ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

XLVII (2002), 9–18

Panevėžiškiai-dialektens fonetiska utveckling på båda sidor om den lettiska gränsen^*

KAZIMIERAS GARŠVA

Institutet för det litauiska språket, Vilnius

I artikeln görs ett försök att rekonstruera huvuddragen i den fonetiska utvecklingen av Panevėžiškiai-dialekten med utgångspunkt i ortnamn och personnamn som dokumenterats mellan 1500- och 1700-talen. Särskild uppmärksamhet ägnas åt: försnävningen av långt betonat /a:/; behandlingen av nasala vokaler och diftonger; breddningen av obetonat /i/, /u/; betoningens tillbakadragning; avpalatalisering av /l/ framför vokaler av e-typ; förlängning av korta betonade vokaler; förkortning av långa obetonade vokaler; monoftongering av /ie/, /uo/, förändring av främre obetonat /a/, /u/ till /i/; reduktion av /i/, /u/, /e/, /a/ i slutstavelser; inskottsvokal i konsonantkluster som slutar på /l/, /r/, /m/, /n/, /v/.

0. INLEDNING

I Lettland och i norra Litauen, mellan Klaipėda och Biržai, dras betoningen genomgående tillbaka, och korta vokaler i ordslut reduceras. Vid den lettiska gränsen mellan Pāpilio och Breslauja dras betoningen vanligtvis inte längre tillbaka. Därför kan detta fenomen ha orsakats inte av inflytande från lettiskan, utan av finskt inflytande via de kuriska och semgalliska språken.

I detta område bodde kuroner och semgaller fram till 1500-talet. I ungefär 200 år bodde även litauer som hade flyttat dit från söder sida vid sida med dem och övertog betoningens tillbakadragning, ändelsereduktion och vissa andra dialektdrag från lokalbefolkningen.

I den litauiska delen av Semgallen finns nordpanevėžiškiai-dialekten samt nordliga delar av Šiauliai- och Telšiai-dialekterna. Dialekternas isofoner visar att en intensiv expansion av de mellersta högaitiska dialekterna ägde rum mellan Šiauliai och Žagarė och med en kil skilde panevėžiškiai- och telšiai-dialekterna åt. Den gamla gränsen mellan samogitier och högaiter kan ha gått vid Lygumai.

Församlingsarkiven visar att en obetydlig tillbakadragning av betoningen och en mycket sällsynt ändelsereduktion i panevėžiškiai-dialekten kan ha börjat på 1500-talet, då det semgalliska inflytandet redan var litet, och att de särskilt intensifierades på 1600-talet (betoningens tillbakadragning) respektive 1800-talet (ändelsereduktion), när semgallerna hade assimilerats helt. Det semgalliska inflytandet utvecklades alltså efter att deras språk hade försvunnit.

Artikelns syfte är att med hjälp av skriftliga källor försöka fastställa ungefär när de viktigaste fonetiska dragen i den egna nordvästra panevėžiškiai-underdialekten uppkom-

^* Artikeln bygger på föredrag som hölls vid Vilnius universitets konferenser tillägnade M. Daukša och J. Kazlauskas. Författaren tackar sina lärare, professor A. Girdenis och akademiker Z. Zinkevičius, för deras kommentarer.

10 | K A Z I M I E R A S G A R Š V A

…ma. Detta är en mycket komplicerad uppgift, eftersom källor skrivna på polska och latin inte återger litauiskan korrekt. Det finns inga vetenskapliga artiklar om den fonetiska utvecklingen i de nordvästliga panevėžiškiai-dialekterna.

Dialekten finns i den västra delen av östaukštaitiska och är ett mellanting mellan samogitiska och aukštaitiska dialekter. Det råder ingen enighet om den fonetiska utvecklingen i dessa dialekter. Till exempel skrev professor A. Girdenis 1971 (2000: 209) att den samogitiska dialekten skilde sig från aukštaitiska tidigare än vid mitten av 1400-talet, medan han 1998 daterade separationen till senast 600-talet (Girdenis, Pabrėža 2000: 7). A. Salys (1992: 364) förlade denna förändring 1 000 år senare – till slutet av 1500-talet–början av 1600-talet.

Inför denna artikel studerades omkring 3 000 ortnamn och 1 000 nedteckningar av efternamn från 1500–1700-talen i dop- och vigselböcker från kyrkorna i Linkuva, Pakruojis, Klovainiai, Joniškis, Joniškėlis, Vaškai och Pušalotas. Många antaganden kan göras utifrån dialekttexter som har nedtecknats under de senaste 150 åren (se Garšva 2000: 173–174). Det mesta materialet kommer från Linkuva sockens arkiv från 1600-talet. De vigda paren var hemmahörande i en stor del av det nordvästliga panevėžiškiai-dialektområdet (Mūšas avrinningsområde), från Pašvitinys till Pašvalys och från Lauksodis till Klovainiai. Arkivmaterialet vittnar därför om språket i omkring tio angränsande socknar. Dialekten skiljer sig nästan inte åt mellan dessa. På andra sidan Litauens gräns låg socknarna Brūnava och Būdberga samt delar av socknarna Žeimelis, Joniškis och Nemunėlio Radviliškis.

