LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVI (1996)

LIETUVIŲ KALBA: TYRĖJAI IR TYRIMAI

Aloyzas VIDUGIRIS

OM ZIETELOS DIALEKTS TILLHÖRIGHET OCH URSPRUNG

Zietelos (Дятлово, Дзятлава, Здетела, Зецело, l. Zdzięcioł) dialekt är förmodligen det mest gåtfulla av alla hittills kända litauiska dialekter. Det sammanfaller inte med någon av dagens litauiska dialekter eller mål. Olika åsikter har framförts om Zietelos dialekt och dess ursprung. De flesta av dem saknar emellertid grund. Här vill vi närmare analysera Zietelosdialektens förhållande till andra litauiska dialekter, lägga fram fler autentiska uppgifter om Zietelosdialekten och framföra en eller annan hypotetisk tanke.

Av alla litauiska ytterområdesdialekter ligger Zietelos dialekt längst söderut. Den är åtskild från Litauens statsgräns med mer än 100 km och ligger omkring 20 km bortom Nemunas, halvvägs mellan Lydas och Slanimas, vid floden Zietela (en biflod till Maučėdė (Maučadė) från vänster).

Många språkforskare av olika nationaliteter har intresserat sig för och forskat om Zietelos dialekt: E. Volteris, J. Rozwadowskis, K. Būga, P. Arumaa, J. Gerulis, Chr. Stangas, E. Frenkelis, J. Balčikonis, J. Senkus, T. Sudnik, A. Nepokupnas m.fl. Före andra världskriget hade en av den tidens främsta litauiska och tyska baltologer och dialektologer, Jurgis Gerulis (G. Gerullis), sannolikt samlat mest material om Zietelos dialekt. Han ägnade Zietelos- och Lazūnai*-dialekterna särskild uppmärksamhet. Han besökte båda dialekterna två gånger. J. Gerulis kom till Zietela första gången 1928 eller 1929, men på grund av den dåvarande polska regeringens hinder stannade han den gången bara i tre dagar (den polska polisen körde bort honom från byn Zasečiai eftersom han inte hade alla nödvändiga handlingar och tillstånd). Andra gången kom han dit tillsammans med sin assistent, den norske baltologen Chr. Stangas, år 1930 och stannade i nästan en och en halv månad (från mitten av augusti till slutet av september). De togs om hand av den tidigare lärarinnan i byn Zasečiai, Kotryna Žukelytė-Juodienė. Tyvärr gick allt material som samlats in förlorat under kriget tillsammans med språkforskaren. Endast några få lappar med ord som J. Gerulis hade antecknat till den stora ordboken över det litauiska språket finns kvar.

Prof. J. Gerulis gjorde ett djupt intryck på många genom sitt tilltalande utseende, sin snabba uppfattningsförmåga, skarpa intelligens och humor. Dessutom imponerade han på Zietelosborna genom att bara övernatta i trädgården, i en sovsäck (eftersom lopporna bet inomhus i stugan). Han ersatte generöst informanterna för den tid de lade ned. Lärarinnan K. Žukelytė-Juodienė upprepade ständigt att ”ingen har undersökt Zietelos dialekt så väl som professor Gerulis”.

I Zietelos omgivningar publicerade Chr. Stangas 1958, tillsammans med J. Gerulis, det material han själv hade samlat in – en kort beskrivning av fonetiken och morfologin i dialekten i byn Zasečiai (Stang 1958: 171—201). Förmodligen inte utan inflytande från J. Gerulis betraktas Zietelos dialekt enligt avsikten i I som en isolerad och mest avlägsen östlitauisk dialekt. På grund av uttalet av de nasala ą, ę och diftongerna an, en är den emellertid inte strikt östlig och skiljer sig från andra dialekter i Vilniusområdet (Stang 1958: 173).

* J. Gerulis och Chr. Stangas kom till Lazūnai från Gervėčiai (DW 1930:176)

127

I själva verket sammanfaller Zietelas litauiska dialekt numera inte helt med någon av de befintliga litauiska dialekterna. Den tycks vara sammansatt av olika litauiska dialekter – i vissa avseenden ligger den närmare de östlitauiska höglandsmålens vilniusdialekter, i andra de närmaste grannarna, de sydlitauiska höglandsmålen, och i ytterligare andra de sydliga västlitauiska höglandsmålen (kaunasdialekterna) och andra. Oftast omfattar vissa särdrag, beroende på deras utbredning eller det område som företeelsen täcker, flera underdialekter eller endast någon del av dem. Innan man börjar klassificera de enskilda särdragen i Zietelas dialekt efter deras olika utbredning måste man därför först säga att Zietelas dialekt, liksom andra dialekter, i många allmänna avseenden sammanfaller med och inte skiljer sig från de viktigaste litauiska dialekterna. Zietelas dialekt har samma ljudinventarium, i huvudsak samma ordbildnings- och böjningsmönster samt mycket av samma ordförråd och syntax.

I. Först ska Zietelas dialekts förhållande till de övriga litauiska dialekterna överblickas. De enskilda särdragen i Zietelas dialekt jämförs i tur och ordning med motsvarande särdrag hos de östliga, sydliga och västliga höglandsmålen utifrån deras utbredningsområden. För att lokalisera företeelser som sammanfaller i Zietela och de jämförda dialekterna används uppgifterna om fonetik (LKA II), morfologi (LKA III) och lexikon (LKA I) i ”Lietuvių kalbos atlasas” (härefter —LKA).

