LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVII (1997)

LEKSIKOGRAFIJOS IR LEKSIKOLOGIJOS PROBLEMOS

Vilija LAZAUSKAITĖ

OM VÄRDET AV DEN NYA ACCENTUERINGEN AV VISSA ORD*

När K. Būga recenserade den 1920 utkomna ”Zoologijos sistematikos terminų žodynėlis” hävdade han att accent och tonfall absolut måste markeras i ordböcker, eftersom ”ord som sprids i språket genom skrift våra intellektuella uttalar omänskligt, dvs. de lägger accenten där folkspråket inte har den. Och på så sätt förvränger de orden” (Būga 1961:785). K. Būga påpekar att de intellektuella bara känner till ord med fast accentuering, áudra, ýda, óda, próga, rūšìs, šiẽla, från skrift, och därför uttalar många av dem dem som audrà, ydà, odà, progà, rūšìs.

Senare hävdade J. Balčikonis detsamma och noterade, liksom K. Būga, att intellektuella har en tendens att ändra tonfallet och till och med accentens placering i ett okänt ord (Balčikonis 1978: 95). Att bortse från autentiska (dvs. nedärvda accentuerings-)varianter har betraktats och betraktas som ett brott mot standardspråkets norm.

Det i litteraturen utbredda påståendet att ändelsebetoning kommer att etableras i litauiskan stöder B. Stundžia med en analys av konkreta fakta, dvs. han presenterar statistiska uppgifter om accentuella varianter hos tvåstaviga substantiv (Stundžia 1984: 88). Författaren hävdar att rot- och ändelsebetonade varianter dominerar (285 ord, eller 86%); bland dessa utmärker sig kombinationer av accentparadigmerna 2/4 tydligt genom sin produktivitet (50,2% av alla varianter), till exempel balà (2) / balá (4), lėkštė (2) / lėkštė (4). Kombinationer av accentparadigmerna 1/3 (18,2%) och 1/4 (16,7%) förekommer i ungefär lika stor utsträckning, till exempel: béržas (1,3), káinà (1) / kainà (4). Enligt B. Stundžias uppgifter har substantiv med vokalisk stam samt i- och o-stammar en statistiskt signifikant tendens till ändelsebetoning, medan e-stammiga ord tenderar att ha rotbetoning (t.ex. káu-gė (1) / kaũgė (2) (Stundžia 1984: 88). Valet av betoningvariant skulle alltså kunna kopplas till morfonologiska faktorer. För de accentuella egenskaperna hos stammar i tvåstaviga primära substantiv är den morfologiska faktorn särskilt viktig (Stundžia 1995: 33).

D. Mikulėnienė förknippar uppkomsten av ändelseaccentueringsvarianter med talspråkets allmänna tendens att förenkla accentueringen av böjda ord. Därför generaliseras, enligt henne, två accentueringstyper i stadsbornas språk: accentklasserna 1 och 2 som ett paradigm med fast stamaccent, och klasserna 3 och 4 som ett paradigm med rörlig accent. Det framväxande nya böjnings-

^* Jag tackar uppriktigt docent V. Vitkauskas för att ha föreslagit ämnet för föredraget (och denna artikel).

111

systemen för accentuering av ord visar en viktig sak – sambandet mellan ordaccentens placering och tonen i den näst sista stavelsen försvagas successivt. Författaren tenderar att förklara att denna koppling försvinner genom påverkan från de slaviska språkens (främst ryskans) accentueringssystem (Mikulienienė 1993: 78).