Kyrkornas historiska böcker är dialektens enda skriftliga minnesmärke. Anteckningarna är inte exakta, eftersom orden anpassades till slaviska språks artikulation. Prästerna kunde oftast inte litauiska, och därför skrevs till exempel singularis nominativ de Giefe ”Degesiai” (tre gånger; Lnkv KĮ nr 1, 2ᵇ, 87ᵃᵇ, 1677, 1711 – mindre betydelsefulla varianter särskiljs inte¹), de Wonogalie ”från Žvanagala” (83ᵃ), de Isznory ”från Noriai” (det litauiska prefixet skrevs ihop med ordet; 1671, 92ᵇ). Oftast lades det slaviska prefixet s till litauiska ortnamn (kanske dikterade en polsktalande ”översättare” för skrivaren): de Skizerij 85ᵃ ”från Kyzeriai”, de Smiciski 80ᵃ ”från Mičiškiai”, de SNakiski 23ᵃ ”från Nakiškiai” (tre gånger; 23ᵃ, 17ᵃ, 82ᵃ), de Stitanij 74ᵇ ”från Titoniai”, d. Sturczyn 4ᵇ ”från Turčinai”, z Żudek 98ᵇ ”från Udeku”, de Szudaki 97ᵃ ”från Udeku”, de Zwaldeyki 60ᵇ ”från Valdeikiai” osv.

1. BETONAD VOKAL o < ā

I Mūšaområdet växte många av dagens byar fram under 1500–1600-talen, och den nordvästliga panevėžiškiai-dialekten med sina lokala varianter, däribland den centrala Linkuva-varianten, tog form. Den betonade långvokalen *ā i urgammal litauiska hade redan på 1500-talet blivit mer sluten och utvecklats till o i dialekten: Rimeikonis 1555, Puknioniu, Titoniu 1599 JNš (siffrorna anger nedteckningsår, förkortningen anger socken), KĮ nr 1, 5ᵃ. På 1600-talet skrevs vokalen o oftast i ortnamnssuffixen -oniai, -onys, -orai: Blekonie (5 gånger), Jawidony, Junelony, Juszkony, Gaylony, Kurniony, Mieguciony (6 gånger), Meilony, Labory (5 gånger), Mosczony, Puknioni (5 gånger), Rymszony (2 gånger), Titonie (30 gånger), Tryszkony (3 gånger), Wisgonie, Woronie (4 gånger) osv.

¹ Litauiska språkets instituts kartotek över historiska ortnamn. Siffrorna betecknar blad (a – framsida, b – baksida). Ortnamnen samlades ur källorna av Rimas Garškauskas och artikelns författare. Källans blad anges första gången den nämns och upprepas inte vid andra exempel ur samma källa. För vissa exempel anges inte blad och sida; i sådana fall anges endast ort och nedteckningsår.

PANEVĖŽIŠKIŲ FONETIKOS RAIDA

11

I stället för suffixet -on användes ofta suffixet -un, t.ex.: Blakuny ‘Blekoniai’, Gailunie ‘Gailioniai’ (och Kapciony ‘Kapčiūnai’), Levszkuny ‘Laiškoniai’, Mieguny ‘Miegoniai’, Miegociuny ‘Megučioniai’, Narykuny ‘Nereikonai’ (och Planiuny ‘Plonėnai’), Ropuny ‘Roponiai’, Sterkuny ‘Starkoniai’, Tituny ‘Titoniai’, Titkuny ‘Titkoniai’, Tryszkuny ‘Triškoniai’, Wayniekunie ‘Vainekoniai’ (omkring 15 ortnamn). I stället för vokalen o skrevs ibland snarare a: Daunari ‘Daunoriai’, Jowidany ‘Javidoniai’, Labary ‘Laborai’, Mieguciany ‘Megučioniai’, Saban ‘Sabonių’, Pukniany ‘Puknioniai’, Ropanis ‘Ruponiai’, Tryszkany ‘Triškoniai’, Tytany ‘Titoniai’ (vokalen ė skrevs ibland i, jfr Butynie (3 ggr) 1676 ‘Butėnai’, Bininy ‘Binėnai’).

I oikonimsuffixet -(i)ūnai bevarades vokalen u (13 ortnamn), eller så skrevs o i samma ortnamn (10 former): Buciuny / Buciony (3 gånger) ”Bučiūnai”, Butniuni / Butniony ”Butniūnai”, Gayzuny / Gaiziony (17 gånger) / (6 gånger) ”Gaižūnai”, Gedziony ”Gedžiūnai”, Kapciuny / Kapciony ”Kapčiūnai”, Katkuny ”Katkūnai”, Pikciuny / Pikcionie ”Pikčiūnai”, Podziuny / Podziony ”Puodžiūnai”, Tautkuny ”Tautkūnai”, Ziniuny ”Ziniūnai”. De båda mönstren kan ha betecknat två olika varianter av samma ortnamn, med suffixen -(i)ūnai respektive -(i)oniai. I enstaka ortnamn kan suffixen också ha blandats ihop. Att en parallell suffixform inte har belagts för vissa ortnamn beror på att de endast nämns en eller två gånger. Att vissa ortnamn uppvisar två varianter av suffixen (sammanblandning) kan delvis få indirekt stöd av efternamn i Linkuva från mitten av 1900-talet: de uttalades till exempel Gasiliūnas, Pečeliūnas, men skrevs officiellt Gasiulionis, Pečelionis.

