LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVIII (1989)

KALBŲ RYŠIAI IR SĄVEIKOS

LAIMA GRUMADIENĖ

SLAVISERINGEN AV OIKONYMEN I VARENAVO-DISTRIKTET

Undersökningar av språkliga substrat kan ge mycket nytt material, men först måste man fastställa regler för rekonstruktionen av substratspråket, det vill säga metoder för att skala bort superstratets avlagringar. Språkfakta rekonstrueras när de inte längre kan verifieras. I en tvåspråkig situation kan man försöka återställa språkfakta och lättare upptäcka de mest allmänna regelbundenheterna enligt vilka element från ett språk anpassas till ett annat. På så sätt kan man förstå mekanismen bakom språkkontakt och följa utbytet av språkliga element.

Onomastik är ett av substratforskningens undersökningsobjekt. De slaviska särdragen i litauisk onomastik har redan undersökts vid flera tillfällen. Bland de nämnvärda arbetena finns de utförliga studierna, grundade på ett omfattande material, av K. Būga (1958), K.O. Falko (1963), J. Otrembskio (1963), J. Princo (1968) och andra. De bygger på skriftliga källor, varför stor vikt läggs vid skrifttecknens inventarium, skrivarnas förmåga och principer, och stor hänsyn tas till språkens diakroniska relationer. De mest allmänna regelbundenheterna har redan kunnat fastställas, men undantag eller till och med uttryck för motstridiga tendenser måste vanligen elimineras eller förklaras med extralingvistiska faktorer.

Språket är ett oerhört fulländat system; det ”fungerar som ett urverk” om språken verkligen samverkar och det inte är en skrivare med ett annat modersmål som skriver ned ord från ett för honom exotiskt språk. Det är en helt annan sak när tvåspråkiga människor återger ord från ett språk som de förstår väl på ett annat språk, som de också behärskar väl och vars resurser de känner. Föremålet för denna undersökning är språkkontakt.

Ovurderliga språkfakta för detta ändamål finns i riklig mängd på de så kallade perifera öarna och gränsområdena för litauiska dialekter. Materialet till denna studie samlades in i Varenavo-distriktet i Vitryska SSR under expeditioner åren 1984–1987. Den allmänna sociolingvistiska situationen i distriktet har beskrivits ganska utförligt (Чекмонас 1988).

På senare tid har forskningen om perifera litauiska dialekter intensifierats särskilt: A. Vidugiris och K. Garšva fortsätter sitt arbete, medan V. Čekmonas tillsammans med sina elever (A. Vaičiulytė-Romančiuk, T. Vaišnytė och andra) förverkligar sin idé om bred geografisk sociolingvistisk dialektologi i dessa trakter¹.

Substratforskning baserad på människors levande språk är ovanlig inom lingvistisk praxis; därför är det värt att diskutera några metodologiska utgångspunkter.

Först och främst bör alla samexisterande språk och dialekter undersökas på ett helhetsmässigt sätt. Grammatiska beskrivningar och ordböcker bör utarbetas så att de visar vilka fall—

¹ Jag är uppriktigt tacksam mot V. Čekmonas för själva idén till arbetet, liksom mot alla de här nämnda, återkommande expeditionsdeltagarna för deras ömsesidiga hjälp.

84

i dem talas ett språk, i andra ett annat. Med andra ord bör vi, när vi undersöker språkkontakt och språkliga samband, försöka hitta innovationscentra.

Alltså är den andra saken ett nödvändigt sociolingvistiskt perspektiv på undersökningsobjektet: vem talar, när, var, med vem och hur. Hur stor inverkan sociolingvistiska faktorer har framgår av det faktum att den slaviska anpassningen av oikonymerna i de 15 undersökta trakterna i Varėnavo-distriktet skiljer sig avsevärt. Till exempel levde litauiskan ännu förhållandevis nyligen i trakterna kring Balčiškės och Girkos och delvis Rūdiņia, i mindre utsträckning i trakten kring Žirmūnai, även om den nu har försvagats betydligt; i trakterna kring Misevičiai och Ažubalis upphörde den för länge sedan, och numera talar troligen ingen litauiska där. Allt detta har format särdragen i oikonymernas slaviska anpassning: tvåspråkiga personer förklarar i regel oikonymers semantiska och formella innehåll med hjälp av det andra språkets medel och använder sådana suffix och prefix i det andra språket som återger det mest exakt, medan de som har glömt språket (med polskt orienterad hållning) oftast använder polska suffix och ändelser till allt. På dessa platser täcks substratspråket av ett särskilt tjockt superstratlager. Det säkraste belägget för att det tidigare funnits ett starkt poloniseringscentrum är att betoningen har flyttats enligt reglerna i polska, och dess ursprungliga placering kan då vara oåterkalleligt dold. Liknande företeelser förekommer också på andra språkliga nivåer.