1. Zietelas dialekt ansluter sig till de sydöstra litauiska dialekterna (dvs. de sydliga och östliga höglandsmålen eller endast någon del av dem) genom följande f o n e t i s k a särdrag: a) i stället för ordinitialt e uttalas a, t.ex. aglė~eglė, aikit~eikit(e), ažeras~ežeras, aža~ežė (jfr LKA II 26—28, karta nr 9, 10); b) efter ett hårdnat l förändras kvaliteten hos vokaler av e-typ, dvs. i stället för e, ė uttalas a, ɛ, t.ex. lākia~lėkia, laidžia~leidžia, sāulė~saulė, sāulą~saulą, žolė~žolė (jfr LKA II 33—35, 48—50, karta nr 15, 16, 31, 32); c) prepositionen och prefixet in ”į” bevaras utan diftongering, t.ex. in lauką~į lauką, in rudenį~į rudenį, in turgu~į turgų, in(t)āugo, inbėgo, inlindo (jfr LKA II 68—69, karta nr 53, 54); d) genitiv pluralis av ē-stamsubstantiv utan affrikator bitį~bičių, mergytį~mergyčių och första person singularis preteritum av ē-stamverb jėdiau~ėdžiau, metiau~mečiau (jfr LKA II 95—96, karta nr 80); e) den gamla ändelsebetoningen i första och andra person singularis av verb i futurum bevaras, t.ex. aisù~eisiu, aisi~eisi, nešù~neštu, nešì (jfr LKA II 177, karta nr 108); f) substantiv med suffixet -ėja betonas enligt den tredje accentklassen, t.ex. audėja, pjovėja (jfr LKA II 128—129, karta nr 110); m o r f o l o g i: a) former av nominalord med ijo-stam används i stället för ijo-stamformer, t.ex. jaučias ”jautis”, medžias ”medis” (jfr LKA III 23—24, karta nr 2, 3); b) oxytont betoning används för substantiv med ijō-stam i stället för bariton betoning, t.ex. sprindys, žvirblýs (jfr LKA III 24, 26, karta nr 5, 8); c) maskulina substantiv har ändelsen -(i)u i singularis dativ (standardspråkets -ui), t.ex. árkliu ”arkliui”, piemeniu ”piemeniui”, žmogù ”žmogui” (jfr LKA III 40—43, karta nr 36, 39); d) inre illativformer används, t.ex. tanà laukàn ”į tą lauką”, pirkčion, laukiuosna, tvartuosnan (jfr LKA III 54—55, karta nr 48); e) nominativformerna av personliga pronomen är ānas, -à, ānys, -os ”jis, ji, jie, jos”.

128

Vissa gemensamma ord (lexem) eller varianter av dem används: a) akėčia ”redskap för att luckra jorden, harv” (jfr LKA I 107—108, karta nr 47); b) apušė~epušė ”asp” (jfr LKA I 165—166, karta nr 92); c) brauktuvė ”redskap för att bråka lin, linbråka” (jfr LKA I 122, karta nr 59); d) dalgė ”redskap för att skära säd eller gräs, lie” (jfr LKA I 111, karta nr 50); e) niekočia ”urholkat avlångt kärl, tråg” (jfr LKA I 67—68, karta nr 21); f) pirčia ”böndernas bostadshus, stuga” (jfr LKA I 34, karta nr 2) m.m.

2. Inga särdrag har påvisats som enbart förenar Zietelas dialekt med de östlitauiska höglandsmålens vilniusdialekt (men skiljer den från de sydlitauiska höglandsmålen). Det rör sig endast om morfologiska särdrag. Ur diakronisk synvinkel är dessa emellertid huvudsakligen arkaismer som en gång var allmänt brukade, vilket de gamla skrifterna visar: a) konditionalisformer med postpositiva partiklar -be, vilka har förlorat sin morfologiska betydelse, t.ex. būčiabe, nešččiobe, būtbūbe, sukčiobės. I Zietelas dialekt har partikelns konsonant blivit tonlös, t.ex. būčiap, dirpčiap, aičiapė, sukčiapės, siktųsčpės. I Gervėčis används k i stället för partikeln b(p): būčiak, naveičiak, aitųk. sūčkiakės (jfr LKA III 107—108, 111—112, karta nr 103, 104, 107); b) endast i de litauiska dialekterna i utkanterna (Dieveniškės, Gervėčiai, Lazūnai och Zietela) har fyra lokalkasus bevarats, av vilka de flesta numera är på tillbakagång: den presensala adessiven, t.ex. arklėp, bėrnip, manip, mūsip, kárveip, vištàip, och den riktade adessiven, allativ, t.ex. arkliop, josp, mūsumųp, namóp (jfr LKA III 55—56, karta nr 48); c) av de östlitauiska dialekterna används det atematiska presensverbets tredje person ait eller aĩt ”går” endast i Zietela och Lazūnai (jfr LKA III 89—90, karta nr 87). Men inte heller denna överensstämmelse är avgörande, eftersom litauerna i Lill-Litauen hade formen, medan västsamogiterna har bildat ett helt paradigm utifrån den.

I allmänhet finns det även många andra likheter mellan Lazūnai och Zietelas dialekter, t.ex. används formen būsta i stället för būva eller būna (jfr LKA III 91, karta nr 84); gỹja—gỹsta i stället (jfr LKA III 91—91, karta nr 88); giema, vid sidan av Zietelas giėsta ”sjunger” (jfr LKA III 88—89, karta nr 85); diminutiver med suffixet -àitas, -(i)ù, t.ex. Lazūnais mergutà, mergùtos, Zietelas kiškùtas, mergùčios, vaikùtas; ordet žáisti, žáidžia, žáidė: 1. spela (på musikinstrument), 2. spela (kort, schack), 3. stoja, springa omkring, m.m.

