This is a machine-generated translation of the original document and may contain errors, omissions, or changes in meaning. Do not rely on this translation for quotations, citations, or authoritative references. Please consult and cite the original document.
Preparing document pages…
Page 1
ACTA LINGUISTICA LITHUANICA
XLVIII (2003), 35–47
De obetonade vokalernas kvantitet i litauisk standardspråk
Lidija Kaukėnienė
Vilniaus universitetas
Kauno humanitarinis fakultetas, Kaunas
Artikeln behandlar kvantiteten hos obetonade vokaler i litauisk standardspråk. Särskild uppmärksamhet ägnas åt de första och andra posttoniska och pretoniska vokalerna och deras förhållande till betonade vokaler.
1. Det har länge varit känt och obestritt att betonade långa vokaler är längre än motsvarande korta. Detta har undersökts, analyserats och belagts i litauisk standardspråk (se Vaitkevičiūtė 1960: 207–217; Svecevičius 1964: 14–32; Dambrauskaitė-Urbelienė 1967: 17–25; Pakerys, Plakunova, Urbelienė 1970: 27–28, 30). En av de första som mätte och beskrev vokalkvantiteten i litauiska var Valerija Vaitkevičiūtė (1960: 207–217). Hennes experiment visade att vokallängden beror på betoning och accent: betonade vokaler är längre än obetonade, medan akutbetonade är kortare än cirkumflexbetonade. Hennes undersökningar visar att långa vokaler i litauisk standardspråk är 1,5–2 gånger längre än korta. Bronius Svecevičius fastställde (1964: 17) att betonade långa vokaler är 2,1–2,5 gånger längre än korta. Antanas Pakerys (1982: 92–103) mätte och statistiskt utvärderade varaktighetsförhållandena mellan långa och korta vokaler. Hans data visade att akutbetonade vokaler i genomsnitt är 1,7 gånger längre, och cirkumflexbetonade mer än 2 gånger längre än motsvarande betonade korta vokaler. Enligt Pakerys (1982: 94) kännetecknas litauisk standardspråk inte av kvantitetsreduktion hos obetonade pretoniska stamvokaler, men han noterar att det i andra positioner kan finnas tydligare tecken på kvantitetsreduktion. Generellt är betoningens inverkan på vokalernas varaktighet i litauiska nästan outforskad, och analyser av kvantitetsskillnader mellan betonade och obetonade vokaler har vanligtvis utgått från endast en obetonad position. Endast Vaitkevičiūtė nämner (1960: 207) att ju längre en obetonad vokal befinner sig från den betonade, desto kortare är den. Enligt Janina Urbelienė (1967: 461) är långa posttoniska vokaler i litauisk standardspråk hela 50% kortare än motsvarande betonade vokaler. Lilija Anusienė (1984: 19), som undersökte obetonade vokaler i litauiskt sammanhängande tal, fann att korta posttoniska vokaler reduceras med 10%, och pretoniska med 20%; de långa vokalerna förkortas mest: de första pretoniska med 50%, de andra med 40%, och de andra posttoniska med 40%. I inget av de nämnda arbetena om obetonat vokalsystem, med undantag för Pakerys undersökningar, har dock de experimentella kvantitetsuppgifterna utvärderats statistiskt.
1.1. I denna artikel beskrivs och utvärderas kvantiteten hos obetonade vokaler i litauisk standardspråk statistiskt. Varaktigheten hos korta och motsvarande långa vokaler jämförs i betonad och obetonad position.
Page 2
36 |
LIDIJA KAUKĖNIENĖ
För analysen valdes trestaviga ord i litauisk standardspråk¹. Medelvärden för betonade vokalers varaktighet beräknades utifrån första stavelsen i trestaviga ord². Följande ord valdes för undersökningen: fikūsas, kilimas, sinusas, tikimas, dėmonas, ēpinis, bėmolis, kàsimas, ràšimas, àtneša, pàdeda, dò noras, kò mikas, lōtosas, gùmulas, mùzika, ùbagas, džėzelis, lỹdalas, lỹrika, ēdalas, žėralas, sėlenos, tēpalas, ēžeras, lės atalas, ādāta, gātavas, bātika, dōbilas, sōminis, pōsēdis, dūminė, ūkana, rūk alas.