För det tredje samlas alla tänkbara språkliga fakta in och detaljer som kan påverka namnets ursprung dokumenteras (terräng, geografiskt läge osv.). Omgivande mikrotoponymer och dominerande antroponymer kan också vara mycket viktiga för etymologiseringen. Grunden till oikonymerna i en del av undersökningsområdet utgörs av efternamn, jfr Surkantai ~ Сурканты Blč, Vilbikai ~ Вильбики Blč, men det omvända förloppet är förstås också möjligt: Kულiai ~ Кули Grk och efternamnet på personer från dessa trakter Кулейч.

Det är nyttigt att veta att Saltoniškės ~ Солтаниуки Grk är den enda lilla byn som ligger djupt inskjuten i skogarna. Detta stärker i hög grad hypotesen om att hydronymer med roten salt- hör samman med ѕлата ”körtel på djurets hals; ister kring tarmarna”; saltas ”svart liten klump i ister” osv. (jfr Vanagas 1981, 289). Byn Pėncin iškės ~ Пѣнцынюки Rod, liksom Plikiai ~ Плики Žrm, ligger på öppen mark, så dess namn kan förbindas med pėntis ”häl”.

Detta är de mest grundläggande uppgifterna vid sociolingvistisk undersökning av substratfenomen. De första som undersökte följderna av språkkontakt i Vitryssland ur den aktuella synvinkeln var företrädarna för de litauiska perifera dialekterna T. Vaišnytė (Войшниц 1986) och A. Romańčiuk (1989).

Denna artikel beskriver endast oikonymer – namn på 148 byar, upptecknade 1984–1987 från lokala två- eller flerspråkiga (inte enspråkiga) invånare i Varėnavo-distriktet. Detta är den tillförlitligaste källan för att fastställa reglerna för språkkontakt: de ”undantag” som förekommer är följder av att andra regler verkar; här finns inga tillfälligheter. De nu använda litauiska och belarusiska (vardagliga) formerna av oikonymerna dokumenteras.

I skriftliga källor av olika slag och från olika tider har man funnit polska och ryska former av många av de undersökta oikonymerna, men här har man strikt valt att skilja mellan talspråkliga belägg (som förutsätter tvåspråkighet) och skriftliga belägg. Till exempel finner vi nu att byn Zalieckių i trakten kring Žirmūnai, vars namn troligen kommer från efternamnet Zalieckių som fortfarande förekommer i trakten, numera skrivs Залеские på ryska, det vill säga det har förklarats med folklig etymologi som att byn ligger bortom

85

skogen. Därför är det bättre att begränsa mängden undersökt material men göra det så enhetligt och därmed så autentiskt som möjligt.

Ytterligare en metodologisk anmärkning. Under 1920- och 1930-talen pågick i de berörda trakterna en kort men ganska intensiv rörelse organiserad av föreningen ”Rytas” för att återuppliva den litauiska identiteten. Läsrum som inrättades i många byar lämnade efter sig en grupp människor som lärde sig litauiska, inte av sina föräldrar (även om de senare ofta fortfarande kunde litauiska, men inte längre lärde sina barn språket), utan av lärare i läsrummen. Ortnamn som upptecknats efter sådana människor (de talar inte dialekt eller talar en delvis dialektal form) kan vara hyperkorrekta, jfr *Gaivūnai ~ гаўёўны Rod, men här finns Aivūnai (i dialekten ai < ei i början av ord), jfr Эйтūны (Lydas distrikt), liksom dialektformen Aišiškės ~ Эйшыўки.

