LIETUVIŲ KALBOS SANDAROS TYRINĖJIMAI

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVI (1987)

KAZIMERAS AMBRASAS-SASNAVA

RECENSION – KRITIKENS ALFA

När J. Balčikonis rättade till språkets brister berörde han inte sällan olika brister i översättningar. Så till exempel går han grundligt igenom en hel del lexikala oegentligheter, kasusfel och andra fel¹ när han recenserar L. Valkūnas bok översatt från grekiska². Mer än en gång har också författaren till denna artikel själv fått rodna och skruva på sig på stolen som på en glödbädd, när professorn, redan liggande på sjukbädden under sin svåra sjukdom, tog min översatta bok och lugnt, övertygande och långsamt strök under ord, uttryck och meningar som inte föll honom i smaken eller motsvarade språkets anda och modersmålets krav³. Jag vågade inte ens säga ett enda emot den krävande recensenten — jag kunde bara hålla med om allt och nicka med huvudet. Professor Balčikonis ständiga uppmärksamhet inte bara på originaltexten utan även på den översatta texten fick mig att kasta en närmare blick på recensionerna av våra översatta böcker, som i dag ibland (och hur många översatta, till och med utmärkta verk blir inte ens föremål för en sådan bedömning!) är det enda tillfället att i pressen möta kritiska texter av detta slag.

För inte så länge sedan skrev R. Gamzatov: ”En översättning kan inte skapas enbart med händerna, utan själ och hjärta; uppriktighet och individualitet behövs”⁴. Vad ska man då säga om kritiska arbeten, och framför allt om recensioner? Här krävs dubbelt så mycket omsorg, uppriktighet och individualitet. I viss mening bedömer man ju här inte en enda persons arbete, utan flera personers — deltagarna i kommunikationsprocessen: författarens, översättarens, redaktörens och andras. Så hur ser egentligen våra recensioner av översatta böcker ut?

Översatt litteratur kan analyseras och bedömas på många olika sätt. En forskare eller kritiker kan studera den ur ett litterärt eller rent språkligt, semiotiskt eller strukturellt perspektiv. En intressant kritisk analys skulle till och med kunna göras ur filosofisk synvinkel: har exempelvis den filosofiska konceptionen bevarats⁵? Ur litterär synvinkel: har originalets bilder, personkarakteristikerna, hela verkets stämning och författarens individuella stil och världsuppfattning återgetts korrekt⁶? Varje recensent kan hitta bedömningsvinklar som är särskilt relevanta för den ena eller andra översättningen, en-

¹ Longas. Dafnis ir Chlojė / Iš graikų k. vertė L. Valkūnas. — V., 1958. — 191 p.

² Balčikonis J. Rinktiniai raštai. — V., 1978, t. 1, p. 331—332.

³ J. Balčikonis strök särskilt omsorgsfullt med blyertspennan under texten och påpekade själv högt många av språkets ”skräp och småsaker” i Dž. Darelos bok ”Perkrautas laivas” (övers. K. Ambrasas. — V., 1967). Det är synd att jag inte antecknade dessa rättelser då och att jag slarvade bort boken han hade gett mig, med hans korrigeringar. I dag skulle de vara ovärderliga och utgöra ett påtagligt minne av en krävande recensent.

⁴ Тамзатов Р. Высокие звезды. — Литературная газета, 1983, 24 авг.

⁵ Prustas M. Prarasto laiko beieškant. Svano pusėje. — V., 1979.

⁶ Dantė A. Dieviškoji komedija. Skaistykla. — V., 1970.