För att få fram varaktighetsvärden för obetonade vokaler valdes ord där den undersökta vokalen förekom i följande positioner: första posttoniska efter en kort och en lång betonad stavelse³: dūsinė, muzika, kilimas, didelis, dėbetas, kasdamas, rašdamas, čiokolis, dėmonas, rōbotas, gùmulas, rēbusu, sērumu, rùžyžė, pãcypė, alinė, aludės, ramūnės, nutūkės, kokētė, vėsinės, kolitą, komodą, vaišiną, išmoka, grobiko, merginų, saliūtų, mōtina, kūdikis, lỹrika, ēžeras, tēbelis, fākelas, ādāta, sāmaną, husāras, kárbolis, ārnotas, slālomas, ēpušė, sūnėnus, mėlynas, gydyti, daktyvi, kanāpė, kanāpės, būtybė, nutōlės, šakėlė, bokāla, pirāta, nutōlstas, pāmotė, rūk omas, bizūnų, medūzų; andra posttoniska efter en kort och en lång betonad stavelse: sifilis, didelis, ēpini, nėšimas, kàsimas, pàdeda, rēbusu, rēbusus, sērumu, būčinį, ēterį, nūlinė, ēpinės, nūlinės, fizinė, virinės, dėmong, òpera, būdino, rēbusų, rùporų, dželės, kūdikis, mōteris, dūminės, ēpušės, lỹrines, lōpeta, sāmaną, Jākobsonas, Sācharovas⁴, ām aru, āmarus, ādini, āvili, dūminė, kāpinės, pāmotė, māšinė, āšarą, lės alą, kālbingas, tōbulo, dōbilo, lāšino, būsenų; första pretoniska före en kort och en lång betonad stavelse: ekipā, didikas, kikilis, debesis, aferā, meletā, makakā, panamā, melasā, komodā, obōjus, polōnis, dykumà, ruletė, pakylà, masyvūs, satyrā, kalėdā, ēdikas, tęstinis, tasiūkas, žąsidė, motušė, odinis, cezūrā, lagūnā, radinys, kūrinys, giminė, etāpas, esybė, čemerys, banālu, arābas, alēja, morālas, bokālas, ovālas, urānas, pupelė, rutulys, utelė, byloti, pažymys, tylėnis, šėtonas, ūmedė, grėžioti, grėžioja, tašyti, tašynės, dorōti, kokybė, sūnėnas; andra pretoniska före en kort och en lång betonad stavelse: citatā, gitarā, idilė, debesis, melasā, ekipā, aferā, banālus, pavijā, komodā, kolegā, omarū, ūlonū, rutinā, sumanūs, dykumà, gydyklā, erenā, vėsumā, tęstinių, lęšiuką, tasiukų, žąsinė, ašelė, dovanā, obelis, liūsenā, gūduma, ūdenė, giminė, židinys, birutės, čemerys, deginys, pasakys, sakinys, pašalė, kyšūkis, gyvulys, dėmesys, vėgelė, tęsinys, grėžinys, ražulys, obuolys, kosulys, būdinys, sūkurys, gonorėja, šokoladas, honorāras.
1.2. De litauiska orden med de undersökta vokalerna lästes in av skådespelarna P. V. (f. 1949) och E. L. (f. 1976) från Litauens statliga Kaunas akademiska dramateater. Orden presenterades för skådespelarna i slumpmässig ordning. Varje ord upprepades tre gånger. Skådespelarna skulle läsa i normalt samtalstempo och med så neutral intonation som möjligt, med korta pauser mellan orden.
