LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVII (1997)

LEKSIKOGRAFIJOS IR LEKSIKOLOGIJOS PROBLEMOS

Jonas KLIMAVIČIUS

VAD ÄR DET GEMENSAMMA SPRÅKETS LEXIK?

Begrepp, åsikter och fördomar. Ordbokspraxis och teori. Användningsbehov och problem

Detta är endast en uppmuntran och ett blygsamt försök att besvara frågan, särskilt dess omvända sida – vad som verkligen inte är, inte skulle kunna vara och förmodligen inte kommer att bli det gemensamma språkets lexikon. Svaret söks genom att granska detta århundrades riktlinjer och manifest för skapandet och utvecklingen av det gemensamma språket, särskilt i ett försök att skingra seglivade ytliga åsikter och fördomar, och ställa teorin och praktiken i ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas” mot varandra, liksom recensionerna (även av en och samma recensent), behoven och problemen vid användningen av det gemensamma språket.

Frågan om vad det gemensamma språkets l e x i k o n är eller skulle kunna vara uppstod redan hos Jonas Jablonskis i den första normerande g r a m m a t i k e n från 1901. Svaren – teoretiska och praktiska – förändrades, utvecklades och varierade under nästan ett sekel, var aldrig helt tydliga och omfattade till och med mycket felaktiga och oförsvarligt optimistiska uppfattningar. Även nu finns det olika föreställningar, men kanske är vi redan vid tunnelns slut. Detta har berott och beror på:

1) Det gemensamma språkets lexikon utvecklades sent och mödosamt under ogynnsamma historiska förhållanden, då nationen höll på att samlas, staten återupprättades och det kulturella livet och utbildningen tog form; dess ojämna och ibland motsägelsefulla utveckling, vars olika skeden präglades både av nationens historia och av språkets egna perioder och till och med stadier, betecknade med olika och verkligen mångtydiga termer – skriftspråk, gemensamt språk, litteraturspråk och åter gemensamt språk; dess skilda konstitutionella status – statsspråk, undertryckt och fördärvat av ockupanternas ryska språk, och nu åter statsspråk; själva lexikonets natur – det är mångfalt rörligare, föränderligare och öppnare för dialekter och lånord än grammatiken, särskilt under den mycket snabba tillväxtperioden i det gemensamma språkets begynnelse och tidiga skeden; vår lilla men dialektmässigt mångskiftande nation (många talspråk, stora skillnader), präglad av olika former av tvåspråkighet (via dialekter och direkt via det gemensamma språket) – de interdialektala och interspråkliga kollisionerna mellan dialekter och det gemensamma språket, så tydliga för Ferdinand de Saussure (Saussure 1977: 60, 231), har förbisetts eller envist ignorerats av några av våra lingvister: dialekterna sägs bara berika, berika i den utsträckning och närhelst man vill, nästan automatiskt – man formulerar utan förbehåll och djärvt att ordförrådssystemet är fritt och att lexikala element från dialekterna lätt införlivas i det gemensamma språket.

2) Det gemensamma språkets lexikons utveckling och de lexikografiska resultaten från dess olika skeden – hur dessa återspeglas och befästs som grundval för nästa etapp, eller att

20

misslyckas med eller dröjer (kanske till och med ödesdigert) med detta. När vi väl hade nått stadiet som ett gemensamt (inte längre enbart skrivet) statsspråk saknade vi ju dess ordbok (över huvud taget ingen mer användbar för allmänheten, knappt ens ett par tvåspråkiga), som skulle befästa dess normer och tillgodose behoven. Förmådde nationen inte skapa ordböcker och lexikografer? Tyvärr, så var det, eftersom kraven på en ordbok för det gemensamma språket var nya och kvalitativt annorlunda. Behovet av en sådan insågs, och det fanns planer och förberedelser (ett ämne för sig). Det fanns också ogynnsamma subjektiva omständigheter – K.Būgas för tidiga bortgång, J.Jablonskis arbetsbörda, alltför stor med tanke på hans ålder och hälsa, få nya krafter och svaga, unga lexikografiska institutioner. Objektivt sett tog teorin om det gemensamma språket sin början i grammatiken; synkron lingvistik var snävare och värderades lägre än historisk lingvistik. Först under det ogynnsamma året 1954 utkom ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas” – en ordbok över det nutida, inte det gemensamma språket: skillnaden är här inte bara formell utan också faktisk. Är det inte betecknande, och till och med ödesdigert för det gemensamma språket, att ”Tarptautinių žodžių žodynas” utkom först 1951 – en översatt, icke-normerande ordbok, utan märkningen ntk. (rekommenderas inte), som används, om än ännu inkonsekvent och otillräckligt, först i ”Tarptautinių žodžių žodynas” från 1985. En enorm, icke-normerande ”Tarptautinių žodžių žodynas” utgavs redan 1936; mindre sådana fanns ännu tidigare. Är inte detta en av de betydande orsakerna till att det gemensamma språket är så översållat med internationella ord, och att de i många områden under flera årtionden i bred front har trängt undan litauiska ord?

Nu ska vi gå igenom allt mer utförligt, i tur och ordning.

1. ”Om det saknas något ord i den dialekt som skrivs på, ett ord som är känt endast från andra dialekter, måste författaren använda det ordet, varhelst han än finner det; <...>; om författaren v e t att hans ord nästan överallt kommer att förstås a n n o r l u n d a, måste han i möjligaste mån a n p a s s a s i g till läsarna och alltid s t r ä v a efter att bli förstådd av flertalet” (Jablonskis 1901:60; här och på andra ställen är kursiveringarna mina – J.K.). Ett framsynt program! Även om allt inte är helt klart för oss: m å s t e författaren veta att hans ord kanske kommer att förstås annorlunda? Förmodligen. Jablonskis talar inte ens om vad som händer om ordet är helt okänt: för honom är det mycket viktigare att det förstås annorlunda, felaktigt. Praktiken har visat hur framsynt Jablonskis var.