Ändelseaccentuering vid sidan av den gamla rotaccentueringen förekommer också i dialekterna, till exempel óda (1) Kv / odà (4) Gs (nj.), Plv (nj.), Skr (nj.) (LKŽ VIII 993); próga (1) Klvr, Mrc, Rdn, Rm, Ukm / progà (4) Krž (nj.), Pv (nj.), Škn (nj.) (LKŽ X 785); rūšis (1) Kl, Rt, Sg, Šr, Trk / rūšìs (3) Jrb, Sb (nj.), Žln (nj.) (LKŽ XI 1030); siẽla (1) Rtr, Š / sielà (4) Slk (nj.) (LKŽ XII 518). Den första utgåvan av LKŽ upptar endast varianten áudra (1) (LKŽ I 375). I den andra utgåvan anges audrà (4) (LKŽ I₂ 458) endast utifrån DŽ. Enligt V. Vitkauskas ”är detta helt riktigt (dialekttal har på många håll redan ändelseaccentuering från standardspråket, det vet vi alla, men för historisk forskning är det knappast viktigt – det är något som sociologin och accentologins framtid ovillkorligen måste känna till)” (Vitkauskas 1987: 16). I excerpteringssamlingen med tillägg till ”Lietuvių kalbos žodynas” återfinns båda accentueringsvarianterna: áudra (1) End, Klp, Krš, Ms, Plšk, Prk, Trk / audrà (4) End, Grnk, Kpr, Snt.

I ”Šiaurės rytų dünininkų šnektų žodyne” anges endast varianter av ordet rūšis med förändrad stam: rūšè (1) och rūšẽ (3). Substantiven áudra (1) och próga (1) anges som ord med fast accentuering; de andra ord som behandlas i artikeln (oda, siela) nämns inte.

I dialekterna i Lazūnai och Druskininkai är orden audra, oda, proga, rūšis, siela inte nedärvda och nämns därför inte alls i LžŽ och DrskŽ.

Av de få insamlade beläggen framgår alltså att accentueringen av de aktuella orden varierar även i dialekterna.

A. Girdenis försökte ta reda på varför ändelseaccentuering får fäste hos nominalord. En av hypoteserna är att man vill undvika sammanfall mellan kasusformer. Till exempel genitiv singularis šakós och nominativ pluralis šakos. Enligt A. Girdenis ”får ’rotaccentueringen’ av sådana ord som yda, oda, proga m.fl. inte fäste i standardspråket eftersom den kan ha betingats av behovet att skilja mellan olika kasus” (Girdenis 1967: 6). Författaren menar att hypotesen skulle bekräftas om det visade sig att övergången till ändelseaccentuering är vanligast i de dialekter där sammanfallet mellan obetonade ändelser är störst (låt säga i nordvästaukštaitiska dialekter).

Troligen var det därför J. Balčikonis skrev att ”man kan inte alltid utgå enbart från det som finns i dialekterna nu, eftersom vi hittar mycket som är förvanskat där” (Balčikonis 1978: 95). Han noterade alltså att problemet inte bara rör de intellektuellas språk, utan också dialekterna. Som exempel anförde författaren orden óda, próga, rūšìs och sade att de i levande språk uttalas med felaktigt förskjuten accent på ändelsen – odà, progà, rūšìs. J. Balčikonis förklarade inte varför accenten i de nämnda substantiven ändras, utan beskrev endast att ”våra dialekter, som har bevarat accent på slutet, har en tendens att av okänd anledning flytta accenten till slutet i ett ord som kommit någon annanstans ifrån” (Balčikonis 1978: 95). Jfr standardspråkets váistai och sydaukštaitiska vaistai,

112

standardsspråkets móteris och västaukštaitiskans moterà (K).

Därför skilde K. Būga, J. Balčikonis och senare även deras elever strikt mellan autentiska dialektfakta och nytillkomna företeelser och krävde att man beaktade ordens nedärvda accentuering och deras användning i dialekterna (jfr Vitkauskas 1988: 99, 103).

Medan lingvisterna överväger förutsättningarna för att ord med fast accentuering övergår till en ändelsebetonad typ, är det viktigt för språkvårds- och ordboksspecialister att fastställa ändamålsenligheten i bruket av varianter med rot- respektive ändelseaccentuering (áudra / audrà). V. Vitkauskas hävdar att för språkvetenskapliga historiska undersökningar ”duger endast nedärvda fakta, historiskt belagda företeelser”, men att man inte heller får bortse från talspråkets data; de måste observeras och värderas (Vitkauskas 1988: 95). Således trängs de normativa varianter med rotaccentuering som länge rekommenderats i standardlitauiskan (áudra, óda, próga, rūšis, siela) undan ur bruket av substantiv med ändelseaccentuering som håller på att etableras (audrà, odà, progà, rūšìs, siẽla).

