjetiska folkens språk och till en semantisk konvergens mellan dem.

Ett och annat litauiskt ord, främst förknippat med den nationella kulturens och vardagslivets särdrag, kommer också in i det ryska litteraturspråket. Genom översättningar av litauisk poesi och folkvisor sprids daina gradvis i ryskan. I översättningar till ryska av K. Donelaitis verk används litauiska ord som būpче, шюпинис, шальтишюс. I översättningar av Žemaitės skrifter finner vi de litauiska orden auksin, бичюлис, клумпы, милас, путра. I rysk folkloristisk litteratur används de litauiska orden канклес, сугатине m.fl. i stor utsträckning (Sabaliauskas A., 1967, 100).

Den tämligen snabba ryska påverkan på litauiskan på dess olika nivåer underlättas naturligtvis av den stora strukturella närheten mellan litauiska och ryska och av att språken tillhör samma genetiska typ.

Uppfattningen sprids att litauiska och ryska har omkring två tusen gemensamma ord. V. Michalčenko (1976, 128) skriver exempelvis: ”I litauiskan räknar man med omkring två tusen ord som har gemensamma rötter i de baltiska, slaviska och delvis även andra indoeuropeiska språk”. Denna inte helt välgrundade uppfattning kan ha uppkommit på grundval av arbeten av litauiska språkforskare själva. A. Lyberis och K. Ulvydas (1958, 35) beskriver den uppenbara lexikala likheten mellan litauiska och ryska så här: ”Den nära släktskapen mellan litauiska och ryska framgår av det stora antalet ord med gemensam rot. I de tryckta etymologiska ordböckerna redovisas omkring två tusen rötter som är gemensamma för de baltiska och slaviska språken. Antalet ord med gemensam rot i de baltiska och slaviska språken är naturligtvis betydligt större, eftersom man från varje rot oftast kan bilda inte bara ett eller ett par, utan flera och ännu fler avledningar”. J. Kruopas (1967, 28) uttrycker sig på liknande sätt: ”De baltiska och slaviska språken har sedan urminnes tider många gemensamma drag i fråga om lexikon, grammatik och fonetik. Exempelvis har språkforskaren Trautmann i sin ’Baltisk-slaviska ordbok’ upptagit omkring två tusen ord med gemensamma rötter i de baltiska, slaviska och delvis även andra indoeuropeiska språk, till exempel ranka, karvė, varna, geležis, ledas, liepa med flera.”

För att precisera denna uppfattning bör man först och främst säga följande: om vi nu talar om två tusen gemensamma ord, bör vi tala inte om litauiska och ryska, utan i allmänhet om

14

ett sådant antal gemensamma ord i de baltiska och slaviska språken. Det är något helt annat, eftersom de baltiska och slaviska språkens gemensamma lexikon också omfattar ord som vi till exempel finner i lettiska och slaviska språk, i fornpreussiska och slaviska språk eller i litauiska och sydslaviska språk m.m. Därav är det lätt att förstå att antalet ord som är gemensamma för litauiska och slaviska språk, och än mer för litauiska och ryska, är avsevärt mindre än antalet ord som är gemensamma för baltiska och slaviska språk i allmänhet. I Reinhold Trautmanns ordbok ”Baltisch-Slavisches Wörterbuch” (Göttingen, 1923) redovisas faktiskt omkring två tusen ord från de baltiska och slaviska språken, men det är särskilt viktigt att veta att den också innehåller många ord från de baltiska språken (till exempel upė, augti, gimti osv.) som saknar besläktade motsvarigheter i de slaviska språken, liksom slaviska ord som saknar motsvarigheter i de baltiska språken. Följaktligen utgör de gemensamma baltiska och slaviska orden en betydligt mindre del av R. Trautmanns ordbok. Följande siffror ger en ungefärlig bild av ordens fördelning med avseende på den aktuella aspekten (Slawski, 1970, 502): av de 888 substantiv som finns i R. Trautmanns ordbok är endast 289 nybildningar gemensamma för baltiska och slaviska språk (195 grundord och 94 avledningar), vilket motsvarar 32,5% av ordbokens samtliga substantiv. Däremot finns det 334 substantiv utan motsvarighet i den andra språkgruppen: av dessa är 181 ord kända endast i de baltiska språken och 153 endast i de slaviska språken. Det är sant att de baltiska och slaviska språkens gemensamma lexikon utökas betydligt av arkaismer, ord som är nedärvda från det indoeuropeiska urspråket; bland substantiven har de baltiska och slaviska språken 265 sådana ord. Därtill måste man lägga en stor mängd slaviska lånord och andra kulturord som kommit via slaviska språk (till exempel bažnyčia, botagas, čerpė, kaminas, muilas, plyta, seklyčia m.fl.).

Litauisk–rysk och rysk–litauisk tvåspråkighet

Tvåspråkighet är inte ett språkfenomen. Det är en egenskap hos språkbruket, dess funktion. Tvåspråkighet är ett faktum som rör meddelandet, inte koden. Den hör inte till språket (langue), utan till talandet, talet (parole). Språket är en social grupps, ett samhälles, en nations tillgång, medan tvåspråkighet är individens egendom. Om en individ använder två språk innebär det att det finns två olika språkgemenskaper, men det betyder inte att det finns en tvåspråkig gemenskap. En tvåspråkig gemenskap kan betraktas som en grupp individer som behöver tala två språk. En separat tvåspråkig gemenskap kan inte förbli tvåspråkig, eftersom en sluten gemenskap där varje medlem behärskar båda språken väl också kan klara sig utmärkt med ett enda språk. Det är därför lätt att förstå att förekomsten av tvåspråkighet förutsätter att det finns två gemenskaper som talar olika språk. Så snart två olika enspråkiga gemenskaper hamnar sida vid sida blir det möjligt för dem att komma i kontakt. Denna kontakt ger upphov till tvåspråkighet (Mackey W., 1968).

Det finns ingen allmänt vedertagen definition av tvåspråkighet, eftersom lingvister först under de senaste årtiondena har börjat intressera sig mer för fenomenet. Därför är det inte förvånande att olika forskare förstår det på olika sätt. En del anser att tvåspråkighet innebär att man behärskar och använder två språk lika väl, medan andra använder begreppet om tvåspråkighet för varje möjlig kontakt med ett andra språk och förmågan att i någon mån dra nytta av det i en enspråkig miljö. En sådan utvidgning av begreppet måste förklaras med att den gräns där en individ som använder ett andra språk vid sidan av modersmålet blir tvåspråkig, antingen dras godtyckligt eller inte alls går att fastställa.

15

Det finns ingen allmänt vedertagen definition av tvåspråkighet, eftersom lingvister först under de senaste årtiondena har börjat intressera sig mer för fenomenet. Därför är det inte förvånande att olika forskare förstår det på olika sätt. En del anser att tvåspråkighet innebär att man behärskar och använder två språk lika väl, medan andra använder begreppet om tvåspråkighet för varje möjlig kontakt med ett andra språk och förmågan att i någon mån dra nytta av det i en enspråkig miljö. En sådan utvidgning av begreppet måste förklaras med att den gräns där en individ som använder ett andra språk vid sidan av modersmålet blir tvåspråkig, antingen dras godtyckligt eller inte alls går att fastställa.

Tvåspråkighet i vidaste bemärkelse betraktas som samma individers alternerande användning av två språk. Man tar emellertid också hänsyn till sådana kännetecken på tvåspråkighet som graden av språkkunskaper, språkens funktioner (För vilket ändamål använder individen språken? Vilken roll spelar språken i individens liv?), alternering (Hur ofta växlar individen mellan språken? Hur och under vilka förhållanden går individen från det ena språket till det andra?) och interferens (Behåller individen språken väl åtskilda? I vilken grad blandar individen ihop dem? Hur påverkar det ena språk som individen använder det andra?).

Här behandlas tvåspråkighet alltså huvudsakligen ur ett sociolingvistiskt perspektiv: ”Ur sociolingvistisk (social-lingvistisk) synvinkel undersöks tvåspråkighet genom att man klarlägger den omfattning av behärskandet av båda språken som gör det möjligt för språkbrukarna att kommunicera med varandra, uttrycka sina egna tankar och förstå andras, det vill säga utföra ett minsta eller största antal sociala funktioner. Därför krävs det ur sociologisk synvinkel att man definierar omfattningen av de sociala funktionerna och användningsområdena för vart och ett av de språk som används av den tvåspråkiga befolkningen” (Дешериев Ю. Д., 1976(a), 7).

Om hur litauisk–rysk tvåspråkighet som socialt fenomen har utvecklats kan man endast tala beträffande barn till invånare i republikens större städer. Barn på den litauiska landsbygden växer och mognar fram till 5–7 års ålder under enspråkiga förhållanden, det vill säga i en miljö där modersmålet, litauiska, talas. Landsbygdsbarnen kommer numera först i första klass i kontakt med ryska, eftersom undervisningen i ryska börjar i skolan från den klassen. Enligt observationer kan de som har gått ut en åttaårig skola endast läsa med hjälp av en ordbok och skriva något efter diktamen, men de kan ännu inte tala eller använda ryska obehindrat. Landsbygdsungdomarnas kunskaper i ryska efter avslutad åttaårig skolgång är alltså mycket begränsade och passiva. Kunskaperna i ryska utvidgas och fördjupas avsevärt i gymnasieskolan.

En annan viktig kanal för att lära sig ryska, som dock endast gäller pojkar, är tjänstgöring i den sovjetiska armén. Under två år befinner de sig ständigt i en ryskspråkig miljö och lär sig då ryska så väl att de efter hemkomsten kan använda språket obehindrat när de talar om alla möjliga ämnen och i olika situationer.

Dagens invånare på den litauiska landsbygden har alltså olika kunskaper i ryska. Män som har fullgjort sin tjänstgöring i den sovjetiska armén talar ryska obehindrat. Kvinnor kan minst ryska, eftersom de bristfälliga kunskaper de fick med sig från gymnasieskolan bleknar med åren. Av det totala antalet personer som talar ryska obehindrat kan 61,7% av männen läsa och skriva, jämfört med 38,3% av kvinnorna. Bland dem som inte kan ryska är omkring 24% män och omkring 76% kvinnor.

Den allmänna beskrivning av landsbygdsbefolkningens kunskaper i ryska som ges här bekräftas av uppgifter från sociologiska undersökningar (Šimkus S., 1967, 92—106). Av 1443 invånare i distrikten Alytus, Kapsukas och Kėdainiai som tillfrågades uppgav 6,5% att de talade, läste och skrev ryska obehindrat; dessutom talade och skrev 12,7% av de tillfrågade ryska, och 38,3% talade det dåligt. 42,5% av landsbygdsbefolkningen kan inte ryska alls. Frågan är vilka dessa 6,5% som talar, läser och skriver ryska obehindrat egentligen är. Det är huvudsakligen unga landsbygdsbor i åldern 16–35 år som har gått ut en sovjetisk

16

män som gått i skola eller studerat där, män som tjänstgjort i Sovjetarmén, är mest aktiva i produktionen och det offentliga livet och reser mycket. Därför är det naturligt att det största antalet personer som kan ryska finns i åldersgrupperna 21–25 år, 26–31 år och 31–35 år. Nästan alla ungdomar i åldern 16–20 år uppgav att de kunde ryska, om än en betydande andel (42,4%) endast svagt; det fanns bara två personer som inte kunde språket alls. I åldersgruppen 21–25 år talar, läser och skriver 26% flytande, medan 35,6% kan tala och läsa. Däremot kan 50% i åldersgruppen 41–45 år inte ryska, och i åldersgruppen 51–60 år är andelen 62,2%. Följaktligen kan man lätt urskilja följande regelbundenhet: ju högre invånarnas ålder är, desto fler kan inte ryska. I det borgerliga Litauen studerade den äldre generationens människor nämligen inte ryska i skolan, och de är inte längre aktiva i arbetet och det offentliga livet. Å andra sidan breder kunskaperna i ryska stadigt ut sig med tiden, när dagens unga generation åldras och en ny ung generation träder in i livet, och omfattar en allt större grupp människor.

Även yrket påverkar i viss mån graden och omfattningen av kunskaperna i ryska. När det gäller kunskaper i ryska kommer mekanisatorerna främst (15,9%), följda av kolchosadministrationens anställda (10,6%), arbetare (8,5%), djurskötare (5,3%), tjänstemän (2,1%) med flera. Andelen som inte kan ryska fördelar sig efter yrke på följande sätt: djurskötare — 57,6%, växtodlare — 49,9%, arbetare — 1,9%, mekanisatorer — 1,8%, tjänstemän — 0,6%, anställda vid kolchosadministrationen — 0,2%.

Följaktligen är det bland mekanisatorerna som flest kan ryska. Tillsammans med landsbygdens intellektuella utgör de det mest välutbildade skiktet av landsbygdsbefolkningen. Minst kunskaper i ryska har djurskötarna och växtodlarna. Deras arbetsvillkor, bofasthet och brist på kontakter återspeglas alltså i detta.

Så här ser kunskaperna i ryska ut bland landsbygdsbefolkningen — kolchosbönder och arbetare vid sovchoser. Den språkliga situationen blir ännu mer varierad och komplicerad när vi även tar hänsyn till andra sociala grupper på landsbygden — anställda och administrativ personal vid kolchoser och sovchoser. I dessa grupper finner vi människor med annan social bakgrund och annan utbildning. Det är inte ovanligt att en agronom, ingenjör, veterinär eller zootechniker har avlagt högskoleexamen. Följaktligen är även deras kunskaper i ryska helt annorlunda än en vanlig kolchosbondes — en fält- eller ladugårdsarbetares. Den sociolingvistiska undersökning som nämnts visade att nästan alla anställda vid kolchosadministrationen kan ryska, och hela 76,9% där behärskar språket väl. Deras arbete kräver dessutom språkkunskaper.

Den övergripande bilden av landsbygdsbefolkningens utbildning kan preciseras med hjälp av uppgifter från en sociologisk undersökning (Šimkus S., 1967, 98–106). Av de 1443 tillfrågade hade 0,1% avlagt högskoleexamen; 0,4% hade ofullständig högskoleutbildning; 1% hade gått ut gymnasiet; 2,1% hade en specialiserad gymnasieutbildning; 11,7% hade gått ut en åttaårig skola; de som hade gått ut folkskolan utgjorde 42,6%; 20,9% av invånarna hade ofullständig folkskoleutbildning, och lika många hade aldrig gått i skolan. Det rör sig om människor ur den äldre generationen.

Det bör framhållas att de som gått ut högskola eller gymnasium, som man kunde vänta sig, uppgav att de kunde ryska, vissa bättre och andra sämre. En del av dem som har folkskoleutbildning

2. 949

17

kan ryska, om än svagt; de flesta av dem tillhör den äldre generationen och har inte studerat i en sovjetisk skola. Av denna kategori människor kan 37,9% inte ryska alls. Bland dem som aldrig har gått i skolan stiger denna andel kraftigt.

