ACTA LINGUISTICA LITHUANICA XLVI (2002), 131 – 144

Valens hos adjektiv i komparativ och superlativ

LORETA SEMĖNIENĖ

Lietuvių kalbos institutas, Vilnius

Artikeln behandlar valensen hos litauiska adjektiv i komparativ och superlativ. Denna valens bestäms inte bara av adjektivets betydelse, utan också av jämförelsegradernas grammatiska egenskaper. Utöver de (obligatoriska och fakultativa) deltagare som bestäms av adjektivets betydelse som lexikal enhet öppnar jämförelseformerna en syntaktisk position för en komparativfras. Medan adjektivet i sig tilldelar sina syntaktiska deltagare en kasusform (med eller utan preposition), kan dess jämförelsegrader antingen tilldela komparativfrasen en kasusform (med preposition), eller så kan komparativfrasens form vara oförutsägbar utifrån valensen.

0. INLEDANDE ANMÄRKNINGAR

0.1. Litauiska adjektivs¹ valens har man bara börjat undersöka². Artikeln utgår från uppfattningen att adjektivets valens är en egenskap som bestäms av adjektivets betydelse och innebär att ett visst antal lediga positioner öppnas; dessa fylls i satsen (eller frasen) av ord med en viss betydelse eller motsvarigheter till sådana ord (jfr Sommerfeldt, Schreiber 1983: 15; Pitulainen 1983: 87–89; Lee 1994: 66). Adjektivets valensegenskaper är alltså semantiskt motiverade av dess betydelse, som framträder i ett visst syntaktiskt sammanhang.

0.2. Valens förknippas med tre nivåer: den abstrakta logisk-semantiska nivån och två konkreta språkliga nivåer – syntax och lexikal semantik.

Med predikatanalysmetoden fastställs på den logisk-semantiska nivån hur många lediga positioner ett predikativt ord (i detta fall ett adjektiv) öppnar för argument. På samma nivå förutsäger det predikativa ordet också argumentens semantiska funktioner, vilka beror på hur den beskrivna situationen tolkas, och presenterar vissa aspekter av den situation vi uppfattar. Adjektivets semantiska valens, betraktat som ett predikativt ord, är alltså en viss semantisk tolkning av den situation som adjektivet beskriver, vilken karakteriseras genom vissa semantiska funktioner. Adjektivets semantiska

¹ Artikeln avgränsar sig från adjektivens neutrumformer, vilka ”vanligtvis inte förknippas med substantiv och uttrycker en egenskap i allmänna ordalag” (Ambrazas, red. 1996: 169; Ambrazas, ed. 1997: 137; jfr Vaičiulytė-Semėnienė 2001: 123–125).

² Se om detta: Tekorienė (1983; 1985; 1986), Vaičiulytė-Semėnienė (1998; 2000; 2001).

132 |

LORETA SEMĖNIENĖ

Valensen kan fastställas genom att undersöka meningar som bildas med adjektivet i fråga. Först i meningen blir det klart i vilken betydelse adjektivet används, hur den beskrivna situationen tolkas och vilka semantiska funktioner argumenten har.

På syntaxens nivå fastställs, genom analys av meningar, med vilka ordformer predikatets – adjektivets – semantiska aktanter realiseras, liksom nödvändigheten och fakultativiteten hos syntaktiska aktanter, det vill säga ord i en viss form eller deras motsvarigheter. Det behov som adjektivets betydelse medför av att ta till sig ett visst antal ord i en viss form (eller deras motsvarigheter) kallas adjektivets syntaktiska valens. Predikatet – adjektivet – har lika många syntaktiska aktanter som det har argument, det vill säga semantiska aktanter. Följaktligen råder ett isomorfiförhållande mellan semantisk och syntaktisk valens.

0.3. Efter antalet syntaktiska aktanter kan man skilja mellan monovalenta och multivalenta adjektiv. Monovalenta adjektiv betecknar en egenskap hos ett ting och öppnar en ledig plats för ett argument, som är egenskapens bärare – deskript³:

(1) Hon påverkades av ett ilsket skällande, och hon greps av en allmän oro KtLPV 325.

(2) En klar, frostig mars överrumplades av varma, blåsiga regn ŠvAŠ 30.

(3) Lucius är oerhört känslig när det gäller sin ambition och lättstött M-PtR₅ 110.

De flesta adjektiv i litauiskan är monovalenta. För dem, liksom för andra adjektiv, är det nödvändigt att deskriptet realiseras, eftersom adjektivet syntaktiskt är beroende av substantivet, det vill säga deskriptordet, och kongruerar med det.

En betydande del av adjektiven i litauiskan betecknar en egenskap som en relation mellan två eller flera ting. Genom att öppna två eller flera lediga platser för predikatets argument styr adjektivet självt ord som betecknar de ting som tillskrivs den egenskap – relation – som uttrycks av predikatet, med undantag för deskriptordet, som adjektivet kongruerar med. Därför kan man nedan, efter antalet öppnade lediga platser som beror på adjektivets betydelse, skilja mellan följande multivalenta adjektiv:

a) divalenta (t.ex. lämplig för någon),

b) trivalenta (t.ex. tacksam mot någon för något),

c) tetravalenta (t.ex. skyldig någon något för något), t.ex.:

(4) Se, i ett hörn står en harpa – kanske finns det också någon där som passar till brasan KT.

(5) Jag är verkligen väldigt, väldigt tacksam mot dig för hunden, men ändå finns den där bitterheten kvar, att Aurius hade det bättre med dig... KT

(6) För arbetena du utfört är du skyldig mig åtminstone ett tack KT.

0.4. Alla syntaktiska aktanter hos adjektivet har en motsvarighet på den logisk-semantiska nivån, eftersom de är syntaktiska realiseringar av semantiska aktanter. Å andra sidan är syntaktiska aktanter nödvändiga eller fakultativa. De syntaktiska aktanter hos adjektivet som inte kan utelämnas i meningen, eftersom meningen annars skulle bli ogrammatisk och obegriplig, kallas nödvändiga (jfr Sl对žienė 1994: 31; 1995: 61; Helbig 1982: 24; 1992: 99, 103; Gladrow

³ Deskripto terminas skolintas iš D. Tekorienės (1983: 97–107) ir E. Jakaitienės (1988: 62).