I inventarierna nedtecknades autentiska, äldre former av ortnamn: Linkawa 1618 (Jnš KĮ 218ᵇ) (formen används fortfarande i dialekten, officiellt Linkuva), Janiszkiey (= Janiškiai) 1669 ”Joniškėlis”. Vissa ortnamn användes både med ett nyare suffix och utan det, jfr: Balsiai (Balsie 1677) – Balsiškiai (Bolszyszkiu), Barysai (Barys) – Barysoniai (Borysany 1676), Kalpokai (Kolpaki 1677, 1712) – Kalpokiškiai (Kolpakiszki 1672, 1676), Lumbiai (Lumbie 1673) – Lumbeliai (Lumbe le 1679), Mašniai – Mašnelės (Mesznele 1676), Plikiai (gen. Plikiu 1675, 1678) – Plikėliai (Plikiele), Sidaugai (Sidaugie, Sydaukis 1677) – Sidaugiškis (Sydaugiszki s), Šikšniai (Szyksznie) – Šikšnioniai (Sixniany 1677), Tričiai (Trycze) – Tričiūnai (Tryciuny 1674), Turčiai (Turcze 1676) – dagens Turčinai, Žeim is – Žeimėlis.

2. DIFTONGER

Diftongerna am, an, em, en började i detta område försvagas, tydligen på 1500-talet; försvagningen var som intensivast på 1600-talet och processen kan ha avslutats på 1700-talet. Jfr Montotovič, Minkunovič 1555 (LNKV), Jankunow 1599 (Jnš KĮ nr 1) och Jonk unow 1604 (53ᵃ), Krampiu 1612 / Krompiu 1600, 1617 / Krumpiu 1599 (Jnš KĮ, Pociūnai). Prof. Z. Zinkevičius har en liknande uppfattning (1994: 51, 65; isofonen för försvagningen av förbindelser av typen an nådde panevėžiškiai från öster först efter sex århundraden). I den šiauliškiska dialekten bevaras diftongerna am, an, em, en, och därför har dessa vokaler i vissa källor försvagats av andra orsaker (slavisering, påverkan från närliggande litauiska dialekter osv.).

Under 1600-talets andra hälft var fler diftonger redan försvagade. Till exempel bevarades an i 7 belägg i den försvunna oikonymen *Sangailiškiai från 1671–1679,

12 |

KAZIMIERAS GARŠVA

medan en försvagad form förekom i 8 belägg. I detta fall skrevs on 5 gånger och un 3 gånger. Diftongen i namnet Jomantonys bevarades två gånger och försvagades 7 gånger under 1668–1771 (on 4 gånger och un 3 gånger). I Zigimantiškiai återgavs an tre gånger vardera som on och un. Jfr även Bancze 1666 och Boncze 1678 (Klov), Domontaytys ‘Domantaitis’ 1671 (LNKV KĮ nr 1, 29ᵇ), Łonguenaytys ‘Lengvinaitis’ (24ᵇ), Ponkaycia ‘Pankaitė’ (27ᵃ), Wapraÿtis ‘Vanpraitis’ (1677, 87ᵇ), Punkraytys ‘Pankraitis’ 1671 (24ᵃ), Szwumbarÿs ‘Švambarys’ (28ᵃ), Walunczunas ‘Valančiūnas’ (1ᵇ).

I de šiauliškiska och panevėžiškiska dialekterna försvann vokalen ą:s nasalitet och den försvagades under 1600–1700-talen, jfr Dranseikia 1612 / Draseikiow ‘Drąseikių’ 1616 (JnŠ), Szoszgale ‘Žasgalai’ 1673 (LNKV KĮ nr 1, 96ᵃ), Žaysynaytis 1672 (36ᵃ).

I slutet av 1700-talet hade diftongerna an, am och sannolikt även en, em också försvagats i Lygumai församling. Detta framgår av formerna Jokontyczia, Monszaycie, Montjurgie, Narmontas, Pronckunas, Vismonty och andra, som nedtecknades 1763–1781. Att dessa diftonger hade försvagats åtminstone fram till mitten av 1700-talet visas av diftongerna som ännu inte hade utvecklats: Jokans 1776, Preymans 1784. Vid denna tid hade diftongen an på vissa håll redan försvagats ytterligare, jfr Tinkunas 1765. Ursprunget till formerna Andreszunas 1773, Antanaytis, Pranskunas 1782, Stankuns 1784, Walancius 1764, Walantyns 1780, Tamkayte 1782, Stambbras 1782 (och Stombrayte 1781 / Stumbraite 1780) är dock inte helt klart. Vissa av dessa former kan ha återgetts dialektfrämmande eller inexakt (Antanas, Walantynas / Walontinas skrevs också 1860); slaviska namn som Anton kan ha påverkat dem osv. Jfr även Endre(a,y)szunas, Endreszuniene 1778, Wenslajunas 1772 osv.

Den andra komponenten i diftongen ei, i, kan redan på 1600-talet ha utelämnats, jfr Nareykany 1700, Narekany 1700, 1701 (JnŠK) ‘Nereikoniai’, Benoraicių 1609, 1611 / Beinoraicziu 1614, 1616 (JnŠ) ‘Beinoraičiai’.