Sociolingvistiska uppgifter som samlades in för att klarlägga skolans betydelse för inlärningen av ryska stämmer överens med dessa data. Därför tillfrågades 440 anställda inom ekonomi och kultur från fem distrikt och två städer i republiken (med minst tre års yrkeserfarenhet), 285 personer som demobiliserats från Sovjetarmén (representerande alla distrikt och städer i republiken) samt 304 studenter på andra till fjärde året inom olika ämnesområden (Šernas V., 1979, 12—13). Undersökningsresultaten visade att de flesta av de tillfrågade i större eller mindre grad var nöjda med de färdigheter i läsning (90,9% av de tillfrågade), skrivning (81,3%) och tal (76,6%) som de hade fått i gymnasiet. Delvis missnöjda med läsfärdigheterna var 6,5%, med skrivfärdigheterna 16,2% och med talfärdigheterna 20,8%; endast 2,6% var helt missnöjda.

Dessa uppgifter visar också hur viktig skolan är som faktor för inlärning och användning av ryska.

Graden och omfattningen av kunskaperna i det sovjetiska folkens inbördes kommunikationsspråk (ryska) är omvänt proportionella mot regionens etniska enhetlighet. Där den lokala befolkningen är koncentrerad till ett sammanhängande område (till exempel är 95,1% av invånarna i Alytusdistriktet litauer, 97,6% i Kapsukasdistriktet, 92,4% i Kėdainiaudistriktet och 96% i Šiauliaidistriktet), talar, läser och skriver endast 6,5% av invånarna ryska väl, 12,7% kan tala och läsa, 38,3% talar ryska dåligt och 42,5% kan inte ryska alls. Där befolkningen är etniskt blandad och den lokala befolkningen följaktligen inte lika kompakt, är kunskaperna i ryska bättre och omfattar fler människor; ibland uppgår andelen till 50% av invånarna, medan de som inte kan ryska här oftast är pensionärer och hemmafruar. Exempelvis bor 68% litauer i Zarasai distrikt, och där kan 39,1% av invånarna ryska väl. I Ignalina distrikt utgör litauerna 79,3%, och där talar 44,6% av invånarna ryska flytande. I Trakai distrikt utgör personer av litauisk nationalitet upp till 51,7%, och kunskaper i ryska omfattar där 49% av invånarna. I Vilnius distrikt bor 16,8% litauer, och där uppgår andelen med goda kunskaper i ryska till 48,8% av invånarna.

Den största etniska mångfalden bland invånarna finner vi i republikens städer, särskilt de större (Vilnius, Klaipėda, Kaunas och Šiauliai), där republikens storindustri är koncentrerad. Den betjänas av stora arbetarkollektiv med flera nationaliteter. Till exempel arbetar 4 000 litauer, jämte andra, vid Baltija-varvet i Klaipėda. Under sådana omständigheter, där ryska är det främsta medlet för inbördes kommunikation, kan litauer och människor av andra nationaliteter lära sig ryska relativt snabbt och väl genom den dagliga kontakten. Det är därför fullt förståeligt att 62% av republikens stadsbefolkning talar ryska flytande och att nästan två tredjedelar av invånarna i Vilnius är tvåspråkiga.

Barn till invånare i republikens större städer (Vilnius, Klaipėda, Kaunas och Šiauliai) har mycket bättre förutsättningar att lära sig språk, framför allt ryska. Redan själva miljön — grannbarn som talar andra språk, televisionen och biograferna — gör det möjligt för barnen att ganska

18

snabbt lära sig ryska. Därför har barn i städerna redan när de börjar skolan med sig några eller ett tiotal inlärda ryska ord och uttryck, som naturligtvis är mycket korta, till exempel: Где Альгис? Здравствуй! Пусти! Дай мне! Från första klassen i grundskolan – på senare tid undervisas ryska redan i förskolans äldre grupper – börjar barnen lära sig ryska systematiskt. I övrigt lever och leker barnen på sitt eget språk, även om de då och då infogar ett eller annat vanligare ryskt ord eller uttryck (давай, привет, здоров (vid hälsning), закон (som instämmande), на ходу, шайбу! Ну, заяц, погоди!).

Intressanta är fallen av språklig kontakt i barns tal. I grundskoleelevers modersmålstal kan man, tydligen till följd av mindre utbildade föräldrars inflytande, höra ryska ord användas (gruzovikas, šaiba, chokėjaus, davaj, zakonas och andra). Ibland använder litauiska elever däremot, när de talar ryska, litauiska ord som omformats efter ryskans särdrag (till exempel скирптум, титнар, копы, конвалия, пунд och andra i stället för de korrekta ryska orden разница, кремень, дюны, ландыш, сверток).

I familjen, i skolan och med sina vänner kommunicerar barnen på sitt litauiska modersmål, men de ser film eller tv-program på ryska, och en del läser skönlitteratur inte bara på litauiska utan också på ryska. Därför känner eleverna, särskilt de i de högre årskurserna, ett behov av att lära sig ryska, och därför behärskar eleverna i republikens större städer den relativt väl när de har gått ut gymnasiet.

De huvudsakliga kanaler genom vilka litauiska barn lär sig ryska är alltså skolan, televisionen och filmen samt lekar med jämnåriga.

Den ryska som man lärt sig i gymnasiet utvecklas vidare vid högskolan. Det är intressant att undersöka vilken betydelse litauiska och ryska har för studenternas dagliga kommunikation och studier, sedda i ett bredare lingvosocialt sammanhang. För detta ändamål genomfördes en sociologisk undersökning och en sociolingvistisk enkät bland en studentgrupp (omkring två tusen personer) som antogs till Kaunas polytekniska institut 1975 (Korsakas J., 1979). Studenternas litauiska lingvosociala miljö kännetecknades av följande parametrar: arbetarbarn utgjorde 49,8% av gruppen i fråga, kollektivbruksarbetarnas barn 18,2% och tjänstemannabarn 32%. Det året antogs 36,5% kvinnor och 63,5% män till institutet. Omkring 40% av deras föräldrar hade grundskoleutbildning, 29% ofullständig gymnasieutbildning, 15% gymnasieutbildning, 4% ofullständig högskoleutbildning och 12% högskoleutbildning. Föräldrarnas modersmål angavs vara litauiska (98%). Det visade sig att av de andra språken behärskade föräldrarna (omkring 90%) ryska bäst. 5% av fäderna och 12% av mödrarna kunde inte ryska alls. Däremot kunde 33% av fäderna och 20% av mödrarna ryska både muntligt och skriftligt. 15% av fäderna kunde polska. Bland de främmande språk som de behärskade dominerade tyska, följt av franska och engelska.

Sådan var den litauiska lingvosociala miljö där de nämnda studenternas språkliga bildning formades.

Studenternas egna språkkunskaper och språkbruk framgår av följande sociolingvistiska enkätresultat: på frågan ”Hur behärskar ni ert modersmål?” svarade 29% av studenterna: ”Jag talar och läser bra, skriver tillfredsställande”; 71% av studenterna angav: ”Jag talar, läser och skriver bra”. På frågan ”Hur behärskar ni ryska?” svarade studenterna: ”talar flytande” (28% av de tillfrågade), ”tillfredsställande” (56%), ”svagt”

19

(16%); ”skriver bra” (6%), ”tillfredsställande” (60%), ”dåligt” (34%). 6% av studenterna läser främmande språk flytande, 94% svagt; 5% av studenterna läser utan ordbok och 95% med ordbok.

Således är de huvudsakliga kanalerna för att lära sig ryska och därmed för att utveckla litauisk-rysk tvåspråkighet: för det första inlärning i skolan av det språk som används för kommunikation mellan de sovjetiska folken, för det andra direkta kontakter med människor som talar andra språk i multinationella arbetskollektiv och, för det tredje, tjänstgöring i den sovjetiska armén.

Sociolingvistiska enkäter och folkräkningen visar att kunskaper i ryska omfattar breda skikt av den litauiska befolkningen. Vid den sovjetiska folkräkningen 1979 angav 48% av republikens invånare ryska som det andra språk som de talade flytande (Tiesa, 22 februari 1980). År 1970 var andelen fortfarande 33,8%. Således sprids kunskaperna i ryska stadigt och snabbt och omfattar allt större befolkningsgrupper. Dessa betydande resultat har uppnåtts tack vare det outtröttliga arbetet av Litauens kommunistparti och republikens regering med att fostra de arbetande i internationalistisk anda. I detta avseende är också det faktum talande att ryska har blivit modersmål för en viss del av litauerna och människor av andra nationaliteter som bor i republiken. Vid den sovjetiska folkräkningen 1979 angav 25 720 vitryssar, 17 447 polacker, 14 330 ukrainare, 7 990 judar och 5 745 litauer ryska som sitt modersmål (Вестник статистики, 71).

Hittills har den kvantitativa sidan av kunskaperna i och bruket av ryska beskrivits mer ingående. På grund av bristen på mer omfattande undersökningar är det svårt att säga något konkret om kvaliteten på dessa kunskaper och detta språkbruk. V. Michaltjenko har i den kollektiva monografin ”Utvecklingen av nationell-rysk tvåspråkighet” (M., 1976) beskrivit de ryska talspråksformer som litauer använder och deras kvalitet tämligen ingående. Hon utgår från den indelning i fyra nivåer av sovjetiska folkens rysk-sovjetiska tvåspråkighet som tillämpades inom den sovjetiska sociala lingvistiken: tvåspråkighet på nivå I omfattar språkpraktiken hos elever i årskurs I–IV, nivå II omfattar årskurs V–VIII, nivå III i litauisk-rysk tvåspråkighet motsvarar kraven på ryskundervisningen i årskurs IX–XI, och nivå IV i tvåspråkighet motsvarar högskolestudenters kunskaper i ryska. Men även utan särskilda undersökningar är det tydligt att olika sociala grupper i det litauiska samhället behärskar ryska olika väl – en social grupp kan språket bättre, en annan sämre. I det ryska talspråk som litauer använder är det lätt att lägga märke till interferensfenomen – överföring av litauiska språknormer till ryskt uttal, ordböjning och ordöverensstämmelse (det är till exempel särskilt svårt för litauer att lära sig använda ryskans verbformer i tredje person plural) samt meningsbyggnad. Å andra sidan är denna interferens inte så omfattande att den gör kommunikationen helt omöjlig. Det framgår av att flertalet som har gått ut gymnasiet är nöjda med de ryskkunskaper de fått där. Interferensfenomen som stör kommunikationen (till exempel att inte skilja mellan быть ”slå” och быть ”vara”, det vill säga oförmåga att uttala fonemet ы) är tillfälliga.

I allmänhet bör litauisk-rysk tvåspråkighet, tycks det, betraktas som bilateral: vid den senaste folkräkningen uppgav nästan hälften av litauerna att de behärskade ryska flytande. Men också flertalet ryssar som bott länge inom republikens territorium förstår litauiska mer eller mindre och talar det ofta. Litauisk-rysk tvåspråkighet är kontaktbetingad: den uppstår genom den dagliga kommunikationen mellan två folk.

20

Till skillnad från lokal bilingvism, som förekommer i en del av republikens territorium (ett exempel är polsk-litauisk bilingvism i Vilniusområdet), är litauisk-rysk bilingvism global: den är ett fall av nationell-rysk bilingvism, den grundläggande typen av bilingvism i Sovjetunionen, med statlig och samhällspolitiskt betydelse.

Den främsta orsaken till kodväxling, i detta fall övergången från litauiska till ryska, är att en deltagare i den kommunikativa akten inte behärskar litauiska.

Litauer använder ryska inte bara för att kommunicera med företrädare för andra nationaliteter, utan också för att läsa skönlitteratur och facklitteratur, lyssna på Moskvaradion och se central-tv:s program samt bekanta sig med det ryska folkets rika kultur. Den litauiska intelligentian uppskattar och har alltid högt uppskattat det stora ryska språket och dess kulturella betydelse.

Under bourgeoisins styre, då gränsen mot Ryssland var stängd, intresserade sig den progressiva delen av det litauiska samhället, särskilt ungdomen, allt mer för livet i Sovjetunionen, sovjetisk och klassisk rysk litteratur och lärde sig ryska, utan hänsyn till de officiella kretsarnas ogynnsamma eller rentav fientliga hållning. Petras Cvirka, som ännu var en debuterande författare och bodde i det fattiga studenthemmet ”Žiburėlis”, lärde sig ryska om nätterna när alla sov. Kostas Korsakas lärde sig ryska och läste Pusjkin i Šiauliais fängelse. ”Jag minns mycket väl”, skriver A. Venclova (1958, 474), ”med vilken entusiasm progressiva elever ägnade sin fritid åt att studera ryska, utan läroböcker och utan ordböcker [...]. Även jag lärde mig så pass mycket ryska på egen hand att jag efter gymnasiet fritt kunde läsa böcker av ryska klassiker och sovjetiska författare [...]”. Sådan inverkan hade ryska språket och bekantskapen med rysk litteratur och kultur på A. Venclovas personlighetsutveckling: ”Mina studieår, med början hösten 1925, var den period då den ryska litteraturens omätliga skatter öppnade sig i hela sin bredd för mig; dessa år väckte i mig en djup kärlek till den progressiva ryska kulturen och formade min världsåskådning; det var just då jag slutgiltigt fann min väg som författare, tog avstånd från den borgerliga samhällsordningen och ställde mig på Sovjetunionens sida” (Venclova, 1958, 475).

* * *

Till följd av de grundläggande socialistiska omdaningarna i Sovjet-Litauen tenderar den litauisk-ryska bilingvismen att stärkas och spridas.

Under sovjetmaktens år förändrades, kan man säga, samhällets demografiska parametrar i grunden, vilket direkt påverkade språkbrukarnas sammansättning. Antalet bönder minskade avsevärt, medan antalet arbetare ökade. År 1940 fanns det 179 tusen arbetare i Litauen, och 1975 hade antalet redan nått 1 miljon 325 tusen, det vill säga 7,4 gånger fler än 1940. En sådan förändring av språkbrukarnas sammansättning har en dubbel betydelse för språkanvändningen. För det första använder arbetarklassen i många fall den standardiserade formen av litauiska. För det andra tenderar arbetarklassen, den mest dynamiska och socialt aktiva samhällsgruppen, att snabbare lära sig andra språk och använda dem.

Under sovjetmaktens år växer stadsbefolkningen snabbt. År 1897 utgjorde stadsborna 14% av den totala befolkningen på 2 miljoner 536 tusen, det vill säga 355 tusen,

21

medan landsbygdsbefolkningen uppgick till 2 miljoner 181 tusen, eller 86%. År 1939 uppgick befolkningen till 2 miljoner 880 tusen, varav 658 tusen bodde i städer och 2 miljoner 221 tusen på landsbygden, eller 22,9% respektive 77,1%. År 1979 utgjorde stadsbefolkningen 2 miljoner 61,7 tusen av den totala befolkningen på 3 miljoner 398,8 tusen, eller 60,7%, medan landsbygdsbefolkningen uppgick till 1 miljon 337,1 tusen, eller 39,3%. Ur sociolingvistisk synvinkel innebär detta att nästan två tredjedelar av republikens invånare nu har mer eller mindre kontakt med andra språk och följaktligen är potentiella tvåspråkiga.