1.3. De undersökta vokalernas genomsnittliga varaktighet mättes med programmet PRAAT 4.0.11. Mät-
1 Det har visats att trestaviga ord är de vanligaste i litauiska standardtexter (se Karosienė, Girdenis 1990: 36–48).
2 Visų žodžių tartis tikrinta remiantis V. Vitkausko (2001) „Lietuvių kalbos tarties žodynu“.
3 Vokalernas varaktighet före respektive efter cirkumflex- och akutbetonade stavelser beräknades inte separat.
4 Eftersom inga trestaviga ord med den korta vokalen [ɔ] hittades i den aktuella positionen hämtades vokalerna för undersökningen från fyrastaviga ord.
Page 3
BENDRINĖS KALBOS NEKIRČIUOTŲ BALSIŲ KIEKYBĖ | 37
Resultaten bearbetades med matematisk-statistiska metoder: det aritmetiska medelvärdet för durationen (x̄), standardavvikelsen (s), variationskoefficienten (v) och ett 95-procentigt konfidensintervall (÷) beräknades. Resultatens signifikans prövades med Students t-test. Den statistiska analysen utfördes med programmet ”STUDENT”, utvecklat av Alekso Girdenio (programmeringsspråket TURBO-PASCAL, v. 7.0).
2. Resultaten för durationen redovisas i tabeller och visas även grafiskt.
TABELL 1. KVANTITET HOS LÅNGA BETONADE OCH OBETONADE VOKALER I LITAUISKT STANDARDSprÅK OCH DESS STATISTISKA BEDÖMNING5
5 Förklaring av symbolerna i tabellerna: n – antal mätningar, x̄ – aritmetiskt medelvärde, s – standardavvikelse, v – variationskoefficient, konfidensinterv. – konfidensintervall, tₚ – beräknat värde för Students t-test, tₐ – kritiskt värde för Students t-test, α – resultatens signifikansnivå.
Utifrån de erhållna kvantitetsuppgifterna ritades två diagram (se fig. 1 och 2), av vilka det framgår att långa obetonade vokaler förkortas betydligt mer än korta obetonade vokaler jämfört med betonade vokaler.
2.1. Bland de betonade långa vokalerna utmärker sig [e·], [a·], [e·]; deras kvantitet är störst (x̄ är 246 ms, 245 ms respektive 229 ms). Som framgår är den genomsnittliga durationen för de betonade vokalerna [e·] och [a·] nästan densamma. Skillnaden i duration mellan de betonade och obetonade stavelsekärnorna är statistiskt signifikant, vilket framgår av konfidensintervallen, som ligger mer eller mindre åtskilda från de betonade vokalernas konfidensintervall, samt av det beräknade värdet för Students t-test, som också är betydligt större än det kritiska värdet för Students t-test. Dessutom är signifikansnivån densamma för alla vokaler och mycket hög: 0,001.
FIG. 1. KVANTITET HOS LÅNGA (BETONADE OCH OBETONADE) VOKALER
2.2. Vår undersökning visade att de obetonade långa varianterna i litauiskan genomgår en relativt stor kvantitativ reduktion. En jämförelse av kvantiteten hos betonade vokaler och varianter i obetonade positioner visade (se tabell 2) att de vokaler som står i pretoniska stavelser reduceras mest. I dessa positioner är de obetonade varianterna 2–3 gånger kortare än motsvarande betonade. Mest förkortas de andra
Page 6
40 |
LIDIJA KAUKĖNIENĖ
pretoniska [aː] och [eː]. Deras förhållande till de betonade långa vokalerna är ungefär följande: [aː]: [aː]⁶ = 1: 3,1; [eː]: [eː] = 1: 3. Även den första pretoniska [aː] har förkortats avsevärt; dess förhållande till den betonade vokalen är: [aː]: [aː] = 1: 3,2. Alla återstående obetonade långa varianter i pretonisk position förkortas 2–2,5 gånger. I posttoniska positioner är den kvantitativa reduktionen mindre. Här förkortas vokalerna 1,3–2,2 gånger. Dessutom är de första pretoniska varianterna kortare än de första posttoniska, och de andra pretoniska kortare än de andra posttoniska. När vi beräknade medelvärdet totalt fann vi att de andra pretoniska varianterna i genomsnitt förkortas 2,5 gånger och de första pretoniska 2,1 gånger; de första och andra posttoniska förkortas 1,6 gånger.