BŪDVARDŽIO LAIPSNIŲ VALENTINGUMAS

| 133

1984: 20–21; Jakaitienė 1988: 64). De nödvändiga syntaktiska aktanterna anger den del av situationen som är viktigast för adjektivets betydelse. Fakultativa syntaktiska aktanter är sådana som kan utelämnas i satsen utan att satsen därmed blir ogrammatisk eller obegriplig. De fakultativa syntaktiska aktanterna motsvarar dock, även när de inte uttrycks, adjektivets semantiska valensaktanter på samma sätt som de nödvändiga syntaktiska aktanterna⁴. Satser utan fakultativa aktanter betyder ungefär detsamma som satser med dem, eftersom de fakultativa aktanterna är implicerade i predikatets betydelse. Därför gör frånvaron av fakultativa syntaktiska aktanter inte satsen ofullständig, vare sig strukturellt eller semantiskt. Fakultativa syntaktiska aktanter anger den del av situationen som är mindre viktig för predikatets betydelse (jfr Slizienė 1986: 56; Emons 1974: 104).

0.5. Syftet med denna artikel är att diskutera valensen hos adjektivets komparativ- och superlativformer.

1. FUNKTIONER HOS ADJEKTIVETS KOMPARATIV- OCH SUPERLATIVFORMER

1.1. Adjektiv betecknar egenskaper hos ting. Utifrån den egenskap som betecknas kan ett ting jämföras med ett annat ting (andra ting), eller två egenskaper hos ett och samma ting kan jämföras. För att uttrycka kvantitativa skillnader mellan egenskaper används adjektivens morfologiska komparativ- och superlativformer i litauiskan⁵.

1.2. Komparativformer kan användas när man vill säga att ett ting har en viss egenskap i högre grad än ett annat. I sådana fall används vanligen också en konstruktion med prepositionen už och ackusativ, eller jämförande konstruktioner med konjunktionerna kaip, nekaip, negu, nei, nelyginant, till exempel:

(7) Mitt hjärtas slag var starkare än alla klockors tickande ŠkBD 113.

(8) Fru Kristinas dygder är hårdare än alla herr Juriskonsults knep_Tr 197.

(9) Vilius är något svagare över axlarna än Anskis, men längre till växten SmNVK 178.

(10) Det finns ingen blåare himmel än vår [himmel] KT.

Adjektivens komparativformer används också när två egenskaper hos ett och samma ting jämförs. Då används jämförande konstruktioner med komparativformer och konjunktionerna kaip, negu, nei och liknande (jfr Valeckienė 1961: 57; Ulvydas, red. 1965: 520), till exempel:

(11) Den här eleven är mer begåvad än flitig BK.

⁴ Fakultativa syntaktiska aktanter markeras med parenteser i de illustrativa exemplen.

⁵ Artikelns författare skiljer inte separat mellan den lägre komparativen och alla superlativformer (så som görs i Lietuvių kalbos gramatikos volym I (Ulvydas, red. 1965: 515; 522)), eftersom hon utgår från den uppfattning om gradkategorin som presenteras i Dabartinės lietuvių kalbos gramatika (Ambrazas, red. 1996: 170; jfr Ambrazas, ed. 1997: 138), och även från A. Paulauskienės (1994: 230) uppfattning att dessa grader endast är särskilda varianter av komparativ och superlativ (jfr Valeckienė 1998: 254; Jablonskis 1957: 206; Balčikonis 1982: 36).

134 |

LORETA SEMĖNIENĖ

1.3. Superlativformer används när man vill säga att ett föremål i någon grupp av föremål har en högre grad av en egenskap än alla andra föremål som det jämförs med (Ambrazas, red. 1996: 172; Ambrazas, ed. 1997: 139–140; Paulauskienė 1994: 229–230; Balčikonis 1982: 36; Jablonskis 1957: 207; jfr Paulauskienė, Valeika 1994: 193; Valeckienė 1998: 126). Till superlativformer fogas ofta konstruktioner med prepositionerna iš, už, tarp(u) och genitiv eller ackusativ, adverben užvis, pervis, pronomen osv., till exempel:

(12) Vilius är den flitigaste (av) alla SmnVK 111.

(13) Du var starkast (av) oss alla M-PTr₅ 98.

(14) Men framför alla är den svartörade lilla kon bäst – hon är barmhärtig mot Sigure S. Nėris; Ulvydas, red. (1976: 253).

(15) Men bland alla de berömda männen i den släkten , bland alla som satt i det höga slottet i Merkinė, var adelsmannen Mykis den mest berömde V. Krėvė; Ulvydas, red. (1965: 522).

1.4. Adjektivets positiva grad står i motsats till komparativ och superlativ när det gäller jämförelse respektive avsaknad av jämförelse av egenskapens grad. Formen för positiv grad betecknar endast föremålets egenskap utan att ange gradskillnader (Ambrazas, red. 1996: 171; Ambrazas, ed. 1997: 138; Valeckienė 1998: 254–255; jfr Bierwisch 1987: 101; Paulauskienė, Valeika 1994: 193).

1.4.1. Det förekommer också fall där adjektivets positiva grad tillsammans med ett adverb i komparativ används när två föremål jämförs med avseende på en viss egenskap. Då används adjektivets positiva grad i jämförande konstruktioner och uttrycker en högre (lägre) grad av en viss egenskap hos det ena föremålet. Den högre (lägre) graden av egenskapen bestäms av vissa ord med emfatisk betydelse, till exempel inte lika … som, inte mindre och liknande, medan själva jämförelsen av egenskapens grad uttrycks analytiskt⁶ (jfr Paulauskienė, Valeika 1994: 194–195), till exempel:

(16) Han är inte lika intelligent som sin vän (jfr han är inte intelligentare än sin vän) BK.