Diftongerna en, in användes under 1600–1700-talen: Endresiunow 1605 (63ᵇ), Endruszkayciu 1601 (22ᵃ), Senkunu 1601 (JnŠ KĮ nr 1), Gendrotaycia 1672 (LNKV KĮ nr 1, 30ᵃ), Wenckunas 1671 (25ᵃ), Indrunas 1671 (28ᵃ), Swiadrozynitis 1671 (27ᵃ) ‘Šventażentis?’, Endrelunas, Endrysziunas, Endresiunas 1772.

I ortnamnet Viendžindžiai återgavs en i slutet av 1600-talet 9 gånger (< ien), ien 7 gånger (vokalen i har sannolikt lagts till endast på grund av polsk stavning) och in 6 gånger. Ljuden ie, uo i Joniškis församling (šiauliškisk dialekt) kan redan på 1500-talet ha övergått till e, o/u: Lepaičiu 1599, Leparow ‘Lieporų’ 1613, Szlestykow 1599 / Szlostiku 1603 / Słusti(k)ow 1613, 1616 / Szluostikiu 1604 ‘Šluostikių’. Egennamn i panevėžiškiska dialekten med motsvarigheter till ie, uo är belagda från 1600-talet: Iudmisewicz, Dewaytys (men Awizienutis).

Obetonade diftonger ie och möjligen uo i Lygumai kan ha bevarats eller monoftongerats: Motiejuns / Motejuns 1777–1783, Urniezicia / Urnezicia, Usienis / Usenis 1767–1781, Jodpetrayte ‘Juodpetraitė’, Jozenie ‘Juozienė’, Judicie 1776 ‘Juodyčia’ (diftongen uo, återgiven med bokstaven o, kan också ha bevarats – betonade stavelser återgavs på samma sätt).

3. OBETONADE VOKALER i, u, o

De obetonade vokalerna i, u har sedan de första källorna från 1500-talet emellanåt breddats, inte bara i panevėžiškiai-området utan också i šiauliaiškiai-området: Dwilaičiu 1601 / Dwelaičiou 1600, 1606, 1611, Dwilia

PANEVĖŽIŠKIŲ FONETIKOS RAIDA

13

/ Dweliu 1616 Jnš, Szperakų 1615, Melwidžių 1613, 1616 (Satkūnai), Juszkayciu 1599, 1612 / Joszkaiciu 1610, jämför även: Noraiciu 1600 / Nurajczu 1613, 1615 (Jnš KĮ). På 1600-talet breddades dessa vokaler kanske något mer sällan än i dag. Ortnamnet Girbutkai (< Gürbūčiai) skrevs 25 gånger som Girbutki och 16 gånger som G(i)erbutki i Linkuva sockens kyrkböcker, Zimbiškiai – 30 gånger Zymbiszki och endast 8 gånger Žembiszki, Diržiai – 20 gånger Dyrze och endast 5 gånger Derzie. Andra sällsynta exempel på breddning av vokalen i: Katenu 1675 (102ᵃ) ’Katinų’, Lencow 1676 (73ᵇ) ’Linkava’, Skierеле 1675, 1678 (22ᵇ, 60ᵃ) ’Skireliai’, Wiesiejекow 1675 (101ᵃ) ’Višeikių’, Typiony 1672 (32ᵇ) ’Stipinai’ (LNKV), Wėldunij 1671 (KLOV KĮ nr 3, 48ᵇ) ’Vildūnų’, Andrelunas 1677 (LNKV KĮ nr 1, 87ᵃ) ’Andreliūnas’, Melenaytys 1671 (27ᵃ) ’Mėlinaitis’, Žiegaytys (25ᵇ) ’Žigaitis’, Boteles 1671 (92ᵇ) ’Butelis’, Garnes 1671 (28ᵃ) ’Garnys’, (men Pintolis (26ᵇ) ’Pintulis’ osv.). På liknande sätt breddades även den obetonade vokalen u: Gostanie – 1672 (95ᵇ) ’Gustoniai’, Boywieniu 1676 (103ᵇ) ’Buivėnų’, Trompanie 1672, 1678 (16ᵇ) ’Trumpėnai’, Androtaycia ’Andriulaičia’, Androtaytys (två gånger), Indrotaycia ’Indriulaičia’, Bodreonis ’Budrionis’, Dargozianas ’Dargužūnas’, Janotaycia ’Janulaičia’, Jesolunas ’Jasiuliūnas’, Matosaytys ’Matusaitis’, Plokaycia ’Plūkaĩčia’, Plokaytys ’Plūkaitis’², jämför även: Puntokany 1701 / Pontakany 1699, 1700 (Jnšk 10ᵇ, 18ᵇ, 25ᵇ) ’Pantakonai’.

Kyrkböckerna från Lygumai socken visar att många särdrag i den nordvästra panevėžiškiai-dialekten (och i Lygumai-målet och angränsande mål) hade etablerats i slutet av 1700-talet. Uppgifterna har samlats från böcker från 1763–1786. Korta vokaler i, u breddades till ę, ǫ, till exempel: Miszkuns / Meszkuns 1777, 1780, Sireykie / Sereikie 1776–1785, Syreikiele / Sereikiele 1765–1783, Szikszcie / Szekscie 1764–1780 (ljudet ę återgavs med bokstaven e), Kusztayte / Kosztycia 1764–1780, Jasionaycie 1764 ’Jasiūnaičia’, Jordaycie ’Jurdaičiai’, Lukosziuns / Lukoszaytis / Lokoszaytis 1774, Mantjurgie / Montjorgie 1764, Jorgaycie 1764 ’Jurgaičiai’, Gutjurgaite / Godpetriene 1764, 1777, Puczayte / Poczayte 1780–1783, Stumbrayte / Stombrayte 1780 osv. Inte bara vokaler före betoning utan även efter betoning breddades, men de förekommer mer sällan i språket; jämför Melvelene 1776 ’Milvilienė’.