När vi beräknade medelvärdet av varaktigheten hos alla obetonade långa vokaler fick vi följande resultat: i standardspråklig litauiska förkortas de första pretoniska varianterna i genomsnitt med 59%, de andra pretoniska med 53%; de första posttoniska med 42% och de andra posttoniska med 41%.
TABELL 2. KVANTITATIVA FÖRHÅLLANDEN MELLAN LÅNGA VOKALER I STANDARDSPRÅKLIG LITAUISKA I BETONADE OCH OBETONADE POSITIONER7
2.3. Efter varaktighet ordnas de betonade vokalerna så här: [eː] < [aː] < [ɛː] < [oː] < [iː] < [uː]. Som redan nämnts skiljer sig inte kvantiteten hos [ɛː] och [aː] åt (x̄ är 246 ms respektive 245 ms). Denna vokalordning visar att förhållandena mellan vokalernas varaktighet nästan helt motsvarar den allmänna regeln: vokaler med låg artikulationshöjd är längst, vokaler med mellanartikulationshöjd är kortare och vokaler med hög artikulationshöjd är kortast. Experimentella studier av många språk har också visat att ljud med varje artikulationshöjd kännetecknas av en varaktighet som minskar i takt med att artikulationshöjden ökar (se Malmberg 1963; Lehiste 1970; Mohr 1971; Liepa 1979; Ščerba 1983). Redan 1925
6 Eftersom vi beräknade den absoluta varaktigheten hos de långa vokalerna, det vill säga inte separat skilde ut vokalernas varaktighet före eller efter stavelser med akut respektive cirkumflex ton, visar strecket ovanför den långa vokalen att vokalen är betonad. Notationen [aː] ska läsas: ”betonad lång vokal”.
7 Symboler som används i tabellerna: K – betonad position; 2 Pr – den andra pretoniska varianten, 1 Pr – den första pretoniska varianten, 1 Pk – den första posttoniska varianten, 2 Pk – den andra posttoniska varianten.
Page 7
BENDRINĖS KALBOS NEKIRČIUOTŲ BALSIŲ KIEKYBĖ | 41
Richardas Ekblomas observerade att ljudens varaktighet i de mellersta högaitiska dialekterna beror på artikulationssättet (Ekblomas 1925: 39). Pakerys, Plakunova och Urbelienė (1970: 48) diskuterade många forskares mätningar av varaktigheten hos litauiska standardspråksvokaler och hävdade att vokaler med låg artikulationshöjd, dvs. breda (öppna), vanligtvis har längre fysisk varaktighet än vokaler med hög artikulationshöjd, dvs. smala (slutna). Därför kan man med säkerhet hävda att detta prosodiska mönster är universellt (se Pakerys 1982: 43). Obetonade långa vokaler fördelar sig något annorlunda efter varaktighet: de första preaccentuella – [eː] < [iː] < [eː] < [uː] < [oː] < [aː]; de andra preaccentuella – [eː] < [oː] < [iː] < [aː] < [uː] < [eː]; de första postaccentuella – [eː] < [eː] < [uː] < [aː] < [iː] < [oː]; de andra postaccentuella – [eː] < [aː] < [eː] < [uː] < [iː] < [oː]. I nästan alla positioner behåller vokalen [eː] sin plats – den är längst, medan de övriga vokalerna byter plats i ordningen. Varaktigheten hos det första preaccentuella [aː] är kortast. Det visar förmodligen också att denna vokal genomgår en betydande kvantitativ reduktion. Dessutom är de första preaccentuella vokalerna med hög artikulationshöjd, [uː] och [iː], längst. Endast ordningen för de andra postaccentuella långa vokalerna motsvarar nästan sambandet mellan universella vokalers varaktighet och artikulationshöjd. I allmänhet är varaktighetsskillnaderna mellan obetonade långa vokalvarianter mindre än mellan betonade, och därför är de förmodligen mer sårbara (se Pakerys 1982: 47).