Vem har grundligt undersökt hur väl detta program lyckades och hur författarna följde det, Jablonskis inbegripen som författare och översättare (och som lexikograf, ett ämne för sig)? Det har forskats, men det finns luckor och någon syntes finns definitivt inte – det dominerar glädje över det som lyckades, men en antites saknas i hög grad: vad lyckades inte, och v a r f ö r? Det är irriterande med ändlösa beklaganden över att något inte lyckades eller inte lyckas, utan att man funderar över varför. Hur mycket har man inte sörjt och klagat över orden tūlas, támsta; vėlinas; abūojas, -a! Men detta är precis samma sak som när šiauraus vėjo žiemių krašto dainose ateivėse blev till siauras vėjas (Vitkauskas 1975: 64), liksom siūras, siūrus, šiūrus, sraujas (även om LKŽ XIII förklarar det som: 2. ”häftig”), šveras vėjas; här har dock ordet (med sångerna) vandrat från dialekt till dialekt, därifrån till det gemensamma språket. Och man fick kritik för samma gamla invändning: ”obegripligt – förstås annorlunda”, och därför förvanskat; ordet finns bara i dialekten, men i det gemensamma språket finns betydelsen. Orden šiaurė, šiaurus žiemių kraštas lånade man inte, eftersom man har egna, främmande

21

… förstår det inte ens. Först nu börjar det klarna att för allmänspråket tūlas, tamsta, vedinas, abuoja inte ansågs nödvändiga. Men när man rättar får man ständigt lära sig vad de orden egentligen betyder. Och det finns också en annan, kanske sannare, lärdom: om du inte har ordet i din egen dialekt och inte känner det väl – använd det inte, gör inte dialektfolk till åtlöje!

”Litauen verkar vara bara en liten påse (liten), men vad ett hus är, det vet man” (Krūonis, LKŽ XI 793). Dialekter och talspråk är en skatt, människorna är ordkunniga, ordförrådet rikt. Men om det råder brist på förstånd (bland de mindre begåvade), så råder det minsann också brist på ordens rikedom. Ibland uppmärksammas betydelsekollisioner mellan dialekter (eller med större spridning, rentav allmänna) och förklaras på ett kvickt sätt, till exempel: – Jonas, far föll från taket. – Klarade han sig? – Klarade sig gjorde han, men han är död Klp (LKŽ VII 498). Och betydelsen hos ordet aplamas ”ytlig; oförsiktig, dum” i DŽ₃ förlöjligade rentav betydelse 1 ”gemensam, hel” i DŽ₁, DŽ₂. Det är dags att på allvar tala om det överflödiga språkliga rikedomsgodset, som ofta blir ett hinder i allmänspråket.

Ibland skär ett och samma ords dialektala betydelser sig i allmänspråket, som katter i en säck. Så har vi dōras i DŽ₃ 1. ”<…> moralisk” och 2. ”lämplig, bra”: Det råder ingen brist på bra mat här. Jag har inte god hälsa. Det är inte mot det goda som han härjar så. Jag vet inte riktigt (bra), och dorà 2. ”väderlek, väder”: Det blir inget bra väder i morgon (vädret blir inte bättre). Undrar om det blir bra med den där sjuke (om han blir frisk). Gå till dora (röka). I dialekterna används doras (och substantivet dora) så här i mycket stor utsträckning bland samogiterna och en del av (de nordöstra) östaukštaiterna, till och med så här: Det finns inget bra väder ens bakom staketet Pn. Mina grisar går inte bra, och det är allt Ut. Jag kan inte få hem veden på ett bra sätt Pc. Betydelsen ”moralisk” hos dora har emellertid försvunnit ur dialekterna (Sb, Sim, Dkš; JR28, S. Dauk, M. Valanč; dora – SD, Grk, Užv), undanträngd av barbarismerna (š)čyras, čystas, cnatlyvas, zgadnas, cekavas, och nedoras även av šelmis, laidokas (ledokas), kurva; dessutom tas en del av semantiken hos doras upp av nekaltas, skaistus, tyras, grynas, och hos nedoras av ištvirkęs, pasileidęs. Därför kolliderar betydelserna inte i dialekterna. Behöver man verkligen inte se detta, eller är det svårt att urskilja?

Ord som blōgas i DŽ₃ 3. dial. ”mager, klen”, 4. dial. ”svag (om en sjuk person)» (DŽ₂, DŽ₁ – inte dial.); pýkinti 2. ”få någon att kräkas”; bérgždžias 3. bildl. ”tom, resultatlös”; gáuti 2. ”ha, vara tvungen”: Du måste åka till skogen. Han fick kalla på doktorn; pagauti ”börja, ta sig för”: Alla började springa [men de blev också tagna]. Säger det oss ingenting att Žemaitė själv har skrivit: På grund av dig fick jag (var jag tvungen att) själv bära det så långt?

Det här är ett stort ämne, men man kan redan dra slutsatsen att Jablonskis föreskrift inte har följts särskilt konsekvent. Om dessa ord i dag redan förstås annorlunda, så förstås de åtminstone inte helt, inte lätt och inte av alla; de förbryllar och stör, eller också förstår människor inte varför de används: varför inget doro, och inte inget gero, varför blogas, och inte liesas, varför pykina, och inte šleikštu, varför bérgždžias arbete, och inte tomt arbete, varför gavo bėgti, och inte turėjo bėgti, varför pagavo bėgti, och inte ėmė, šoko bėgti. Dessa dialektala betydelser har blivit vanligare i skrift, och människor frågar: varför? Är det verkligen så man ska använda dem? Tänk om någon rentav börjar rätta inget gero till inget doro... Dessa dialektala betydelser har förstås satt ena foten i allmänspråket

22

men de är till största delen litterära där. Detta har ännu inte diskuterats, inte ens berörts, och därför kommer det säkert att verka paradoxalt för många att ett dialektord i allmänspråket blir ett faktum i litterär stil. Men användningsstatusen förändras faktiskt i grunden. I en ordbok över allmänspråket skulle beteckningen litterär passa bättre för sådana ”dialektala” betydelser och ge användaren (särskilt den som inte talar någon dialekt) en mer precis vägledning än dialektal. Och man bör inte förhasta sig och urskillningslöst mångfaldiga sådana betydelser – om det i dialekterna finns en begagnad liten traktor, så är det bara dialektalt, medan det i allmänspråket heter (beg) körd.