3. Zietelas dialekt förenas med de sydlitauiska och sydliga västlitauiska höglandsmålen, eller vissa delar av dem, av flera särdrag: inom fonetiken bevaras de blandade diftongerna am, an, em, en i fullt skick, t.ex. kãmpas, lángas, penkì, sémti (jfr LKA II 83—88, karta nr 68—71); inom morfologin: a) användning av atematiska verb i första person singularis futurum, t.ex. būsu ”būsiu”, aisù ”eisiu”, sakỹsu ”sakysiu” (jfr LKA III 104, karta nr 102); b) andra person singularis konditionalis med den ”dzukiska” ändelsen -ai, t.ex. būtài, sakýtai, sùktai, atsiuktái, endast undantagsvis būtum, būtumei (jfr LKA III 108—109, karta nr 105); c) diminutiver med suffixet -ùkas, t.ex. arklùkas, bernùkas, grūdùkas, undantagsvis bernùkas (jfr LKA III 130—131, karta nr 116); d) generaliserad avledning av verb med suffixet -yti, t.ex. augỹti, kabỹti, lỹgyti, skūbyti

129

(jfr den senares utbredning i LKA III 151, karta nr 142); ur ordförrådet — a) kiemas ”platsen framför bostadshuset” (jfr LKA I 45, karta nr 9); b) klonis ”långsträckt sänka i marken, dalgång” (jfr LKA I 178—179, karta nr 103); c) vežimas ”hästdrivet fordon, hjul” (jfr LKA I 89—90, karta nr 34).

4. Det finns fler sådana särdrag genom vilka Zietelas dialekt skiljer sig från de syd- och östaukštaitiska dialekterna och överensstämmer med de sydliga subdialekterna av västaukštaitiska, såväl med de så kallade kaunierna som med de tidigare dialekterna hos baltsermėgiai och striukiai i Lill-Litauen. Bland sådana gemensamma drag kan några nämnas:

Viktiga är de fonetiska gemensamma dragen: a) de förkortade vokalerna i akutiska ändelser a (<*ǫ́<*án), e (<*ę́<*én) förblir oförändrade, t.ex. de adverbialiserade formerna av singularis instrumental av nominalstammarna ā, į ā ir ē — basaminčia ”barfota”, nakčia, pakluone, tadā (jfr LKA II 23—24, 35—36, karta nr 5, 17), och i singularis inessiv av nominalstammar på o — kelē ”på vägen, under resan”, klūone, tvārte (jfr LKA II 35, karta nr 17); b) de nasalvokaler ą, ę (<*an, *en) med cirkumflex i rot och ändelse bevaras i regel oförändrade, t.ex. grąžtas, grąžtēlis, tęsa ”fortsätter”, tęsiotis, tę kārvę, raṅką, pripūvę (jfr LKA II 61—67, karta nr 44—51). Endast den nasalvokal ą med cirkumflex återges oftast med diftongen -ai, liksom i Lill-Litauen och mer sällan i kauniernas dialekt, t.ex. gelāistuwas ”galastuvas”, pagelāisk ”pagalask”, kaisnūs ”kasnis”, kāisni ”kasnį”, inkāisk ”užkask” (Gerullis, Stang 1933: 9,11), och möjligen formerna av singularis instrumental för nominalstammarna ā, į ā ir ē sa baltā rankāi, sa didelai kārvei. Ordet áržuolas uttalas precis som hos de sydliga västaukštaitiska och kauniska dialekterna (jfr LKA II 61—62, karta nr 44); c) den första komponenten i betonade blandade diftonger i, u + l, m, n, r förlängs inte, t.ex. dirba, kūlsim, pilnas, stūmti (jfr LKA II 38—39, karta nr 20); d) y i tredje person singularis av futurum hos sekundära verbstammar på ā med suffixet -yti förkortas inte, t.ex. darȳs, prašȳs, sakȳs (jfr LKA II 60—61, karta nr 42); e) talarna av Zietela-dialekten genomgår, liksom västaukštaiterna, inte dzukisering, dvs. man säger t.ex. áudžia, jáučiai, nakčia || nakčiái, dvi, marti, pati (jfr LKA II 93—97, karta nr 80); f) t i förkortade infinitiver uttalas alltid hårt, t.ex. dirbt, nėšt, pjāut (K. Būga skrev till och med det ryska hårdhetstecknet ъ efter detta t — būt, sakytō, siūtō (jfr LKA II 106—107, karta nr 90).

Ur morfologin kan nämnas användningen av momentana verb med suffixet -telėti, t.ex. áikštelėti, bāchtelėti ”göra en liten knall”, žvīltelėti ”kasta en blick” (jfr LKA III 152, karta nr 143): hos sydaukštaiterna förekommer endast -terėti eller -terti.

Även enskilda ord (lexikala drag) skiljer Zietela-dialekten från sydaukštaitiska och knyter den till västaukštaitiska och ibland andra dialekter: giriā ”skogbevuxen plats, skog i allmänhet” (jfr LKA I 191—192, karta nr 113), vedegā ”yxa med böjt blad för urholkning av tråg och kar” (jfr LKA I 187, karta nr 33), liksom diverse andra ord vars utbredning inte har undersökts, t.ex. kārtis ”lång, tunn, kvistad trädstam”: sydaukštaitiska šatrā; mélžti ”mjölka”: syd- och östaukštaitiska, vilniuska láidytį; mūlkti ”svälja” (ett ord från dialekterna i Lill-Litauen) m.fl.

