ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

XLIX (2003), 1–3

Lith. šiẽnas, OChSl. sěno ’hö’ och IE *kei- ’ligga’

ROMUALDAS J. APANAVIČIUS

Vilnius

Lith. šiẽnas och OChSl. sěno ’hö’ förknippas traditionellt med grekiska (Hesych.) κοινά· χόρτος; någon tillförlitlig etymologi har dock hittills inte föreslagits. Här föreslås en koppling till den indoeuropeiska roten *kei- ’ligga’.

I denna artikel föreslås en ny förklaring av Lith. šiẽnas, Latv. siens och dess slaviska kognater OChSl. sěno, Rus. сено, Serb.-Cr. sijeno, Pol. siano (Vasmer 1987: 601).

Most authors dealing with these words (Trautman 1923: 297; ME_III 1927–1929: 859; Pokorny 1959: 610; Fraenkel 1965: 980; Vasmer 1987: 601 etc.) merely repeat Per Persson’s (1893: 257) suggestion according to which Lith. šiẽnas, OChSl. sěno could be related to Gr. (Hesych.) κοινά· χόρτος; Grass’ (<*koi-no-, possibly neuter plural). Persson wrote: “Über die wurzel von κοινά, lit. szēnas, abg. sěno möchte ich nicht entscheiden” (“As to the root… I would not like to commit myself”) and he repeated the idea of Fick and Brugmann according to which the words under discussion could be connected with OInd. syānā- ‘trocken geworden’, śinā- ‘geronnen’, though Persson thought that the meaning ‘hay, grass’ could not be old.

Būga (1959: 170) reconstructs Balt. *šěina-n (according to him OChSl. sěno < IE *koino-m would correspond to Lith. *šainas). Karulis (1992: 177) supposes that the word for ‘hay’ corresponds to an IE root *kei- underlying colour terms such as Lith. šyvas, šėmas ‘grey (of a horse)’.

De belägg som anförs nedan gör det möjligt för oss att rekonstruera en baltoslavisk urform *šeina | šaina (neutrum).

De fonetiska motsvarigheterna pekar på ett initialt *ś- som framträder i Lith. šiẽnas och förekommer som h- i ett antal lånord i de baltisk-finska språken < *ś- (Fin. heinä, Est. hein, Veps. hein, Vot. einä och SEst. hain, Liv. āina, Sam. suoid’ne; jfr Thomsen 1891: 223; Būga 1959: 170; Stang 1966: 54). Samma motsvarighet återfinns i Fin. herne ’ärta’, från ett baltiskt ord som återspeglas i Lith. žirnis ’detsamma’. Det finns två reflexer av rotvokalismen, nämligen -ei- och -ai-, så långt vi kan bedöma utifrån beläggen i de baltisk-finska lånorden (jfr Fin. heinä, Est. hein i motsats till SEst. hain, Liv. āina) liksom utifrån forn­kyrkoslaviska sěno < *šaina. De belagda baltiska formerna Lith. šiẽnas, Latv. siens ger inga belägg för den ursprungliga diftongen eftersom litauiska och lettiska ie också kan gå tillbaka på *ai: jfr Lith. dievas ’Gud’: Fin. taivas, Est. taevas ’himmel’, Lith. piemuõ ’herde’: Gr. ποιμήν, Fin. paimen ’herde’ osv. Detta

2 |

ROMUALDAS J. APANAVIČIUS

ger oss rätt att anta att båda formerna (*šeina och *šaina) kan ha samexisterat i de fornbaltiska och for slaviska dialekterna (dock inte båda i samma dialekt). OChSl. šeno och Fin. heinä pekar på en neutrumändelse Balt. *-a (jfr Fin. silta: Lith. tiltas ’bro’, OPr. assara-n, Rus. озеро: Lith. ežeras ’sjö’), som diskuteras i Mažiulis (1970: 84–87). En derivationell analys visar en rot *šei-/šai- och ett suffix -na- som i Lith. bérnas, Latv. bèrns, Got. bairns ’barn’: IE *bʰer- ’bära’ (Gr. φέρω, Lat. ferre, Goth. bairan osv.).

Jag vill här våga föreslå att Lith. šienas, OChSl. šeno härstammar från den indoeuropeiska verbroten *kei- ’ligga, liegen’.

Den indoeuropeiska roten kei- ’ligga, liegen’ är belagd i de flesta indoeuropeiska språk: Hitt. kitta(ri), Olnd. setē, Gr. κεῖται ’liegt’; med m-suffix: OIr. coim ’lieb’, Goth. haims ’Dorf, Flecken’, Lith. šeima (> Fin. heimo), Latv. sàime, Rus. семья ’familj’, OPr. caymis, Lith. kãimas ’Dorf’, kiẽmas, Latv. ciems ’Dorf, Versammlungshaus’; med uo-suffix: Olnd. sévah ’traut, freundlich, lieb, wert’, Lat. civis ’Bürger’, Goth. heiwa-frauja ’Hausherr’, OHG. hīwa ’Gattin’, Latv. sìeva ’Weib’ (Pokorny 1959: 539–540; Rix 2001 s. v.).