I 1860 års förteckning från Lauksodis socken framträder samma särdrag i den nordvästra panevėžiškiai-dialekten som i 1700-talets kyrkböcker från Lygumai socken. Det finns för- och efternamn med breddade vokaler före betoningen (Tamolonis, Kunegunda) och efter betoningen (kunegs, Narbotas, Motiejės, Marcionis, Pintolis), vokalerna u, i. Ibland har vokalerna i dessa positioner inte breddats (liksom i dag – Ludviks, Kleryks, Nikodims, Wilips).

På 1500–1600-talen hade den obetonade vokalen o kanske redan förkortats något och emellanåt smalnats av; jämför Beinoraiciu / Benuraicia 1616 / 1599, 1613 (Jnš KĮ), Nurgielu 1600, Petrošunu 1600, 1673 / Petrušunu 1673. Bynamnet Oniūnai skrevs 12 gånger med den äldre vokalen (10 gånger med o och 2 gånger med a) och tre gånger med u (ytterligare 2 gånger med i), medan Tolminiai skrevs 14 gånger med o och 3 gånger med u. I bynamnet Ropūniai skrevs endast o (9 gånger) och a (5 gånger); jämför även: Dowidu / Duwidu 1679, Truszkuni 1711 osv., Jonaytys, Jonetaytys, Moteiunas, Powilaytys, Simonaytys 1671, Atkuciūnas ’Atkočiūnas’, Grutaicia ’Grotaičia’, Junaicia ’Jonaičia’, Junaitis ’Jonaitis’, Junitaytys, Tutoraycia ’Totoračia’ 1671.

²

Enligt prof. A. Girdenis kan även öppnare vokaler i, u ha återgivits med tecknen e, o.

14

KAZIMIERAS GARŠVA

På 1700-talet bevarades den obetonade vokalen o (troligen även ė) i Lygumų församling också, eller reducerades till den mer slutna vokalen u (ė > i), jfr Juvanytė 1778 ‘Jovaišaitė’, Tamoszatyene / Tamaszayte 1782, Tomkenie 1779, Tumkickie 1765.

År 1860 fanns det i Lauksodžio församling redan fler exempel med den förträngda förbetonade vokalen o: Bajurionas, Jokubas / Jukubas, Lukusziuns, Lukuszewicze, Petruszu-nene. I uppteckningarna från denna period finns särskilt många främre ū som övergått till vokalen i: Bėje-wiczis, Gelažis, Izidoris, Karalis, Lukoszis, Motejis / Motejes, Monkowiczis, Narkewiczes, Tamoszis osv. Många sådana former förekommer också i A. Baranauskos texter, upptecknade i slutet av 1800-talet.

Omvandlingen av främre vokalerna ă, ū efter en palatal konsonant till i har fortsatt från 1700-talet fram till i dag, jfr: Wiejas / Wiejis ‘Vėjas’ 1763–1782, Urnezis ‘Urniežius’.

Liksom nu kunde det förbetonade främre u på 1600-talet ibland övergå till i (Ciciuyka ‘ciuciuko’ 1674), men oftast bevarades det (Pažiuraitytis, Stasiulautys, Stasiulonis, Žiukaytys 1671). Mellan konsonanter insköt man ibland även vokalerna e och i, vilket är typiskt för semgallerna: Ianiskekiel ‘Joniškėlis’, Senureloy ‘Sniūrelį’ 1700 (Jnšk 17ᵇ, 19ᵇ, 27ᵇ), Kivedery 1671 ‘Kvedarai’, Posiwityn 1671 ‘Pašvitinys’ (om semgallisk anaptixis, se Šlavas 1996: 11–12; Zinkevičius 1999: 87; Girdenis 2000 b: 268–271).

4. KONSONANTMOTSvarigheter. BETONING

Konsonanten l kunde på 1600-talet hårdnas framför vokaler av e-typ: Gialažiunas 1675 (62ᵇ) ‘Geležiūnas’, Sietaykanij 1674, 1677 (53ᵃ, 86ᵇ) ‘Šileikoniai’ (i trakten kring Vaškai och Alksniupiai), Szylaykonis 1678 (8ᵇ) ‘Šileikonis’. Under 1600-talets andra hälft började l hårdnas i förbindelserna lbe, lde: i ortnamnet Valdeikiai (som skrevs Waldeykany åtta gånger) markerades l som mjukt 20 gånger (Waldeyki) och endast två gånger som hårt (Waldaykie) (21ᵇ, 42ᵃ). Jfr även Greycinis 1677 (85ᵃ) (i dag Graitinis).

Former som Dewiniargie (7 belägg) och Dewinelgi (5 belägg), Daunory (6 belägg) och Dalnoris (2 belägg), Dalgaylicia 1677 (Pautarakas 1671 skulle tyda på en ovanlig sammanblandning av ljuden r–l och u–l, som har levt kvar ända till i dag) har belagts. Enstaka former kan också ha skrivits så av en tillfällighet.