Endast talspråket (eftersom detta inte återspeglas i skrift) kan visa var det fanns /g/ i substratformerna och var det har lagts till: allofonen [g] i den belarusiska formen visar att /g/ fanns där sedan gammalt även i substratspråket, medan [ɣ] oftast tyder på att ljudet lagts till, jfr yaŭyūnīuki Ben. [ɣ] i ordets början gör det möjligt att gradvis rekonstruera grunden till verbroten ei- också i denna oikonym.

Efter att ha gått igenom principerna för insamling och urval av material behandlas nedan reglerna för överföring av oikonymer från ett språk till ett annat, och alla insamlade exempel klassificeras enligt dessa. Som utgångspunkt har man valt de metodologiska principerna hos J. Princas och delvis K. O. Falko: att skilja ut och från de fonetiska övervägandena utesluta de exempel som överförs till ett annat språk genom översättning eller förklarande anpassning (det senare kallar J. Princas Deutung). Med översättning avses en förändring där oikonymens semantik återges med ett ord i det andra språket som saknar fonetiskt samband med namnet, medan förklarande anpassning innebär att man väljer motsvarigheter i det andra språket med sikte på största möjliga fonetiska likhet. Ett exempel på översättning är Aukštūjai ~ Высокія Grk, och på förklarande anpassning Bilōnys ~ Біланы Žrm.

Översättning. Det finns få otvetydiga exempel på översättning. Till exempel ger en sådan slavisk oikonym som Бярбазаўка Ažbl anledning att misstänka att det rör sig om en översättning, men det kan också vara en slavisk by, eftersom ingen annan form har upptecknats. Annorlunda är det när vi vet att Aukštūjai ~ Высокія Grk, att Piliakalnis ~ уападіўша Rod, att Lietuva ~ Литвіца Bnk, eller Ažūbalis | Žūbalis ~ Забалаць | Заболаць Ažbl, Bnk — till och med genus ändras, trots att man vid överföringen av baltiska oikonymer till belarusiska (och polska) strävar efter att bevara både genus och numerus. Det ligger förstås nära till hands att också betrakta oikonymerna Залешаны Msv, Ažbl, Заречане Msv som översättningar, liksom att misstänka en översättning av suffixen i Дайнавічка (*Dainavėlė) Msv, eftersom Dainavā. Kýbelčiki Msv ligger i närheten. Man kan tänka sig att Kubiliėlių är substratformen bakom Kýbelčiki, men dessa förslag bekräftas inte av språkliga belägg.

Förutom grundordet översätts också enskilda komponenter i sammansatta ortnamn: Senėji Smilginiai ~ Старыя Смільгіны Rod.

Förklarande anpassning. Förklarande återgivning av ortnamn är den vanligaste metoden. Man kan skilja mellan två undertyper: när man söker både semantisk och morfologisk likhet, och när man huvudsakligen använder morfologiska medel.

En grupp skulle utgöras av kollektiviska ortnamn, vilkas grund är en benämning på en person efter sysselsättning eller yrke och dess slaviska motsvarigheter, vilka på grund av de gamla baltisk-slaviska kontakterna och lånorden är mycket lika: Bajōrai ~ Баяры Žrm, Ulonai ~ Ула-

86

nú Grk, Kavòliai ~ Kaválʹki Grk. I det här fallet kan uppkomsten av suffixet -ki ha betingats av behovet att återge en kollektiv betydelse; därför dyker suffixet upp där det tidigare inte fanns.

Det andra sättet att återge en förklarande tolkning är en ny betydelse som uppkommer på grundval av homonymi: Zaliečiai ~ Зале́й(с)кія Žrm, jfr efternamnet i trakten Зале́йкій. Det innebär att efternamnet läggs till grund för det kollektiva ortnamnet och att en ny form bildas (i stället för att enbart ändelsen -(i)ai > i återges) enligt mönstret: efternamn på -ėkių – oikonym på -ėkią. På så sätt uppstår ur Зале́йкі det ”mer begripliga” Зале́йкіа, som redan är en homonym (eller nästan homonym) med betydelsen ”залесские” – ”bortom skogen”.