130

5. Det finns få särdrag som förbinder Zietela-dialekten enbart med sydaukštaitiska. Bland de fonetiska överensstämmelserna mellan sydaukštaitiska och Zietela-dialekten kan nämnas det relativt omfattande uttalet av det genom betoning förlängda vokalljudet e i alla stavelser, oberoende av den följande stavelsens struktur, t.ex. dėst ”lägger”, gėrt, gėria, kėlia, nėša, párneše, svẽčias, vaikẽlis, vẽda; J. Rozwadowski transkriberar 'a: d'ága, šilt'ális. Troligen på grund av kontakt med syd- eller östaukštaitiska ersatte vissa talare av Zietela-dialekten ibland de nasala ą, ę med į, ų, t.ex. ištįst, prispejį ”mogna”, tį~tę ”där”, tusýt~tusýt, eller genomgick palatalisering, t.ex. padžuk(u)odavo, exempelvis ciesą~tiesą, cionáik~cionáik, dzieškà~dzieškà (sl. ”brödkärl”), skaudžia~skaudžia i stället för skaust, skaūsti ”gör ont” osv.

En gemensam morfologisk egenskap hos Zietela-dialekten och sydaukštaitiska är pluralis inessivändelsen -sa, t.ex. juosà, klūonuosà, namuosà, savosà pirkiosa, vienuosà marškinuosà (jfr LKA III 72—73, karta nr 67); ur ordförrådet kan nämnas vissa ord eller ordformer, t.ex. dirgėlė”brännässla” (jfr LKA I 167—168, karta nr 94), priemnė”farstu” (jfr LKA I 38, karta nr 5) m.fl.

6. Det är frestande att knyta Zietela-dialekten till det så kallade priedžūkis (enligt den äldre dialektklassificeringen den södra delen av centrala aukštaitiska kring Birštonas, Jieznas och Stakliškės). Detta område ingår i området för förhårdning av į, som genomkorsas av flera isofoner för förträngning av nasalvokalerna ą, ę, omfattar de nämnda affrikatlösa formerna (bìtų, áudiau), och där används diminutiver med suffixet -utas (kiškūtas, vaikūtas) m.m. Problemet är dock att Zietela-dialekten, med sin mångfald av företeelser, inte låter sig inordnas enbart i priedžūkis-området.

7. Zietela-dialekten begränsar sig genom sina särdrag ibland inte heller till någon av de dialekter som diskuterats ovan. Exempelvis förbinder den förlängda vokalen e i komparativformer Zietela-dialekten med de nordliga litauiska dialekterna: brangẽsnis, garãšnis, mažãšnis. Andra särdrag, såsom tredje person singularis av preteritum bìt, bìti ”var”, och användningen av prepositionen och prefixet sa i stället för su riktar uppmärksamheten mot de numera utdöda litauiska dialekterna i Lill-Litauen.

Alla jämförelser och paralleller som här dragits mellan Zietela-dialekten och de viktigaste litauiska dialekternas särdrag är naturligtvis ungefärliga. Många av de företeelser som jämförs skiljs åt av en mycket stor tidsrymd. Under år eller århundraden kan dessa särdrags utbredningsområden ha förändrats kraftigt, och de isofoner eller isoglosser som skiljer eller förenar företeelserna kan ha förskjutits avsevärt i den ena eller andra riktningen; innovationer kan också ha uppstått. Nya företeelser, särskilt lån, saknas inte heller i Zietela-dialekten. Men vid sidan av dem finns många bevarade och gamla drag, som till stor del har försvunnit från de viktigaste litauiska dialekterna.

En jämförelse mellan några av Zietela-dialektens mest karakteristiska särdrag och motsvarande företeelser i de östliga, sydliga och västliga aukštaitiska dialekterna visar att Zietela-dialekten är särpräglad och inte helt sammanfaller med någon litauisk dialekt. I Zietela-dialekten, liksom i de närmaste sydaukštaitiska dialekterna, tycks två skilda skikt eller strömningar ha smält samman: det östliga (sydliga) aukštaitiska och det västliga aukštaitiska. När Zietela-dialekten jämförs med sydaukštaitiska är skillnaden den att sydaukštaitiska subdialekten har täckts av ett ganska tjockt skikt från den östaukštaitiska dialekten, medan

131

I Zietelas dialekt dominerar fortfarande den västaukštaitiska dialektens grund. Detta visar att banden till sydaukštaiterna var begränsade när Zietelas dialekt formades.

II. Frågan om Zietelas litauiska ursprung är betydligt mer komplicerad. Hittills har den vanligaste uppfattningen varit att Zietela är en dialekt som talades av invandrare från Preussen och som sedan 1200-talet bevarats oförändrad omgiven av slaviska språk.

En anteckning som förekommer omkring 1276 i Ipatijevkrönikan har bidragit till denna uppfattning: där står att Traidenis tog emot preussare som flytt undan tyskt slaveri och bosatte en del av dem i Gardinas och en annan i Slanimas (PSRL II:874). En del forskare menade att preussare hade bosatt sig kring Zietela (Keppen 1927: 39; Volter 1912: 151—160), andra att det rörde sig om sudauer (jatvinger) (Kamiński 1953: 63; Otrembskij 1961: 7—8). E. Volter, den förste som undersökte Zietelas dialekt, hänvisade också till fler utdrag ur Dusburgs krönika, där det talas om invånare i områdena Pagudė och Barta som efter att det preussiska upproret slagits ned flydde till området kring Gardinas, som styrdes av Litauen. Han var den förste som pekade ut flera särdrag i Zietelas dialekt som påminner om västbaltiska språk (Volter1912: 152—160).

Det går naturligtvis inte att utesluta att flyktingar från preussarna eller sudauerna bosatte sig kring Zietela. Men kanske godtar forskarna krönikornas uppgifter alltför okritiskt, som om de vore ett färdigt svar på frågan om varifrån litauerna kring Zietela kom. Ingen har ställt frågan hur västbaltiska folk som hamnat i en slavisk omgivning kunde bli litauer. Som om det räckte med den litauiske hertigen Traidenis namn. Å andra sidan går det inte att förneka att den litauiska staten måste ha påverkat dessa inflyttade grupper, eftersom området införlivades i staten från mitten av 1200-talet. Men med tanke på den tidens självstyre och administrativa apparat (vars litauiska karaktär det finns goda skäl att betvivla, om en sådan apparat över huvud taget fanns) är det svårt att föreställa sig att isolerade grupper av sudauer eller preussare skulle ha blivit litauer (litauiserats).