I en ordbok över allmänspråket är det endast sådana betydelser som avser etnografiska företeelser som är värda att ta med, till exempel: márška etnogr. 1. ”ett grovt tygstycke att bära foder, flis eller andra lösa föremål i; den mängd som bärs i det”, 2. dz., öst. ”lakan”, 3. öst., dz. ”sängöverkast”, 4. dz., öst. ”vävt underlag”, 5. öst., dz. ”duk”, 6. samog. ”handduk”, 7. väst. ”ett litet nät utan påse, som dras av två personer och har två vingar”; skara 1. ”sjal för kvinnor att täcka huvud och axlar med”, 2. samog. ”trasa (vanligen av sämre kvalitet), lump”, 3. samog. ”linda”, 4. samog., kollektivt ”fiber”: I år är linne av god kvalitet, skepeta 1. ”bärbar sjal” [se där, till och med förklaringen behöver ett bestämmande ord – bärbar!], 2. öst. ”tygstycke, trasa (vanligen av sämre kvalitet), tvättlapp, putsduk” (skarelė ”mindre sjal att knyta om huvud eller hals”, skepetaitė ”liten sjal”, medan skepetėlė 1. ”liten sjal”, 2. dial. ”tygstycke; näsduk”); būtas 1. ”del av ett hus bestående av ett eller flera rum och ett kök”, 2. dial. ”bostadshus, stuga, koja”, 3. samog. ”vilken byggnad som helst”; sprágilas 1. etnogr. ”redskap för att tröska säd – en slagklubba fäst vid ett skaft”, 2. öst. ”slagklubban på det redskapet”, 3. <…>; spragilinė 1. dz. ”skaftet till en slaga”, 2. öst. ”slagklubban på en slaga”; siaustuvė 1. öst. ”skaftet till en slaga”, 2. samog. se vystyklas. Så ser det ut i DŽ₃. Men även ”Lietuvių bendrinės kalbos žodynas” skulle kunna innehålla åtminstone vissa dialektala markeringar, åtminstone tills allmänspråket har stärkts och dess ordförråd stabiliserats. Utöver etnografiska termer borde man kanske inte heller undvika de mest karaktäristiska, närmast skolboksmässiga exemplen: skujà 1. ”tall- eller granbarr”, 2. dial. ”tallkvist”, 3. dial. ”kotte” [DŽ₂, se kankorėžis], 4. öst. ”fiskfjäll” [DŽ₃, se žvynas, sriegas (fisk)] DŽ₃ [medan DŽ₂ saknar dialektmarkeringar]; gróbas 1. aukšt. ”revben”, 2. samog. ”tarm” DŽ₃ [DŽ₂ och DŽ₁ 1. ”revben”, 2. samog. ”tarm”; men skulle grobas vara ett allmänspråkligt ord?]; sėti 3. dial. ”sätta (potatis)” DŽ₃ [i princip samma i DŽ₁, DŽ₂]; širdingas 3. dial. ”arg, häftig” DŽ₃ [DŽ₁, DŽ₂ – öst.]; smagùs 5. samog. ”tung” [även DŽ₁; DŽ₂ – 6.]. Och för den dialektfria användaren av allmänspråket skulle detta, utöver en viss praktisk nytta, vara en påminnelse om att allmänspråket inte har vuxit fram ur sten...

2. ”Man brukar säga att endast de stora författarna skapar skriftspråket, förfinar och polerar det. Det ligger mycket sanning i detta. Men dagens livstempo väntar inte på en långsam påverkan, inte ens från en god författare. Det behövs språkvård utifrån, medveten språkvård”, heter det i manifestet ”Darbą pradedant”, publicerat i det första numret av ”Gimtoji kalba” (GK 1933 1). Termen språkvård är här ingalunda tillfällig, även om den inte förklaras. Iakttagelsen har gjorts och nämns, men diskuteras och värderas inte närmare. Eftersom man tydligt ser termens rötter hos grannfolken, …

23

Det vore fel att inte också knyta detta till den redan nämnda kollisionen hos Saussure mellan standardspråket som kulturprodukt och dialekterna som naturens sfär (Saussure 1977: 60). ”Modersmålet” betonar därför att det inte nöjer sig med att rätta fel: ”Vi behöver inte en hop språkgranskare, utan måste lära själva samhället språket” (GK 1933 1). Därför talas manifestet också mer om att utveckla ett kultiverat språk: ”Vi betraktar språket sociologiskt. Språket, liksom andra företeelser i det gemensamma livet, påverkas av samma sociala lagar. Därför är folkspråket för oss inte ett absolut mått på språkkultur [dvs. måttstock]; enligt vår uppfattning kan vi endast utveckla ett kultiverat språk ur det. Således kommer ’Modersmålet’ att intressera sig inte bara för standardspråkets folklighet [dvs. folkmun?], utan också för dess kulturella framåtskridande. Ibland värdesätter vi inte alls språkets överflödiga [dvs. överblivna] formrikedom [dvs. mängd av former; inte sexualitet...] och ordrikedom (namn på storkar!)” (GK 1933 2). Gandros historia i standardspråket rymmer ambitioner och en inte enkel problematik kring renhet. Ett exempel utan skuggsidor är det problemfria kodifierandet av lånordet grybas i själva språket, där arveorden kremblys och budis skars bort som överflödigt överflöd (för det uppfinningsrika försöket att rädda ordet budis för standardspråket med den särskilda betydelsen ”någon slags flugsvamp” räcker inte det dialektala underlaget i DŽ₃ – det krävs också en något bredare användning i standardspråket).

Kanske vore det lämpligt att ge åtminstone ett exempel på hur ett kultiverat språk utvecklas. Ett av de tydligare exemplen, där ett ord från folkspråket inte helt enkelt förs över till standardspråkets system utan ur det utvecklas en behövlig uttrycksenhet, är följande: ”Men någon kanske säger: kamšà motsvarar inte exakt begreppet bū́na. Man kan invända mot en sådan invändning: motsvarade då pirmininkas och viršininkas? Före världskriget talade vårt folk nämligen vanligen om en förman för arbetarna på en herrgård eller ett gods och en förman för herdarna. Det berättas att folk från Panevėžys till och med log brett när den första länshövdingen utsågs åt dem. Det finns ingen anledning att frukta en skenbar inexakthet. När man börjar använda ett ord blir det självt mer exakt” (A.S. – GK 1938 26–27). Här kan man bara tillägga: för det första har pirmininkas långt fler betydelser i dialekterna – 2. ”<...>, tillsyningsman”, 3. ”<...>, försteman”, 4.<...>; förman för en arbetsgrupp”, 5. ”herde som går först i hjorden” || ”herde”, 6. ”det som är bäst, av första klass” || ”första tappningen, bättre öl” LKŽ X; för det andra användes pirmininkas och viršininkas i en mindre del av Litauen, så det var inte alla som fick anledning att le; för det tredje finns det ingen betydelsekollision i standardspråket, eftersom orden där är entydiga (DŽ₃, betydelse 2 och 3 av pirmininkas är dialektala). Den period då standardspråkets kultur framgångsrikt tog sin början avbröts av ockupation och folkmord.