I ortnamnen från 1700-talet sammanblandades även konsonanterna k–č i viss mån, jfr: Mikiškių 1678 ‘Mičiškių’, Valdajcziu 1673 / Valdajkiu 1677 ‘Valdeikių’ (Lnkv KĮ, s. 20ᵃ, 42ᵃ).

Under 1600-talets andra hälft kan betoningen redan ha dragits tillbaka. Det framgår av formerna Typiony < Stipione ‘Stipinai’ 1672 (32ᵇ), Garnes < Gārnes ‘Garnys’ (28ᵃ), Siuxnaytis < Šiokšnaitis (jfr š’ọkšn ‘šiokšna’) ‘Šikšnaitis’ 1672 (35ᵇ), med reducerade långa ändelser (-iai skrevs y eller e osv.). Då förlängdes också de korta betonade vokalerna i, u, e, a, medan de obetonade långa vokalerna i·, u·, e·, o·, ė·, a· förkortades.

5. REDUCERADE KORTA ÄNDVokaler

Utifrån reduktionen av korta vokaler i ordslut skiljer man mellan sex östbaltiska områden: 1) nordpanevėžiškiai, som utelämnar nästan alla korta slutvokaler, 2) letterna, som bevarar vokalerna i i- och u-stammar, jfr: brālis, medus (hos nordpanevėžiškiai bró·l's, med inskottet brá·l' ’broder’, mèds ’honung’), 3) biržiškiai och panevėžiškiai-dialekternas randdialekter, 4) nordžemaiter, som bevarar rester av ändelser: a) ändelser med bibehållen betoning i böjningsformer (jfr ak'ės ’öga’), b) förkortade vokaler som härstammar från långa (vārnᵃ ’kråka’) och c) vokaler mellan 2–3 konsonanter, om svåruttalade ljudkombinationer annars skulle uppstå (bās'əs ’bar’, kākl'əs ’hals’), 5) västliga (centrala) höglandsmål, som inte uttalar resterna av korta vokaler, och 6) uteniškiai, vilniškiai och andra, som utelämnar den korta vokalen i infinitiv och så vidare (jfr dž'u·t' ’torka’).

PANEVĖŽIŠKIŲ FONETIKOS RAIDA

15

I Joniškis dopbok från år 1600 skulle stavningen Petrošiuns ’Petrošiūnas’ (s. 10ᵇ) tyda på en gammal tendens att reducera korta ändelsevokaler. Den nämnde Petrošiūnas har samband med den försvunna byn Užtupai och med Petrošiūnai, som ligger mellan Linkuva och Pakruojis. I Linkuva församlingsarkiv från 1600-talet har efternamnen ändelser, med undantag för det enda efternamnet Gulbinis (1678, s. 17ᵃ). Namn- och efternamnsanteckningar från Lauksodis kyrka år 1860 (Jonas / Jons, Motiejis / Motejis och så vidare) skulle tyda på att reduktionen av korta slutna ändelsevokaler tilltog under 1800-talets första hälft, men då omfattade den bara omkring en tredjedel av ändelserna (Garšva 2000: 166). I Pakruojis församling, omkring 30 km söderut, hade endast 3 av 200 egennamn år 1858 en reducerad vokal a.

”Mumlande vokaler” började markeras endast för nordpanevėžiškiai, trots att reduktionen av korta ändelsevokaler är starkast i denna dialekt. Teorin om ”mumlande vokaler” bygger på tre argument – konsonantkombinationerna före slutligt -s: 1) konsonanten t före -s blir inte en affrikata c, jfr: bā·ts ’sko’ (men kā·t'es / kā·t's / kā·c's ’katter’), 2) de tonande konsonanterna b, d, g före -s blir inte tonlösa, jfr: ackusativ plural bó·bs ’gummor’; bā·ds ’hunger’, blō·gs ’dålig’ (men att dessa konsonanter bevaras stöds av hela paradigmet, jfr även: bó·b ’gumma’ – bó·bos, bā·d ’åt hungern’ – bā·da, blō·g ’dålig’ – blō·ga ’dålig’, dau·g ’mycket’), 3) konsonanterna š, ž, s smälter inte samman med -s till en enda konsonant av samma längd, jfr: lā·šs ’droppe’, lā·žs ’laga’, lā·ss ’lesus’ (lā·s ’lesa’, men även dessa näst sista konsonanter stöds av andra former av samma ord, jfr: genitiv singular lā·ša, lā·ža; lā·s'es ’som har hackat, som har hackat (fem.)’ och så vidare). Ett visst stöd för teorin skulle också kunna vara att cirkumflexa vokaler tillsammans med sonanter inte bildar akuta diftonger, jfr: kā·l ’slår’ (och kā·lam ’vi slår’, kā·lns ’berg’, kāl / kal ’slår jag’).

När korta vokaler i ordslut faller bort blir žemaiternas tonande konsonanter tonlösa före -s (jfr: rāks ’horn’, bāups ’oväsen’), kombinationerna t + s, d + s blir c (bāc ’hunger’), och sekundära diftonger uppstår (vēj / vēi ’blåser’). Man kan inte kräva att det ska vara likadant i andra dialekter (till exempel panevėžiškiai), eftersom spridningen av vokalerna i, u och andra förhållanden också skiljer sig i dessa dialekter (jfr: hos telšiškiai aš lòpò ’jag skalar’, tò lùpi ’du skalar’, òns lòp ’han skalar’; hos nordpanevėžiškiai aš lòp, tò lòp', jòs lù.p). De två ovan nämnda ordslutsegenheterna förekommer också hos šiauliškiai (jfr: drau̇gs ’vän’, lāds ’is’; daržs ’trädgård’, sau̇ss ’torr’, kāu̇ss ’skopa’), men någon ”mumlande vokal” föreslås inte för dem. Detta kan också förklaras av bevarandet av ovanliga konsonantkluster, konsonanternas tonande karaktär och oppositionen mellan kort och långt s.