* * *

En beskrivning av republikens lingvosociala situation och en karakterisering av den litauisk-ryska bilingvismen vore ofullständiga om vi inte beaktade den andra sidan av detta fenomen, som är lika viktig som den första, nämligen de ryskspråkiga invånarnas kunskaper i och användning av litauiska. Rysk-litauisk bilingvism är den andra sidan av litauisk-rysk bilingvism. Utvecklingen av ömsesidig bilingvism bidrar under nuvarande förhållanden till att ytterligare stärka folkens vänskap, ömsesidiga förtroende och förståelse. ”Naturligtvis bör också rysk-litauisk och andra typer av bilingvism ägnas vederbörlig uppmärksamhet. Det är till exempel viktigt att hjälpa ryssar och företrädare för andra folk som stadigvarande bor i Litauen att lära sig litauiska och tillägna sig litauisk-rysk bilingvism”, framhåller J. Dešerijev (1979, 10).

Ryssar och människor från andra sovjetiska folk som stadigvarande bor i republiken har goda möjligheter att lära sig litauiska. Förutom direkt kommunikation på litauiska på gatan, på marknaden, i affären, i skolan och på arbetet undervisas det i litauiska i sekundärskolor där barn med rysk, polsk och annan nationalitet studerar, liksom i universitets- och institutgrupper. Föreningen ”Žinija” anordnar varje år kurser i litauiska. Hur väl ryssar och människor av andra nationaliteter som bor i vår republik behärskar litauiska och i vilken omfattning kan endast bedömas i mycket allmänna ordalag, eftersom det saknas beskrivningar och undersökningar på detta område.

När man beskriver rysk-litauisk bilingvism bör två omständigheter beaktas: för det första använder en del av de ryskspråkiga invånarna i republiken rysk litterär språkform sinsemellan och har kommit hit för stadigvarande arbete efter det stora fosterländska kriget. För det andra använder en del av de ryskspråkiga invånarna ryskt talspråk, en av dess dialekter, sinsemellan och är bofasta sedan gammalt. Enligt folkräkningen den 17 september 1923 bodde 50 460 människor av rysk nationalitet på Litauens territorium, eller 2,5% av hela befolkningen i det borgerliga Litauen. Enligt den allunionsomfattande folkräkningen 1979 fanns det 303 tusen människor av rysk nationalitet i republiken, eller 8,9% av republikens hela befolkning. Den del av den första kategorin som har lärt sig en del litauiska använder standardlitauiska, medan den andra kategorin – de sedan gammalt bosatta ryssarna – alla är tvåspråkiga och använder litauiska dialekter.

Man skiljer mellan tre perioder då gammalt bosatta ryssar flyttade till Litauen: den första perioden sträcker sig från de första ryska invånarnas ankomst till det etnografiska Litauen fram till kyrkoreformen 1667; den andra perioden från 1667 fram till Litauens införlivande med Ryssland 1795; den tredje perioden börjar 1795 och slutar med första världskriget.

22

Människor av rysk nationalitet flydde till Litauen främst på grund av religiös förföljelse. Det är till exempel känt att ärkebiskopen av Novgorod Genadij år 1490, på storfurstens befallning och med metropoliten Zosimas välsignelse, lät kättare ”одних велел жечи на Духовском поле, иных торговые казни предали, а иных в заточение посла, а иные в Литву сбежали” (Немченко В., 1963, 64).

Att människor av rysk nationalitet sedan gammalt har bott i Litauen, som utmärkt sig för sin tolerans gentemot dissidenter, bekräftas av förekomsten av ortodoxa kyrkor. I Vilnius finns ännu kyrkor kvar som byggdes redan på 1300-talet under storfursten Algirdas tid (Piatnitskijkyrkan, byggd 1345, Uspenskijkatedralen, byggd 1346). Det fanns också en ortodox kyrka i Kaunas; den revs först 1620 av kung Sigismund Vasa. A. Stankevičius (1909, I), författaren till ”Skisser över ryska bosättningars uppkomst i Litauen”, anger att de ryska befolkningsenklaverna i Kaunas guvernement fram till slutet av 1500-talet utgjordes av den redan nämnda ortodoxa kyrkan i Kaunas och Surdegisklostret – ”denna ointagliga ortodoxins fästning på 1700-talet” – samt några ryska enklaver i Braslavs starostvo, som uppstått i det tidigare furstendömet Polotsk.

De flesta ryska gammalinvånare är ättlingar till gammaltroende (старообрядцы), som flydde till Litauen när förföljelsen av dem började efter kyrkoreformen 1667. Redan från början av 1600-talet, kanske även något tidigare, började gammaltroende, av vilka de flesta var anhängare till Teodosij Vasiljevs sekt, gradvis flytta från Vitebskguvernementet till angränsande områden i Livland och Litauen för att söka inte bara religionsfrihet utan också arbete i frihet. Deras äldsta bosättningar var Rimkai i Jonava distrikt (Римки Ковенского уезда), Degučiai i Zarasai distrikt (Дегуцы Новоалександровского уезда), Girelė i Anykščiai distrikt, nära Kavarskas (Пущель Вилкомирского уезда) och Vidžiai i Vitryska SSR (Видзы Новоалександровского уезда).

Gynnsamma förutsättningar för ryssar att flytta till Litauen uppstod när landet 1795 införlivades med det ryska imperiet. Men det var först efter upproret 1831 som en plan för statligt organiserad kolonisering tog form. Åtgärder vidtogs för att stödja gammalinvånarna och flytta nya bönder till lediga statliga marker. Då flyttades 158 familjer och majorat inrättades i Jurbarkas och Tauragė. Koloniseringen intensifierades särskilt efter 1861, då generalguvernör M. Muravjov började sköta dess angelägenheter och på grund av sin grymhet av folket kallades ”bödeln”. År 1862, det vill säga ett år efter att M. Muravjov tillträtt sin tjänst, fanns det redan 13 000 invånare av rysk nationalitet i Litauen, spridda över 730 byar i länen Kaunas, Ukmergė, Zarasai och Panevėžys. I länen Telšiai, Raseiniai och Šiauliai fanns då ännu inte en enda gammaltroende.

Redan 1864 flyttades upp till 653 familjer till mark som konfiskerats från upprorets deltagare – godsägare och bönder. Genom att erbjuda olika lättnader och ekonomiskt stöd flyttades 1 016 familjer dit år 1867. Under perioden 1863–1900 flyttades 2 129 kolonistfamiljer till det tidigare Kaunasguvernementet. Demografiska undersökningar 1907–1908 visade att 6 073 personer av rysk nationalitet bodde i Kaunas län (1 079 gårdar), 1 343 personer i Raseiniai (239 gårdar), 934 personer i Telšiai (126 gårdar), 5 654 personer i Ukmergė (955 gårdar), 1 545 personer i Panevėžys (277 gårdar), 4 327 personer i Šiauliai (650 gårdar) och 21 454 personer i Zarasai (3 449 gårdar). Följaktligen uppgick den ryska befolkningen i det tidigare Kaunasguvernementet totalt till 41 330.

23

Ryssar bosatta i Kaunas distrikt uppger att deras förfäder bodde i Vitebskguvernementet; invånarna i Zarasai distrikt menar att deras förfäder flyttade dit från Tverguvernementet, och så vidare. Gammaltroende som tillhörde Teodosijs sekt flyttade till Litauen från områdena kring Pskov och Novgorod, där sekten var utbredd. En analys av särdragen i de ryska gammalinvånarnas dialekter i Litauen visar att dessa dialekter ligger närmast Pskovs dialekter.

År 1959 bodde 53 000 personer av rysk nationalitet på landsbygden – främst i Zarasai och Jonava distrikt (19 respektive 12% av den totala befolkningen).

Endast en del av de ryska gammalinvånarna bor i egna byar; i övrigt är de till största delen blandade med litauerna och, i det så kallade Vilniusområdet, även med polacker och vitryssar. En större del av de ryska gammalinvånarnas barn går i litauiska skolor tillsammans med litauiska barn. En del går dock också i skolor med ryska som undervisningsspråk, vilka öppnades under sovjetmaktens år. Ryssarna som är gammalinvånare i Litauen är tvåspråkiga – de använder ryska och litauiska.

Det är karakteristiskt att de ryska gammalinvånarna i Litauen ända fram till i dag har bevarat sin livsstil, sina nationella traditioner och seder samt sin tro och sitt språk.

Språket för kommunikation mellan de sovjetiska folken och dess roll

Det nuvarande stadiet i sovjetfolkets språkliga utveckling kännetecknas, förutom av tendensen till obehindrad funktion och utveckling av de nationella språken, även av en tendens till utvidgad användning av ett språk för kommunikation mellan de sovjetiska folken (язык межнационального общения). Det sovjetiska folket är en multinationell gemenskap. På Sovjetunionens territorium talas närmare etthundratrettio språk. Det är därför helt förståeligt att det i det sovjetiska samhällets ekonomiska, socialpolitiska och kulturella liv naturligt har uppstått ett socialt behov av ett gemensamt språk för kommunikation mellan alla nationer och folk i Sovjetunionen. Denna roll har tillfallit ryskan. ”Den ryska språkets växande roll i det sovjetiska samhällets liv, i och med sovjetfolkets uppkomst och utveckling som en ny historisk gemenskap av människor och intensifieringen av processerna för nationernas, folkens och deras kulturers närmande, betingas av sociala faktorer och objektiva lagbundenheter i uppbyggnaden av socialismen och kommunismen”, framhåller J. Dešerijev (1976, 420), en av de främsta forskarna inom området ryska som medel för kommunikation mellan de sovjetiska folken.

Ryskan är det kommunikationsmedel genom vilket företrädare för olika folk i Sovjetunionen kommunicerar med varandra. Medvetna om ryskans stora betydelse i sitt liv och arbete lär sig sovjetmänniskorna – företrädare för alla sovjetiska nationer, folk, folkgrupper och etnografiska grupper – språket på eget initiativ och använder det. Ryskan fyller alltså funktionen som språk för kommunikation mellan de sovjetiska folken. Utöver denna mycket viktiga funktion fyller ryskan även andra funktioner, nämligen funktionen som det ryska folkets nationalspråk och funktionen som ett av (vid sidan av engelska och franska) språken för internationell kommunikation.

Ryskan började användas som medel för kommunikation mellan de sovjetiska folken av följande skäl:

24

1. Den ryska nationen är den största av alla nationer och folk i Sovjetunionen. Enligt folkräkningen 1979 utgjorde människor med rysk nationalitet 137,3 miljoner av Sovjetunionens sammanlagt 262 miljoner invånare (omkring 53% av landets hela befolkning). Människor med rysk nationalitet utgör således mer än hälften av Sovjetunionens invånare. Dessutom uppgav 16,3 miljoner människor med annan nationalitet vid folkräkningen att de betraktade ryskan som sitt modersmål. Ryskan är alltså modersmål för 153,5 miljoner människor (omkring 60% av landets hela befolkning).

2. Vid folkräkningen angav 61,3 miljoner människor med annan nationalitet ryskan som ett andraspråk som de behärskade obehindrat (1970 — 41,9 miljoner människor).

3. Människor med rysk nationalitet är vitt spridda över hela landets territorium. Enligt folkräkningen 1979 bodde 23,8 miljoner människor med rysk nationalitet utanför Ryska SFSR: Ukrainska SSR — 10,4 miljoner (eller 21,1% av republikens hela befolkning), Vitryska SSR — 1,1 miljoner (eller 11,9%), Uzbekiska SSR — 1,6 miljoner (eller 10,8%), Kazakiska SSR — 5,9 miljoner (eller 40,8%), Georgiska SSR — 372 tusen (eller 7,4%), Azerbajdzjanska SSR — 475 tusen (eller 7,9%), Litauiska SSR — 303 tusen (eller 8,9%), Moldaviska SSR — 506 tusen (eller 12,8%), Lettiska SSR — 821 tusen (eller 32,8%), Kirgiziska SSR — 912 tusen (eller 25,9%), Tadzjikiska SSR — 395 tusen (eller 10,4%), Armeniska SSR — 70 tusen (eller 2,3%), Turkmenska SSR — 349 tusen (eller 12,6%) och Estniska SSR — 409 tusen (eller 27,9%).

4. Ryskan är genetiskt nära besläktad med språken hos två andra stora sovjetiska nationer — ukrainarna (42,3 miljoner) och belarusierna (9,4 miljoner). Därför lär sig företrädare för dessa nationer, som tillsammans utgör 33% av landets hela befolkning, lätt ryska och behärskar språket väl. V. Lenin har också uppmärksammat och betonat denna egenskap (Raštai, 19, 221): ”... mer än sju tiondelar av Rysslands befolkning tillhör besläktade slaviska stammar, vilka, med en fri skola i en fri stat, lätt skulle uppnå förmågan att kommunicera utan några ’statliga’ privilegier för ett av språken, genom handelns krav.”

5. Ryskan, det största skattet av det ryska folkets andliga kultur, betraktas med rätta som ett av världens rikaste språk. F. Engels, som behärskade ryska (1961, 18, 526), framhöll att ryskan ”i alla avseenden förtjänar att läras som ett av de mäktigaste och rikaste levande språken”. I ett brev till V. Zasulič år 1884 skrev F. Engels hänfört: ”Vilket vackert språk ryska är! Alla tyskans fördelar utan dess förfärliga strävhet” (Маркс и Энгельс, Сочинения, 36, 106).

Kiti tyrinėtojai, pavyzdžiui, J. Dešerijevas (1977, 34), nurodo dar kitokius socialinius veiksnius, lėmusius rusų kalbos iškilimą į tarybinių tautų tarpusavio bendravimo kalbą, būtent: pirma, negalima iš kiekvieno tarybinio žmogaus reikalauti, kad jis, bendraudamas ar bendradarbiaudamas su gausių TSR Sąjungos tautų atstovais, mokėtų visas 130 kalbų. Antra, nerealu tvarkyti raštvedybą centrinėse įstaigose visomis mūsų šalies nacijų, tautų, tautelių ir etninių grupių kalbomis. Trečia, būtų tikrai sunku, neturint tautų tarpusavio bendravimo kalbos, palaikyti efektyvius ryšius tarp nacionalinių respublikų, kraštų, sričių ir apygardų, kurios įeina į tokią savarankišką nacijų sandraugą, kokia yra Tarybų Sąjunga. Ketvirta, nacijų tarpusavio bendravimo kalbos nebuvimas trukdytų sėkmingai daugiatautės šalies ekonominei, politinei ir kultūrinei raidai.

25

Under den utvecklade socialismens villkor och i den fortsatta processen att bygga kommunismen ökar och kommer den ryska språkets roll objektivt att öka, som ett medel för kommunikation mellan de sovjetiska folken.