3. Den 18 mars 1953 fick man i uppdrag att sätta samman DŽ₁ – Stalin var inte längre i Kreml, men kanske ännu inte i mausoleet. Manuskriptet godkändes för tryckning den 13 maj 1954. St. Keinys daterade sitt ”Förord” till DŽ₃ den 30 januari 1990 (jag avslutade mitt ungefär treåriga arbete före semestern 1988). Senare hölls ändå slutmöten den 19 maj samt den 17 och 22 juni 1992 om vissa semasiologiska ord (vars semantik är pragmatiskt betydelsefull). Låt oss ta fasta på den avlidne professor Edvardas Gudavičius tillåtelse att ställa frågan ”vad

24

skulle hända om det blev så”. Anta exempelvis att denna DŽ-krönika kunde inledas åtminstone år 1933 (en ännu tidigare datering skulle kanske förbrylla alltför mycket). Kanske skulle ett DŽ från 1933 ha drabbats av samma öde som LKŽ I₁ och II₁, men det skulle åtminstone ha varit både ett faktum och en myt om en ordbok över standardspråket – en förevändning för både välvilligt och illvilligt tal (beroende på vem man frågar). Så mycket om DŽ-krönikans pragmatik.

Den lexikografiska situationen 1954 var följande: endast två band av den stora LKŽ hade getts ut, och de hade dessutom försvunnit ur allmänhetens filologiska synfält; inom den specialiserade lexikografin hade efter kriget endast A. Novodvorskis ”Teknisk ordbok” från 1949 getts ut, medan förkrigstidens termordböcker endast fanns i LKŽ-redaktionens handbibliotek. DŽ₁ hade ingen egen kartotekssamling utan sammanställdes utifrån den stora ordbokens kartotek – en Herkulesbragd av redaktörerna, men också en grundläggande brist i arbetet, som inte har avhjälpts än i dag.

I §1 i förordet till DŽ₁ (kapitlet ”Ordbokens syfte och omfattning”) står det: ”<...> förutom skriftspråket använder sig också i stor utsträckning av talspråkets lexik och fraseologi. Ordboken <...> ska bidra till att man tillägnar sig det litterära språket, <...>”. §3: ”I enlighet med ordbokens praktiska och normerande karaktär upptas följande i denna ordbok: 1) ord från politisk, skönlitterär och vetenskaplig litteratur, om de inte är alltför specialiserade och inte är sällsynta ord använda individuellt, 2) ord från folkspråket och olika dialekter, som förekommer i större utsträckning i litteraturen eller behövs för att uttrycka vissa begrepp, t.ex. buklus, skubrus, namiegas [i ordbokstexten: skubruš se skubus, medan DŽ₂ och DŽ₃ visar att betydelserna skiljer sig!]. §4: ”Följande tas inte med i ordboken: 1) fackord som används snävt och knappast behövs i det litterära språket, t.ex. šutrus ’het’ [trots att šutrą har tagits med, liksom šutnųš], klūkti ’be mycket’ [trots att ordbokstexten... har: klūkti dial. 1. ’fiska under isen, bedöva fisk genom att slå på den’, 2. ’be mycket, tigga’ (det rör sig i själva verket inte om två betydelser, utan om homonymer!)]. Således är principen för vilka ord DŽ₁ tar med: hellre fler; låt dem göra anspråk på att höra till standardspråket, låt dem konkurrera sinsemellan och prövas – vilka som är ”behövliga” och vilka som ”knappast behövs”. Och ”sällsynta ord använda individuellt” förekommer tydligen inte i dialekterna, utan endast i skrifter. Den stora ordbokens kartotek har uppenbart påverkat urvalet. DŽ₁ registrerar inte standardspråkets bruk, utan skapar det och förser det med dialektord – till och med i övermått.

Även de första recensenterna av DŽ₁ följde DŽ₁:s linje. De försökte gå ännu längre: ”Vi tycker att även ovanligare dialektord bör få plats i en förklarande ordbok, om de förekommer i klassiska skönlitterära verk. I ordboken hittar läsaren emellertid varken orden luinas, pylė, repukas... (Donelaitis), eller (iš)drėžėti, snopis... (Žemaitė), eller atvalka, kraiguoti, (nu)piepti, šušėti... (P. Cvirka), eller ydas, pakinys, panuovalis, tun kčiai... (A. Vienuolis), eller plaitytis, priebėga, slambyti, žiubis... (I. Simonaitytė), och inte heller många andra ord ur folkspråket som finns i berömda litauiska författares verk” (Grinaveckis 1955: 3). Läsaren måste förstås hitta de orden någonstans hos en klassiker eller berömd författare. Men hör de hemma i en standardspråksordbok om de inte är standardspråksord? Passar Donelaitis och Žemaitės ord verkligen i en ordbok över det n u v a r a n d e språket? Den akademiska, skolmässiga och massmarknadsinriktade utgivningen av klassikernas skrifter, som snabbt tog fart, fann en bra lösning –

25

ordlistor som fogas till, där dialektord, ålderdomliga ord, nybildningar och främmande ord passar lika bra.

Men även efter ett tiotal år resonerar ansvarig redaktör för DŽ₁ (senare även DŽ₂): ”Man kan ta med endast sådana [dialektord] som används i större utsträckning i skönlitteratur och talspråk eller för vilka det inte finns några andra motsvarigheter i standardspråket” (Kruopas 1968: 3). Vad betyder ”används i större utsträckning i skönlitteratur”? Ord av två författare – luinas ”utan horn, hornlös”, pylė ”anka”, tunčiai ”trasor att linda om benen med”, slambyti ”ströva omkring sysslolös, driva omkring” – ”finns det skäl att ta med”, medan en enda författares snopis ”dumskalle, gapande person” (Žemaitė), paknys ”en som går längs en äng, en drummel” (A. Vienuolis), žiubis ”byte” (I. Simonaitytė) – ”skulle innebära en alltför stor belastning för det [dvs. ordboken]”. Och en sådan hållning beskrivs som slutsatsen: ”dialektismer bör tas med sparsamt i LŽ [dvs. ordboken över standardspråket]”! Detta beror på den allmänna synen på ordurval, som inte bara bestäms av bruket i standardspråket utan också av ett ideal: ”Standardspråket är, i praktiken, idealet för det gemensamma språk som används för samhällets, kulturens, vetenskapens och andra behov. <...>. I talspråk och dialekter, liksom i skönlitteratur, vetenskap, publicistik och andra språkformer, möter vi ord som kanske inte hör till standardbruket eller standardspråket, men som utgör en betydelsefull och viktig del av språkets ordförråd och därför i större eller mindre utsträckning också bör återspeglas i LŽ (inte bara i den stora ”Litauiska språkets ordbok”)” (Kruopas 1968: 3). Här nämns också ”en del ord som övergått till passivt ordförråd” och vanligt förekommande dialektord i skrifter. Man utgår från ordboksanvändarens pragmatiska behov: ”Språkets lexikala system är mycket omfattande, komplicerat och inte strikt avgränsat, och därför måste också standardspråkets ordbok ta hänsyn till detta. Endast på så sätt blir det möjligt att, inom de begränsningar som DŽ:s omfång medför, återspegla det litauiska språkets lexikala system i vår tid, där standardspråkets ordförråd ingår som grund” (Kruopas 1968: 3). Standardspråkets ordförråd förstås alltså här som ett embryo i hela språkets lexikala systems moderliv – osjälvständigt, växande och ännu inte avskilt.