(17) Hon var inte mindre lycklig än sin man, för medan han skötte ölaffärerna i Kraštupėnai kom Svarta Bigė till Marius (jfr hon var ännu lyckligare än sin man) AVŽSTM 452.

(18) Du är [du] ambitiös inte mindre än jag, och efter att värjorna öppet korsats kommer det inte längre att finnas plats för mig i ditt lag (jfr du är ännu mer ambitiös än jag) KT.

(19) Išsiskyrimo kančia ne mažiau skaudi už išsuktos kojos ar geliančio danties skausmą (plg. išsiskyrimo kančia skaudesnė už išsuktos kojos ar geliančio danties skausmą) KT.

⁶ Nors kalbinėje literatūroje teigiama (Paulauskienė 1994: 226; Valeckienė 1961: 58, 62; Ulvydas, red. 1965: 520; Klimavičius 1969: 7, 10), kad dažniausiai lietuvių kalbos būdvardžių laipsniai reiškiami sintetiniu būdu, tačiau reikėtų pritarti A. Paulauskienei (1994: 226), kad šiuo metu pastebimas ypač spartus analitinių formų amplitudės. Kai kuriose gramatikose apie analitines laipsnių formas apskritai nekalbama (plg.: Ambrazas, red. 1985: 116–121; Valeckienė 1998: 254–259). Tiesa, kalbos kultūros praktikoje daugelį analitinių laipsnio raiškos formų, kuriomis reiškiama gradacija, siūloma keisti sintetinėmis (Klimavičius 1969: 7–15; plg.: Pupkis, sud. 1985: 141, 143; Jakaitienė, Laigonaitė, Paulauskienė 1976: 67, 71).

BŪDVARDŽIO LAIPSNIŲ VALENTINGUMAS

135

(20) Det inträffar en händelse som inte är mindre ansvarsfull än valet (jfr. det inträffar en mer ansvarsfull händelse än valet KT.

Det är viktigt att vi, för att mer differentierat uttrycka en lägre grad av en egenskap hos ett föremål i jämförelse med ett annat föremål, inte kan undvara analytiska gradformer (Klimavičius 1969: 13; Pupkis, red. 1985: 143, 153), t.ex.:

(21) Herr kommissarie, [han] sjönk ihop ordlöst i sin stol, och i det ögonblicket såg han mycket mer beklagansvärd ut än Sokrates – till och med hans ögon blev mindre uttrycksfulla än Sokrates tomma ögonhålor KT.

1.4.2. Adjektivens icke-komparativa former används när två egenskaper hos samma föremål jämförs. Då är graden av den ena egenskapen hos samma föremål högre (lägre) än graden av den andra egenskapen. I sådana fall används endast jämförande konstruktioner med konjunktionerna som, än, än och liknande (jfr. 1.2.), t.ex.:

(22) En gång hade jag ett roligt äventyr, fortsatte han, kanske inte så mycket roligt som grisaktigt KT.

(23) Jonas var mer arg än glad BK.

(24) ”Panevėžys” lagets huvudtränare Gintaras Leonavičius var inte så glad över segern som Žalgiris-spelarna skänkte laget som förvånad över den KT.

2. ADJEKTIVENS KOMPARATIV- OCH SUPERLATIVFORMERS VALENS

2.1. Man skulle kunna hävda att såväl envalenta som flervalenta adjektiv i komparativ- och superlativform, utöver de syntaktiska aktanter som bestäms av adjektivets betydelse (både obligatoriska och fakultativa), borde ta ytterligare minst en obligatorisk syntaktisk aktant – en jämförande konstruktion. Förekomsten av denna syntaktiska aktant i satsen skulle emellertid bestämmas inte av adjektivets betydelse utan av adjektivets morfologiska form – suffixet -esnis, -iau-sias (om tyska adjektivens gradformer, jfr. Bierwisch 1987: 174, 183–184, 186). Följaktligen skulle envalenta adjektiv i komparativ- eller superlativform vara tvåvalenta, tvåvalenta adjektiv skulle vara trevalenta och så vidare.

2.2. Analysen av det insamlade materialet gör det möjligt att hävda att det ofta förhåller sig just så. Med andra ord är de flesta envalenta litauiska adjektiv som används i komparativ- eller superlativform tvåvalenta (om gradformer hos envalenta tyska adjektiv, jfr. Sommerfeldt, Schreiber 1971: 228; Piitulainen 1983: 17; Bierwisch 1987: 174; Lee 1994: 29), t.ex.:

(25) Var [du] mindre än ett vallmofrö också, stick inte någon i ögonen BltR₄ 21.

(26) Människorna i skogen kom före livet ⁷ och efter döden KT.

⁷Även om litauiska adjektiv som uttrycker förhållanden mellan olika tidpunkter, t.ex.: ankstesnis, -ė ’som inträffat tidigare’, anksčiausias, -ia, paskesnis, -ė ’som kommer senare, senare’, paskutiasias, -ia ’den allra sista, den senaste’, pirmesnis, -ė ’tidigare’, pirmiausias, -ia ’den allra första’, vėlesnis, -ė ’som befinner sig eller äger rum senare, därefter’, vėliausias, -ia ’den senaste’ och liknande, har komparativ- och superlativ

136 |

LORETA SEMĖNIENĖ

(27) Jag vill vara [jag] överlägsen den där Warszawas magiker, som jag är innerligt trött på… MISEVČ 76.

(28) Du är flitigast (av) de andra barnen SmNVK 110.

(29) Den främsta regissören för dessa lekar var Kotryna – den äldsta (av) alla flickorna, mycket vacker, modig och härsklysten KT.

2.2.1. Det finns sådana envalenta litauiska adjektiv vars komparativformer är trivalenta. Sådana komparativformer av adjektiv kräver, utöver den obligatoriska jämförelsekonstruktionen, en tredje fakultativ syntaktisk aktant, som kan uttryckas med ett substantiv eller pronomen i instrumentalis (ensamt eller tillsammans med ett bestämmande ord) eller med kvantitativa adverb, t.ex.:

(30) En okänd man med en väldig mage kom in, (en hel huvudlängd) längre än jag KnN 125.