Den ryska språkets spridning och den ökade intensiteten i dess användning hänger delvis också samman med att, såsom det påpekades i förordet till boken ”Ryska språket som medel för kommunikation mellan nationerna” (1977), ”är ryska språket den store Lenins språk, språket för en framskriden kultur och vetenskap; på det språket ges litteratur ut som återspeglar alla landvinningar i det mänskliga tänkandet. Livet självt visar att kunskaper i ryska har blivit nödvändiga för varje medborgare i Sovjetunionen (naturligtvis med full respekt för principen om frivilligt lärande)”. F. Filin tillägger i samma bok (s. 8) i detta avseende: ”Att inte kunna ryska i vårt land i dag innebär alltså att beröva sig själv den rikaste kunskapskällan, att bli andligen utarmad och begränsa sitt liv till de lokala förhållandena. Livet självt visar att det är nödvändigt för alla medborgare i Sovjetunionen att kunna ryska.”

Även om sovjetiska människor i allmänhet – företrädare för olika sovjetiska nationer, folk och folkgrupper – behärskar ryska relativt väl, händer det ändå fortfarande ganska ofta att unga män som rycker in i den sovjetiska armén talar ryska dåligt. I stället för att genast inleda det militära utbildningsprogrammet måste sådana unga män undervisas i ryska, vilket kräver mycket tid och pengar. Utan tillräckliga kunskaper i ryska är ett produktivt arbete i folkhushållet omöjligt. Unionsrepublikernas ekonomi och vetenskapligt-tekniska potential utvecklas och växer inom Sovjetunionens gemensamma ekonomiska och vetenskapligt-tekniska helhet. Goda kunskaper i ryska är en social nödvändighet, som följer av kommunismens uppbyggnadsintressen.

Därför är partiorganens och de sovjetiska organens, liksom hela det sovjetiska samhällets, intresse för undervisning i och lärande av ryska helt förståeligt, liksom det därmed sammanhängande offentliggörandet av vissa viktiga dokument.

Den 13 oktober 1978 antog Sovjetunionens ministerråd ett beslut ”Om åtgärder för att ytterligare förbättra undervisningen i ryska i unionsrepublikerna”. Där föreslås att klassernas storlek i årskurs I–III i alla skolor och IV–X i stadsskolor begränsas till högst 25 elever, och unionsrepublikernas utbildningsministerier får tillstånd att omfördela undervisningstimmar i läroplanerna och därmed öka antalet timmar som avsätts för undervisning i ryska. Det rekommenderas att nya läroböcker i ryska utarbetas och att vissa ämnen undervisas på ryska vid högre läroanstalter och delvis vid gymnasieskolor. Det är också planerat att utarbeta en ny läroplan för ämnesområdet ryska och litteratur i den nationella skolan och införa den vid pedagogiska institut från och med 1980, med syftet att ge lärare inom detta ämnesområde en mer grundlig utbildning, med mera.

En viktig roll för att intensifiera undervisningen i ryska i unionsrepublikerna och i allmänhet för att lösa de problem inom den språkliga utvecklingen som uppstod under den utvecklade socialismens period spelades av den vetenskapliga konferensen i Tasjkent i maj 1979, ”Ryska språket – Sovjetunionens folks språk för vänskap och samarbete”. Konferensen rekommenderade att undervisningen i ryska förbättras i de äldre förskolegrupperna (från 5 års ålder), att förutsättningar för aktiv praktik i ryska skapas i allmänbildande skolor, att blivande arbetare i yrkesskolor får bättre undervisning i talad och skriven ryska och i dess terminologi samt att erfarenheterna från Kirgizistans, Uzbekistans,

26

Moldaviens och andra unionsrepublikers högre läroanstalter tillämpas, nämligen att vissa samhällsvetenskapliga och specialiserade ämnen från och med årskurs II–III undervisas på ryska, med mera.

Den vetenskapliga konferensen ”Ryska språket – Sovjetunionens folks språk för vänskap och samarbete” visade att det är nödvändigt att organiskt förena å ena sidan utvecklingen och användningen av de sovjetiska folkens modersmål och deras samhällsfunktioner, och å andra sidan utvidgningen av ryska, språket för kommunikation mellan nationerna. I sin hälsning till konferensdeltagarna lade L. Brezjnev en grundlig motivering för kommunistpartiets nationella politik och beskrev den nuvarande rollen för de nationella språken och språket för kommunikation mellan nationerna: ”Under den utvecklade socialismens villkor, när vårt lands ekonomi har blivit en gemensam helhet för folkhushållet, har en ny historisk gemenskap uppstått – det sovjetiska folket – och den ryska språkets roll som språk för kommunikation mellan nationerna ökar objektivt i arbetet med att bygga kommunismen och fostra den nya människan. Att fritt behärska ryska vid sidan av modersmålet – ett språk som alla sovjetiska folk frivilligt har antagit som ett gemensamt historiskt arv – bidrar till att ytterligare stärka det sovjetiska folkets politiska, ekonomiska och andliga enhet” (Брежнев Л. И. Ленинским курсом, т. 8, с. 44). Det innebär att de nationella språken och ryska, som språk för kommunikation mellan nationerna, under den utvecklade socialismens villkor kompletterar varandra i de sovjetiska människornas liv och verksamhet.

Som P. Fedosejev, F. Filin och andra redan har påpekat skadar inte ryskans spridning som kommunikationsmedel mellan de sovjetiska folken de nationella språken. Tvärtom bidrar ryska till att alla nationella språk blomstrar och kan, genom att fungera som förmedlare mellan dem, berika de nationella språken beroende på hur kreativt det används. ”Att alla medborgare i Sovjetunionen behöver kunna ryska”, skriver F. Filin (1977, 8—9), ”strider inte mot de icke-ryska folkens och nationaliteternas intressen. Principen om frivillighet i fråga om att lära sig Sovjetunionens folks språk förblir den viktigaste. De nationella språken utvecklas och blomstrar, och kommer även fortsättningsvis att utvecklas och blomstra; inga nationella intressen får begränsas. Det handlar om något annat, nämligen om en allmän tvåspråkighet bland medborgare av icke-rysk nationalitet, där ryska, som medel för kommunikation mellan folken, och de nationella språken fortsätter att existera harmoniskt, utan någon antagonism.”

Tvåspråkighet betraktas som ett viktigt villkor för ryskans funktion och spridning i unionsrepubliker och autonoma republiker. Som bekant är tvåspråkighet utbredd inte bara i Sovjetunionen utan också i många andra länder. Men i det socialistiska samhället är grunden för tvåspråkigheten i princip en annan, påpekar P. Fedosejev (1980, 68): tvåspråkigheten skapar en språklig miljö där de nationella språken utvecklas och stärks, samtidigt som behovet av att kunna ryska, språket för kommunikation mellan de sovjetiska folken, växer. P. Fedosejev skriver: ”Det är viktigt att även fortsättningsvis målmedvetet och konsekvent förklara att de nationella intressena under tvåspråkighet, nationell-rysk tvåspråkighet, inte på något sätt begränsas, utan att det tvärtom uppstår en språklig situation som gör det möjligt att harmoniskt förena den internationella och den nationella principen i folkens kultur. Därför behöver likvärdig tvåspråkighet, som en av de viktigaste principerna för den språkliga utvecklingen i Sovjetunionen, vidareutvecklas och tillämpas brett på olika utbildningsnivåer, särskilt i nationella gymnasieskolor och högre läroanstalter.”

27

”Ett kännetecknande drag för tvåspråkigheten (och flerspråkigheten) i vårt land”, påpekar redaktörerna för publikationen ”Ryska språket som medel för kommunikation mellan nationerna” (1977, 3), ”är att språken i vårt land existerar harmoniskt sida vid sida och att det inte finns någon nationell-språklig antagonism. Allt detta beror på att den leninistiska nationella politiken har förverkligats i Sovjetlandet, en politik som bygger på vänskapen mellan det socialistiska samhällets folk, förenade av det stora målet av världshistorisk betydelse — kommunismens uppbyggande. Vår språkpolitiks viktigaste uppgift är att på alla sätt främja de nationella litteraturspråkens blomstring och samtidigt verka för att alla medborgare i Sovjetunionen behärskar ryska.”

Dessa principiella ståndpunkter bekräftas av en vetenskaplig analys av den faktiska lingvosociala situationen i Sovjetunionen.

Åren 1969—1976 utgavs det verk i flera band, ”Sovjetunionens folks litteraturspråks utvecklingsmönster under sovjettiden”, som utarbetats på initiativ av det vetenskapliga rådet för det omfattande problemområdet ”De nationella språkens utvecklingsmönster i samband med de socialistiska nationernas utveckling”. Verket består av separata böcker — kollektiva monografier — som i sin tur består av beskrivningar av enskilda språk. Den första monografin, ”De viktigaste processerna i den inre strukturella utvecklingen hos iranska och iberisk-kaukasiska språk” (1969), behandlar tadzjikiska, ossetiska, kurdiska, adygeiska, lakiska och abchaziska. I den andra monografin, ”De viktigaste processerna i den strukturella utvecklingen hos turkiska, finsk-ugriska och mongoliska språk” (1969), beskrivs kazakiska, basjkiriska, tuvinska, gagauziska, estniska, komi-zyrjanska, burjatiska och samojediska samt andra nordliga småfolksspråk. Förändringarna i de armeniska, litauiska, moldaviska, azerbajdzjanska, uzbekiska och georgiska litteraturspråken under sovjettiden analyseras i monografin ”Skriftliga språks strukturella utveckling” (1973). Den avslutande boken i verket i fråga är J. Dešerijevs monografi ”De litterära språkens sociala funktionsutveckling” (1976).

”Sovjetunionens folks litteraturspråks utvecklingsmönster under sovjettiden” är en omfattande undersökning grundad på komplexa metoder, utan motstycke inom vare sig sovjetisk eller utländsk språkvetenskap. Å ena sidan behandlar kapitel skrivna av specialister på enskilda språk förändringar i språkstrukturerna samt det lexikala, fraseologiska och stilistiska berikandet av Sovjetunionens folks språk under sovjettiden; å andra sidan betraktar J. Dešerijevs monografi de språk som undersöks ur ett sociologiskt perspektiv — den studerar språkets funktion i samhället och fastställer språkbrukets samhällsområden och hur de förändras beroende på kulturens, ekonomins och samhällets utveckling.

J. Dešerijev (1976, 425) sammanfattade resultaten av den omfattande undersökningen av strukturen och funktionen hos många av Sovjetlandets nationella språk på följande sätt: ”Framväxten av vissa gemensamma drag i Sovjetunionens folks språk (fonetik, grammatik) är en tämligen lång process. Därför kan vi, när vi undersöker problemet med att förutsäga den språkliga utvecklingen i Sovjetunionen, inte utgå från en teori om språkens närmande, sammansmältning och bildandet av en språkunion som något av stor social betydelse och med långtgående verkningar.” Utgivningen av verket i flera band bekräftade att sovjetfolkens modersmål, de nationella språken, när de fritt får fungera, utvecklar sin inneboende potential och snabbt vidareutvecklas, intar en fast ställning i dessa folks liv, eftersom språkens beståndsdelar i grunden är stabila, inte lätt ger efter för påverkan från ett annat språk eller andra språk och inte förändras på kort tid. Det faktiska läget för de små nordliga folkens språk ger anledning till liknande slutsatser

28

och de sibiriska småfolkens språks funktion. V. Avrorin (1975, 210–211), specialist på studiet av de nordliga och sibiriska småfolkens språkfunktion, skriver till exempel: ”Det som verkligen väcker den opartiske betraktarens förvåning är den snabba utvecklingen hos språken hos den överväldigande majoriteten av Sovjetunionens folk, små som stora, vilka efter århundraden av vanmakt återupprättats genom den leninistiska nationella politiken. Det är också oerhört intressant att de allra minsta folkens språk visar enastående motståndskraft, eftersom deras jämlikhet och sociala värde erkänns ovillkorligen. Man kan bara förundras över att de isolerade kaukasiska språken och till och med kerekernas språk på Tjuktjerhalvön, vars talare bara uppgår till några tiotal, ännu lever i dag. Under våra förhållanden kan man betrakta språkens fria fortlevnad och utveckling som något typiskt... Därför anser jag att det är olämpligt att tala på samma sätt om en snabb utveckling av de stora folkens språk och de små folkens språks utdöende, om de enas framtidsutsikter och de andras brist på sådana.” En befolkningsundersökning visade att även människor från de allra minsta folkgrupperna förespråkar inte bara användning av modersmålen i vardagslivet, utan också undervisning på dessa språk i grundskolan. Å andra sidan märks en tydlig benägenhet bland företrädare för små folkgrupper att använda ryska, särskilt i arbetet och i skolan, där det finns människor med andra modersmål. Modersmålen och ryskan delar upp användningsområdena och kompletterar därmed varandra. Ryska används främst inom områden som dessa folk tidigare inte behövde och som utvecklades under sovjetsystemet (Аврорин В., 1975, 241, 237).

Sovjetmänniskorna inser det sociala behovet av att behärska ryska väl. Det är ett medel för kommunikation mellan människorna i alla vårt lands folk, och de uppskattar den stora roll som ryskan spelar i deras liv. Sovjetmänniskornas benägenhet att använda ryska visar sig på två sätt: för det första använder de ryska vid sidan av modersmålet i det dagliga arbetet och i samhällsverksamheten, det vill säga de blir tvåspråkiga; för det andra övergår en viss del av sovjetmänniskorna till att använda ryska stadigvarande, och ryska blir deras modersmål. Som väntat varierar dock kunskaperna i ryska och språkets spridning mellan olika regioner i Sovjetunionen och olika sovjetrepubliker ganska mycket, beroende på särskilda historiska och kulturella förhållanden. Men den grundläggande tendensen att ryskan sprids och används allt mer i de nationella republikerna är tydlig och bestående. Vid folkräkningen i hela unionen 1979 uppgav 61,3 miljoner människor av andra (icke-ryska) nationaliteter att ryska var ett andraspråk som de talade flytande. Ryska är minst utbrett i Transkaukasien och Centralasien. Enligt folkräkningen 1979 (Население СССР, 23–24) behärskar följande andelar ryska: armenier — 38,6% (1970 — 30,1%), azerbajdzjaner — 29,5% (1970 — 16,6%) och georgier — 26,7% (1970 — 21,3%). Bland kazakerna behärskar 52,3% ryska (1970 — 41,8%), bland uzbekerna — 49,3% (1970 — 14,5%), tadzjikerna — 29,6% (1970 — 15,4%), kirgizerna — 29,4% (1970 — 19,1%) och turkmenerna — 25,4% (1970 — 15,4%). Bland folken i Baltikum är det minst vanligt bland esterna (24,2%, 1970 — 29,0%) och mest vanligt bland letterna (56,7%, 1970 — 45,2%). Litauerna intar en mellanställning — 52,1% (1970 — 35,9%). Av Sovjetunionens nationaliteter som bor i unionsrepublikerna och utanför dem är det flest som behärskar ryska bland vitryssar (57,0%), letter (56,7%), kazaker (52,3%) och litauer (52,1%). Det betyder att mer än hälften av företrädarna för dessa folk uppgav att de kunde ryska. Ukrainarna närmar sig denna andel (49,8%), uzbe-

29

och moldaver (47,4%). Ökningstakten för inlärningen av ryska är följande: jämfört med 1970 ökade antalet uzbeker som kan ryska med 35%, litauer – 17%, tadzjiker – 14%, ukrainare och azerbajdzjaner – 13%, letter, moldaver och kazaker – 11%, turkmener och kirgizer – 10%, vitryssar och armenier – 8%, georgier – 5%. Estländarna hör till de 14 små nationaliteterna i Sovjetunionen bland vilka antalet ryskkunniga minskade (5%).