Men frågan om standardspråkets ordförråds avskiljande och åtskillnad från dialektordförrådet blir allt tydligare: ”Journalister, redaktörer och översättare väntar otåligt på en stor, utförlig synonymordbok över det litauiska standardspråket. Jag vill betona ordet s t a n d a r d s p r å k e t, eftersom A. Lyberis lilla ordbok, som kom ut för tio år sedan, trots sin ringa omfattning innehåller många dialektord vid sidan av standardspråkets ord. Det skulle vara svårt att i dag införa spagą, žagą, stičią, geinyti, kliūkti och liknande synonymer i standardspråket” (Kirvaitis 1971: 67). Naturligtvis vore det mer korrekt att inte tala om svårigheten att införa dem, utan att överväga om de behövs i standardspråket och om de över huvud taget skulle kunna finna en plats där.

4. DŽ₂ – 1972. Ett nytt år för språkets och nationens liv – och nya blad i lexikografins historia: LKŽ i 8 band (VIII – 1970), alfabetiskt fram till och med bokstaven O; då verkade det som om halva ordboken var färdig (nu slutar LKŽ XVII med ordet valgy s).

DŽ₂s inledningssidor har en disposition som liknar DŽ₁s, men exemplen är andra och många. I ordbokstexten ser dock hälften av exemplen helt annorlunda ut: i stället för ryt. – žem., i stället för dz. –

26

ryt.! I stället för kapitlet ”Ordbokens syfte och omfattning” i DŽ₁ har DŽ₂ bara ”Ordbokens omfattning” [likaså DŽ₃], men redan i den andra meningen anges också syftet: ”<...>s mål är att presentera orden i det moderna litauiska litteraturspråket”. Dialektala ord behandlas utförligt i §2: ”Eftersom Ordboken är praktisk och normerande upptas ord ur följande kategorier: <...>; 2) ord som oftare används [DŽ₁ – förekommer i större utsträckning] i skönlitteratur, journalistik, press och på andra håll, från folkets talspråk [DŽ₁ endast – folkets] och dialekterna [DŽ₃ – man strävar efter att ta med <...> vanligare dialektord], till exempel: den samogitiska dialekten – atvàrsla ”tömmar” [i ordbokstexten – atvarslai; exemplet finns kvar även i inledningen till DŽ₃], buklùs ”slug” [i texten förklaras det utan någon dialektmarkering som ”begåvad, slug; listig”, DŽ₃ – ”begåvad, slug”, DŽ₁ – 1. ”begåvad, slug, förstående; listig”, 2. dial. ”som snabbt blir trött, blir sjuk; svag, ömtålig”; i LKŽ I₁ är detta homonymer – 1 buklùs (SD, DP, MP, Mž, Vln, KN, B, RB; M.Valanč; Skr, Btg; även bùklas BsP; buklingas PK, K, P, buklystė R, Sch) och 2 buklùs 1. ”som är rädd för vintern, kylan, ögon; svag, vek, ömtålig” Prl, Vrn, Žln, Dsm – i LKŽ I₂ har denna betydelse delats upp i två, och av 2. ”som stammar när han talar” har homonymen 3 buklùs skapats, šiltìs ”anstränga sig” [i texten – 2 šiltìs, -iasi, šýlėsi ”anstränga sig, sörja för” utan dialektmarkering; DŽ₃ – samogitiska dialekten], žãmbas ”hörn, vrå” [i texten – 1. ”hörn, vinkel”, 2. ”vrå” utan dialektmarkering; likadant i DŽ₃]; östaukštaitiska dialekten – kūtė ”ladugård” [i texten – kūtė, se tvartas; likadant i DŽ₃; ordet används i norra samogitiska och östra dialekter], tausóti ”respektera; spara” [i texten – 1. ”vårda, skydda”, 2. ”spara” utan dialektmarkeringar; DŽ₃ – 1. ”förbruka sparsamt, spara”, 2. ”vårda, skydda”], verdėnė ”källa” [i texten – öst. ”sprutande källa, källsprång”; exemplet finns kvar även i inledningen till DŽ₃ – verdenė ”källa”, medan det i texten står öst., se versmė], vil̃gšnas ”fuktig” [i texten – vil̃gšnas, vil̃gšnas samog. ”något våt, fuktig”; DŽ₃ – vil̃gšnas samog. ”något våt, fuktig”]; västaukštaitiska dialekten – blį̃sti ”mörkna” [i texten – 1. ”mörkna, mulna”, 2. samog. ”nötas, bli sliten, bli utsliten”; betydelsen ”mörkna, mulna” är västlig; enligt LKŽ I₂ används ordet i KzR, men oftare östligt – Ktk, Klt, Lkm, Švnč, Dglš, Dkšt, liksom i SD], dagóti ”bärga skörden” [i texten – ”ta in, bärga skörden” utan dialektmarkering; likadant i DŽ₃ utan dialektmarkering: ordet användes av litauiska minoriteten i Preussen], šãras ”foder” [används i västra utkanten, främst i västra dzūkiska dialekter; DŽ₃ – nėral; den dzūkiska dialekten – dyrėti ”titta” [i texten – öst. 1. ”titta, i väntan på eller på lur efter något; stirra”, 2. ”sitta gömd, hålla till, vara sysslolös”; likadant i DŽ₃, men vardagligt; i själva verket östligt], drėngti ”vara ruskig” [i texten – ”regna blötsnö, snöa, vara ruskig” utan dialektmarkering; likadant i DŽ₃; används i själva verket i dzūkiska och i viss mån västliga dialekter, men har upptagits i standardspråket], dudénti ”tala” [i texten – 4. dzūk. ”tala, prata”; exemplet finns kvar även i inledningen till DŽ₃], kùšlas ”skumögd” [i texten – dzūk. ”blind, skumögd, vindögd, vindögd”; DŽ₃ – dial. ”blind, med dålig syn”; ordet sprids inte långt utanför det dzūkiska området – det når Klvr] med flera.”