Det är i grunden Zietelas dialektsystem, dess förhållande till andra litauiska dialekter och dess geografiska läge som gör att frågan om Zietelas litauiska ursprung måste ställas på ett helt annat sätt.

Geografiskt ligger Zietelas dialekt i de tidigare forntida sudauernas (jatvingernas eller dainaviernas) områden (om beteckningarna, se Būga 1961: 126—130; Zajączkowski 1940: 57—76), vilka tidigt började koloniseras av öst- och västslaver. Från sydost byggdes under 1000-talet en rad östslaviska fästningar — Valkaviskas, Slanimas, Zditovas, Zaslavlis, Minskas, Naugardukas och Gardinas — varifrån tribut uppbars, kristendomen förkunnades och lokalbefolkningen assimilerades. Från sydväst trängde polackerna häftigt in i preussarnas och sudauernas områden. Eftersom de inte förmådde kuva preussarnas och sudauernas motstånd på egen hand, kallade de 1230 in Tyska orden från Ungern till sin hjälp (Dundulis 1968: 38). År 1254 bildades en allians mellan Halych-Volynien, hertigen av Masovien och Tyska orden, särskilt riktad mot sudauerna och med syfte att dela upp de erövrade områdena (Tautavičius 1994: 4). Sudauernas territorium krympte gradvis. I söder urskiljer historikerna tre tydligare gränser — Bug, dess biflod Narew (Narvis) och slutligen Narews biflod Biebrza (Tautavičius 1994: 6). På 1200-talet, strax före sin utrotning, lokaliseras sudauerna norr om floderna Biebrza och Łuk, mellan mellersta Nemunas och Ramintaskogen (Nalepa 1964: 60; Ivinskis 1990: 43). Utanför dessa gränser var sudauerna huvudsakligen inflyttade (Kamiński 1953: 63 ff.; Nalepa 1964: 11—60). Enligt vår uppfattning var dessa gränser för sudauerna snarare politiska än verkliga etniska gränser.

I de områden som koloniserats av främlingar blev det naturligtvis länge kvar både litauiska, sudauiska och preussiska invånare, li-

132

tuver såväl som sudauer och preussare. Var det inte på grund av de baltiska stammar som bodde här och deras motstånd som den övre delen av södra Nemunasområdet (områdena kring Valkaviskas, Słanimas, Zditovas, Naugardukas och Gardinas) kallades Svarta Rus?! Minnet av sudauerna som bodde i den västra delen av detta område levde kvar till mitten av 1800-talet (Gaučas 1974: 21—24).

Att sudauer har bott här sedan gammalt framgår också av ortnamnen. Förutom den välkända vänstra bifloden till övre Bug Kšna (från Kirsna, se V. Toporov 1959: 251—261) och sammansättningar med leden -da (Jaselda, Sokolda; Būga 1961, 601—602), bör även följande flodnamn nämnas: Žėlva (en vänsterbiflod till Nemunas och en stad i Grodno oblast), Žietela (en vänsterbiflod till Maičėdė, tidigare en sjö och en stad, nuvarande Diatlovas i Grodno oblast), samt byarna Dainava, Zasėčiai (i Zietelas omgivningar). Den långa varaktigheten av baltisk-slavisk tvåspråkighet vittnas av namnet på sjön vid A. Mickevičius födelseplats Svitezj (eller Svitiazi), vilket bokstavligen motsvaras av namnet på en sjö i Alytus distrikt med sudauisk form, Svaitingis (A. Nepokupnos jämförelse). Redan ursprunget till dessa hydronymer kan inte förklaras med västbaltiska inflyttare.

I södra Litauen är det arkaiska draget, uppenbarligen, att s förekommer i stället för š; detta syns i flodnamnet (sudauiskt) Visinčia (en högra biflod till Šalčia i Šalčininkaiområdet). Jämför Vaišėtis (en sjö i Trakaiområdet), Veisiejis (en sjö i Lazdijaiområdet), Vėžintas (en sjö i Anykščiaiområdet) och Viešintà (en flod i Kupiškisområdet) (Skardžius 1973: 70; en annan uppfattning hos Vanagas 1981: 388). I dialekterna i Šalčias och Visinčias avrinningsområden monoftongeras diftongoiden ie ofta till i, till exempel gìdó ”sjöng”, prìmė ”tog emot” (jfr LKA I 38, karta nr 5). Det är intressant att Visinčias övre lopp helt sammanfaller med isofonen för tautosyllabiska diftonger am, an. Kanske bör även ortnamn utan affrikator räknas till de sudauiska namnen, till exempel Minàitai (en by i Lydasområdet; jfr Mináičiai, en by i Šiauliaiområdet), Skubėtai (en by i Jasiūnais närhet i Vilniusområdet), Žlàuktai<* Žlàugtai<* Žliaugtà (en flod och en by i Šalčininkaiområdet); jfr Pabėtai (en by i Labguvaområdet), Šuketai (en by i Šakiaiområdet) med flera.

Språkliga element som är typiska för västbaltiska språk (eller kan hänföras dit) finns också kvar i Zietelas dialekt. Det rör sig främst om drag som inte längre finns kvar någon annanstans, eller vars spår återfinns i de antagna tidigare västbaltiska områdena, särskilt sudauernas. De flesta av dessa drag är fonetiska.