Antalet människor av andra (icke-ryska) nationaliteter som betraktar ryska som sitt modersmål ökar stadigt: 1926 var de 6,5 miljoner, 1959 – 10 miljoner, 1970 – 13 miljoner, och 1979 uppgick de redan till 16,3 miljoner. Denna grupp består naturligtvis främst av vitryssar (25,8%) och ukrainare (17,2%) som bor utanför republiken, därefter av de så kallade nationella minoriteterna: 85,8% av judarna, 72% av grekerna, 70,9% av polackerna, 69,3% av perserna, 58,9% av rumänerna, 45,1% av assyrierna, 43% av tyskarna, 32% av bulgarerna m.fl. betraktar ryska som sitt modersmål.

Det förekommer att en folkgrupps majoritet byter språk och övergår till ett annat språk (vanligen ryska), men sådana fall är få. Enligt folkräkningen 1979 betraktade endast 17,7% av 500 aleuter (1970 – 21,8%) aleutiska som sitt modersmål. Av 1 400 itelmer angav endast 24,4% (1970 – 35,7%) itelmeniska som sitt modersmål. Endast 31% av udegeerna (de är sammanlagt 1 600 personer) och endast 30,6% av nivcherna som bor på Sachalin (sammanlagt 4 400 personer) betraktar fortfarande sitt folks språk som modersmål (Население СССР, 25–26). Å andra sidan förekommer det att antalet människor som betraktar sitt folks språk som modersmål ökar. Detta gäller nganasanerna (ökning från 75,4 till 90,2%), selkuperna (från 51,1 till 56,6%), dolganerna (från 89,8 till 90,0%) m.fl.

Det innebär att språken hos Sovjetunionens folk, även de små, är tämligen motståndskraftiga; förändringarna i språklivet är långsamma och komplicerade, och det går på intet sätt att säga att de sker i en enda riktning. Tendensen att använda ryska är uppenbar och har redan gett betydande resultat, men modersmålen har inte heller förlorat sin sociala betydelse. V. Aušrorinas (1975, 211) framhåller att de små folkens språk gradvis förlorar sina tidigare positioner, vilket är ett atypiskt fenomen. Att en del små folk i norr och Sibirien håller på att förlora sina språk har inte uppkommit under sovjetiska förhållanden; detta är en företeelse som började långt före Oktoberrevolutionen.

Išanalizavęs įvairias lingvosocialines situacijas ir jų dinamiką, H. Paulis (1960, 460), vienas žymiausių XIX a. pabaigos ir XX a. pradžios kalbotyros teoretikų, priėjo prie tokių išvadų: „Ten, kur tautos maišosi ir jungiasi, bilingvizmas yra įprastas reiškinys, kartu su juo prasideda ir kalbų tarpusavio sąveika. Jei, be to, kuri nors tauta kuo nors pralenkia kitą – gyventojų skaičiumi, politine ar ekonomine galia arba dvasiniu atžvilgiu – jos kalba imama vis plačiau vartoti ir išstumia kitą kalbą; galų gale bilingvizma vėl pakeičia vienos kalbos dominavimas. Priklausomai nuo nugalimosios kalbos rodomo pasipriešinimo šis procesas gali vykti sparčiau ar lėčiau, o jos paliekami kalboje nugalėtojoje pėdsakai gali būti daugiau ar mažiau ryškūs“. Bet bilingvizmas yra pereinamoji stadija iš vienos monolingvinės situacijos į kitą tik tautų ir kalbų nelygiateisiškumo sąlygomis. Tai būdinga kapitalistinio pasaulio tikrovei, kur kalbų išplitimas (pavyzdžiui, anglų po Šiaurės Ameriką, Australiją ir Indiją) „yra šalutinis produktas karinės, politinės, religinės, kultūrinės, eko-

30

… den ekonomiska eller rent demografiska expansionen hos det folk vars kommunikationsmedel språket är» (Martine A., 1972, 81–82). Att ett språk under sådana omständigheter segrar över ett annat beror inte alls på dess struktur. «Ett språk besegrar sina rivaler inte tack vare några inre egenskaper, utan därför att dess talare är mer stridslystna, fanatiska, kultiverade och energiska, — påpekar den franske lingvisten A. Martine (1972, 81–82). — Latinets, arabiskans, spanskans och engelskans strukturer innehöll inget som i sig kunde sprida dessa språk långt utanför deras ursprungliga gränser. Det som i deras strukturer åtminstone bidrog till denna process återspeglade de drag i folkets karaktär och kultur som på ett eller annat sätt bestämde händelsernas fortsatta förlopp».

I den kapitalistiska världen, där större och mäktigare folk dominerar ekonomiskt och kulturellt och försöker underkuva mindre och svagare folk, kan vissa historiska och sociala omständigheter (erövring, ockupation eller tvångsinkorporering) hota ett folks existens: dess kultur och språk kan trängas undan. Då görs medvetna ansträngningar för att skydda sig och överleva. Språket är en etnisk symbol för folket och har en framskjuten plats bland de nationella värdena; därför är det språket som i första hand försvaras när ett hot uppstår. När folket försvarar sitt språk försvarar det samtidigt sin nationalitet och sin existens. Förlusten av språket betraktas som det första steget mot förlusten av nationaliteten.

Leninistisk nationalitetspolitik och de sovjetiska folkens och språkens blomstring

I rapporten från SUKP:s centralkommitté till Sovjetunionens kommunistiska partis XXVI kongress sade SUKP:s centralkommittés generalsekreterare L. Brezjnev (1981, 62): «Livet visar att den intensiva ekonomiska och sociala utvecklingen i var och en av våra republiker påskyndar processen för deras allsidiga närmande. De nationella kulturerna blomstrar och berikar varandra, och kulturen hos det sovjetiska folket som en enhetlig gemenskap – en ny social och internationalistisk gemenskap – tar form. Denna process äger rum i vårt land på det sätt som den bör göra under socialismens förhållanden: på grundval av jämlikhet, broderligt samarbete och frivillighet. Partiet vakar noga över att dessa principer för den leninistiska nationalitetspolitiken följs. Vi kommer aldrig att överge dem!»

Dessa ord uttrycker en djup teoretisk förståelse av vårt lands sociala och kulturella utveckling – de socialistiska nationella kulturernas blomstring och ömsesidiga berikande samt framväxten av kulturen hos det sovjetiska folket som en enhetlig gemenskap – en ny social och internationalistisk gemenskap.

De sovjetiska folkens språkbruk under den mogna socialismens period i Sovjetlandet beror dels på de allmänna lagbundenheterna i det sovjetiska samhällets utveckling, dels på de konkreta etnolingvistiska förhållanden under vilka dessa lagbundenheter förverkligas. En av de viktigaste faktorerna som bestämmer tendenserna i Sovjetlandets språkliga utveckling är att en ny social och internationalistisk gemenskap har uppstått – det sovjetiska folket, som har skapat en gemensam kultur med socialistiskt innehåll, vilken omfattar de mest värdefulla inslagen och traditionerna i alla sovjetiska folks kulturer. Parallellt består, utvecklas och växer även de särpräglade socialistiska nationella kulturerna.

31

I samspel med dessa processer existerar också två utvecklingstendenser för de sovjetiska folkens språk: för det första förverkligandet av de sovjetiska folkens språks potentiella möjligheter och, för det andra, en utvidgning av ryskans funktion som medel för kommunikation mellan de sovjetiska folken.

Det sovjetiska folket är en ny social och internationalistisk gemenskap som vuxit fram historiskt. Dess grund utgörs av en fast allians mellan arbetarklassen, bondeklassen och intelligentsian, ledd av arbetarklassen, samt av den rättsliga och faktiska jämlikheten mellan alla nationer och folk i Sovjetlandet, deras vänskap och samarbete (Федосеев П., 1980, 60). Det sovjetiska folket är inte någon ny nation, utan en gemenskap av fria och jämlika socialistiska nationer.

Den socialistiska nationen är en ny social gemenskap som vuxit fram ur den kapitalistiska samhällsnationen och nationaliteten genom kapitalismens avskaffande och socialismens seger. I den har vissa av dess ursprungliga etniska särdrag bevarats, om än på en kvalitativt annan grund, samtidigt som strukturen i dess politiska, socioekonomiska och andliga liv har omformats på socialistiska och internationalistiska grunder (Ленинизм и национальный вопрос, 222). Det sovjetiska folket är den organiska och effektiva form genom vilken varje nation och folk utvecklar och stärker sina materiella och andliga krafter.

De sovjetiska socialistiska nationerna och folken har alla förutsättningar att utvecklas och växa ekonomiskt och kulturellt. Förutsättningarna för den nationella utvecklingen är tillväxten av ekonomin och den vetenskapligt-tekniska potentialen inom Sovjetunionens gemensamma ekonomiska och vetenskapligt-tekniska komplex, utvecklingen av den nationella socialistiska statsbildningen och den nationella kulturen samt främjandet av modersmålet.

Ett av de viktigaste villkoren för de sovjetiska folkens ekonomiska och kulturella tillväxt är en utbredd användning av modersmålet inom alla samhällspolitiska, sociala och kulturella livsområden. Så här beskriver den sovjetiske filosofen P. Fedosejev (1980, 68) de nationella språkens betydelse under den mogna socialismens period: ”Samtidigt måste större uppmärksamhet ägnas åt att lösa teoretiska frågor i samband med undervisning i och inlärning av lokalbefolkningens språk i skolorna i unionens och de autonoma republikerna. De nationella språkens utveckling är inte bara ett uttryck för deras jämlikhet. Viktigast är att kunskaper och kulturella värden lättare och snabbare tillägnas på modersmålet. Vid en framgångsrik utveckling av kulturen och folkbildningen och vid utbildning av nationella kadrer i landets unionsrepubliker, autonoma republiker, autonoma områden och distrikt spelar alla språk som talas av Sovjetunionens nationer och nationaliteter en stor roll.”

I vårt land existerar språken sida vid sida i harmoni. Detta beror på att en leninistisk nationalitetspolitik har genomförts i vårt land, grundad på principerna om jämlikhet och vänskap mellan de socialistiska nationerna.

V. Lenin formulerade de grundläggande principerna för den socialistiska samhällspolitiken i nationalitetsfrågan och den språkliga utvecklingen långt före Oktoberrevolutionen. År 1914 grundade V. Lenin (Raštai, 19, 71—72), när han talade om arbetardemokratin, principen om jämlikhet mellan alla nationer och deras språk: ”För att olika nationer fritt och fredligt ska leva tillsammans eller skiljas åt (när det passar dem bättre) och bilda självständiga stater krävs fullständig demokrati, som arbetarklassen försvarar. Inga privilegier för någon nation, inget privilegium för något språk! Inte minsta förtryck, inte minsta orättvisa gentemot en nationell minoritet! — det är arbetardemokratins principer.”

32

bininkų demokratijos principai“. Analizuodamas proletarinės valstybės pagrindus, V. Leninas (Raštai, 20, 203) pažymėjo: „Demokratinė valstybė neabejotinai turi pripažinti visišką įvairių kalbų laisvę ir atmesti visokias privilegijas vienai iš kalbų. Demokratinė valstybė neleis, kad kuri nors tautybė slopintų, majorizuotų kitą tautybę bet kurioje srityje, bet kurioje visuomeninių reikalų šakoje“. Visų nacijų ir jų kalbų lygiateisiškumo principo įgyvendinimas yra „nebuvimas privalomos valstybinės kalbos, užtikrinant gyventojams mokyklas su mokymu visomis vietinėmis kalbomis ir įtraukiant į konstituciją pagrindinį įstatymą, skelbiantį negaliojančiomis bet kurias vienos nacijos privilegijas ir bet kurios nacionalinės mažumos teisių pažeidimus…“ (V. Leninas. Raštai, 20, 53).

Som svar på liberalernas kritik skrev V. Lenin (Raštai, 20, 55) i artikeln ”Är ett obligatoriskt statsspråk nödvändigt?”: ”Vi vet bättre än ni att Turgenevs, Tolstojs, Dobroljubovs och Tjernysjevskijs språk är stort och mäktigt. Mer än ni önskar vi att de förtryckta klasserna bland alla nationer som lever i Ryssland, utan åtskillnad, ska komma så nära varandra som möjligt och förenas i broderlig enhet. Och naturligtvis vill vi att varje invånare i Ryssland ska kunna lära sig det stora ryska språket.”

Det enda vi inte vill ha är tvång. Vi vill inte driva människor till paradiset med käpp. Ty […] ett obligatoriskt statsspråk är förbundet med tvång och fängslande. Vi anser inte att det stora och mäktiga ryska språket kräver att någon ska behöva lära sig det under käppens tvång. Vi är övertygade om att kapitalismens utveckling i Ryssland och hela samhällslivets förlopp leder till att alla nationer närmar sig varandra. Hundratusentals människor flyttas från den ena änden av Ryssland till den andra, befolkningens nationella sammansättning blandas, och isolering och nationell förbening måste försvinna. De som på grund av sina levnads- och arbetsvillkor behöver kunna ryska kommer att lära sig det även utan käpp.”

Kommunistpartiets och den sovjetiska regeringens nationalitetspolitik och språkliga utvecklingsarbete grundar sig på dessa V. Lenins principer. Redan 1921, i resolutionerna från Kommunistpartiets tionde kongress, under V. Lenins direkta ledning, fastställdes huvuduppgiften att utveckla Sovjetlandets folks kulturer och språk. I kongressens resolutioner sägs att ”partiets uppgift är att hjälpa de arbetande massorna i de små folken att hinna ikapp det mer framskridna centrala Ryssland och att hjälpa dem att: a) utveckla och stärka sin sovjetiska statsbildning i former som motsvarar dessa folks nationella och vardagliga förhållanden; b) utveckla och stärka domstolar, förvaltning, ekonomiska organ och myndigheter som verkar på deras modersmål och består av lokalbefolkning, med kännedom om lokalbefolkningens levnadssätt och psykologi; c) skapa press, skolor, teatrar, klubbar och i allmänhet kultur- och bildningsinstitutioner på modersmålet; d) organisera och utveckla ett omfattande nätverk av både allmänbildande och yrkesinriktade tekniska kurser och skolor på modersmålet (framför allt för kirgizer, basjkirer, turkmener, uzbeker, tadzjiker, azerbajdzjaner, tatarer och dagestanier), så att lokala kadrer av kvalificerade arbetare och sovjetiska parti- och tjänstemän snabbare kan utbildas för alla förvaltningsområden och framför allt för bildningsområdet” (TSKP suvažiavimų, konferencijų ir CK Plenumų rezoliucijose ir nutarimuose, I, 543).