83

som enligt hans uppfattning är mest angelägna för den ena eller andra översättningen. Därför är det särskilt lockande att ta en titt på skrifter av dem som just är beredda att utföra ett sådant arbete. I recensionen ”Nuo ištakų ligi nūdienos”⁷ får läsaren bekanta sig med amerikanska noveller⁸. Avsikten här var att så brett och objektivt som möjligt betona de urvalsprinciper som samlingsredaktören L. Vanagienė följt, att i ett vidare sammanhang av amerikansk litteratur granska de översatta novellernas idé- och tematiska syfte samt lyfta fram deras väsentliga drag. Däremot nämns inte alls översättningarnas kvalitet eller deras konstnärliga värde. J. Kunčinas skriver om en bok översatt av T. Četrauskas⁹. Av 186 rader ägnas endast fem åt översättningen: ”Återstår bara att säga att översättaren T. Četrauskas på ett utmärkt sätt klarade den krävande översättningen, där han ställdes inför såväl stilistisk mångfald som differentierat ordförråd och riklig terminologi.” Det kommer säkert att intressera en del läsare att få veta några biografiska fakta om romanens författare, en kort sammanfattning av verket, personkarakteristiker och verkets idéinnehåll. De som för några årtionden sedan skrev i ”Literatūra ir menas” blir också tillfredsställda av dessa rader: ”Ingen av recensionerna i ”Pergalė” av de nyöversatta böckerna fördjupade eller vidgade de intryck vi vanliga läsare fick direkt av den bok vi läst. Vi fick nästan inte veta något om författaren, om verkets plats i den sovjetiska litteraturen eller om tyngden i bokens konstnärliga förtjänster. Det är tydligt att varken redaktionen eller recensenterna vinnlägger sig om att ge en djupare och mer seriös analys av en ny översatt bok. Dessa kalla recensioner, skrivna i en likgiltig ton och där man inte ens får reda på bokens innehåll, visar att tidskriftens redaktion betraktar skrivandet om översatta böcker som en tredje rangens plikt”¹⁰. I vilken riktning har den här typen av recension utvecklats under två eller tre årtionden? När recensenten bedömer lettiska noveller¹¹ skriver han: ”hur blev det då med den där förhandsinställningen — infriades den och visade den sig berättigad, kände du dig tryggt och klokt guidad genom Lettland med dess tankar, människor och stämningar, eller blev du berörd ur professionell synvinkel?”¹² Dessa frågor stöts och blöts under nästan tre tidskriftssidor. Om det inte funnits en fotnot längst ner på sidan med förlag och utgivningsår, skulle man kunna tro att det rörde sig om en originalbok, eftersom författaren inte ens nämner själva ordet ”översättning”. Här ställs lettiska och litauiska verk, teman och problem sida vid sida; intressantare tankar betonas, urvalets fördelar och svagheter nämns och verkets betydelse för den litauiska litteraturen sammanfattas med några få ord.

I dag verkar den litauiska pressen i stort sett skilja mellan olika verksamhetsområden: ”Naujos knygos” propagerar för och gör reklam för våra förlags produktion, ”Literatūra ir menas” och ”Pergalė” betraktar den ur ett tematiskt, idéinriktat och kritiskt perspektiv, medan översatta böcker kanske bara undantagsvis får en viss språklig ”kardning” i ”Mūsų kalba”.

⁷ Plg. Kuosaitė-Jašinskienė E. Nuo ištakų ligi nūdienos. – Pergalė, 1981, Nr. 7, p. 176–178.

⁸ Amerikiečių novelės. – V., 1980, 520 p.

⁹ Kunčinas J. Tarp realybės ir fikcijos. – Pergalė, 1981, Nr. 3, p. 178–179 (Rec.: Andersas A. Vinterspėltas. – V., 1980, 419 p.).

¹⁰ Krasauskas V., Jurevičiūtė J. Rimtą recenziją verstinei knygai. – Literatūra ir menas, 1950, gruod. 10.

¹¹ Žaliosios iliuzijų burės. – V., 1983, 517 p.

¹² Aputis J. Amalas Latvijos pusėje. – Pergalė, 1983, Nr. 8, p. 182–184.