Zietelas dialekt, liksom de sydliga underdialekterna av västaukštaitiska, har sannolikt bäst bevarat det västliga (sudauiska) vokalsystemet:

1. De redan nämnda ”oförmörkade” tautosyllabiska diftongerna am, an, em, en, nasalvokalerna ą, ę och de förkortade akutiska ändelsevokalerna -a, -e (för övrigt gör det moderna litauiska standardspråket, som bildats på grundval av de sydliga västaukštaitiska underdialekterna — de så kallade kapsai, zanavykai och dagens kauniškiai, liksom baltsermegių och striukių i Litauen mindre — det ibland svårt att uppfatta dessa dialekters ålderdomlighet);

2. Processen där diftongen ei övergår i ie har inte avslutats (till exempel svìėkas, sviekatà, pasvėik och sveikas, sveikatà, šievà, mer sällan tìep (< teip), oftare tep och endast vie-kest, vi-kėst ”hellre”;

3. Kanske även vokalen u som övergår i i framför konsonanten v i orden brivai ”rakt i ögonen”, liežùvis ”tunga”, žìvis ”fisk” (Volter 1912: 158);

133

4. Oregelbunden förkortning av singular nominativändelse, t.ex. arkliukas ”arkliukas”, nieks, vaiks (Būga 1961: 136; Zinkevičius 1987: 262).

Bland de mer karakteristiska resterna av det forntida konsonantsystemet bör följande nämnas:

1. Regelbundet uttal av konsonanten z i stället för ž i orden bažnyčia, žąsis ”žąsis” eller växlande žemė, žėⁱmà, žuvis, žvaigždė, oftare žvėris, zverys, žėmė, žamė, žiemà, žiùvs, žvaigždė, mer sällan žvėris osv. Konsonanten s i stället för š uttalas oftast före konsonanten v, t.ex. svéntina, svỹ(k)ščia, svìr(k)ščia jämte švéntina, švỹ(k)ščia, švìr(k)ščia ”švilpia”. Det är möjligt att konsonanterna s, z i stället för š, ž har bevarats eller uppstått genom analogi med motsvarande ljud i de slaviska språken, men knappast kan detta helt undantränga det västbaltiska substratets roll. Desto mer som detta fenomen också har bevarats längs de sydliga utkanterna av sydaukštaitiska dialekter (kring Druskininkus, Kabelius m.fl.);

2. Att konsonantklustren st(rt.), šč, št, žd används utan inskottskonsonanterna k, g är sannolikt en arkaism från sudovisk tid (om det inte rör sig om en omvänd utveckling, dvs. förenkling; jfr Endzelīns 1974: 430–431), t.ex. aúštas, ibland áukštas, paũštė ”paukštis”, mỹstė ”ryškstė” (jfr fornpreussiska ryste), rúštas, rũštus ”rūgštus”, skráždė ”kregždė”, suìrščia~suìrščia, žvìrždos ”smėlis, žvirgždas”, men vanligen anksti, mègsta, mińkštas;

3. Konsonanten j uppträder i stället för v i instrumentalis singularis och ibland adessiv singularis av personliga pronomen, t.ex. sajĩm ”savimi”, tajĩm ”tavimi”, mer sällan sajĩp, tajĩp ”tavip” (jfr fornpreussiska màim och Lazūnai-dialektens maimì, taimì, maimīn, taimīn);

4. Oregelbundna konsonantförändringar, varav konsonanterna t, d framför främre vokaler något oftare, liksom längs de sydliga utkanterna av sydaukštaitiska dialekter, övergår till k, g, t.ex. mer sällan girgėjau, jfr. girdėjau, gĩrsa < dĩrsa, dĩrsė, kìltas, jfr. pàdegė, jfr. pàdegė, šìlkis, jfr. šìltis ”šiluma, ugnis, žiburs”, viršùkinė, jfr. viršùtinė;

5. Begränsad användning av affrikator, t.ex. dañčio ”danties”, danteĩ ”dantys”, gaidỹ, gardỹ, gaidžiãmì ”gaidžiams”, jáutìus, ramteĩs, žodeĩ ”žodžiai”, žodžius, žodeis, jämte dañčio, gaidžių, žodžiais, bortsett från regelbundna former som kan förklaras genom analogi — bitù, éduau, metùai osv.

Vissa drag som här nämnts bland de fonetiska företeelserna kan betraktas som morfologiska, t.ex. att ändelsen -as ibland förkortas i nominativ singularis av o-stammiga substantiv o, samt de särpräglade formerna av personliga pronomen i instrumentalis singularis. Till de morfologiska företeelserna bör man också räkna andra person singularis av konditionalis med ändelsen -ai, t.ex. būtai, aitai, sakytai. Att denna innovativa ändelse är tämligen gammal framgår av att dess akutaccent har bevarats i sydaukštaitiska dialekter och av dess utbredning från Kuriska lagunen i Litauen mindre (Gerullis, Stang’as 1933: 48) till isofonen am, an och Zietela i sydöst (LKA III 108—409, karta nr 105), dvs. i de områden som antas ha tillhört de tidigare sudoviska, nadruviska och skalviska länderna. Från de västbaltiska stammarnas språk har sannolikt preteritumformen 3:e person bit(i) ärvts (jfr lettiska bija ”var”), prepositionen och prefixet sa(-) m.m.

Tyvärr vet man ännu alltför lite om själva sudoviskan. För närvarande letar man främst efter enskilda relikter och arkaismer. Man antar att sudoviskan var ett mellanting mellan litauiska och fornpreussiska, men det är okänt i vilken utsträckning den bevarade gemensamma

134

drag och med båda språken. Det är också okänt hur många och vilka drag de har ärvt och hur många nya drag som assimilerade litauer och slaver har tillfört de nuvarande ättlingarna till suduvierna.