En översikt över baltiska ord som härletts från den indoeuropeiska roten *kei- ’ligga, liegen’ (utan omnämnande av Lith. šienas, OChSl. šeno) ges i Mažiulis (1993 s. v. caymis; 1993 s. v. keytaro), Toporov (1980 s. v. caymis).

De argument jag har att anföra till stöd för denna hypotes grundar sig på följande semantiska överväganden.

(i) Till exemplen ovan kan vi lägga Lith. šiekstas, šieksta ’träd eller buske som ligger i vattnet’, Latv. sieksts, sièksta (< *šei-sta-) (Karulis 1992: 176–177), vilka också skulle kunna kopplas till den indoeuropeiska roten *kei- ’ligga, liegen’ och uppvisar en viss likhet med Lith. šienas vad gäller deras avledningsmodell.

(ii) Goth. hawi, Germ. Heu, Engl. hay, Swed. hö ’hö’ och Germ. heuen, Engl. hew, Swed. hugga ’skära hö’ härstammar från urgermanska *kau-i/u-o- ’det som är skuret, det som ska skäras’ (Onions 1966: 431, 439), vilket kan spåras tillbaka till indoeuropeiska *keh₂u- ’skära, schlagen’ (Rix e.a. 2001 s. v.). Om vi nu godtar antagandet att det som är skuret ligger ner, kan ett semantiskt samband upprättas mellan urgermanska *kau-i/u-o- ’det som är skuret, det som ska skäras’ och baltiska (eller baltoslaviska) *šeina/šaina, och i så fall skulle vi kunna försöka koppla det senare till indoeuropeiska *kei- ’ligga, liegen’. De germanska stammarna kan ha föreställt sig hö som gräs som har skurits (och därför ligger på marken), medan de fornbaltiska (och slaviska) stammarna kan ha föreställt sig det som gräs som ligger ner efter slåttern (jfr Lith. pjauti šieną ’slå hö’ och kirsti rugius ’skära råg’). En sådan jämförelse skulle naturligtvis kräva fler typologiska paralleller från andra språk.

Vad gäller Gr. (Hesych.) κοινά ’gräs, hö’ skulle man kunna anta ett liknande ursprung och en liknande struktur (*koi-no- från den indoeuropeiska roten *kei- som återges i

¹ Användningen av olika verb för ’slå hö’ och ’skära råg’ påpekades för mig av prof. Vytautas Mažiulis (personligt meddelande).

LITH. šienas, OCHSL. sēno ‘HAY’ AND IE *kei- ‘TO LIE’ | 3

Gr. κεῖται), men å andra sidan kan dess likhet med de baltiska och slaviska orden också bero på en ren fonetisk och semantisk tillfällighet.

FÖRKORTNINGAR

LIV – Lexikon der indogermanischen Verben. Die Wurzeln und ihre Primärstammbildungen. Under ledning av H. Rix, bearbetad med medverkan av många andra av M. Kümmel, T. Zehnder, R. Lipp och B. Schirmer. Andra, utökade och förbättrade upplagan, bearbetad av M. Kümmel och H. Rix, Wiesbaden: Dr. Ludwig Reichert Verlag, 2001.

LKŽ – Litauiska språkets ordbok I–XX, Vilnius, 1941–2002.

ME – Kārļa Mīlenbacha latviešu valodas vārdnīca I–IV. Redigerad, kompletterad och fortsatt av J. Endzelīns, Riga, 1923–1932.

REFERENCES

Būga, K. 1959: Rinktiniai raštai 2. Sudarė Z. Zinkevičius, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

Fraenkel, E. 1965: Litauisches etymologisches Wörterbuch 2, Heidelberg: Carl Winter.

Karulis, K. 1992: Latviešu etimoloģijas vārdnīca 2, Rīga: Avots.

Mažiulis, V. 1970: Baltų ir kitų indoeuropiečių kalbų santykiai (deklinacija), Vilnius: Mintis.

Mažiulis, V. 1993: Prūsų kalbos etimologijos žodynas 2, Vilnius: Mokslas.

Onions, C.T. 1966: The Oxford Dictionary of English Etymology. Edited by C. T. Onions with the assistance of G. W. S. Friedrichsen and R. W. Burchfield, Oxford: University Press.

Persson, P. 1893: Etymologisches. Beiträge zur Kunde der indogermanischen Sprachen (Bezzenbergers Beiträge) 19, 257–283.

Pokorny, J. 1959: Indogermanisches etymologisches Wörterbuch 1, Bern–München: Francke.

Stang, Chr. S. 1966: Vergleichende Grammatik der baltischen Sprachen, Oslo–Bergen–Tromsø: Universitetsforlag.

Thomsen, V. 1891: Beröringer mellem de finske og de baltiske (litauisk-lettiske) sprog, København: Kongelige Danske Videnskabernes Selskab.

Toporov, V. N. 1980: Прусский язык. Словарь, I–K. Москва: Наука.

Trautmann, R. 1923: Baltisch-Slawisches Wörterbuch, Göttingen: Vandenhoeck und Ruprecht.

Vasmer [Фасмер], M. 1987: Этимологический словарь русского языка 3, Москва: Прогресс.

Romualdas J. Apanavičius

Gauta 2003 10 30

Laisvės pr. 42–159, 04341 Vilnius, Lietuva