ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

LIII (2005), 33–37

Anmärkningar om Winters regel

Witold Mańczak

Cracovie

Författaren presenterar några observationer om Winters regel, varav de viktigaste är följande: (1) författaren känner inte till något språk där en ljudförändring liknande den som Winter tillskriver baltoslaviskan skulle ha ägt rum; och (2) vissa undantag från Winters regel skulle kunna förklaras med det som författaren kallar oregelbunden ljudutveckling till följd av frekvens.

1. Mellan konstaterandet att Napoleon dog 1821 på Sankta Helena och konstaterandet att människan (eller, mer allmänt, varje levande varelse) är dödlig finns en grundläggande skillnad. Det första konstaterandet, begränsat i tid och rum, gäller en historisk händelse, medan det senare, som gäller alltid och överallt, är en biologisk lag. Mutatis mutandis, finns liknande skillnader inom lingvistiken. De romerska grammatikerna kände till en enda regel inom historisk fonetik: vocalis ante vocalem corripitur (till exempel habēre, habēm̄us, habētis, habēbat men habeō, audīre, audīmus, audītis, audītum men audiō, audiunt, audiēbat). Regeln i fråga gäller ett enda språk (latin), medan Zipfs lag gäller alla språk och alla perioder i deras historia. Eftersom det finns minst 3000 språk i världen är skillnaden mellan regeln vocalis ante vocalem corripitur och Zipfs lag enorm; den kan jämföras med skillnaden mellan 1 och 3000. Eftersom ”Winters lag” bara gäller ett språk (baltoslaviska) och därför liknar regeln vocalis ante vocalem corripitur, och inte Zipfs lag, är det riktigare att kalla den ”regel”. Att den stora majoriteten av lingvister sammanblandar lagar och regler förklaras av att de inte alls intresserar sig för den kvantitativa aspekten av språkliga fakta och inte ser någon skillnad mellan 1 och 3000.

2. Winter (1978: 444–445) skrev följande:

”Är en utveckling av typen VD > V:D en naturlig utveckling? Eller är det vi tycks finna i baltiska och slaviska språk ett ovanligt fenomen?

I stället för att försöka ge en lång lista över paralleller från andra språk ska jag begränsa mig till en kort diskussion om en välkänd utveckling inom polskan.

I ett mycket stort antal polska ord finner vi en växling av typen dwór, dworu... Förändringen, som utifrån de nuvarande förhållandena borde kallas vokalhöjning, tolkas som vokalförlängning... Villkoren för införandet av kvantitet tycks ha varit följande: ett kort o, oavsett om det härrörde från ett äldre o eller ett äldre e, var

34 |

W I T O L D M A Ń C Z A K

förlängdes i en position framför en tonande icke-nasal konsonant, förutsatt att denna konsonant följdes (med utgångspunkt i nutida polska) av ordgräns eller morfonisk gräns plus klusil. Det är intressant att notera både likheter och skillnader mellan villkoren för förlängning i medeltida polska och i baltoslaviska: För polskans del tycks det avgörande vara att en konsonant har egenskapen [+ tonande], medan det för baltoslaviskans del handlar om att denna egenskap är distinktiv – förlängning skulle alltså ske framför r i medeltida polska, men inte i tidig baltoslaviska. I polskan har fenomenet således ett vidare omfång med avseende på de omedelbart följande fonemen; å andra sidan finns det i baltoslaviska inget krav på att det fonem som utlöser förlängningsprocessen ska förekomma i en specifik omgivning. Förlängningen i medeltida polska och i tidig baltoslaviska är därför likartade, men ingalunda identiska processer; i medeltida polska skedde ingen återupplivning, så att säga, av en forntida regel, utan likartade villkor ledde endast till likartade resultat.

Det finns en väsentlig skillnad mellan vokalförlängning i fornpolska och i baltoslaviska. I det gamla polska språket rörde det sig om en förändring som liknar det som sker i dagens fr. ruse jämfört med russe eller i eng. dog jämfört med dock, det vill säga att vokalerna förlängs framför en final tonande konsonant, medan en förlängning i baltoslaviska skulle ske framför en icke-final tonande konsonant, jfr lit. úoga eller fornkyrkoslav. vinjaga. Personligen känner vi inte till något språk där en förändring identisk med den som Winter postulerar för baltoslaviskan skulle ha ägt rum. Och detta väcker en fråga: är det möjligt att en ljudförändring ägde rum i baltoslaviskan som inte har ägt rum i något annat språk?

3. Det finns fall vars tolkning förefaller tvivelaktig.

Parmi les mots que cite J. H. Holst (2003: 164) pour étayer sa thèse, on trouve “lit. stógas; pbsl. *stágos < *stágos”. Il ne se rend pas compte qu’il existe une contradiction entre le lituanien et les langues slaves, où il y a des mots comme pol. stóg, tchèque stoh ou russe et slovène stog, qui proviennent de *stogъ. Un allongement, qui a eu lieu en lituanien, ne s’est pas produit dans les langues slaves.