De första recensenterna av DŽ₂ tog entusiastiskt emot det överflödiga standardspråkliga ordförrådet: ”[Genom att erkänna dialektala ord berikas litteraturspråkets lexikon. <...>. <...>. Genom att ta med dialektala ord och ord ur folkets talspråk har ordboken gjort ett enormt urval av ord, efter att noga ha lyssnat till det dagliga litteraturspråkets språkbruk-”

27

…na. I denna mening ”löser ordboken korrekt utan tvekan vårt kanske allra mest komplicerade praktiska språkproblem i vår tid – samspelet mellan det litterära språket och dialekterna” (Grinaveckienė 1973: 5). I själva verket är det inte alls klart hur en normerande ordbok kan lösa detta samspel – den kan bara befästa resultaten av den processen. När recensenten talar konkret om detta ämne framför hon också riktiga synpunkter: ”<...> utan större anledning har vissa dialektismer eller talspråksord kommit med”, men hon betraktar saken främst ur stilistisk synvinkel och med avseende på ordförrådets renhet.

”Den viktigaste källan till ordförrådets berikande är utan tvivel det levande folkliga språket, dess dialekter. Allt det bästa i folkspråket flödar in i det litterära språket och berikar det med nya ord, uttryck och nya uttrycksmedel” (Lyberis 1973: 4). Efter att ha räknat upp exempel, av vilka en del verkligen bara är ”källor” och inte belägg för det allmänna språket – aitas ”busfrö, rastlös person”, aipti ”bli bortskämd, fördummas, bli odygdig”, apymauda ”onödig sak, hinder”, aptvarus ”inhägnad på alla sidor” – uttrycks åter en förhoppning: ”Det kan hända att inte alla dessa och andra ord ur folkets talspråk eller dialekter som finns upptagna i ordboken redan har införlivats i det litterära språket, men de kan komma att vara till nytta för det som en källa till berikande” (Lyberis 1973: 4).

En svalare ton hörs: ”I en ordbok över det n u v a r a n d e språket kan man uppenbarligen ta med färre föråldrade och sällsynta dialektord, såsom: blenkti, brotis, dulsus, gabūžas, gybti, grasme, grikas, gūdnas, gvoja, iesmė, kauras, kerslas, kivinklis, kliesnas (= klienas?), kupurna och liknande” (Labutis 1973: 2).

Jonas Paulauskas räknade till omkring 2 000 dialektord i DŽ₂ – ”drygt 3% av alla ord” (Paulauskas 1974: 42). Han räknar upp dialektord i DŽ₂ som i DŽ₂ ”saknar dialektmarkering” (Paulauskas 1974: 42) och, omvänt, sådana som helt saknas i DŽ₂. ”Det finns fler dialektord som inte fanns med i första upplagan, till exempel bara sådana som börjar på bokstaven d: deinauti, dygmuo, dykoi, dylatė, dilikas, dosai, dremžti, drepinti, drėžėti, driunyti, dūbla, dūkinuoti, duogas, dvakinti, dvėluoti” (Paulauskas 1974: 43). J. Paulauskas söker grunder för att betrakta dialektord som ord i det allmänna språket: ”Många ord med dialektmarkering skulle på grund av sina specifika betydelser kunna betraktas som ord i det litterära språket: de betecknar begrepp som det inte finns a n d r a l ä m p l i g a ord i det litterära språket för, till exempel: amalas ’blixt utan åska’ [östra dialekten], čižas ’agnar som fastnat i linfibrer’ [östra dialekten], guogis ’oinbjuden gäst på bröllop’ [östra dialekten], goža ’rad av brytande havsvågor’ [1. låglandsdialekten, 2. geografisk term], rytagonė ’boskapspassning från soluppgång till frukost’ [östra dialekten, dzūkiska], samplėšinis ’tvåskaftat linnetyg’ [låglandsdialekten], paražos ’månens avtagande, början på nedan’ [låglandsdialekten], rūgpienis ’surmjölk’ [västra dialekten], vientulys ’en människa som lever ensam, avskild, en ensam person’ [östra dialekten]” (Paulauskas 1974: 43). Här får endast goža ett lyckligt slut – dialektordet har för övrigt redan etablerats i DŽ₁ även som vetenskaplig term: 2. geografisk term ’havsvågornas dån (svall) när de bryter mot ett grund eller en kust’, liksom rūgpienis – ett genomskinligt dialektord till formen som i DŽ₃ redan har fått status som ord i det allmänna språket, något som först n u verkligen bekräftas också av bruket. DŽ₃ har också 2amalas, men kanske inte därför att det saknas

28

“kitų tinkamų” – bent jau “kitų” yra: be amalo, amala krečia (meta) yra ir rūda (rūdi, rūdis) krečia (meta). Panašiai manytina ir apie čižą (be čižti yra ir žvigti). Tačiau ir DŽ₃ vientulys yra ryt., o bendrinėje kalboje be dvireikšmio atsiskyrėlio 1. “vienuolis, atsiskyręs nuo žmonių, asketas”, 2. prk. “žmogus, vengianti visuomenės, visuomeninio gyvenimo, kas užsidaręs” turi ir už dviprasmį vientulį (ir “viengungis”!) aiškesnį, skaidresnį žodį vienšius šnek. “kas yra vienas, atsiskyrėlis” DŽ₃. O guogis ir DŽ₃ yra ryt., nes vak. yra kriukininkas [žem. ¹ stỹrininkas LKŽ XIII]. Visiškai pagrįsta tam tikros reikšmės tarmybes laikyti ir etnografizmais: sámplėšinis žem. etnogr. “dvinytas lininis, pašukomis atau­stas audeklas” DŽ₃; rytãgonė ryt., dz. etnogr. DŽ₃, nors šio žodžio skaidrumas ir sistemiškumas (plg. naktigonė etnogr. DŽ₃) lengvintų jo įėjimą į bendrinę kalbą. To negalima pasakyti apie žem. pãraiz̃os, pãraiz̃os, pãraiza, paraižai, paraižis yra motyvuota: Kad mėnuo p a r y ž t a, bus paraižos J (LKŽ IX); ¹ ryžti, -ta, -o “blankti prieš dylant (apie dangaus šviesulius, ypač mėnulį)”: Beryžtas mėnuo, kad su saule nesusieina, t.y. eina į tuštumą, dėla, jau bilstėja J (LKŽ XI); paryžti “pradėti blankti, dilti (apie dangaus šviesulius)”: Mėnesį paryžo, mėnesį paėmė delčia Kos 133 (LKŽ XI). Čia anaiptol ne viskas, ir šito gana. DŽ₃ tikrai nenuoseklus – paraižos jau be žem., o ² ryžti “virsti delčia, nykti, dilti” su žem. – įdėta vietoj DŽ₂ paryžti žem.