Det tredje sättet att förklara är att alla ordets morfem och dess accentplacering ändras – det är nästan en översättning, men grundordet är ändå ganska likt: Babriņykai ~ Бабрау́нікі Ažbl, Beržuonà ~ Березна́ Žrm (jfr motsvarande hydronym), Várniškės ~ Варо́нічы Msv.

Det fjärde sättet skulle kunna vara att slutet på den litauiska oikonymformen ”av bara farten” identifieras med ett motsvarande litauiskt suffix med kollektiv betydelse och att det senare återges; jfr Paliūnai ~ Паліўцы Rod (namnet på en by i Ditvós övre våtmarker härleds sannolikt från appellativet liūnas och pa-). Här behandlas alltså suffixet -ūnai hyperkorrekt. Till detta bildningssätt hör sannolikt alla oikonymer som inte har efternamnsursprung och vars semantik inte är uppenbar vid första anblicken. Man går alltså formellt till väga när ordslutet låter likt ett suffix. I denna studie betraktas det fjärde sättet som potentiellt, men utan en särskild semantisk analys av ortnamnen kan det inte tillämpas på lämpligt sätt.

Som nämnts kan en förklarande återgivning endast bygga på morfologiska ekvivalenter (eller halvekvivalenter), det vill säga prefix, suffix och ändelser. Detta är det huvudsakliga sättet att slavisera oikonymer.

Det finns få ortnamn med prefix, vilket kan ge intrycket att detta inte är ett produktivt sätt. Av de 6 påträffade litauiska oikonymerna med prefix översattes 1 (Ažūbalis | Žūbalis ~ Забола́ць | Забола́ць Ažbl, Bnk), medan endast den polska formen översätts för en annan (eftersom det litauiska och belarusiska prefixet sammanfaller): Pravožà ~ Праваса́ц ~ Pžóvóžá Ažbl; för övrigt är detta också en hydronym. För 2 andra oikonymer, som har samband med appellativen mēdžias ”skog” och valkà ”träsk, våtmark”, samt för 1 med samband till hydronymen Ditvà, vilka bildats med prefixet pa-, väljs ett mycket likartat belarusiskt prefix По-; jfr Padzitvė | Padzicývys ~ По́дзімба Blč, Pamedė ~ По́мяд(з)ь Blč, Pavalakė ~ По́ва-лака Blč. Att det inte rör sig om en fonetisk återgivning utan ett byte av prefix framgår också av att det belarusiska По- drar till sig betoningen. Omvänt blir det betonade prefixet i den litauiska formen Pārodūnė obetonat i den belarusiska formen Параду́нь Dčk.

Återgivningen av suffix är den mest komplicerade metoden för morfologisk anpassning. Exemplen visar att följande regel följs strikt: vokalerna i litauiska suffix får en fonetiskt väl vald motsvarighet i belarusiska suffix, men suffixets övriga element anpassas enligt morfologiska kriterier (en motsvarighet söks för att återge kollektiv betydelse), inte fonetiska. Det verkar som om växlingen mellan a och o styrs av accentintonationen: akut betonade a och o förblir oförändrade, medan cirkumflexbetonat a blir o och omvänt, men denna regelbundenhet är ännu inte säkert fastställd. Långvarig fredlig samexistens mellan språk

87

(när ingetdera språket undertrycks eller trängs undan av det andra, mer prestigefyllda språket) främjar valet av den diskuterade återgivningsmetoden, det vill säga medveten anpassning och inte bara utbyte av den fonetiska dräkten. Exempel på förklarande återgivning av suffix presenteras.

-ėnai ~ -ėhė: Dvarčėnai ~ Дварчане Ažbl, Kazlėnai ~ Казляны(a) Ažbl, Zaprudėnai ~ Запрудзяны Ažbl;

-iniai ~ -інцы: Dubiniai ~ Дубіныцы Grk (i Balčiškės finns skogen Dubinių). Kanske används -інцы, som uttrycker kollektiv betydelse, hyperkorrekt i detta fall?