När de korta vokalerna i ordslut faller bort blir de tonande konsonanterna före -s tonlösa i samogitiska (jfr rāks ‘ragas’, bāups ‘baubas’); konsonantförbindelserna t + s, d + s blir c (bāc ‘badas’), och sekundära diftonger uppstår (vēj / vēi ‘vėja’). Man kan inte kräva att det ska vara så även i andra dialekter (till exempel panevėžiškiai), eftersom även vokalerna i och u och andra förhållanden skiljer sig i dessa dialekter (jfr telšiškiai aš lòpò ‘aš lupu’, tò lùpi ‘tu lupi’, òns lòp ‘jis lupa’; nordliga panevėžiškiai aš lòp, tò lòp', jòs lù.p). De två ovan nämnda ordslutsegenheterna förekommer också hos šiauliškiai (jfr drau̇gs ‘draugas’, lāds ‘ledas’; daržs ‘daržas’, sau̇ss ‘sausas’, kāu̇ss ‘kaušas’), men för dem föreslås inte någon ”mumlande vokal”. Detta kan också förklaras med att ovanliga konsonantkluster förekommer, att konsonanternas tonande bevaras och genom oppositionen mellan kort och långt s.

I en vetenskaplig hypotes får man inte heller tiga om uppgifter som talar emot den. För det första förekommer mjukt slutligt -s' nästan enbart i panevėžiškiai-dialekten, efter mjuka konsonanter (ofta även efter främre vokaler, jfr kā·r'vės ‘karvės’, sidė·s ‘sėdės’, naktī.m ‘naktims’). Mjukheten hos slutkonsonanten -s' i paren ar·kels ‘arklas’ – ar'kels ‘arklys’, kā·lens ‘kalinsi’ – kā·lens ‘kalinys’ kan också förklaras av att den står efter en mjuk konsonant. Men om man godtar teorin om den ”mumlande vokalen” måste man förklara att -s har mjuknat efter en främre ”mumlande vokal” (eller före den, eftersom man utifrån uttalet inte kan fastställa

16 | KAZIMIERAS GARŠVA

… (var den där ”mumlade vokalen” borde finnas). Utifrån uttalet skulle man då synkront behöva transkribera kā·len's'b ‘du kommer att fängsla’ – kā·len's'b ‘fånge’ (mjuk slutkonsonant), jaū-č'os'b ‘jag känner mig’ – jaūč'os ‘jag kände mig’, medan man diakroniskt (vilket också oftast görs) skulle skriva kā·len's'b – kā·len'b's, jaūč'os'b – jaūč'os osv. Efter den mjuka konsonanten i orden gāl' ‘lång’, nòr's' ‘fastän’ borde vi också skriva den främre ”mumlade vokalen”, även om det är oklart hur den kunde ha ”uppstått” här.

Dialektens förhårdnande av slutkonsonanten -s' pågår än i dag. På några orter (Linksmūčiai, Šiaudiniai, Žeimelis) uttalas denna konsonant fortfarande mjukare än i resten av dialektområdet, jfr: 1:a person singularis konditionalis barč'es' / barč'os ‘jag skulle barja’, 3:e person bartòs' / bartus ‘de skulle barja sig’; 1:a person singularis preteritum bār'os' / bār'os ‘jag bar mig’ osv.

I motsats till vad som påstås övergår konsonanterna j, v i ordslut till i, u, vilket visar att det inte finns någon vokal efter dem; jfr: kó·j ‘ben’, kó·is' ‘ben’ (plural), vé·is' ‘vind’, ló·u ‘säng’, klā·us ‘lönn’, tė́us ‘far’, l'ōn.kau ‘Linkava’ (analogin med andra former kräver att de nämnda konsonanterna bevaras även här).

I konsonantföljder i ordslut med s, š, b, p, d, g, k och sonoranterna l, r, m, n, v, som är svåra att uttala, skjuts vokalen e (ə) in efter en hård konsonant eller e efter en mjuk konsonant; jfr: gai·sers ‘brand’, vāps'ev ‘geting’, kābel's' ‘krok’, bàsel's' ‘strå’, tr'ù·k-šems ‘oväsen’, dù·gens ‘botten’, dògen' ‘på bottnen’ osv. Om det här hade funnits en stavelsebildande ”mumlade vokal”, skulle ingen ny vokal behöva skjutas in.

1850, cirka 30%; 1930, cirka 50%; 2000, 99%.

6. SLUTSATSER

Artikeln behandlar stavningarna av 3 000 ortnamn och 1 000 efternamn i kyrkböcker från 1500–1700-talen i Linkuva, Klovainiai, Joniškis, Joniškėlis och andra kyrkor. Texterna, som skrevs på polska och latin, återgav dialekten inte helt korrekt. Slutsatser kan därför endast dras ungefärligt och med försiktighet.