J. Paulauskas förblev en hängiven förkämpe för berikande, men var mycket bekymrad över urvalet av dialektvarianter: ”Samtidigt har dialektord betraktats (och betraktas fortfarande) som en rikedom i det litauiska språket, som berikar det litterära språkets ordförråd. I de flesta fall är detta ett riktigt synsätt. Men när dialekternas lexik behandlas på detta sätt har det litterära språket fått många varianter som bara utökar dess ordförråd, utan att tillföra något till dess betydelseförråd” (Paulauskas 1979: 77). En mycket betydelsefull slutsats, men överskottet (och bristen) i det allmänna språkets betydelseförråd bör undersökas ur alla aspekter, inte bara med avseende på varianter.

5. Slutligen sägs i Antanas Lyberis artikel från 1983, med den väl valda titeln ”Problemet med urvalet av ord i ’Dabartinės lietuvių kalbos žodyne’”, kort och tydligt det som länge behövde sägas: ”Det viktigaste kriteriet för urvalet av ord till DŽ är ordens etablering och deras utbredning i det litterära språket” (Lyberis 1983: 147–148). A. Lyberis räknar upp många dialektord i DŽ som inte har fått vidare spridning i det allmänna språket och anger två orsaker till detta: ”Ordboksredaktörernas försök att sprida dessa ord i det litterära språket har inte varit framgångsrika. Den främsta orsaken är att de är sällsynta och att det finns mer etablerade ersättningsord i språket” (Lyberis 1983: 149). Det är riktigt att dialektord i skönlitteraturen bara skapar en känsla av lantlig miljö, medan en del av dem i det allmänna språkbruket fyller etnografiska funktioner.

Tyvärr hördes inte dessa nyktra och precisa tankar av kollegorna som utarbetade DŽ₃. Det fanns bara ett liknande, icke-akademiskt formulerat, överdrivet uttalande: ”Först och främst borde man stryka ett stort antal dialektord och andra sällan använda, föråldrade ord ur DŽ. Orden audrotie, blįsti, dagoti, keleivystė, laiškus, slasnos,

29

slaptė, šaras, tviega, vystas skulle ingen människa som tillfrågas på gatan förstå” (Kirvaitis 1984: 55).

6. DŽ₃ – 1993. Den lexikografiska miljön – LKŽ i 15 band, samt ordböcker över termer, fraseologi, synonymer och antonymer finns. Den återupprättade staten och det statliga språket fick en ordbok som sammanställdes under stagnationens och tvåspråkighetens dystra år och redigerades under återuppväckelsens år. Urvalet av dialektord har tyvärr inte förändrats, utan har till och med förstärkts av de litterära klassikernas språkbruk och den samogitiska dialektens rikedom: av 2 152 dialektord är 698 från västaukštaitiska dialekter, 687 från samogitiska, 487 från östaukštaitiska och de övriga 280 (tack för datorberäkningarna till dr. Vida Žilinskienė). Och exemplen i inledningen har ändrats mycket.

DŽ₃s chefredaktör St. Keinys försvarar och till och med döljer den ökade mängden dialektord med övertygande förbehåll i sitt lexikografiska credo, synkroniserat med slutförandet av ordboken: ”Varje människa som på naturlig väg lärt sig sitt modersmål använder sådana regionala ord, särskilt de som vuxit upp i en levande språkmiljö (framför allt en dialektal sådan). <...>. Större delen av språkets ordförråd är inte bekant för alla språkbrukare – <...>. <...>. DŽ har tagit avstånd från ord som används i snäva sammanhang. Därför bör DŽ:s beteckningar dz. (dzukiska), ryt. (östaukštaitiska), tarm. (dialektalt), vak. (västaukštaitiska), žem. (samogitiska), liksom beteckningen aukšt. (aukštaitiska), som tillkom i den tredje upplagan, inte förstås bokstavligt. Det verkar mycket träffsäkrare att betrakta sådana ord som ord i litterärt språkbruk med mer begränsad användning (de är typiska för språket i ett visst område där det litterära språket används och för språket hos människor från detta område som flyttat därifrån)” (Keinys 1991: 95). Områden för det gemensamma språket är contradicto in se. Här uttrycker jag på mitt eget sätt min uppfattning med en önskan sammansatt av dialektord från DŽ₃att ta på sig och samla ihop sig, och då prūnyti tatraip – utan gnäll, pustande, oväsen och stoj, så att ni ordentligt kan försvara den tilltrasslade ordboken. Stärk er ordentligt – så får ni žūti (se žūti 3)!”

7. Vad händer härnäst? Inom litteraturen har man sedan länge tagit ”Tre steg in i folkloren” (titeln på Vytautas Kubilius artikel – "Pergalė", 1976, nr 10, s. 110–132). Man kan anta att alla tre stegen mot folkspråket också har tagits inom litteraturen. Vad blir det fjärde steget i den normativa lexikografin? Ska vi hämta ur det allt bredare och djupare flödet och strömmarna i det gemensamma språkets ordförråd, eller alltjämt ur biflödena och källorna – dialekterna? Ska ordboken över det gemensamma språket verkligen ”även fortsättningsvis behandlas som en ordbok över det litauiska språket” (Keinys 1991: 34), som ett magasin för folkspråkets rikedomar eller som en ordbok över det gemensamma litauiska språket, över de bildades och kulturens (och nationella kulturarvets) språk? Räcker det med 50 000 ordartiklar, eller ska vi sikta på ”åtminstone 80–90 000 ord” (Kirvaitis 1984: 54)? Efter att ha gått från 5% termer i DŽ₂ (Kirvaitis 1984: 55) till 8,35% termer i DŽ₃ (en siffra publicerad av V. Žilinskienė), borde vi inte sträva efter den globala standarden – 20% termer (Kirvaitis 1984: 55)? Varifrån skulle vi få dessa tusentals ord och procenttal? De väntar på att stadfästas i den normativa ordboken, som genom konfirmationens sakrament. Här kan man bara instämma i Keinio tanke: ”Särskilt viktigt är det att mer systematiskt ta upp det ordförråd som har samband med Litauens historia (...). I den tredje upplagan av DŽ försöker man också systematiskt redovisa namnen på Litauens växter och djur, liksom ord som återspeglar Litauens landskap”

30

(Keinys 1991: 95). Ordboken över det gemensamma språket blir verkligen allmän (universalis) först när den innehåller det nödvändiga minimumet av ordförråd från alla områden – inte så mycket för områdesspecialisterna som för sådana användare som behöver en hel del från alla håll: redaktörer, journalister och lärare.