A. Girdenis och A. Pupkis påpekar att denna accentuering blottlägger en motsättning ”mellan kodifiering och norm (jfr standardlitauiskans kodifierade accentuering próga, óda, rūšis och den faktiska statistiska normen progà, odà, rūšìs)” (Girdenis, Pupkis 1970: 66). Den förstärktes av att lingvisterna själva ändrade standardlitauiskans norm (Pakerys 1994: 7).

De nämnda varianterna återgavs inte på samma sätt i ”Litauiska språkets samtida ordbok”. I 1954 års upplaga av ordboken anges följande brukliga norm: áudra (1) / audrà (4) anges med två varianter, medan óda (1), próga (1), rūšis (1) och siẽla (1) endast tas upp som ord med fast accentuering. I ordbokens andra upplaga anges att ”vid sidan av den ålderdomliga accentueringen av vissa ord uppstår en ny, mer livskraftig accentuering, som inte är något annat än resultatet av språkets naturliga utveckling” (DŽ₂: III). I denna ordbok sätts den accentueringsvariant som är vanligare i standardlitauiskan först, utan hänsyn till hur gammal den är. Därför tas de aktuella varianterna i denna ordbok upp både som ord med fast och med rörlig accentuering: audrà (4) / áudra (1), odà (4) / óda (1), progà (4) / próga (1), rūšìs (4) / rūšis (1), siẽla (4) / siẽla (1). I den nya upplagan av ordboken från 1993 återstår endast två fall: áudra (1) / audrà (4), óda (1) / odà (4). De övriga orden tas endast upp med fast accentuering: próga (1), rūšis (1), siẽla (1).

Man undvek inte accentueringsvarianter i ”Litauiska språkets uttalsordbok”: audrà (4) / áudra (1), óda (1) / odà (4), próga (1) / progà (4), rūšis (1) / rūšìs (4), siẽla (1) (LKTŽ). Således kunde ordboksredaktörerna inte ignorera de faktiska tendenserna i språkbruket.

När accentueringsvarianter tas in som godkända bör de emellertid uppenbarligen bedömas inte bara utifrån normen utan också utifrån systematiken (Mikulėnienė 1995: 36), dvs. med hänsyn till hur avledningar av dessa substantiv accentueras (jfr próga – próginis, rūšis – rūši-nis). Eftersom adjektivet *próginis ännu inte används vid sidan av progà, och *rūšìnis vid sidan av rūšìs, kan rot- och ändelseaccentuering inte betraktas som likvärdiga (Kuzavinis 1981: 7). Med andra ord måste en likvärdig accentueringsvariant vara förbunden med andra former genom avledningsrelationer (Vitkauskas 1985: 11).

113

Således är de aktuella accentueringsvarianterna inte likvärdiga. Därför bör varianterna med fast (dvs. gammal rot-)accentuering alltid sättas först i ordböckerna. Den statistiska normen – varianterna med ändelseaccentuering – bör anges endast med förkortningen šnek. Därigenom skulle de skiljas från standardlitauiskans officiella stil. Å andra sidan bör varianter märkta šnek. inte heller betraktas som språkfel. För språkets lägre standardnivå bör lingvisterna tillämpa systematik snarare än norm som kriterium.

LITERATŪRA

B a l č i k o n i s J. 1978: Netikusi publicistika. – Balčikonis J., Rinktiniai raštai 1, Vilnius: Mokslas.

B ū g a K. 1961: Zoologijos sistematikos terminų žodynėlis. – Būga K. Rinktiniai raštai 3, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

DrskŽ – N a k t i n i e n ė G., P a u l a u s k i e n ė A., V i t k a u s k a s V. Druskininkų tarmės žodynas, Vilnius: Mokslas, 1988.

DŽ₁ – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1954.