3. 949

33

I enlighet med principerna för leninistisk nationell politik inleddes under de första åren av sovjetmakten ett omfattande språkligt skapande i hela landet: alfabet utarbetades för folk utan skriftspråk, grunderna för nybildade litterära språk fastställdes, ordböcker, grammatiker och andra läroböcker sammanställdes, terminologi skapades, skolor med undervisning på modersmålen organiserades, nationella kadrer utbildades osv. Mer än 50 folk som tidigare saknat skriftspråk (till exempel basjkirer, abchazer, avarer och många andra) skapade litterära språk, vilka gjorde det möjligt för dessa folk att övervinna sin ekonomiska och kulturella efterblivenhet. Alla folk i vårt land fick lika rättigheter för sina språk, som fritt används inom olika verksamhetsområden bland de sovjetiska folken (förvaltning, skola, litteratur, press, teater, amatörverksamhet osv.). De nationella kulturernas och språkens blomstring i Sovjetlandet är en verklig triumf för den leninistiska nationella politiken.

Språk som nyligen fått ett skriftspråk har utvidgat sina användningsområden: a) skönlitteratur har skapats på dem; b) periodiska publikationer ges ut (tidningar, tidskrifter, almanackor); c) undervisning bedrivs i grundskolor och ibland även i sekundärskolor; d) nationella teatrar och teatertrupper är verksamma; e) radio- och televisionsprogram produceras; f) modersmålen används i den ekonomiska, statliga och samhällspolitiska verksamheten; g) dessa språk används ofta i ärendehantering och personlig korrespondens (Дешевьев Ю. Д., 1976, 391).

Folken i det tsarryska imperiet hade olika religioner och kulturella traditioner och använde därför också olika alfabet. Ryssar, ukrainare, vitryssar, georgier och armenier hade ett eget skriftsystem med långvariga litterära traditioner. Det slaviska alfabetet användes i större eller mindre utsträckning också av sex andra folk (mordviner, tjuvasjer, udmurter, komier, jakuter och osseter), som hade antagit den ortodoxa kristendomen. Ester, letter (vid sidan av den gotiska skriften) och litauer skrev med latinsk skrift. Burjater och kalmucker, som bekände sig till lamaismen, skrev med en viss form av den gamla uigurisk-mongoliska skriften. Judar och karaimer, som bekände sig till judendomen, skrev med forntida hebreisk skrift. Sexton folk i Centralasien och Kaukasus, som bekände sig till islam, använde arabisk skrift för sina språk. Dessa var uzbeker, tadzjiker, kazaker, azerbajdzjaner, tatarer, tjetjener, ingusjer, kabardiner, balkarer, karatjajer, adygeer, kumyker, avarer, lakier, tabasaraner och lezginer. Den uigurisk-mongoliska, forntida hebreiska och arabiska skrift som dessa folk använde hade många brister: den återgav inte fonetiska särdrag i dessa språk adekvat, hade ett begränsat, huvudsakligen religiöst, användningsområde och var därför otillgänglig för vanligt folk. Av dessa skäl infördes latinska bokstäver under 1920-talet i stället för den uigurisk-mongoliska, forntida hebreiska och arabiska skriften. Detta var ett riktigt steg i den nationella politiken, eftersom inhemska och utländska fiender skulle ha tolkat en omedelbar övergång till det ryska alfabetet som en kvarleva av tsarismens russifieringspolitik. Slutligen skulle också massorna bland de nationella randområdenas folk ännu inte ha varit i stånd att förstå processerna där folken och deras kulturer närmade sig varandra. Den första perioden av språkligt skapande, då befintliga alfabet latiniserades och nya skapades, spelade en positiv roll i utvecklingen av litterära språk, nationella kulturer och nationell statsbildning.

Under den andra perioden av språkligt skapande, 1937—1940, övergick den överväldigande majoriteten av folken i Centralasien, Volgaområdet, Nordkaukasus och Azerbajdzjan till det ryska alfabetet (endast georgierna och armenierna behöll sin äldre skrift). Detta var en följd av socialismens uppbyggnad

34

i praktiken: när de sovjetiska folkens ekonomi och kultur utvecklades blomstrade de litterära språken; i takt med att samhällets sociala integration ökade började processerna av ömsesidig påverkan och berikande mellan språken spela en viktig roll.

Den nuvarande utvecklingsfasen i det multinationella sovjetsamhället kännetecknas av flera drag: en gemensam folkhushållning grundad på en hög teknisk nivå; hela det socialistiska samhällets sociala homogenitet; socialistisk demokrati; en multinationell kultur med socialistiskt innehåll; marxist-leninistisk ideologis och den socialistiska internationalismens principers dominans. Det är därför helt förståeligt att dessa företeelser i det mogna socialismens samhälle framkallar och intensifierar internationaliseringsprocesserna, det vill säga processerna där alla sovjetiska folk närmar sig varandra och samarbetar på alla områden och där deras broderliga vänskap stärks. De viktigaste faktorerna bakom internationaliseringsprocesserna är socialismens gemensamma materiella och tekniska bas, den enade unionsstaten, den sovjetiska kulturen med socialistiskt innehåll, nationell form och internationalistiskt väsen samt det stora utbredandet av ett språk för kommunikation mellan de sovjetiska folken (Федосеев П., 1980, 61). V. Lenin förutsåg frivilligt närmande mellan nationerna under socialismens förhållanden. ”Socialismens mål”, skrev han (Raštai, 22, 135), ”är inte bara att mänskligheten befrias från uppdelningen i små stater och från varje form av nationell isolering, inte bara att nationerna närmar sig varandra, utan också att de smälter samman.”

Nationen är å ena sidan en beständig historisk gemenskap och å andra sidan en form för samhällsutvecklingen, som har uppstått på grundval av en gemensam ekonomisk tillvaro. Följaktligen ges i den marxistiska definitionen av nationen den gemensamma ekonomiska tillvaron främsta plats; även språklig och territoriell gemenskap, kultur, nationellt medvetande och psykologi är viktiga kännetecken för nationen (Ленинизм и национальный вопрос, 23). Nationella särdrag eller skillnader består i första hand av språk och kultur, nationellt medvetande och psykologi. De kommer tydligt till uttryck i en nations eller etnisk grupps levnadssätt, traditioner och seder. Känslan av nationell tillhörighet och behovet av nationell gemenskap, nationella intressen, känslor och idéer, nationell stolthet, nationella traditioner och etnografiska särdrag i vardagslivet, förståelsen och meningsskapandet kring den egna nationens eller folkets förhållande till andra nationer, folk, nationaliteter och etniska grupper samt förmågan att skapa och bidra till mänsklighetens civilisation – allt detta hör till det nationella medvetandet. Den nationella psykologin omfattar den nationella karaktären, nationella känslor, det nationella temperamentet samt särdrag i stämningslägen och vanor och i den psykologiska sidan av nationella traditioner och seder. Det vore fel att tro att alla dessa nationella särdrag, särskilt språket, kommer att försvinna när nationerna närmar sig varandra.

V. Lenin belyste förutsättningarna för nationernas närmande och sammansmältning i det socialistiska samhället genom tre väsentliga aspekter. När V. Lenin (Raštai, 24, 54) motiverade partiets programståndpunkter i den nationella frågan skrev han: ”Det proletära partiet strävar efter att skapa en så stor stat som möjligt, eftersom detta är till gagn för de arbetande människorna; det strävar efter nationernas närmande och fortsatta sammansmältning, men vill uppnå detta mål inte med tvång utan enbart genom en fri, broderlig union mellan arbetarna i alla nationer.” V. Lenin (Raštai, 31, 68—69) påpekade också att de nationella skillnaderna ”kommer att bestå mycket, mycket länge även efter att proletariatets diktatur har genomförts i världsomfattande skala”. Följaktligen, när han talar om nationernas närmande och sammansmältning

3*

35

Under socialismets förhållanden avsåg V. Lenin med detta att, för det första, processen där nationerna närmar sig varandra och smälter samman är fri och frivillig, för det andra att den innebär en nära enhet mellan de socialistiska nationerna och skapandet av en broderlig sammanslutning mellan dem, men inte avskaffande av nationella skillnader, och för det tredje att nationella skillnader och särdrag består och är långvariga. Med detta som grund anges det i Sovjetunionens kommunistiska partis program att nationerna, när kommunismen segrat i Sovjetunionen, kommer att närma sig varandra ännu mer, att deras ekonomiska och ideologiska gemenskap kommer att växa och att gemensamma kommunistiska drag i deras andliga profil kommer att utvecklas. ”Men utjämningen av nationella skillnader, särskilt språkliga skillnader, är en mycket längre process än utplåningen av klassgränser”, betonas det i programmet. I rapporten om utkastet till Sovjetunionens konstitution framhöll L. Brezjnev: ”Det sovjetiska folkets socialpolitiska enhet innebär ingalunda att nationella skillnader försvinner.” Och i själva verket avskaffar den nya historiska gemenskapen av människor – det sovjetiska folket – inte de existerande nationerna och skapar inte några slags överbyggnader ovanpå folken, utan utgör ett exempel på en förening av människor av olika nationaliteter, där såväl nationerna och folken själva som deras särart, språk och kultur består. Aldrig tidigare har det funnits så stora möjligheter att utveckla, förnya och berika nationella attribut och faktorer som nu (Федосеев П., 1980, 63).

Sovjetunionens kommunistiska parti genomför den leninistiska nationalitetspolitiken. I dess program (1961, 93) sägs: ”… och även i framtiden säkerställa en fri utveckling av språken hos Sovjetunionens folk, fullständig frihet för varje sovjetmedborgare att tala, uppfostra och undervisa sina barn på vilket språk som helst, utan att ge några privilegier eller införa några begränsningar och utan att tvinga någon att använda det ena eller det andra språket. Under förhållanden av folkens broderliga vänskap och ömsesidiga förtroende utvecklas de nationella språken på grundval av jämlikhet och ömsesidig berikning.” I Sovjetunionens konstitution (1977, 18, 21) garanteras rätten att använda sitt modersmål och att få skolundervisning på sitt modersmål: de rättigheter som ”… tillkommer Sovjetunionens medborgare säkerställs genom en politik för allsidig utveckling och närmande mellan Sovjetunionens alla nationer och nationaliteter, genom att medborgarna fostras i den sovjetiska patriotismens och den socialistiska internationalismens anda samt genom möjligheten att använda sitt modersmål och andra språk hos Sovjetunionens folk”. Sovjetmedborgarnas rätt till utbildning säkerställs, bland många andra faktorer, genom ”möjligheten att få skolundervisning på sitt modersmål”.

* * *

I denna studie har republikens lingvosociala situation granskats ur vissa aspekter. Av översikten framgår att det litauiska språket spelar en dominerande roll i republikens sociala och kulturella liv. Modersmålets utveckling och funktion, som tryggas genom förverkligandet av den leninistiska nationalitetspolitikens principer i den sovjetiska staten, är en nödvändig förutsättning för att fostra en ny människa, för hennes framgångsrika socialisering och snabba tillägnande av de andliga värden som skapats av det egna folket och andra nationer, liksom för formandet av hennes andliga potential. Kommunistpartiet ägnar detta stor omsorg. Därutöver får det ryska språket allt större social betydelse; det är det främsta medlet för kommunikation mellan de sovjetiska folken. Kunskaper i ryska kompletterar de sociala funktioner som litauiskan fyller och bidrar till att forma den nya människan. Den harmoniska användningen av litauiska och ryska sida vid sida är ett framträdande drag i republikens lingvosociala situation.

36

LITERATŪRA

I

Маркс К., Энгельс Ф. Соч. 2-е изд., т. 36.

Энгельс Ф. Эмигрантская литература. — В кн.: Маркс К., Энгельс Ф. Соч. 2-е изд., т. 18.

Leninas V. Darbininkų klasė ir nacionalinis klausimas. — Raštai. V., 1953, t. 19, p. 71–72.

Leninas V. Tezės nacionaliniu klausimu. — Raštai. V., 1953, t. 19, p. 219–227.

Leninas V. Kritinės pastabos nacionaliniu klausimu. — Raštai. V., 1953, t. 20, p. 3–34.

Leninas V. Ar reikalinga privaloma valstybinė kalba? — Raštai. V., 1953, t. 20, p. 54–56.

Leninas V. Nacionalinės politikos klausimu. — Raštai. V., 1953, t. 20, p. 196–203.

Leninas V. Apie nacijų apsisprendimo teisę. — Raštai. V., 1953, t. 20, p. 369–425.

Leninas V. Socialistinė revoliucija ir nacijų apsisprendimo teisė. — Raštai. V., 1953, t. 22, p. 132—145.

Leninas V. Proletariato uždaviniai mūsų revoliucijoje. — Raštai. V., 1954, t. 24, p. 39–68.

Брежнев Л. И. Участникам Всесоюзной научно-теоретической конференции „Русский язык — язык дружбы и сотрудничества народов СССР“. — В кн.: Брежнев Л. И. Ленинским курсом. М., 1981, т. 8, с. 44–45.

Brežnevas L. TSKP Centro Komiteto ataskaitinis pranešimas Tarybų Sąjungos Komunistų partijos XXVI suvažiavimui ir eiliniai Partijos uždaviniai vidaus ir užsienio politikos srityje 1981 m. vasario 23 d. — V., 1981.

TSKP XXVI suvažiavimo medžiaga. — V., 1981.

Tarybų Sąjungos Komunistų partijos programa. — V., 1961.

Tarybų Socialistinių Respublikų Sąjungos Konstitucija. — V., 1977.

TSKP suvažiavimų, konferencijų ir CK Plenumų rezoliucijose ir nutarimuose. — V., 1955, t. 1.

II

Balčikonis J. Rusų mokslininkų įnašas į lietuvių kalbos mokslą. — Lietuvos TSR Mokslų Akademijos žinynas, 1952, t. 9.

Baskakovas A., Trifonovas J. [Rec.:] Kalbos vaidmuo dabartinėje visuomenėje. — Komunistas, 1980, Nr. 9.

Griškevičius P. Kovų ir darbo pergalių kelias. — Komunistas, 1979, Nr. 6.

Karaliūnas S., Vidugiris A. Bilingvizmo tipų Lietuvos TSR klausimu. — Lietuvos TSR paminklų apsaugos ir kraštotyros draugijos respublikinės kalbos komisijos sąsiuvinis: Mūsų vardų kultūra. V., 1970, sąs. 19.

Karaliūnas S. Sociolingvistiniai lietuvių kalbos tyrinėjimai. — Kn.: Socialinės lingvistikos problemos. V., 1979.