Litauernas och det litauiska språkets inflytande på suduvierna och deras närmaste grannar anses ha börjat göra sig gällande från 500–700-talet e.Kr., då östslaverna började tränga in i de östra (centrala) baltiska områdena (Mažiulis 1994: 6). Bland västbaltiska folk bosatte sig troligen också ett betydande antal litauiska flyktingar från de östra områdena. Även andra baltiska stammar drogs snart in i virveln av den litauiska nationalitetens framväxt. Tydligen hade många suduvier, liksom deras närmaste grannar nadruvierna och skalvierna, redan i början av 1200-talet, före Tyska ordens ankomst, blivit starkt litauiserade eller assimilerats av litauerna.

Assimileringsprocessen för suduvierna bör ha gått till på liknande sätt även kring Zietela. Det är möjligt att gränsen mellan suduvierna och litauerna, som utsattes för stark press från östslaverna, vid någon tidpunkt gick genom Zietela. Detta skulle visas av en by i trakten kring Zietela som har två namn — på litauiska Dainavà och på slaviska Jatviaž (Jacvež). Båda dessa namn är av etnonymiskt ursprung och betecknar samma sudaviska stam. Därför söker man förklara ursprunget till inte bara denna bys utan även litauerna i trakten kring Zietela med de preussiska eller sudaviska flyktingar som nämns i Ipatijevkrönikan. Men eftersom litauerna och suduvierna började blandas tidigt behöver suduvierna inte betraktas som de enda invandrarna. Även slaverna anses ju själva ha invandrat. Å andra sidan: även om det här fanns byar grundade av inflyttade suduvier, avslöjar endast det dubbla namnet på byn Dainava att de hade flyttat in i en redan litauisk eller litauiserad omgivning av sina stamfränder. Med tiden tycks på så sätt även fler isolerade sudaviska bosättningar ha blivit litauiserade längre söderut och sydvästut (kring Gärdinas, Slänimas, Valkaviskas, Prużanas, Bälstogė med flera). Detta framgår av det betydande lager av baltisk och litauisk toponymi, antroponymi och lånord som bevarats här, liksom av spår av baltisk och litauisk kultur (Nepokupnyj 1976: 5—198; Nepokupnas 1983: 5—199; Laučiūtė 1982: 9—150; Kondratiuk 1985: 10—250; Zinkevičius 1987: 43—135; 1993: 84—89; 1994: 15—23; Gaučas 1988: 195—213; LTE IX: 241).

Zietelas litauiska dialekt, som tidigt hamnade under östslavernas (furstarna av Halitj och Volynien) herravälde och i deras kulturella miljö, var länge avskilt från det litauiska språkets huvudsakliga dialekter. Det vidsträckta området längs Nemunas hade blivit kraftigt avfolkat och förvandlats till ödemark på grund av ständiga angrepp från östslaver och till och med tatarer samt strider mot suduvier och litauer (Łowmiański 1931: 56—57). Under Storhertigdömet Litauens styre, när krigen väl hade avtagit, återbefolkades dessa trakter, men då huvudsakligen av blandad befolkning. Från 1300-talet till mitten av 1600-talet sträckte sig de områden där litauer bodde, om än inte alltid sammanhängande, ända till Zietela och ännu längre (jfr Zinkevičius 1993: 31—39; 1994: 19—23 och kartorna där). Tyvärr blev förhållandena för det litauiska språket mycket ogynnsamma när den litauiska statsbildningen försvagades och den litauiska adeln och kyrkan snabbt poloniserades. Många liv krävdes i krigen mot Ryssland och Sverige, särskilt under den brutala ryska ockupationen på 1600-talet, den efterföljande hungersnöden och flera pestepidemier. Stora litauiska områden mellan Zietela och de sydliga höglandsdialekterna försvann. Därför nådde många ljudförändringar och andra förändringar som skedde i den sydliga höglandsdialekten aldrig Zietelas dialekt.

135

LITERATŪRA

Būga K. 1961: Lietuvių tauta ir kalba bei jos artimieji giminaičiai. — Būga K. Rinktiniai raštai 3, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 126—156; Jotvingių žemės upių vardų galūnė -da. — Ten pat, 601—602.

Dundulis B. 1968: Lietuvių kova dėl valstybinio savarankiškumo 15 amž. Vilnius: Mintis.

DV 176 — Dzienik Wileński, 176, 1930.

Endzelīns J. 1974: O savočných k i g v baltijskich jazykach. — Endzelīns J. Darbu izlase 2, Rīga: Zinātne, 420—433.

Gaučas P. 1974: Jotvingiai 19 a? — Mokslas ir gyvenimas 2, 21—24.

Gaučas P. 1988: K voprosu o vostočnych i južnych granicach Litovskoj etničeskoi territorii v srednevekovje. — Balto — slavjanskie issledovanija 1986, Moskva: Nauka, 159—213.

Gerullis J., Stangas Chr. 1933: Lietuvių žvejų tarmė Prūsuose, Kaunas.

Ivinskis Z. 1990: Lietuvos istorija. Lietuvos kraštas ir kaimynai. — Tautinė mokykla 5, 42—45.

Kamiński A. 1953: Jaćwież. Łódź.

Keppen P. 1827: O proizchoždenii, jazyke i literature litovskich narodov, SPB.

Kondratiuk M. 1985: Elementy bałtyckie w toponimii i mikrotoponimii regionu Białostockiego, Wrocław, Warszawa, Kraków, Gdańsk, Łódź: Wydawnictwo Polskiej akademii nauk.

Laučiute J. 1982: Slovarj baltizmov v slovianskich jazykach, Leningrad: Nauka.