TABELL 3. KVANTITET HOS BETONADE OCH OBETONADE KORTA VOKALER I LITAUISKT STANDARDSPRÅK OCH DESS STATISTISKA BEDÖMNING
FIG. 2. KVANTITET HOS KORTA VOKALER (BETONADE OCH OBETONADE)
3. Dataanalysen visar att obetonade korta vokaler genomgår en mycket mindre kvantitativ reduktion än långa vokaler; varaktighetsskillnaderna är mycket små och statistiskt insignifikanta. Figur 2 visar att varaktighetsskillnaden mellan betonade och obetonade korta vokaler inte är lika stor som för långa vokaler. Även i de positioner där vi fann statistiskt signifikanta varaktighetsskillnader (se tabell 3) är det beräknade t-värdet för Students t-test endast obetydligt större än det kritiska t-värdet, och om vi kanske ökade antalet realiseringar ytterligare skulle den signifikanta skillnaden helt försvinna. Dessutom är signifikansnivån mycket lägre för korta vokaler: 0,05 respektive 0,005, och endast i några positioner är den högsta nivån – 0,001.
3.1. Beräkningarna av kvantitetsförhållandena för korta vokaler i betonade och obetonade positioner visade (se tabell 4) att litauiskans obetonade korta varianter genomgår en mycket liten kvantitativ reduktion. Den andra preaccentuella [e] förkortas något mer. Jämfört med den betonade vokalen blir förhållandet ungefär följande: [e]: [ė] = 1: 1,4. I de övriga positionerna förkortas de obetonade korta vokalerna med en faktor på 1,1 till 1,2, eller så är varaktigheten densamma som hos den betonade vokalen. Den kvantitativa reduktionen är något större för de andra preaccentuella vokalerna. När vi beräknade det samlade medelvärdet för varaktighet fann vi att de i genomsnitt förkortas med en faktor på 1,2. De första preaccentuella och postaccentuella varianterna förkortas bara obetydligt – med ungefär en faktor på 1,1.
TABELL 4. FÖRHÅLLANDEN MELLAN KVANTITETEN HOS KORTA VOKALER I LITAUISKT STANDARDSPRÅK I BETONADE OCH OBETONADE POSITIONER
Positioner / Vokaler | 2 obetonad: B | 1 obetonad: B | 1 efterbetonad: B | 2 efterbetonad: B
[a]: [ā] | 1: 1,2 | 1: 1,2 | 1: 1,1 | 1: 0,93
[ɔ]: [ɔ̄] | 1: 1,2 | 1: 1,1 | 1: 1,2 | 1: 1,2
[u]: [ū] | 1: 1,2 | 1: 1 | 1: 1,2 | 1: 1,1
Medelvärden | 1: 1,2 | 1: 1,1 | 1: 1,1 | 1: 1
Det var överraskande att korta obetonade varianter i vissa obetonade positioner är något längre än de betonade. Detta är vanligare hos vokaler i den andra posttoniska stavelsen. [i] och [a] är längre än den betonade vokalen i denna position. Den genomsnittliga durationen för posttoniskt [u] är nästan densamma som för det betonade. Dessutom är det sammanlagda förhållandet mellan vokaler i den andra posttoniska stavelsen och den betonade 1: 1. Detta faktum föranledde en jämförelse mellan korta vokaler i den första och den andra posttoniska stavelsen (se tabell 5); det är inte ändamålsenligt att jämföra långa posttoniska vokaler, eftersom uppgifterna i tabell 1 visar att de långa posttoniska varianterna är något längre än de i den andra posttoniska stavelsen, eller har mycket liknande duration. Endast de i den andra posttoniska stavelsen [iˑ] och [aˑ] avviker; de är längre än dem i den första.