Kruopas J. Lietuvių literatūrinės kalbos vystymasis praeityje ir tarybiniais metais. — Kn.: Lietuvių kalba tarybiniais metais. V., 1967.

Lyberis A. ir Ulvydas K. Lietuvių literatūrinės kalbos leksikos praturtėjimas tarybinės santvarkos metais. — Kn.: Literatūra ir kalba. V., 1958, t. 3.

Lietuvos TSR ekonomika ir kultūra. — V., 1977.

Lietuvos TSR ekonomika ir kultūra 1977 metais. Statistikos metraštis. — V., 1978.

Lietuvos TSR gyventojai. 1979 metų sąjunginio gyventojų surašymo duomenimis. — V., 1980.

Lietuvos TSR laikraščių ir žurnalų kainoraštis. 1978. — V., 1977.

Lietuvos TSR liaudies ūkis 1978 metais. — V., 1979.

Lietuvos TSR spaudos statistika 1977—1978—1979—1980. — V., 1981.

Michalčenko V. Kelių kalbų vartojimas ir kalbos kultūra. — Kalbos kultūra. V., 1974, sąs. 27.

Mironas R. Lietuvių ir rusų kalbų lyginamoji istorinė fonetika. — Tarybinė mokykla. 1952, Nr. 6.

Mironas R. Lyginamoji-istorinė lietuvių ir rusų kalbų morfologija. — Tarybinė mokykla, 1954, Nr. 5, 6, 8.

37

Palionis J. Lietuvių literatūrinės kalbos istorija. — V., 1979 (Skyrius „Lietuvių literatūrinė kalba tarybiniu laikotarpiu“).

Rutkevičius M. Draugystės ir bendradarbiavimo kalba. — Komunistas, 1981, Nr. 12.

Sabaliauskas A. Lietuvių kalbos leksikos raida ir jos turtėjimas tarybinės santvarkos metais. — Kn.: Lietuvių kalba tarybiniais metais. V., 1967.

Stanaitis A., Adlys P. Lietuvos TSR gyventojai. — V., 1973.

Vaitkevičius B. Tarybų Lietuva: praeities ir dabarties bruožai. — V., 1980.

Аврорин В. А. Опыт изучения функционального взаимодействия языков у народов Сибири. — ВЯ, 1970, № 1.

Аврорин В. А. Ленинские принципы национальной политики. — ВЯ, 1970, № 2.

Аврорин В. А. Двуязычие и школа. — В кн.: Проблемы двуязычия и многоязычия. М., 1972.

Аврорин В. А. Проблемы изучения функциональной стороны языка. — Л., 1975.

Базиев А. Т., Исаев М. И. Язык и нация. — М., 1973.

Баскаков Н. А. Развитие языков и письменности народов СССР. — ВЯ, 1952, № 3.

Белодед И. К. Русский язык — язык международного общения народов СССР. — Киев, 1962.

Белодед И. К. Развитие языков социалистических наций СССР. — Киев, 1969.

Белодед И. К. Ленинская теория национально-языкового строительства в социалистическом обществе. — М., 1972.

Белодед И. К., Язык и идеологическая борьба. — Киев, 1974.

Белодед И. К., Ижакевич Г. П., Черторижская Т. К. Русский язык как источник обогащения языков народов СССР. — Киев, 1978.

Бернштейн В. Некоторые источники и формы проявления интерференции в процессе изучения иноязычной лексики. — В кн.: Взаимодействие языков в процессе обучения / Под ред. В. Шярнаса. Вильнюс, 1971.

Взаимоотношение развития национальных языков и национальных культур / Отв. ред. Ю. Д. Дешериев, Э. Г. Туманян. — М., 1980.

Взаимоотношение языков и культур народов СССР в условиях развитого социализма: Реферативный сборник. — М., 1980.

Вестник статистики. — М., 1980, № 10.

Видугирас А., Каралюнас С. К вопросу о типах двуязычия в Литовской ССР. — В кн.: Проблемы двуязычия и многоязычия. М., 1972.

Виноградов В. В. Великий русский язык. — М., 1945.

Виноградов В. В. Русский язык в современном мире. — Русская речь, 1970, № 1.

Внутриструктурное развитие старописьменных языков / Отв. ред. д-р филол. н. Ю. Д. Дешериев. — М., 1973.

Гаршва К. К. Развитие двуязычия в Литовской ССР. — Тр. АН ЛитССР. Серия А, 1982, т. 3(79).

Граудина Л. К., Семенова М. Ф. Русский язык в Латвийской ССР. — В кн.: Русский язык как средство межнационального общения. М., 1977.

Гришкявичус П. П. Советская Литва. — М., 1978.

Гришкявичус П. В едином строю народов СССР. — Вильнюс, 1980.

Гроссе Р. О соотношении языка и нации. — Иностранные языки в школе, 1970, № 3.

Дешериев Ю. Д. Развитие младописьменных языков народов СССР. — М., 1958.

Дешериев Ю. Д. О развитии языков народов СССР. — В кн.: Вопросы строительства коммунизма в СССР. М., 1959.

Дешериев Ю. Д. Закономерности развития и взаимодействия языков в советском обществе. — М., 1966.

Дешериев Ю. Д. К методологии теории билингвизма и методике билингвистических исследований. — В кн.: Методы билингвистических исследований. — М., 1976 (в ссылках: а).

38

Дешериев Ю. Д. Закономерности развития литературных языков народов СССР в советскую эпоху. Развитие общественных функций литературных языков. – М., 1976 (в ссылках: б).

Дешериев Ю. Д. Развитие общественных функций литовского и других литературных языков в Литовской ССР. – В кн.: Дешериев Ю. Д. Развитие общественных функций литературных языков. М., 1976 (в ссылках: в).

Дешериев Ю. Д. Развитие социальных функций русского языка как общего языка межнационального общения народов СССР. – В кн.: Русский язык как средство межнационального общения. М., 1977.

Дешериев Ю. Д. Языковые проблемы взаимодействия культур. – В кн.: Межнациональные связи и взаимодействие культур народов СССР. Таллин, 1978.

Дешериев Ю. Д. Современное состояние социолингвистики в СССР и актуальные проблемы развития языковой жизни советского общества. – В кн.: Socialinės lingvistikos problemos. V., 1979.

Дешериев Ю. Д., Протченко И. Ф. Национальные отношения в зрелом социалистическом обществе и развитие двуязычия в национальных школах. – В кн.: Пути развития национально-русского двуязычия в нерусских школах РСФСР. М., 1979.

Джусусов М. О некоторых актуальных теоретических вопросах национальной политики КПСС. – В кн.: Интернациональное воспитание трудящихся. Рига, 1967.

Жукаускас К. К. Совершенствуем обучение русскому языку. – Tagybinė mokykla, 1976, Nr. 4.

Закарьян М. Лексико-семантическая интерференция при изучении второго языка. – В кн.: За развитие методики обучения русскому языку и литературе в литовской школе / Под ред. В. Шярнаса. Каунас, 1969.

Зиманас Г. О. О сущности процесса сближения социалистических наций. – Вопросы философии, 1966, № 7.

Исаев М. И. Решение национально-языковых проблем в советскую эпоху. – ВЯ, 1977 (в ссылках: а), № 6.

Исаев М. И. Панорама языковой жизни народов СССР. – В кн.: Русский язык как средство межнационального общения. М., 1977 (в ссылках: б).

Исаев М. И. О языках народов СССР. – М., 1978.

Исаев М. И. Языковое строительство в СССР. – М., 1979.

Итоги Всесоюзной переписи населения 1970 г. – М., 1973, т. 4.

Каралюнас С. Литовский язык. Развитие двуязычия. – В кн.: Внутриструктурное развитие старописьменных языков. М., 1973.

Корсакаѕ Ю. Функционирование родного и русского языков в школах Советской Литвы. – В кн.: Socialinės lingvistikos problemos. V., 1979.

Крупас Й. Р., Гайвянис К. Б. Терминологическая работа и подготовка терминологических словарей в Литовской ССР. – В кн.: Вопросы разработки научно-технической терминологии. Рига, 1973.

Крупас Й., Сабаляускас А., Валяцкене А. и др. Литовский язык. – В кн.: Закономерности развития литературных языков народов СССР в советскую эпоху. Внутриструктурное развитие старописьменных языков / Отв. ред. Ю. Д. Дешериев. М., 1973.

Крупас Й. Р. О современном состоянии и путях дальнейшего развития литовского языка. – В кн.: Вопросы развития литературных языков народов СССР в советскую эпоху. Алма-Ата, 1964.

Ленинизм и национальный вопрос в современных условиях. 2-е изд. – М., 1974.

Марченко Е. Нарушение синтаксических норм русского литературного языка. – Mūsų kalba, 1974, Nr. 9.

Михальченко В. Ю. Особенности речи учащихся в условиях литовско-русского двуязычия. – В кн.: Взаимодействие языков в процессе обучения. Вильнюс, 1971.

39

Михальченко В. Ю. О функционировании языков в Литовской ССР. – В кн.: Социолингвистические проблемы развивающихся стран. М., 1975.

Михальченко В. Ю. О взаимодействии литовского и русского языков в условиях двуязычия. – В кн.: Социолингвистические проблемы развивающихся стран.

Михальченко В. Ю. Условия развития литовско-русского двуязычия. – В кн.: Развитие национально-русского двуязычия. М., 1976.

Михальченко В. Ю. Типологические особенности литовского и русского языков. – В кн.: Развитие национально-русского двуязычия.

Михальченко В. Ю. Первая ступень литовско-русского двуязычия. – В кн.: Развитие национально-русского двуязычия.

Михальченко В. Ю. Вторая ступень литовско-русского двуязычия. – В кн.: Развитие национально-русского двуязычия.

Михальченко В. Ю. Третья ступень литовско-русского двуязычия. – В кн.: Развитие национально-русского двуязычия.

Михальченко В. Ю. Четвертая ступень литовско-русского двуязычия. – В кн.: Развитие национально-русского двуязычия.

Михальченко В. Ю. Функционирование русского языка в Литовской ССР и его взаимодействие с литовским языком. – В кн.: Русский язык как средство межнационального общения. М., 1977.

Михальченко В. Ю. Актуальные социолингвистические проблемы языковой жизни Литовской ССР. – Socialinės lingvistikos problemos. V., 1979.

Михальченко В. Ю. Развитие литовского литературного языка в связи с развитием культуры литовского народа. – В кн.: Взаимоотношение развития национальных языков и национальных культур. М., 1980.

Михальченко В. Ю. Развитие литовского литературного языка в связи с его функционированием в сфере высшего образования (в печати).

Мустейкис К. В. Некоторые аспекты сопоставительного исследования морфологии русского и родного языков. – В кн.: Русский язык – язык межнационального общения народов СССР. М., 1976.

Мустейкис К. В. Ориентация на перспективу. – В кн.: Русский язык – язык дружбы и сотрудничества народов СССР. М., 1981.

Мяркене Н. Функционирование и преподавание русского языка в сфере высшего образования Литовской ССР. – В кн.: Socialinės lingvistikos problemos. V., 1979.

Мяркене Н. А. Проблема функционирования русского языка в сфере высшего образования (на материале Литовской ССР): Канд. дис. – М., 1981. – Машинопись.

Население СССР. – М., 1980.

Национальное и международное в современном мире. – Кишинев, 1981.

Национальные отношения в СССР на современном этапе. – М., 1979.

Никольский Л. Б. Языковая политика как форма сознательного воздействия общества на языковое развитие. – В кн.: Язык и общество. М., 1968.

Основные процессы внутристуктурного развития иранских и иберийско-кавказских языков / Отв. ред. д-р филол. н. Н. А. Баскаков. – М., 1969.

Основные процессы внутристуктурного развития тюркских, финно-угорских и монгольских языков / Отв. ред. д-р филол. н. Н. А. Баскаков. – М., 1969.

Плакунова Т. Лингвистическое обоснование обучения русскому произношению (Из опыта работы с литовцами). – Pedagogika ir psichologija. V., 1963, т. 4.

Плакунова Т. Некоторые черты русского произношения в г. Вильнюсе. – Mūsų kalba, 1974, Nr. 9.

Пошкус К. Русский язык – язык межнационального общения. – Русский язык в национальной школе. М., 1970, № 6.

Пути развития национально-русского двуязычия в нерусских школах. М., 1979.

Пялль Э. О некоторых вопросах развития наций и национальных языков Советского Союза. – Изв. АН ЭстССР. Общественные науки, 1968, т. 17, № 4.

40

Пялль Э. Н. О развитии национальных языков и типах двуязычия. — В кн.: Проблемы двуязычия и многоязычия. М., 1972.

Пялль Э. Межнациональный язык и двуязычие. — Изв. АН ЭстССР. Общественные науки, 1979, т. 28, № 4.

Рапшдов Ш. Р. Язык нашего единства и сотрудничества. — М., 1979.

Рекомендации Всесоюз. науч.-теорет. конф. „Русский язык — язык дружбы и сотрудничества народов СССР“. — Русский язык в национальной школе. М., 1979, № 5.

Римкус А. С. Преподавание русского языка в школах Литвы. — В кн.: Русский язык — язык межнационального общения народов СССР. М., 1976.

Русский язык в национальных республиках Советского Союза. — М., 1980.

Русский язык как средство межнационального общения. — М., 1977.

Русский язык — язык дружбы и сотрудничества народов СССР: Материалы Всесоюз. науч.-теорет. конф. „Русский язык — язык дружбы и сотрудничества народов СССР“, 22–24 мая 1979 г. Ташкент. — М., 1981.

Русский язык — язык межнационального общения народов СССР: Материалы Всесоюз. науч.-практ. конф. по совершенствованию преподавания русского языка в национальных школах, средних специальных и высших учебных заведениях, 21–23 октября 1976 г. Ташкент. — М., 1976.

Семенова М. Ф. Русско-латышские языковые связи. — Рига, 1973.

Сивицене М. О билингвизме и интерференции в области синтаксиса. — Mūsų kalba, 1976, Nr. 2.

Совершенствовать изучение и преподавание русского языка. — Русский язык в национальной школе. М., 1979, № 1.

Суник О. П., Дешериев Ю. Д., Мусаев К. М., Туманян Э. Г. Проблема двуязычия народов СССР. Тез. докл. конф., посвящ. вопросам взаимодействия и взаимообогащения языков народов СССР. Казань, 1964.

Теоретические проблемы социальной лингвистики / Отв. ред. Ю. Д. Дешериев. — М., 1981.

Толмачева З. А., Якубайтис Т. А. О структурно-типологическом изучении латышско-русских языковых контактов. — Изв. АН СССР, 1967, № 5.

Трифоновас Я. С. Функционирование и взаимодействие русского и литовского языков в Литовской ССР: Канд. дис. — М., 1978. — Машинопись.

Федосеев П. Н. О социальных и идейных основах сближения наций и народностей. — В кн.: Наука Союза ССР. М., 1972.

Федосеев П. Теоретические проблемы развития и сближения наций. — Коммунист, 1980, № 1.

