RECENZIJOS

143

Det verkar inte heller ha funnits något behov av att ytterligare sprida den litauiska formen įrgi, som studenterna omvandlat till įrgi. Dialektformen keturpėščia hos studenterna har också ”panaunintą” – keturpėščia.

Ordboksförfattarna ändrar en hel del, till exempel ändrar de alla enstaviga ord med cirkumflex accent till ord med akut accent: tuõs, šiõs, kuriõs, jìe, tìe osv. genom hela texten, men varifrån kommer įjėję, ijėję, ijėję, juõsios (men också jūosius) (se s. 569).

En enhetlig ordskarv anges tämligen generaliserat. I vardagligt tal förekommer sådana ofta; vokaler och diftonger – ai ir a, e-vokaler – men -ai, -‘ai och -u, -o smälter inte samman: atėiv’ei ó-k’iec’ei Žvr, acārg’ei užriek Bajoraičiai m.fl.

Ordboken över Žanavykų-dialekten är betydelsefull på många sätt – genom sin omfattning och sina fina meningar på talspråk. Många människor arbetade hängivet och med stor uppriktighet. Ordboksarbetet är krävande och fordrar stor noggrannhet, uppmärksamhet och uthållighet. Det fanns ingen fast grupp av ordboksredaktörer; den förändrades hela tiden och ledarna växlade, vilket förklarar variationerna. Därför har inte heller litteraturen om frågan behandlats tillräckligt, inte ens Antanas Tatarės hypernormalism genom uppkomsten av verbalsuffixen -yti och -inti (undersökt av prof. Zigmas Zinkevičius⁵), och ämnet har i huvudsak inte analyserats i ordbokens inledning.

Vytautas Vitkauskas Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g., 10308 Vilnius, Lietuva

Mottagen 2004 04 21

INETA SAVICKIENĖ

TILLÄGNANDET AV LITAUISK SUBSTANTIVMORFOLOGI

Wien: Verlag der Österreichischen Akademie der Wissenschaften, 2003, 152 p., ISBN 3-7001-3138-0 (Veröffentlichungen der Kommission für Linguistik und Kommunikationsforschung, 28)

Den monografi som recenseras⁶ är det allra första försöket att beskriva hur nominala grammatiska kategorier framträder i ett litauiskt barns tal. Den förtjänar därför särskild uppmärksamhet och en något utförligare sammanfattning, eftersom varje kommande studie av substantivens tillägnande måste hänvisa till pionjärarbetet av Ineta Savickienė vid VDU-universitetet i Kaunas.

Insamlingen och bearbetningen av data om tillägnandet av litauiska inleddes av prof. Magdalena Smoczyńska (Jagiellonian University, Kraków) 1992, och det tog över tio år att få fram en uttömmande beskrivning av hur ett litauiskt barn tillägnar sig morfologi⁷. En annan forskare vars insatser i hög grad bidrog till denna forskning var prof. Wolfgang U.

⁵ Zinkevičius, Z., Lietuvių kalbos istorija IV, Vilnius, 1990, 202–203 (apie matindamas ‘matydamas’, suvalginsių ir kt.).

⁶ Monografin bygger på doktorsavhandlingen: Ineta Savickienė, Lietuvių vaiko daiktavardžio morfologija, Kaunas, VDU, 1999.

⁷ Författaren till denna recension behandlade verbens tillägnande utifrån samma datakorpus (Paweł Wójcik, The Acquisition of Lithuanian Verb Morphology: A Case Study, Kraków: Universitas (Baltica Varsoviensia, 2).

144 |

RECENZIJOS

Dressler, initiativtagaren och spiritus movens för det internationella ”Crosslinguistic Project on Pre- and Protomorphology in Language Acquisition”. W. U. Dressler var också redaktör för den recenserade monografin.

Studien består av sju kapitel (11–124), föregångna av W. U. Dresslers korta presentation av projektet om pre- och protomorfologi och av själva monografin (7–8), samt ett förord (9–10). Den kompletteras av en artikel som jämför förvärvet av nominalmorfologi i litauiska och tyska (125–138).

Det första, inledande kapitlet (11–15) presenterar de empiriska data som undersökningen behandlar. I sin longitudinella studie analyserade Savickienė transkriptioner av samtal med en litauisk flicka vid namn Rūta, inspelade och nedtecknade i elektroniskt format av flickans mor. Det analyserade materialet omfattade perioden från 1 år och 7 månader (1;7) till två år och sex månader (2;6). Under denna period spelades nästan 35 timmars samtal in. Rūtas yttranden och hennes föräldrars yttranden kodades enligt CHILDES, ett program som ofta används av psykolingvister.