-inykai ~ iki: Druskinykai ~ Дру́сініки Blč, bäcken Druskėlė rinner där. Valet av suffixen -аніцы och -яны beror på hårdheten hos rotens sista konsonant: efter en hård konsonant används -аніцы, efter en mjuk -яны;

-(i) ónys ~ -(я) ány: Bilónys ~ Біляны Žrm, Kivónys ~ Ківяны Dčk, Leliōnys|Liuliōnys ~ Ліляны | Люляны Grk, Mickónys ~ Міцканы Nč, Miežónys|Mieziónys ~ Межяны | Мізяны [Grk, Pavilionys ~ Павіляны Dčk, Pereigónys ~ Пере(й)ганы Prg, Skaldónys ~ Складаны Rod, Ramaškónys ~ Рамашканы Prg, Tišmonys ~ Тишмяны Bnk, Vigónys ~ Віганы Rod. Den kollektiva karaktären hos vissa av dessa oikonymer är inte klar, så fonetisk analogi kan ha spelat en roll.

-ūnai ~ -ўнуцы: Aivūnai ~ пайўнуцы Rod, Lipkūnai ~ Липкуныцы Grk, Mačiūnai|Mičiūnai|Miciūnai ~ Мачуныцы Dčk, Nekraščiūnai ~ Някřашчуныцы Nč, Piliūnai|Piliūnys ~ Пілюны Blč, Pocelūnai ~ Пацелуны Rod, Sapūnai ~ Сапуны Grk (det finns ett efternamn Сапка och en bäck Сапунка), Tolkūnai ~ Талкуныцы Rod, Vaikūnai|Vaikūnony­s|Vaikūnys ~ Вайкуныцы Rod.

Den förklarande återgivningen av ändelser ligger närmast den fonetiska återgivningsmetoden; ibland är fenomenen till och med svåra att skilja åt. Denna undergrupp är den största. Det bör noteras att betoningen i de flesta fall behålls på samma ställe; endast ett undantag förekom: Ramūčiai ~ Рамучы Bnk.

Ändelsen -ai motsvaras av -i eller -ы: Adėvर्नykai ~ Адэ́рнікі Rod, Balčinykėliai ~ Бальчынікелі Bnk, Balkūnai ~ Балькуны Klš, Bartašiūnai ~ Барташу́ны Prg, Bastūnai ~ Бастуны Bst, Biliai ~ Бі́лі Klš, Biržiniai ~ Біржыны Bnk, Budrėvičiai ~ Будрэвічы Žrm, efternamnet Будрэ́віч förekommer, Draguciai ~ Драгучы Blč, efternamnet Драгучы förekommer, Džietkai ~ Дзе́ткі Ažbl, Geštautai ~ Гештаўты Blč, Ginėliai ~ Гінелі Nč, Gudėliai ~ Гудэлі Žrm, Hánevičiai ~ у́аніцэвічы Žrm, efternamnet у́аніцэвіч förekommer, Jančiai ~ Янчы Dčk, Jotutai ~ Ятаўты Rod, Juciūnai ~ Юцюны Rod, Jurāliai ~ Юрэлі Dčk, Kargaudai ~ Каргаўды Grk, Kemeišiai ~ Кемейшы Rod, Kerbedziai ~ Кербедзі Žrm, efternamnet Ке́рбедзь förekommer, Klaišiai ~ Клайшы Grk, Klóniai ~ Клоні Ažbl, Kukliai ~ Куклі Blč, Kulidž ~ Кулі Grk, efternamnet Куле́іч förekommer, Kużiai ~ Кузьцы Bnk, Leliušai ~ Лялюшы Grk, Lauciūnai ~ Лаўцу́ны Bst, det finns en by Лаўцы i Klš, Lebedūnykai ~ Лебеднікі Dčk, floden Lebeda finns där, Lūnkiai ~ Лункі Grk, efternamnet Лунке́іч förekommer, Nasavičai ~ Насавічы Rod, efternamnet Но́савіч förekommer, Navikai ~ Навікі Grk, efternamnet Но́вік förekommer, Norkūnai ~ Наркӯны Ažbl, Dčk, efternamnet Наркӯн förekommer, Mažėi-kiai ~ Мажэйкі Rod, efternamnet Мажэйка förekommer, Mėdžiušai ~ Мядзюшы Rod, Minykai|Mnykai ~ Мніхі Žrm, Mogūnai ~ Магуны Žrm, Padaikai ~ Па-