LITERATŪRA

B – Lexicon Germanico-Lithvanicvm et Lithvanico-Germanicvm, darinnen... von Iacobo Brodowskij, Praecentore Trempensi. [XVIII amž. pradžios (1713–1744 m.) rankraštis.]

BsP – Lietuviškos pasakos įvairios. Surinko Dr. J. Basanavičius, I–IV dalis, Chicago, 1903–1905.

S.Dauk– Simonas Daukantas (1793–1864), jo raštai.

DP – Postilla Catholicka... Per Kūnigą Mikalojiv Davkszą... iš lėkiško perguldita... Vilniui Drukárnioi Akadémios... 1599.

DŽ₁ – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1954.

DŽ₂ – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius: Mintis, 1972.

DŽ₃ – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1993.

GK – Gimtoji kalba, Kaunas, 1933–1941.

Grinaveckienė E. 1973: Literatūrinės kalbos aruodas. – Literatūra ir menas 6, 5.

Grinaveckis V., Palionis J., Urbutis V. 1955: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. – Tiesa 54, 3–4.

J – Litovskij slovar’ A. Juškeviča... 1(1), Sankt Peterburg, 1897; (2), Sankt Peterburg, 1904; (3) [2(1)], Petrograd, 1922.

Jablonskis J. 1901: Lietuviškos kalbos gramatika. Rašytojams ir skaitytojams vadovėlis. Parašė Petras Kriaušaitis, Tilžėje 1901. – Jablonskis J. Rinktiniai raštai1, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1957.

JR – Svotbinė réda... par Antáną Juškevičę 1870 mėtuse, Kazan', 1880.

K – Littauisch-deutsches Wörterbuch von Friedrich Kurschat, Halle a. S., 1883.

Keinys S. 1991: “Dabartinės lietuvių kalbos žodynas” ir kalbos normalizacija. – Lietuvių kalbotyros klausimai 29, 92–98.

Kirvaitis G. 1971: Laukiame žodynų. – Kultūros barai 4, 67–68.

Kirvaitis G. 1984: Kokį norėtume turėti “Dabartinės lietuvių kalbos žodyną”. – Kultūros barai 8, 54–57.

KN – Kniga Nobaznistes Krikščioniszkos... antra karta perdrukavota Kiedaynise... 1653.

Kos – Litvanica... przez... Ambrożego Kossarzewskiego. (Rankraštis. Autorius gyveno 1821–1880 m.)

Kruopas J. 1968: Koks turėtų būti literatūrinės kalbos žodynas. – Literatūra ir menas 42, 3.

Labutis V. 1973: Naujas “Dabartinės lietuvių kalbos žodynas”. – Tiesa 99, 2.

Lyberis A. 1973: Antrasis žodyno leidimas. – Tarybinis mokytojas 19, 4.

Lyberis A. 1983: Žodžių atrankos problema “Dabartinės lietuvių kalbos žodyne”. – Lietuvių kalbotyros klausimai 22, 147–154.

LKŽ I₁ – Lietuvių kalbos žodynas 1, Vilnius, 1941.

LKŽ I₂ – Lietuvių kalbos žodynas 1, Vilnius: Mintis, 1968.

LKŽ IX–XVI – Lietuvių kalbos žodynas 9, Vilnius: Mintis, 1973; 10–15: Mokslas, 1976, 1978, 1981, 1984, 1986, 1991; 16: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1995.

MP – Postilla Lietvwiszka... Wilniwy per Jokubą Morkuną... Metuose... 1600.

MŽ – Mažvydas, Kaunas, 1922.

P – Jurgis Pabrėža (1771–1849), jo raštai.

Paulauskas J. 1974: Aktualios leksikos norminimo problemos ir žodynas. – Kalbos kultūra

31

27, 40–49.

Paulauskas J. 1979: Leksikos variantų norminimas. – Kalbos kultūra 37, 77–80.

PK – Polski z Litewskim Katechism... Malchérá Pietkiewicziá... W Wilnie... Roku 1598.

R – Littauisch-Deutsches und Deutsch-Littauisches Lexicon... von P h i l i p p R u h i g... Königsberg... 1747.

RB – L. J. Rhesa. Biblia,... Tilžėje 1824.

Saussure F. 1977: Trudy po jazykoznaniju, Moskva: Progress.

Sch – Litauisches Lesebuch und Glossar von A u g u s t S c h l e i c h e r, Prag, 1857.

SD – Dictionarium trium lingvarum,... Avctore... C o n s t a n t i n o S z y r w i d... Vilnae, apie 1620, 1642, 1713.

Sim – S i m u č i o patarlių rinkinys (iš visur).

M.Valanč – M o t i e j u s V a l a n č i u s (1801–1875), jo raštai.

V i t k a u s k a s V. 1975: Iš kur siauras vėjas? – Mūsų kalba 3, 64.

Vln – B a r t h o l o m ä u s W i l l e n t's litauische Uebersetzung des Luther'schen Erchiridions und der Episteln und Evangelien... Göttingen... 1882.

WAS IST UNTER DEM WORTSCHATZ DER GEMEINSPRACHE ZU VERSTEHEN

Zusammenfassung

Die Frage, was unter dem Wortschatz der Gemeinsprache zu verstehen sei, wurde 1901 von dem Grundlegler der litauischen Schriftsprache Jonas Jablonskis aufgeworfen. Eine Antwort suchten auch 1933 die Redaktoren der Zeitschrift “Gimtoji kalba” (“Muttersprache”), da sie sich mit den Problemen der Gemeinsprache befaßten. Doch erst 1954 erschien “Dabartinės lietuvių kalbos žodynas” (“Wörterbuch der litauischen Gegenwartssprache”), dessen Neuausgaben 1972 und 1993 nachfolgten. Die Herausgeber, die Rezensenten, die Forscher schlugen sehr unterschiedliche bzw. widersprüchliche theoretische und praktische Lösungen vor.

32