(31) Kyrkoherden Merkulis var yngre än Grigalius, (men inte mycket, kanske fem år), och såg ut att ha ett vackert, fylligt ansikte BUBTTA 64.

(32) Leonardos hår lyste som eld, själv var han (en meter) kortare än Abrutis och höjde aldrig rösten KT.

(33) Prästen Simon, (betydligt) kortare än Angelės man, går först in i ladan, stannar, lyfter handen mot vänster sida som om han höll tillbaka sitt bultande hjärta och ser sig förvånat omkring KT.

(34) Och kusinen var (hela två år) äldre än henne SmNR₁ 225.

(35) Jag var [jag] gruppens ordförande, alltså på sätt och vis (något) överlägsen de andra, och representanterna som kom från Moskva för att besöka kurserna brukade tala med mig först (eller så tänkte jag bara så på grund av min naivitet) KT.

2.3. Tvåvalenta adjektiv används också i komparativ- eller superlativformer. Sådana tvåvalenta adjektiv (liksom envalenta) ansluter ofta, utöver de obligatoriska och fakultativa syntaktiska aktanter som bestäms av adjektivets betydelse, ytterligare en syntaktisk aktant, t.ex.:

(36) På landsbygden blev hennes gudmor allvarligt sjuk, närmare henne än hennes egen mor, så hon bad om ledighet från de akademiska aktiviteterna, och till sin egen förvåning gick dekanus genast med på det KT.

(37) Men dessa livegna ättlingar […] slavar under sina gårdar, för vilka en liter skummjölk är mer värd än människovärdet AvŽSTM 558.

(38) Minister K. Kristinačis föreställning att domstolen är mer kompetent att avgöra etiska frågor än den högsta tjänsteetiska kommissionen är irrationell KT.

(39) [Hon] trodde inte att själens angelägenheter, som hon hade fått lära sig att värdera högre än allt annat i världen, skulle vara viktigare än de kroppsliga KnDKHG 54

(40) Byns angelägenheter var (för Rapolis) inte mer främmande än angelägenheterna i hans eget hem VŽR₃ 90.

gradformer betraktas som separata ord, inte som morfologiska former av adjektiven ankštus, vėlius. Som separata ord tar dessa adjektiv upp i Ordbok över nutida litauiska, den akademiska Ordboken över litauiska, med undantag för anksčiausias, -ia och vėliausias, -ia, som inte betraktas som separata ord i Ordbok över nutida litauiska. Som exemplen visar används dessa envalenta adjektiv med jämförelsekonstruktioner när två föremål jämförs med avseende på tid.

BŪDVARDŽIO LAIPSNIŲ VALENTINGUMAS | 137

(41) Av höstsådda grödor är råg mest motståndskraftig mot övervintring, men sorterna skiljer sig mycket åt sinsemellan i detta avseende KT.

(42) Man kan dock inte säga att det var han som var den mest skyldige av alla, eftersom han inte visste vad som skulle hända när bomben föll mitt i en stad med tiotusentals invånare KT.

Det är sant att när ett tvåvalent adjektiv i komparativ eller superlativ kräver en fakultativ syntaktisk aktant, kan denna lämnas outtalad i meningen (jfr. 0.4.), t.ex.:

(43) Ändå är den här dagen gynnsammare än morgondagen, så det är tillrådligt att ta itu med viktigare ärenden (jfr. ändå är den här dagen (för er) gynnsammare än morgondagen) KT.

(44) – Allt är bra, sade hon på engelska och log svagt mot mannen, jag är övertygad om att er pipa kommer att vara mycket behagligare än min reskamrats cigaretter (jfr. er pipa kommer att vara (för mig) mycket behagligare än min reskamrats cigaretter) KT.

(45) Ordet Litauen är kärare än allt annat (jfr. ordet Litauen är (för oss) kärare än allt annat) KT.

2.4. Inga exempel hittades på trevalenta adjektiv i komparativ eller superlativ som används i en mening tillsammans med alla de syntaktiska aktanter (obligatoriska och fakultativa) som bestäms av adjektivets betydelse, och dessutom med en jämförelsekonstruktion. Inte heller hittades exempel där ett trevalent adjektiv i komparativ eller superlativ används tillsammans med de obligatoriska syntaktiska aktanter som bestäms av adjektivets betydelse samt en jämförelsekonstruktion. Detsamma kan sägas om fyrvalenta adjektiv i komparativ eller superlativ. Teoretiskt sett skulle sådana exempel dock vara möjliga. Att inga sådana exempel hittats beror sannolikt på att raden av ord som är beroende av adjektivet då skulle bli mycket lång, t.ex.:

(46) (Už nuoširdžius patarimus esu [aš] dėkingesnė mamai, nei tau, geriausiai savo draugei (už atneštą patarimų knygą) BK.

3. MORFOSYNTAKTISK REALISERING AV JÄMFÖRELSEKONSTRUKTIONER

3.1. Som nämnts ansluter både adjektivets komparativ- och superlativformer och adjektivets positivformer, som uttrycker jämförelse, oftast ett syntaktiskt argument – en jämförelsekonstruktion. Till skillnad från adjektivet självt (som ordklass) bestämmer dock adjektivets komparativ- och superlativformer inte alltid formen på sitt syntaktiska argument, jämförelsekonstruktionen.

3.1.1. När två eller flera föremål jämförs med avseende på det föremål som betecknas av deskriptorordet, styr komparativformerna en prepositionsfras med prepositionen už. Superlativformerna styr prepositionsfraser med prepositionerna iš, tarp(u), už. Prepositionen už kräver ackusativ, medan iš, tarp(u) kräver genitiv (jfr 1.2.–1.4.), till exempel:

138 |

LORETA SEMĖNIENĖ

(47) En börda är tyngre än en sten, ett ord är vassare än en steglits Vrn; Ulvydas, red. (1965: 515).

(48) Då är detta hans första sång, sorgligare än skogarnas sus Maironis; Ambrazas, red. (1996: 171).