Ailleurs, le même auteur (2003: 149) a écrit:

”Werner Winter har framfört påståendet att en kort vokal förlängdes framför en tonande klusil i baltoslaviska... huruvida det stämmer är dock starkt omstritt. I detta bidrag visas att påståendet kan göras riktigt genom en modifikation: den aktuella förlängningen ägde rum endast under ordaccenten. Att ordaccenten spelar en roll i ljudhistorien är vanligt förekommande. Det kanske mest berömda exemplet är Verners lag.”

Det bör betonas att den stora majoriteten av germanister uppfattar Verners regel på det sätt som Jespersen gjorde, med hjälp av två fiktiva ord: ásasa > ásaz(a) och asása > azás(a), det vill säga att frikativor blir tonande i medial och final position, utom när de följer den betonade vokalen (Mańczak 1990: 92). I enlighet med detta rekonstruerar alla germanister protogermanska ord av typen

REMARQUES SUR LA RÈGLE DE WINTER

35

*wulfaz. Följaktligen finns det en skillnad mellan Winters regel, som enligt den modifikation Holst föreslagit gäller positionen ”unter dem Wortakzent”, och Verners regel, som tillämpas i positionen efter en pretonisk stavelse och i positionen efter en posttonisk stavelse.

4. Sedan många år tillbaka hävdar vi att ordens form i alla språk beror på tre huvudfaktorer: inte bara den regelbundna ljudutvecklingen och den analogiska utvecklingen, utan också det som vi kallar oregelbunden ljudutveckling till följd av frekvens. I alla språk genomgår mycket använda morfem, ord och ordgrupper oregelbundna reduktioner. Vi har ägnat tre monografier åt detta (Mańczak 1969, 1977 och 1987) samt många artiklar.

När det gäller Winters regel har den undantag, vilket gör att uppfattningarna om den går isär och att flera försök har gjorts att modifiera den. Vi avser inte att här diskutera frågan om huruvida regeln är riktig eller inte, utan vill endast fästa uppmärksamheten på att vissa undantag från Winters regel skulle kunna förklaras med oregelbunden ljudutveckling till följd av frekvens.

Fornkyrkoslav. bogb. Förutom den oregelbundna ljudutvecklingen till följd av frekvens finns det en annan oregelbunden utveckling, som består av ljudförändringar som länge varit kända under namnen assimilationer, dissimilationer eller metateser, samt hyperkorrekta former eller expressiva former. Hela denna oregelbundna utveckling kännetecknas av att den i olika språk förekommer i olika ord. Det latinska ordet caeruleus uppvisar till exempel en dissimilation, men det skulle vara svårt att hitta ett ord med betydelsen ”caeruleus” i ett indoeuropeiskt språk som uppvisade en dissimilation. Till skillnad från assimilationer, dissimilationer osv. äger den oregelbundna ljudutvecklingen till följd av frekvens rum på mer eller mindre parallella sätt i olika språk, vilket förklaras av att de mest frekventa orden överallt i stort sett är desamma. Guds namn förekommer i reducerad form i olika ofta använda uttryck: pol., ryska, slovakiska bodaj, pol. dial. bdaj, ryska spasibo ”tack” < sъpasi Bogъ, ukr. spasybi, tjeckiska bohdá (< Bůh dá), bodejt, bopomozi, tjeck. dial. pánbiček (bildat av vokativformen pánbičku < pane na nebičku). Det slovakiska adjektivet bohovitý är en avledning av boh ho vie, med den skillnaden att en oregelbunden reduktion har ägt rum i adjektivet. Dessutom kan man nämna slovakiska pomajbo ”hjälpe, Gud”, pomodaj šťastia, tjeckiska zdarbu < zďar Bůh, nazdar < nazdarďbůh, pol. dial. dalbo < dalibóg, pol. dial. pomagabóg, nedersorbiska pomgaj Bog, nedersorbiska lěč Bog da > zbogda > zboda, ukr. probi (= pol. przebóg) eller bozna < *Bogъ znajett. Den frikativa uttalsvarianten av g i ryska Bog förklaras också av oregelbunden ljudutveckling till följd av frekvens (Mańczak 1997). Det finns även reducerade former på litauiska: dieváž < dievaž(i) < Dievas žino(gi), sudie < sudieu < su Dievu, padėk < padėk Dieve, lit. dial. žegno(k) die < *žegno(k) Dieve. På latin finns det tusentals ord som börjar på d, men såvitt vi vet är Iuppiter det enda ord som har förlorat sitt initiala d. Detta ord, som betecknar den viktigaste guden i den romerska panteonen, användes uppenbarligen mycket ofta. Enligt vår mening är divus en regelbunden form, medan

36 |

WITOLD MAŃCZAK

att deus förklaras av en oregelbunden ljudutveckling till följd av frekvens (vårt meddelande om divus och deus kommer att publiceras i konferensakten från ett möte som ägde rum i Łódź 2004). På engelska blev God be with you good-bye. I amerikanskt uttal har ordet God två uttal, inte bara med [ɑ] utan också med [ɔ], medan alla andra ord på -od (nod, rod, trod osv.), som används mer sällan än God, endast har [ɑ]. Här rör det sig om en minskning av vokalens öppningsgrad, vilket är kännetecknande för den oregelbundna ljudutveckling som beror på frekvens (Mańczak 1995). På tyska har adieu förkortats till ade, medan tschüs är en förkortad form av vallonska adjuus, jämförbart med spanska adiós < ad + Deus.