88

džiūki Ažbl, Papiškiai ~ Папіўкі Rod, Petrašiūnai ~ Петрашўны Žrm, Pliškiai ~ Плікі Žrm, Poškai ~ Пашкі Ažbl, Pusiavárai ~ Пусаўары Rod, Rač-kūnai|Račkūnai ~ Рачкуны Bst, Rod, är ett efternamn Рачка, Radžiūnai ~ Радзюны Dčk, är ett efternamn Радзголь, Ramučiai ~ Рамуыці Bnk, Sakalai ~ Сакалы Bst, Scilgūnai ~ Сцилгўны Vrn, Skireikiai ~ Скірэйкі Rod, Sidurūkai ~ Сяўрукі Blč, är ett efternamn Сяўрук|Саўрук, Smilginiai ~ Смільгіни Nč, Rod, Ažbl, Stračiūnai ~ Страчуны Rod, Stukai ~ Стукі Žrm, Surkantai ~ Сурканты Blč, Šalčiniai ~ Шальчыны Žrm, Ševerdókai ~ Шевердакі Žrm, Šaurai|Šiauriai ~ Шаўры Nč, Taukiniai ~ Таўкіни Žrm, Traigiai ~ Трайзі Ažbl, Trakėliai ~ Тракэлі Bst, Vaišniai ~ Вайшні|Воўшні|Воўшня Bnk, det sistnämnda är ett översättningsexempel, medan roten har betoning på grund av polskans adstratpåverkan; det är ett efternamn Ваўшніс|Воўшніс, Varėliai ~ (В)Орлі Rod, Vaškėliai ~ Вашкелі Rod, är ett efternamn Вашкелоўць, Zapasnykai ~ Запаснікі Ažbl, är ett efternamn Занаčnik, Žirmūnai ~ Жырмўны Žrm.

Oikonimer som slutar på -ės får ändelsen -i när de anpassas till belarusiskan: Abrōmiškės ~ Абрамішкі Ažbl, Alekšāškės ~ Алякшышкі Nč, Ambražiškės ~ Амбражышкі Plc, är ett efternamn Амбражык, Ažėliškės ~ Ажэлішкі Žrm, Balčiškės|Balčiškės ~ Больышкі Blč, det finns efternamnen Бальціч, Balčius, Bartašīškės ~ Барташышкі Rod, är ett efternamn Бартось, Daugėlįškės ~ Даўгелішкі Rod, det finns efternamnen Даўгяла, Даўгелеч, Daugirdziškės ~ Даўгірдзишкі Rod, Dōčiškės ~ До̄цішкі Dčk, Gudziniškės ~ Гудзінішкі Ažbl, Jūotkiškės|Jūotkos ~ Ёмкішкі Bnk, det finns efternamnen Ëdic, Ямкевіч, Kūrkes ~ Кўркі Rod, Lapōčiškės ~ Лапаўшкі Prd, Bst, Nāniškės ~ Но̄нішкі Žrm, Padvariškės ~ Падва-рыўшки Bnk, Pėneniškės ~ Пēнūнішкі Rod, Sališkės ~ Салішкі Rod, i närheten finns skogen Salà, Šaltoniškės ~ Со̄лтанішкі Grk, Serbeniškės ~ Се̄рбенішкі Nč, Sūšyškės ~ Сўшыўшкі Dčk, Taičiškės ~ То̄ўшкі|То̄ўшішкі Grk, Trumpiškės ~ Трӯмнішкі Prd, Valdōtiškės|Valdotiškės|Valdonai ~ Валдо̄тышкі|Во̄лда-жышкі Blč, Vanagiškės ~ Ванагішкі Grk.

Även oikonimer som slutar på -os får ändelsen -i i belarusiskan: Berýlos ~ Бя-рылы Plc, Girkos ~ Гіркі Grk, är ett efternamn Гіріс, i närheten, i Navikai, kallas skogarna Гipa, Гіро̄ць, i Paloskos finns källan Гіркі, Mikūtos ~ Мікūты Blč, är ett efternamn Мікūць, Palōškos ~ Палаўкі Grk, Taločkos ~ Тало̄чкі Ažbl, är ett efternamn Тало̄чка, Valaišos ~ Вале̄йшны, är ett efternamn Вале̄йшна.