(49) Det skulle vara svårt att hitta en tystare människa än honom: han talade nästan inte alls J. Balčikonis; Ulvydas, red. (1965: 519).

(50) Eglė är den lyckligaste av alla svärdöttrar; hon fäller inte bittra tårar i mängd S. Nėris; Ulvydas, red. (1965: 522).

3.1.2. Däremot bestämmer komparativa adjektiv i regel inte formen på jämförelsekonstruktioner som används med konjunktioner som kaip, nei, negu etc. (jfr 0.2.). Jämförelsekonstruktioner med de nämnda konjunktionerna är reducerade satser⁸ där endast det som skiljer sig åt i fråga om graden av den beskrivna egenskapen uttrycks formellt, det vill säga det som jämförelsen görs med (jfr 1.4.2.). Det är ganska svårt att förutse vad som kommer att sägas i jämförelsekonstruktionen och i vilken form. Ändå kan man urskilja några fall där komparativa och superlativa adjektiv bestämmer formen på jämförelsekonstruktioner med konjunktioner som kaip, nei, negu etc.:

a) När två föremål jämförs med avseende på det föremål som betecknas av deskriptorordet, står jämförelsekonstruktioner med konjunktioner som kaip, nei, negu etc. oftast i nominativ, även om föremålet som jämförelsen utgår från kan uttryckas med andra kasus, till exempel:

(51) En bättre far, även om han är grym, än en styvfar, även om han vore söt som socker V. Krėvė; Ambrazas, red. (1996: 171).

(52) Det finns ingen himmel (för mig) ljuvligare än min hembygds himmel E. Mieželaitis; Ulvydas, red. (1965: 519).

(53) Solen gick ner bakom en mörkare än nattenskog KT.

Jfr: (54) En bättre far, även om han är grym, än vad en god styvfarär, även om han vore söt som socker.

(55) Det finns ingen himmel (för mig) ljuvligare än vad ljuvlig är (för mig)hembygdens himmel.

(56) Solen gick ner bakom en mörkare skog än vad natten är mörk.

Särskilt bör de fall nämnas där jämförelsekonstruktionen med de nämnda konjunktionerna kongruerar i form med det ord som jämförelsen utgår från. Då kan man tala om kasusattraktion, till exempel:

⁸

Med reducerade jämförelsesatser avser artikelförfattaren alla jämförande konstruktioner med konjunktionerna kaip, nei, negu osv., vilka i den akademiska trebandiga Lietuvių kalbos gramatikoje behandlas antingen som jämförande uttryck eller som bisatser i jämförelsesatser. Å andra sidan medger själva Lietuvių kalbos gramatika (Ulvydas, red. 1976: 656–657) att jämförande uttryck till sin grammatiska struktur och betydelse ligger nära bisatser i jämförelsesatser. Som det hävdas i grammatiken är den viktigaste skillnaden mellan jämförelsesatser och satser med jämförande uttryck att jämförande uttryck saknar grammatisk satsform. Men det verkar som om en reducerad sats också kan urskiljas i en sådan mening som: Hjärtats smärta var plågsammare än kroppens värk och såren på de brända händerna KrėvP 131. Jfr.: Hjärtats smärta var plågsammare än vad kroppens värk var plågsam.

BŪDVARDŽIO LAIPSNIŲ VALENTINGUMAS

139

(57) Jag skulle vilja ha en snyggare man än en sådan drummel I. Simonait yte; Ulvydas, red. (1976: 688).

Jfr.: (58) Jag skulle vilja ha en snyggare man, än vad en sådan drummel är snygg.

b) I de fall då två eller flera föremål jämförs inte med avseende på det föremål som betecknas av deskriptorordet (som de föregående exemplen visar), utan med avseende på det föremål som betecknas av ett ord styrt av ett flervalent adjektiv, används visserligen endast jämförande konstruktioner med konjunktionerna kaip, nei, negu osv.; formen på de jämförande konstruktionerna är densamma som formen på det ord som adjektivet styr, dvs. den valentiella aktanten, t.ex.:

(59) Han visste att han (för den damen) var mer öppen än för sin biktfader V. Mykolaitis-Putinas; Ulvydas, red. (1976: 688).

(60) Alena var vänligare mot honom än mot någon annan A. Vienuolis; Ulvydas, red. (1976: 688).

(61) Och låt ingen döma oss för att vi stjäl för stjäl en smula i taget vår historia från främlingar – den är mycket mer behövlig för oss än för dem som ännu inte har lämnat tillbaka den till oss KT.

Som exemplen visar måste det föremål som betecknas av adjektivets fakultativa syntaktiska aktant uttryckas i satsen när jämförelsen gäller det (jfr. 0.4.), jfr.:

(62) * Han visste att han var mer öppen än för sin biktfader.

c) I de fall då en och samma egenskaps olika grad hos ett och samma föremål jämförs vid en tidpunkt eller under vissa omständigheter med dess grad vid en annan tidpunkt eller under andra omständigheter, används jämförande konstruktioner med konjunktionerna kaip, nei, negu osv. tillsammans med ord eller konstruktioner med adverbiell betydelse (tid, plats), t.ex.:

(63) En morgon vaknade den sjuke piggare än vanligt V. Mykolaitis-Putinas, Ulvydas, red. (1976: 688).

(64) Det är bättre att jag lever utsliten och hungrig, men ändå är jag [jag] lyckligare än här J. Paukštelis; Ulvydas, red. (1976: 688).

(65) Han jagade för att roa sig och flacka omkring i skogarna, men under jakten red Ilgis ensam omkring på sin häst utan att ta hjärnan i bruk och utan att längre hålla fast vid några hopp, [han] mer dyster återvände han än när han gav sig av hemifrån V. Krėvė; Ulvydas, red. (1965: 518).

d) När en och samma egenskaps olika grader hos ett och samma föremål jämförs i olika ”möjliga eller föreställda världar”, används jämförande konstruktioner med konjunktionerna kaip, nei, negu osv. tillsammans med ett annat predikat (t.ex. atrodyti, galvoti, manyti, tikėtis osv.), som anger i vilken ”möjlig” värld den egenskapsgrad som jämförelsen gäller observeras, t.ex.:

(66) Ni är olyckligare än jag hade trott V. Mykolaitis-Putinas; Ulvydas, red. (1976: 906).