TABELL 5. DURATION OCH STATISTISK BEDÖMNING AV KORTA VOKALER I DEN FÖRSTA OCH ANDRA POSTTONISKA STAVELSEN I TRESTAVIGA ORD
Position | n | x̄ (ms) | s (ms) | v (%) | 95% konfidensintervall (ms) | tₚ > t₀,₀₅
3.2. De andra posttoniska vokalerna (se tabell 5) är i alla positioner längre än de första; endast vokalen [ɔ] har samma duration i båda positionerna. De erhållna Student-kriterievärdena överstiger dock inte kriteriets kritiska värden, och sannolikheten för en durationsskillnad i dessa positioner är 80%. Dessa data gör det möjligt att dra slutsatsen att det i den andra posttoniska stavelsen finns en sekundär rytmisk accent, eller morfemaccent, eftersom den korta vokalen inte reduceras. Dessutom är de andra posttoniska vokalerna längre både än de pretoniska och än de första posttoniska korta varianterna. Förekomsten av en accent av denna typ bestäms av ordets struktur och huvudaccentens placering: att framhäva denna accent är den sekundära rytmiska accentens viktigaste funktion. I de ord vi undersökt förekommer den i en udda, dvs. tredje, stavelse i ordet; den påverkar uppenbarligen också de obetonade vokalernas kvantitet. Utifrån sin position i förhållande till huvudaccenten delas sekundära accenter in i pretoniska och posttoniska. I det undersökta fallet är de andra pretoniska vokalerna kortast. Å andra sidan ger dessa resultat anledning att anta att sekundära posttoniska accenter i litauiskt standardspråk sannolikt är mycket mer framträdande och vanligare än pretoniska (åtminstone i trestaviga ord).
3.3. När vi beräknade den genomsnittliga durationen för de obetonade korta vokalerna fann vi att de andra pretoniska korta vokalerna i genomsnitt förkortas med 21%, de första pretoniska och de andra posttoniska med 7%, och de första posttoniska med 14%. De korta vokalerna i de första pretoniska och andra posttoniska stavelserna förkortas lika mycket, vilket innebär en liten och obetydlig reduktion. Den största kvantitativa reduktionen drabbar de andra pretoniska korta vokalerna – samma tendens som för de långa vokalerna, där de andra pretoniska varianterna också förkortas mest.
3.4. De betonade korta vokalerna kan rangordnas efter duration på följande sätt: [e] < [ɔ] < [u] < [a] < [i]. Ordningen för de betonade korta vokalerna överensstämmer inte helt med den universella modellen för duration och höjd. Den mellanhöga [ɔ] och den höga [u] är längre än den låga vokalen [a]. De obetonade varianterna ordnas efter duration på följande sätt: de första pretoniska – [ɔ] < [e] < [u] < [i] < [a]; de andra pretoniska – [ɔ] < [u] < [e] < [a] < [i]; de första posttoniska – [e] < [a] < [ɔ] < [u] < [i]; de andra posttoniska – [e] < [a] < [u] < [i] < [ɔ]. Durationordningen för de posttoniska vokalerna överensstämmer nästan med den universella modellen för duration och höjd.
4. Efter beräkningarna jämförde vi de relativa värdena för betonade långa och korta respektive obetonade långa och korta vokaler i samma positioner (se tabell 6).