Den betonade långa vokalen *ā kan redan på 1500-talet ha blivit mer sluten till o i panevėžiškiai-dialekten. Diftongerna am, an, em, en och nasalvokalerna ą, ę blev mer slutna, uppenbarligen under 1500–1700-talen.

Obetonade vokaler i, u blev mer öppna redan i äldre texter från 1600-talet. Vokalen o (och möjligen även ė) började då bli mer sluten, jfr Oniuni / Uniuni ’Oniūnai’. Då monoftongerades de obetonade diftongerna ie, uo. Det obetonade, främre ū återgavs ibland som i, och vokalerna e, i sköts ibland in mellan konsonanter (jfr: Ianizsekiel ’Joniškėlis’, Posiwityn ’Pašviti­nys’); den andra komponenten i diftongen ei utelämnades (Nareykany / Narekany ’Nereiko­niai’). Konsonanten l blev sannolikt hård i dialekten på 1600-talet.

Betoningen hade flyttats tillbaka i panevėžiškiai-dialekten under andra hälften av 1600-talet, jfr: Typiony < Stipione ’Stipinai’, Garnes < Gañnes ’Garnys’.

Den mer begränsade (centrala) dialektregionen – Linkuva och närliggande varieteter – kan ha haft följande mer detaljerade fonetiska utveckling:

PANEVĖŽIŠKIŲ FONETIKOS RAIDA

| 17

1) Förslutning av ljud av typen a, e, an, en omkring 1500-talet, jfr: Montovovič, Minkunovič 1555 (uppgifterna bygger på kyrkoarkiv);

2) Förslutning av det betonade långa a· till o· senast på 1500–1600-talen, jfr: Rimeikonis 1555, Labaris / Laboris 1679;

3) Förhårdnande av konsonanten l framför vokaler av typen e och i konsonantgrupperna lbe, lde omkring 1600-talet: *lantà < lentà, Waldeyki 1677 > Valdaikė ’Valdeikiai’;

4) Tillbakaflyttning av betoningen omkring 1600-talet, jfr *lantà > *loǹtà > lońt(a);

5) Förlängning av betonade korta vokaler i, u, e, a;

6) Förkortning av obetonade långa vokaler iː, uː, ēː, oː, eː, aː;

7) Öppning av vokalen i till ę: Zembiški 1674, Gierbutki 1676, Pezenis 1765;

8) Monoftongering av obetonade ie, uo och förslutning av e, o (oftare i dialektområdets södra del): Wiendzindzie / Wendzindzie 1677, Woytekunas 1738, Binkiawiczene 1793; Tolminij 1677, Tulminy 1711, Truszkany 1711;

9) Förändring av de främre, obetonade vokalerna ū, ā till i (jfr sęrb'ala ’siurbėlė’, vėlnis ’velnias’).

Det andra stadiet i varieteternas utveckling fortsatte efter pesten 1708–1711 (även här bygger framställningen på rikligt med dialekttexter):

1) kvalitativ reduktion av de korta i, u, e, a i den slutliga stavelsen under 1700–1900-talen (i person- och ortnamn från Lauksodis församling, nedtecknade 1860, hade redan en tredjedel av de korta vokalerna fallit bort);

2) inskjutning av vokalerna ę, ę/ę i konsonantkluster före l, r, m, n, v under 1800–1900-talen;

3) fortsatt sänkning av vokalen ę (< i) till ọ framför en hård konsonant under 1800–1900-talen.

Dialekten bildades under 1500–1700-talen och förändrades senare endast obetydligt.

Detta är en hypotes som kommer att främja fortsatt forskning³. Det saknas data för att fullt ut underbygga äldre förändringar. Vissa av dialektens äldsta särdrag kan förklaras med ett semgalliskt substrat. Den lettiska (kuriska) gränsen hade liten inverkan på den traditionella dialekten. Den främjade endast språkkontakt.

FÖRKORTNINGAR

Jnš – Joniškis

Jnšk – Joniškėlis

KĮ – dopboksbok

Klov – Klovainiai

Lnkv – Linkuva

LITERATŪRA

GARŠVA, K. 2000: Šiaurės vakarų panevėžiškių „murmamieji balsiai“. Acta Linguistica Lithuanica 43, 165–175.

GIRDENIS, A. 2000 a: Kalbotyros darbai 1, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

GIRDENIS, A. 2000 b: Kalbotyros darbai 2, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

³ Profesoriaus A. Girdenio nuomone, šiame straipsnyje minimi kai kurie garsų pakitimai turėjo įvykti daug anksčiau.

18

KAZIMIERAS GARŠVA

GIRDENIS, A., PABRĖŽA, J., 2000: Tarmių reikšmė. Žemaičių žemė 1, 6–7.

SALYS, A. 1992: Raštai 4, Roma: Lietuvių katalikų mokslo akademija.

ŠLIAVAS, J. 1996: Žiemgalių pėdsakais, Vilnius: „Žiemgalos“ draugija.

ZINKEVIČIUS, Z. 1994: Lietuvių kalbos dialektologija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

ZINKEVIČIUS, Z. 1999: Žiemgaliai ir jų kalba. Žiemgala. Žiemgalos krašto praeitis 2, Kaunas, 83–88.

Kazimieras Garšva

Lietuvių kalbos institutas

P. Vileišio g. 5, 2055 Vilnius, Lietuva

kgar [email protected]

Gauta 2002 10 01