(67) Fadern låg i sängen, och det orakade grå skägget tillsammans med tofsen av grått hår ovanför pannan fick honom att se betydligt äldre ut än han egentligen var A. Venclova; Ulvydas, red. (1976: 907).

140 |

LORETA SEMĖNIENĖ

(68) ”Den utslitne” tjänaren, som kastats ut från godset, fann sig en större familj än vad fröken Morta Lazdynų Pelėda skulle ha kunnat fostra åt honom; Ulvydas, red. (1976: 907).

Följaktligen kan man hävda att valensen hos formerna för komparativ och superlativ är av en annan art än adjektivets (som ordklass) valens. Om adjektivets valens är semantiskt motiverad av dess betydelse, bestäms valensen hos adjektivets komparativ- och superlativformer inte bara av adjektivets betydelse, utan också av de morfologiska gradformerna⁹.

4. JÄMFÖRELSEKONSTRUKTIONERNAS FAKULTATIVITET

4.1. Det har observerats att jämförelsekonstruktioner som vanligen är obligatoriska i en mening¹⁰ kan utelämnas, det vill säga vara fakultativa, både med komparativ- och superlativformer av envalenta och av multivalenta adjektiv. Jämförelsekonstruktionernas fakultativitet skiljer sig dock från adjektivets fakultativa syntaktiska aktanter. Adjektivets fakultativa syntaktiska aktanter är implicerade i själva adjektivets betydelse, och därför är meningar utan fakultativa aktanter fullständiga både strukturellt och semantiskt¹¹; fakultativa jämförelsekonstruktioner impliceras däremot inte av betydelsen hos adjektivets komparativ- eller superlativform, utan framgår av meningen. Man kan urskilja flera grupper där adjektivens komparativ- och superlativformer används utan jämförelsekonstruktioner:

a) Jämförelsekonstruktionen utelämnas med adjektivets superlativform när den största graden av en och samma egenskap hos ett föremål anges under vissa omständigheter (jfr Sommerfeldt, Schreiber 1971: 228; Welke 1988: 121) (jfr 2.3.), till exempel:

(69) Gladast är han vid arbetsdagarna rš.; Ulvydas, red. (1965: 523).

(70) Så talade de länge, […] men gick hela tiden runt, och undvek de svåraste samtalsämnena BubPV 322.

(71) När anser Ni att barn är som mest mottagliga för det onda? KT

(72) När han berättar människors historier, är han [han] mest känslig för de gestalter som påminner om honom själv KT.

⁹ Pasak A. Paulauskienės (1994: 230–231), laipsniavimas priklauso vidinei gramatinei semantikai, tačiau laipsnių formos turi ir savo vartojimo kontekstus. Aukštesnysis laipsnis vartojamas su vienais lyginamaisiais ir pabrėžiamaisiais žodžiais, o aukščiausiasis – su kitais.

¹⁰ A. Paulauskienė (1994: 231) teigia, kad vieno daikto lyginimui su kitu pagal didesnį ypatybės kiekį neužtenka vien morfologinės formos – priesagos -esnis. Aukštesniojo laipsnio formą sakinyje lydi lyginamieji žodžiai už, kaip, negu... Jie būtini.

¹¹ Undantag är de fall där ett multivalent adjektiv har två eller flera fakultativa syntaktiska aktanter. I sådana fall kan det vara oklart i vilken betydelse adjektivet används om en eller flera fakultativa syntaktiska aktanter utelämnas. Adjektivet kaltas ’skyldig någon något’ är till exempel fyrvalent (t.ex.: Jonas är skyldig sin far (pengar) (för hjälpen). I meningar som Jonas är skyldig mig (pengar), Jonas är skyldig mig är det dock fortfarande oklart i vilken betydelse adjektivet används – ’skyldig någon något’ eller ’ha lånat något’. Men: Jonas är skyldig mig (för hjälpen).

BŪDVARDŽIO LAIPSNIŲ VALENTINGUMAS

141

(73) De texter som är bäst lämpade för att lära sig berätta är de texter vars själva natur är berättande, där det ljuder – mer eller mindre fulländat – ett känsloladdat, uttrycksfullt, koncist och levande [språk] KT.

b) När två likartade föremål med olika egenskaper jämförs kan det andra objektet, dvs. jämförelsegrunden, utelämnas men ändå vara underförstått (jfr 1.2.; 2.1.1.), t.ex.:

(74) Förmodligen är vinterns andra hälft plågsammare Gs; Ulvydas, red. (1965: 516).

(75) Den högra skinkan är fastare Jnšk; Ulvydas, red. (1965: 516).

(76) Jag formar huvudfiguren betydligt större BuBPV 386.

(77) En kraftig häst är starkare för arbete Svn; Ulvydas, red. (1965: 517).

c) Komparativ- och superlativformer av en- och tvåvalenta adjektiv används utan jämförelsekonstruktioner när de har en icke-komparativ (elativ) betydelse, dvs. betecknar en högre eller högsta grad av en egenskap än normalt, t.ex.:

(78) Den kvällen flöt samtalet trögt, inget intressantare ämne togs upp. M-PsS 323.

(79) Förfärliga de allra värsta, becksvarta bilder och syner for genom hans huvud Vaižgantas; Ambrazas, red. (1996: 173).

(80) Det var obeskrivligt vackert. På himlen inte ett enda litet vitt moln J. Biliūnas; Ambrazas, red. (1996: 173).

(81) Jag önskar dig […] allt gott i ditt nya liv RŠ. LKŽ_V 160.