Филин Ф. П. Ленинское учение о нации и некоторые проблемы национального языка. — Изв. АН СССР. Отделение лит-ры и яз. М., 1970, № 2.

Филин Ф. П. История общества и развитие двуязычия. — Изв. АН СССР. Сер. лит-ры и яз., 1970, т. 29, вып. 3.

Филин Ф. П. Современное общественное развитие и проблема двуязычия. — В кн.: Проблемы двуязычия и многоязычия. М., 1972.

Филин Ф. П. Русский язык в советских национальных республиках. — В кн.: Русский язык как средство межнационального общения. М., 1977.

Филин Ф. П. О дальнейшем развитии исследований по проблемам функционирования и изучения русского языка, преподавания русской литературы в союзных и автономных республиках, автономных областях и округах СССР. — Вестн. АН СССР, 1979, № 5.

Ханазаров К. Х. Историческая необходимость и прогрессивность межнационального языка в многонациональном социалистическом государстве. — Обществ. науки в Узбекистане. Ташкент, 1962, № 8.

Ханазаров К. Х. Строительство коммунизма и развитие национальных языков (На примере словарного фонда). — Обществ. науки в Узбекистане. Ташкент, 1963, № 3.

Ханазаров К. Х. Сближение наций и национальные языки в СССР. — Ташкент, 1963.

41

Ханазаров К. А. Критерии двуязычия и его причины. — В кн.: Проблемы двуязычия и многоязычия. М., 1972.

Ханазаров К. К. Решение национально-языковой проблемы в СССР. — М., 1977.

Холмогоров А. И. Интернациональные черты советских наций. — М., 1970.

Холмогоров А. И. Конкретно-социологические исследования двуязычия. — В кн.: Проблемы двуязычия и многоязычия. М., 1972.

Швейцер А. Д. Современная социолингвистика. — М., 1977.

Шепетис Л. К. Забота Партии о духовном потенциале советского народа. — В кн.: Русский язык — язык дружбы и сотрудничества народов СССР. М., 1981.

Шимкус С. Интернациональное воспитание трудящихся села. — В кн.: Интернациональное воспитание трудящихся. Рига, 1967.

Чепелите Д. Основные типы нарушения лексических норм в русской речи литовцев. — Mūsų kalba, 1978, Nr. 2.

Чепелите Д. К вопросу о некоторых лексических трудностях в речи учащихся литовцев. — В кн.: Вопросы преподавания русского языка в школе с литовским языком обучения / Сост. Л. Судавичене. Каунас, 1980.

III

Korsakas K. Literatūrų draugystė. — V., 1962.

Lietuvos gyventojai (1923 m. rugsėjo 17 d. surašymo duomenys). — K., b. m.

Lietuvos TSR istorija. — V., 1963, t. 2.

Mackey W. F. The Description of Bilingualism. — In: Readings in the Sociology of Language/ Ed. by J. Fishman. The Hague, 1968.

Merkys V. Nelegalioji lietuvių spauda kapitalizmo laikotarpiu (ligi 1904 m.). — V., 1978.

Slawski F. Lexikalische Neuerungen im Baltisch-Slavischen. — In: Donum Balticum. Stockholm, 1970.

Sommerfelt A. Diachronic and Synchronic Aspects of Language. — The Hague, 1971.

Venclova A. A. Puškinas ir Lietuva. — Kn.: Laikas ir rašytojai. V., 1958.

Корецкий П. И. О раскольниках в Ковенской губернии. — В кн.: Памятная книжка Ковенской губернии на 1863 год. Отдел II.

Мартине А. Распространение языка и структурная лингвистика. — В кн.: Новое в лингвистике. М., 1972, вып. 6.

Немченко В. Русские старожилы Литвы и их говоры. — Kalbotyra. V., 1963, t. 7.

Пауль Г. Принципы истории языка. — М., 1960.

Пшеничников П. Г. Русские в Прибалтийском крае. — Рига, 1910.

Станкевич А. Очерк возникновения русских поселений на Литве. — Виленский временник. Кн. 4: Русские поселения Ковенской губернии. Вильна, 1909.

С. КАРАЛЮОНАС

К ХАРАКТЕРИСТИКЕ ЛИНГВОСОЦИАЛЬНОЙ СИТУАЦИИ РЕСПУБЛИКИ

Резюме

Главный компонент лингвосоциальной ситуации Литовской ССР составляет то, что литовский язык, являясь национальным языком с древней и богатой письменной традицией, выполняет основные социальные функции и удовлетворяет нужды взаимного общения представителей литовской социалистической нации. Он является языком республиканской печати, радио и телевидения, национального театра и кинематографии, на нем издается обширная художественная, общественно-политическая и научная литература, ведется обучение в школах, в высших учебных заведениях, им пользуются на республиканских съездах и конференциях.

42

Ведущая роль национального языка в такой важной сфере, как высшее образование, подтверждается данными, собранными путем социолингвистического анкетного опроса студентов старших курсов Каунасского политехнического института им. Антанаса Снечкуса: 92,8% студентов выпускного курса общаются на литовском языке, 6,2 — на русском и 1% — на иностранном; 69,2% студентов читают литературу своей специальности на литовском языке, 28,6 — на русском и 2,2 — на иностранном; 90,5% студентов пишут на литовском языке, 8,5 — на русском и 1% — на иностранном. Следовательно, в общеобразовательных средних школах и вузах республики основным средством общения является литовский язык, однако наряду с ним все большее значение приобретает русский язык как средство общения, расширенного познания.

Будучи основным компонентом социально-коммуникативной системы, литовский язык оказывает заметное влияние на лингвосоциальную ситуацию республики. Оно проявляется, в частности, в том, что во время последней всесоюзной переписи населения литовский язык назвали вторым языком, которым они свободно владеют, 106 954 русских, 27 506 поляков, 7341 белорус, 4865 украинцев, 4579 евреев и др. Для некоторых из них он даже стал родным. По данным переписи 1979 г., литовский язык родным назвали 9536 представителей польской национальности, 6641 — русской, 790 — белорусской, 654 — украинской, 619 — еврейской национальности и др.

Другим важным компонентом лингвосоциальной ситуации республики является функционирование русского языка как языка межнационального общения советских народов — социальная необходимость, обусловленная интересами построения коммунизма в нашей стране. Применение русского языка обусловливается также всей экономической, общественной и культурной жизнью республики.

Литовский язык как средство общения литовской социалистической нации и русский язык как язык межнационального общения советских народов в хозяйственной, общественной и культурной жизни республики дополняют друг друга и гармонически сосуществуют.

Соотношение социальных функций, выполняемых литовским и русским языками в жизни республики, весьма обширно изучил Ю. Д. Дешериев (1976). Из 22 выделенных им сфер применения языка литовский и русский параллельно функционируют в радиовещании и телевидении республики, в высшем образовании, в науке и технике, в государственных учреждениях, в делопроизводстве и официальной переписке, в культурно-просветительских учреждениях, в научной, общественно-политической и культурной жизни, в местном транспорте и учреждениях связи, в сфере обслуживания и др. В трех сферах, а именно: в общении между собою самих русских, в общении литовцев с представителями других народов, в переписке с центральными учреждениями, а также с другими республиками, — ведущая роль принадлежит русскому языку. В промышленном производстве и технической документации, где соотношение применения одного из данных языков зависит от национального состава рабочих, служащих и инженерно-технических работников, литовский и русский языки употребляются наравне. В остальных областях хозяйственной, социальной, общественно-политической и культурной жизни республики преобладает литовский язык. Это начальное, среднее общее и среднее специальное образование для детей литовской национальности, судопроизводство и периодическая печать.

Возможность слушать и смотреть программы на русском языке дают Литовское радио и телевидение. Вильнюсское радио ежедневно 1 ч 10 мин транслирует свои передачи на русском языке. В учебном году два раза в неделю по 20 мин передаются уроки русского языка; 2 ч 20 мин в сутки на русском языке транслируются спортивные программы, концерты, различные торжества. Время передач на русском языке Вильнюсского радио значительно увеличивает ретрансляция из Москвы — 3,5 ч в сутки. Литовское телевидение также значительную часть своих передач ведет на русском языке. Напр., в субботу, 11 октября 1980 г., республиканское телевидение работало всего 15 ч 56 мин, в том числе 9 ч 34 мин — на литовском языке и 4 ч 33 мин — на русском. В сентябре 1981 г. из 201 ч работы Литовского телевидения программы на русском языке занимали 85 ч, или 35% всего рабочего времени.

43

Другая обширная сфера интенсивного применения русского языка — это система народного образования. В Советской Литве действуют немало восьмилетних и средних школ с русским языком обучения.

Функционирование русского языка в сфере высшего образования проявляется не только в том, что учебниками и другой специальной литературой в значительной мере студенты пользуются на русском языке, но, самое главное, в том, что в системе высшего образования Литовской ССР русский язык наряду с литовским применяется в качестве языка преподавания. Об этом красноречиво говорят следующие данные. В 1980—1981 уч. г. в 13 вузах Литовской ССР из общего числа 400 академических групп дневного отделения, 140 групп вечернего отделения и 150 групп заочного отделения соответственно в 40, 14 и 15 академических группах занятия по всем предметам велись на русском языке. В 1980 г. в вузы Литовской ССР поступило 9100 студентов, в том числе в группах с русским языком преподавания насчитывалось 1587, или 17,4%, — в среднем 920 студентов на дневном отделении (58%), 322 — на вечернем (20%) и около 345 студентов (22%) — на заочном.

Все сказанное позволяет делать вывод, что Коммунистическая партия Литвы с большим вниманием относится к запросам в области языка, культуры и быта граждан некоренных национальностей, работающих и проживающих в республике.

Чтобы выяснить, насколько достаточны навыки в русском языке, полученные в средней школе, были опрошены 440 работников культуры и народного хозяйства (со стажем работы не менее 3 лет) пяти районов и двух городов республики, 285 демобилизованных (представителей всех районов и городов), а также 304 студента различных специальностей 2—4-го курсов. Данные обследования показывают, что большинство опрошенных более или менее удовлетворены навыками чтения (90,9% опрошенных), письма (81,3) и речи (76,6), полученными в средней школе. Частично недовольных навыками чтения было 6,5%, навыками письма — 16,2 и навыками речи — 20,8, а полностью недовольных было лишь 2,6%.

Результаты опроса подтверждают и тот факт, что очень важным фактором в освоении литовским народом языка межнационального общения является школа. Возьмем, напр., данные, полученные социолингвистическим анкетным опросом выпускников Каунасского политехнического института им. Антанаса Снечкуса. На вопрос: „Каков уровень владения русским языком?” получены следующие ответы: говорю свободно — 28%, удовлетворительно — 56, слабо — 16, пишу хорошо — 6, удовлетворительно — 60, плохо — 34. При этом следует иметь в виду, что в качестве родного языка родителей в основном указывался литовский язык (98%).

Другим важным фактором развития литовско-русского двуязычия является непосредственный контакт с иноязычным населением в многонациональных трудовых коллективах.

Третьим фактором овладения русским языком, касающимся, однако, только мужчин, следует назвать службу в Советской Армии. Это обстоятельство значительно углубляет знание русского языка, полученное в средней школе, и поэтому у представителей мужского населения оно чаще лучше, чем у женщин. Среди свободно владеющих всеми формами русского языка мужчины составляют 61,7%, а женщины — 38,3, среди не знающих русского языка мужчин около 24%, а женщин примерно 76.

Можно полагать, что знание и активное пользование русским языком в сельской местности в значительной мере зависят от этнической компактности региона и обратно пропорциональны ей. Так, в местностях с высокой компактностью населения коренной национальности (напр., в Алитусском районе — 95,1% литовцев, Капсуком — 97,6, Кедайняйском — 92,4, Шяуляйском — 96) 6,5% жителей села свободно говорят, читают и пишут на русском языке, 12,7 — говорят и пишут, 38,3 — говорят слабо, а 42,5 — не знают его. В районах с преобладанием различного по национальному составу населения процент населения, владеющего русским языком, выше. Так, в Зарасайском районе, где проживают русские старожилы, а коренное население составляет всего 68%, свободно владеющих русским языком 39,1%.

44

Следовательно, согласно данным социолингвистических анкет, знание литовским населением русского языка, несмотря на определенное варьирование по регионам, в общем является хорошим. С этим согласуются и материалы Всесоюзной переписи населения 1979 г.: 48% жителей республики назвали русский язык вторым языком народов СССР, которым они свободно владеют. В 1970 г. эта цифра достигала только 33,8%. Следовательно, знание русского языка постоянно улучшается, а активное пользование им расширяется.

Это свидетельство плодотворной деятельности Коммунистической партии Литвы и правительства Литовской ССР, направленной на интернациональное воспитание трудящихся.

Литовский народ добровольно изучает русский язык и пользуется им не только для того, чтобы общаться с представителями других национальностей, но и для того, чтобы читать художественную и специальную литературу, слушать московское радио и смотреть программы Центрального телевидения, знакомиться с богатой культурой русского народа.

Литовско-русский билингвизм, как нам представляется, следует считать билатеральным. Как указывалось выше, почти половина населения Литовской ССР свободно владеет русским языком, большинство представителей других национальностей, постоянно проживающих в республике, говорят или более-менее понимают литовский язык. Типичными билингвами следует назвать русских старожилов Литвы. Литовско-русский билингвизм является контактным: его появление обусловливается ежедневным общением представителей двух народов, их совместным участием в трудовых процессах.

В отличие от локального билингвизма, наблюдаемого на части территории республики (напр., польско-литовский билингвизм в окрестностях г. Вильнюса), литовско-русский билингвизм глобален: это проявление национально-русского билингвизма, основного типа билингвизма в Советском Союзе, имеющего государственное, общественно-политическое значение.

S. KARALIŪNAS

CHARACTERIZATION OF THE LINGUOSOCIAL SITUATION OF THE REPUBLIC

Summary

The paper consists of the following chapters: ”Progress of Lithuanian Culture, Use of the Lithuanian Language and Its Intensification“, ”Use of the Lithuanian and the Russian Languages“, ”On the Subject of Contacts of Lithuanian and Russian“, ”Lithuanian — Russian and Russian — Lithuanian Bilingualism“, ”The Language of Communication of the Soviet Peoples and Its Role“ and ”Leninist National Politics and Prosperity of the Soviet Peoples and Their Languages“.

The Lithuanian language is a means of communication of the Lithuanian socialist nation and it meets all needs of intercommunication of the Lithuanian people at the present stage of development of our society. In the years of Soviet power Lithuanian culture has flourished, the role of the Lithuanian language has risen, its social usage has intensified and spheres of its functioning have widened. At the same time in the economic, social and cultural life of the republic the Russian language functions, which is the main means of the international communication of the Soviet peoples.

During the general census of the population of 1979 48% of the Lithuanians have pointed out that they speak Russian fluently. In 1970 there were only 33.8% of them. The main channels of the formation of the Lithuanian — Russian bilingualism are a school, work in multinational industrial collectives and service in the Soviet Army.