Efter presentationen av data noterar författaren att studien genomfördes inom ramen för naturlig morfologi, och hon ger korta beskrivningar av de första stadierna i morfologins förvärv: premorfologi, protomorfologi och modulariserad morfologi. Hon påpekar också att ett av studiens mål är att undersöka om framväxten av nominala kategorier hos Rūta motsvarar resultaten från forskning om förvärvet av andra språk, vilka visar att barn först tillägnar sig diminutiver, därefter numerus och slutligen kasus.

I det andra kapitlet (16–36) presenteras förvärvet av diminutiver. Savickienė gör några iakttagelser om diminutivers betydelse i allmänhet och diskuterar hur diminutivformer uppkommer hos Rūta, hur flickan och hennes mor använder dem, semantiken hos de diminutivformer som samtalsdeltagarna använder samt diminutivernas pragmatik. Resultaten av författarens beräkningar visar att flickan började använda diminutiver mycket tidigt (redan vid 1;7) och att deras frekvens var hög i förhållande till det totala antalet nominalformer (de vanligaste var former som betecknade djur, leksaker och kroppsdelar). Rūta tillägnade sig diminutiver före böjningsändelserna, och i stort sett styrdes användningen av pragmatiska faktorer (t.ex. för att uttrycka tillgivenhet, lätta upp en obehaglig situation osv.), medan betydelsen av litenhet uttrycktes med hjälp av adjektivet mažas (”liten”, ”små”).

Det tredje kapitlet (37–48) ägnas åt kategorin numerus. Först förklarar författaren hur denna kategori fungerar i nutida litauiska och ger en översikt över forskningsresultat om numerusförvärv i andra språk. Därefter beskrivs hur kategorin framträder i Rūtas tal. Här noterar Savickienė ett mycket intressant faktum: flickan uppfattade skillnaden mellan singular och plural mycket tidigt (redan vid 1;7), men fortsatte att uttrycka pluralitet genom att omväxlande (ofta felaktigt) använda räkneordet du ”två” och adverbet daug ”många”. De första pluralformerna uppträdde vid 1;8, och vid 1;9 noterades en kraftig ökning av pluralformer, liksom de första oppositionerna mellan singular- och pluralformer.

I det mest omfattande kapitlet, som behandlar förvärvet av kasus (49–90), analyserar Savickienė hur enskilda kasus framträder och fördelas i Rūtas tal och kommenterar även de semantiska och syntaktiska funktionerna hos de konstruktioner där de används. Den första opposition som författaren noterade vid 1;8 var ackusativ/genitiv

RECENZIJOS

| 145

singular kontra nominativ singular. Samtidigt uppträdde nominativ plural och vokativ singular. Singularformer dominerade under hela den studerade perioden, men antalet pluralformer ökade påtagligt först efter två års ålder.

När det gäller kasusens betydelse tillägnade sig flickan först de grundläggande betydelserna och först senare de perifera, vilket var väntat. De vanligast använda kasusen var nominativ i funktionen som grammatiskt subjekt, genitiv för att uttrycka ägande och ackusativ för att ange direkt objekt. Denna ordning för kasusförvärv hos Rūta överensstämmer med resultaten från andra språk.

I detta kapitel diskuterar Savickienė också de misstag barnet gjorde när hon producerade substantiv. Under de första månaderna av den studerade perioden (1;7–1;11) tenderade Rūta till exempel att ersätta ändelser med ”premorfemet” -a (t.ex. smėlia i stället för smėlis ”sand:NOM”, bulia i stället för bulvė ”potatis:NOM”, obuoliuka i stället för obuoliuko ”äpple:DIM.GEN.SG”)⁸, och under lång tid använde hon feminina dativändelser för nominativ singular, t.ex. Pauliukui i stället för Pauliukė (egennamn). Flickan gjorde också kasusrelaterade misstag; exempelvis noterades före 2;3 flera fall där övergången från ackusativ till genitiv vid negation uteblev (ausytž nekauda i stället för ausytės neskauda ”örat:DIM.ACC gör inte ont”).