DŽ₂ – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius: Mintis, 1972.

DŽ₃ – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1993.

DünŽ – V i t k a u s k a s V. Šiaurės rytų dzūnininkų šnektų žodynas, Vilnius: Mokslas, 1976.

G i r d e n i s A. 1967: Kodėl įsigali “galūninis” vardažodžių kirčiavimas. – Mokslinė aukštųjų mokyklų dėstytojų konferencija lietuvių kalbos klausimais. Programa ir pranešimų tezės, 6.

G i r d e n i s A., P u p k i s A. 1970: Bendrinės kalbos normos ir jų kodifikacija. – Kultūros barai 7, 65–67.

K – Littauisch-deutsches Wörterbuch von F r i e d r i c h K u r s c h a t, Halle a. S: Verlag der Buchhand- lung des Waisenhauses, 1883.

K u z a v i n i s K. 1981: Kirčiavimo gretybės ir normos stabilumas. – Mūsų kalba 5, 6–7.

LKTŽ – Lietuvių kalbos tarmės žodynas. Sudarė V. V i t k a u s k a s, Vilnius: Mintis, 1985.

LKŽ I – Lietuvių kalbos žodynas 1, Kaunas: Spindulys, 1941.

LKŽ I₂ – Lietuvių kalbos žodynas 1, Vilnius: Mintis, 1968.

LKŽ VIII – Lietuvių kalbos žodynas 8, Vilnius: Mintis, 1970.

LKŽ X–XII – Lietuvių kalbos žodynas 10–12, Vilnius: Mokslas, 1976, 1978, 1981.

LžŽ – P e t r a u s k a s J., V i d u g i r i s A. Lazūnų tarmės žodynas, Vilnius: Mokslas, 1985.

M i k u l ė n i e n ė D. 1993: Linksniuojamųjų žodžių kirčiavimo tendencijos. – Kalbos kultūra 63, 75–79.

M i k u l ė n i e n ė D. 1995: Variantai normos ir sistemos požiūriu. – Kalbos kultūra 67, 36–39.

P a k e r y s A. 1994: Akcentologija 1, Kaunas: Šviesa.

Rtr – Lietuviškai-latviškas žodynas. Sudarė J. Ryteris, Ryga, 1929.

S t u n d ž i a B. 1984: Lietuvių kalbos dvikskiemenių daiktavardžių kirčiavimo variantai. – Kalbotyra 35, 86–92.

S t u n d ž i a B. 1995: Lietuvių bendrinės kalbos kirčiavimo sistema, Vilnius: Petro ofsetas.

Š – Lietuvių ir rusų kalbų žodynas. Sudarė d-ras J. Š l a p e l i s, Vilnius, 1921. Taip pat jo užrašyti lapeliai, jei nenurodytas šaltinis.

V i t k a u s k a s V. 1987: J. Balčikonio pažiūros į paveldėtąją leksiką. – Lietuvių kalbotyros klausimai 26, 13–18.

114

Vitkauskas V. 1988: Ar sunkus lietuvių kirčiavimas, Vilnius: Mokslas.

ZUR EINSCHÄTZUNG DER NEUEN BETONUNG EINIGER WÖRTER

Zusammenfassung

Es werden Substantive des Typs óda (1) / odà (4) untersucht, wobei festgestellt wird, daß diese Varianten nicht gleichwertig sind. Deshalb sollen die Varianten mot dem ständigen Akzent (d. h. der alten Wurzelakzentuierung) in den Wörterbüchern an der ersten Stelle sein. Die statistische Norm (Varianten mit betonter Endung) ist durch die Abkürzung śnek. (umgangssprachlich) zu kennzeichnen und dadurch von der Standardsprache zu trennen. Andererseits soll man die durch die Abkürzung śnek. (umgangssprachlich) gekennzeichneten Varianten nicht als Sprachfehler betrachten. Für die niedrigere Stufe der Gemeinsprache ist von den Sprachwissenschaftlern nicht das Kriterium der Norm, sondern das des Systems anzuwenden.

115