4.2. Å andra sidan bör man instämma i G. Helbigs (1984: 51; 1990: 128; 1992: 49) uppfattning att varje människa i en konkret kommunikationssituation har rätt att välja om det som finns i språkets semantiska struktur ska realiseras eller inte realiseras i den syntaktiska strukturen. Då bör man emellertid tala inte om språket som system, utan om språkbruk (Helbig 1992: 42; jfr Helbig 1982: 22; Gansel 1993: 159), t.ex.:

(82) Så bekvämt för dem vars etik ryms i en enda mening: du står över mig – jag är en idiot, jag står över dig – du är en idiot (jfr när du står över mig – jag är en idiot, när jag står över dig – du är en idiot) KT.

(83) Två torn växte upp och höjde sig över den stora muren – rödtäckta, eller kanske inte. Någon sorts klumpig tillbyggnad reste sig. Lite längre bort ännu en byggnad, bara lägre… (jfr den här byggnaden är lägre än den klumpiga tillbyggnaden) KT.

(84) Han trycker min hand hårdare än jag trycker hans. Vi mätte varandra med blicken i tystnad. Jag var [jag] (lite) kortare, smalare över axlarna, mager. Han var tung, trög, med ögon grumliga som kärrdimma (jfr jag var (lite) kortare än honom) KT.

(85) Man skulle kunna skriva en bok om Marės liv. En byflickas liv. Före första världskriget, under kriget och efteråt. Många barn i familjen. Hon är äldst (jfr Marė är äldst av alla barn i familjen) KT.

Även om den jämförande konstruktionen har utelämnats i meningarna och meningarna därför som en enhet i språksystemet skulle betraktas som ogrammatiska, är de ändå normala användningsfall i texten (jfr Sommerfeldt 1973: 96; Helbig 1984: 49; 1985: 154; 1990: 129; Schwitalla

142 |

LORETA SEMĖNIENĖ

1985: 297; Fries 1987: 205; Baskevič 1987: 153). Enligt G. Helbig (1992: 50) är det just kontexten som gör det möjligt att utelämna de nödvändiga syntaktiska aktanterna och bevarar all information som de förmedlar; därför neutraliseras denna ogrammatikalitet i meningen¹².

5. SLUTSATSER

1. Skillnaderna i valens mellan adjektivens komparativ- och superlativformer hänger samman inte bara med adjektivets betydelse utan också med gradens grammatiska kategoris särdrag att uttrycka skillnader i mängden av egenskaper hos föremål (jfr Ambrazas, red. 1996: 170), och kan därför inte likställas med adjektivens valens, som bestäms av adjektivets betydelse (jfr Sommerfeldt, Schreiber 1971: 228; Heidolph, Flämig, Motsch 1981: 621; Sommerfeldt 1986: 92; Sommerfeldt, Schreiber 1983: 31; Lee 1994: 49).

2. Adjektivens komparativ- och superlativformers valensegenskap att ta komparativa konstruktioner som komplement har en annan natur: den kännetecknar inte adjektivet som en viss ordklass, utan endast den morfologiska gradkategorin, som omfattar inte bara adjektiv utan också adverb.

ŠALTINIAI

AvžSTM – Jonas Avyžius. Sodybų tuštėjimo metas. 1985

BK – bendrinė kalba

BlTR₄ – Juozas Baltušis. Raštai. T. 4. 1982

BubPV – Vytautas Bubnys. Pilnaties valanda. 1985

BubTTA – Vytautas Bubnys. Teatsiveria tavo akys. 1993

KnN – Milan Kundera. Nemirtingumas. 1997

KndKHG – Saulius Tomas Kondrotas. Kentauro herbo giminė. 1989

KtLPV – Marius Katiliškis. Paskendusi vasara. 1997

MisevČ – Vytautas Misevičius. Čičinskas. 1978

M-PTS – Vincas Mykolaitis-Putinas. Sukilėliai. 1957

M-PT_R5 – Vincas Mykolaitis-Putinas. Raštai. T. 5. 1993

SmnR₁ – Ieva Simonaitytė. Raštai. T. 1. 1956

SmnVK – Ieva Simonaitytė. Vilius Karalius. 1977

ŠkBD – Antanas Škėma. Balta drobulė. 1990

ŠvAŠ – Rimantas Šavelis. Amžinoji šviesa. 1987

VzR₃ – Vaižgantas (Juozas Tumas). Raštai. T. 3. 1995

LKŽ_1–XVIII – Lietuvių kalbos žodynas 1–2, Vilnius: Mintis, 1968–1969; 3–6: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1956, 1957, 1959, 1962; 7–9: Mintis, 1966, 1970, 1973; 10–15: Mokslas, 1976, 1978, 1981, 1984, 1986, 1991; 16–17: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1995, 1996; 18: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1997.

KT – Kauno Vytauto Didžiojo universiteto Kompiuterinės lingvistikos centro sudarytas lietuvių kalbos tekstynas

¹² Kalbos vartosena šiame straipsnyje nebus išsamiau aptariama, kadangi valentingumo teorijos požiūriu laikytina periferinėmis predikato valentingumo struktūrų modifikacijomis, kurios gali įvairuoti skirtinguose tekstuose, atsižvelgiant į kalbančiojo komunikacinius tikslus bei užduotis.

BŪDVARŽIO LAIPSNIŲ VALENTINGUMAS

143

LITERATŪRA

AMBRAZAS, V., red. 1985: Грамматика литовского языка. Вильнюс: Мокслас.

AMBRAZAS, V., red. 1996: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

AMBRAZAS, V., ed. 1997: Lithuanian Grammar, Vilnius: Baltos lankos.

BALČIKONIS, J. 1982: Rinktiniai raštai 2, sudarė A. Pupkis, Vilnius: Mokslas.

BASKEVIČ, V. 1987: Zum Einfluß kommunikativ-pragmatischer Faktoren auf die Valenz. Deutsch als Fremdsprache 24 (3), 153–155.

BIERWISCH, M. 1987: Semantik der Graduierung. Bierwisch, M., Lang, E., Hrsg., Grammatische und konzeptuelle Aspekte von Dimensionsadjektiven, Berlin: Akademie Verlag, 91–286.