Att det slaviska ordet bogъ ”gud” är ett lån är föga sannolikt om man beaktar betydelsen hos avledningarna, jfr pol. bogaty ”rik”, ubogi ”fattig”, nieboga ”olycklig”, zboże ”vete” eller ukr. bahato ”mycket”.

V. sl. chodь. Verbet som betyder ”gå” uppvisar överallt oregelbundna förkortningar eftersom det används mycket ofta. Det räcker att nämna att det främsta problemet inom romansk etymologi är ursprunget till verb som fr. aller, it. andare, sp. andar, prov. ana, rätorom. la, ma, na osv. Sedan 1500-talet har ett sextiotal etymologier föreslagits för att förklara dessa former, vilka i själva verket inte är annat än reducerade former av ambulare (Mańczak 1974 och 1975). Germanska verb som eng. go eller ty. gehen har också genomgått oregelbunden ljudutveckling till följd av frekvens (Mańczak 1987a). Vad gäller det polska verbet chodzić är det intressant att notera att imperativen är chodź, medan den form man borde ha förväntat sig är *chódź (jfr imperativen wódź av wodzić ”leda”). Imperativen chodź i stället för *chódź förklaras av att o i chodź under medeltiden, då polska ännu hade långa vokaler, genomgick en oregelbunden förkortning.

V. sl. voda. Detta mycket frekventa ord uppvisar också en oregelbunden förkortning. På fornfranska utvecklades lat. aqua regelbundet till aive, medan den moderna formen eau förklaras av oregelbunden ljudutveckling till följd av frekvens.

Lit. aš. Skillnaden mellan lit. aš och v. sl. jazъ förklaras också av en utveckling till följd av frekvens.

V. sl. nevěsta. Au sujet de ce mot, Winter (1978: 444) a écrit ce qui suit:

”PIE wedh-... betydde förmodligen bara ’leda’. Om äktenskapshandlingen inte bara innebar överföring av brudgåvor utan också att bruden fördes till makens hem (jfr lat. in matrimonium ducere), kunde en sammanblandning av de två rötterna lätt uppstå: det oftare använda *wedh- infördes i ord där *(E)wed borde ha bevarats, och som ett resultat kunde former som OInd. vadhūs ’brud’, lit. vědinti ’gifta bort’, osv. uppstå.”

Enligt vår mening är den mest övertygande etymologin för nevěsta *newo-wedh-tā ”den nyförda till hemmet”, och förkortningen av *owe till ě förklaras av en oregelbunden ljudutveckling till följd av frekvens.

REMARQUES SUR LA RÈGLE DE WINTER

| 37

RÉFÉRENCES

HOLST, J. H. 2003. Eine Ausnahme des Winterschen Gesetzes. Historische Sprachforschung 116, 149–173

MAŃCZAK, W. 1969: Le développement phonétique des langues romanes et la fréquence. Kraków: Uniwersytet Jagielloński.

MAŃCZAK, W. 1974: Une étymologie romane controversée: aller, andar, etc. Revue roumaine de linguistique 19, 89–101.

MAŃCZAK, W. 1975: Étymologie de fr. aller, esp. andar, etc. et calcul des probabilités. Revue roumaine de linguistique 20, 735–739.

MAŃCZAK, W. 1977: Słowiańska fonetyka historyczna a frekwencja. Kraków Uniwersytet Jagielloński.

MAŃCZAK, W. 1987: Frequenzbedingter unregelmässiger Lautwandel in den germanischen Sprachen. Wrocław: Ossolineum.

MAŃCZAK, W. 1987a: Etymologie von gehen und stehen. Kwartalnik Neofilologiczny 34, 3–10.

MAŃCZAK, W. 1990: La restriction de la règle de Verner à la position médiane et le sort du s final en germanique. Historische Sprachforschung 103, 92–101.

MAŃCZAK, W. 1995: La prononciation américaine de God. Kwartalnik Neofilologiczny 42, 231–237.

MAŃCZAK, W. 1997: Frykatywne g w rosyjskim – rzekomy cerkiewizm. Słowianie Wschodni. Między językiem a kulturą, Kraków: Grell, 85–89.

WINTER, W. 1978 The distribution of short and long vowels in stems of the type Lith. ēsti: vēsti: mēsti and OCS jasti: vesti: mesti in Baltic and Slavic languages. Recent Developments in Historical Phonology, The Hague: Mouton, 431–446.

Witold Mańczak

Zakątek 13/59

PL–30–076 Kraków, Pologne