Resultaten visar att betonade korta vokaler är ungefär 2,3 gånger kortare än motsvarande långa vokaler. I allmänhet är betonade långa vokaler 2–2,9 gånger längre än korta. Den långa betonade [aː] är hela 2,9 gånger längre än den betonade korta [a], och [iː] är 2,5 gånger längre än [i].
4.1. I obetonade positioner neutraliseras den stora durationsskillnaden mellan långa och korta vokaler, och i pretoniska positioner försvinner den helt och är nästan minimal: de långa pretoniska vokalerna (de första och andra) är i genomsnitt bara 1,1 gånger längre än motsvarande korta vokaler. Endast de långa [iː] i båda pretoniska positionerna uppvisar ett något större durationförhållande; de är 1,4 gånger längre än [i], och den statistiska analysen visade att denna durationsskillnad är statistiskt signifikant. Den statistiska analysen av de återstående långa och korta pretoniska varianterna visade inga signifikanta durationsskillnader. Allt detta visar att de långa pretoniska vokalerna i litauiskan genomgår en betydande kvantitativ reduktion,
Page 12
46
LIDIJA KAUKĖNIENĖ
TABELL 6. KVANTITETSRELATIONER MELLAN KORTA OCH LÅNGA VOKALER I LITAUISK STANDARDSVENSKA I BETONADE OCH OBETONADE POSITIONER
vissa av dem skiljer sig föga i duration från motsvarande korta vokaler.8De posttoniska långa varianterna bevarar en större kvantitativ kontrast: i genomsnitt är de 1,5 gånger längre än motsvarande korta. Generellt är de posttoniska långa vokalerna 1,2–1,8 gånger längre än de korta. I alla posttoniska positioner ligger de långa varianternas durationsintervall åtskilda från de kortas, och de värden som erhölls med Students t-test är större än de kritiska värdena.
Således förekommer långa vokaler i litauiska endast i betonade stavelser, medan halvlånga förekommer i obetonade stavelser. Korta vokaler kan förekomma både i betonade och obetonade stavelser. Korta vokaler i betonad position kontrasterar mot långa, medan obetonade korta kontrasterar mot halvlånga. Halvlånga vokaler är allofoner till de långa vokalerna, eftersom de står i komplementär distribution: långa vokaler förekommer i betonade positioner, medan halvlånga förekommer i obetonade positioner.
5. Experimentresultaten kan sammanfattas på följande sätt:
1. Obetonade vokaler i litauisk standardspråklig norm genomgår utan tvekan kvantitativ reduktion. De långa varianterna reduceras särskilt mycket: de andra pretoniska varianterna förkortas i genomsnitt 2,5 gånger, de första pretoniska 2,1 gånger och de första och andra posttoniska 1,6 gånger.
2. Både den första och den andra pretoniska varianten av alla obetonade långa vokaler förkortas mer än motsvarande posttoniska varianter. Dessutom är de andra pretoniska kortare än de första.
3. Obetonade korta vokaler i litauisk standardspråklig norm förkortas mycket lite.
8Det är förstås möjligt att vårt genomförda experiment inte är särskilt metodiskt, eftersom vokallängden mättes i ord med olika ljudstruktur. Som vi vet beror vokalernas duration på olika faktorer: stavelsestruktur och position i ordet, de omgivande konsonanternas kvalitet, accentuell position osv. (om faktorerna som helhet och deras inverkan på vokalernas kvantitet i litauiska, se Vaitkevičiūtė 1960: 207–208). Om man inte tar hänsyn till dem vid mätning av absolut duration kan man ibland få mycket motsägelsefulla data. Å andra sidan är det knappast möjligt att hitta helt idealiska minimala par när man undersöker durationen hos vokaler i olika positioner. Dessutom varierar varje persons taltempo och andra individuella egenskaper avsevärt. Jag menar att denna jämförelse av längden hos betonade och obetonade vokaler åtminstone visar de huvudsakliga tendenserna för kvantitativ reduktion i trisyllabiska ord i litauisk standardspråklig norm.