LKA I — Lietuvių kalbos atlasas 1, Lek­sika, Vilnius: Mokslas, 1977.

LKA II — Lietuvių kalbos atlasas 2, Fonetika, Vilnius: Mokslas, 1982.

LKA III — Lietuvių kalbos atlasas 3, Morfologija, Vilnius: Mokslas, 1991.

Lowiański H. 1931: Studja nad początkami społeczeństwa i państwa litewskiego 1, Vilno.

LTE I — Lietuviškoji tarybinė enciklopedija 9, Vilnius: Mokslas.

Mažiulis V. 1994: Prūsai ir kiti vakarų baltai. — Prūsijos kultūra, Vilnius: Academia, 4—9.

Nalepa J. 1964: Prowizoryczna mapa plemion jaćwieskich. — Nalepa J., Jaćwięgowie. Nazwa i lokalizacja, Białystok: Panstwowe wydawnictwo naukowe — Warszawa.

Nepokupnas A. 1983: Baltai slavų giminaičiai, Vilnius: Mokslas.

Nepokupnyj A. 1976: Balto — severoslavjanskie jazykovyje sviazi, Kiev: Naukova Dumka.

Otrembskij J. 1961: Jazyk jatviagov. — Voprosy slavianskogo jazykoznanija 5, Moskva.

PSRL II — Polnoe sobranie russkich letopisej 2, SPB, 1908.

Salys A., Ivinskis Z. 1963: Sūduviai. — Lietuvių enciklopedija 29, Boston, 114—125.

Sedov V. V. 1987: Balty. Finno—ugry i balty v epochu srednevekovja, Moskva: Nauka, 411—419, Karty 1, 48.

Skardžius P. 1973: Lietuvių vandenvardžiai su -nt-. Jų daryba, kilmė, reikšmė. — Lituanistikos darbai 3. Brooklyn, 9—72.

Stang Chr. 1958: Die litauische Mundart von Zasėčiai im Gebiet von Wilna. — Norsk Tidsskrift for sprogvidenskap 18, Oslo, 171—201.

Tautavičius A. 1994: Jotvingiai, dainaviai, sūduviai, polekšėnai ir... — Lietuvos mokslas 2, Kn. 1(2), 4—14.

Toporov V. N. 1959: Dve zametki iz oblasti baltijskoj toponimii. — Rakstu krājums, Rīgā: Latvijas PSR Zinātņu akadēmijas izdevniecība, 251—261.

Vanagas A. 1981: Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas, Vilnius: Mokslas.

Volter E. 1912: Sledy drevnich Prusov i ich jazyka v Grodnenskoj gub. — Izvestija otdelenija russkogo jazyka i slovesnosti Imperatorskoj Akademii Nauk 1911, 16, Kn. 4, SPB, 151—160.

Zajączkowski S. 1940: Kajp jotvingiai buvo vadinami viduriniais amžiais. — Lietuvos praeitis 1, sąs. 1, Kaunas, 57—76.

136

Zinkevičius Z. 1987: Lietuvių kalbos istorija 2, Vilnius: Mokslas. Zinkevičius Z. 1993: Rytų Lietuva praeityje ir dabar, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Zinkevičius Z. 1994: Kur prieš šimtmečius lietuviškai (baltiškai) kalbėta... — Lietuvos mokslas 2, Kn. 1(2), 15—23.

ZUM STAND UND ZUR HERKUNFT VON ZIETELA

Zusammenfassung

Aus dem Vergleich der charakteristischeren Besonderheiten der Mundart von Zietela mit den entsprechenden Erscheinungen der östlichen, südlichen und westlichen hochlitauischen Mundarten sieht man, daß die Mundart von Zietela eigentümlich ist und völlig mit keiner Mundart der litauischen Gegenwartssprache zusammenfällt. In ihr haben sich zwei verschiedene Schichten oder Reihen der Mundarten vereinigt: das Ost-(Süd-) und Westhochlitauisch. Beim Vergleich der Mundart von Zietela mit der südlichen hochlitauischen Mundart sieht man, daß die letztere von der dicken Schicht der östlichen hochlitauischen Mundart zugedeckt wurde, aber in der Mundart von Zietela dominiert noch klar Grund der westlichen Mundarten (südlichen Untermundarten) des Hochlitauischen (”kapsų”, ”baltsėrmegių” und ”striukių”). Sie haben sich im Land der Sudauer, Nadrauer und Schalauer formiert und am wenigsten von den anderen litauischen Mundarten beeinflußt waren.

In der Mundart von Zietela erhaltengebliebene dicke Schicht sudauischer Hydronyme erlaubt uns nicht ihre Herkunft nur durch die in Jahrbüchern erwähnten westbaltischen Flüchtlinge zu erklären. Obwohl eine Übersiedlung der Sudauen oder Preußen gewesen sein könnte, so mußten sie in die von Ostslawen (Dregoviči), früh kolonisierte westbaltische Länder zu den noch nicht slawisierten eigenen Stämmen übersiedeln. Die Letzteren sollten noch früher mit den von Ostslawen gestoßenen Litauen zusammentreffen und die ganze Zeit der Konsilidation der litauischen Sämme und ihrer Volksformierung Kontakte haben. Später wurden die Verbindungen von Zietelern mit den südlichen Hochlitauern infolge der verschiedenen politischen Ereignisse, der Unglücksfälle und der früh slawisierten einzelnen Umgebungen begrenzt. Die große Zahl der Veränderungen im Lautbestand und andere, die sich in der hochlitauischen Südmundart befanden, erreichten die Mundart von Zietela nicht. Auf dieser Weise haben sich in der Mundart von Zietela viele charakteristische Elemente der Westbalten erhalten.

137