EMONS, R. 1974: Valenzen englischer Prädikatsverben, Tübingen: Max Niemeyer Verlag.

FRIES, N. 1987: Nochmals: Valenz und Text. Deutsch als Fremdsprache 24 (4), 205–207.

GANSEL, CH. 1993: Obligatheit und Fakultativität als Ausdruck von Perspektivierungen. Deutsch als Fremdsprache 30 (3), 157–163.

GLADROW, W. 1984: Kompletivsätze und Attributsätze im Russischen. (Linguistische Studien. Zeitschrift des Zentralinstituts für Sprachwissenschaft der Akademie der Wissenschaften der DDR. Reihe A, 115.)

HEIDOLPH, K. E., FLÄMIG, W., MOTSCH, W. 1981: Grundzüge einer deutschen Grammatik, Berlin: Akademie Verlag.

HELBIG, G. 1982: Valenz – Satzglieder – semantische Kasus – Satzmodelle, Leipzig: VEB Verlag Enzyklopädie.

HELBIG, G. 1984: Studien zur deutschen Syntax 2, Leipzig: VEB Verlag Enzyklopädie.

HELBIG, G. 1985: Valenz und Kommunikation. Deutsch als Fremdsprache 22 (3), 153–156.

HELBIG, G. 1990: Pragmatische Valenz? Das Wort. Germanistisches Jahrbuch DDR, 128–139.

HELBIG, G. 1992: Probleme der Valenz und Kasustheorie, Tübingen: Max Niemeyer Verlag.

JABLONSKIS, J. 1957: Rinktiniai raštai 1, sudarė J. Palionis, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

JAKAITIENĖ, E. 1988: Leksinė semantika, Vilnius: Mokslas.

JAKAITIENĖ, E., LAIGONAITĖ A., PAULAUSKIENĖ, A. 1976: Lietuvių kalbos morfologija, Vilnius: Mokslas.

KEINYS, St., red. 1993: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

KLIMAVIČIUS, J. 1969: Dėl analitinių laipsnio formų vartojimo. Kalbos kultūra 17, 7–15.

LEE, S. M. 1994: Untersuchungen zur Valenz des Adjektivs in der deutschen Gegenwartssprache, Berlin: Lang.

PAULAUSKIENĖ, A. 1994: Lietuvių kalbos morfologija: Paskaitos lituanistams, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

PAULAUSKIENĖ, A., VALEIKA, L. 1994: Modern Lithuanian, Vilnius: Žodynas.

PITULAINEN, M. L. 1983: Zu den valenzgebundenen Bestimmungen des Adjektivs im Deutschen und im Finnischen, Tampere.

PUPKIS, A., sud. 1985: Kalbos praktikos patarimai, Vilnius: Mokslas.

SCHWITALLA, J. 1985: Verbvalenz und Text. Deutsch als Fremdsprache 22 (5), 266–270.

SLIŽIENĖ, N. 1986: Lietuvių kalbos veiksmažodžių valentingumas ir sintaksinė klasifikacija. Lietuvių kalbotyros klausimai 25, 45–97.

SLIŽIENĖ, N. 1994: Lietuvių kalbos veiksmažodžių junglumo žodynas 1, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

SLIŽIENĖ, N. 1995: Lietuvių kalbos veiksmažodžių valentingumas ir jo aprašymo principai. Lietuvių kalbotyros klausimai 33, 54–74.

SOMMERFELDT, K. E. 1973: Zur Besetzung der Leerstellen von Valenzträgern. Deutsch als Fremdsprache 10 (2), 95–102.

144 |

LORETA SEMĖNIENĖ

SOMMERFELDT, K. E. 1986: Zu einer semantisch orientierten Satzmodellierung. K. E. Sommerfeldt, W. Spiewok, Hrsg., Linguistische Studien. Beiträge zur einer funktional-semantischen Sprachbetrachtung, 76–95.

SOMMERFELDT, K. E., SCHREIBER, H. 1971: Untersuchungen zur syntaktischen und semantischen Valenz deutscher Adjektive (1). Deutsch als Fremdsprache 8 (4), 227–231.

SOMMERFELDT, K. E., SCHREIBER, H. 1983: Wörterbuch zur Valenz und Distribution deutscher Adjektive, Leipzig: VEB Bibliographisches Institut.

TEKORIENĖ, D. 1983: Lietuvių kalbos būdvardžio semantinis valentingumas. Kalbotyra 34 (1), 97–107.

TEKORIENĖ, D. 1985: Lietuvių kalbos būdvardžių būtinio semantinio valentingumo raiška. Kalbotyra 36 (1), 72–83.

TEKORIENĖ, D. 1986: Sintaksiniai būdvardžių semantikos nagrinėjimo aspektai. Kalbotyra 37 (1), 77–86.

ULVYDAS, K., red. 1965: Lietuvių kalbos gramatika 1, Vilnius: Mintis.

ULVYDAS, K., red. 1976: Lietuvių kalbos gramatika 3, Vilnius: Mokslas.

VAIČIULYTĖ-SEMĖNIENĖ, L. 1998: Būdvardžių reikšmė ir valentingumas. Lietuvių kalbotyros klausimai 40, 59–73.

VAIČIULYTĖ-SEMĖNIENĖ, L. 2000: Lietuvių kalbos daugiavalenčių būdvardžių sintaksinis ir semantinis valentingumas. Lituanistica 3/4 (43/44), 35–60.

VAIČIULYTĖ-SEMĖNIENĖ, L. 2001: Lietuvių kalbos būdvardžių valentingumas. Daktaro disertacija, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

VALECKIENĖ, A. 1961: Dabartinės lietuvių literatūrinės kalbos būdvardžių laipsniai ir jų reikšmės. Lietuvių kalbotyros klausimai 4, 49–63.

VALECKIENĖ, A. 1998: Funkcinė lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

WELKE, K. M. 1988: Einführung in die Valenz- und Kasustheorie, Leipzig: VEB Bibliographisches Institut.

Loreta Semėnienė Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 6, 2055 Vilnius, Lietuva [email protected]

Gauta 2002 03 29