Page 13
BENDRINĖS KALBOS NEKIRČIUOTŲ BALSIŲ KIEKYBĖ | 47
De andra förtoniska varianterna genomgår en något större kvantitativ reduktion; de förkortas i genomsnitt 1,2 gånger, de första posttoniska och förtoniska 1,1 gånger, medan de andra posttoniska inte alls tenderar att förkortas. Inte heller uppvisade de flesta av de obetonade korta vokalernas positioner som vi jämförde statistiskt signifikanta skillnader i duration. Detta innebär att betoningen har mycket mindre inverkan på de korta vokalernas duration än på de långa vokalernas. Dessutom gör de erhållna uppgifterna det möjligt att dra slutsatsen att det i den andra posttoniska stavelsen finns en sekundär rytmisk betoning, eller morfembetoning, eftersom den korta vokalen här nästan inte reduceras.
4. Det observerades att de korta andra förtoniska varianterna är kortare än de första förtoniska, medan de andra posttoniska är längre än de första.
5. Genom att jämföra den genomsnittliga durationen hos betonade långa och korta vokaler fann vi att betonade korta vokaler är ungefär 2,3 gånger kortare än motsvarande långa. I obetonade positioner neutraliseras den stora durationsskillnaden mellan långa och korta varianter: de långa förtoniska varianterna är i genomsnitt bara 1,1 gånger längre än de korta, medan de långa posttoniska varianterna behåller en större kvantitativ kontrast: de är i genomsnitt 1,5 gånger längre än motsvarande korta.
LITERATŪRA
ANUSIENĖ [АНУСЕНЕ], L. 1984: Количественное соотношение слогоносителей как фактор ритмической структуры слов в литовском литературном языке. Автореферат канд. диссертации, Вильнюс: ВГУ.
DAMbrAUSKAITĖ-URBELIENĖ [УРБЕЛЕНЕ], J. 1967: Долгие гласные современного литовского литературного языка. Автореф. канд. диссертации, Вильнюс: ВГУ.
EKBLOM, R. 1925: Quantität und Intonation im zentralen Hochlitauischen. Uppsala: Lundequistiska Bokhandeln.
KAROSIENĖ, V., GIRDENIS, A. 1990: Bendrinės lietuvių kalbos žodžio ir skiemens statistinė struktūra. Kalbotyra 41 (1), 36–48.
LEHISTE, I. 1970: Suprasegmentals, Cambridge (Mass.) – London: M. I. T. Press.
LIEPA, E. 1979: Vokālizma un zilbju kvantitāte latviešu literārajā valodā, Riga: Zinātne.
MALMBERG, B. 1963: Phonetics, New York: Dover Publications.
MOHR, B. 1971: Intrinsic variations in the speech signal. Phonetica 23 (2), 65–93.
PAKERYS, A. 1982: Lietuvių bendrinės kalbos prozodija, Vilnius: Mokslas.
PAKERYS, A., PLAKUNOVA, T., URBELIENĖ, J. 1970: Относительная длительность гласных литовского языка. Kalbos garsai ir intonacija 4, 30–53.
SVECEVIČIUS, B. 1964: Простые гласные (монофтонги) современного литовского литературного языка: экспериментально-фонетическое исследование. Автореф. канд. диссертации, Вильнюс: ВГУ.
ŠČERBA, L. V. 1983: Русские гласные в качественном и количественном отношении, Ленинград: Наука.
VAITKEVIČIŪTĖ, V. 1960: Lietuvių kalbos balsių ir dvibalsių ilgumas, arba kiekybė. Lietuvių kalbotyros klausimai 3, 207–217.
VITKAUSKAS, V. 2001: Lietuvių kalbos tarties žodynas. Antrasis papildytas leidimas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.
Lidija Kaučėnienė Vilniaus universitetas Kauno humanitarinis fakultetas Muitinės g. 8, 3000 Kaunas, Lietuva [email protected]