I det femte kapitlet (91–104) presenteras förvärvet av deklinationsklasser. Först noterar författaren att det inte finns någon enhetlig, väl etablerad klassificering av deklinationsklasser i samtida studier av litauisk grammatik, och hon föreslår en ny klassificering av substantiv på grundval av den teori som utvecklats av Wolfgang Dressler. Därigenom urskiljs två makroklasser – maskulinum (I) och femininum (II); därefter införs sju mikroklasser inom den första makroklassen och fyra mikroklasser samt ett isolerat feminint paradigm (sesuo ”syster”) inom den andra makroklassen.

Författaren ger korta förklaringar av begreppen ”mikroklass” och ”makroklass”, ”böjningsproduktivitet” osv., men beskrivningarna kunde ha varit mer utförliga. Vilka kriterier användes till exempel för att avgöra om en mikroklass är produktiv eller improduktiv?

De produktiva klasserna utgörs av maskulina substantiv på -as (klass I.1) och -is, -ys (I.3), liksom feminina substantiv på -a (II.1) och -ė (II.3). Författaren konstaterar att substantiven i dessa klasser var de talrikaste i den undersökta korpusen och att deras deklination förvärvades först.

Det sjätte kapitlet i studien (105–118) ger en kort översikt över pronomenförvärvet, med särskild tonvikt på problemet med självsyftning och på hur man tilltalar samtalspartnern. Studier av olika språk har visat att pronomen förekommer sällan i tidiga samtal, både i barnens och föräldrarnas tal. I stället används egennamn eller släktskapsbeteckningar. Detsamma kunde observeras i Rūtas och hennes mors yttranden.

⁸ Ett liknande fenomen kan observeras hos verb, där Rūta tenderade att använda den neutrala vokalen -a eller en upprepad stavelse i stället för reflexiva affix eller prefix. Jag skulle dock hellre använda termen ”utfyllnad” för sådana ersättningar, eftersom det är svårt att entydigt bedöma vilka orsaker som ligger bakom användningen av sådana ”tomma” stavelser. Det kan mycket väl vara så att barnet vill bevara den prosodiska formen hos ett ord eller en fras snarare än att markera grammatisk betydelse.

146 |

RECENZIJOS

I slutsatserna (119–124) konstaterar Savickienė att man, efter att ha analyserat Rūtas data, kan urskilja tre stadier i den morfologiska utvecklingen: premorfologi (1;7), det stadium då flickan i stor utsträckning använde onomatopoetiska uttryck, interjektioner och ord vars betydelse eller form inte entydigt kunde fastställas; protomorfologins stadium (1;8–2;3), då de första grammatiska markörerna framträdde; och stadiet med modulariserad morfologi (2;4–2;5), då kategorierna började användas produktivt. Efter en kort sammanfattning av resultaten noterar författaren att Rūtas tillägnande av substantiv motsvarar resultaten från studier av tillägnandet av andra språk.

Liknande slutsatser drogs genom en jämförelse mellan Rūtas tillägnande av substantiv och tillägnandet hos en österrikisk pojke vid namn Jan, som beskrivs i den artikel som kompletterar monografin (se fotnot 3). Dessutom bekräftade de jämförda uppgifterna tesen att barn som tillägnar sig språk med mer komplex morfologi upptäcker och börjar använda morfologiska distinktioner tidigare än barn som tillägnar sig språk med en enklare morfologi.

Det finns inte många kritiska anmärkningar att framföra om författarens tolkning av fakta eller former. På s. 24 finner vi en något överraskande segmentering, där formen trup-uć-iuk-ą ’en liten’ anges som exempel på en diminutiv med dubbelsuffixering. Synkront är simplexformen av trupučiu ką trup-ut-i (även om den formellt och semantiskt liknar en diminutiv), och därför kan trupučiu ką inte anges som ett exempel motsvarande žmog-el-iuk-as ’man:DIM’.

Jag skulle inte heller vilja instämma i påståendet att Rūta i tidig ålder (särskilt vid 1;7) utelämnade den första stavelsen när hon uttalade sitt namn (och sade Tytė, Telė i stället för Rūtytė, Rūtelė) på grund av svårigheter att uttala ljudet /r/ (s. 27). Att ett svårt ljud förekommer i en form betyder inte att hela stavelsen måste utelämnas – vid 1;7 kan man, vid sidan av Tytė, Telė, hitta exempel på att barnet använde formen Ūtvė.