84

Men ingen tidning eller tidskrift ägnar översättningarna en fortlöpande kritisk, objektiv, välförtjänt och saklig bedömning eller en uppmärksam blick. Därför händer det nu, när man har läst någon bok om kritik av original litteratur, att man ofrivilligt jämför den med en recension av översatt litteratur. När man analyserar litterära processer och originalverkens kreativa vindlingar uppstår intressanta antaganden, meningsfulla jämförelser, klarsynta och djärva slutsatser, tydliga mått på litterär utveckling, drag av konstnärligt sökande, friskhet i tankens abstraktion och generaliseringar, övertygande syntetisk förmåga och analytisk koncishet. Det är ju just här som recensentens vida vyer, den egna åsiktens övertygelsekraft, intelligens och så vidare blir synliga.¹³ Synen på en översatt bok är helt annorlunda: en nypa biografiska fakta, ett litet avsnitt om handlingen, en bit analys av rollfigurernas karaktärer och kompositionen, och om man dessutom tillägger verkets plats i litteraturutvecklingen, dess idéinnehåll och konstnärliga innehåll eller några smulor om samspelet mellan litterära förbindelser – då har man hela recensionens omfång. Allt detta behövs naturligtvis, kanske är det till och med intressant för många, men samma sak bör inte upprepas år efter år, decennium efter decennium. Sanningen att säga förekommer det också recensioner som motsvarar sitt syfte och mål. En sådan är J. Lebedys text om översättningen av Donelaitis ”Metai” till tyska¹⁴. Den skiljer sig från den traditionella standardrecensionens vanliga ramar genom sin konkretion och saklighet. Här redogörs kort men exakt för verkets översättningshistoria, tidigare översättningar av ”Metai” nämns och bedöms objektivt, och översättarens teoretiska syn på översättning och översättningsprinciper läggs fram. ”Konstnärlighet och kreativitet, jämte exakthet – det viktigaste målet för Budenzig”, medger recensenten. Han betonar tydligt adekvansproblemet: inte en enda rad har utelämnats, originalets nationella särart och författarens individualitet har bevarats, liksom många uttrycksfulla verb; det idétematiska innehållet och herrarnas karaktärer har återgivits ganska fulländat, liksom de mest karakteristiska dragen i Donelaitis språk. Inte heller de grundläggande bristerna glöms: originalets lyrik har inte bevarats, vissa prosodiska ojämnheter förekommer, liksom inexaktheter i hyperboler och jämförelser, särskilt lexikala, semantiska, korrekturmässiga och andra fel. Detta är naturligtvis inte recensionens ideal, men ändå en verkligt seriös bedömning av en översatt bok, i värde jämförbar med en annan liknande recension av översättningen av ”Faust”¹⁵. Den börjar inte med den litauiske utan med den lettiske Fausts färd. Det står genast klart att recensenten inte bara vill tillfredsställa den nyfikne läsaren i all hast, utan betrakta verket i ett vidare perspektiv: visa varför Goethes verk nådde vår tröskel långt senare än på lettiska, ryska, ukrainska, finska, armeniska, georgiska, serbiska och andra språk. Här granskas omsorgsfullt de första översättningsförsöken, kritiska omdömen och den tyske poetens verks inflytande på litauisk litteratur och dess författare; även orsakerna anges till att översättaren A. Churgins omfattande professionella arbete under flera decennier inte vågade bedömas objektivt. V. Kubilius betraktar översättningen ur ett problemorienterat perspektiv. Recensenten nöjer sig inte med ensidiga bedömningar av översättarens arbete—

¹³ Zalatorius A. Menant Borutos mįslę. — Pergalė, 1981, Nr. 4, p. 167–171; Girdzi-jauskas J. Brandi teorinė mintis. — Pergalė, 1981, Nr. 6, p. 167–171.

¹⁴ Lebedys J. Naujas K. Donelaičio „Metų“ vertimas į vokiečių kalbą. — Pergalė, 1966 Nr. 10, p. 120–129; Lituanistikos baruose. — V., 1972, p. 48–61.

¹⁵ Kubilius V. „Faustas“ keliauja į Lietuvą. — Pergalė, 1980, Nr. 3, p. 133–154; Susitikimas su J. V. Gėte. — Kn.: Lietuvių literatūra ir pasaulinės literatūros procesas. V., 1983, p. 220–256.