I denna artikel har metoder för att återge semantiska och morfologiska drag hos litauiska oikonimer på belarusiska (i vardagsspråk) granskats. Reglerna för fonetisk återgivning behandlas inte här.

En översikt över oikonimerna i Varėna-distriktet, nedtecknade från lokala tvåspråkiga invånare, visar att flera återgivningsmetoder är möjliga, men de redovisade resultaten kan ännu inte bidra till att avgöra varför en metod väljs framför en annan; exempelvis varför suffixet översätts på ett ställe, medan endast ändelsen översätts i ett motsvarande fall på ett annat? Man kan anta att språkets värdeorientering spelar stor roll i sådana fall, men det är ämnet för en annan artikel.

89

FÖRKORTNINGAR

Ažbl – Ažubalis

Blč – Balčiškės

Bst – Bastūnai

Bnk – Benekainiai

Dčk – Dočiškės

Grk – Girkos

Klš – Kauleliškės

Msv – Misevičiai

Nč – Nočia

Plc – Palečkiškės

Prd – Paradnės

Prg – Pereigonių

Rod – Ródūnios

Vrnw – Varenávo

Žrm – Žirmūnų

LITERATŪRA

Būga K. Apie lietuvių asmens vardus // Būga K. Rinktiniai raštai. V., 1958. T. 1. P. 201–269.

Falk K.-O. Ze studiów nad slawizacją litewskich nazw miejscowych i osobowych // Skandoslavica. Copenhagen. 1963. T. 9. S. 87–103.

Otrębski J. Slawizacja litewskich nazw wodnych i miejscowych // Z polskich studiów slawistycznych. Seria 2: Językoznawstwo. W-wa. 1963. P. 267–286.

Prinz J. Die Slavisierung baltischer und die Baltisierung slavischer Ortsnamen im Gebiet des ehemaligen Gouvernements. Suwałki; Wiesbaden. 1968. 320 P. (Rec.: Urbūtis V. Baltistica. 1969. T. 5(2). P. 210–217; Vanagas A. LKK. 1970. T. 12. P. 194–200).

Romančiuk A. Mikrotoponimų funkcionavimas daugiakalbėje aplinkoje // Jaunųjų filologų darbai. V., 1989. T. 3.

Vanagas A. Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas. V., 1981. 289 P.

Войшниш Т. А. Ономастический тезаурус Переганцевского с/с Вороновского р-на БССР: диплом. работа. Вильнюс: ВГУ, 1986. 87 с.

Чекмонас В. Н. Функционирование языков и билингвизм // LKK. 1988. Т. 27. С. 37–54.

СЛАВЯНИЗАЦИЯ ОЙКОНИМОВ В ВОРОНОВСКОМ РАЙОНЕ

Резюме

Приводятся результаты исследования ойконимии Вороновского р-на БССР, функционирующей в литовской и белорусской формах и записанной от местных жителей билингвов. Устанавливаются правила грамматически осознанного переноса форм одного языка в другой. Определены следующие его типы: 1) семантический перевод: Aukštūjojai ~ Высокія Grk, Ažūbalis ~ Забалаць Bnk, Ažbl, Sentėjų Smilginiai ~ Старые Смилыгини Rod; 2) объяснение при помощи подбора соответствующих морфологических элементов белорусского диалекта: а) родственных корней: Beržūnai ~ Березня Žrm, Varnìškės ~ Вароничи Msv; б) приставок: Pavalakė ~ Повалка Blč; в) суффиксов: Dvarčėnai ~ Дварчане Ažbl, Vigōnys ~ Виганцы Rod; г) окончаний: Ažėliškės ~ Ажэлишки Žrm.

Делается заключение об относительно высокой регулярности соблюдения данных правил, а также предположение (без доказательств) о наличии процесса переосмысления правил переноса под влиянием адстрата (в данном случае – польского языка).