I avsnitt 2.2.4 (s. 20) hävdar Savickienė att Fergusons påstående om att barnspråk är ett förenklat register inte gäller för litauiska. Som argument anför hon att föräldrar tenderar att använda många diminutiver i sina samtal med barn, vilka är längre och svårare att lära sig än simplexformer. Enligt min mening är denna slutsats alltför kategoriskt formulerad. Frekvent användning av diminutiver är bara en av de ”expressiva processerna” (som också diskuteras av Ferguson). Exempel på förenklande och förtydligande processer, för att använda Fergusons terminologi, är ytterst vanliga i tal riktat till litauiska barn – yttrandena är kortare, former, fraser eller meningar upprepas ofta, många barnspråkslexem används osv.

Som nämnts ovan är Ineta Savickienės tolkningar av former och fakta liksom hennes slutsatser i huvudsak korrekta. Några kommentarer bör dock göras om hur författaren presenterar de empiriska data som hon använt, samt om vissa beräkningar som baserats på dem.

När Savickienė presenterar de empiriska uppgifterna noterar hon att citat, onomatopoetiska uttryck och barnspråksformer uteslöts ur undersökningen (s. 12). Detta tillvägagångssätt är korrekt, eftersom dessa former inte visar att barnet aktivt har tillägnat sig en grammatisk kategori. Författaren utesluter dock inte former som direkt modellerats efter vuxnas yttranden. Det förefaller oss som om skälen till att dessa former inkluderades i den undersökta korpusen borde ha förklarats. Imitationer kan påverka beräkningsresultaten, och att inte utesluta dem kan leda till vissa missvisande slutsatser. Det bör dock noteras att författaren i monografins huvuddel inte glömmer denna allmänna regel och anger vilka substantiv som inte var helt spontana.

RECENZIJOS

| 147

När de inte utesluts kan det leda till vissa missvisande slutsatser. Det bör dock noteras att författaren i monografins huvuddel inte glömmer denna allmänna regel och anger vilka substantiv som inte var helt spontana.

I inledningen lämnar Savickienė inga uppgifter om det totala antalet substantiv som registrerades under samtalen och användes i analysen. I bokens huvuddel finns skillnader mellan beräkningsresultaten, och det är inte helt klart hur många former som faktiskt analyserades. I tabellen som visar kasusfördelningen tycks det totala antalet belägg som barnet använde vara 9,851 och modern tycks ha använt substantiv 12,869 gånger (s. 60–61), medan siffrorna i tabellen som visar substantivens fördelning efter deklination är 9,677 respektive 12,812. Det bör understrykas att avvikelsen är obetydlig och inte påverkar de övergripande resultaten negativt, eftersom författaren vanligtvis presenterar uppgifterna i procent.

Slutligen kan vissa inkonsekvenser noteras i avsnittet om Rūtas och hennes mors användning av kasus. I tabell 4.2 (s. 54) har vokativ korrekt uteslutits ur analysen och dess former har inte räknats. I tabellerna 4.3 och 4.4, som visar kasusfördelningen med avseende på animacitetsdraget, redovisas dock inte vokativformerna i tabellerna, men de ingår i beräkningarna (procenttalen för de sex kasusen summerar inte till 100). Detta fel påverkar beräkningsresultaten, eftersom vokativ mycket sällan används med inanimata substantiv. Dessutom skiljer sig den relativa frekvensen av inanimata substantiv i vokativ mellan flickans och moderns yttranden.

De ovan nämnda anmärkningarna gäller mindre fel, som inte förringar värdet av denna uttömmande och omsorgsfullt utarbetade monografi. Undersökningen har genomförts noggrant, och slutsatserna formuleras först efter en ingående diskussion av resultaten från studier av tillägnandet av andra närbesläktade såväl som typologiskt skilda språk.

Slutligen bör det nämnas att boken är omsorgsfullt redigerad och att de citerade formerna och samtalsfragmenten förses med all nödvändig grammatisk information. Bokens struktur är logisk och huvudkapitlen är indelade i mindre, numrerade avsnitt. Detta gör det lätt för läsaren att orientera sig i texten.

Det råder inget tvivel om att Ineta Savickienės monografi kommer att bli en användbar informationskälla inte bara för lingvister och psykolingvister, utan också för alla som är intresserade av första- och andraspråksinlärning eller utvecklingspsykologi.

Paweł Wójcik Uniwersytet Warszawski Katedra Językoznawstwa Ogólnego i Bałtystyki Krakowskie Przedmieście 26/28 PL-00-927 Warszawa

Mottaget 2004 06 08