85

— utan betraktar översättningen mot bakgrund av hela bredden i A. Churgins originalpoetiska skapande, dess stämningar och skalan av det lyriska jagets upplevelser. Detta är en av de mest fruktbara, men samtidigt svåraste metoderna för översättningsanalys, som man inte så ofta finner i recensioner och inte ens i monografier¹⁶. Med hänsyn till A. Churgins tidigare översättningar bedömer V. Kubilius träffsäkert och omdömesgillt det professionellt utförda arbetet: även om det utförts med stor erfarenhet, fenomenalt minne och en begåvad personlighet, lyckades översättaren inte överallt bevara rollfigurernas individuella sätt att tänka eller återge personernas psykologi och intellektuella spänning; på vissa ställen har Mefistofeles råhet betonats alltför starkt, medan ett burdust ord ”skakar” Margaritas mildhet. Enligt recensenten lämnar till och med de centrala ledmotiven i det filosofiska verket de kanoniska stränderna – i den litauiska ”Faust” finns inte längre den talade tyskans obändiga kraft, djärvhet och enkelhet. Översättningen bär tydliga avtryck av klassicismens poetik och den moderna europeiska lyrikens tankesätt.

Genom att jämföra två stora poetiska personligheters – Adomas Mickevičius och V. Mykolaitis-Putinas – skapande har I. Kostkevičiūtė¹⁷ skrivit en recension som är särpräglad, lättflytande och samtidigt insiktsfull. Den känsliga och livliga recensenten lyckades på en sida i en veckotidning presentera den kreativa växelverkan mellan två poetiska personligheter ur översättningens perspektiv. Här saknas varken exempel, diskussion om adekvansproblemet eller konkret analys av hur väl Putinas har lyckats översätta Mickevičius verk. Förmodligen är det få som så subtilt, litterärt, känsligt och samtidigt sakligt försiktigt kan analysera och bedöma stora begåvningars skapande.

Kanske är det inte alla som lyckas skriva som J. Lebedys, V. Kubilius eller I. Kostkevičiūtė. Men först och främst bör man minnas att det latinska ordet recensio betyder bedömning, översyn, granskning. I en recension bör man alltså främst ägna sig åt bedömning och kritisk granskning, inte åt platta konstateranden och kommentarer. Det vore lämpligt att variera det kritiska arbetet inom denna genre betydligt mer. Man bör inte hålla sig till de påträngande, schablonmässiga formuleringar och okritiska kriterier som har etablerats under så många år och triumferande tågar fram genom veckotidningarnas och tidskrifternas sidor. Som den tjeckiske professorn och översättaren av vår litteratur till tjeckiska, E. Parolekas, föreslår, vore det nyttigt att undersöka om översättaren har klarlagt ”vilka estetiska och etiska värderingar av den modellerade verkligheten vi finner i författarens verk. Vad han älskar och hatar, vad han upphöjer som skönt och vad han estetiskt misskrediterar, och vad han förhåller sig likgiltig till. Ibland kommenterar författaren själv detta och talar öppet om sin inställning, men oftast gör han det indirekt, genom antydningar”¹⁸. Somliga kallar denna modellerade verklighet verkets nyckel, andra dess stämning, åter andra verkets anda. I grund och botten, som den nämnde tjeckiske forskaren påpekar, behöver man inte noggrant studera manuskript, memoarer, brev eller annat arkivmaterial efter författaren eller poeten för att känna av och klarlägga författarens syn på verkligheten. Dessa signaler finns att finna i själva verket: olika epitet, attribut som kongruerar och inte kongruerar, återkommande ledmotiv och många andra detaljer, inre emotionella, moraliska och estetiska värderingssignaler

¹⁶ Егиазарян А. Поэт и перевод. – Ереван, 1979.

¹⁷ Kostkevičiūtė I. Putinas ir Adomas Mickevičius. – Literatūra ir menas, 1969 rugpj. 23.(Rec.:) Mykolaitis-Putinas V. Raštai. – V., 1968, t. 9.

¹⁸ Parolekas E. Pasaulio meninio modelio evokacija vertime (Apie tai, kas iš tikrųjų verčiama). – Pergalė, 1981, Nr. 24, p. 148–157.

86

visar hur författaren värderade omgivningen, personerna, händelserna och den övriga verklighet som skildras i hans verk. I J. Lebedys recension finner vi just en sådan värdering: ”Budenzigas återskapar den folkliga diktvärldens världsbild in i minsta nyans, liksom synen på människor, omgivningen och naturen. Det som fördöms och föraktas och det som upphöjs i originalet fördöms respektive upphöjs också i översättningen, i ett försök att bevara samma mått, grad och nyans”¹⁹.

Om någon översättare skulle behöva översätta V. Jasukaitytės novell ”Ballad om kvinnan som står på bron”²⁰ till tyska, engelska, spanska eller något annat språk, vore det klokt att läsa den noggrant och försöka känna in hennes återkommande favoritmotiv: ”Jag är lycklig. Jag är lycklig, jag är lycklig och kan säga det en gång till: jag är lycklig”. Dessa upprepningar vittnar alltså om att författaren, sedan hon brutit sig loss från vardagen, skildrar verkligheten romantiskt, i något slags abstrakta utbrott. Hennes världsbild är icke-vardaglig, som om den vore lösryckt från tristess och vardaglighet. Just här finns en särskild uppgift för översättaren och en huvudnyckel till recensionen för kritikern.

För att slippa definiera hur en recension av en översatt bok borde se ut i dag bör vi än en gång erinra oss V. Krasauskaus och V. Jurevičiūtės ord: ”Det behövs en seriös recension av en översatt bok, som blottlägger både bokens idéinnehåll, verkets betydelse och dess tankemässiga egenskaper. Det behövs en recension skriven i en engagerande stil och på ett rent språk; det behövs en konstnärlig recension.” Här bör vi instämma med A. Merkytė, som, för att visa hur man inte bör recensera böcker, till och med tvingades skriva en hel artikel om en enda recension – en antirecension²¹. Här lyfts en sak fram som är värd att lägga på minnet: ”En recension är förmodligen inte bara en uppvisning i lärdom, sinnrika citat och en ständigt återkommande vetenskap om översättning, utan också ett seriöst förhållningssätt till original- och översättningstexterna, en konkret analys av dem och en uppriktig strävan att höja den allmänna nivån på våra översättningar”.

För att våra översättares arbeten ska kunna bedömas på ett lämpligt och sakligt sätt vore det alltså nyttigt om redaktionerna inte bara omsorgsfullt valde ut recensenter, utan också utbildade och fostrade dem, utlyste recensionstävlingar, organiserade bredare diskussioner i pressen och genom särskilda enkäter sociologiskt undersökte vilka slags recensioner som är mest nödvändiga, mest lästa och mest aktuella för dagens behov.

RECENSIONEN – KRITIKENS ALFA

Sammanfattning

I denna artikel görs ett försök att bedöma läget för recensioner av översatta böcker. Med utgångspunkt i en studie av artiklar av J. Lebedys, V. Kubilius, I. Kostkevičiūtė och andra formuleras krav även på andra artiklar som publiceras i periodiska skrifter och som inte utmärker sig genom mångsidighet eller vetenskaplighet. Artikeln föreslår att kvaliteten på publicerade recensioner förbättras grundligt, att en tävling om den bästa recensionen av en översättning anordnas och att recensionernas aktualitet och andra frågor undersöks ur ett sociologiskt perspektiv.

¹⁹ Lebedys J. En ny tysk översättning av K. Donelaitis ”Årstiderna”. — I: Lituanistikos baruose, s. 50—51.

²⁰ Jasukaitytė V. Baladė apie stovinčiąją ant tilto. — Pergalė, 1981, Nr. 6, p. 12—57.

²¹ Petrauskas V. Prusto pusėje. — Pergalė, 1981, Nr. 4, p. 126—142.

²² Merkytė A. Vägen mot Proust. — Pergalė, 1981, nr 10, s. 150—160.

87